Alexander den Store - fritenkaren.se

Alexander den Store
grekiskt drama i fem akter
av Christian Lanciai.
Förord.
Det mest dramatiska i sagan om Alexander är de dynamiska förändringarna i
hans karaktär och personlighet. Det var detta som lockade mig att utarbeta dramat
för att därigenom komma hans person närmare och förstå den bättre, efter att ha
umgåtts med och studerat ämnet från 1969 till 1992, då detta drama skrevs.
Varför då ett "klassiskt" drama? Den riktiga teaterns framtid och utveckling har
ifrågasatts, och många menar att den rentav är döende och utkonkurrerad av film
och TV. Emellertid har ingen faktor varit så betydelsefull för teaterkonstens nedgång
som alla dess misslyckade experiment med att finna nya vägar och former i avantgardistisk
och modernistisk riktning. Ett grekiskt eller Shakespearedrama kan aldrig
göras rättvisa i modernistiska omtolkningar. Klassiska dramer kräver den dekor och
de tidsenliga kostymer som deras historiska handling nödvändiggör för den rätta
effektens skull, och detta är och förblir den klassiska teaterkonsten, som i första hand
beror av det talade ordet. Menligt för denna teaterkonst är försluddring av språket,
strykning i texterna, pietetslös scenografi och framför allt slarvig diktion. Min
mening är att ingenting är viktigare i teaterkonsten än språket, och språket kan bara
göras begripligt genom ordentlig diktion. För att underlätta detta uppfann de gamla
grekerna verskonsten, som gjorde det både lättare för skådespelarna att lära sig
texterna och angenämare för publiken att höra dem genom den rytmiska
serveringen. Jag använder mig inte alltid av jamber eller daktyler i mina dramer,
men i mer högtidliga sådana, som antika ämnen, är det nästan nödvändigt för att
göra ämnet rättvisa.
Alexandersagan är egentligen mera episk än dramatisk, en faktor som måste
framgå tydligt av ett försök till dramatisering som detta, varför ibland talen kan
verka tunga och långa. Det var frestande att lägga in en kör mellan vissa scener (som
i Shakespeares "Henrik V") för att ytterligare framhäva den episka karaktären, men
så långt vågade jag inte gå – Alexander själv dog för att hålla sin saga på ett mera
mänskligt plan och avstod frivilligt från sin gudomlighet med att slutligen, som Errol
Flynn efter en alltför lyckad karriär, dricka och festa sig till döds.
Vid en eventuell iscensättning torde det iakttagas, att spelets två mest dramatiska
scener är de litterärt minst iögonfallande, d.ä. mordet på Kleitos, där Alexanders
förfäran efteråt är större än hans vrede vid dråpet, samt scenen med den stumma
eunucken Bagoas, vars känsliga pantomimroll kanske är hela spelets dramatiskt
viktigaste.
Alla skeenden i pjäsen grundar sig på historiska fakta.
Göteborg den 16 juli 1995.
Copyright © Christian Lanciai 1992
1