Inez Karlsson är boxaren som blev galoppjockey i USA. Hon vann ...

porträtt 

Det 

som 

inte 

DöDar 

Inez Karlsson är boxaren som 

blev galoppjockey i USA. 

Hon vann titlar, pengar och 

berömmelse – men livet som 

sportens nya fixstjärna hade ett 

högt pris: hennes egen hälsa. 

Till slut var hon tvungen 

att fatta ett beslut. 

TexT: erik almqvisT 

foTo. paTrik andersson 

44 dec/jan 2010 filter filter dec/jan 2010 45

är Inez Karlsson öppnar 

bildörren vid parkeringsplatsen 

utanför Haw thornes 

galoppbana i sydöstra 

Chicago möts hon av den 

välbekanta stanken från de närliggande 

oljeraffinaderierna. 

Avståndet till jockeyrummets ingång 

är knappt femtio meter, men sträckan är 

tillräckligt lång för att Inez ska hejdas av 

ett otal människor som vill hälsa. En spelmissbrukare 

med trasiga tänder, söndersliten 

tröja och jeans som är stela av smuts 

ger henne en öm klapp på axeln och förklarar 

att han saknar henne. En dvärgväxt 

måldomare i kritstrecksrandig k ostym 

ropar »Hello Inez!« och en stallägare i 

sprött hår och instoppad westernskjorta 

ger henne en förvånad kram: 

– Är du tillbaka, baby? Jag hörde att du 

hade slutat. 

Inne i jockeyrummet, där industridoften 

blandas med dunstar av osande 

hästbajs, fortsätter frågorna. Hennes forna 

kollegor halvligger i en lerig TVsoffa i 

väntan på sina lopp. De påminner om 

rymdvarelser med sina korta, anorektiska 

kroppar och sin tunna hud. Inez assistent 

Kenny, en stissig liten man med kulmage 

och ryckande tics i ansiktet, rusar fram när 

han får syn på henne. 

– You gotta come back baby and show 

these bums how to ride, utbrister han, 

innan han blir utskälld av en svärande 

säkerhetsvakt för att ha tänt en cigarett 

inomhus. 

Efter några minuters småprat skyndar 

hon vidare genom korridorerna för att 

träffa Frank Kirby. Han äger de hästar Inez 

har vunnit flest lopp med och Inez har 

tänkt fråga honom om hon kan få hjälpa 

till i hans stall när hon ändå inte rider. 

Innan hon hittar fram till honom tvingas 

hon stanna och prata med ytterligare fem 

personer. Alla undrar de samma sak: När 

kommer du tillbaka? 

Sex veckor har passerat sedan Inez lämnade 

banan mitt under en tävling och sade 

till Kenny att hon inte visste när – eller 

om – hon skulle komma tillbaka. Sedan 

dess har hon undvikit att komma hit, 

eftersom hon inte velat svara på alla frågor. 

Nu ger hon de nyfikna före detta arbetskamraterna 

och fansen luddiga besked: 

– Jag har tagit det lite lugnt. Vi får se. Jag 

kommer nog tillbaka. 

Sedan sommaren 2008, när Inez blev 

den första kvinnan någonsin att vinna fyra 

lopp under samma dag på anrika Arlington 

Park, har hon varit en av Chicagos mest 

omtalade ryttare. Samma år utsågs hon 

till »champion jockey« på Hawthornebanan 

och blev med sina 161 segrar den 

mest framgångsrika skandinaven genom 

tiderna. Hon nominerades till det prestigefyllda 

Eclipse Award. Trots att hon blev 

tvåa på galan väckte hon störst uppmärksamhet 

genom att bära en avslöjande svart 

klänning som blottade både hennes tatuerade 

svank och muskulösa överarmar. 

I Sverige har såväl Travronden som 

Expressen, DN och Aftonbladet skrivit 

reportage om »Göteborgstjejen som slagit 

sig fram i en mansdominerad värld« – och 

hur mycket pengar hon ridit in medan hon 

gjort det. När ATG i fjol gav ut en bok, som 

i ärlighetens namn mest var ett tunt häfte, 

med titeln Inez Karlsson – tjej, jockey, 

champion verbaliserade Robin Roth på 

bildbyrån Horsephotos hela branschens 

förhoppningar: »Inez har star quality. 

Media älskar henne. Hon är vad galoppen i 

USA har drömt om i många år. Hon kan bli 

namnet som skapar ett helt nytt intresse 

för galopp bland helt nya grupper.« 

Tidigare i år gjorde Chicago Tribune ett 

porträtt på Inez efter att hon blivit uttagen 

till den beryktade tävlingen The Arlington 

Million, som den andra kvinnan någonsin 

efter den legendariska Julie Krone. Efter 

loppet var hon besviken över sin fjärdeplats, 

men kunde ändå vara nöjd med första 

halvan av tävlingsåret. På 688 starter hade 

Inez ridit in nästan 2,3 miljoner dollar till 

sig och sin chef. 

Många spådde att hon hade potential 

att bli en av världens främsta jockeyer, och 

nu såg hon ut att vara på väg mot sin bästa 

säsong hittills. 

Inez Karlsson säger: 

– Alla trodde att jag var så lycklig och 

framgångsrik: »Hon tjänade 750 000 kronor 

på tre dagar«, »Inez är historisk, den 

första kvinnan som vann fem lopp samma 

dag på Arlington Race Track.« De visste 

inte att jag brukade cykla hem från tävlingarna 

och gråta och fundera på hur jag 

skulle ta mitt liv. 

Miljonlopp. Eftersom hon var den andra kvinnan någonsin att rida Arlington Million fick hon 

mycket uppmärksamhet inför loppet tidigare i våras. »Det var helt hysteriskt.« Inez slutade fyra, 

precis som Julie Krone gjorde 1991. 

46 dec/jan 2010 filter filter dec/jan 2010 47 

foto: john Smierciak

längtar. »Jag läste att de bästa idrottsmännen 

har kort minne. Man måste nog ha det för att 

kunna lägga jobbiga grejer bakom sig och titta 

framåt. Jag har fruktansvärt kort minne.« 


foto: privat 

foto: privat 

Med pappa. »Jag vill inte säga för mycket, men 

Karlssons var ingen vanlig Svenssonfamilj«, 

säger barndomsvännen Frida Persson. 

ivrig. Inez och hennes tvillingsyster brukade 

se till att vara vid stallet varje eftermiddag när 

h ästarna släpptes ut. 

»Alla bara följde med 

strömmen. Jag försökte 

passa in, 

men då blev jag bara 

ännu mer deprimerad.« 

När den då 19åriga Inez Karlsson 

berättade för sin pappa Leif att 

hon börjat boxas svarade han med 

ett högt skratt. Inez förstod inte varför – 

först flera år senare fick hon veta att Leif 

varit boxare under tio år och slagits om 

distriktsmästartiteln i Borås. Hon visste 

inte ens att han hade sysslat med sporte n. 

Över huvud taget visste Inez, hennes 

tvilling syster Karin och deras lillasyster 

och storebröder inte särskilt mycket om 

sin pappa. 

Leif Lakhall, en före detta fotomodell 

och sjöman, jobbade nattskiftet på Posten 

med att sortera brev. Där träffade han 

också Inez mamma Annika. 

Det var hon som engagerade sig mest i 

Inez och Karins handbollsträningar och 

följde med dem till stallet. Annika såg 

också till att barnen lyssnade på Nationalteatern 

och mutade dem med Daimglass 

för att få med dem i demonstrationstågen 

i Borås. Eftersom Leif jobbade natt och 

hade sitt eget sovrum träffade barnen inte 

honom lika ofta. Vid ett par tillfällen försvann 

han iväg på egna »semesterresor«. 

Först i vuxen ålder fick Inez veta att Leif 

slagit i huvudet när han föll ner från en 

brant som barn – och senare i livet utvecklat 

ett svårt värktablettsberoende. Hans 

semestrar gick aldrig längre än till sjukhuset 

där han lades in för avgiftning. 

– Jag jobbade som ett svin för att få det 

att gå runt, säger Leif. För att orka med 

tolvtimmarspassen på nätterna behövde 

jag tabletterna. På mina lediga veckor 

jobbade jag över. Så jag var säkert inte 

världens bästa pappa, men jag älskade 

mina barn. 

Familjen bodde i Bollebygd utanför Borås, 

ett samhälle med omkring 6 000 invånare. 

De var enligt Inez »typ arbetarklass«. 

– Mamma ställde alltid upp, och försökte, 

trots att vi aldrig hade mycket 

pengar. 

Inez och hennes tvillingsyster Karin 

hade två stora fritidsintressen: hästar och 

handboll. 

– Karin var bäst på allt, säger Inez. Jag 

kämpade för att kunna mäta mig med 

henne. Hon var en av de populära tjejerna, 

och jag var i skymundan. Hon var ute och 

drack öl och hängde med killar på kvällarna. 

Morgonen därpå kom hon till handbollsmatcherna 

och var bäst. Jag hade varit 

ute och sprungit och gjort situps en timme 

om dagen, men var ändå alltid sämre. Jag 

såg alltid upp till Karin. 

Annars höll sig Inez gärna för sig själv, 

hon kunde sitta ensam och meta eller 

»bara gå i skogen i sex timmar«. 

– När jag var nio började jag skriva poesi. 

Men det fanns inte rum för sådant i min 

familj. En dag stal min syster mina dikter, 

läste dem högt och skrattade. Sedan dess 

har jag aldrig skrivit poesi igen. 

När Inez var femton skilde sig föräldrarna. 

Under två månader lämnade 

hon inte sitt rum, annat än för att gå till 

skolan. Hon säger själv att depressionen 

inte berodde på skilsmässan, snarare 

på »hormon er« och att »Bollebygd 

var en plats där det inte fanns rum för 

individualism«. 

– Alla skulle ha pojkvän, och man skulle 

bara prata om sin pojkvän. Pojkvännerna 

spelade fotboll och alla skulle stå bredvid 

och titta på. Det kändes som man gav bort 

sitt liv. Alla bara följde med strömmen. 

Jag försökte passa in, men då blev jag bara 

ännu mer deprimerad. Hade jag vågat vara 

mig själv mer hade jag nog varit en rocktjej, 

men jag levde inte ut det. Sådant var inte 

accepterat i min umgängeskrets. 

Kompisen Frida Persson minns det som 

att Inez »inte passade in i något fack«: 

– Hon pratade inte om det, men det 

märktes att hon var annorlunda. Hon föll 

aldrig för grupptryck. Vi andra var ju som 

man var i den åldern och försökte rätta in 

oss i ledet, och sade saker vi trodde att folk 

ville höra. Inez pratade om sådant hon ville 

prata om, även om inte andra gjorde det. 

Hon kunde snacka typ politik. 

Efter gymnasiet flyttade Inez till Göteborg, 

började boxas, skaffade ett jobb på 

Statoil vid Ullevi och hoppade på en kurs i 

psykologi. Hon var den första i hela släkten 

att plugga på universitetet. 

– Inez var jätteliten, säger Frida Persson. 

När hon började boxas blev jag jätteförvånad. 

Fast samtidigt inte – hon gjorde 

alltid det man minst anade. 

På Majornas boxningsklubb tränade 

hon för Bengt Thorlin, som sparrat med 

Ingema r Johansson när det begav sig. 

– Mentalt kämpade jag med mycket, 

säger Inez. Jag hade så mycket nervös 

energi. Träningen var en av få saker som 

fick mig att slappna av. 

Hon tillbringade allt mer tid på boxningsklubben 

och nådde snart andraplatsen i 

rankingen över Sveriges bästa tjejer i lätt 

flugvikt. 

Under en period flöt allt på rätt bra: hon 

pluggade, tränade, hängde med sin pojkvän 

och jobbade. Våren 2005 anmälde Bengt 

henne till en match som tvingade Inez 

att gå upp en viktklass. Motståndaren var 

»skitstor« och Inez blev knockad medvetslös 

efter trettio sekunder i första ronden. 

De följande veckorna märkte hon att hon 

hade problem med minnet och när hon 

talade hände det att fel ord kom ut. 

Hon hade just läst i psykologin om hur 

hjärnan påverkas av hårda smällar. När 

Bengt ville boka in en ny match åt henne 

sade hon nej. Efter tjugo matcher, varav 14 

segrar, lade Inez handskarna på hyllan. 

Vid samma tid åkte Leif in på sjukhus, 

nära att dö. Decennier av tablettmissbruk 

hade tagit ut sin rätt. 

– Jag var väldigt ledsen. Jag kände liksom: 

Jag har bil, lägenhet, pojkvän, jobb på 

Statoil. Är det så här livet är? Jag ville inte 

ha det så. Och när jag tittade på alla andra 

så hade de det likadant. 

Som en tyst protest mot konformiteten 

färgade hon sitt blonda hår svart, och 

inspirerad av en vän som luffat runt i Asien 

ringde hon sin gamla chef på gården där 

hon varit hästskötare för att höra om han 

kunde hjälpa henne att komma utomlands. 

Några veckor senare ringde han tillbaka 

och berättade att en av hans vänner kände 

ett gift par utanför Toronto som behövde 

hjälp att ta hand om sin hästgård. 

Inez hade aldrig varit utanför Europa 

garderad. »Jag var så rädd att få stryk att jag alltid slog först. 

Men jag hade nog aldrig kunnat bli en riktigt bra boxare.« 


foto: tommY hoLL/ ScanpiX

förut. Under de närmsta tre veckorna 

gjorde hon slut med sin pojkvän, sade upp 

sig från Statoil, köpte en enkel flygbiljett 

och packade en liten väska med det allra 

nödvändigaste. 

Väl framme på gården i Kanada 

visade det sig att hästarna inte var 

travare, som Inez var van vid, utan 

passgångare. De var ständigt omgivna av 

parets tjugotal katter. Dessutom var Inez 

dålig på engelska, och hade svårt att förstå 

alla hästtermer. 

– De var inte så trevliga. Jag arbetade för 

dem och bodde hos dem, men fick inget att 

äta. De körde med mig. Ärligt talat behandlade 

de mig som skit. 

Några veckor senare flyttade Inez istället 

in hos en travtränare i närheten. 

– Efter ett tag tyckte jag att det var något 

som var märkligt med alla de här männen 

som stod utanför vårt hus och rökte om 

nätterna. 

Snart förstod hon att de två kvinnorna 

som bodde på övervåningen var 

prosti tu erade. 

På hästgården hann hon aldrig lära sig 

passgång. Efter tre veckor skulle Inez leda 

ut en av hästarna när den trampade på en 

av de kringspringande katterna. Katten 

rusade till skogs och frun i familjen skrek 

åt Inez att det var bäst för henne att hon 

»hittade den jävla katten«. Om den var 

skadad skulle hon »få betala«. 

Inez fick tio minuter på sig att lämna 

gården. 

– Det var ju himla bra Inez, tänkte jag. 

Nu har du hyrt ut din fina lägenhet i Göteborg 

och lämnat allt för att åka hit – och 

efter tre veckor har du fått sparken. 

Travtränaren som hon bodde hos lät 

Inez börja arbeta för honom. Så småningom 

introducerade han henne för sin 

veterinär, som hade en gård med galopphästar. 

En dag följde hon med dem till 

Woodbine, Torontos största galoppbana. 

Hon hade aldrig sett galopp förut. Dagen 

därpå satte hon sig på en galopphäst för 

första gången i sitt liv. 

Alla galopptränare letar ständigt efter 

vältränade ryttare i femtiokilosklassen. 

Med sin boxarkropp och ridvana var Inez 

perfekt. Hon började snart rida provturer 

åt en tränare på Woodbine. 

– Hela mitt liv hade jag känt att jag inte 

skyddsnät. Under tävlingsdagar 

måste en ambulans 

finnas på banan för att loppen 

ska få köras. De flesta 

banor har en egen präst. 

Stallägaren Frank Kirby 

– alltid i cowboyhatt – har 

också varit ett stöd. 


inez karlsson 

Född: 4 april 1983 i 

Bollebygd 

Bor: I Burr Ridge 

utanför Chicago 

Meriter: Under sitt 

bästa år, 2008, red 

Inez 1 130 lopp och 

vann 161. Under 

fyra år har hon 

vunnit 439 lopp 

och sprungit in 

8 529 324 miljoner 

dollar till sig och 

sina ägare. 

Övrigt: En jockey 

får bara spela på 

sina egna hästar. 

Inez har gjort det 

en gång. Då vann 

hon 15 000 dollar. 

passade in, och undrat vad det var för fel 

på mig. Men när jag prövade galopp första 

gången – det var som att hitta hem. 

Hon bestämde sig för att satsa på att bli 

jockey. Hon gjorde en detaljerad lista för sig 

själv – på engelska – med punkter som hon 

hädanefter skulle leva efter för att bli en bra 

jockey. Där stod bland annat att hon skulle 

träna fem dagar i veckan, gå upp klockan 

fem varje dag och inte äta någon skräpmat. 

Under de kommande två åren reste hon 

runt mellan amerikanska galopp banor där 

hon sov på madrasser och träffade hästägare, 

agenter, jockeyer och tränare som 

kunde tänkas lära henne att slå sig fram i 

branschen. 

– Jag var väldigt ensam, men jag hade ju 

valt det. Jag lämnade Sverige. Jag har alltid 

varit en ensammänniska. 

Ju fler hästproffs hon träffade desto 

tydligare blev det hur smutsig och oärlig 

galoppvärlden är. Flera av de tränare som 

inte avfärdade henne med uppmaningar 

som »galopp är inte för tjejer, gift dig 

istället« förväntade sig gentjänster för att 

hjälpa henne. Hon lärde sig att »a ride for 

a ride« är ett vedertaget begrepp bland tränare 

som låter tjejer använda deras hästar. 

En tränare som hon jobbade för, och fick bo 

hos, visade sig ha huset fullt av obehagliga 

överraskningar. Han samlade på vapen och 

när Inez bläddrade igenom hans fotoalbum 

såg hon bilder på unga tjejer som poserade 

nakna i huset. Under sin egen säng hittade 

hon en använd kondom. 

Efter ett tag vande hon sig vid att bli 

bemött med antingen framfusiga flörtar 

eller förakt. 

– Jag lyckades få kontakt med en tränare 

som jobbade för Frank Calabrese, en av de 

största hästägarna i USA. Han sade: »Vi gillar 

dig, men min ägare vill inte ha tjejer på sina 

hästar.« Det gjorde ont, för då kändes det 

liksom… lönlöst. Jag svarade: »Det ska jag 

komma ihåg när jag slår dig i varenda lopp.« 

Genom Ebay hittade hon gamla tidningar 

med omslagsartiklar om galopphistoriens 

få framgångsrika kvinnliga 

ryttare. I ett nummer av Sports Illustrated 

från 1989 läste hon om Julie Krone, tidernas 

främsta kvinnliga jockey, som trots 

drogmissbruk och ett fall som krossade 

hennes ben och bröstkorg, sprang in 3 545 

segrar och blev en av tre ryttare någonsin 

att vinna sex lopp under en tävlingsdag. 

I en Newsweek från 1974 lärde hon 

känna Mary Bacon, en lovande jockey som 

vikte ut sig i Playboy och modellade för 

Vogue och sminkjätten Revlon. Bacons 

karriär dalade dock snabbt när hon ett 

år efter att Newsweekartikeln filmades 

på ett Ku Klux Klanmöte i Louisiana. 

Tränarna drog sig undan och hon bjöds in 

till allt färre tävlingar, tills hon 1982 föll 

så illa i ett lopp att hon låg medvetslös i 

åtta dagar. Efter att hon diagnostiserats 

med livmoderhalscancer sköt den 41åriga 

Bacon sig själv i ett motellrum i Texas. 

Ju fler jockeyer Inez träffade, desto 

tydligare blev det för henne hur 

dåligt många av dem mådde. En 

professionell jockey ska väga omkring 52 

kilo. För att klara de hårda viktkraven hade 

många blivit anorektiker. Inez såg också 

ryttare som efter flera år av bulimi fått sina 

tänder och strupar sönderfrätta av magsyra. 

Andra fotomodellbantade med hjälp 

av kokain. Alkoholproblem var så vanligt 

förekommande att det var obligatoriskt 

med blåstester före loppen. 

– Jockeyer är små killar, de är inte särskilt 

attraktiva. De är kungar på banan, 

men annars... De är unga killar utan utbildning. 

De kommer ofta från enkla förhållanden 

och tjänar massor med pengar och 

får en massa beröm. De är idioter. Många 

beter sig som svin, de dyker inte upp i tid 

på morgonen, äter skräpmat och kräks, 

knullar runt och tar droger. Jag har varit 

med om så mycket att jag hade stämt dem 

för sexuella trakasserier om det varit i Sverige. 

Jag har inget gemensamt med dem 

mer än att jag gillar att rida. 

– När jag kom hit visste jag inte mer än 

att jag gillade hästar. Men efterhand har 

jag fått se den andra sidan och lärt mig 

att man inte kan lita på någon. Folk beter 

sig på ett sätt när man har pengar och det 

går bra, men sedan... Att inse det har tagit 

bort något från det jag verkligen gillar. Det 

har fått mig att dra mig undan. Jag umgås 

egentligen inte med några jockeyer eller 

andra i branschen. 

Hon fick höra hur kollegor på favorithästar 

mutades till att förlora, och hon 

lärde sig de gamla berättelserna om hur 

gangsters förr i tiden tryckte ner slangar 

i halsarna på alla hästar, utom dem de 

satsat på, för att fylla dem med vatte n. 

När Al Capone, efter att ha portats från 

Hawthorne, byggde en egen hundkapplöpningsbana 

alldeles intill, gav han 

inför loppen flottiga hamburgare till alla 

hundar utom en. 

Inez såg också på nära håll hur farligt det 

kan vara att falla av 

– eller med – en flera 

hundra kilo tung 

häst som springer 

i nästan sjuttio 

kilometer i timmen. 

Hon träffade före 

detta jockeyer som 

tvingats till pensionering 

för att de 

blivit invalider. 

Efter att ha arbetat med en rad ohederliga 

och manschauvinistiska tränare träffade 

hon 2007 Randy Romero, en legend 

bland galoppfans. Han har vunnit 4 285 

lopp, tre Breeders Cuptitlar, ridit nio Kentucky 

Derby och blivit mästare på tio olika 

banor. Hans karriär tog slut när han bastade 

i en specialtillverkad helkroppsdräkt som 

skulle öka svettningarna. Dräkten exploderade 

och han fick sextioprocentiga brännskador. 

Han genomgick ett tjugotal operationer 

och vid en blodtransfusion smittades 

han med hepatit C. Sedan dess har han bara 

en njure och får dialys tre gånger i veckan. 

Den döende Randy tog sig an Inez. Han 

gav henne råd och de studerade filmupptagningar 

av olika lopp. Efter ett tag tillsammans 

föreslog han att de skulle åka till 

Chicago, där han kunde hjälpa henne att få 

rida tillräckligt mycket för att få sin licens. 

Inez flyttade in på en luftmadrass i ett rum 

på Arlingtons galoppbana och Randy ordnade 

så att hon kunde börja träna gratis. 

Efter att ha träningsridit tvåhundrafemtio 

hästar klarade hon sommaren 2007 sina 

två licensprov. 

Inför sin tävlingsdebut lärde sig Inez 

andra, bara en aning sundare, knep för att 

pressa ned vikten: 3–5 timmars träning 

om dagen kombinerat med svältdiet. Före 

invägningarna badade hon bastu insmord 

i babyolja för att öppna upp porerna så att 

de släpper ut mer svett. Ibland kunde hon 

gå i dagar utan att dricka. Eftersom hon 

inte kunde andas ordentligt genom sin 

boxarbrutna näsa hände det att hon vaknade 

mitt i natten med andnöd av att hennes 

uttorkade läppar klibbat ihop. 

Sex veckor efter debuten vann Inez sitt 

första lopp. Enligt traditionen blev hon 

jagad av de andra jockeyerna som smetade 

in henne med tvål och raklödder. Efteråt 

duschade hon och cyklade till en sushirestaurang 

där hon ensam firade med lite 

»Om jag satt i bilen kunde jag fundera: 

›Vad händer om jag gasar 

och låter bilen svänga av 

vägen in i trädet där?‹ « 

misosoppa, en sushibit och det senaste 

numret av Daily Racing Form. 

Året fortsatte bra, hon fick fler ritter – 

och vann fler lopp. Hela tiden red hon med 

håret uppsatt under hjälmen för att inte se 

ut som en tjej. Hon ville att publiken skulle 

skaffa sig en bild av henne som ryttare. 

Hon kände sig också mer och mer 

hemma i Chicago. Hon cyklade till banan 

varje morgon klockan sex och cyklade hem 

igen efter kvällens tävlingar. För någon 

som tillbringat de senaste åren på madrasser 

på olika golv var det en lyx att kunna 

skaffa en egen liten lägenhet. Hon hade 

dessutom inlett ett långdistansförhållande 

med en kille hon träffat på banan i Kanada. 

Han var visserligen 15 år äldre, och drack 

emellanåt lite för mycket, men han kunde 

mycket om galopp och var full av goda råd. 

Varje höst flyttade galoppen i Chicago 

från Arlington till den mer medfarna 

Hawthornebanan. Även där gjorde Inez 

bra ifrån sig, trots att hon hade börjat 

känna av svåra magsmärtor. Men att ta 

ledigt kom inte på fråga – gjorde hon det 

fanns det trettio andra som kunde rida 

hennes häst. 

Hon tänkte att problemen nog berodde 

på den hårda dieten och träningen i kombination 

med all mental press. Hennes 

pojkvän började dessutom förändras när 

han såg att Inez började nå framgång. 

– Plötsligt var han ett riktigt asshole. 

Han var så svartsjuk att om jag gick till 

affären så ringde han tio gånger och frågade 

vilka andra som var i affären, vad 

jag hade för kläder och grejer. Han kunde 

ringa sjuttio gånger på en timme. 


Bantning. I jockeyrummen finns bastu 

och värmebadkar. Vilken vikt varje 

häst ska bära i varje lopp regleras 

noga. Man räknar den sammanlagda 

vikten för ryttaren med utrustning och 

sadel. Är vikten för låg lägger man bly 

i sadeln. För att nya ryttare ska få ritter 

rider de med lägre vikt – de slipper 

bly, men ska också väga mindre. 

En dag i november blev smärtan i magen 

så stor att Inez efter tävlingarna åkte 

till sjukhuset. Läkaren som undersökte 

henne trodde först att hennes spiral hade 

hamnat snett och orsakat en inflammation 

i liv modern. Men efter en ultraljudsundersökning 

bad hon Inez sätta sig ner 

och för klarade för henne att hon var sjuk. 

Hon hade endometrios. 

Inez hade aldrig hört talas om åkomman, 

men läkaren förklarade att det är en 

kronisk sjukdom som ofta leder till livslånga 

smärtor. 

Vid menstruation blöder livmoderslemhinnan 

normalt ner genom livmodertappen 

och slidan, förklarade läkaren. 

Ibland blöder man också ut i magen via 

äggledarna och äggstockarna. Om man har 

endometrios klarar immunförsvaret inte 

att stöta ut all livmoderslemhinna som 

hamnat i magen, där den skapar kroniska 

inflammationer. Slemhinnan kapslas då 

in och bildar cystor, som kan bli stora som 

knytnävar. 

Endometriosen kan också sprida sig 

till tarmarna, ljumskarna, urinblåsan och 

diafragman. Utöver det vanligaste symptomet, 

som är extrem smärta, särskilt i samband 

med mens, blir man ofta utmattad 

och får feber. Många drabbas av depressioner. 

Omkring fyrtio procent av kvinnorna 

med endometrios förlorar förmågan att få 

barn. 

– Det hade aldrig varit något fysiskt fel 

på mig så jag hade svårt att ta in vad hon 

sade. Jag var mer: »Jag ska rida!« Alltså, 

från att ha varit frisk till att ha en sjukdom 

som du kommer att få leva med resten av 

livet – det tog ett tag att ta in det. 

– Samtidigt hade jag alltid känt att det 

var något konstigt med mig. Jag hade det 

värsta humöret i historien, jag tänkte till 

och med att jag måste vara bipolär. Så på 

ett sätt kändes det nästan skönt när hon 

förklarade att sjukdomen kunde påverka 

humöret. 

Läkaren berättade att det finns en rad 

olika sätt att lindra symptomen. Man kan 

försätta patienten i klimakteriet på kemisk 

väg för att »svälta ut« livmodervävnaden. 

Vissa upplever lindring efter att de fött 

barn. Hjälper inget annat kan man tvingas 

operera bort livmodern. 

Läkaren rekommenderade Inez att 

genomgå en titthålsoperation för att 


kunna ställa en mer detaljerad diagnos så 

snart som möjligt. 

– Det var tre veckor kvar av säsongen på 

Hawthorne. Jag ville fortsätta, och tänkte 

att jag nog kunde härda ut. 

För att lyckas med det åt Inez värktabletter 

och började dricka vin på ett sätt 

hon inte gjort tidigare. Snart hade hon för 

vana att hälla i sig en flaska varje kväll när 

hon kom hem. 

Det höll i två månader. När hon kom till 

banan på morgonen den 15 december var 

magen så svullen att den slog mot sadeln 

när hon satt upp. Det gick inte att rida. 

Klockan tolv satte hon sig ensam i en 

taxi till sjukhuset. 

Fem timmar senare låg hon på operationsbordet 

och hörde läkaren säga: »Om du har 

ett stort ärr när du vaknar så har vi tagit 

bort hela livmodern.« 

När hon vaknade tittade hon ner på 

magen. 

Där satt tre små bandage. 

Kirurgen hade gått in på tre ställen, 

skrapat bort alla cystor och tagit bort 

större delen av hennes högra äggstock. 

– Dagen efter kom min agent och körde 

hem mig. Det är en av få gånger jag känt 

mig riktigt ensam. 

Agenten Penny FfitchHeyes: 

– Hon var riktigt mörbultad. Det såg 

ut som om hon fått sig en rejäl omgång i 

ringen. 

Inez tvingades hålla sig borta från galoppen 

under tiden hon rehabiliterade sig och 

påbörjade en hormonbehandling. 

– Det kändes helt sjukt. Jag var 24 år och 

i klimakteriet. Värken försvann och mitt 

»Man ska ju inte rida när 

man är g ravid. Jag dödade 

barnet genom min okunnighet. 

Det var hemskt.« 

humör blev jämnare. Men jag var ju som 

en 60åring. Jag hade nattsvettningar, och 

man ville ju inte ha sex direkt. 

På galoppbanorna visste ingen varför 

Inez inte tävlade längre. I tidningar som 

Daily Race Form stod det bara att hon var 

»borta på grund av sjukdom«. Det dröjde 

två månader innan hon kunde rida igen. 

– Jag ville inte att folk skulle få veta, 

eftersom jag var på väg upp och ville att 

allt som skrevs skulle vara positivt. Det 

var egentligen bara mina föräldrar och 

min pojkvän jag berättade för. Och min 

agent då. 

Efter ett halvår avslutade hon klimakterie 

behandlingen och började ta andra 

hormoner istället. Under våren började 

hon tävla igen. Redan första dagen vann 

hon två lopp. Dagen därpå vann hon igen. 

Efter tre veckor vann hon en trippel. På 

banan rullade det på, men Inez hade svårt 

att känna någon glädje. 

– Jag gick upp fem på morgonen och 

grinade hela vägen till jobbet. Jag sa till 

Penny: »Jag bara gråter. Jag funderar på 

hur jag ska ta livet av mig.« Och det gjorde 

jag verkligen. Det var helt sjukt men jag 

satt och undrade vad som var minst smärtsamt. 

Och om jag satt i bilen kunde jag fundera: 

»Vad händer om jag gasar och låter 

bilen svänga av vägen in i trädet där?« 

Penny skickade tillbaka Inez till sjuk huset 

där de konstaterade att hennes testosteronnivå 

var tio gånger lägre än normalt. 

– Så de pumpade upp mig med testosteron 

istället, som en bodybuilder. Jag blev 

som Hulken och fick svårt att hålla vikten. 

Jag fick svälta mig ännu hårdare. 

Det var under den här perioden hon träffade 

Frank Kirby, en då 71årig stor tränare 

med 56 års erfarenhet och fler än 200 hästar 

i sitt stall. Han hade gjort sig känd för 

att ge oprövade ryttare en chans, men nu 

behövde han en stalljockey, någon som red 

alla hans hästar. 

– Jag hade följt henne 

sedan hon började rida, 

säger Frank Kirby. Hon 

har bra arbetsmoral 

och det är allt som 

betyder något i den här 

branschen. She’s what I 

call a beautiful person, 

she really is. Jag har 

aldrig haft något emot 

kvinnliga ryttare. Jag tror faktiskt att de 

är bättre med hästarna. Inez ser dem som 

djur. Många av grabbarna är bara intresserade 

av pengarna. 

Med Kirbys rödvitrandiga ägarmönster 

på jackan radade Inez upp segrar. 

Då drabbades hon återigen av värk i 

magen. En morgon när hon kom till banan 

påpekade hennes kollegor att hon var grågrön 

i ansiktet. 

– Jag trodde att jag var hård i magen, 

eller att det hade med min diet att göra. 

Man kan ju bli paranoid och få hallucinationer 

när man svälter sig. 

Hon red sex lopp den dagen och lyckades 

vinna ett, men orkade knappt med 

intervjun i vinnarcirkeln efteråt. Det 

gjorde så ont att hon insåg att något måste 

vara fel. 

När hon kom hem snörade hon på sig 

joggingskorna och gick ut och sprang för 

att få fart på magen. Efter en halv kilometer 

gjorde det så ont att hon var tvungen 

att vända. 

När hon kom hem hände något märkligt. 

– Jag var i badrummet och något kom 

ur mig. En klump av kött. Jag ringde till 

min pojkvän, men han trodde mig inte så 

jag skickade en bild till honom. Jag ringde 

min läkare och var hysterisk. Jag trodde att 

det hade med operationen att göra. Var det 

en del av min äggstock? Hon sade att jag 

skulle ta det lugnt och lägga det i en plastpåse 

och spara det i frysen tills jag kunde 

åka till sjukhuset. 

Nästa morgon åkte Inez till galopp banan 

som vanligt. Eftersom hon tävlade de följande 

dagarna dröjde det tre dygn innan 

hon kom in till sjukhuset. Där konstaterade 

läkaren att Inez hade varit i tredje 

månaden och fått ett missfall. 

– När vi kom ut därifrån skrek min pojkvän: 

»Hur känns det? Du har dödat vårt 

barn.« 

Inez gjorde slut där och då. Samtidigt 

kunde hon inte låta bli att tänka att han 

kanske hade rätt. 

– Man ska ju inte rida när man är gravid. 

Jag dödade barnet genom min okunnighet. 

Jag hade ju skyddat mig och visste inte att 

jag var gravid. Det var hemskt. 

– Jag fick aldrig tid att sörja på riktigt. 

Precis som allt annat jag gått igenom 

gjorde jag det ensam. Det har gjort mig 

hårdare, tror jag. Ibland känns det som om 

jag inte har några känslor längre. Jag blir 

liksom bara kall. 

Under årets tre sista tävlingsmånader 

snittade hon 21 segrar, och när säsongen 

summerades hade hon vunnit 161 lopp och 

ridit in över tre miljoner dollar. 

De kommande två åren fortsatte hon att 

bygga upp sin ställning som en av de mest 

lovande ryttarna i den amerikanska galoppen. 

Tidningarna skrev i hyllande ordalag 

om »a blond bombshell in Chicago racing« 

och »the boxer turned jockey«, hon fick fanmejl 

och bjöds in till kändistillställningar. 

Efter att en stalker fått för vana att ringa 

henne om nätterna tvingades hon byta 

nummer sex gånger och spärra sin telefon 

för samtal från hemliga nummer. 

I Sverige fick ATG upp ögonen för Inez 

framgångar. De gav ut Tjej, jockey, champion 

och bjöd in Inez att tävla i Sverige för 

att lyfta intresset för galoppsporten som i 

Sverige alltid legat i skuggan av travet. 

Efter att två av hennes jockeykollegor 

fallit så illa att de blivit förlamade ordnade 

en ägare som Inez kände en välgörenhetsauktion 

för att samla in pengar. Ett av budobjekten 

var en dejt med Inez Karlsson. 

När budgivningen till slut stannade på 

4 500 dollar visade sig vinnaren vara en 

ägare hon kände väl. »Vad trevligt att få äta 

middag med dig«, sade Inez, men ägaren 

presenterade henne istället för Anthony 

Calgagno, en 32årig italienskamerikan 

med tjurnacke och fylliga läppar. Han var 

lika förvånad som hon, men påhejade av 

ägarvännen bestämde de att de skulle ses 

på en restaurang en vecka senare. 

Anthony visade sig vara en psykolog, 

som sadlat om till ekonom och bekostat 

sina collegestudier genom att arbeta 

som byggnadsarbetare. De senaste åtta 

åren hade han tjänat en förmögenhet på 

oMskriven. Om hon 

inte kan rida igen 

kan Inez tänka sig att 

jobba med radio eller 

TVsändningar av 

galopp. 


optionsmarknaden. Inez märkte att de 

hade mycket gemensamt. Han var uppväxt 

i Chicagos fattiga arbetar kvarter i en stor 

familj som han själv k allade »dysfunktionell 

men vänlig«. Han visste dessutom vad 

det innebar att svälta sig själv: under high 

school och college tiden var han brottare 

och bantade en gång så hårt inför en match 

att han bröt ihop på sitt rum och började 

gråta, fast utan att det kom några tårar 

eftersom han var så uttorkad. 

Efter ytterligare några träffar flyttade 

Inez, som tidigare knappt haft tid att 

träffa någon utanför galoppbanan, in hos 

Anthony. Med den nyfunna stabiliteten 

presterade hon ännu bättre på banan 

och i våras blev hon uttagen att rida det 

prestige fyllda Arlington Millionloppet, 

som andra kvinna någonsin. 

– Jag tror verkligen att hon är den bästa 

kvinnliga jockeyn någonsin, säger Frank 

Kirby. Hon är snabb på upploppen och 

arbetar hårt. 

Bara någon månad efter Arlington 

Million kom smärtan i magen tillbaka. 

Efter loppen låg hon orkeslös på britsen 

i jockeyrummet i väntan på nästa lopp. 

Hon orkade inte prata med någon. Den här 

gången förstod hon vad det var. När hon 

besökte läkaren fick hon beskedet att hela 

hennes vänstra äggstock var full av cystor. 

Endometriosen var tillbaka. 

– Luften gick ur mig helt. Jag orkade 

ingenting längre, jag hade ingen livslust. 

Förut hade jag kunnat ta piller, men nu 

kände jag att jag inte kunde ignorera det 

längre. Det gjorde mig till en sämre ryttare. 

Och en sämre människa. 

Vi » är närmre varandra 

nu. I dag kan han säga saker som 

›jag älskar dig‹. Det sade han 

aldrig när jag var liten.« 

När hon kom till jockeyrummet den 18 

september såg hennes kollegor att någonting 

var fel, och frågade hur hon mådde. 

Inez misslyckades i sitt första lopp. Hon 

hade fem hästar kvar att rida, men lämnade 

ridspöet till sin assistent och gick för 

att byta om. Han frågade: »Kommer du tillbaka?« 

Inez svarade: »Jag vet inte.« 

Hon satte sig i bilen, ringde Anthony 

och sade: »Jag åker hem nu. Jag tror att jag 

ridit mitt sista lopp på ett tag.« 

Inez pekar på en platt TVskärm som 

visar före och efterbilder med släta och 

botoxspäckade kvinnor i 40årsåldern. 

– Kolla där då! Hur lyft ser inte hon ut då? 

Vi sitter i väntrummet hos en plastikkirurg 

på tjugonde våningen i en skyskrapa 

mitt i det exklusiva område i Chicago som 

kallas för Gold Coast. Byggnaden inrymmer 

även Macy’s varuhus och hotell Ritz 

Carlton, och kliniken delar våning med 

exklusiva juvel, parfym och pälsbutiker. 

I informations broschyren kan man läsa 

att »Dr Shah jobbar med ett brett spektra 

av patienter vars levebröd är beroende av 

deras ansikten, däribland modeller, skådespelare 

och social elit«. 

De två första veckorna efter att Inez 

slutade rida steg hon inte ur sängen. Upplevelsen 

att gå från att vara en »toppjockey 

som allt gick bra för« till att vara »helt 

vilsen och undra vart jag skulle ta vägen« 

gjorde henne »så jävla nere«. Men efterhand 

insåg hon att hon plötsligt hade tid 

att göra saker hon tidigare försummat. 

– Jag har träffat Anthonys stora familj. 

Tidigare har jag alltid tackat nej till alla 

släktmiddagar för att jag skulle rida. 

Hennes pappa, som sedan fem år är fri 

från sitt beroende, har också varit på besök 

nyligen. 

– Vi är närmre varandra nu. I dag kan 

han säga saker som »jag älskar dig«. Det 

sade han aldrig när jag 

var liten. 

En annan dag körde 

hon in till Northwestern 

Hospital för 

att gå på ett möte för 

patienter med endometrios. 

Fem kvinnor 

satt runt ett bord och 

delade med sig av sina 

erfarenheter. 

– Jag hittade gruppen på internet. Först 

tyckte jag att det var som i Fight Club, 

men det var skönt att tala med dem. Ingen 

annan förstod ju hur jag kände. Jag insåg 

att flera av dem också var ensam människor. 

Sjukdomen i sig är isolerande. För man vet 

inte hur man ska må – ena dagen är man 

bra, andra dagen dålig. Jag har blivit kompis 

med en av tjejerna som har det mycket 

värre än mig. Hon har så ont att hon inte 

kan göra någonting, hon kan inte ha en 

relation, ingenting. Det är faktiskt skönt att 

höra. När jag gick 

därifrån var jag lättad. 

Först, när jag 

fick diagnosen, gick 

allt så fort. Nu börjar 

jag se att den är 

en del av mitt liv. 

Inez fick också 

tid att äntligen 

ta tag i något hon 

skjutit upp i nästan 

tio år: att fixa sin brutna näsa. Det har gått 

två veckor sedan operationen hos doktor 

Shah och nu är hon här för att ta bort de 

sista stygnen. Näsan är fortfarande lite 

svullen och »känns som en lösnäsa«, men 

Inez har varit ovanligt utvilad efter operationen. 

För första gången på tio år kan hon 

andas genom näsan, hon har slutat snarka 

och sover mycket bättre. Sedan hon blev av 

med stressen från ridningen och började 

äta mer normalt har hon inte heller lika 

mycket smärta från endometriosen. 

Efter fem operationer och ett otal sjukhusbesök 

är hon inte nervös över att vara 

här. Snarare ser hon fram emot att få återse 

doktor Shah, som hon beskriver som »jättetrevlig 

och mjuk, åt det bögiga hållet«. 

Snart anländer en lång, smal man i grå 

kostym, och vinkar med fingrarna. Inez 

förs in i ett rum där hon ombeds sitta ner 

i en stol som liknar dem man sitter i hos 

tandläkaren. Doktor Shah drar på sig vinylhandskar 

och böjer sig över henne. 

– Hur känns det? 

– Lite ömt. 

Han petar försiktigt med fingrarna på 

näsan och ger sitt utlåtande: 

– Vi kommer att se näsan ta form ordentligt 

de kommande veckorna. Kom tillbaka 

om tre veckor så får vi se hur det ser ut då. 

Sedan knipsar han försiktigt loss stygnen 

i näsvingarna och återgår till sina 

skönhetsoperationer. 

På en snabbmatsrestaurang i närheten 

beställer Inez en varmkorv 

med chips till. Hon fyller sin 

mugg med CocaCola, men efter en klunk 

kommer hon på att hon, sedan hon slutade 

rida, blir »hyper stissig och jättejobbig« om 

hon dricker det. 

– Jag brukade rida på cola, jag var ofta så 

sliten att jag behövde cola eller kaffe. 

Hon fyller muggen med vatten istället. 

»Jag hade jobbat tre år i sträck utan 

semester. Tidigare hade jag varit 

s liten, men då ignorerade jag det. 

Nu gick det inte längre.« 

– Alla i branschen vet att jag alltid gett 

100 procent. Om jag inte kunnat vinna ett 

lopp har jag ändå ridit för en fjärde eller 

femteplats, även om det inte ger några 

pengar till mig utan bara till ägarna. När 

jag hade ont kunde jag inte längre prestera 

på topp. Jag hade nog kunnat härda ut ett 

tag till, men jag vill att folk ska kunna lita 

på att jag ger allt. 

Hon tar några chips. 

– I slutet när jag red var jag inte glad 

längre, det jag tyckte var roligast av allt 

gjorde bara ont. Jag hade jobbat tre år i 

sträck utan semester. Tidigare hade jag 

varit sliten, men då ignorerade jag det. Nu 

gick det inte längre. 

Inez och Anthony står nu inför ett tufft 

beslut. För att bli av med smärtan har Inez 

tre alternativ. 

Dels kan hon försöka härda ut, men sannolikt 

kommer hon då inte klara av att rida 

till hundra procent. Dels kan hon operera 

bort hela livmodern. Gör hon det följer 

en livslång syntetisk hormonbehandling 

för att lindra klimakteriebesvär som benskörhet 

och nattsvettningar. 

Och så kan hon kan försöka bli med 

barn. Många andra kvinnor med endometrios 

har upplevt att besvären minskat 

efter en förlossning. Dessutom: för varje 

dag som endometriosen sprider sig, och för 

varje ingrepp eller behandling hon går igenom, 

minskar chanserna att kunna få barn. 

Kanske är det redan för sent. 

– Det har varit riktigt påfrestande för 

vårt förhållande. Att skaffa barn är en stor 

sak, och man vill ju inte göra det av fel 

anledning. Hade jag inte haft endometrios 


hade jag inte funderat på att skaffa barn 

just nu. Jag känner mig egentligen inte 

redo för det än. Jag känner mig väldigt ung. 

Och tänk på Anthony, som är katolik och 

grejer. 

Planen just nu är att försöka få barn. 

Lyckas de avtar förhoppningsvis också 

Inez smärta. Därefter är hon inställd på att 

vara tillbaka på hästryggen så snart som 

möjligt. 

– Jag vill verkligen tillbaka och jag vet 

att jag kan bli bättre. Det ultimata vore 

om jag kan få barn och om det hjälper mot 

sjukdomen. 

När jag talade med Inez agent Penny 

FfitchHeyes sade hon sig vara övertygad 

om att Inez har mycket kvar att uträtta på 

galoppbanan: 

– Jag tror inte att det finns någon gräns 

för hur bra hon kan bli. Det hon har åstadkommit 

så här långt är bara en droppe i 

havet jämfört med hennes potential. Du 

vet, jag har sett en del jockeyer i mina år 

och har sett några av de riktigt stora, det 

kan vara riktigt magiskt med ryttare som 

vinner på dåliga hästar. Det är det som 

utgör skillnaden mellan en bra och en fantastisk 

jockey. Och Inez har det. 

Den senaste tiden har Inez slutat smyga 

med sin sjukdom. Många av hennes arbetskamrater 

vet vad hon gått igenom. 

– Män kan inte förstå. Ingen vet ju vad 

endometrios är heller. Det är en kvinnosjukdom 

som det talas tyst om. Alla ser 

ut som frågetecken när man berättar. De 

jag berättat för kan fråga: »Men ska du 

verkligen tänka på barn? Fokusera på din 

karriär nu. Du kan ju adoptera.« Men om 

Så » nej, jag ångrar mig 

inte. Jag har undrat varför jag 

är som jag är. Jag har alltid 

känt mig out of place.« 

jag inte försöker få barn nu, får jag kanske 

aldrig chansen. Om fem år vill jag inte 

sitta och känna att nu är det för sent att 

försöka. 

– Det är en stor grej att kanske inte 

kunna få barn. Säg att jag inte kan det, då 

stjäl ju jag någonting från Anthony, så är 

det ju. Man kan ju adoptera, men precis 

som han vill jag ju helst ha egna barn med 

våra gener. Det här har varit ganska jobbigt 

mellan oss. Jag menar vi har bara varit 

tillsammans ett år, och så säger min läkare 

till Anthony: »Gå hem och skaffa barn nu, 

för annars kanske ni aldrig kommer att få 

några.« 

En dag visar Anthony mig sitt 

enorma videotek med gamla 

ameri kanska filmer och ber mig 

följa med ner till källaren. Där har han en 

låda fylld med fotografier av stjärnor som 

Joe DiMaggio, Paul Newman och Rocky 

Marciano. Till samlingens guld klimpar 

hör falkstatyn som användes under inspelningen 

av Riddarfalken från Malta med 

Humphrey Bogart. 

När Anthony inser att jag sett flera av 

hans favoritfilmer med Bogart, James 

Cagney och Montgomery Clift räknar han 

upp ett femtiotal till – varje titel följd av 

frågan »Har du sett den?« – och konstaterar 

torrt: »Man, du har sett många filmer.« 

Därefter sitter vi kvar i källaren efter att 

Inez har gått och lagt sig och kollar på 

Angels with Dirty Faces från 1938 och Tolv 

edsvurna män från 1957. 

Anthony tillbringar sina dagar vid ett 

skrivbord framför fyra datorskärmar, 

som visar sifferflöden från världens olika 

börser. På kvällarna brukar han se en film 

med Inez. Precis som hon verkar han inte 

ha något stort behov av att omge sig med 

människor. 

Dagen därpå följer jag med Inez och 

Anthony till gymmet. 

Eftersom jag inte har med 

mig några träningskläder 

kör de mig till en gigantisk 

sportaffär på vägen dit. 

Inez, som har ont i magen 

och mår illa från endometriosen, 

går iväg för att 

fråga efter toaletten och 

lämnar mig och Anthony 

vid en tre meter hög hylla 

där jag försöker välja bland hundratals 

avancerade löparskor. 

Medan jag snörar på mig en Asicssko 

med luftkuddar säger Anthony: 

– Jag har varit så orolig för Inez. Innan 

hon lade av kunde jag vakna klockan tre på 

rehaBilitering. »Sedan 

jag slutade rida har 

hälsan förbättrats hur 

mycket som helst. Hade 

du varit här för två 

veckor sedan hade du 

sett hur sjuk jag såg ut.« 


trots. Inez gjorde tatueringen ett år efter sin akutoperation. 

»Jag tänkte skriva ›Ensam är stark‹, men valde den 

amerikanska varianten. Det är lite så jag levt mitt liv.« 

natten. Inez låg bredvid mig ihoprullad i 

smärtor och grät. Det var hemskt att se, för 

det fanns inget jag kunde göra. 

En expedit springer fram med en 

vänstersko. 

– Och nu sedan hon slutade är det ingen 

av hennes arbetskamrater som ringt. 

Whitelines idé är enkel, effektiv och snäll mot ögat. 

PAT. PEND. 

Ingen som har skickat blommor. It breaks 

my heart. Hon var tvungen att sluta med 

det hon älskar på grund av smärtan. Nu 

när du är här har hon något att göra, men 

tidigare har jag varit orolig för att hon ska 

börja klättra på väggarna. 

Han fingrar på ett basketlinne som 

hänger i en ställning intill skohyllan. 

– Och nu står hon inför ett hemskt val, 

jag menar, jag har aldrig hört talas om en 

27åring som opererar bort livmodern. 

Hon är bara barnet. 

Några dagar senare sitter jag och 

Inez i hennes bil på väg hem från 

mataffären. Medan hon kör ut från 

parkeringsplatsen trycker hon fram Bob 

Dylans Positively Fourth Street på sin biliPod. 

Inez sjunger med i texten: »You’ve got 

a lotta nerve, to say you are my friend. When 

I was down, you just stood there grinning…« 

– Jag menar, lyssna på den här låten. 

Den säger allt. Så känner jag mig så många 

gånger. 

Hon sänker volymen och vi börjar prata 

De vita linjerna ger stöd till dina anteckningar utan distraktionen från konventionella mörka linjer. 

om vilket speciellt liv den ständigt turnerande 

Bob Dylan måste leva. 

– Att göra grejer som Bob Dylan och 

jag gör, säger Inez, det innebär många 

ansträngningar och uppoffringar för att 

man ska kunna ge något till andra. Han är 

säkert minst lika ensam som jag. 

Jag frågar om hon tycker att hennes jakt 

efter självständighet har varit värd sitt 

pris. 

– På ett sätt saknar jag mina gamla kompisar, 

i Bollebygd och så. Men jag passar 

inte in i den bilden. Det hade inte gått. Jag 

rör mig hela tiden. De som betytt någonting 

för mig har bara varit faser i mitt liv. 

De hinner inte med i mitt tempo. Jag är så 

rädd att fastna någonstans, och inte kunna 

ta mig vidare. Är man sådan kan man inte 

binda sig till någon. Så nej, jag ångrar mig 

inte. Jag har undrat varför jag är som jag är. 

Jag har alltid känt mig out of place. De enda 

gångerna jag känt mig rätt de tre senaste 

åren har varit när jag suttit på en hästrygg. 

Hästar säger inget. När jag reste runt i USA 

i två år följde jag bara med hästarna. Det 

var som att flyga med vinden och se var 

man hamnade. Så länge jag får rida så kan 

jag leva var som helst, hur som helst. 

Känner du dig aldrig ensam? 

– Ibland, men under ett liv – hur många 

riktiga kompisar har man? I medgång, visst 

– men när det går dåligt? Anthony är nästan 

den enda … Ja, han är faktiskt den enda. 

– När jag läste sociologi lärde vi oss att 

det finns två typer av människor. De självständiga 

och de som är beroende av andra. 

Om man är beroende blir det svårare att 

göra egna val. Jag har alltid varit mer 

självständig. 

Hon saktar in och parkerar bilen på 

garageuppfarten. 

– Ensam är stark. Det är ju så. 

WRITING PAPERS CREATIVE FREEDOM 


PAT. PEND. 

Erik Almqvist är reporter på Filter. 

Patrik Andersson är frilansande fotograf 

bosatt i New York. Läs mer på sid 14. 

Fredag 14 januari Den TV-sända Årets Hästgalan 

äger rum på Rondo i Göteborg. Inez Karlsson 

är specialinbjuden av ATG.

Inez Karlsson är boxaren som blev galoppjockey i USA. Hon vann ...

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?