G-003 Familjeterapi session 3.pdf - Bli tolk nu

TÖI ROLLSPEL G – 003 Sidan 1 av 7
Psykiatri
Ordlista
fundera
uppleva
åsidosatt
övergiven
pressad
meningsfullt
betydelsefullt
spänning
samtycke
vårdnad
befrielse
överansträngd
påverka
uttrycka sina känslor
utgångsläge
offra
uppoffring
uppfattning
inställning
spänd
uppriktig
ömhet
uppskattning
avvisad
initiativ
övertyga
bortstött
fixa till något
karaktärsdrag
Familjeterapi Session 3
Deltagare:
Terapeuter = Jonas och Eva
Klienter = Andrés
J Vad har ni funderat på den här veckan? Vi slutade ju med dig, Andrés … vi
tog upp det där om hur det skulle kännas för dig att tänka dig att Pamela
skulle bo hos Marcela?
A Det är svårt att förklara hur man skulle uppleva det. Jag vet inte. Det är
riktigt svårt … man skulle ju kunna förutse vad som skulle hända. Jag skulle
känna mig åsidosatt … övergiven skulle man kunna säga.

E Vet Marcela vad Pamela betyder för dig?
A Jag är inte säker på att hon vet det.
E Kan du inte berätta det för henne?
A Jo, det är klart … jag tror du vet vad jag känner för Pamela … men jag
känner så mycket att jag inte tror du kan föreställa dig det. Men hur ska jag
kunna förklara det? Det vet jag faktiskt inte …
J Vi vet att det är svårt.
A Jo, jag håller med om att det inte är lätt att förklara känslor med ord. Nu
känner jag mig pressad att tala … att förklara och jag har ingen aning om
hur man skulle kunna gör det. Jag vill visa Marcela mina känslor för Pamela,
men jag vet inte hur jag skulle kunna lyckas med det.
J Känn efter hur ditt förhållande till Pamela är och prata med Marcela om
Pamela och din relation till henne. Tala om vad du tycker och tänker om din
relation till henne. Men uppgiften är svår!
A Ja, frågan verkar enkel när du ställer den men jag kan inte hitta något svar.
Det är en hel klump med känslor som finns där … jag vet inte hur jag ska
förklara det men Pamela betyder så oerhört mycket för mig … det handlar
om en gemenskap och kommunikation som jag inte kan vara utan. Det är
så viktigt för mig … kanske den enda ljusglimten i hela den här ledsamma
historien …
J Så att det känns meningsfullt att leva?
A Ja, absolut.
J Och det betyder också att du inte är ensam?
A Ja, det känns betydelsefullt. Jag skulle inte kunna tänka mig att förlora
flickan. I så fall skulle det bli ett tomrum som skulle vara svårt att fylla ut
och ersätta med något annat. Därför skulle jag inte kunna acceptera … inte
kunna komma över något sådant … Men det här är vad jag tycker. Marcela,
jag tror inte att du förstår det riktigt, Pamela betyder så mycket för mig.
Jag menar inte att hon inte betyder mycket för dig också, men nu försöker
jag begränsa mig till mig själv. Jag känner att du inte förstår hur mycket
jag tycker om Pamela och hur viktigt det är för mig att ha henne vid min
sida … att behålla den nära och intensiva kontakt vi har. Samtidigt anser
jag att kontakten mellan dig och mig borde bli bättre … vi borde göra saker
tillsammans osv. Det är något jag längtar efter men det är svårt att
uttrycka eller tolka dom känslorna. Jag kan inte. Det enda jag kan säga är
att den nuvarande lösningen förefaller mig vara den enda riktiga. Fast jag
gillar inte den spänning som finns mellan oss … och ibland mellan Marcela
och Pamela. Jag önskar att det skulle bli bättre.
E Hur?
2

A Tjaa, som jag ser på det skulle jag önska att Pamela bodde hos mig och att
Marcela gav sitt samtycke så vi kunde undvika spänningen kring det här
med vårdnaden. I en tvist blir det snarare våra känslor för oss själva än
våra känslor för Pamela som tar överhanden.
J Du var inte så rädd då inte. Jag hör att du faktiskt är väldigt rädd … rädd
om dig och Pamela. Och du är rädd att något skulle hända, det förstår jag.
Jag tror att Marcela också förstår det … för på sätt och vis har hon själv
samma sorts rädsla.
A Ja, jag skulle känna det som en befrielse att inte längre behöva gå omkring
med dom här känslorna. Man blir känslomässigt överansträngd när man ser
allt så här ovisst. Om det som är ovisst försvinner … och fruktan och så …
skulle det finnas möjligheter att skapa en bättre … en öppnare och sundare
… kontakt oss emellan. Jag vet att du också längtar efter det Marcela … det
fick vi veta förra gången vi var här: alltså att du vill att vi ska umgås som
vänner, och naturligtvis tycker både Pamela och jag om dig trots allt. Att vi
inte var överens och inte kunde leva under samma tak behöver inte
innebära att vi är ett hopplöst fall under andra omständigheter … om den
här pressen försvinner. Du föreslog att vi tre skulle göra något tillsammans.
Jag har tänkt på det och tycker bättre och bättre om förslaget. Det skulle
vara positivt för Pamela. I motsats till oss har hon accepterat den
nuvarande situationen. Hon vet var hon vill bo.
Kommentar: Andrés börjar sessionen med den här långa monologen. Han är
mycket allvarlig och mån om att uttrycka sig så att Marcela verkligen kan förstå
och respektera hans motiv. Det är svårt för honom att hitta orden i början, men
vi pressar honom och hjälper till. På så sätt får han uttrycka något man sällan får
säga i en vårdnadstvist – han får hålla sig enbart till sig själv, till sina egna
känslor och sin egen uppfattning av var han står. Det blir nämligen oftast så att
man hellre uppehåller sig vid motpartens avsaknad av känslor och man begär
barnet för att den andre är värdelös som förälder. Det Andrés gör nu är att visa
hur stark samhörigheten mellan honom och Pamela faktiskt är. Vi kan ana att
denna känsla av samhörighet vuxit fram som en kompensation för bristerna i
relationen mellan Marcela och Andrés. Det subsystem som i alla år funnits i
familjen (Marcela + Carlos och Andrés + Pamela) blir en realitet när de nu
separerar.
Vi övergår nu till att tala om hur känslig Marcela är när det gäller det här med att
hon känner sig avvisad. Hon är rädd att Pamela inte tycker om henne eftersom
Pamela ibland glömmer bort vad de gjort upp. Hon kommer t ex inte upp och
dricker saft när hon sagt att hon ska göra det. Andrés påminner om att Marcela
alltid haft problem med det här. Hon tar så allvarligt på ett uttalande i stil med:
”Hörru, jag tittar upp i morgon”, och blir sedan jämt besviken på andra
människor.
Vi leder Marcela tillbaka till Andrés berättelse om sina känslor för Pamela och vill
höra hur hon reagerat.
M Jag förstår att hon betyder mycket för Andrés … framför allt eftersom hon
bor hos honom … och det är där han påverkar henne, eller hur?
3

J Men du, Marcela – nu går du över till en annan fråga. Andrés har hållit sig
till sina känslor för Pamela oberoende av om hon befinner sig under ditt
eller hans tak. Han tar inte upp vad Pamela vill … gjorde han det så kunde
du ta upp det här med påverkan. Andrés har framför allt hållit sig till sina
egna känslor, till sitt beroende, ja, till att Pamela betyder så hemskt mycket
för honom. Och han vill veta om han har kunnat uttrycka det så att du har
kunnat förstå det.
M Ja, jag märkte inte hur mycket Pamela betydde för mig förrän den dagen
jag gav mig iväg hemifrån.
J Ja, och det säger han inget om – han pratar om vad hon betyder för
honom. Jag är helt övertygad om att det inte finns någon skillnad i det
mellan er två och att det kan kännas lite starkt nu när du inte har henne.
Pamela kan vara säker på att hon har två föräldrar som båda vill ha henne
och som båda känner att hon är betydelsefull. Det är i och för sig ett bra
utgångsläge för henne. Men trots allt går det inte att dela henne mitt i tu.
A På sätt och vis är det bra att Marcela upplever de här känslorna för Pamela.
Att hon känner så visste jag naturligtvis – men mina känslor för Pamela är
djupare. Det handlar inte bara om att jag ville ha henne för mig själv … jag
vill att hon ska känna samma gemenskap med oss båda. Pamela är förstås
ett gemensamt intresse och jag vill uppmuntra henne till att ta kontakt med
dig så fort som möjligt. Jag vill inte att du ska känna dig åsidosatt om hon
är hos mig – tvärtom – du kommer att få en bättre kontakt med henne i
utbyte. Men för att uppnå det måste du offra något; du måste sluta upp
med att tro att jag drar fördel av situationen; att jag påverkar henne osv.
E Och vad ska du offra då?
A (överrumplad) Vadå? Jag? Mjaa, det här jag inte riktigt klart för mig. Det
jag offrar … det är ingen uppoffring, alltså … det är en förmån att kunna
förbättra förhållandet mellan oss alla … att se det som en uppgift.
Egentligen borde jag ge sjutton i alltihop, men i själva verket gör jag inte
det. Jag vill bygga upp en gemenskap mellan oss, t o m bortsett från det
med Pamela.
M Så vitt jag kunde förstå första gången vi var här så ville Andrés varken
acceptera – eller ens ha – någon kommunikation eller gemenskap. Det var i
stället jag som tog upp det här med att vara vänner och göra saker
tillsammans med Pamela.
J Känner du att Andrés ändrat sig på det planet?
M Jo, eftersom han inte pratat så här tidigare.
E Hur känns det?
M Det känns bra men jag kan inte förstå att han ändrat sig, eftersom han inte
ville förut …
E Du får fråga honom vad som har fått honom att ändra sig.
4

M Mmm, du har kanske funderat över allt det här?
A Jo förstås, det är klart att jag har funderat, (skrattar lite). Jag tänker på allt
som sägs här och det här att jag ändrat uppfattning … jag kan säga dig att
jag hade svårt att uttrycka mina tankar klart i början.
E Nej, du har nog ändrat dig – ändrat din inställning till Marcela.
A Tjaa, nu märks det att jag säger saker och ting mer direkt, precis som jag
känner det.
Kommentar: Vi skall här uppmärksamma hur Andrés markerar vad
vårdnadsstriden innehåller: oklarhet och rädsla. Det står helt klart för honom att
bådas energi nu används till att bevaka varandra och misstro varandra. Han
vädjar till Marcela och lockar henne med att kontakten mellan dom kan bli
mycket bättre om hon släpper Pamela ifrån sig.
Vi talar med dom om att det ju faktiskt är så att ångesten för det okända tär
mycket mera på krafterna än vissheten – även om vetskapen kan medföra något
obehagligt.
Ovissheten betyder att aldrig veta varifrån nästa attack kommer, och man vet
därför heller inte hur man skall försvara sig. Det är som att slåss i mörkret, man
känner sig hotad från alla håll. När det ljusnar vet man hur fienden ser ut – och
kan till och med bli vän med den.
Andrés tar upp Marcelas grundläggande pessimism, hon försöker prata om detta,
men blir ganska osammanhängande och utbrister till slut:
M Nej, i dag kan jag inte snacka. Jag har varit så spänd hela dagen men jag
vet inte varför.
J Kan du prata om att du känner dig spänd?
M Nej … jag vet inte … jag kan inte.
E Har du varit spänd eftersom du skulle komma hit i kväll?
M Ja, om jag ska vara uppriktig har jag varit det varenda måndag innan jag
kommit hit.
E (skrattar) Det ska du vara!
M Man vet aldrig vad som kan hända.
J Men en sak vet du, Marcela, och det är att det är du och Andrés som
bestämmer vad som ska hända. Det är varken någon tredje – kanske
osynlig makt – eller ödet som bestämmer. Det är ni två. Och visst kan jag
mycket väl förstå att du är spänd och kan känna det som ett hårt och tungt
jobb att stå ansikte mot ansikte med den problematik ni har du och Andrés.
(Lång paus)
5

J Vad har du för inre snack med dig själv innan du kommer hit? Hur låter det?
Kan du försöka prata högt?
M (suckar tungt) När jag ser Andrés känner jag en sorts ömhet … jag vill visa
att jag fortfarande uppskattar honom.
J Mmmm … När ni kommer hit ser jag ju det på dig. Det syns att du tänker
väldigt mycket gott om den där mannen. Tror du att han tycker att det är
jobbigt eller besvärligt? Jag tror att han har fattat att du tycker om honom.
M Det tror jag inte!
J Fråga honom! Du tror inte att han fattar eftersom du har gett honom … ja,
varit på ett sån´t sätt att han inte kan tro att du tycker om honom. Är det
det du …? Jag tror att en del av dig alltid kommer att tycka om honom.
M En stor del av mig!
J Mmm, den största delen!
E Men det är väl bra … du behöver inte vara ledsen för det.
M Men det känns lättare när jag inte ser honom …
E Betyder det att det är lättare för dig att veta vad du vill med Pamela när du
inte ser honom?
M Nej, nej, det är inte … men när man ser dom tillsammans … det blir svårt
för mig … eller hur?
E Vad känner du då?
M Jag känner mig avvisad … så känns det.
E Dom kommer inte emot dig och tar dig med i gemenskapen?
M Nej (suckar tungt igen).
J (Lutar sig fram och viskar till Marcela). Nu vill jag krama om dig! (stryker
henne över kinden).
E Andrés, jag tror att du själv måste ta en del initiativ och det får vara … ja,
det får bli ditt offer.
A Ja, visst är det sant att Marcela känner det så här … och jag förstår det …
men för mig är det svårt att fatta det beslutet … med den press jag har över
mig.
E Men jag tror att det är just nu när ni ska bestämma er som du måste
övertyga Marcela om att hon inte kommer att bli bortstött. Det är just nu du
måste visa henne att det går att lita på dig. Annars kan hon ju inte veta
det.
6

A Jo, det är sant. Hur ska jag fixa till det (skrattar). I princip förstår jag vad
du vill säga och vad jag borde göra. Inte förrän nu har jag insett hur jag
bidragit till att trassla till det hela.
J Precis, det har haft en motsatt effekt.
A Jo, så är det men jag har inte tänkt på det förut.
E Men det är inte för sent.
J Nej, det är inte för sent. Men det innebär att Marcela är en vanlig människa
som – liksom alla andra och du själv med – behöver känna sig accepterad …
inte avvisad.
A Jo, det är ett mål … båda två vill vi samma sak … Marcela kanske är lite
starkare än jag. Att jag visar så lite av mina känslor är ett karaktärsdrag
hos mig … en av mina brister.
E Det brister kanske i din fantasi också eftersom du inte kunnat fatta vad det
här betytt för Marcela.
Kommentar: Vi skall här kort uppmärksamma det dilemma Andrés befinner sig.
Å ena sidan har han ”den här pressen” – d v s vårdnadskonflikten – över sig,
som gör att han måste bemöta och betrakta Marcela som sin antagonist och
konkurrent. Dessutom måste han lägga ett avstånd mellan sig och Marcela för
att markera sitt beslut att skiljas. Å andra sidan är det just i detta läge som
konflikten kan lösas, om han bara kan bete sig på ett sådant sätt att Marcela kan
få förtroende för honom.
Ofta är det i detta skede av konflikten som striden löses fast i prestige och
missförstånd med hjälp av advokater och vårdnadsutredare.
7