Visionernas Nacka - bara för de rika? - RFHL

oberoende
Ges ut av Riksförbundet för hjälp åt
narkotika- och läkemedelsberoende,
RFHL. Utkommer med fyra nummer /år
2
oberoende/RFHL
Lagerlöfsgatan 8
112 60 Stockholm
Tel: 08-545 560 60
Fax: 08-33 58 66
Besöksadress: Lagerlöfsgatan 8
PG: 70 93 54-5
info@rfhl.se
Redaktörer
Marco Espvall
Jörgen Hassler
Ansvarig utgivare
Sonja Wallbom
Reportrar
Camilla Svenonius
Johan Vikström
Layout
Rikard Johansson
För insänt, ej beställt
material ansvaras ej
Bli medlem i RFHL för 100
kronor/år och få gratis
prenumeration på oberoende.
Ring, posta, faxa eller mejla in
din ansökan till adressen angiven
ovan. Observera att endast
privatpersoner kan bli
medlemmar för 100 kronor per
år. Företag och organisationer
som vill stödja RFHL betalar för
ett stödmedlemskap valfritt
belopp över 100 kronor.
Prenumeration på oberoende
kostar 145 kr/år för
privatpersoner, organisationer
och företag.
PG: 70 93 54-5
INNEHÅLL 3/05
3 LEDAREN: PISKA OCH MOROT
4 ALLIANS FÖR DE STARKAS SVERIGE:
HUR GÅR DET MED VISIONERNA NACKA?
15 NOTERAT: INRIKES
16 TENDENTIÖST OM SPRUTBYTE
18 TOLVSTEGSFILOSOFIN UNDER KRITIK
21 ÖVER FYRTIO ÅR MED KNARKET
24 DEBATT: SPRUTBYTE
26 MILSVIDA SKILLNADER NÄR BIVERKNINGAR
RAPPORTERAS
28 NOTERAT: UTRIKES
30 BYN SOM KASTADE UT KNARKLANGARNA
34 LÄST
36 SPRIDDA TANKAR
39 HÄR FINNER DU RFHL
oberoende 3/2005

Piska och morot
Ny kriminalvårdslag ska återuppväcka gamla beprövade
och förkastade metoder.
FÖR NÄRVARNADE ligger förslaget till en ny
kriminalvårdslag (Framtidens kriminalvård, SOU
2005:54) ute på remiss. I tider när begrepp som ”evidens”
och ”resultat” är honnörsord är det en märklig
läsning.
Grundtanken i det nya förslaget förefaller att vara
hämtat från sent 1800-tal och
inlånat från Irland som då införde
ett s k progressivsystem. I nysvensk
tappning ska det heta ”Förmånssystemet”
och bygger på den klassiska
piskan och moroten: Skötsamhet
ska belönas med förmåner
och misskötsamhet ska bestraffas
med indragna förmåner.
Betänkandet inriktar sig mycket
på anstalternas inre liv med den uttalade målsättningen
att ”personalen ska ta tillbaka makten från
de intagna”. I det saknas resonemang om vad som
orsakar de intagnas frustration och den oro som
finns på anstalterna.
Forskning har visat att orsaken framförallt är en
brist på meningsfullt innehåll. Man kan inte ens sysselsätta
de intagna med arbete eller studier. I
kriminalvårdens egen skrift ”Bärsärkarna” visas att
kraftiga ordningsstörningar alltid kan kopplas till
åtstramningar och beslut som uppfattas som orättfärdiga.
Upplevelsen av bristande legitimitet för
ordningsregler och innehåll delas av fångar och personal
och resulterar i konflikter på anstalterna.
REDAN I DIREKTIVEN till utredningen bestämde sig
dock regeringen för att bortse från det och i stället gå
på linjen att orsaken stod att finna i att fångarna
blivit värre. Bristande ordning skulle alltså bero på
ett tyngre klientel – mer droger, fler psykiskt störda,
fler gäng. Man skyller på de intagna och avstår från
att granska de strukturella och innehållsliga problem
som kriminalvården har.
Och lösningen ska alltså bli ”Förmånssystemet”,
som snarast karaktäriseras av en blandning av bondförnuft
och moralism.
PERSPEKTIVET I DETTA system är kortsiktigt. Man
vill få människor att lyda inom systemet, men diskuterar
inte hur man skall arbeta med brotts- och
återfallsprevention eller frigivningsförberedelser. I
”Det finns ingen
sammanhållen tanke
om hur kriminalvården
bör utformas.”
detta system ska
rättigheter och resurser
villkoras ge- Sonja Wallbom, ordförande i RFHL
nom att fångar
måste fullfölja vissa
förpliktelser som skall uppfyllas för att få tillgång
till dem. Dessutom in-
skränks rätten att överklaga.
Om förslaget går igenom
kommer bedömningar som
görs av kriminalvårdstjänstemän
om beteendet på anstalten
t ex att bestämma den villkorliga
frigivningen. Skillnaden mellan
att få halvtidsfrigivning efter
ett treårigt fängelsestraff mot att
sitta hela straffet ut kan alltså variera med ett och
ett halvt år. I jämförelse med den gällande rättsordningen
där en öppen domstolsprocess med
advokat närvarande dömer någon till en månads
fängelse, är rättsosäkerheten påfallande.
DET FINNS INGEN sammanhållen tanke om hur
kriminalvården bör utformas. Kommittéförslaget
stannar vid en enkel produkt där ”säker
och trovärdig verkställighet” är temat. Det är
en lättsåld och smaklig formulering som är enkel
att sälja in politiskt och medialt.
De verkliga problemen; som de höga återfallen,
bristande samarbete mellan olika myndigheter,
brist på arbete och studier eller annat
innehåll i verksamheten, som t ex dåliga
frigivningsförberedelser har kommittén inte lämnat
några förslag till lösningar på. Det finns all
anledning att befara ökande konflikter på anstalterna
om fångarna i ännu högre utsträckning
skall utlämnas till personalens godtycke.
DET FINNS FORSKNING, det finns kunskap, om
alternativa sätt att hantera kriminalvårdens problem.
Det ser ut som en tanke att kommittén
nogsamt undvikit att ta till sig detta. Man får
stätta sitt hopp till att remissinstanserna sågar
förslaget. Ingen är betjänt av en visionslös teknokratisk
skrivbordsprodukt där fångar i ett nytt
byråkratiskt system skall flyttas upp och ner i
det fyragradiga förmånssystemet.
ledare
oberoende 3/2005 internationalen 11/04 3

4
ALLIANS FÖR DE
STARKAS SVERIGE?
Sällan har det sett så borgerligt ut
i svenska väljarbarometrar. ”Allians
för Sverige” flirtar med den friska,
arbetsföra delen av befolkningen
och förebereder en politik byggd
på de starkas röster.
I Nacka har borgerliga partier
styrt i tre decennier, och det är
Nacka andra kommuner nu sneglar
på när man ska designa borgerlig
”välfärdspolitik”. Oberoenderedaktionen
bestämde att ta en
närmare titt på den prisbelönta
kommunen, som gjort tvåtredjedelssamhället
till ett röstvinnande
koncept.
oberoende 3/2005

Hur går det med
visionerna,
Nacka?
PÅ NACKAS VACKRA kulturslagskepp ”Dieselverkstaden”
– ett dyrt, men ståtligt bygge i Sickla
affärscentrum – ligger högar av en liten, påkostad
broschyr: ”Vision Nacka”.
Den är på engelska och för den som känner
sig hugad kan man här ta del av kommunalrådet
Erik Langbys dröm om sitt samhällsbygge:
“All individuals must feel that they have the
chance to realize their dreams in Nacka”. Alla ska
kunna självförverkliga sig i den exklusiva kommunen:
”Imagine if Nacka were to become like a
little New York (…) – a town that is extremely
full of energy, culture and crowds of different
people.”
DET ÄR BARA DET att när man tittar på hur det
egentligen är ställt med den saken, så visar det
mesta på att det är precis vad man inte vill åstadkomma.
Låginkomsttagare, missbrukare och
invandrare göre sig icke besvär.
Sedan kommunen 1996, av ideologiska skäl,
sålde ut hela sitt kommunala bostadsbestånd –
det allmännyttiga Nackahem – får man helt lita
till de privata fastighetsvärdarnas godtycke för
att kunna följa lagen om kommunens
bostadsförsörjningsansvar – en syssla man inte
lyckas något vidare med.
De allra svagaste vräktes: de nya, privata
fastighetsbolagen var inte benägna att acceptera
försenade hyresbetalningar. Hyrorna gick dessutom
på tre år upp med 20 procent, visar Hyresgästföreningens
rapport om utförsäljningen.
Och att det skulle ha funnits något avtal med
bolagen om att hjälpa kommunen med lägenheter
till medicinska och sociala förturer visade sig
vara påhitt. Många färdigrehabiliterade missbrukare
tvingas idag bo kvar på institution för att
det inte finns en lägenhet i sikte, och uppmanas
helt enkelt att flytta från kommunen.
Man tar helst inte emot några flyktingar alls
– Migrationsverkets statistik visar att bara de
invandrare som har släkt i kommunen, och som
man därför inte kan avvisa, blir nya Nacka-bor.
Och kommunen har anmälts hela vägen upp till
regeringsrätten för sina försök att hota med
Text:
Camilla Svenonius
Foto:
Mariela Quintana
Melin
oberoende 3/2005 internationalen 11/04 5

6
indraget socialbidrag för två vuxna och sex barn
på flykt från kriget i Afghanistan, när de inte ville
flytta till Sorsele i Norrland, där man hittat en
mer gästvänlig, avfolkad kommun som var villiga
att ta emot dem. Nacka förlorade i rätten,
men signalerna är tydliga: vissa grupper vill man
helt enkelt inte ha som invånare i höginkomsttagarkommunen
som – egendomligt, kan tyckas
– har ”mångfald och trygghet” som främsta
honnörsord.
I ÅR DUGGAR BESLUTEN om neddragningar
tätt. Just nu står striden mellan upprörda föräldrar
och kommunledningen, som beslutat att
inte längre betala för blö-
jor i barnomsorgen – cellstoffen
ska föräldrarna
själva ta med till dagis.
Skolverket kritiserar
Nacka – det är inte första
gången – för de avgifter för
musiklektioner som införts
för eleverna vid en av
gymnasieskolorna: avgifterna är lagstridiga.
Ungdomar till föräldrar som får socialbidrag
får inte längre egna SL-kort, utan uppmanas att
låna sina föräldrars. Och pensionärer och
funktionshindrade får nu betala fullpris på både
snöröjningen i vinter och sina matlådor i ”omsorgen”,
subventionerna avskaffas enligt det senaste
beslutet.
För att maten ändå ska bli överkomlig i pris
ska den tillagas av Samhall, samtidigt som Nacka
Värmdö Posten rapporterar att långtidsarbetslösa
i kommunala bespisningar får sparken.
Detta när verksamheterna i allt högre takt
säljs ut till privata entreprenörer. (I somras avvecklades
t.ex. den kommunala verksamheten
Nacka skolrestauranger eftersom kommunen
hellre köper tjänsten av ett dotterbolag till
livsmedelsjätten Fazer/Amica. De i personalen
som var långstidssjukskrivna under upphandlingen
ingick inte i avtalet och förlorar nu sina
jobb.)
NÄR DET GÄLLER missbruksvården får Nacka
kritik både från Statens Institutionsstyrelse, SiS,
och Vårdförbundet. Generaldirektör Sture Korpi
på SiS konstaterar att Nacka dragit ner kraftigt
på institutionsvården, de senaste åren har bara
ett försvinnande litet antal Nackabor tvångsvårdats
– beroende på mätår mellan en och fyra
personer av de nästan 80 000 invånarna. Och
missbrukare som söker hjälp i den bantade öp-
”I praktiken kan ett privat
vårdalternativ se väldigt olika
ut för brukaren beroende på
hur tjock plånbok man har.”
penvården får helt enkelt inget svar när de ringer,
visar en undersökning som Vårdförbundet gjort.
BÅDE DAGIS OCH SKOLOR liksom äldrevården
i Nacka är sedan länge till stora delar i privat
regi. Nu ska också andra delar av socialtjänsten
läggas ut på entreprenad. Till och med den krympande
kommunala verksamhetens olika delar
”säljer och köper” mellan varandra – i ”Vision
Nacka” ingår att alla verksamheter ska agera ”butik”.
I dag finns 35 privata företag utöver den kommunala
vården att välja på, bara inom äldreomsorgen,
och från kommunens sida hävdar
man att en majoritet av
de äldre har faktiskt valt
ett privat alternativ: allt
enligt den berömda
”Kundvalsmodellen”.
Men blir det verkligen
något val för ”kunderna”?
För de allra resursstarkaste
kanske. Men för
de som inte har koll på allt? Undersökningar visar
att den till största delen borgerliga befolkningen
trots allt helst vill ha de kommunala alternativen
när de väljer – åtminstone de som alls
vet att det går att välja. Socialstyrelsens senaste
studie visar att hälften av de äldre i kommunen
inte känner till att det finns några alternativ. Billigt
och bra, vidhåller den borgerliga majoriteten
i kommunen. Men sedan kundvalssystemet infördes
för äldreomsorgen har kostnaderna stigit
med åtta procent. (I t.ex. Vaxholms kommun
upptäckte man samma sak och avskaffade modellen
efter fyra år 1997 eftersom den varken var
kostnadseffektiv eller gav bättre kvalitet i vården.)
Föräldrar med barn i Nackas kommunala
grundskolor är fortfarande mer nöjda än föräldrar
till barn i de många privatskolorna. Och
gymnasieeleverna i Nacka är generellt missnöjda
med skolmiljön, såväl när det gäller stämningen,
arbetsmiljön och möjligheterna att påverka.
KAN DET VARA så att butiken helt enkelt inte
fungerar? Att det varken blir billigare eller bättre
för brukarna? Ett av de senaste besluten är till
exempel att barn med särskilda behov eller funktionshinder
ska ges mindre möjlighet att söka
individuell hjälp. Enligt de nya reglerna ska bara
barn med ”mycket svåra funktionsnedsättningar”
få den möjligheten.
– Det kallas likvärdighetsgaranti, men systemet
är inte likvärdigt och modellen är fyrkantig,
oberoende 3/2005

Den halvtidsanställde trädgårdsmästaren i nacka Stadshus berättar att han får betala blommorna
själv. De kostar 35 kronor styck. FOTO: LASSE HONKANEN.
menar Anders Nordmark, vice ordförande i
Nackas handikappråd.
Allt fler kritiska röster höjs nu både i Nacka
och utanför kommunen. I praktiken kan ett privat
vårdalternativ se väldigt olika ut för brukaren
beroende på hur tjock plånbok man har: ett
servicehus kan till exempel välja att bistå med ett
grundutbud för fattiga pensionärer och ”plustjänster”
för de som har råd att betala; vilket
Amir Daneship, SSU Jönköping, gått i klinsch
med den borgerliga alliansen för att påtala. Han
poängterar också att så många som tre av fyra
vårdtagare i Nacka väljer kommunen framför
privata ”anordnare”. Det verkar som om den
gamla hederliga kommunala vårdverksamheten
trots allt har sina förtjänster i invånarnas ögon.
DET ÄR MÄNNISKORNA med de minsta resurserna
och i störst behov av hjälp som behöver
vända sig till det allmänna för att få hjälp. Orkar
verkligen alla gamla och fysiskt eller psykiskt
funktionshindrade åka runt och ta reda på vad
de egentligen vill ha för vård? Låter det sig ens
göras? Trots den makalösa utbyggnaden av itfunktioner
i kommunen har man helt missat det
kommunala handikapprådets krav på en tillgänglighetsguide
för handikappade på kommunens
webbplats.
De som verkligen skulle behöva den hjälp
internet kan ge, får alltså ingen, medan andra
medborgare förutsätts ha både dator och tillräcklig
kunskap om nätet för att kunna ”välja
vård”. Har alla pensionärer it-färdighet nog att
navigera i den nya, dyra it-plattformen Nacka24
– systemet där du ska välja var du vill använda
pengarna på din ”medborgarcheck”? Har de tillgång
till dator? Och har alla utslagna missbrukare
vägarna förbi biblioteket för att kolla in det
nya, friska vårdutbudet?
SOCIALDEMOKRATERNA I Nacka – som varit i
opposition i trettio år – har just skickat ut ett
skuldbrev till invånarna för att visa vart prislappen
är på väg: 9 324 kronor per person. Det
är vad kommunen skulle behöva betala till varje
enskild invånare om man idag reglerade sin nettoskuld
till befolkningen. Oppositionsborgarrådet
Gunnel Nyman Gräff säger att man valde att
skicka ut brevet för att den ekonomiska krisen
börjar bli ett allvarligt hot mot välfärden.
2004 hade Nacka Sveriges tredje största budgetunderskott
och den största nettoskulden, 734
miljoner kronor, i hela Stockholms län.
Oberoende har pratat med Nacka-bor, tjänstemän
och politiker som ger en helt annan bild
än den glättiga fasad som uppvisas i raden av
ståtliga projekt och påkostade foldrar om ”Vision
Nacka”.
Resan till New York verkar bli både dyr och
lång.
oberoende 3/2005 internationalen 11/04 7

8
FAKTA NACKA KOMMUN
INVÅNARE
78 715 invånare 2004. Kommunen har en ung befolkning i jämförelse
med landet i dess helhet. Antal barn och ungdomar i åldern 4-20 år: 17
560.
HEMLÖSA
Kommunen har inte något riktigt grepp om antalet hemlösa. Man har
svarat på enkäten som är en del i Socialstyrelsens nationella inventering,
men minns inte hur många man rapporterade som hemlösa och håller
inte med om Socialstyrelsens definition på vad en hemlös är: ”Vi anser
inte att de som kommunen placerat på institution är att betrakta som
hemlösa”, säger ansvarig tjänsteman på kommunen.
BANTAD MISSBRUKSVÅRD
Kommunens eget tolvstegsprogram lades ner under året, precis när verksamheten
kommit igång. Personalen vet inte ens om att man försöker
arbeta mot den ökande alkohol- och narkotikakonsumtionen bland unga
i kommunen: ”Man samordnar inte kompetensen” säger en kritisk före
detta anställd vid det nedlagda tolvstegsprogrammet.
UNGDOMARS DROGVANOR
CAN:s (Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning) drogvaneundersökning
från 2001 visar att Nackas ungdomar, dricker, röker
och använder narkotika mer än ungdomarna i någon annan kommun i
Stockholms län.
Man toppar även den mörka statistiken nationellt: bland annat visade
Nackas egen drogvaneundersökning 2003 att 70 procent av ungdomarna
har köpt folköl i vanlig butik, mot riksgenomsnittet på 45 procent.
Kommunen har antagit en särskild drogpolicy, där man bland annat
ägnar sig åt föräldrautbildning. Samtidigt tar man emellertid bort
fältassistenternas uppsökande verksamhet bland ungdomar, och förlitar
sig istället på ”Nattvandrarna” – föräldrars frivilliga insatser.
BROTTSFÖREBYGGANDE ARBETE
Det lokala brottsförebyggande rådet arbetar inte med några socialt förebyggande
insatser mot ungdomsbrottslighet, eftersom det anser att resultatet
är svårt att mäta. Istället bedrivs så kallad tillfällesprevention, det vill
säga att man söker minimera möjligheterna till brott, bland annat genom
väktare som följer restauranggäster hem från krogen, och så kallade
certifierade parkeringsplatser (p-platser med särkilt kontrollerad standard
när det gäller att förhindra bilstöld), allt enligt devisen ”en trygg och säker
kommun”.
FRAMTIDENS NACKABOR
Kommunen har de senaste åren lagt ner flera ungdomsgårdar och förlitar
sig i allt större utsträckning på frivilliga insatser när det gäller ungdomars
fritidsaktiviteter. Man ser också i undersökningar att ekonomin i familjerna
i stor utsträckning styr vad ungdomarna gör på sin fritid.
GEOGRAFISK FÖRDELNINGSPOLITIK
Kommunens resurssvagaste del, Fisksätra, har i år uppmärksammats i
media för att inte få lika stor del av skattemedlen fördelat per invånare,
som de rikare delarna av den resursstarka kommunen, med både hög
medelinkomst och hög procent högutbildade (30 procent mot riksgenomsnittet
18 procent har mer än treårig eftergymnasial utbildning).
oberoende 3/2005

Det bidde
en tumme
I Nacka Kommuns stolta
”majoritetsprogram” lovar man att
kommunen ”självklart ska ta ett
stort socialt ansvar när den egna
förmågan inte räcker till”. Men vari
det sociala ansvaret i praktiken
består är svårt att se i
neddragningarnas stålbad.
Och den mest grundläggande
tryggheten – en bostad – kan
kommunen efter allmännyttans
avskaffande, över huvud taget inte
utlova.
VAR SJÄTTE HUSHÅLL berördes när villatäta
Nacka för nio år sedan sålde hela sitt kommunalägda,
allmännyttiga bostadsbolag Nackahem.
5100 hyreslägenheter gick i och med affären över
till privat ägande. I samma veva avskaffade man
klyftigt nog bostadsförmedlingen – nu fick invånarna
helt enkelt klara bestyret med att ordna
bostad själva. Det ansåg man nämligen i Nacka
stadshus ”inte kunde räknas till kommunens
kärnverksamheter”. Hyresökningarna blev drastiska
(20 procent), och ett akut problem visade
det sig, blev att kommunen plötsligt inte hade
några lägenheter att ge invånare med behov av
medicinska eller sociala förturer. Nacka hade i
ett slag frånhänt sig alla möjligheter att uppfylla
sitt lagstadgade bostadsförsörjningsansvar*).
FÖR ATT KLARA AV den olägenheten fattade man
beslutet att starta det så kallade ”Bostadsprojektet”.
Bostadsprojektet, menade man, var
ett uttryck för kommunens välvilja: kommunen
hade ”en stark strävan att ingen Nackabo ska
behöva vara bostadslös efter denna mandatperiod”.
I själva verket handlade det om att man inte
längre klarade av att ge kommuninvånarna tak
över huvudet, och inte minst om de skenande
Text:
Camilla Svenonius
Foto:
Mariela Quintana
Melin
oberoende 3/2005 internationalen 11/04 9

10
kostnaderna för dyra hotellhemsplaceringar för
dem som annars skulle hänvisas till att bo på
gatan – Nacka saknar nämligen egna härbärgen
och alternativa boenden (bortsett från sju platser
hos lokala Länkarna).
Man lyckades genom projektet banta dessa
kostnader med närmare 400 000 kr per månad,
när man trots allt lyckades få loss 35 lägenheter
från de privata värdarna. Dessutom byggde man
inom projektet om ett par villor, några dagis och
uppförde ”paviljonger”, ett par enklare flerfamiljshus
för de bostadslösa.
Hur mycket konsulten som ledde projektet,
Johan Bergenstråhle, fick i ersättning varje månad
vill han definitivt inte redogöra för, och han
vill heller inte bidra med siffror som avslöjar slutkostnaden
för de fyra årens kraftansträngning
som ledde till att 166 Nackabor fick en bostad.
Kostnaderna raderades också ur hans slutrapport
innan projektet slutredovisades av kommunen
– i kommunens version går det inte ens att
utläsa hur många bostäder det hela utmynnande
i.
Kommunen nöjer sig med att konstatera att
”behovet av lägenheter fortfarande är stort” och
att projektet ”borde fortgå i någon form”. Man
beräknar att uppskattningsvis 40 färdigrehabiliterade
missbrukare står i kö för att få tak
över huvudet, lika många för särskilt boende enligt
socialtjänstlagen, ungefär lika många flyktingfamiljer
och hälften så många med fysiska eller
psykiska handikapp… Som ett komplement till
att försöka få projektet att leva vidare tyckte man
att man skulle råda bostadsbehövande att flytta
till någon annan kommun.
MARGARETHA JORG, kommunens enda bostadshandläggare,
fick på sitt bord att försöka få
fram lägenheter till de mest behövande på
förturslistan. Efter Bostadsprojektet – som allt
som allt, efter fyra års dyrt konsultarbete, utmynnade
i 80 nya lägenheter – handlar det om
att försöka få de privata fastighetsägarna att fortsättningsvis
bidra med en och annan lägenhet
till sociala och medicinska förturer. Men det är
långt ifrån alla behövande som kan hoppas på
hjälp.
– Trångbodda flyktingfamiljer får ju höra att
antingen finner de sig i att bo trångt, eller så får
de söka sig en annan hemort, berättar hon.
Det är ett sisyfosarbete utan garantier att
lyckas. Inför beslutet att sälja Nackahem lovade
kommunen att det hade upprättats avtal med de
nya ägarna om att hjälpa till med lägenheter för
handikappade, flyktingfamiljer och färdig-
Fisksätra 4 september 2005. En hemlös man har fått si
rehabiliterade missbrukare.
– Men jag har inte sett röken av sådana avtal,
säger Margaretha Jorg - ett konstaterande som
bekräftas av dåvarande oppositionsborgarrådet
Börje Granlund (s).
IDAG ÄR DE bostadssökande helt hänvisade till
Margarethas insatser, och först efter att ha passerat
socialtjänstens trånga nålsöga att anses ha
”särskilda behov”. Och Margaretha är utlämnad
till fastighetsägarnas godtycke.
– Värdarna har ju inga som helst skyldigheter
gentemot kommunen. Kommunen går givetvis
in som garant för hyreskostnaderna, och den enskilde
hyresgästens besittningsskydd avtalas bort
i varje enskilt ärende. På så sätt lyckas vi få loss
kanske någon enstaka lägenhet i månaden – men
det handlar bara om värdarnas välvilja.
oberoende 3/2005

n sovplats bortforslad och sover ut i resterna av sitt bohag.
De bostadslösa i Nacka som på det här sättet
lyckas få en lägenhet hamnar ytterst sällan i problem
med den nya värden.
– De vet nämligen att om de inte sköter sitt
”sociala kontrakt” så är det helt enkelt kört för
dem i den här kommunen, avslutar Margaretha
Jorg.
DET GÄLLER ATT SKÖTA sig, och ha pengar, om
man vill bo i Nacka. De privata värdarna ställer
vilka villkor de vill på sina egna hyresgäster:
betalningsanmärkningar och arbetslöshet är
otänkbart – i praktiken kan de handplocka sina
hyresgäster.
Och hos kommunens växande befolkning är
bostadsbristen ett faktum. 2000 personer står i
kö för att få köpa tomtmark till småhus. I majoritetsplanen
för 2002-2006 lovade kommunled-
ningen 3 500 nya lägenheter under perioden, varav
minst 1300 hyreslägenheter. Men i år står
resultatet klart: vid årsskiftet har – om allt går
väl – drygt 1900 bostäder byggts – ungefär en
tredjedel villor och småhus. Ett omtalat lyxprojekt
med villor på vattnet i Sickla är också på
tapeten. I övrigt byggs bostadsrätter. Inte en enda
hyreslägenhet.
Som, med så många andra stolta planer i
Nacka, kan man konstatera att den utlovade
kostymen bara bidde en tumme.
*) Kommunernas bostadsförsörjningsansvar
preciseras i tre ramlagar – kommunallagen,
plan- och bygglagen och socialtjänstlagen – och i
den nyare lagen om kommunernas
bostadsförsörjningsansvar.
oberoende 3/2005
Den bifogade bilden på mannen som blivit vräkt har
Mariela tagit i Fisksätra:
fiskis1.tif
internationalen 11/04 11

Text:
Camilla Svenonius
Foto:
Lasse Honkanen
12
”Nacka är en komman
med programverksamh
MärtaLisa Tillema är rasande. Efter
snart tolv års arbete i kommunen har
hon följt hur situationen för utsatta
grupper förvärrats.
Hon berättar att innan köp- och
säljorganisationen infördes fullt ut
2004 var det självklart att mänskliga
förändringsprocesser tar tid. Idag
tvingas de som jobbar med utsatta
människor följa order uppifrån –
uppdrag som ibland är omöjliga att
utföra och som för den enskilde kan
leda till ännu ett misslyckande.
– SEDAN VI SOM jobbar med människorna ute
i verksamheterna skildes från myndighetsutövandet,
har vi ibland inget att säga till om. Vi
är bara en av flera tänkbara utförare. Uppdragsgivarna
kan kräva att vi på en tid någonstans
mellan 5 veckor och 3 månader ska lyckas rehabilitera
en Nackabo. Oavsett om klienten varit
långtidssjukskriven eller har tio-tolv års frånvaro
från arbetsmarknaden bakom sig.
HON JOBBAR SOM arbetskonsulent i ”produktionen”
och möter människor i kris, sjukdom
och drogberoende och vet att det inte går att
bygga Rom på fem veckor.
– Men idag då allt är prissatt har fan flugit i
allt och alla, säger hon.
Det som stadsdirektör Lennart Jonasson
från början trodde skulle innebära ökat inflytande
för kommuninvånarna menar hon har
reducerats till mindre inflytande än någonsin.
– Kundvalsmodellen är en så tjusigt paketerad
nedrustning av välfärden, så det är inte sant!
IDAG HANDLAR vårdutbudet uteslutande om
huruvida du har turen att passa in i någon av de
upphandlade ”rutorna” – alltså klarar dig med
den vård som det finns skrivna upphandlingsavtal
för. Individbaserade eller skräddarsydda
insatser existerar inte.
– Vi som jobbar på golvet med människorna
undrar ofta över den dolda agendan. Kan det
handla om pengar? I sådana fall är dom fel ute.
Kränkta, sjuka och utsatta människor behöver
tid för att lyckas och inte falla tillbaka i ett kanske
livslångt bidragsberoende. Det är inte kvartalsbokslut
vi sysslar med utan mänskliga förändringsprocesser.
Nu önskar hon få till stånd en öppen protest
oberoende 3/2005

doekonomi
et!”
från Nackas kommunalanställda socialarbetare.
– Samarbetet har reducerats till kundbeställningar,
sammanfattar hon arbetsvillkoren för
medarbetarna ute i ”produktionen”.
Och Nackaborna har fått en tydlig prislapp
om halsen. Det priset blir, i de allmänna besparingarna,
allt lägre.
– Men samtidigt väljer man att satsa 75 miljoner
kronor på ett nytt ekonomidatasystem i
kommunen, som inte ens fungerade för vår enhet.
Det är cyniskt, utbrister hon indignerat.
MÄRTALISA CITERAR Immanuel Kant: ”Allt har
ett pris, utom människan för hon har ett värde
och därför måste vi vårda henne väl.”
– Tilltro till människans egen förmåga och
vilja är min ledstjärna. Man måste kämpa hela
tiden för att följa socialtjänstlagen och inte bara
hålla budgeten.
JILL ANGLEBORN, 28
MAMMALEDIG RECEPTIONIST
– Vi flyttade hit igen -99 och har precis köpt
bostadsrätt. Jag är delvis uppvuxen här, vi
känner oss hemma i
kommunen och det
känns tryggt här. Nu
är jag ju mammaledig
och håller mig inte så
uppdaterad i kommunpolitiken.
Det är
klart att man lyfte på
ögonbrynen när det
blev bestämt att kommunen
inte tänker betala
blöjorna på dagis, men å andra sidan
tycker jag inte det är så viktigt. Det finns kanske
andra saker än blöjor som dagisen kan
använda pengarna till.
JUHA YLINEN, 50
MENTALSKÖTARE, FISKSÄTRA
– Det finns för lite för ungdomarna, särskilt i
Fisksätra där jag bor. Jag jobbade länge som
boendestödjare i psykiatrin, det är en verksamhet
som verkligen behövs nu, men som
också dras ner i de allmänna besparingarna.
Den andra generationens invandrare har ofta
en del problem att tampas med och det behövs
mer resurser till dem än vad man ger
här i kommunen.
ULLA BERG, 78
PENSIONÄR I PRIVAT SERVICEHUS, FINNTORP
– Jag fick flytta till en servicelägenhet när jag
bröt höftbenet och inte kunde gå i trappor
längre. Det är ett bra
servicehus. Men när
jag flyttade in för två
år sedan kostade det
4400 för en liten tvåa,
nu kostar det 6460. De
städar åt mig varannan
vecka och diskar,
eftersom jag inte klarar
att stå vid diskbänken.
Först tänkte
de bygga om köket i min gamla lägenhet, men
då sa jag ”Ni måste nog bygga in hiss då också,
för ni har ju just burit upp mig för trapporna
på bår”. Då fick jag snabbt servicelägenhet.
FOTO: LASSE HONKANEN
oberoende 3/2005 internationalen 11/04 13

14
Att komma in i
matchen igen
Petri började som elitspelare i Bajen
hockey och slutade som missbrukare och
hemlös, brukar han säga: det är viktigt för
andra att se att det kan hända vem som
helst. Idag tillhör han de sju som hittat ett
hem på Länkarna i Nacka.
Petri Päkkilä, 32, fd hockeyspelare och fd missbrukare.
INNAN PETRI KOM till Länkarna hade han hunnit
bli vräkt från sin hyresrätt och varit hemlös
och delvis uteliggare sommaren 2004.
– Jag slog i botten innan jag sökte hjälp. Jag
beviljades snabbt femton veckors öppenvård på
Via Nova, och den var bra. Men det är ju boendefrågan
som är den stora stötestenen här. Det görs
en utredning och man kanske beviljas en lägenhet
– i mitt fall blev det ja; jag har delvis vårdnad
om mina två barn.. Men det finns ju inga lägenheter
att få.
Petri anvisades ett boende i en barackliknande
hyreslänga som socialen driver, men inflyttningsdatumet
flyttades fram två gånger och plötsligt
fick han beskedet att bostäderna skulle rivas.
– När de sedan hörde av sig egen efter ett par
månader och sa att de trots allt inte skulle rivas,
så tackade jag nej. Jag vågar inte bo på så lösa
grunder med mina barn – och jag tycker inte
riktigt att det är någon miljö för dem.
Nu är Petri tränare i sin sons hockeylag.
– Det skulle känts helt knasigt att ta med honom
hem till ”social-längan” efter träningen, när
hans kompisar åkte hem till sina riktiga lägenheter,
funderar Petri.
SÅ HAN STANNADE kvar hos Länkarna. Barnen
bor där med honom fyra dagar varannan
vecka, och inom Länkarnas verksamhet i Fisksätra
har han också sitt nya jobb med att hjälpa
andra missbrukare. Många är i riktigt dåligt skick,
men de som mår sämst – understryker han – hittar
sannolikt inte till den hjälp som ännu går att få.
– Det är avgörande om man orkar söka hjälp,
och gör man det finns det fortfarande bra öppenvård.
Men sedan gäller det att snabbt stå på egna
ben igen.
– Jag upplever det som att de hjälper en liten
bit, men sedan släpper de taget fort. Mina tänder
fick jag till exempel inte hjälp med, trots att
det ju ska vara lag på att socialtjänsten betalar
åtminstone akut tandvård – men man har skjutit
upp även de besluten, fast jag haft ont nu i
mer än ett år.
I PETRIS FALL ÄR det för sent för att få bidrag
till några lagningar. Petri jobbar och får klara
notan själv – han tillhör dem som klarat att resa
sig fort. Nu vill han inte ge upp hoppet om en
egen lägenhet i Nacka: här är han uppvuxen, det
här är hans hem. Och han vill inte tvingas rota
om sig – eller sina barn – för att han en period i
livet hamnat av banan.
Text: Camilla Svenonius Foto: Lasse Honkanen
oberoende 3/2005

INGEN VÅRDGARANTI I
SVERIGE
Sveriges socialtjänstminister
Morgan Johansson är än så
länge inte beredd att göra som
i Danmark – lägga till en lagparagraf
om vårdgaranti för
missbrukare. Han ser helst att
kommunerna istället frivilligt
ger vård i tid. En särskild utredare
har nu fram till oktober
på sig att hitta en modell för
hur ett riktat statligt stöd till
kommunernas missbrukarvård
ska se ut.
Morgan Johansson hoppas
att ett sådant ska kunna
korta köerna.
– Jag utesluter dock inte att
vi får ta fram en ny rättighetslagstiftning,
om det behövs.
Jag ryggar inte för det, men vi
får ta ett steg i taget, säger han.
BARNPERSPEKTIV I
KRIMINALVÅRDEN?
Den 1 september inrättades en
barnansvarig på varje frivård,
häkte och anstalt, skriver
Kriminalvårdsverket i ett
pressmeddelande.
Den barnansvarige ska
bland annat ha till uppgift att
sprida kunskap om Barnkonventionen
och hur kriminalvården
bäst behandlar och tar
hand om barn, skriver Kriminalvårdsverket
i ett pressmeddelande.
Bakgrunden till beslutet är
ett uppdrag från regeringen att
i samråd med Socialstyrelsen
se över förhållandena för barn
till intagna i häkte och anstalt.
Personal på anstalter och
häkten kommer dagligen i
kontakt med barn till intagna,
antingen i deras egenskap av
besökare till en förälder som
är intagen, eller som medföljande
till en intagen mamma.
FÄRRE NIOR TESTAR KNARK
Andelen elever i årskurs 9 som
prövat narkotika har minskat
under 2000-talet och låg 2004
kvar på 7 procent, samma nivå
som året innan. Det visar
CANs senaste drogvaneundersökning
utförd bland ett
urval av landets niondeklassare.
Undersökningen genomförs
årligen. Andelen elever
som någon gång använt narkotika
minskade betydligt under
1970- och 1980-talen. 1989
låg andelen på sin lägsta nivå,
3 procent, men ökade sedan
kontinuerligt fram till 2001 då
andelen uppgick till ca 10 procent.
Lägst erfarenhet av narkotika
2004 hade elever i norra
Sverige.
ANTIDEPRESSIVA
ÖKADE MED 36 PROCENT
Förbrukningen av antidepressiv
och ångestdämpande
medicin fortsätter att öka. Det
visar ännu opublicerade siffror
från Apoteket, som
Svenska Dagbladet redovisar.
Statistiken gäller sålda receptutskrivna
mediciner från två
olika grupper:
❑ Neuroleptika, lugnande
medel som Sobril, och traditionella
sömnmedel.
❑ Antidepressiv medicin,
där moderna SSRI-preparat
som Cipramil ingår.
Hos kvinnor har förbrukningen
ökat med 35 procent
sedan 2000. Lugnande medel
har ökat med 8 procent. Hos
männen har förbrukningen av
antidepressiv medicin ökat
med 37 procent under samma
tid.
Den totala förbrukningen
av antidepressiva i landet har
ökat med 36 procent sedan
2000, medan neuroleptikaförbrukningen
ökat med 9
procent.
Förbrukningen bland
kvinnor är nästan dubbelt så
hög jämfört med bland männen.
Skillnaderna är också
stora mellan länen.
noterat: inrikes
oberoende 3/2005 internationalen 11/04 15

16
Text:
Sonja Wallbom
”Tendentiöst om
Under våren gav Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle (RNS) tillsammans
med tre andra föreningar ut boken Sprututbyte, som under ett kort
tag blev ett slagträ i den svenska debatten. I marknadsföringen hävdar
de att boken är en genomgång av resultaten från känd forskning om
effekterna av sprutbyte.
SLUTSATSEN I BOKEN är att sprutbyte ”på sikt
inte har någon säkerställd effekt”. En grupp forskare
har reagerat mot det som påstås i boken.
De beslår författarna med tendensiösa vinklingar,
uppenbara feltolkningar och slarv.
Eva-Malin Antoniusson, Arne Kristiansen,
Leili Laanemets, Bengt Svensson och Dolf Tops
har samtliga lång erfarenhet av forskning inom
fältet missbruk och behandling. Under sommaren
ägnade de fem fors-
karna från Malmö och
Lund tid åt att kontrollera
om Sprututbyte verkligen
var en balanserad redovisning
av fakta eller om det
var en partsinlaga.
I slutet av augusti publicerade
de en gemensam
artikel i Sydsvenska Dagbladet
och Göteborgs-Posten.
I den säger de:
”Istället för att vara objektiv,
allsidig och systematisk är [texten] i långa
stycken tendentiös, slarvig och ofullständig. Visserligen
innehåller genomgången också korrekta
referat av forskning, men med hjälp av ett försåtligt
skrivsätt negligeras eller avfärdas dessa slutsatser
ofta om de står i strid med [författarnas] egna.
Texten skulle kunna användas i en kurs i retorik
för att illustrera hur man kan manipulera fakta.”
DE VISAR I SIN artikel en rad exempel på hur
Sprututbyte förvränger, omtolkar eller förtiger
fakta i återgivningen av forskningsresultat. Ett
är hur författarna påstår att ”ett antal studier
har också framhållit att sprutbytesprogram kan
”Det blev dock tyst om boken
Sprututbyte då WHO i maj
presenterade en genomgång
av samma material och kom
fram till en helt annan slutsats
än RNS-författarna.”
vara rent av kontraproduktiva, och av olika anledningar
ge upphov till motsatt effekt mot det
avsedda, eller orsaka andra betydande negativa
bieffekter”. När granskarna kontrollerar de fjorton
studier som anges vara underlag för påståendet,
visar det sig tvärt om att en positiv helhetsbedömning
görs i elva av dem.
BOKEN ÄR INTE granskad och godkänd av någon
utomstående in-
stans. Författarna Kerstin
Käll, Ulric Hermansson,
Sten Rönnberg och
Båb Bergvall, är tydligt
lierade med RNS. De är
samtliga kända motståndare
till sprutbyten.
Ingen av författarna
till Sprututbyte har reagerat
på Skåneforskarnas
genomgång. Går
man igenom hemsidor
och andra publikationer från RNS eller de andra
föreningarna som varit med och finansierat
rapporten – Sveriges invandrare mot narkotika,
Blåbandsrörelsen och Nykterhetsrörelsens
samorganisation i Stockholm – hittar man
heller inget bemötande. På RNS hemsida marknadsförs
den trots kritiken med texten ”Läkare
och forskare går igenom tillgängliga vetenskapliga
studier som gjorts av sprutprogram i världen.”
BOKEN SPRUTUTBYTE användes en tid under
våren som ett slagträ i den svenska narkotikapolitiska
debatten. Det blev dock tyst om den då
De fem skåneforskarnas artikel finns att läsa på http://sydsvenskan.se/opinion/aktuellafragor/
article116306.ece. En förkortad version publicerades också i Göteborgs-Posten.
oberoende 3/2005

sprututbyte”
WHO, Världshälsoorganisationen, i maj presenterade
en genomgång av samma material och
kom fram till en helt annan slutsats än RNS-
Sprututbyte, moralen
och hederligheten
– Eftersom sprutfrågan är så komplex och full av värderingar är det
viktigt att man alltid talar så sant man kan. Narkotikafrågan i Sverige är
djupt känslomässig och det måste man kunna hantera. Man måste noga
skilja sina uppfattningar från sitt forskaruppdrag, säger Leili Laanemets,
doktor i socialt arbetet, till Oberoende.
– VI SOM ARBETAT med granskningen av boken
Sprututbyte har det gemensamt att vi tidigare
varit i direkt kontakt med den verklighet
och de människor vi ska beskriva. Man säga att
vi bär dem med oss, och då blir det extra viktigt
att inte feltolka, säger Leili Laanemets.
Varför tyckte ni att det var viktigt att
göra den här genomgången av Sprututbyte?
– Eftersom sprutfrågan är så svår och full av
värderingar blir det ännu viktigare att tala så sant
man kan. Man måste skilja mellan värderingar
och fakta och vara tydlig i vad som är vad. Det är
ytterst en fråga om moral och hederlighet.
Hur kommer det sig att just ni intresserade
er för sprutbyten?
– En anledning är att vi finns i den region där
sådana program finns. Några av oss har arbetat
direkt i olika projekt i Skåne.
– I vår region, där gränsen till Danmark är
nära, måste vi ta till oss att missbrukarna rör sig
mellan två olika system och påverkas – och också
påverkar oss. Vi blir en del av kontinenten.
– Jag tror också att ”det ideologiska oket”,
alltså tvånget att tycka på ett visst sätt, är starkar
författarna: att sprututbyten i kombination med
andra insatser är effektiva för att bekämpa spridning
av hepatit och HIV.
ju närmare huvudstaden man kommer. Kanske
kan vi tänka lite friare härnere, säger Leili.
Vad tycker ni om att forskare handskas
med sin uppgift på det här sättet?
– Jag återkommer till moralen och
hederligheten. Den är helt avgörande för all forskning.
Jag reagerar på det förenklade språkbruket
och tycker det är hårresande att göra avkall på etiken
för egna åsikters skull. Om vi ska kunna hjälpa
fältet med det som är vår uppgift måste de kunna
lita på att de uppgifter vi tar fram stämmer.
Kan vi lita på forskningen då, med tanke
på den här skriften? Med en ohederlig
redovisning i botten är ju risken att de
som kommer efter tar fasta på felen
och bygger vidare på ett torn som med
tiden blir allt snedare.
– Oftast kan vi lita på forskningen. Det finns
spärrar inom forskarsamhället som består av
att andra forskare granskar, bedömer och godkänner.
Det har ingen gjort i det här fallet. Vi har
lagt massor av tid på att granska materialet som
man hänvisar till i Sprututbyte, det är bland annat
det som är en forskares uppgift.
Sonja Wallbom
oberoende 3/2005 internationalen 11/04 17

18
Text:
Johan Vikström
Tolvstegsfilosof
Svensk tvångsvård av unga gör i många fall mer skada än nytta. Det
konstateras i en ny rapport från SiS, Statens institutionsstyrelse, där
tvångsvård av flickor i tolvstegsinriktad LVM-vård utvärderats.
DET ÄR ARNE KRISTIANSEN, forskare och lärare
på Socialhögskolan vid Lunds universitet,
som intervjuat intagna och personal vid
Liljendals behandlingshem. I rapporten avvisar
han tolvstegsfilosofins grundantagande att drogmissbruk
är en obotlig sjukdom, och frågar sig
vad det innebär för flickornas självbild att de får
lära sig att de har en särskild missbrukarpersonlighet
som skiljer dem från andra.
Behandlingshemmet stängde i februari –05.
Resultatet, hans tankar och synpunkter, kan
ändå vara av intresse för andra som arbetar med
institutionsbehandling av kvinnor, anser SiS.
Det är första gången en så omfattande utvärdering
av unga kvinnor i tvångsvård har
gjorts. Liljendal med sex platser för kvinnor i
åldrarna 16-20 år öppnade 2001. Strax därefter
påbörjades utvärderingen.
DEN 40 VECKOR långa behandlingen utgick från
tolvstegsfilosofi och Minnesotabehandling, och
innehöll bland annat gruppterapi, individuella
samtal, föreläsningar, skolundervisning och obligatoriskt
deltagande i AA- och NA-möten.
Kristiansen pekar på att svensk tvångsvård
av unga hittills i många fall anses ha gjort mer
skada än nytta. Han finner dock att Liljendal på
många sätt är en välfungerande verksamhet, till
och med att den i många avseenden är unik för
att vara tvångsvård.
Utomhusmiljön är vacker och den inre miljön
är estetisk. Vikten av god och nyttig mat betonas.
Vid sidan om föreläsningar och
behandlingsgrupper finns meningsfulla aktiviteter
som massage, yoga, promenader och stresshantering.
Behandlingen mot drogmissbruket
tycks i flera fall fungera.
SAMTLIGA AV DE tillfrågade tycker att de har
det bättre på Liljendal jämfört med hur de hade
det innan de kom dit. De betonar att de trivs för
det mesta, tycker att de utvecklas och att det finns
många i personalen som ger dem stöd.
Men rapportförfattaren har också kritik att
framföra.
För uppföljningen av vården svarar flickornas
hemkommuner. Efter behandlingsperioden
får de flesta i och för sig ett gott stöd, men å
andra sidan återgår de också i stort sett till samma
sociala miljö som de befann sig i innan de kom
till behandlingshemmet.
Han frågar sig om det kan vara så att många
av flickorna, på grund av att de är så unga och
missbrukat så kort tid, egentligen har andra problem
som är större än själva missbruket och som
de skulle behöva hjälp med.
Ett par av flickorna är till exempel negativa
till att de måste delta i externa AA- eller NAmöten.
(AA-Anonyma alkoholister, NA- Anonyma
narkomaner) Som skäl uppger de att de
känner liten eller ingen samhörighet med de övriga,
ofta äldre besökarna.
KRISTIANSEN ÄR KRITISK till tolvstegsfilosofins
tydliga utgångspunkt i att drogmissbruk är en
obotlig sjukdom, och frågar sig vad det innebär
för flickornas självbild att de får lära sig att de
har en särskild missbrukarpersonlighet som skiljer
dem från andra.
För det synsättet saknas vetenskapliga belägg,
menar han och utgår istället ifrån missbruk
som framförallt ett socialt och samhälleligt
problem. Han avvisar dock inte 12-stegsmodellen
som behandlingsmodell utan konstaterar att det
känns meningsfullt för många att leva efter den,
och att den hjälpt många till drogfrihet.
Han frågar sig vidare om flickorna inte skulle
få större chans att lära sig välja och ta eget ansvar
om tvånget och kontrollen inom den totala
behandlingen tonades ned.
NÄR UTVÄRDERINGEN var klar 2003 hade enbart
nio av de 24 flickor som dittills vistats vid Liljendal
slutfört sin behandling. Kanske var de krav som
oberoende 3/2005

in under kritik
Personalens beskrivningar av flickorna är problem- och bristorienterade och motsvarar till viss
del den bild flickorna själva ger av sina liv. Men de döljer också viktiga aspekter, som flickornas
intressen och vilka deras starka sidor är, enligt Arne Kristiansens rapport.
gällde för höga för att riktas till flickor i tvångsvård?
Kristiansen bad också personalen att beskriva
hur de uppfattar de unga flickornas situation
och möjligheter. De flesta beskrev de intagna på
ett sätt som tydde på att de hade kunskap om,
och intresse för dem. Ett problem var dock att
beskrivningarna allt för ofta var för problemtyngda,
konstaterar han. För få nämner något
om flickornas resurser och styrkor, när de be-
rättade om dem. Beskrivningarna är problemoch
bristorienterade och motsvarar till viss del
den bild flickorna själva ger av sina liv. Men de
döljer också viktiga aspekter, som flickornas intressen
och vilka deras starka sidor är.
Rapporten finns som pfd på www.Stat-inst.se
under rubriken publikationer.
oberoende 3/2005 internationalen 11/04 19

20
Lägga
av
– en skrift från RFHL om hur man slutar med piller
Redaktör: Monica Brundin Pris: 10 kronor + porto
Beställ på tel: 08 – 545 560 60 eller e-post: info@rfhl.se
LivsVärk
– en sajt om piller, beroende
och den nya tiden
www.rfhl.se/livsvark
oberoende 3/2005

Över fyrtio år
med knarket
Rune Johansson är 63 år. Han har varit drogfri i två år och
bubblar av framtidsplaner och optimism.
Han skriver satir, poesi, verser, humor, och nu på senare tid
också allvarliga saker. Han arbetar hårt med en bok som han
hoppas ska bli färdig till nästa höst.
Text:
Per Sternbeck
Foto:
Lasse Honkanen
oberoende 3/2005 internationalen 11/04 21

22
VI TRÄFFAR RUNE Johansson på Visättra
behandlingscenter i Huddinge en vacker augustidag.
Där sitter han på en § 34-placering. Det vill
säga, han har fått möjlighet att avtjäna den sista
tiden av sitt fängelsestraff på ett behandlingshem
för att kunna arbeta med sitt beroendeproblem.
Att han har haft ett beroendeproblem
har Rune sist och slutligen blivit övertygad om:
– Jag knarkade i över 40 år och kunde sluta
precis när jag ville, det var bara det att jag aldrig
ville! Nu har jag lärt mej varför jag aldrig ville.
Rune är en äkta stockhol-
mare. Det hörs på snacket, och
det är alldeles självklart att han
håller på Djurgården i alla väder.
Eller som han själv säger:
– Jag är en urdjurgårdare
och nu när jag lagt av med
knarkandet har jag hittat tillbaka
till mitt idrottsintresse.
Det är så roligt!
Det flyter på bra för Rune.
Socialen ställer upp och när
han muckar från Visättra den
11 oktober väntar ett rum på
Krinolinen. Ett alternativboende som
Johanneshovslänkarna driver i Fruängen, söder
om Stockholm. Efter det ska han och en kompis
åka runt i skolor och prata med ungdomar om
alkohol och droger.
ÅRET ÄR 1961. Rune Johansson är en ung
idrottskille. Han spelar hockey och boxas. Han
gillar dessutom att köra bil. Fort ska det gå och
fort går det. Det där med körkort är inte så viktigt
tycker Rune, men det tycker däremot polisen.
Han åker fast och får böter. Böter som han
betalar, men till fel konto. Böterna omvandlas
till ett tremånaders fängelsestraff på anstalten
Kungsgården ute på Svartsjölandet.
Där tar han amfetamin för första gången.
Tillsammans med en polare tömmer han en kulspetspenna
på bläck. Vässar spetsen, trär på en
gummislang och fyller i amfetaminlösning i
slangen. Långsamt kränger han in den vässade
kulspetspennan i en ven i armvecket. När han
känner att den är inne ger han polaren en blick
och polaren blåser i slangen. Rune Johansson
tar, 19 år gammal, sin jungfrusil.
– Det var lite grann som när Karl den XII för
första gången varit i strid och sa: Detta ska hädanefter
bli min musik! Det var samma sak för
mej! Jag hade verkligen hittat min musik!
Rune började köra hårt. Ritalina. Preludin.
Kristaller. Han tog allt han kom över i tjackväg.
”Man får ju låsa sin
celldörr och sådär men
jag tycker ändå att jag
har behandlats med
respekt och på ett
bra sätt av mina
medfångar.”
Han var inskriven i legalförskrivningsprojektet
och fick lagligt knark.1967 åkte han dit för
amfetaminkokning och satt på Långholmen i två
år fram till -69. Han träffade en kvinna, gifte sej
och skaffade barn. Han tog själv amfetamin och
försörjde familjen genom att sälja.
– Under hela den här tiden, efter fängelset,
hade jag som strategi att inte ha nåt med samhället
att göra för att de inte skulle lägga märke
till oss. Vi tog inte emot några bidrag alls. Till
slut blev vi kallade till socialen som undrade vad
familjen levde på och jag drog
någon lögn om att vi blev
försörjda av min släkt om jag
lovade att aldrig höra av mej.
De köpte det men skickade på
oss socialbidrag trots att vi inte
ens bad om det.
RUNE KNARKAR PÅ men han
gör det diskret, håller färgen.
Han utbildar sej till tryckare.
70-talet övergår till 80-tal. Rune
jobbar och han jobbar hårt.
1980 köper han ett eget tryckeri.
Det går bra och efter ett par år har han
plötsligt 6-7 anställda. Det rullar på. Allt snabbare.
Kunder ringer hem. Det ringer på helgerna.
Det blir för mycket och han beslutar sej för att
sälja tryckeriet. Plötsligt har denne arbetsnarkoman
hur mycket fritid som helst. Fritid som
snart blir drogtid och plötsligt börjar tillvaron
rasa.
Hans fru skiljer sig från honom, på order av
socialen, och han går tillbaks till att börja sälja
amfetamin för att klara sej. Det går bra och han
känner sig inte särskilt nojig för att åka dit, Det
är över 30 år sen han hade med polisen att göra.
Inte har väl dom koll på honom. Åren tickar
iväg.
2000 ÅKER RUNE Johansson dit för grovt narkotikabrott.
Han döms till 3 år och 4 månader
för 340 gram amfetamin. Rune hamnar återigen
hos kriminalvården. En kriminalvård som har
förändrats:
– Visst är mycket annorlunda mot 60-talet.
Man får ju låsa sin celldörr och sådär men jag
tycker ändå att jag har behandlats med respekt
och på ett bra sätt av mina medfångar.
Rune hyser dubbla känslor för kriminalvården:
– Kriminalvården är ett skämt. Om du möter
en anställd i kriminalvården och ber honom
säga: ”Kriminalvård” utan att le så kan han inte
oberoende 3/2005

Det var genom kriminalvården Rune Johansson kom i kontakt med Visättra och började arbeta
med sitt beroende.
det, för kriminalvården är ett skämt och alla vet
det. Jag älskar sjuk humor och kriminalvården
är den sjuka humorns källa.
Å andra sidan är det inom, och kanske också
genom, kriminalvården som Rune har lagt av
med knarket och istället kommit igång med sitt
skrivande. Det var i kriminalvården han fick sätta
sej på skolbänken och upptäcka hur roligt det
var att skriva, det var genom kriminalvården han
kom i kontakt med Visättra och började arbeta
med sitt beroende.
RUNE JOHANSSON SLÄPPS 2002 och hinner
bara vara ute en kort tid innan han grips för
innehav igen. Två hekto amfetamin ger två år
plus de 13 månaderna han hade kvar på sitt gamla
straff. Han befinner sej nu i slutet av detta straff.
Rune känner ingen skuld för det liv han har levt:
– Jag har inte lurat några människor. Jag har
inget att betala tillbaka. Jag var förresten spel-
beroende under en period och då betalade jag
väl tillbaks åtminstone en del av den eventuella
skuld till staten som jag hade.
Rune är 63 år idag. Han har varit drogfri i
två år. Det riktigt bubblar av framtidsplaner och
optimism. Han skriver för glatta livet, dels för
fängelsetidningen Kåkbladet men också på sin
bok som han vill ha klar till nästa höst:
– Den ska heta ” Sitt som jag satt så slipper
du sitta på pottkanten – en bok med en framsida
och många baksidor”.
Det börjar bli dags att gå. Rune följer oss till
bilen:
– Hör ni förresten, har ni hört talas om det
där nya samarbetet mellan kriminalvården och
Svenska Kennelklubben?
– Nej!
– De har avlat fram en helt ny form av vakthund
som ska användas för att höja säkerheten
på fängelserna – en plit-bullterrier!
oberoende 3/2005 internationalen 11/04 23

debatt
24
Sprutbyte är det v
”Varje tvångsinsats från samhällets sida för att
hjälpa någon som knarkar ihjäl sig eller är djupt
nersjunken i en kriminell karriär verkar RFHL anse
som integritetskränkande.”
PER STERNBECKS artikel om
Ung Vänster i Oberoende nr 2/
2005 tar priset för sin grova osaklighet
och hätskhet. Angreppen
mot mig som person haglar, liksom
mot Hassela och mot Ung
Vänsters syn på sprututbyte.
Detta kryddat med lite bisarra
skriverier om min uppfattning
om Kuba.
Per Stenbeck omöjliggör varje
försök till en seriös politisk diskussion
om svensk narkotikapolitik,
genom att jämföra sprututbytesmotstånd
med moderat
batongpolitik. Moderaterna är
emot sprutbyte av ren moralism
och deras syn på hur drogpolitik
ska bedrivas delar jag inte för fem
öre. Att debattera genom att säga
att jag och Ung Vänster står på
samma sida som dessa alkoholliberaler
och ”hårdare tag-politiker”
eftersom vi också är sprututbytesmotståndare
är näst intill
pinsamt. Vore det inte ohederligt
om jag påstod att RFHL i många
narkotikapolitiska frågor står på
samma sida som legaliseringsrörelsen?
MEN NÄR argumenten tryter och
när verkligheten visar just det
som sprututbytesförespråkarna
inte vill se: att sprututbytet inte
har lett till minskad smitta av
HIV- och hepatit och inte heller
till att fler missbrukare sökt vård
och blivit drogfria, då tas dom
fula debattknepen till av sprutförespråkare
som Per Sternbeck.
Vi ser ju just i Europa hur
desperata politiker installerar
sprututbytesprogram som billiga
lösningar när nedskärningarna i
missbrukarvården och nedmonteringen
av välfärden skett i enorm
tappning. Parallellt med
detta öppnas dörrarna för en
fortsatt utveckling mot mer inhumana
åtgärder (i praktiken de
verkligt repressiva) såsom massutdelning
av metadon, avkriminalisering
av bruk och innehav
samt injektionsutrymmen. Oslo
är den stad som senast inrättat
en kommunal knarkstuga.
Detta tillåts hända med argumentation
som bygger på att
man tror att smittan av HIV och
hepatit kommer att minska. Varför
sprututbyten skulle få missbrukare
att sluta dela sprutor med
varandra har ingen ännu lyckats
förklara.
PER STERNBECK menar att Hassela
sysslar med ”psykisk nedbrytning
av dom förtappade”. Att
jag har ett förflutet som anställd
på Hassela Gotland är inget jag
skäms över. Tvärtom. Jag tycker
fortfarande att Hassela på många
sätt gör ett fantastiskt arbete i att
rehabilitera ungdomar med svåra
missbruks- och sociala problem.
Att detta arbete inte görs genom
”psykisk nedbrytning av dom
förtappade” är vi många som kan
vittna om.
Genom Hasselapedagoiken
med medlevarskap, kollektivt boende
med ungdomarna, arbete
och fritidsmöjligheter har mäng-
oberoende 3/2005

erkligt repressiva
der med liv kunnat räddas. En
del behandlas frivilligt och en del
genom tvångsvård.
MEN VARJE tvångsinsats från
samhällets sida för att hjälpa någon
som knarkar ihjäl sig eller är
DET HAR ALLTID funnits ett
auktoritärt drag inom socialismen.
Ofta har det drabbat
grupper i samhället som inte
velat eller kunnat inordna sig.
Marx talade till exempel om ett
trasproletariat som var omöjligt
att disciplinera och därmed
värdelöst för socialismen.
Detta tänkande har påverkat
både socialdemokrater och
kommunister genom åren och
tyvärr fortsätter den trista utvecklingen.
Sverige har idag en av världens
hårdaste lagstiftningar
när det gäller narkotikabrott.
Andelen fångar som döms för
narkotikabrott har ökat lavinartat.
Över 65 % av de som
idag sitter intagna på de
svenska anstalterna är beroende
av narkotika eller alkohol.
Radikala tänkare pratar
om detta fenomen som en
kriminaliserad fattigdom, där
det nyliberala samhället gör sig
av med misshagliga individer.
Moralister till höger och till
vänster bryr sig inte om det,
lika lite som de bekymrar sej
djupt nersjunken i en kriminell
karriär verkar RFHL anse som
integritetskränkande. Det är kanske
därför RFHL som organisation
är relativt liten. Med en sådan
retorik och politik som Per
Stenbeck presenterar är det inte
När ideologi går före liv
Per Sternbeck svarar på Jonas Lindbergs debattinlägg
om de höga dödstalen bland
svenska narkomaner.
ISTÄLLET SALUFÖR de den
svenska narkotikapolitiken
som lyckad, trots att de flesta
siffrorna visar att det går åt fel
håll. I sin iver att påvisa den
egna politikens förträfflighet
drar man sig inte för att frisera,
förvanska (se annan artikel
i detta nummer) eller förtiga
fakta. Lindberg förtiger
fakta när han inte nämner den
WHO-rapport om just sprutbyten
som kom före sommaren
och som visar att sprutbyten
är en fundamental del i
varje effektiv HIV-prevention
och att sprutbyten ökar rekryteringen
till annan rehabilitering.
ENLIGT DEN narkotikapolitiska
samordnaren Björn
Fries har den svenska narkomanvården
skurits ned med
cirka en miljard kronor under
de senaste tio åren. Under
samma tid har antalet narkotikaberoende
ökat kraftigt.
alls särskilt förvånande att denna
tidning förmodligen inte läses av
någon vidare bred skara människor.
Jonas Lindberg
Ung Vänsters Förbundsstyrelse
Inlägget är kortat
Fries talar om en effektiv nedskärning
av resurser till narkomanvården
med 50% vilket lett
till den situation vi har idag där
behandlingshem står tomma,
och där fängelserna är alldeles
överfulla av narkomaner. Lindberg
tycker inte att detta är
repressivt. Istället anser han att
utdelning av metadon och rena
sprutor till narkomaner är repressivt.
Vad säger man om
det?
DET GÅR EN rak och alldeles
logisk linje mellan Jonas Lindbergs
positiva syn på det auktoritära
styret på Kuba, de kritiserade
auktoritära behandlingsmodellerna
på Hassela
och den repressiva synen på
narkotikaberoende personer
som råder i Sverige idag. Idéerna
om revolutionen, om den
enda rätta behandlingen eller
om det narkotikafria samhället
är viktigare för Lindberg
och hans gelikar, än människors
liv och hälsa och deras
mänskliga rättigheter.
Per Sternbeck
debatt
oberoende 3/2005 internationalen 11/04 25

Text:
Johan Vikström
Foto:
Torbjörn Alderfalk
På bilden syns
Jan Albinsson
och Lena
Westin från
Kilen.
26
Milsvida skillnader när
biverkningar rapporteras
oberoende 3/2005

Läkarna rapporterar en sak, konsumenterna
en annan. Så ser det i
många fall ut när Kilen, Konsumentinstitutet
läkemedel och hälsa,
i en studie jämfört biverkningsrapporteringen
från läkemedelsverket
med de rapporter de själva
fått från konsumenter.
Nu planerar Läkemedelsverket
att införa egen konsumentrapportering
av biverkningar.
SKILLNADERNA I rapportering när biverkningssymtom
orsakade av det antidepressiva SSRIläkemedlet
Zoloft jämfördes, är i vissa fall mycket
och oroväckande stora. 327 konsumentrapporter
inkomna mellan åren 1998 och 2004
jämfördes med 437 till Läkemedelsverket inkomna
under samma period.
Trots att konsumentrapporterna var färre
till antalet rapporterade konsumenterna drygt
200 fler misstänkta bivärkningssymtom än läkarna,
886 mot 651.
Kilen har länge drivit ståndpunkten att
läkarrapporteringen måste kompletteras med
konsumenternas rapportering, för att bilden av
hur läkemedlen fungerar i praktiken ska bli mer
fullständig.
Den nyligen genomförda studien är inte så
stor, genomförd på bara ett läkemedel, men tycks
bekräfta behovet av ett samarbete kring rapporteringen.
Drygt 90 konsumentrapporter berättade om
utsättningsbesvär medan inga sådana förekom i
det läkarrapporterade materialet. Närmare 40
konsumenter rapporterade att de kände sig beroende.
Motsvarande läkarrapporterade var noll.
Något så allvarligt som självmordsbeteende
fanns inte heller rapporterat från någon läkare,
medan Kilen tagit emot 22 sådana rapporter
under den aktuella sexårsperioden.
Yrsel rapporterades i fler än 50 fall av konsumenter,
men endast i 17 läkarrapporter. 43 personer
rapporterade overklighetskänslor till Kilen.
Bara 3 läkare rapporterade sådana symtom.
KILENS ZOLOFTSTUDIE är tänkt som en början
på en omfattande undersökning om konsumentrapportering.
Det handlar om att försöka få en
god grund för rapporteringens för- och nackdelar,
problem och möjligheter för att sedan starta
FAKTA ZOLOFTSTUDIEN 1998-2004
De 25 mest rapporterade biverkningssymtomen
till Läkemedelsverket (LV), och motsvarande antal
konsumentrapporterade (KR) under samma
period.
SYMTOM LV KR
1. Diarré 24 9
2. Myrkrypningar 18 6
3. Yrsel 17 57
4. Illamående/kräkningar 17 28
5. Blåmärken 16 5
6 Lågt natrium 15 -
7. Eksem 27 16
8. Håravfall 13 4
9. Skakningar 13 6
10.Klåda 12 7
11.Ångest, oro 25 63
12.Hallucinationer 10 2
13.Förvirring 10 3
14.Tinnitus 10 6
15.Näsblod 9 2
16.Mjölkläckage 9 -
17.Minnesförlust 9 9
18.Leverpåverkan 8 2
19.Känselrubbningar 8 2
20.Allergier 7 -
21.Bröstförstoring 7 -
22.Kraftiga svettningar 7 26
23.Hypomani, maniskhet 7 12
24.Svårigheter att kissa 7 -
25. Kramp 6 1
Tot. 437 327
Källa: Kilen 2005
en konsumenternas biverkningsenhet. Kilen söker
just nu anslag för verksamheten. Arbetet
planeras ske i samarbete med bland andra forskare
vid Institutionen för hälsovetenskap, Karolinska
Institutet, Solna, och WHO biverkningscenter
i Uppsala. WHO-centret kan bland annat
bidra med att bekräfta när liknande symtom
som uppgiftslämnarens rapporteras från andra
länder.
Vad de ibland milsvida skillnaderna i Zoloftstudien
beror på är än så länge svårt att säga,
men Jan Albinsson och Lena Westin har sina teorier
om varför vissa biverkningssymtom inte erkänns
av läkarna.
– Det som inte är vetenskapligt fastställt har
oberoende 3/2005 internationalen 11/04 27

28
svårt att få en acceptans, och Läkemedelsverket
ger bara feedback på det som rapporteras. Därför
utvecklas inte synsätten.
Sjukvården är också mycket hierarkisk, säger
de. Den som befinner sig på fel plats i hierarkin
och bryter mönstren - det vill säga: rapporterar
sådant som inte fastställts – riskerar kanske att
sitta illa till.
DE ANSER OCKSÅ att nyanser saknas när Läkemedelsverket
fastställer vilka biverkningar en
medicin kan medföra.
– Mediciner kan slå olika på olika personer.
Det är bland annat där Kilens arbete kommer in.
Vi uppmanar människor att ha tillit till det de
upplever. Vi litar också på det de berättar. Därför
rapporterar de annorlunda till oss.
Kilen tar kontinuerligt emot samtal från
drabbade, häromåret totalt 11 500, och kan tillföra
Läkemedelsverkets rapportering mycket,
menar de. Målet framöver är att få till stånd regelbundna
träffar där skillnaderna i resultat kan
diskuteras.
ETT FÖRARBETE FÖR att införa konsumentrapportering
vid de regionala biverkningsenheterna
runtom i landet pågår för närvarande
vid Läkemedelsverket.
– Vi har bland annat tittat på erfarenheter av
konsumentrapportering vid myndigheter i Australien,
England och Danmark, säger Gunilla Sjölin-Forsberg,
chef för Läkemedelsverkets biverkningsenhet.
– När konsumentrapporteringen kan starta,
vet vi inte ännu. Kanske börjar vi med ett pilotprojekt.
Kilen har på senare år fått ta del av Läkemedelsverkets
biverkningsrapporter, vilket de
inte fått tidigare. Representanter för verket har
också börjat delta vid Kilens utbildningsdagar.
OMKRING 3 000 biverkningsrapporter inkommer
varje år till Läkemedelsverket. Antalet recept
som når Apoteken ligger på runt 60 miljoner per
år.
– Det är ett annat problem vi har att handskas
med, säger Jan Albinsson. Det finns en övertro
på det läkarna säger, och många biverkningar
rapporteras aldrig vare sig till dem eller
till oss.
För mer information om Zoloftstudien ”Hur
rapporterar dom?” kontakta Kilen,
eller se deras hemsida, www. kilen.org.
noterat: utrikes
DYR KNARKBEKÄMPNING
AFGHANISTAN För första gången
sedan USA invaderade Afghanistan
2001 minskar den areal där
opiumvallmo odlas. Dock ligger
heroinproduktionen kvar på den
rekordnivå där den legat sedan
talibanerna störtades. Landet står
fortfarande för 90 procent av
världsproduktionen av drogen.
Samtidigt kritiseras insatserna
som USA gör för att
minska opiumodlingen. Varje år
kostar narkotikabekämpning en
miljard dollar. Hittills har 500 av
sammanlagt 120 000 hektar
vallmo utrotats. Kostnaden per
hektar blir i svenska kronor ungefär
15 miljoner kronor.
STORT SKADESTÅND FÖR VIOXX
USA En kvinna vars man dog av
hjärtfel i sömnen efter att i tio
månader ha tagit smärtstillaren
Vioxx har tilldömts ett skadestånd
på motsvarande över en
miljard kronor av en domstol i
Texas. I domen påpekades att tillverkaren
Merck negligerat varningar
om bristande säkerhet.
Vioxx-skandalen har lett till att
nya skarpare regler för övervakning
av biverkningar antagits
inom EU.
DEPRESSION OCH MISSBRUK
HÄNGER IHOP
KANADA En av sex kanadensare
som var beroende av alkohol eller
narkotika var deprimerade
någon gång under 2002, jämfört
med bara fyra procent av landets
absolutister. Forskarna varnar
dock för att dra den ensidiga slutsatsen
att depression leder till
missbruk, eller att missbruk leder
till depression – sambandet
är komplicerat, men de två
hänger samman.
FRIA SPRUTOR SPARAR PENGAR
OCH RÄDDAR LIV
AUSTRALIEN I mitten av 80-talet
startades program med rena sprutor
i Australien, för att stoppa
oberoende 3/2005

lodburna sjukdomar. En utvärdering
visar att de till och med år
2000 hade förhindrat 25 000 hivoch
21 000 gulsotsinfektioner.
1991-2000 kostade programmet
700 miljoner kronor, och
beräknas ha sparat mellan 13 och
42 miljarder i sjukvårdskostnader.
Inga undersökningar
tyder på att tillgången till rena
sprutor ökat antalet narkomaner.
DEPRIMERADE RÅTTOR
KNARKAR
All narkotikapolitik utgår från
antagandet att människor kommer
att använda droger så länge
de finns tillgängliga. Antagandet
är grundat på resultat i försök
med råttor som givits fri tillgång
till kokain och heroin.
Resultaten ifrågasätts av Dr
Bruce Alexander, tidigare forskare
vid Simon Fraser University.
Alexander har undersökt om inte
resultaten berodde på att labbråttorna
var i en trist miljö. När
han byggde burar med plats för
lek, parning och gott om mat
valde råttorna att dricka vanligt
vatten framför vatten med tillsatt
morfin. Inte förrän Dr Alexander
också tillsatte naloxene i
morfinvattnet dracks det av råttorna.
MER AMERIKANSKA FLYGBASER
LATINAMERIKA Det amerikanska
flygvapnet har upphandlat undersökningar
om möjligheterna
att bygga ytterligare flygbaser på
Aruba, Curacao och i Ecuador.
Flygvapnet anser sig behöva baserna
för kriget mot narkotikan.
VÅRDGARANTI HAR KAPAT
KÖERNA FÖR MISSBRUKARE
DANMARK Vårdgarantin som infördes
2003 har inneburit att de
långa väntetiderna till avgiftning
och behandling har försvunnit.
Missbrukare får där hjälp inom
14 dagar och i Köpenhamnsområdet
inom 24 timmar. Hittills
har vårdgarantin bara gällt
Enligt Dr Bruce Alexanders forskning väljer råttor som ges en
trevlig livsmiljö vanligt vatten framför vatten med morfin.
vuxna narkotikamissbrukare. I
år införs dock även en vårdgaranti
för missbrukare under 18
år, samt en vårdgaranti för alkoholister.
DROGTESTER
I FÄNGELSE STOPPAS
SKOTTLAND Fängelserna i Skottland
har slutat med slumpmässiga
drogtester därför att de bidrar
till att fångarna börjar använda
heroin. 32 procent av de
som testats under perioden 2003-
2004 bytte till heroin efter testet,
eftersom det är den drog som
lämnar kroppen fortast.
DROG-STASI I USA?
USA Ett förslag till ny lag (H.R.
1528) i USA innebär att den som
bevittnar eller får kunskap om ett
narkotikabrott måste anmäla det
polisen inom två timmar, och sedan
ge fullt samarbete under utredning
och rättegång. Den som
inte gör det riskerar mellan två
och tio år i fängelse.
Människorättsaktivister har
påpekat att det kan innebära att
USA blir en nation där alla spionerar
på alla och att följderna kan
bli förödande för tillexempel
kvinnor som lever i misshandelsförhållanden
eller föräldrar som
tvingas anmäla sina barn.
HEROIN SPRIDS BLAND FATTIGA
KINA Sedan gränskontrollerna
gjordes mindre strikta i slutet av
80-talet har det tidigare nästan
utrotade opiatbruket börjat
åstadkomma. Både bruk och
smuggling är särskilt vanlig i de
delar av landet som inte fått del
av de senaste decenniernas ekonomiska
uppgång.
En smugglare som tar en last
heroin över gränsen kan få uppemot
en miljon kronor i betalning.
Om han grips kan straffet
bli fängelse.
oberoende 3/2005 internationalen 11/04 29

30
Byn som kasta
knarklangarna
oberoende 3/2005

de ut
Chimayó i New Mexico, USA, hade
terroriseras av heroinet sedan 70talet.
Chellis Glendinning berättar
här historien om hur befolkningen
i slutet av 1990-talet organiserade
sig, och fick polisen att driva ut
langarna. Vi kommer in i hennes
berättelse just som langarna
fängslats och drivits iväg.
I OKTOBER BEHANDLADES nio överdoser på
Españolasjukhuset, två personer dog. Dödsfallen
fortsatte under år 2000. Alfonso Martinez
dog i januari. Borta i Chamita fann Thomas
Rodriguez flickvän hans kalla kropp. En sked och
en spruta låg bredvid. När Norman Valdez fru
kom hem från sin egen behandling hittade hon
sin man, död av en morfinöverdos. Carlos Martinez
blandade heroin, kokain och alkohol. Det
dödade honom. Kvinnor dog också: Cathy
Chacón gick bort sittande i en soffa i sitt hem,
Lisa Tafoya dog i bergen i Chamisal.
Annat hände också. Det var som om osynliga
makter bara väntat medan vi körde ut langarna,
för att sedan röra om i grytan. Hösten
1999 vågade knappt någon ens viska om heroin.
Sen – kors i taket – går New Mexicos guvernör
Gary Johnson ut och kräver att hasch, heroin
och kokain legaliseras!
Johnson menade att den nuvarande strategin
– att bekämpa produktion utomlands,
stoppa smugglare och fängsla langare och användare
hemma – var ett stort misslyckande.
1972 satsade staten 100 miljoner dollar på kriget
mot narkotikan, 1980 var siffran uppe i en miljard,
och 2004 var den 30 miljarder. Trots det
blev drogerna under samma period billigare, renare
och lättare att få tag på.
JAG KÖRDE UPP till Taos tillsammans med några
vänner. Vi skulle till en filmfestival. Festivalens
tema var berg, och eftersom vallmo och coca
odlas i berg skulle en eftermiddag handla om narkotika.
Guvernör Johnson skulle tala. Han var väl
ok, antar jag, men jag tänkte på en grej som var
konstig: killen släpper en bomb i media genom att
förespråka legalisering, samtidigt måste vi vrida
om hans arm både en och två gånger för att få
loss några pengar till rehabilitering.
Dom flesta filmerna handlade om kriget mot
narkotikan utomlands. Det går inget vidare. Bil-
Text:
Chellis Glendinning
oberoende 3/2005 internationalen 11/04 31

32
derna blödde in i varandra. Militärkängor. AK-
47. Oskyldiga civila gripna på gatorna och
inspärrade i träburar. Indianer som tvingas att
hurra över den ökande coca-produktionen, som
om dom jobbade på Wal-Mart. Blackhawk-helikoptrar
som spydde död. Döda höns. Barn
födda med hjärnan utanför huvudet. Förstörd
coca-skörd och sedan; fattig-
bönder utan andra möjligheter
att överleva som återplanterar
sina fält. Det såg ut
som myror som reparerade en
myrstack.
För min vän Felicia Trujillo
var inte narkotikapolitik direkt
hemmaplan. ”Jag är chockad!
Hur kan det få gå till såhär?!”
ylade hon. ”Kriget mot
narkotikan stoppar ingenting!”.
PRECIS NÄR VÅR Jeep skulle
rulla iväg kom legaliseringsaktivisten
Lisa Law fram med
videokamera i handen. ”Vad
tyckte du om filmerna” frågade
hon. ”Herre gud” svarade jag
”hur kan någon som sett allt
detta inte vilja legalisera?”
Fast riktigt så enkelt tycker
jag faktiskt inte att det är.
Visst, kriget mot narkotikan
misslyckas både här i USA och
utomlands. Och legalisering
skulle stoppa drogkartellerna, befria fattiga
indianbönder i Bolivia, för att inte tala om folk i
träburar i Bogotá. Legalisering skulle göra det
möjligt för knarkare att ta sina droger, eller sluta,
utan att skada andra.
Men eftersom jag levt i en by slukad av narkotika
och langning måste jag erkänna en sak:
droggängen Gallegoses, Barelas och Martinez
drevs inte ut ur stan en enda sekund – eller en
enda död – för tidigt. När en radioreporter ringde
upp mig för att intervjua någon som blev upprörd
över att deras egendom konfiskerades förvånade
jag honom – och mig själv – genom att
utbrista: ”Vi vill att dom ska bli av med sina hus!
Herre gud, vi har just drivit ut dom, vi vill inte ha
dom tillbaka!”
ETT ANNAT OROANDE, men sällan nämnt, faktum
är att en legalisering skulle flytta de gigantiska
knarkvinsterna från kartellerna till de multinationella
medicinjättarna. Och våld utövat av
multinationella företag är inte ett dugg trevligare
”Ett annat oroande
faktum är att en
legalisering skulle
flytta de gigantiska
knarkvinsterna från
kartellerna till de
multinationella
medicinjättarna. Och
våld utövat av
multinationella företag
är inte ett dugg
trevligare än våld
utövat av
drogkartellerna.”
än våld utövat av drogkartellerna. Det skulle till
och med kunna göra att de beroende blev fler:
när britterna legaliserade opium i Kina blev 27
procent av befolkningen beroende. Innan opiater
förbjöds i USA var dubbelt så många som idag
narkomaner, och se bara på vad som hände med
alkoholismen efter förbudstiden.
Hur som helst: Guvernör
Johnsons uttalanden om legalisering
blev visserligen (i alla
fall enligt hans eget kontor) väl
mottagna av de flesta, men han
möttes av organiserad proteststorm
från polisen,
narkotikamotståndare och
föräldrar från hela New
Mexico. Själv förutspådde han
att legaliseringsutspelet skulle
bli hans politiska död, och det
fick han rätt i.
MITT I STORMEN kring Johnson
hände något annat. Något
bra. Folk organiserade sig.
Och med vår nya status som
USA-etta när det gällde överdoser
kom det pengar. 750 000
dollar för att ordna aktiviteter
för ungdomar i skolan i Río
Arriba. Pengar till fritidsgårdar,
och till fortsatta polisinsatser.
Och efter att först ha lagt
in sitt veto godkände guvernören
en miljon dollar till behandling av narkomaner.
Samtidigt öppnade flera fonder sina plånböcker.
Det var skördetid för dom som kämpat
länge. Abe Torres, som kört folk en och en halv
timme över bergen till AA-möten i Las Vegas
och bedrivit rådgivning i liten skala kunde jobba
med behandling. Hands Across Cultures, som
producerat filmer för att förebygga drogbruk,
kunde öppna fritidsgård och fritidshem, och
undervisa barn i skolorna om droger. Flera andra
fick möjlighet att satsa på metadon, terapi
och rådgivning.
DET VAR OCKSÅ TID för nya initiativ. Ett av
dom var Black Tar Herion Intiative. I media gavs
ofta en bild av att det var billigt, dåligt heroin
från Mexiko som låg bakom drogproblemen i
New Mexiko. Aktivister som jobbat länge med
att motverka den bilden; med att säga att våra
drogproblem finns hos oss, och därför är våra
problem, tog ett initiativ för att samla lokala oroberoende
3/2005

ganisationer och myndigheter i arbetet mot narkotika.
De fick ihop indianbyarna, kommunerna,
delstatens hälsoministerium och grupper som
Hands Across Cultures och Río Arriba Family
Care Network. Koalitionen arbetade med att se
till att identifierade riskfamiljer fick hjälp med
bostäder, sjukvård och våld mot kvinnor; faktorer
som alla påverkar droganvändandet.
Många av de som deltog i Black Tar Herion
Lauren Reichelt
klargjorde att
narkomanin i New
Mexico var ett
folkhälsoproblem,
inte något som i
första hand hade
med brottslighet att
göra.
Intiative var kristna, och bland dem hände något
som ingen tidigare hade hört talas om.
En karismatiskt kristen predikant, två romerskt
katolska präster, en presbyteriansk predikant
och flera lokala kyrkliga aktivister gick en
gemensam utbildning i befrielseteologi – läran
som säger att om du försöker vinna folks själar
utan att bry dig om deras behöv av mat, tak över
huvudet och ett människovärdigt liv begår du en
synd.
SOM SÅ MÅNGA ANDRA folk som återerövrat
sitt territorium tvingades vi också att försvara
vår självständighet och vårt självbestämmande.
Efter gripandena i Chimayó kom folk från
justitiedepartementet körande med skrikande
däck in i vår lilla avkrok. Dom ville skapa en kommission
med basen hos justitieministern som
skulle prisa ”framgången” i kriget mot narkotikan
i Latinamerika, förespråka minskad invandring
som ett sätt att stoppa narkotika och tvångsmata
oss i Río Arriba med en återuppbyggnadsplan, en
plan som i stort sett började och slutade med
massiva polisingripanden. Våra samhällen skulle
bli ett skyltfönster för kriget mot narkotikan.
LAUREN REICHELT, som under många år jobbat
med lokalt drogförebyggande, bjöds in till
ett möte med justitiedepartementet. Hennes tidigare
erfarenhet av att arbeta med dem var inte
direkt upplyftande: en av deras anställda hade
visat henne snyggt layoutad statistik som sa att
dödsfallen i överdoser hade rasat efter
ingripandena i Río Arriba, trots att både hon
och han visste att vad som i verkligheten skett
var det motsatta. En annan av dom ville att de
lokala myndigheterna skulle ”låtsas” hålla möten
för att utarbeta en strategi mot narkotikan,
men att justitiedepartementet i verkligheten skulle
diktera vem som skulle leda mötena, hur de skulle
fungera och vilka som skulle delta.
Trots det var det Reichelt fick uppleva på
mötet chockerande. Först berättade en rad medaljbehängda
generaler och militärer från
nationalgardet om sina omfattade erfarenheter i
nationens tjänst. Sen berättade folket från justitiedepartementet
om syftet med mötet: dom
skulle producera reklamfilmer för den rikstäckande
televisionen, där barn från New Mexico klagade
över att guvernör Johnsons narkotikapolitik
ledde till att deras vänner började knarka.
Nu var inte Reichelt en ledande folkhälsoaktivist
av en slump. Hon hävdade bergfast att
guvernörens idéer skulle debatteras utifrån sina
egna för- och nackdelar. Hon klargjorde att
narkomanin i norra New Mexico var ett folkhälsoproblem,
inte något som i första hand hade
med brottslighet att göra. Därför var det bästa
”ingripande” som kunde göras behandling – för
norteños, av norteños, med norteños.
DET SLUTGILTIGA SLAGET mot planerna på att
göra det område i landet som hade flest döda i
narkotikaöverdoser per capita till justitiedepartementets
exempel på att deras politik fungerar
kom när Alfredo Montoya ödmjukt begärde att
departementet skulle ta hänsyn till de lokala
kulturerna. Montoya, en annan av de som arbetat
lokalt mot narkotikan, hade även han erfarenhet
av att arbeta med justitiedepartementet.
Eftersom han visste att det gick att få loss pengar
den vägen hade han försökt jobba med dem:
deltagit i en ändlös radda möten, hållit hearings,
lämnat in alla papper som skulle lämnas in. Men
i slutänden blev deras krav på att allt arbete skulle
ske enligt deras modeller för mycket.
Så Montoya stod på sig, och justitiedepartementet
gav sig av.
Chellis Glendinning bor i Chimayó i New
Mexico. Hon är psykoterapeut och politisk
aktivist. Artikeln är en kortad version av Chiva:
after the bust, som finns att läsa i sin helhet på
http://www.alternet.org/drugreporter/21763.
Den artikeln är in sin tur ett utdrag ur hennes
senaste bok A Village Takes on the Global
Heroin Trade, utgiven av New Society Publishers.
Översättning och bearbetning:
Jörgen Hassler
oberoende 3/2005 internationalen 11/04 33

läst
34
Destruktiv men solidarisk ä
”Just att änglarna befinner sig i samma situation
gör att stöd och solidaritet kan leva vidare i situationer
då andra skulle tagit avstånd eller gett upp.”
OK, JAG FÖRSÖKER vara sådär
sjysst och fördomsfri, men när
den sjuttonåriga tjejen i kassan på
ICA säger att min utvalda
semesterpocket är ”jättebra”
är det inte långt
ifrån att jag ber att få
gå och byta.
Fast jag avstår, det
hade ju varit oartigt. Och tur var
väl det, för nu är det vetenskapligt
bevisat: 17-åriga kassörskor
har en litteratursmak som regerar.
Berny PålssonsVingklippt
ängel är ännu en bok i raden av
mer eller mindre självbiografiska
berättelser om unga kvinnor som
mår dåligt. Det är en typ av bok
som mer eller mindre blivit en
genre under de senaste tjugo åren.
Inget ont i det egentligen – en bra
historia är en bra historia och ett
fängslande öde är ett fängslande
öde oavsett om det är första eller
hundrade gången det beskrivs.
PÅ YTAN ÄR Bernys berättelse
därför minst sagt förutsägbar: alkoholiserad
pappa, problem med
föräldrarna, skolk, droger, rakblad,
destruktiv sexualitet, behandlingshem...
Dock går det
längre än det brukar, och slutligen
hamnar hon på mentalsjukhus.
Det som lyfter Vingklippt ängel
är att Berny Pålsson lyckas ge
en någorlunda balanserad bild av
sitt liv. Hon är inte ute efter att
hämnas eller missionera. Konflikten
med föräldrarna är hård, men
hon kan också se att deras liv inte
alltid varit så lätta att leva. Skolan
fungerar inte, men där finns trots
allt lärare som blir närvarande
Vingklippt ängel
Berny Pålsson
Månpocket 2005
och viktiga. Hon utsätts för övergrepp
under behandlingarna,
men möter också engagerad personal
som verkligen ser henne.
Medicineringen
blir tillslut absurd –
hon står samtidigt på
Fontex, Risperdal,
Lergigan, Tegretol,
Teralen, Nozinan, Desipal,
Propavan, Stilnoct, Lanzo, Sobril,
Leponex och Fluanxol, vet inte vad
som är sinnessjukdom och vad
som är biverkningar – men när
antalet piller skärs ner finner hon
medicin som verkligen hjälper.
Antagligen är det berättelsens
nyanser som gör att läsaren är
med hela vägen; som gör att behovet
av att skära sig i armarna
eller lyda de order demonerna delar
ut är lika verkligt som den
slitna tygdynan på stolen i kuratorns
tjänsterum.
EN ANNAN VIKTIG del av historien
är Bernys förhållande till sina
vänner. Fem personer står henne
nära, hon kallar dem sin änglafamilj.
Änglarna är – precis som hon
själv – anorektiker, knarkare eller
galningar. Omgivningen tycker att
dom är ett destruktiv umgänge,
vill att hon ska bryta med dom,
men för Berny är dom viktiga.
För samtidigt som dom ibland
kan dra ner varandra känner
ingen utanför änglakretsen på
samma sätt problemen inifrån.
Just att änglarna befinner sig i
samma situation gör att stöd och
solidaritet kan leva vidare i situationer
då andra skulle tagit avstånd
eller gett upp.
Jörgen Hassler
oberoende 3/2005

nglafamilj
Berny Pålsson
Hur lagen skapar
kriminaliteten
DET ÄR ROLIGT att läsa Nils Christie! Han kan knyta
ihop den stora världen med den lilla och visa vad
som händer med både samhälle och individ när olika
handlingsalternativ står till buds och makthavarna
väljer det ena eller
andra sättet att
reagera. Var går
gränsen mellan det
som kan uppfattas
Lagom mycket kriminalitet
Nils Christie
Natur och Kultur 2005
som irriterande, obehagligt, förkastligt och kriminellt?
Han visar att det som ibland verkar som naturkrafter
– ökande kriminalitet och ökande fångpopulationer
– inte alls är det, utan resultat av en medveten politik.
Och han gör det både privatfilosofiskt och med
forskarstringens.
I Christies senaste bok Lagom mycket kriminalitet
(Natur och Kultur 2005) kan man läsa om allt det.
Mycket annat säger han också: ”Om jag haft makt
som en diktator och velat skapa en situation med
mesta möjliga kriminalitet, då skulle jag ha skapat
samhällen ungefär likadana som de vi har nu.”
BLAND MÅNGA exempel visar han hur fängelserna
tömdes i de forna öststaterna när muren föll, eftersom
det som varit kriminellt tidigare inte längre var
det. Eller hur Finland beslutade sig för att sänka antalet
intagna för att mer komma i nivå med övriga
Norden. De reducerade antalet med 1/3 och visade
därmed att antalet fångar inte betingas av kriminaliteten
utan av värderingar och politisk vilja.
Det Niels Christie visar är hur olika samhällen
uppfattar, bedömer och dömer olika typer av beteenden
och handlingar, och hur det vi kallar för kriminalitet
förändras från tid till annan eller är olika i olika
samhällen. Vad som är olagligt är alltså inte stabilt,
utan kriminalitet fungerar som en metod för kontrollsyften.
EN VÄLGÖRANDE läsning i ett svenskt debattklimat
som ger lite utrymme för annat än den sämsta sortens
populism med hårdare tag som enda lösning.
Sonja Wallbom
läst
oberoende 3/2005 internationalen 11/04 35

ev spridda och tankar debatt
36
Den åttonde augusti i
somras sände P3-programmet
Front ett reportage
som handlade
om varför regeringen föreslagit en
åldersgräns på 20 år för att få rena
sprutor från sprutbytesprogrammen.
Reaktionerna bland
lyssnarna var många och de gavs
tillfälle att antingen sms:a eller
mejla in till programmet.
Rakt ut i etern läste programledaren
upp följande citat som
skickats in: ”kan man inte ge dom
en pistol direkt. Så är det bekymret
ur världen” och ”låt knarkarna
ta död på sig själva och ge dem
inga sprutor! ” Citaten lades sedan
ut på programmets hemsida
på nätet.
LÅT OSS LEKA med tanken att
det hade handlat om bögar eller
invandrare eller funktionshindrade.
Det skulle inte falla en programledare
i Sveriges Radio in
att läsa upp ett mejl där det stod
att man skulle ge en svartskalle en
pistol så att denne skulle kunna ta
livet av sej! Det skulle inte falla en
journalist in att förmedla en uppmaning
till funktionshindrade att
ta död på sig själva. Om man
gjorde det skulle programmet med
största säkerhet anmälas och fällas
för hets mot folkgrupp. Men
nu pratar vi inte om folk, vi pratar
om knarkare, och det är något
helt annat.
DET FINNS CIRKA 30 000 tunga
narkomaner i Sverige idag. De
hetsas och jagas på olika sätt av
polis, väktare, sociala myndigheter,
lokala brottsförebyggande råd
och frustrerad allmänhet. De är
lovligt byte för allehanda politiska
och populistiska utspel. Det
finns inte mycket som skyddar
denna grupp från övergrepp. Polisen
tar inte anmälningar på all-
oberoende 3/2005

var om offret är knarkare, sjukvården
nekar skadade människor
vård om de är narkotikaberoende.
Narkotikaberoende personer
får inte vistas var de vill på
gator och torg.
Hetsen och jagandet fungerar
inte särskilt bra. Visst åker många
narkomaner in i fängelse. Visst
dör en hel del undan men det
räcker inte: Gruppen tunga narkomaner
fortsätter växa. Kanske
skulle det vara läge för ett litet
omtänk?
LAGEN OM HETS mot folkgrupp
gäller inte människor som är be-
roende av narkotika. Överhuvudtaget
har en narkotikaberoende
person i Sverige inte många rättigheter.
Rätten till boende är satt
ur spel, rätten till vård och behandling
är urholkad, rätten till
liv och hälsa ifrågasätts. Allt detta
eftersom en narkotikaberoende
person begår en kriminell handling
genom att vara just narkotikaberoende.
Tittar man statistiskt på gruppen
missbrukare ser man människor
med låg utbildningsnivå,
låga inkomster, höga sjukdomstal
och stor överdödlighet. Dessa
medborgare behöver inte mer av
hat, hot och hets. De behöver
samma rättigheter och möjligheter
som andra medborgare.
VAD SKULLE HÄNDA om man instiftade
en rättighetslagstiftning
som betraktade de tunga missbrukarna
och andra socialt utsatta
grupper som en minoritet
bland andra?
Kanske inte så mycket, men vi
skulle åtminstone slippa höra hetsen
direkt i en av Sveriges största
radiokanaler och det är ju alltid
en början…
Text: Per Sternbeck
Illustration: Jörgen Hassler
läst
oberoende 3/2005 internationalen 11/04 37

spridda tankar
38
GENERALDIREKTÖR
JÄMFÖR INTAGNA
MED PESTSMITTADE
På sin hemsida säger kriminalvårdsverket:
”De som arbetar
i kriminalvården tror
på människans vilja att förändras
och värnar en human
människosyn.”
I Dagens Nyheter säger
generaldirektören:
– Det är inte värre att isolera
intagna som stör ordningen
än en pestsmittad, så
att inte andra smittas, säger
Kriminalvårdens generaldirektör
Lars Nylén.
Samtidigt som isoleringarna
ökat kraftigt – 182
procent sedan 1995 – har det
blivit avsevärt svårare att få
permission. Antalet beviljade
permissioner har minskat
med mer än en tredjedel, från
62 541 år 1995 till 40 299 förra
året.
– Vi har också tuffare klienter
och större problem
med narkotikamissbruk än
tidigare, säger Lars Nyhlen,
generaldirektör för kriminalvården
Är isolering rätt
sätt att återanpassa
någon till samhället?
– Det kan det vara. En del
av dem behöver få veta att
man inte kan bete sig hur
som helst.
Biter en isolering på
någon som är beteendestörd?
– Ja.
Mm, det förtjänar att
upprepas: ”De som arbetar i
kriminalvården tror på
människans vilja att förändras
och värnar en human
människosyn.”
Hans Nestius avliden
Hans Nestius, vännen, debattören, skribenten
och folkbildaren, avled efter en tids sjukdom i
juni 2005. Han blev 69 år.
INOM R-FÖRBUNDEN tillhör Hans den grupp som kan ses som
våra ”fäder” och instiftare. Under sina många åtaganden genom
åren, när han lämnat klientrörelsen, släppte han aldrig sitt ursprungliga
intresse för den delen av samhället. Han behöll det
solidaritetstänkande och den genuina humanism som är och var
R-förbundens signum.
Han var med och startade KRUM (Riksförbundet för
Kriminalvårdens Humanisering) och blev snart dess ordförande.
Där drev han på fångkampen och fångstrejkerna på 60-talet och
var med och vände upp och ner på mycket som stelnade system
tagit för givna. Att fångar saknade alla medborgerliga rättigheter
och möjligheter att föra sin talan menade Hans var oacceptabelt.
R-FÖRBUNDENS GEMENSAMMA tidning, Pockettidningen R, tillsatte
Hans Nestius och Stig Edling som tidningens första redaktörer
1970. Under deras tioåriga redaktörskap blev Pockettidningen
ett begrepp både journalistiskt och socialpolitiskt. Där beskrevs
ett Sverige sedd från de utsattas perspektiv. Den var fräck och
orädd, och det resulterade i Stora Journalistpriset 1977.
Hans var en av initiativtagarna och redaktörerna till ”När
botten stack upp”, en socialpolitisk historiebok om R-förbundens
tillkomst, tillväxt och betydelse som publicerades och presenterades
i samband med en stor konferens 2004.
FÖR R-FÖRBUNDEN ÄR våra instiftare viktiga personer. De dyker
upp från tid till annan och påminner, påpekar och drar oss
upp på ”den rätta vägen” när dagspolitiken hotar att uppsluka
och dränka såväl grundidéer som praktik. Hans Nestius kommer
inte längre att kunna hjälpa oss med den uppgiften.
oberoende 3/2005

FÖRBUNDSKANSLI
Lagerlöfsgatan 8, 112 60 Stockholm,
tel 08-545 560 60, fax 08-33 58 66,
e-post: info@rfhl.se, hemsida: www.rfhl.se
LÄNSAVDELNING
RFHL-Norrbotten
Smedjegatan 1, 972 33 Luleå
tel 0920-22 89 49, fax 0920-22 89 49
e-post: lulea@rfhl.se
LOKALAVDELNINGAR
Göteborg Box 7113, 402 32 Göteborg (Seminariegatan
3)
tel: 031-82 51 91, 82 15 64, fax: 031-82 16 42
e-post: kontakt@rfhl-goteborg.com,
www.rfhl-goteborg.com
Jönköping Svavelstickegränd 17, 553 15 Jönköping,
tel/fax 036-12 39 38 (kansliet)
036-19 07 76 (läkemedelsfrågor)
e-post: rfhl.jonkoping@telia.com,
Karlskrona Östra Vittusgatan 36, 371 33 Karlskrona
tel: 0455-169 64, fax: 0455-188 01
e-post: blekingegardar.familycare@swipnet.se
www.rfhl.se/blekingegardar
Kiruna Renstiernas gata 14 B, 981 39 Kiruna,
tel: 0980-15478
Luleå Smedjegatan 1, 972 33 Luleå
tel: 0920-22 89 49 (kansliet), 22 74 55 (läkemedelsfrågor)
fax: 0920-22 89 49
e-post: lulea@rfhl.se
www.rfhl.se/lulea
Lund Box 1636, 221 01 Lund (Kyrkogatan 11)
tel: 046-15 80 06, 070-205 35 45, fax: 046-18 83 02
e-post: rfhl.uti@lund.mail.telia.com
www.rfhl.info
Malmö Almbacksgatan 18, 211 54 Malmö
tel: 040-611 91 35, fax: 040-661 40 08
Skövde tel: 070-651 58 98
Skövde-Ung tel: 0708-62 45 24
Stockholm Lagerlöfsgatan 8, 112 60 Stockholm
tel 08-545 560 69 fax 08-33 58 66
e-post: stockholm@rfhl.se
www.rfhl.se/stockholm
Uppsala län Bangårdsgatan 13, 753 20 Uppsala
tel : 018-12 44 22
e-post: rfhlups@algonet.se, www.rfhl.se/uppsala
Västerås Regattagatan 35, 721 31 Västerås.
tel: 021-80 44 36, fax: 021-80 33 16.
e-post: olivia@rfhl.se , www.rfhl.se/olivia
RFHL-Ung Lagerlöfsgatan 8, 112 60 Stockholm
Tel: 08-545 560 60
e-post: info@rfhl.se
OMBUD
Kalix-Haparanda Anna-Lisa Eckebring, 0923-22136
Karlstad Kjell-Åke Björfeldt, tel: 054-2500182
Kramfors Barbro Klang, tel: 0612-125 77
Ljusne Håkan Fredriksson, tel 0270-671 20
Lomma Roland Sjöberg, tel 040-41 46 88
Mölndal Sven-Åke Lindgren, tel 031-16 10 56
Sundsvall Krister Karlsson, tel: 060-12 63 99
Södertälje Eva Prevell, tel: 08-551 748 85
Timrå Jan Lidén, tel 060-57 49 68, 070-576 23 20
Visby Roland Olofsson, tel: 0498-505 21
Växjö Paul Einarsson, tel: 0470-243 25
Östersund Kerstin Olsson, tel 063-381 44
BEHANDLINGSHEM
Skede Klockaregård Pl 3169, 574 93 Vetlanda
tel: 0383-513 85, e-post: klockis@swipnet.se,
hemsida: www.klockis.se
Iris Utvecklingscenter Box 113, 565 23 Mullsjö
(Hablahester Bjurbäck), tel: 0392-375 00, fax:
0392-37502
Storgatan 42, 740 81 Grillby, tel 0171-47 12 40
V. Långgatan 54, 111 29 Stockholm,
tel: 08-402 68 60, e-mail: iris@irisdev.se
hemsida: www.irisdev.se
FAMILJEVÅRD
RFHL Blekingegårdar Östra Vittusgatan 36,
371 33 Karlskrona, tel: 0455-169 64,
fax: 0455-188 01
e-post blekingegardar.familycare@swipnet.se
hemsida: www.rfhl.se/blekingegardar
RFHL Värmlandsgårdar Kolvgatan 5,
653 41 Karlstad, tel: 054-18 10 72, 070-20 93 171
fax 054-18 10 71, e-post: rfhl-vmg@xpress.se
hemsida: www.varmlandsgardar.se
Österlenfamiljer c/o RFHL Uti Lund, Box 1636,
221 01 Lund, 046-15 80 06,
e-post: osterlenfamiljer@lund.telia.mail.com
hemsida: www.rfhl.info
KOOPERATIV
Basta Arbetskooperativ 155 92 Nykvarn,
08-552 414 00, fax 08-552 410 65.
e-post: info@basta.se, hemsida: www.basta.se
RFHL
oberoende 3/2005 internationalen 11/04 39

40
GÅ MED I RFHL!
❑ Jag vill bli medlem i RFHL för 100 kr/år och få gratis
prenumeration på oberoende
❑ Jag är arbetslös eller sitter på institution och vill
bli medlem och få prenumeration för 25 kr/år
❑ Endast prenumerera på oberoende för 145 kr.
❑ Jag prenumererar redan, men har bytt till nedanstående
adress
Namn:..................................................
Adress:................................................
Ort:......................................................
Telefon:...............................................
oberoende
Frankeras ej
Porto betalt
Svarspost
Kundnummer:
118044101
110 34 STOCKHOLM
oberoende 3/2005