Guideböcker till historiska platser Innehåll Fakta ... - E-boksbiblioteket

Innehåll 

Fakta & innehåll sid 1 

Framsida sid 2 

Förord sid 3 (2) 

Personer & ord sid 4 (3–4) 

Huvudtext sid 5–15 (5–25) 

OBS: Flera sidor med mycket färg. 

Fakta om e-boken 

Titel: ”Gräfsnäs slott 1869” 

Totalt antal pdf-sidor: 15 st. 

Format: Liggande A4. 

Storlek: 4 Mb. 

Utgivare: E-boksbiblioteket.se & Virvelvind Förlag 

Uppdaterad: 2012-09-24. 

Originaltext publicerad: 1869. 

Guideböcker till 

historiska platser 

Heliga vägen – guidebok till Lysekils 

berömda hällristningar 

Det är ett av världens mest hällristningstäta områden med 12 stora 

ristningar inom bara en kilometer. Alla ristningarna ligger längs en 

kilometerlång väg som kallas för “den heliga vägen”. 

I den här guideboken får du veta allt om Lysekils mest berömda hällristningar 

och de andra fornminnena i närheten. 

Sveriges 33 mest sevärda 

vikingaplatser 

Under vikingatiden var Sverige en av världens mest spännande områden. 

Här kan du också uppleva den här dramatiska tiden genom att 

besöka de vilda vikingarnas gravar, vägar, monument och befästningar. 

I guideboken ”33 MEST SEVÄRDA VIKINGAPLATSERNA I SVERIGE” får 

du tips på de bästa platserna att besöka. 

Greby gravfält 

Greby gravfält utanför Grebbestad i Bohuslän beskrivs ofta som det 

vackraste i Sverige. 

Den här guideboken handlar om gravfältet, dess många resta 

stenar och om utgrävningarna här på 1800-talet. 

Du får kartor, historik och spännande sägner om blodiga slag. 

Tanums hällristningar 

I trakten kring Tanum finns Sveriges största koncentration med hällristningar 

– och har dessutom utsetts till världsarv. 

Det här är en praktisk guidebok till de största ristningarna. 

Boken innehåller massor av kartor, bilder och praktisk info för dig som 

vill besöka de berömda hällristningarna i Vitlycke, Litsleby, Fossum och 

Aspeberget. 

Hilmas Alaska – guidebok om 

guldgräverskan och trädgården av cement 

I mer än 80 år har tusentals besökare kommit hit för att se den galna 

trädgården utanför Strömstad som guldgräverskan Hilma Svedal 

byggde med 100-tals ton cement. 

Det här är en praktisk guidebok som är gjord för ditt besök – med 

massor av foton, historik och kartor. 

Mer info: www.virvelvind-forlag.se

DIGITAL E-BOK FRÅN WWW.E-BOKSBIBLIOTEKET.SE 

Slottet 

Gräfsnäs 

1869

En bok publicerad av www.e-boksbiblioteket.se 

2 

SLOTTET GRÄFSNÄS [1869] 

FÖRORD 

I dag är det en av Sveriges 

vackraste ruiner men för bara 

några hundra år sedan var 

Gräfsnäs slott ett av Sveriges 

mest berömda slott. 

I den här e-boken får du 

läsa om slottets spännande 

och dramatiska historia. 

Den här berättelsen om Gräfsnäs slotts historia skrevs ursprungligen 

redan 1869 då det fortfarande var förhållandevis väl bevarat. 

I den här e-boken får du läsa om slottets dramatiska historia med 

berättelser om mytiska sjöväsen, kungar och krig. 

Slottet är i dag en väl bevarad ruin och det ligger vackert vid sjön 

Anten utanför Alingsås och är i dag ett populärt utflyktsmål för turister. 

Det kan vara här som en av Sveriges mest berömda drottningar, 

Margareta Leijonhufvud föddes och sedan gifte sig med Gustav Vasa. 

Enligt folktron så uttalades en profetia under medeltiden att slottet 

skulle brinna tre gånger. Och slottet har också brunnit tre gånger, 

otroligt nog med exakt hundra års mellanrum: 1634, 1734 och 1834. 

Trevlig läsning 

Mikael Jägerbrand 

Redaktör 

mikael@jagerbrand.se 

Officiella hemsidan för Gräfsnäs slott. 

Copyright © 2008 Mikael JägerbrandVirvelvind Förlag, Lysekil 

Den här e-boken SLOTTET GRÄFSNÄS 1869 publicerades digitalt 

första gången i juli 2008 och uppdaterades den 24 september 2012. 

Berättelsen är hämtad ur tidskriften ”Ny Illustrerad Tidning” 1869.

SLOTTET GRÄFSNÄS [1869] SLOTTET GRÄFSNÄS [1869] 

En bok publicerad av www.e-boksbiblioteket.se En bok publicerad av www.e-boksbiblioteket.se 

LITE ORD & PERSONER 

Eleonora, Fredrik och Ulrika. Ulrika Eleonora [1688–1741] 

var dotter till Karl XI och regerade i Sverige 1719-1720. 

Hennes make Fredrik [1676–1751] tog över tronen efter 

sin drottning år 1720. 

Eriksdotter Leijonhufvud, Margareta. [1516–1551] Gift med 

Gustav Vasa 1536. Drottning av Sverige 1536–1551. 

Fehman, Thomas. [1665–1733] Jurist som först arbetade som 

åklagare och seden blev justitiekansler. 

Gustav II Adolf. [1594–1632] Gustav var svensk kung mellan 

1611 och 1632. 

Gustav III. [1746–1792] Gustav var svensk kung från 1771 

till sin död 1792. 

Karl IX. [1550–1611] Karl var kung av Sverige 1604–1611. 

Karl X Gustav. [1622–1660] Karl var svensk kung från 1654. 

Karl XI. [1655–1697] Karl var svensk kung från 1660. 

Kristian IV. [1577–1648] Kristian var kung över Norge och 

Danmark från 1588. 

Kristian August. [1768–1810] Tysk hertig som blev svensk 

prins som Karl August när han adopterades av Karl XIII. 

Dog oväntat av slaganfall. 

Kursel, Jost. [d. 1606] Medarbetare till Hertig Karl och 

hövitsman i Närke. 

Magnus Ladulås. [1240–1290] Svensk kung från 1275 till sin 

död 1290. 

Magnusson, Gudmar. [levde 

omkring år 1300] Var råd 

för kung Birger och hertigarna 

Erik och Valdemar. 

Olaus Petri. [1493–1552] 

Svensk rikskansler och 

historiker. 

Sigismund. [1566–1632] Sigismund 

var kung av Polen, 

storfurste i Litauen och 

kung i Sverige (1592-1599). 

Stenbock, Gustaf. [1575– 

1629] Riksråd och senare 

ståthållare i Västergötland. 

3 4 

N 

GRÄFSNÄS 

SLOTTS- 

RUIN 

190 

190 

Mjörn 

Gräfsnäs slott 

Loholms 

Anten slottsruin 

E20 

Karta över Gräfsnäs. 

Sollebrunn 

Västerås 

Stensson Leijonhufvud, Axel. [1554–1619] Svensk lagman 

och riksråd. Var ståthållare över Finland och Västergötland. 

Stockholms blodbad. Den 7-11 november 1520 avrättades 

82 personer av den nykrönte kungen Kristian II. 

Vasa, Gustav. [1496–1560] Gustav var kung av Sverige från 

1523 till sin död 1560. 

Eriksson Leijonhufvud, Sten. [1518–1568] Svensk riddare och 

riksråd. 

42 

E20 

180


5 



6 


SLOTTET GRÄFSNÄS 

folkvisan och sägnen sprida kring dem, ehuru af de flesta 

Publicerat under juni 1869 

i Ny Illustrerad Tidning 

estergötland är ett rikt minnenas land. Bland 

dess lundar, skogiga kullar och klara sjöar höja 

sig ännu talrika minnesvårdar från fordom. 

Öfver allt finna vi spår, som förgångna slägten 

under olika tidehvarf lemnat efter sig, minnesvårdar, genom 

hvilka de ännu lefva hos oss. Från bautastenen och runovården 

till de vackra monument, som tacksamheten ännu i 

dag uppreser idoghetens och upplysningens kämpar till ära 

i lundar och på öppna platser; från gånggriften och jättegrafven 

till kyrkornas fanbeprydda grafkor; från offerlunden 

med sina stenar och sin källa, till templet, hvars höga torn 

resa sig ur lunden eller husen; från vikingens ringborg till 

sätesgårdarnes slott och byggnadsverk; hvilken rik och omvexlande 

samling af intressanta och lärorika minnen! Bland 

de förnämsta af dessa intaga i synnerhet de gamla riddarborgarne 

ett rum, ej minst genom det romantiska skimmer, som 

vanligen ej qvarstår annat än några skröpliga ruiner, eller 

i bästa fall hufvud- och grundmurarne till nyare palatser, 

under hvilkas präktiga yttre de gamle gengångarnes åldriga 

byggnadsstil blifvit bortglömd. 

I en af Vestergötlands fagraste nejder, trakten kring 

sjöarne Mjörn och Anten, i den undersköna dalen kring 

sistnämnda sjö, ligger på en liten halfö ett gammalt herresäte, 

hvars ur löfskogen uppstigande, ofta stympade och 

omändrade torn påminna om forna dagar. Stället heter 

Gräfsnäs, och är hos allmogen i bygden vida beryktadt i 

sång och saga. Då man från trakten närmast Götaelf kommer 

in i Bjerkehärads barrskogar och färdats ungefär en 

mil genom desamma, öfverraskas man behagligt på en 

gång af en öppen och bördig dal, från hvilken vandrarens 

öra snart uppfattar det behagliga ljudet af en lätt brusande 

sjö, i hvars genomskinliga våg ovanligt höga och lummiga 

löfträd drömmande afspegla sig, och för att fullända taflan 

resa sig snart ur lundarne de tinnbeprydda tornen af en 

gammal slottsbyggnad, som på en gång tyckes framtrollad 

midt inne i den landtliga nejden. Han vandrar när-


Gräfsnäs och sjön Anten. 

7 



8 

SLOTTET GRÄFSNÄS [1869]


9 


mare och genom vidsträckta förfallna parker och långa 

alléer anländer han slutligen till slottets gamla borggård, 

hvars vallar och torn framförallt tälja förgängelsens saga 

för honom; ty de gamla stympade murarne, som öfverallt 

röja sig under sina nyare och redan förfallna prydnader, 

liksom det ödsliga i omgifningen tyckes utvisa, att den 

gamla borgen slutligen blifvit lemnad åt förstörelsen. 

Det har många olika saker att tala om, det gamla slottet, 

och vi skola försöka att i korthet tälja dess sagor. Dess äldsta 

minnen ligga inom trollsagornas underbara område. 

På en liten ö ej långt från Gräfsnäs, kallad Loholmen, 

synas ännu i dag lemningar efter en gammal borg med 

torn och vallar. Der bodde, säger sagan, för långa tider 

tillbaka en skön och tapper riddare, grefve Gunnar eller 

Gomer, om hvars öden på många olika sätt berättas. Han 

var en gång ute på sjön Anten och fick det nöjet att rädda 

riddarens på det närbelägna Gräfsnäs sköna dotter, som 

blifvit röfvad från sin faders borg. Riddar Gunnar kastade 

efter mycken kamp slutligen röfvaren i sjön, förde dottern 

åter till hennes fader och blef sedan den sköna jungfruns 

lycklige brudgum. Men den öfvervunne röfvaren hade 

umgåtts med och stod i stor gunst hos hafsfrun, som rådde 

öfver sjön Anten, och hon beslöt att vid tillfälle hämnas 

sin älsklings skymf. Sedan riddar Gunnar lefvat lyckligt 

några år med sin husfru och sina barn, for han en gång ut 

på sjön för att fiska; då blef ett svårt väder, så att riddaren 


10 


råkade i lifsfara; steg så hafsfrun upp ur skumprydd våg, 

trädde fram till riddaren och sade sig nu vilja hämnas sin 

riddares smälek, och att riddar Gunnar nu var i hennes 

våld. Då bad riddaren om ett års uppskof, hvilket hafsfrun 

beviljade honom, under villkor, att han efter denna 

tids förlopp på en bestämd tordagsqväll skulle vara henne 

till mötes. 

På utsatt tid satt hon väntande sin riddare på vågen, 

men han svek sitt löfte. Då lät hafsfrun i vredesmod Antens 

vatten svalla högt upp till Loholmens borg. Förgäfves 

flydde riddaren med de sina upp i tredje våningen; äfven 

dit steg vågen. Då begaf sig Gunnar, för att rädda de sina, 

ut till sjön, och steg i vågen vid en sten, som ännu i dag 

kallas herr Gunnars sten, der lade han sin hatt på en enebuske, 

hvilken, sade han, skulle grönska lika länge, som 

riddaren sjelf vore i lif. Och är sedan den tiden riddar 

Gunnar alltjemt hos hafsfrun. Men enebusken vissnade 

bort för några tiotal år sedan — och ännu i dag lyfta fiskare 

och landtmän på hatten, då de ro förbi herr Gunnars sten, 

för att få rik fångst och godt väder. 

Enligt en annan sägen, som utgör ett bevis, på hvilket 

otympligt sätt nyare tider omgestalta de gamla folksagorna, 

skall riddaren på Loholm tagit hafsfrun till hjelp, 

för att flytta sin borg till Gräfsnäs och derföre bortlofvat 

sig åt sjöns herrskarinna. Hvad grund de gamla sägnerna 

än må hafva, så besitta de dock ett romantiskt, tjusande


11 


behag; och den, som en stund suttit på Loholmens grusade 

borgmur, under det att Antens böljor slå högt upp 

vid borgklippans fot och regnbyar och dimmiga skepnader 

sväfva öfver vågornas hvitfradgande toppar, på hvilka 

hafsfrun säges utbreda sitt hvita lin; den, som på samma 

gång lyssnat till den gamla romantiska sagan, kan ej 

undgå att mägtigt tjusas af ställets och dess minnens vilda 

och underbara skönhet. 

Sedan bodde ingen i lång tid på Loholm, men af dess 

ruiner, uppbyggdes eller befästades det ståtliga slottet 

Gräfsnäs, med sina vallar och torn. — Den äldste kände 

innehafvaren af stället, och som skref sig till Loholm, var 

Gudmar Månsson (Hjorthufvud), lagman i Vestergötland 

omkring 1312, troligen folksagans Gomer; derpå dennes 

son Magnus Gudmarsson, riksråd och lagman i Vestergötland 

1346. Den dernäst kände egaren var Erik Abrahansson 

Lejonhufvud, riksråd 1513. Han var gift med Ebba 

Vasa och är bekant såsom den, som, oaktadt sin beredvillighet 

att visa danskarne genom skogarne, blef halshuggen 

i Stockholms blodbad; han var fader till Margareta 

Lejonhufvud, Gustaf Vasas andra gemål. Hon skall hafva 

i sin ungdom vistats på Gräfsnäs och har kanske der upplefvat 

mång glada stunder i sin fästmans, den unge Svante 

Stures, sällskap. Hon uppsöktes der af Gustaf Vasa, som 

någon gång vid sina besök hos slägtingar i Vestergötland, 

sett och beundrat den unga jungfruns fägring. Margareta 


12 


måste förqväfva sin ungdomskärlek och räcka sin hand 

åt den mägtige friaren. Och påstår folket der i trakten, 

enligt den gamla sägnen, att deras bröllop stod på Gräfsnäs 

i den stora salen, som ännu der visas under namn af 

»kungssalen», och som upptager hälften af den nuvarande 

byggnaden. — Gustaf Vasas bröllop hölls imellertid i Uppsala 

1536, men måhända har förlofningen med stor prakt 

firats på det gamla Gräfsnäs eller Loholm, som det ännu 

kallades efter den forna borgen. Man tror att det gamla 

ölfat, som man vid en reparation i nyare tider fann i något 

af slottets hvalf, och hvars innehåll ännu befanns vara i 

njutbart skick, var ett minne från denna högtidlighet. Dessutom 

finnes på slottet ännu i behåll ett gammalt porträtt 

i kroppsstorlek, föreställande Margareta Lejonhufvud, 

stående hög och majestätisk med handen hvilande på 

en kunglig krona och iklädd en mantel, beströdd med 

Vasarnes vapen. De ädla dragen, af hvilka i synnerhet de 

sköna blå ögonen, ur hvilka en tilldragande godhet framblickar, 

äfvensom den fina raka näsan, äro fullt värdiga en 

nordisk skönhet af första rangen. Det guldgula håret, som 

dock enligt målningen tyckes hafva varit skäligen tunnt, 

ringlar sig i lätta lockar ner i kring ett mera rundlagdt än 

ovalt ansigte med friska, röda kinder. Porträttet tyckes 

förskrifva sig från en ganska aflägsen tid och är möjligen 

måladt efter och hitskänkt af originalet sjelf. Gustaf Vasa 

vistades ofta hos sin svåger Sten Eriksson nere i Vestergöt


13 


land vid den vackra Anten, och berättas han under ett 

sådant besök i slottets bibliotek hafva påträffat Olai Petri 

svenska krönika, som så misshagade honom, att han utref 

flerre blad, kastade dem på golfvet och trampade på dem. 

Sten Eriksson var gift med en Lilliehöök, den sedan 

så ryktbara och manhaftiga grefve Ebba. Hennes äldste 

son var Axel Stensson Lejonhufvud, som skref sig till 

Raseborg, Kägleholm och Gräfsnäs, och var riksråd samt 

lagman i Vestergötland. Han hade ärft sin stolta moders 

sinnelag och var en ombytlig, grym, trätlysten och tilltagsen 

herre, som heldst följde sin egen vilja äfven i saker, som 

rörde konung och rike. Han var gift med furstinnan Sidonia 

von Falkenstein och bodde tillika med sin mor, grefve 

Ebba, på Gräfsnäs, der han uppförde sig mycket tygellöst 

och sjelfsvåldigt. Han nedhögg sex kronans skogsparker 

kring Gräfsnäs, anlade derstädes nya gårdar och slog till 

sist under sig ej mindre än 14 hemman, trots alla fogdens 

protester. Denne måste slutligen, hotad att blifva kastad 

i tornet på Gräfsnäs, fly till konung Johan; hvarefter Axel 

röfvade all hans qvarlemnade egendom. — Då han en 

gång erfor, att den af honom på Gräfsnäs tillsatte fogden, 

bland andra tilltag, äfven låtit nedhugga en hasselpark på 

godset, befallde Axel, att fogden skulle hängas på samma 

ställe, der parken stått, och hvarje bonde, som burit yxa 

på den, skulle betala 40 marker samt två par oxar. Under 

den år 1589 till utbrott komna ovänskap mellan konung 


14 


Johan och flere rikets herrar befann sig Axel Lejonhufvud 

på Gräfsnäs och beslöt i samråd med sin mor att taga de 

anklagade i försvar; ja grefve Ebba påstod att det var hon, 

som tillsatt Johan, det kunde också blifva hon, som afsatte 

honom. — De sökte imellertid att samla och uppreta 

adeln i Vestergötland. Men ej nöjda med att vara förklarade 

fiender till konungen, tänkte de äfven en tid på att 

narra Hertig Karl, som de fruktade mera än konungen, till 

Gräfsnäs, och sedan de skiljt honom från lifvakten, försöka 

få honom in i något af slottets många hemliga gångar och 

fängelser och der, liksom fordom Peder Porse på Axevalla 

gjorde med Magnus Ladulås, tilltvinga sig hvad man ville. 

Men då detta af Erik Sparre högtidligen afråddes och då 

adeln i Vestergötland ej ville deltaga i hans stämplingar, 

måste grefve Axel beqväma sig till att ingå en neslig förlikning 

med konungen. 

Men länge kunde han ej hålla sig stilla. Efter konung 

Johans död 1592 försökte han åter uppvigla folket i 

Vestergötland, nu emot Karl och till förmon för Sigismund. 

Hans åtfölje eller lifvakt bestod af 3 à 400 man och sina bref 

förseglade han med ett stort nygjordt sigill, mycket större 

än de små signeter, adeln denna tid brukade. Gräfsnäs 

befästades och dit sammankallade han adel och menighet, 

i tanke att sedermera tåga till slotten Elfsborg och Gullberg 

och intaga dessa till Sigismunds förmon. Rådet skref 

och bad honom besinna sig. — De på Axel uppretade


Gräfsnäs slott i våra dagar. 

15 



16 

SLOTTET GRÄFSNÄS [1869]


17 


bönderne i trakten samlades också verkligen till Gräfsnäs, 

men — för att belägra slottet. Axel höll sig tappert ända 

tills isen lade sig på Anten, då befästningen blef oduglig 

— flydde då till Bohus och derifrån till Sigismund i Polen. 

Jost Kursel, höfvidsman på Örebro hade blifvit nedskickad 

med trupp er för att tillfångataga Axel, men kom således 

försent; han hade all möda att hindra bönderne från att i 

grund nedrifva den hatade folkplågarens och upprorsmakarens 

borg. Axel kom väl sedan tillbaka och blef förlikt 

med hertigen, men lutade imellertid alltjemt åt Sigismund, 

så att Karl aldrig trodde honom mer än jemt, hvarföre han 

och hemligen lät bevaka honom. Han uppförde sig som 

vanligt öfvermodigt och stolt, men då han slutligen, hertigen 

till förtret, började skrifva sig i sina bref utom den 

vanliga titeln »Axel Lejonhufvud grefve till Raseborg, friherre 

till Kegleholm och Gräfsnäs» äfven »landsherre till 

Vestergötland och pantherre till Jönköping», hvilken stad 

han innehade för ett lån till kronan, kunde Karl ej tåla honom 

längre, utan gaf 1601 befallning om hans fängslande. 

Härmed flydde då Axel med hustru och barn till Tyskland, 

ända till gränsen förföljd af Karls utskickade. År 1623 sedan 

Karl var död, återkom han till Gräfsnäs utan Gustaf 

Adolfs lof; slog då i vredesmod ihjel sin sons betjent och 

fick på sin skriftliga begäran till konungen, att få stanna 

qvar i landet, ett strängt afslag, hvarföre han åter måste gifva 

sig på flykten. Förföljd af Gustaf Stenbock, ståthållare 


18 


i Vestergötland, som fått befallning att gripa honom, undkom 

han på en båt till Konghäll, hvarunder han höll sig så 

nära intill stranden, att folket, som befann sig i närheten, 

kunde höra hans smädelser. Han dog slutligen i Tyskland. 

Måhända är de fasta, ännu befintliga vallarne kring borggården 

på Gräfsnäs ett verk af grefve Axel, så vida de ej äro 

ännu äldre. Imellertid tyckas de mycket väl kunna hafva 

trotsat en ej allt för långvarig belägring. Kanhända var 

också ett minne af honom eller någon annan grym och 

hjertlös borgherre lik honom den pansarskjorta, det benrangel 

och de menniskoben, som man vid en reparation 

på 1700-talet fann i muren och under ett gammalt torn; 

hemska bevis på gudlöshet och grymma dåd, som dock 

fordom ej var något sällsynt på de mägtiga egendomsherrarnes 

borgar. 

Då Kristian IV 1612 inföll i Vestergötland flydde Sten 

Axelsson Lejonhufvud, som också var en grym bondplågare 

lik fadren, och således ej kunde ha hopp om understöd 

af folket, tillika med sin grefvinna från Gräfsnäs. Detta 

föll då också i händerna på Kristian, som gjorde ett rikt 

byte i alla de dyrbarheter som Vestgötaadeln i för litande 

på slottets fasthet hade hitfört. Adelsmännen sjelfva mördades, 

och borgen uppbrändes. År 1618 var Gustaf II Adolf 

på besök på Gräfsnäs slott. Äfven Gustaf III besökte 

såsom kronprins, jemte gemål, Gräfsnäs 1767 och bar då 

den 19 oktober dåvarande egarens, hofjunkaren Johan


19 


Gripenstedts, son till dopet. Äfven Kristian August besök- 

te på sin genomresa från Norge, genom Sverige, till hvars 

kronprins han blifvit utvald, det gamla slottet och tog dess 

gästfrihet i anspråk. 

Sedan gamla tider gick om Gräfsnäs slott den sägen, 

att det tre gånger skulle gå upp i lågor, hvardera gången 

efter 100 års förlopp och efter sista branden höja sig åter 

till stort anseende och välmåga. Branden slog fullkomligt 

in, ty slottet lär nämligen åren 1634, 1734, och 1834 hafva 

förtärts af lågorna, ett öde, som för öfrigt ofta öfvergått 

de flesta af Sveriges gamla slott och borgar. Intet under 

således att det gamla stället nu befinner sig i ett skröpligt 

skick. Efter första eldsvådan återställdes slottet af dess 

dåvarande egare grefve Johan Kasimir Lewenhaupt till 

det skick, som teckningen i Dahlbergs Suecia ant. et hod. 

utvisar. 1734 sattes det i präktigt stånd af Katarina Tham, 

gift med justitiekansleren Fehman, friherre till Gräfsnäs. 

Hennes son i förra giftet, den omnämnde hofjunkaren 

Gripenstedt, fick sedan godset i arf; och blef det sedan 

fideikomiss i hans slägt tills år 1824, då detta upphäfdes 

och godset delades mellan flera syskon. Sedermera gick 

det genom flera händer och vid sista eldsvådan 1834, då 

slottets präktiga inreding jemte bibliotek, dyrbara handskrifter 

och samlingar blef ett rof för lågorna, tillhörde 

det Öfverste O. Ulfsparre, som åter satte det i ett prydligt 

skick i nyare stil. År 1848 kom egendomen i händerna på 


20 


hertigen af Augustenburg, Kristian August, som dock sällan 

vistats på stället, hvadan det åter fått så förfalla, att 

en hel våning, enligt sägen innehållande 22 rum, måste 

nedtagas, och sedan den tiden har slottet legat så godt som 

i ruiner, hvartill en af illviljan tillställd eldsvåda i sin mon 

bidragit. 

Då man inträder från borggården genom stora ingången 

öfverraskas man imellertid af en ännu ganska väl bibehållen 

ståtlig förstuga eller pelar-försal, som med sin enkla 

och värdiga arkitektur ej lär stå efter någon annan. Taket 

består af korshvalf, som uppbäras af 9 väldige pelare. 

Derifrån leda tvänne trappor upp till slottets nuvarande 

enda hufvudvåning, hvartill man inkommer genom en 

stor försal med inlagdt stengolf, nischprydda väggar 

samt rundbågsfönster, allt dock i ett miserabelt skick. Till 

venster ligger den så kallade kungssalen, nu snarlik en 

förfallen lada, och af hvilken sedan Gustaf Vasas tid numera 

ej återstår än namnet och ytterväggarne. Här synas 

märken och gruslemningar efter numera igenfyllda dörrar 

och gångar i väggarne; och en äfvenledes igenmurad 

öppning leder in till det ena tornet, som saknar golf och 

fönsterbågar. På andra sidan om förstugan, hvarifrån, 

bakom glasdörrar, trappor ledt upp i mittelbyggnadens 

våningar, kommer man in i de enda egentliga rummen. 

Här finnas flera stora salar, hvilkas gipstak, som skola 

hafva varit verkliga mästerstycken, äro nedbrutna. I de


21 


flera alnar djupa fönsternischerna, som utgöra små rum 

för sig, ha funnits ganska vackra väggmålningar, dem 

förstörelsenitet numera sönderknackat. I ett rundt rum, 

afsedt för musik, har taklisten varit försedd med en målning, 

föreställande Gustaf Vasas tåg till Dalarne, hvilket 

tyckes varit ett särdeles lyckadt arbete. I ett annat rum 

finnas några gamla porträtter förvarade, af hvilka somliga 

synas vara ganska åldriga. Utom det redan omnämnda, 

Margareta Lejonfhufvuds i kroppsstorlek, finnas der porträtter 

af Gustaf II Adolf, Karl X, Karl XI, Fredrik och Ulrika 

Eleonora, den omnämnda Katarina Tham, en ärevördig 

matrona med bredt ansigte, m. fl. De flesta äro dock 

söndriga och illa skadade. Från ett af dessa rum leder en 

lönntrappa ned till borggården genom tornet, hvars rum 

ännu äro temligen bibehållna; ett tycktes hafva varit användt 

till bibliotek. Från dess tinn prydda tak njuter man 

en hänförande utsigt öfver sjön Anten med alla dess skogbevuxna 

holmar och utskjutande halföar; midt öfver på 

andra sidan synes Långareds kyrka och långt bort i fjerran 

försvinner sjön bland bergen. Åt motsatt håll utbreder sig 

en väldig slätt, hvarifrån på kullarne här och der en kyrka 

sticker upp. Stället har en verkligt underskön belägenhet; 

skada blott att det skall vara så förfallet; men ännu skulle 

det, repareradt och återstäldt, blifva ett af Sveriges ståtligaste 

och skönaste herresäten. 

Under våningen i slottet utgöres af en mängd väldiga 


22 


källarhvalf; i ett mindre sådant förvaras ännu qvarlefvorna 

af ställets gamla ur, som fordom sutit öfver stora ingången, 

högt upp på midtelbyggnaden, och som mycket 

skadades vid sista stora branden. Under trapporna finnas 

ingångar till underjordiska hvalf, som troligen leda ut till 

de i vallarne befintliga gångar och kassematter, från hvilka 

man genom ett ännu qvarstående gråstenstorn, försedt 

med skottgluggar, kom ut på borggården. Dessa gångar 

och hvalf äro dock numera förmurade eller igenfyllda. 

Den gamla slottsgrafven är längesedan uppgrundad, och 

ur dess botten uppskjuta väldiga löfträd. På vallarne äro 

anlagda sköna promenader af lärkträd m. m. och från en 

derstädes befintlig grotta har man en vidsträckt utsigt 

öfver den vackra sjön. Man kan knappast njuta en skönare 

stund än då man sitter på de gamla vallarne och skådar ut 

öfver det böljande vattnet, i hvilket de gamla tornen dallrande 

afspegla sig, under det vågorna, som bryta sig mot 

vallens fot, sjunga sin drömmande och brusande sång; i 

dess hviskningar tycker man sig höra sagan om hafsfrun 

och riddar Gunnar, som vistas nere i djupet bland neckar 

och elfvor. Tanken dväljes då så gerna i försvunna tider, i 

minnenas verld; och i middagsstundens underbara stillhet 

och liksom sofvande solsken tyckes det gamla slottet 

antaga sin uråldriga former; hofslag höras på gården, och 

genom porthalfvet och hofslag höras på gården, och öfver 

vindbryggan spränga stålklädda riddare; i fönstren synas


Pelarfarstu i Gräfsnäs. 

23 


sköna damer, som vinka åt dem, och vågornas brus för- 

vandlar sig till en skön, drömmande musik. Men en frisk 

vind kommer brusande ifrån sjön, drar igenom den slum- 


24 


rande lunden, väcker dess lif och återkallar allt till den kalla 

verkligheten, och vandraren måste säga farväl till den 

gamla borgen med alla dess omvexlande och romantiska


25 


minnen. Ur de vidsträckta trägårdarne, som visa spår 

efter de präktigaste anläggningar, och parkerna, hvars höga 

lummiga kronor utestänga solljuset, kommer han åter ut i 

skogen, som omsluter landsvägen; den sköna dalen och 

sjön med sina många holmar försvinner så småningom, 

och ännu en gång tager han afsked af det gamla slottet, 

på hvars tinnbeprydda torn aftonsolen spridt ett rödaktigt 

skimmer; snart är allt åter dunkel skog, som susar dystert i 

qvällen under det barrträdens skuggor falla allt längre. 

Ernst

Guideböcker till historiska platser Innehåll Fakta ... - E-boksbiblioteket

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?