Förslag till etiska riktlinjer för anställda vid Åklagarmyndigheten

Förslag till etiska riktlinjer för 

anställda vid Åklagarmyndigheten 

– rapport från etikarbetsgruppen 

Mars 2013

Innehållsförteckning 

1 Förord .................................................................................................. 4 

2 Sammanfattning ................................................................................... 5 

3 Förslag till etiska riktlinjer för anställda vid Åklagarmyndigheten ........... 6 

4 Vissa grundläggande regler .................................................................. 12 

4.1 Europakonventionen .................................................................. 12 

4.2 Regeringsformen ........................................................................ 12 

4.3 Tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen – 

meddelarfrihet och meddelarskydd ............................................................ 12 

4.4 Rättegångsbalken (utom jäv) ...................................................... 13 

4.5 Jävsregler ................................................................................... 14 

4.6 Bisysslor ..................................................................................... 14 

4.7 Jämställdhet och likabehandling ................................................. 15 

4.8 Straffansvar och disciplinära åtgärder ......................................... 15 

4.8.1 Tjänstefel ........................................................................ 15 

4.8.2 Bestämmelser om mutbrott m.m. .................................... 16 

4.8.3 Närmare om bedömningen av om förmåner bör anses 

tillåtna eller inte ....................................................................................... 16 

4.8.4 Disciplinära åtgärder ....................................................... 18 

5 Hushållande med statens medel samt god styrning och kontroll .......... 20 

5.1 Övergripande reglering .............................................................. 20 

5.2 Ekonomistyrningsverket ............................................................. 20 

5.3 Riksrevisionen ............................................................................ 20 

6 Utbildningsinsatser m.m. inom Åklagarmyndigheten och närliggande 

verksamheter ............................................................................................. 21 

6.1 Utbildning inom Åklagarmyndigheten ........................................ 21 

6.1.1 Kurser för åklagare .......................................................... 21 

6.1.2 Kurser för administratörer ............................................... 21 

6.1.3 Interaktiva utbildningar ................................................... 21 

6.2 Etik för domare .......................................................................... 21 

6.3 Etik för poliser ........................................................................... 22 

6.4 Etik för advokater ...................................................................... 22 

6.5 Gemensam värdegrund för statsanställda .................................... 22 

7 Åklagaretik i internationell miljö ......................................................... 23 

7.1 Allmänt ..................................................................................... 23 

7.2 Internationella förhållanden ....................................................... 23 

7.2.1 Europarådet .................................................................... 23 

7.2.2 Förenta Nationerna (FN) ................................................. 24 

7.2.3 The International Association of Prosecutors (IAP) .......... 24 

7.3 Utländska förhållanden .............................................................. 25

7.3.1 Norden ........................................................................... 25 

7.3.2 Övriga medlemsstater i Eurojust ...................................... 25 

7.3.3 FN:s rapport om nationella regler .................................... 26 

7.3.4 GRECO .......................................................................... 27 

7.3.5 OECD ............................................................................ 27 

8 Behov av Code of conduct? ................................................................. 28 

8.1 Bakgrund ................................................................................... 28 

8.2 Utvecklingen av etiska riktlinjer inom den statliga sfären ............ 28 

8.3 Kartläggning av riktlinjer och frågor kring dessa .......................... 29 

8.4 Vilket behov finns det av riktlinjer? ............................................ 29 

8.5 Åklagarmyndighetens behov ...................................................... 30 

8.6 Utformning av uppförandekod ................................................... 31 

9 Praxissammanställning ........................................................................ 32 

9.1 Förundersökning ........................................................................ 32 

9.2 Åtalsbeslut ................................................................................. 34 

9.3 Domstolsmiljö ........................................................................... 34 

9.4 Övrigt ........................................................................................ 36 

9.4.1 Opartiskhet, bisysslor, uppträdande m.m. ........................ 36 

9.4.2 Yttrandefrihet m.m. ........................................................ 39 

9.4.3 Allmänna lämplighetsfrågor ............................................. 42 

10 Litteraturförteckning .......................................................................... 51 

Bilaga: Uppdraget ...................................................................................... 52 

3

1 Förord 

Riksåklagaren Anders Perklev beslutade den 26 oktober 2012 att ge en arbetsgrupp 

i uppdrag (se bilaga) att utarbeta ett förslag till etiska riktlinjer för åklagare, 

åklagaradministratörer och annan personal vid Åklagarmyndigheten 

samt överväga behovet av att utarbeta en s.k. code of conduct för åklagare och 

annan personal som tjänstgör utanför Sverige. 

Arbetsgruppen har bestått av personaldirektören Peter Brodd, biträdande 

informationsdirektören Helena Ekstrand kammaråklagaren Lars Hedvall, 

numera överåklagaren Göran Hellstrand, chefsåklagaren Alf Johansson, chefsadministratören 

Madelene Johansson, kammaråklagarna Titti Malmros och 

Eva Morén, biträdande ekonomidirektören Lena Möller och chefsåklagaren 

Patrik Säflund. Jusek och ST har representerats av Oscar Strömblad 

respektive Veronica Yng Gisslin. Ekobrottsmyndigheten har representerats av 

vice chefsåklagaren Olof Kronlund. Arbetsgruppen har letts av tillsynschefen 

Per Lindqvist. Kammaråklagaren Ellen Aule har biträtt arbetsgruppen som 

sekreterare. 

Genom denna rapport är uppdraget slutfört. 

Stockholm den 28 mars 2013 

Per Lindqvist 

Ellen Aule 

4

2 Sammanfattning 

Arbetsgruppen föreslår följande riktlinjer för anställda vid Åklagarmyndigheten. 

1. Åklagaren ska, inom ramen för sin självständighet och sitt tjänsteansvar, 

verka för att alla beslut är korrekta och att rättsprocessen genomförs på ett 

rättssäkert sätt. 

2. Åklagarmyndighetens verksamhet ska i alla delar präglas av objektivitet och 

saklighet. Åklagarmyndighetens anställda får inte ta hänsyn till 

ovidkommande förhållanden eller syften. 

3. I sina kontakter med parter, ombud, domstol och andra ska Åklagarmyndighetens 

anställda agera korrekt och på ett sådant sätt att misstanke inte 

uppstår om att han eller hon tar ovidkommande hänsyn eller att det föreligger 

risk för jäv eller något motsvarande förhållande. 

4. Åklagarmyndighetens anställda bör, med respekt för inblandade parters 

integritet, värna om offentlighet och verka för att insyn ska råda när så är möjligt. 

Vid kontakter med media bör anställda vid Åklagarmyndigheten tänka på 

att inte uttrycka sig på ett sätt så att objektiviteten och opartiskheten kan 

ifrågasättas eller så att det kan medföra men för enskilda. 

5. Åklagarmyndighetens anställda ska hushålla väl med statens medel. 

6. Åklagarmyndighetens anställda bör vid erbjudandet av en gåva eller en förmån 

inte bara ta ställning till om den kan vara olaglig utan även om den kan 

skada allmänhetens förtroende för den enskilde tjänstemannen eller myndigheten. 

7. Förhållningssättet på arbetsplatsen ska byggas på respekt. Alla anställda vid 

Åklagarmyndigheten bör uppträda på ett sådant sätt mot varandra att 

samtliga medarbetare känner att de ingår i arbetsgemenskapen. 

8. Åklagarmyndighetens anställda bör även utanför sin yrkesutövning 

uppträda på ett sådant sätt att han eller hon inte riskerar att förtroendet för 

den enskilde tjänstemannen eller Åklagarmyndigheten skadas. 

Rapporten inleds med en redovisning av arbetsgruppens förslag till etiska riktlinjer 

med tillhörande kommentarer som syftar till att tydliggöra riktlinjernas 

närmare innebörd. Därefter följer en översiktlig genomgång av bl.a. vissa 

rättsregler av särskilt intresse på etikområdet, och en redogörelse för 

etikarbeten som utförts i andra delar av rättsväsendet, inom ramen för 

internationellt samarbete och utomlands. 

Rapporten avslutas med en praxissammanställning. I denna refereras ett antal 

beslut i frågor av etisk natur från t.ex. Riksdagens ombudsmän (JO), Justitiekanslern 

(JK) och Statens ansvarsnämnd. Denna del av rapporten är avsedd 

att fungera som ett referensmaterial för riktlinjerna. 

Rapporten innehåller även överväganden kring behovet av en s.k. code of conduct, 

vid sidan av de etiska riktlinjerna, för anställdas utlandstjänstgöring. 

5

3 Förslag till etiska riktlinjer för anställda vid Åklagarmyndigheten 

1. Åklagaren ska, inom ramen för sin självständighet och sitt tjänsteansvar, 

verka för att alla beslut är korrekta och att rättsprocessen 

genomförs på ett rättssäkert sätt. 

Kommentar: Av 12 kap. 2 § regeringsformen (RF) följer att en förvaltningsmyndighet 

i ärenden som rör myndighetsutövning mot enskilda och tillämpning 

av lag har en självständig ställning i förhållande till den politiska makten 

och till andra myndigheter. Åklagarmyndigheten är således en självständig 

myndighet i detta avseende och åklagaren i sin egenskap av allmän åklagare är 

självständig i sitt beslutande. 

Åklagaren ska inte främja orätt. Det innebär bl.a. att åklagaren ska verka för 

att felaktiga beslut av domstol eller annan myndighet rättas till. Om åklagaren 

upptäcker ett fel, t.ex. att en person har dömts för en gärning som är preskriberad 

eller som inte är brottslig eller att ett frihetsberövande räknats av felaktigt, 

bör åklagaren se till att felet rättas till om detta är rättsligt möjligt. I 

vissa situationer får det anses vara åklagarens plikt att överklaga till den 

tilltalades förmån (jfr nr 21 i praxissammanställningen). Åklagaren bör även 

uppmärksamma rätten på sådana skriv- och räknefel som kan rättas med stöd 

av 30 kap. 13 § rättegångsbalken (RB). På motsvarande sätt bör åklagaren 

anses skyldig att väcka frågan om undanröjande av strafföreläggande eller 

ordningsbot eller om resning om det finns rättsliga förutsättningar för detta. 

Åklagaren bör även vara vaksam på situationer i t.ex. rättssalen som kan bidra 

till att saken inte blir riktigt prövad (jfr nr 15, 16, 20 och 71 i praxissammanställningen). 

Åklagaren bör försäkra sig om att de åtgärder som han eller hon vidtar i 

tjänsten stämmer överens med såväl gällande lagstiftning som ändamålet med 

de rättsregler som tillämpas. Till exempel kan den tekniska utvecklingen 

medföra att en åtgärd i och för sig inte strider mot rättsregelns ordalydelse 

men väl dess ändamål (jfr nr 12 i praxissammanställningen). 

Åklagaren bör särskilt beakta rollfördelningen mellan åklagare och polis och 

bör löpande utöva en självständig och objektiv kontroll av 

utredningsresultatet (jfr nr 7 i praxissammanställningen). I uppgiften att leda 

förundersökningen ingår inte endast det yttersta ansvaret för vilka 

utredningsåtgärder som bör eller inte bör vidtas utan principiellt också ett 

ansvar för på vilket sätt de genomförs (jfr nr 5 i praxissammanställningen). 

Åklagaren bör tänka på att den misstänkte ofta är i underläge i förhållande till 

polis och åklagare. 

I praxissammanställningen finns ytterligare exempel av intresse för denna 

riktlinje: nr 1, 2, 6, 8, 9, 10, 11, 18, 19, 57, 58, 70, 91, 92 och 94. 

6

2. Åklagarmyndighetens verksamhet ska i alla delar präglas av objektivitet 

och saklighet. Åklagarmyndighetens anställda får inte ta hänsyn till 

ovidkommande förhållanden eller syften. 

Kommentar: Riktlinjen omfattar alla anställda vid Åklagarmyndigheten. Saklighet 

och opartiskhet är grundläggande principer för offentlig förvaltning och 

således också för åklagarverksamheten (jfr 1 kap. 9 § RF). I RB och förundersökningskungörelsen 

(1947:948) finns regler om t.ex. objektivitet och jäv för 

åklagare (se avsnitt 4.4 och 4.5). 

Den information som finns i myndighetens handlingar och system är ofta av 

känslig art och kan omfattas av sekretess. Varje anställd bör därför ständigt 

ställa sig frågan om och i vilken mån det är nödvändigt att ta del av innehållet 

i en viss handling för att utföra sitt arbete. 

Kravet på objektivitet innebär att Åklagarmyndighetens anställda inte får låta 

personliga uppfattningar eller engagemang påverka utförandet av arbetet vare 

sig i förhållande till enskilda personer eller enskilda ärenden. Detta innebär 

bl.a. att när framställan görs till rätten om förordnande om juridiskt biträde 

för en part i ett ärende bör Åklagarmyndighetens anställda inte lämna egna 

förslag på vem som ska förordnas. Denna fråga är domstolens sak att bedöma 

(jfr nr 97 i praxissammanställningen). 

Åklagaren bör medverka till ett bra förhandlingsklimat och att goda yrkesmässiga 

relationer upprätthålls med försvarare, domare och andra personer 

med anknytning till brottmålet. Åklagaren bör avhålla sig från ett 

uppträdande som kan uppfattas som demonstrativt eller som medför andra 

påfrestningar på processen. Detta gäller även om personliga motsättningar 

uppkommer eller känsloläget blir upprört, t.ex. under en förhandling, (jfr nr 

22 i praxissammanställningen). 

I mer omfattande förundersökningar, i vilka exempelvis hemliga tvångsmedel 

används, ställs särskilda krav på åklagaren som förundersökningsledare. Åklagaren 

måste hålla tillräcklig distans till t.ex. det underrättelsearbete och spaningsarbete 

som ofta pågår parallellt med hemlig tvångsmedelsanvändning. 

Detta för att kritiskt kunna granska resultatet av bl.a. spaningsinsatser och 

arbetet med att samla in bevisning i ärendens uppbyggnadsskede. Annars kan 

det uppstå en risk att ärenden trots att bevisningen är svag, drivs längre än vad 

som är sakligt motiverat eller att tvångsmedel används under längre tid och i 

större omfattning än nödvändigt. 

Under en förundersökning har den misstänkte och försvararen inte någon 

ovillkorlig rätt att få ta del av utredningsmaterialet eller att få kunskap om 

hur utredningen framskrider. Det som kommer fram vid en förhandling inför 

rätten kan dock inte undanhållas dem. En konsekvens av detta är att åklagaren, 

t.ex. vid en häktningsförhandling, inte är skyldig att upplysa rätten om 

förhållanden som åklagaren ännu inte, på grund av reglerna i 23 kap. 18 § RB, 

har delgivit den misstänkte och försvararen. Det får anses vara åklagarens 

ansvar att avgöra vad han eller hon anser sig behöva för att styrka sina 

påståenden inför rätten. Detta innebär dock inte att åklagaren kan undanhålla 

rätten uppgifter som talar för den misstänktes oskuld. Det följer av kravet på 

objektivitet att åklagaren ska upplysa rätten om sådana fakta. Åklagare får 

inte i sin strävan att driva processen effektivt eller av annan anledning lämna 

7

oriktiga uppgifter eller undanhålla rätten något som är av betydelse för 

utgången av målet (jfr nr 3 och 14 i praxissammanställningen). 

Åklagare bör avstå från att lämna uppgifter i rätten som syftar till att framställa 

den tilltalade i dålig dager om uppgifterna inte är av betydelse för 

rättens prövning. Detsamma gäller uppgifter som kan vara sekretesskänsliga 

eller som kan leda till att sekretesskänsliga uppgifter behöver lämnas ut (jfr nr 

93 i praxissammanställningen). 


riktlinje: nr 16, 34, 63, 66–68, 88, 89 och 90. 

3. I sina kontakter med parter, ombud, domstol och andra ska Åklagarmyndighetens 

anställda agera korrekt och på ett sådant sätt att misstanke 

inte uppstår om att han eller hon tar ovidkommande hänsyn eller 

att det föreligger risk för jäv eller något motsvarande förhållande. 

Kommentar: Riktlinjen är ett utflöde av riktlinje 2. Det är av viktigt att Åklagarmyndighetens 

anställda genom sitt agerande inte ger utrymme för tvivel 

om att myndighetens verksamhet präglas av objektivitet och saklighet (jfr nr 

69 i praxissammanställningen). Det får aldrig uppstå misstanke om att en 

anställd vid Åklagarmyndigheten är påverkad av någon part eller annan aktör 

och inte heller av opinionen (jfr nr 4, 35 och 70 i praxissammanställningen). 

Åklagarmyndighetens anställda bör också i sina kontakter med domstolen och 

dess anställda tänka på att inte agera på ett sätt som kan leda till att 

domstolens opartiskhet kan ifrågasättas. 

Ingen ska i kontakten med Åklagarmyndigheten uppleva att han heller hon 

diskrimineras eller på annat sätt behandlas negativt på grund av kön, religion, 

etnisk tillhörighet, sexuell läggning, ålder, religion eller funktionshinder. 

Uttryckssättet och uppträdandet hos Åklagarmyndighetens anställda bör vara 

neutralt, korrekt, respektfullt och professionellt (jfr nr 15, 24, 43, 68, 77, 95 

och 98 i praxissammanställningen). Åklagarmyndighetens anställda bör tänka 

på att alla slags åklagarbeslut kan ha stor betydelse för den som berörs. 

Anställda vid Åklagarmyndigheten bör använda ett språk som dels är lätt att 

förstå för tilltalade, målsägande och vittnen, dels inte kan uppfattas som nedsättande 

eller på annat sätt kränkande. Detta gäller t.ex. i skrivelser, vid 

muntliga kontakter och vid rättegångar. Åklagaren bör försöka att på ett 

begripligt sätt förklara sina beslut för den som är kritisk eller upprörd och vid 

behov upplysa om möjligheterna till överprövning (jfr nr 96 och 98 i praxissammanställningen). 

Åklagaren bör så tidigt som möjligt inte bara uppmärksamma sådana förhållanden 

som kan innebära jäv utan även sådant som av parter eller andra 

kan uppfattas innebära jäv. Åklagaren ska om möjligt undvika att hantera 

ärenden där hans eller hennes opartiskhet med fog kan ifrågasättas (jfr nr 27, 

31, 34, 37, 38 och 40 i praxissammanställningen). 

Åklagaren bör alltid uttrycka sig på samma sätt som han eller hon skulle ha 

gjort om den misstänkte eller dennes försvarare varit närvarande. Det innebär 

8

att åklagaren även vid informella kontakter med domstolen bör iaktta objektivitet 

och opartiskhet. Åklagaren bör endast lämna information som han eller 

hon kan stå för även i förhållande till motparter m.fl. 

Åklagaren bör ha i åtanke att han eller hon inte är målsägandens ombud. 

Åklagaren är samhällets företrädare även i förhållande till en målsägande vars 

talan om skadestånd han eller hon för. Åklagaren bör se till att målsägandebiträde 

blir förordnat så fort som möjligt i de fall där det finns anledning till 

det. 


riktlinje: 13, 23, 25, 41, 42, 59, 65 och 71. 

4. Åklagarmyndighetens anställda bör, med respekt för inblandade parters 

integritet, värna om offentlighet och verka för att insyn ska råda när 

så är möjligt. Vid kontakter med media bör anställda vid Åklagarmyndigheten 

tänka på att inte uttrycka sig på ett sätt så att objektiviteten 

och opartiskheten kan ifrågasättas eller så att det kan medföra men för 

enskilda. 

Kommentar: Offentlighet och rätten att ta del av allmänna handlingar är 

grundläggande principer som var och en som är anställd vid Åklagarmyndigheten 

ska beakta (jfr nr 76 i praxissammanställningen). Anställda vid Åklagarmyndigheten 

bör ta tillvara möjligheten att informera om myndighetens verksamhet 

i den allmänna debatten och lämna korrekt och saklig information till 

massmedia om det inte möter hinder ur sekretessynpunkt. Någon skyldighet 

att lämna uppgifter till media eller annan i vidare mån än vad som följer av 

offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) finns emellertid inte. Viss försiktighet 

bör även iakttas för att inte bidra till att brottsmisstankar uppmärksammas 

i större omfattning än vad som är rimligt i förhållande till allmänhetens 

informationsbehov. 

Liksom alla medborgare är Åklagarmyndighetens anställda genom grundlagarna 

tillförsäkrade yttrandefrihet, tryckfrihet och s.k. meddelarfrihet. Meddelarfriheten 

inskränks dock bl.a. genom vissa bestämmelser i offentlighets- 

och sekretesslagen (se avsnitt 4.3 och nr 45 och 50–52 i praxissammanställningen). 

Lagstiftaren har överlåtit till den enskilde att, utan risk för repressalier, 

själv bedöma om det är önskvärt eller försvarligt att lämna ut vissa uppgifter 

för offentliggörande. Vid bedömningen kan frågan om huruvida offentliggörandet 

kan medföra skada eller men för utredningen eller för enskilda, 

vara av särskild betydelse (jfr nr 53 i praxissammanställningen). 

Åklagaren bör vara försiktig med att uttala sig om olika brottsmisstankar 

under förundersökningen. Detta eftersom det kan uppfattas som att åklagaren 

tagit slutlig ställning i skuldfrågan innan utredningen är färdigställd. Det kan 

även uppfattas som att han eller hon i övrigt har en förutfattad mening och 

att objektiviteten och opartiskheten därför kan ifrågasättas (jfr nr 99 i praxissammanställningen). 

Åklagaren bör därför också undvika att särskilt uttala sig i 

åtalsfrågan i massmedia innan beslut är fattat och, om möjligt, innan besked 

har lämnats till parter och ombud (jfr nr 51 i praxissammanställningen). 

9

Åklagaren bör iaktta objektivitet och saklighet när han eller hon uttalar sig 

om en domstols beslut eller dom. 


riktlinje: 42 och 75. 

5. Åklagarmyndighetens anställda ska hushålla väl med statens medel. 

Kommentar: Av 1 § lagen (2011:203) om statsbudgeten följer en skyldighet 

för anställda i Åklagarmyndigheten att sträva efter hög effektivitet och iaktta 

god hushållning i statens verksamhet. Detta synsätt ska prägla t.ex. extern och 

intern representation samt val av färdsätt och boende vid resor och även medföra 

en medvetenhet om vikten av att använda sin arbetstid på ett effektivt 

sätt. 

6. Åklagarmyndighetens anställda bör vid erbjudandet av en gåva eller 

en förmån inte bara ta ställning till om den kan vara olaglig utan även 

om den kan skada allmänhetens förtroende för den enskilde tjänstemannen 

eller myndigheten. 

Kommentar: Åklagarmyndighetens anställda måste både i sin yrkesutövning 

och på sin fritid tänka på att en gåva eller en förmån kan skada allmänhetens 

förtroende för den enskilde tjänstemannen eller myndigheten även om mottagandet 

inte är straffbart (se avsnitt 4.8.2 och 4.8.3 och nr 56 i praxissammanställningen). 

En anställd vid Åklagarmyndigheten kan som huvudregel inte ta 

emot någonting i samband med handläggningen av ett ärende oavsett värdet. 

Även i övrigt är utrymmet för att förmåner ska betraktas som tillbörliga 

mycket begränsat inom Åklagarmyndigheten. 

7. Förhållningssättet på arbetsplatsen ska byggas på respekt. Alla 

anställda vid Åklagarmyndigheten bör uppträda på ett sådant sätt mot 

varandra att samtliga medarbetare känner att de ingår i arbetsgemenskapen. 

Kommentar: Samtliga medarbetare har ansvar för att skapa en god arbetsmiljö 

som bygger på respekt, öppenhet och tolerans och där alla medarbetares olika 

kompetenser, erfarenheter och synsätt tas till vara. Ingen ska utsättas för diskriminering 

eller trakasserier på arbetsplatsen. Kränkande beteende ska inte 

förekomma, detta gäller även skämt eller kommentarer som kan uppfattas 

som kränkande eller nedlåtande (se avsnitt 4.7). 


riktlinje: 44 och 64. 

10

8. Åklagarmyndighetens anställda bör även utanför sin yrkesutövning 

uppträda på ett sådant sätt att han eller hon inte riskerar att förtroendet 

för den enskilde tjänstemannen eller Åklagarmyndigheten skadas. 

Kommentar: Utöver att iaktta de regler som finns om tillåtna bisysslor (se 

avsnitt 4.6 och nr 28–33 och 39 i praxissammanställningen) bör anställda vid 

Åklagarmyndigheten i sitt privatliv uppträda på ett sådant sätt att förtroendet 

för hans eller hennes yrkesroll och myndigheten upprätthålls (jfr nr 79–87 i 

praxissammanställningen). Anställda vid Åklagarmyndigheten ska givetvis låta 

bli att begå handlingar som kan medföra straffrättsligt ansvar, men bör också 

tänka på att även handlingar som i och för sig inte faller inom det straffbelagda 

området kan leda till att den enskilde tjänstemannens eller myndighetens 

anseende skadas. Såväl åklagare som andra personalkategorier har tillgång 

till känslig information. Det medför att Åklagarmyndighetens anställda måste 

tänka på att inte uppträda på ett sätt att han eller hon skulle kunna hamna i 

beroendeställning eller bli utsatta för påtryckningar eller otillbörlig påverkan. 

För att inte skada förtroendet för Åklagarmyndigheten är det viktigt att 

anställda vid Åklagarmyndigheten ger skrivelser och andra angelägenheter av 

privat natur sådan form att det står helt klart att den anställde inte agerar på 

yrkets vägnar (jfr nr 26, 27 och 36 i praxissammanställningen). Anställda vid 

Åklagarmyndigheten får aldrig utnyttja sin tjänsteställning i privata angelägenheter 

(jfr nr 54 och 55 i praxissammanställningen). 

Även med beaktande av den grundläggande yttrande- och meddelarfriheten 

(se riktlinje 4 och avsnitt 4.3) bör anställda vid Åklagarmyndigheten iaktta försiktighet 

vid uttalanden och inlägg på Internet och i andra sammanhang så att 

allmänhetens förtroende för Åklagarmyndigheten inte skadas (jfr nr 46–48 i 

praxissammanställningen). 


riktlinje: nr 34, 48, 49, 62, 72, 73 och 74. 

11

4 Vissa grundläggande regler 

4.1 Europakonventionen 

Enligt lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen gäller den europeiska 

konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och 

grundläggande friheterna här i landet som lag. Konventionen ska alltså följas 

på samma sätt som andra nationella lagar och regler. Av särskilt intresse för 

Åklagarmyndighetens verksamhet är artikel 6 i konventionen som behandlar 

rätten till domstolsprövning och en rättssäker process. I artikeln uppställs bl.a. 

ett antal minimigarantier i fråga om rättegången i brottmål. Även den s.k. 

oskuldspresumtionen, dvs. att den som anklagas för brott ska anses oskyldig så 

länge det inte finns en fällande dom mot honom eller henne, fastslås i 

artikeln. 

Det är den europeiska domstolen för mänskliga rättigheter som avgör frågor 

som rör tolkningen och tillämpningen av konventionen. Domstolens avgöranden 

är prejudicerande för hur konventionen ska tolkas. En rik och 

nyanserad rättspraxis har härigenom vuxit fram avseende bl.a. artikel 6 som är 

den av konventionens artiklar som åberopats, tolkats och tillämpats mest av 

alla artiklar. Konventionen och domstolens avgöranden kan ge värdefull 

ledning även i rent etiska frågor. 

4.2 Regeringsformen 

I 1 kap. regeringsformen (RF) återfinns övergripande regler med etiskt 

innehåll såsom att den offentliga makten utövas under lagarna (1 § tredje 

stycket) och principen om att offentliganställda ska iaktta saklighet, 

opartiskhet och behandla alla lika (9 §). 

De grundläggande fri- och rättigheterna återfinns i 2 kap. RF. Där regleras 

medborgarnas rättigheter i relation till det allmänna. Av 2 kap. 21 § RF 

framgår att begränsningar i de grundläggande fri- och rättigheterna endast får 

göras för ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle och att 

sådana begränsningar aldrig får gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn 

till de ändamål som har föranlett dem (ändamålsprincipen). Ändamålsprincipen 

har bl.a. stor betydelse vid tillämpningen av tvångsmedel. 

Av 12 kap. 2 § RF följer att en förvaltningsmyndighet i ärenden som rör myndighetsutövning 

mot enskilda och vid tillämpning av lag har en självständig 

ställning i förhållande till den politiska makten och till andra myndigheter. Av 

detta följer att åklagaren i sin egenskap av allmän åklagare är självständig i sitt 

beslutsfattande. Bestämmelsen avser att hindra otillbörlig påverkan vid 

myndighetsutövning och vid tillämpning av lag. 

4.3 Tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen – meddelarfrihet 

och meddelarskydd 

Varje svensk medborgare är genom bestämmelser i RF, tryckfrihetsförordningen 

(TF) och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) tillförsäkrad yttrandefrihet, 

tryckfrihet och s.k. meddelarfrihet. Meddelarfriheten följer av 1 kap. 1 § 

tredje stycket TF där det stadgas att det står envar fritt att meddela uppgifter 

och underrättelser i vilket ämne som helst för offentliggörande i tryckt skrift 

så länge inte annat är föreskrivet i TF. I 1 kap. 3 § TF föreskrivs att ingen får 

12

åtalas eller dömas till ansvar eller åläggas ersättningsskyldighet för missbruk av 

tryckfriheten eller medverkan till det i annan ordning eller i andra fall än som 

anges i förordningen. Ett ingripande från det allmänna mot den som med 

utnyttjande av meddelarfriheten lämnar uppgifter till bl.a. massmedia kan 

således bara ske när TF medger det. Motsvarande bestämmelser gäller enligt 

YGL beträffande de medier som omfattas av den grundlagen. 

Att meddelarfriheten gäller ”envar” innebär att den även gäller offentliganställda. 

Meddelarfriheten gäller dock inte myndigheter och andra allmänna 

organ som sådana. Om en myndighet lämnar information till media genom 

t.ex. ett pressmeddelande hindrar inte TF att ett ingripande sker (jfr bl.a. JO 

1984/85 s. 278 f.). Detsamma kan gälla om en befattningshavare som har att 

företräda en myndighet uttalar sig i massmedia eftersom sådana befattningshavare 

ofta har en sådan ställning att de som personer är intimt förknippade 

med de tjänster som de upprätthåller. Det kan då ibland vara svårt att avgöra 

om personen uttalar sig på myndighetens vägnar eller som enskild. Sådana 

gränsdragningsproblem kan uppkomma när t.ex. en åklagare lämnar uppgifter 

för publicering. En åklagare kan inte allmänt sett anses företräda den 

myndighet i vilken han är anställd. Av reglerna i rättegångsbalken (RB) följer 

emellertid att fullgörandet av åklagaruppgifter inte har lagts på Åklagarmyndigheten 

som sådan, utan på de enskilda åklagarna som personer. 

Stor återhållsamhet måste iakttas vid bedömningen av om ett meddelande 

eller en uppgift som lämnas för publicering i tryckt skrift ska anses falla utanför 

det område som täcks av meddelarfriheten. Uttalanden som helt klart görs 

i tjänsten av någon som företräder myndigheten torde normalt inte omfattas 

av meddelarfrihet, men uttalanden som visserligen har samband med tjänsten 

men snarast har karaktär av personliga meningsyttringar torde i princip 

skyddas. I gränsområdet mellan de båda kategorierna råder en viss osäkerhet 

om vad som gäller. Utrymmet för ett ”privat” agerande vid sidan om 

tjänsteutövandet måste dock, vad gäller en åklagare som handlägger ett visst 

ärende, anses begränsat såvitt gäller det handlagda ärendet (jfr JK:s uttalanden 

i nr 50 i praxissammanställningen). 

4.4 Rättegångsbalken (utom jäv) 

Det finns ett antal bestämmelser i RB som är av etisk natur. I 23 kap. 4 § 

läggs objektivitetsprincipen fast genom stadgandet att förundersökningsledaren 

ska beakta även sådana omständigheter som talar för den misstänkte 

och tillvarata bevis som är till den misstänktes förmån. Objektivitetskravet 

framgår även indirekt av andra bestämmelser i RB och förundersökningskungörelsen 

(1947:948). I 23 kap. 4 § RB stadgas också att förundersökningen 

ska bedrivas så att inte någon onödigt utsätts för misstanke eller får vidkännas 

kostnad eller olägenhet (hänsynsprincipen). 

Den som beslutar om en tvångsåtgärd ska i varje enskilt fall pröva om arten, 

styrkan, räckvidden och varaktigheten av ingripandet står i rimlig proportion 

till det önskade målet. Endast om skälen som talar för åtgärden uppväger det 

intrång eller men som åtgärden innebär får tvångsmedel ingripas (proportionalitetsprincipen). 

Proportionalitetsprincipen kommer till uttryck genom 

flera regler i 24–28 kap. RB, men anses även gälla för de tvångsingripanden 

som avses i 23 kap. RB. Behovsprincipen är närliggande proportionalitetsprincipen 

och innebär bl.a. att ett tvångsmedel får tillgripas bara när det finns 

13

ett påtagligt behov och det avsedda resultatet inte kan uppnås med andra, 

mindre ingripande medel. Behovsprincipen innebär även att ett tvångsmedel 

ska upphöra så snart syftet med det har uppnåtts eller det av andra skäl inte 

längre finns behov av det. 

Genom 23 kap. 12 § RB förbjuds vissa förhörsmetoder. I bestämmelsen stadgas 

att medvetet oriktiga uppgifter, löften eller förespeglingar om särskilda 

förmåner, hot, tvång, uttröttning eller andra otillbörliga åtgärder inte får 

användas för att framkalla bekännelser eller uttalanden i viss riktning. Den 

som hörs får inte heller hindras från att inta sedvanliga måltider eller få nödvändig 

vila. Bestämmelsen gäller behandlingen av alla förhörspersoner under 

förundersökningen oavsett ställning. 

Av 23 kap. 18 § RB följer att åklagaren har en upplysningsplikt i förhållande 

till den misstänkte och hans eller hennes försvarare. Full insyn råder och åtal 

får inte beslutas innan den misstänkte och försvararen har underrättats om 

vad som förevarit under förundersökningen. Den princip som uttrycks i 23 

kap. 18 § RB bör utmärka åklagarens förhållningssätt även efter det att förundersökningen 

avslutats och åtal väckts. 

4.5 Jävsregler 

I 7 kap. 6 § RB finns jävsreglerna för åklagare. Av paragrafen framgår att 

samma omständigheter som utgör jäv mot domare (se 4 kap. 13 § RB) utgör 

jäv mot åklagare. Omständighet som släktskap och privat intresse i utgången 

av saken ska alltså bedömas på samma sätt som för domaren och även den s.k. 

generalklausulen (4 kap. 10 § RB) gäller för åklagare. Om en jävssituation 

föreligger får åklagare inte ta befattning med förundersökning, åtal för brottet 

eller annan åtgärd enligt RB. Detsamma ska gälla vid fullgörandet av andra 

åklagaruppgifter. Jäv får dock inte grundas på åtgärd som en åklagare har vidtagit 

i tjänsten eller på en gärning som riktats mot åklagaren i hans eller 

hennes tjänst. Noteras bör också att det i 7 kap. 6 § tredje stycket RB stadgas 

att även om en åklagare är jävig får han eller hon vidta åtgärder som inte utan 

fara kan skjutas upp. 

Av bestämmelserna i 7 kap. 6 § fjärde stycket RB framgår att grundprincipen 

är att frågan om en åklagare är jävig prövas av högre åklagare. Det betyder att 

man i jävsfrågor är hänvisad till samma regelverk som gäller för överprövningsärenden 

i den brottsutredande verksamheten (se 7 § ÅFS 2012:2). Jävsprövningarna 

för åklagare är alltså i detta avseende knutna till brottmålsförfarandet 

och ska inte ses som separata administrativa beslut (jfr. 32 § 

förvaltningslagen [1986:223] samt SOU 1938:44 s. 127 och Ds Ju 1986:12 s. 

13 f.). 

Systemet med jävsprövning avseende åklagare innebär bl.a. att en domstol 

som anser att åklagaren är jävig inte kan avvisa åtalet. Däremot får en domstol 

enligt regleringen i 58 kap. 2 § första stycket 2 RB bevilja resning till förmån 

för den tilltalade om åklagaren varit jävig och det inte är uppenbart att jävet 

har saknat betydelse för målets utgång. 

4.6 Bisysslor 

Av 7 § lagen (1994:260) om offentlig anställning (LOA) framgår att en 

arbetstagare inte får ha någon anställning eller något uppdrag eller utöva 

14

någon verksamhet som kan rubba förtroendet för hans eller någon annan 

arbetstagares opartiskhet eller som kan skada myndighetens anseende. Enligt 

12 kap. 3 § RB gäller ett generellt förbud för allmän åklagare att vara ombud i 

rättegång. Från detta förbud kan dock undantag göras och tillstånd medges. 

Förbudet mot förtroendeskadlig bisyssla har sin bakgrund i de särskilda krav 

på objektivitet och integritet som gäller för offentliganställda. Dessa krav gör 

det viktigt att privata intressen inte tillåts kollidera med statliga på ett sådant 

sätt att allmänhetens förtroende för myndigheterna kan äventyras. 

Förbudet gäller all offentlig anställning, men i befattningar som ställer särskilt 

höga krav på allmänhetens förtroende för att tjänstemannen står fri i sin 

tjänsteutövning är det praktiska utrymmet för bisysslor väsentligen mindre än 

vid andra offentliga anställningar. Domare och åklagare har sådana befattningar. 

Vid Åklagarmyndigheten prövas bisysslor vid personalavdelningen, ofta i samråd 

med rättsavdelningen. Det finns inte någon ytterligare reglering eller myndighetspolicy 

utan varje ärende ska bedömas särskilt och individuellt. Åklagarmyndigheten 

har generellt en restriktiv hållning till bisysslor, särskilt vad 

gäller åklagare. 

4.7 Jämställdhet och likabehandling 

Enligt 3 kap. 1 § diskrimineringslagen (2008:567) ska arbetsgivare och arbetstagare 

samverka om aktiva åtgärder för att uppnå lika rättigheter och möjligheter 

i arbetslivet oavsett kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, 

och särskilt motverka diskriminering i arbetslivet på sådana 

grunder. Arbetsgivaren ska enligt 3 kap. 13 § samma lag upprätta en plan för 

sitt jämställdhetsarbete vart tredje år. Åklagarmyndigheten har valt att göra 

en gemensam plan för jämställdhet och mångfaldsfrågor, en s.k. 

likabehandlingsplan. 

4.8 Straffansvar och disciplinära åtgärder 

4.8.1 Tjänstefel 

Enligt 20 kap. 1 § brottsbalken (BrB) ska den som uppsåtligen eller av oaktsamhet 

vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet åsidosätter 

vad som gäller för uppgiften dömas för tjänstefel till böter eller fängelse 

i högst två år. Om gärningen med hänsyn till gärningsmannens befogenheter 

eller uppgiftens samband med myndighetsutövningen i övrigt eller till andra 

omständigheter är att anse som ringa, ska inte dömas till ansvar. 

Om ett brott som avses i första stycket har begåtts uppsåtligen och är att anse 

som grovt ska enligt paragrafens andra stycke dömas för grovt tjänstefel till 

fängelse, lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömandet om brottet är 

grovt ska särskilt beaktas om gärningsmannen allvarligt har missbrukat sin 

ställning eller om gärningen för någon enskild eller det allmänna har medfört 

allvarligt förfång eller otillbörlig förmån som är betydande. 

Av paragrafens fjärde stycke följer att det som sägs i första och andra styckena 

inte ska tillämpas om gärningen är belagd med straff enligt någon annan 

bestämmelse. 

15

4.8.2 Bestämmelser om mutbrott m.m. 

Reformerade bestämmelser på mutbrottsområdet trädde i kraft den 1 juli 

2012 (SFS 2012:301, prop. 2011/12:79). Enligt 10 kap. 5 a § BrB döms 

arbetstagare eller den som utövar uppdrag som tar emot, godtar ett löfte om 

eller begär en otillbörlig förmån för utövningen av anställningen eller 

uppdraget för tagande av muta till böter eller fängelse i högst två år. 

Detsamma gäller om gärningen har begåtts innan gärningsmannen fått en 

sådan anställning eller uppdrag eller efter dess upphörande. För tagande av 

muta döms också den som tar emot, godtar ett löfte om eller begär förmånen 

för någon annan än sig själv. Av 10 kap. 5 b § BrB framgår att vid grovt brott 

utgör påföljden fängelse i lägst 6 månader och högst sex år. 

Enligt 10 kap. 5 d § BrB döms den som i annat fall än som avses i 5 a § tar 

emot, godtar ett löfte om eller begär en otillbörlig förmån för att påverka 

annans beslut eller åtgärd vid myndighetsutövning eller offentlig upphandling 

för handel med inflytande till böter eller fängelse i högst två år. För handel 

med inflytande kan dömas t.ex. en närstående till en åklagare som, åklagaren 

ovetande, tar emot förmåner för att påverka åklagaren i dennes myndighetsutövning. 

Om åklagaren känner till förmånerna aktualiseras istället ansvar 

enligt 5 a §. 

Åklagarväsendet är, liksom övriga myndigheter inom rättsväsendet, starkt 

beroende av allmänhetens förtroende. Otillbörlig påverkan i form av t.ex. 

otillbörliga förmåner är typiskt sett ägnad att minska allmänhetens förtroende. 

Förmåner som kan föranleda straffrättsligt ansvar är tveklöst oetiska. Även om 

mottagande av en förmån inte föranleder straffrättsligt ansvar kan situationen 

ändå vara sådan att mottagandet kommer i konflikt med vad som är etiskt riktigt. 

4.8.3 Närmare om bedömningen av om förmåner bör anses tillåtna eller 

inte 

Vid bestämningen av gränserna för det straffbara området är det viktigt att 

hålla i minnet att en otillbörlig förmån inte behöver ha ett ekonomiskt värde 

(Cars s. 80) eftersom begreppet omfattar, som det uttryckts i andra sammanhang, 

”(v)arje förmån som normalt sett är av beskaffenhet att kunna utgöra 

ett verksamt bestickningsmedel” (SOU 1974:37 s.141). 

Eftersom bedömningarna regelmässigt är situationsbetingade är det svårt att 

formulera konkreta och generella regler för när förmåner ska anses otillbörliga 

eller oetiska. Bortsett från förmåner som har samband med myndighetsutövningen, 

där utrymme för förmåner i princip saknas, beror bedömningen av en 

förmåns tillbörlighet på bl.a. skyddsintresset, graden av öppenhet, eventuella 

villkor förenade med förmånen, mottagarens ställning/position/arbetsuppgifter, 

personliga samband utanför tjänsten, huvudmannens inställning samt sed 

och allmän uppfattning. Dessa olika parametrar bör även ha betydelse för 

etiska ställningstaganden, dvs. i sådana situationer där otillbörlighet inte når 

upp till ett straffrättsligt ansvar. 

Skyddsintresset inom den privata sektorn har framförallt lojaliteten mot den 

konkreta huvudmannen och allmänhetens intresse av en fungerande konkurrens 

i fokus. För den offentliga sektorn däremot är skyddsintresset främst 

16

knutet kring frågor om myndighetsutövningen, det oberoende beslutsfattandet 

och allmänhetens tilltro till den offentliga sektorns sätt att fungera. 

Den självklara utgångspunkten är att förmåner som erhålls från andra än 

huvudmannen och som är ägnade att skada skyddsintressena ska anses otillbörliga. 

Graden av öppenhet är ofta av betydelse för förmånens tillbörlighet. Det 

beror på att grunden för kriminaliseringen ofta utgår från den risk för påverkan 

som de ifrågasatta handlingarna innebär. Förmåner till offentligt anställda 

som utlovas och lämnas under fullständig öppenhet är därför många gånger 

mindre riskfyllda än sådana som sker i hemlighet. 

Villkorade förmåner, dvs. förmåner som erhålls under förutsättning av att den 

offentligt anställde motpresterar i sin tjänst är till sin natur otillbörliga. 

Den ställning, position eller arbetsuppgift som en tjänsteman har kan också 

vara av betydelse för om tjänstemannen överhuvudtaget får ta emot förmåner 

för sin tjänsteutövning och, i så fall, i vilken utsträckning. I offentlig verksamhet 

krävs inte alltid att en förmån är ägnad att otillbörligt påverka eller belöna 

mottagarens sätt att utföra sitt uppdrag (prop. 2011/12:79 s. 27). Vid myndighetsutövning 

eller upphandling så kan det för straffrättsligt handlande 

räcka med att förmånen i sig utgör ett angrepp på tjänstens integritet– oavsett 

värdet (Cars a.a. s. 84). Skyddet är i sådana situationer till för att förhindra 

uppkomsten av blotta misstanken om påverkan av tjänstens eller uppdragets 

integritet. Det innebär att utrymmet för en åklagare att i samband med operativ 

verksamhet ta emot en förmån som har samband med tjänsteutövningen, 

t.ex. från någon som berörs av myndighetsutövningen, torde vara obefintlig. 

Om förmånen däremot saknar samband med åklagarens myndighetsutövning 

och istället erhålls vid exempelvis föredragshållning i tjänsten, är utrymmet 

större så länge som förmånens värde inte är så stort att förmånen enbart på 

grund därav är att anse som otillbörlig. På grund av åklagarens, liksom domarens, 

funktion i rättsväsendet är stor försiktighet påkallad, såväl från straffrättsliga 

som etiska utgångspunkter. 

Om en gåva från en person både har ett tjänsterelaterat och personligt samband 

utanför tjänsten kan en i sammanhanget alltför tilltagen gåva komma att 

betraktas som en otillbörlig förmån givet att en sådan överdrift inte kan ha 

någon annan förklaring än tjänstesambandet. Det finns därför anledning att 

även förespråka försiktighet i sådana situationer som vid en första anblick kan 

te sig enbart röra en tjänstemans privata sfär. 

Att i strid mot huvudmannens inställning ta emot en förmån innebär vanligen 

att förmånen är att anse som otillbörlig. I offentlig verksamhet finns det inte 

någon huvudman som kan lämna samtycke med befriande verkan (Cars s. 

88 f.) till mottagandet av en, ur tillbörlighetssynvinkel sett, tveksam förmån. 

Självklart är arbetsgivarens inställning en mycket viktig del vid bedömningen. 

Huvudmannen kan ange sin inställning på olika sätt. Det kan ske i en konkret 

situation som vid prövning av bisyssla, genom att samtycka till en anställds 

deltagande i en konferens som bekostas av annan eller genom generella 

riktlinjer. Även om huvudmannens samtycke erhållits kan emellertid 

förmånen komma att betraktas som otillbörlig om huvudmannen inte haft full 

insikt om villkoren för förmånen. Om en anställd i offentlig verksamhet har 

en bisyssla som arbetsgivaren lämnat sitt tillstånd till men ersättning bedöms 

17

vara oskäligt hög kan straffrättsligt ansvar aktualiseras för det fall ersättningen 

inte kan ha någon annan förklaring än vederbörandes tjänsteutövning (Cars 

a.a. s.74 ff.). 

I förarbetena (prop. 2011/12:79) till den reformerade lagstiftningen rörande 

mutbrott framhålls tydligt betydelsen av uppförandekoder för att ge anställda 

och uppdragstagare ledning i bedömningen av vad som kan anses utgöra 

tillåtliga förmåner. Inom vissa branscher och verksamhetsområden har det 

utfärdadats sådana riktlinjer. De för Åklagarmyndigheten utfärdade riktlinjerna 

på området (ÅMR 2007:2) är mycket kortfattade och restriktiva och har 

som huvudregel att anställda aldrig ska acceptera ett erbjudande. Andra myndigheter 

med mer mångfacetterad verksamhet har mer utförligt utformade 

riktlinjer. 

Även inom offentlig verksamhet finns det utrymme för tillåtna förmåner 

inom ramen för vad som kan sägas utgöra sed och allmän uppfattning. Det 

innebär bl.a. att mottagande av representation och normal gästfrihet är tillåten 

under förutsättning att det är motiverat ur verksamhetssynpunkt samt att 

det håller sig inom måttfulla ramar. Eftersom tillåtligheten är situationsbetingad 

torde dock inte ens sådan representation och gästfrihet anses tillåten 

från någon som berörs av myndighetsutövningen. 

4.8.4 Disciplinära åtgärder 

Åklagarmyndighetens personalansvarsnämnd 

I enlighet med 12 § förordningen (2007:971) med instruktion för Åklagarmyndigheten 

finns det en personalansvarsnämnd vid myndigheten. Nämnden 

består av fem ledamöter; riksåklagaren, personalföreträdare (en för ST och en 

för Jusek) samt två övriga ledamöter. Riksåklagaren är nämndens ordförande. 

Personalansvarsnämnden ska enligt 25 § myndighetsförordningen (2007:515) 

pröva följande frågor: 

1. skiljande från anställning på grund av personliga förhållanden när anställningen 

inte är en provanställning, 

2. disciplinansvar, 

3. åtalsanmälan och 

4. avstängning. 

Personalansvarsnämnden ska inte handlägga ärenden enligt punkten 2 som 

gäller åklagare. Dessa ärenden handläggs av Statens ansvarsnämnd (se nedan). 

Personalansvarsnämnden ska inte heller hantera ärenden enligt punkten 3 som 

handläggs av Riksenheten för polismål. 

Ett ärende väcks hos personalansvarsnämnden genom anmälan som ges in till 

Åklagarmyndigheten. Personalansvarsnämnden kan också ta upp ärende till 

behandling på eget initiativ. 

Statens ansvarsnämnd 

Enligt 14 § LOA får en arbetstagare som uppsåtligen eller av oaktsamhet 

åsidosätter sina skyldigheter i anställningen meddelas disciplinpåföljd för 

tjänsteförseelse om felet med hänsyn till samtliga omständigheter inte är 

ringa. Av 23 § åklagarförordningen (2004:1265) jämförd med 34 § LOA föl- 

18

jer att Statens ansvarsnämnd gällande åklagare beslutar i frågor om disciplinansvar, 

åtalsanmälan och avskedande. 

Anmälan till Statens ansvarsnämnd görs av Åklagarmyndigheten eller Ekobrottsmyndigheten. 

Även Riksdagens ombudsmän (JO) och Justitiekanslern 

(JK) har rätt att anmäla ärenden till nämnden. Om anmälaren är den myndighet 

där arbetstagaren är eller senast har varit anställd ska myndigheten som 

huvudregel anses som arbetstagarens motpart i ärendet (se 11 § förordning 

[2007:831] med instruktion för Statens ansvarsnämnd). Syftet med en prövning 

utanför den myndighet där den anställde arbetar är att det inte ska kunna 

misstänkas att kollegor tar obehöriga hänsyn vid prövningen. 

19

5 Hushållande med statens medel samt god styrning och 

kontroll 

5.1 Övergripande reglering 

Av 1 § lagen (2011:203) om statsbudgeten framgår att hög effektivitet ska 

eftersträvas och god hushållning iakttas i statens verksamhet. I 3 § myndighetsförordningen 

(2007:515) föreskrivs att ledningen för varje förvaltningsmyndighet 

under regeringen ska se till att verksamheten bedrivs effektivt och 

enligt gällande rätt och de förpliktelser som följer av Sveriges medlemskap i 

Europeiska unionen. Ledningen ansvarar enligt samma paragraf för att verksamheten 

redovisas på ett tillförlitligt och rättvisande sätt och att 

myndigheten hushållar väl med statens medel. I myndighetsförordningen 

anges också att ledningen ska säkerställa en betryggande intern styrning och 

kontroll. 

Regeringen har beslutat att vissa myndigheter ska ha en internrevision. Det 

har Åklagarmyndigheten. Dessa myndigheter ska också ha en process för att 

säkerställa att myndigheten med rimlig säkerhet fullgör sina uppgifter och mål 

enligt kraven i myndighetsförordningen. Detta framgår av förordningen 

(2007:603) om intern styrning och kontroll. Processen omfattar riskanalys, 

kontrollåtgärder och uppföljning. De tre momenten ska dokumenteras. 

5.2 Ekonomistyrningsverket 

Ekonomistyrningsverket (ESV) är en central förvaltningsmyndighet under 

Finansdepartementet som ansvarar för att utveckla och förvalta den 

ekonomiska styrningen av statlig verksamhet. ESV meddelar föreskrifter och 

allmänna råd avseende bland annat förordningen om intern styrning och kontroll. 

ESV tar också fram handledningar och andra skrifter till stöd för 

myndigheter vid tillämpningen av de olika regelverken. Stöd till myndigheter 

ges även genom utredningar, utbildning och rådgivning. 

5.3 Riksrevisionen 

Riksrevisionen är en myndighet under riksdagen som ansvarar för revision av 

genomförd statlig verksamhet. Granskningen genomförs i form av den årliga 

revisionen av myndigheter och i form av effektivitetsrevision. I den årliga 

revisionen granskas årsredovisningen, såväl den finansiella redovisningen som 

resultatredovisningen. Dessutom granskas underliggande redovisning och ledningens 

förvaltning. Riksrevisionen utför även effektivitetsrevision. Den syftar 

till att granska att mål och statliga åtaganden uppfylls på ett effektivt sätt och 

att statliga verksamheter fungerar väl. Effektivitetsrevision av en verksamhet 

sker när Riksrevisionen anser det påkallat. 

20

6 Utbildningsinsatser m.m. inom Åklagarmyndigheten och 

närliggande verksamheter 

6.1 Utbildning inom Åklagarmyndigheten 

6.1.1 Kurser för åklagare 

I åklagarnas grundutbildning ingår några föreläsningar inom etikområdet. 

Under Basveckan som genomförs under aspiranttiden ges en föreläsning om 

åklagarrollen. I Åklagarkurs 1 som genomförs under assistentåklagartiden 

ingår en lektionstimme om bemötande och ytterligare tre lektionstimmar om 

övriga etikfrågor. Undervisningen utgår från dokumentet ”God åklagarsed” 

från år 2002 och deltagarna får även i grupp under ledning av en av kursledarna 

diskutera etiska dilemman som de kan ställas inför i arbetet eller på 

fritiden. I år kommer ett nytt pass med fyra lektionstimmar etik införas på 

Åklagarkurs 4. I grundutbildningen ingår även en föreläsning om JO:s arbete. 

I åklagarnas vidareutbildningar finns för närvarande inga särskilda kursavsnitt 

på etikområdet. Inom ramen för alla kurser är det däremot i vissa fall naturligt 

att beröra frågor om åklagaretik i samband med såväl föreläsningar som erfarenhetsutbyten. 

6.1.2 Kurser för administratörer 

I grundutbildningen för administratörer ges utbildning i bemötandefrågor 

under ett avsnitt som omfattar fem lektionstimmar. I vidareutbildningen 

Praktisk ekonomi och personalhantering ingår en två lektionstimmar lång föreläsning 

om representation, förmåner och mutor utifrån ett straffrättsligt perspektiv 

6.1.3 Interaktiva utbildningar 

På kompetensportalen har alla tillgång till den interaktiva utbildningen 

”Bemötande av sexualbrottsoffer” vars syfte är att tillförsäkra varje sexualbrottsoffer 

ett gott bemötande genom hela rättskedjan av både åklagare och 

administrativ personal. 

6.2 Etik för domare 

I Domstolsakademins kursutbud finns sedan tidigare en tvådagarskurs som 

heter Domarrollen och domstolens funktion. Kursen ges för närvarande en gång 

per år. Kursen riktar sig till både nyutnämnda och mer erfarna domare samt 

till föredragande. De ämnen som tas upp är Domstolens ställning konstitutionellt 

och funktionellt, Domarrollen och domarens självständighet samt 

domaretik och värdegrunder. Det sistnämnda avsnittet omfattar drygt sex 

lektionstimmar och tar bl.a. sikte på de nya riktlinjerna ”God domarsed” (se 

strax nedan). 

Domaretik och god domarsed tas i viss mån upp även på Domstolsakademins 

kurs Ordföranderollen som ges inom ämnesområdet Processrätt och fokuserar 

på hur man som domare i allmän domstol bör agera för att uppnå ett gott 

bemötande i rättssalen. På liknande sätt finns det inom ämnesområdet Förvaltningsprocessrätt 

en kurs för domare i allmän förvaltningsdomstol som 

heter Rollen som ordförande vid muntlig förhandling. Gemensamt för båda 

kurserna är att kursupplägget innefattar att aktörer som brukar vara parter 

21

eller partsföreträdare får ge sin syn på gott ordförandeskap, varefter det hålls 

diskussioner om hur man bör agera som ordförande i olika situationer. Även 

inom ramen för andra kurser är det i vissa fall naturligt att beröra frågor om 

domaretik. 

I april 2010 fick f.d. hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt i uppdrag av 

Domstolsverket att genomföra ett regeringsuppdrag om domaretik. Uppdraget, 

som utfördes i samarbete med en av Sveriges Domareförbund 

sammansatt arbetsgrupp, slutfördes år 2012 och resulterade i tre dokument 

med titlarna God domarsed – grundsatser och frågor, God domarsed – om 

etik och ansvarstagande och God domarsed – om tjänsteansvar och tillsyn. 

Domstolskademin har ingen färdigplanerad ny utbildning inriktad på domaretik 

och ”God domarsed”, men målsättningen är att kunna erbjuda ytterligare 

utbildning på i vart fall regional nivå. 

6.3 Etik för poliser 

Polisen har i dag inte några formella etiska riktlinjer. Däremot finns en nationell 

värdegrund för Polisen. Värdegrunden, som fastställdes år 2009, bygger 

på bidrag som lämnades från polisanställda i s.k. insamlingsdialoger. 

6.4 Etik för advokater 

Grundläggande etiska regler för advokater finns i Sveriges advokatsamfunds 

vägledande regler för god advokatsed. Regler om advokaters yrkesplikter finns 

också i samfundets stadgar. Disciplinnämnden prövar disciplinfrågor avseende 

god advokatsed. Samfundets styrelse gör också ibland vägledande uttalanden i 

etiska frågor. 

6.5 Gemensam värdegrund för statsanställda 

Kompetensrådet för utveckling i staten (Krus) presenterade i november 2009 

promemorian Den gemensamma värdegrunden för de statsanställda. Promemorian 

riktar sig till samtliga statsanställda, och därmed även till Åklagarmyndighetens 

anställda. Promemorian är en sammanställning av de statsanställdas 

gemensamma värdegrund och är framtagen ur de lagar och förordningar som 

speglar den statliga värdegrunden och statstjänstemannarollen. I detta 

sammanhang kan nämnas att regeringen den 26 mars 2013 beslutade att tillsätta 

en s.k. värdegrundsdelegation som ska stödja myndigheterna i deras 

arbete med värdegrunds- och bemötandefrågor inom statlig förvaltning. 

22

7 Åklagaretik i internationell miljö 

7.1 Allmänt 

Det finns flera internationella dokument med bäring på standarder och etiska 

riktlinjer för åklagare. Över världen finns det olika modeller för åklagarens roll 

i rättssystemet. Reglerna i dokumenten är därför utformade för att kunna 

tillämpas i en mängd olika rättssystem. De tar upp viktiga allmänna värden 

som att åklagarfunktionen ska utföras rättvist, opartiskt och objektivt, men 

ger inte detaljerade in casu-regler. Generellt gäller att de beskriver hur 

åklagare ska uppföra sig och vilka hänsyn åklagare ska ta till t.ex. mänskliga 

rättigheter, reglerna om fair trial m.m. samt vilket skydd åklagare ska ha. Inte 

minst handlar reglerna om skydd mot politisk inblandning i åklagararbetet. 

Genom samtliga dokument löper uppfattningen om åklagarens viktiga roll i 

rättssystemet och därmed de höga krav som kan ställas på åklagare, bl.a. vad 

gäller opartiskhet. 

De internationella riktlinjerna får på olika sätt ett genomslag i nationell rätt 

och praxis. De kan t.ex. användas som referens för antagna nationella regler 

eller hänvisas till utan att det finns några antagna nationella etiska regler. FN:s 

kommission för brottsprevention och kriminalrätt har, i en rapport 2011 (se 

nedan), välkomnat spridningen av International Association of Prosecutors 

(IAP) regler genom FN-organet UNODC och uppmanat FN:s medlemsstater 

att uppmuntra sina respektive åklagarväsenden att hämta stöd i FN:s riktlinjer 

för åklagarväsendet och IAP:s standarder (för båda se nedan) och utifrån dem 

utveckla uppförandekoder eller motsvarande instrument för att höja integriteten 

och oberoendet hos åklagare. 

7.2 Internationella förhållanden 

7.2.1 Europarådet 

1. Rekommendation Rec (2000) 19 från medlemsstaternas ministerkommitté avseende 

rollen för de allmänna åklagarna i rättssystemet avseende brottmål, 

antagen den 6 oktober 2000. 

I Europarådets arbete för en större enhet mellan deras medlemmar ingår det 

bl.a. att verka för rättssäkerheten (rule of law). Europarådet har därför antagit 

en rekommendation (se rubriken) med innebörd att medlemsstaterna ska 

grunda sin lagstiftning och praxis på de av Europarådet uppställda principerna. 

Reglerna omfattar bl.a. skyddsregler för åklagare i relationen till riksdag 

och regering, domare och polis samt åklagares skyldigheter gentemot 

individen, t.ex. att utföra sina tjänsteåligganden rättvist, opartiskt och 

objektivt. Vidare anges att stater bör se till att åklagarverksamheten är reglerad 

i uppförandekoder. 

2. Europeiska riktlinjer om etik och uppförande för allmänna åklagare, ”Budapest 

riktlinjerna”, antagna den 31 maj 2005. Riktlinjerna antogs vid en konferens 

organiserad av Europarådet i samarbete med den ungerska riksåklagaren. 

De riktlinjer som anges i rubriken är inte bindande för de nationella åklagarmyndigheterna. 

De ska ses som regler vilka allmänt accepteras som generella 

principer för åklagare och vilka kan anses utgöra en vägledning på nationell 

nivå i etiska och därmed närliggande frågor. Reglerna omfattar allt från grundläggande 

plikter och professionellt uppförande i allmänhet och i kontexten av 

23

en brottmålsprocess, till åklagares privata uppträdande. Rörande det sistnämnda 

konstateras det bl.a. att en åklagare alltid ska uppföra sig på sådant 

sätt att det främjar och upprätthåller allmänhetens förtroende för åklagare. 

3. Rapporten avseende europeiska standarder för oberoendet av det judiciella 

systemet, Del II – de allmänna åklagarna; Europeiska kommissionen för 

demokrati genom lag (Venedig kommissionen), antagen den 17–18 december 

2010. 

Rubricerad rapport tillkom för att belysa europiska standarder såvitt avser det 

judiciella systemets oberoende ur åklagarperspektiv. I rapporten beskrivs bl.a. 

vilka kvaliteter en åklagare ska ha. Eftersom brott innebär inte bara en förgripelse 

mot en individ utan även mot samhället, riskerar gärningsmannen mer 

allvarliga konsekvenser än i en civilrättslig kontext. Åklagaren agerar som en 

samhällsrepresentant och just på grund av de allvarliga konsekvenserna för 

den misstänkte efter en brottmålsdom måste åklagaren agera enligt en högre 

standard än en part i civilmål. Åklagaren ska därför bl.a. handla rättvist och 

opartiskt, inte sträva efter att vinna framgång i brottmål till varje pris, delge 

försvaret all relevant bevisning, vara rättvis i sin bedömning vid inledande av 

förundersökning och väckande av åtal och inte agera i mål där åklagaren är 

jävig. Det konstateras att även om det finns en opartisk domare som kan 

observera och rätta till fel räcker inte detta för en rättvis process. Det krävs 

även att åklagaren följer högt uppställda standarder. 

7.2.2 Förenta Nationerna (FN) 

Riktlinjer om åklagarrollen antagna vid Förenta Nationernas åttonde kongress 

rörande preventionen av brott och behandlingen av förbrytare, Havanna, Cuba, 

den 27 augusti till den 7 september 1990. 

I de riktlinjer som avses i rubriken anges att åklagare har en ytterst viktig roll i 

rättssystemet samt att reglerna för utförandet av åklagarnas viktiga åligganden 

ska främja deras respekt för och åtföljande av principerna rörande likhet inför 

lagen, oskuldspresumtionen och rätten till en rättvis och offentlig rättegång 

inför en oberoende och opartisk domstol. Detta är en hänvisning till de 

grundläggande principer som skrivits in i den universella deklarationen om de 

mänskliga rättigheterna. Dokumentet är relativt omfattande och tar upp allt 

från de kvalifikationer en åklagare ska besitta, urvalet av åklagare och deras 

utbildning samt åklagarens roll i brottmålsprocessen. Riktlinjerna upprättades 

i syfte att ge stöd till medlemsstaterna i deras uppdrag att säkerställa och 

främja effektiviteten, opartiskheten, och rättvisan hos åklagare i brottmålsprocessen. 

Åklagarna, liksom övriga personer inom rättsväsendet, ska informeras 

om riktlinjerna. 

7.2.3 The International Association of Prosecutors (IAP) 

Standarder för professionellt ansvar och uttalanden om fundamentala plikter och 

rättigheter för åklagare antagna i april 1999. 

Ett av the International Association of Prosecutors (IAP) viktigaste mål 

uttrycks: ”…promote and enhance those standards and principles which are 

generally recognised internationally as necessary for the proper and independent 

prosecution of offences.” I avsikt att realisera detta mål utarbetades de 

standarder som antogs i april 1999. Syftet med dessa var att de skulle utgöra 

24

ett arbetsdokument, vilket skulle kunna användas av åklagarväsenden för att 

utveckla och förstärka egna standarder. Mycket av organisationens arbete 

inriktas på att kämpa för standarderna och för att de ska användas av åklagare 

över hela världen. Reglerna är för närvarande föremål för revision. 

Standarderna upptar olika regler under rubrikerna: professionellt uppförande, 

oberoende, opartiskhet, roll i brottmålsprocesser, samarbeten och befogenheter. 

7.3 Utländska förhållanden 

7.3.1 Norden 

Varken Danmark eller Norge har regler på etikområdet för åklagare. Inte 

heller det finska åklagarväsendet har fastställt några etiska regler, trots att 

GRECO (se avsnitt 7.3.4) kommit med en rekommendation om att sådana 

regler borde utarbetas. Här fastställde åklagarväsendet för några år sedan 

speciella värden, nämligen yrkesskicklighet, rättvisa och arbetsvälfärd. 

7.3.2 Övriga medlemsstater i Eurojust 

Genom en rundfrågning under 2011 i EUROJUST framkom bl.a. följande. 

I Storbritannien har de olika landsdelarna olika juridiska system med egna regler 

men generellt kan sägas att Storbritannien (England och Wales, Skottland, 

och Nordirland) har uppförandekoder för sina åklagare. Uppförandekoden 

från England och Wales berörs här något mer utförligt. Här har relevanta 

myndigheter antagit ett dokument som heter “Statement of Ethical Principles 

for the Public Prosecutor”. Detta är ett omfattande dokument som går 

igenom grundläggande krav på åklagarna, professionellt uppförande i allmänhet 

och professionellt uppförande under brottmålsprocessen. I utarbetandet 

av dessa regler har man bl.a. sökt stöd i FN:s rekommendationer från år 1990, 

IAP:s standarder och Europarådets rekommendationer och standarder m.m. 

Nederländerna har sedan år 2005 en uppförandekod för åklagare. Rumänien 

har en uppförandekod för judiciell personal (the Magistrates’ Deontological 

Code) som antagits under år 2005 och som omfattar åklagare. Bulgarien har 

uppförandekoder som även omfattar åklagare. Estland, Lettland, Litauen och 

Tjeckien har uppförandekoder för åklagare. 

Slovenien har ännu inte en uppförandekod för åklagare. Däremot har de allmänna 

åklagarnas förening i Slovenien antagit en kod för föreningen. 

Slovakien har ingen uppförandekod för åklagare, men åklagarnas basala 

rättigheter och förpliktelser återfinns i lagen om åklagare och 

åklagaraspiranter inom det allmänna åklagarämbetet. 

Frankrike har inte någon uppförandekod för åklagare. Denna typ av ”mjuk 

lag” är ovanlig i Frankrike. Åklagarna tillhör samma professionella organisation 

som domarna och binds av de disciplinära reglerna som återfinns i lagen 

för domarskrået (statut de la magistrature) och kan hållas ansvariga för felaktiga 

beteenden i sin tjänst. Det finns vidare yrkesmässiga standarder 

avseende organisation och sätt för arbetet utfärdade av justitieministeriet. Belgien 

har ingen uppförandekod för åklagare. Emellertid pågår det där två olika 

initiativ i den riktningen, dels för att utarbeta en uppförandekod, dels för att 

25

utarbeta regler om hur Internet får användas av åklagare och domare. Luxemburg 

har inte någon uppförandekod för åklagare. 

Tyskland har ingen uppförandekod per se, men det finns administrativa riktlinjer 

(Richlinien für das Strafverfahren und das Bussgeldverfahren [RiStBV]) 

som binder de allmänna åklagarkamrarna. Dessa riktlinjer innehåller instruktioner 

för hur åklagare ska leda en förundersökning och föra talan i domstol 

samt hur en åklagare ska agera. Österrike har lagregler för domare och åklagare, 

vilka reglerar deras tjänsteåligganden (Richter- und Staatsanwaltschaftsdienstgesetz 

[RStDG]). 

Polen utarbetar en uppförandekod för åklagare. Grekland har inte någon uppförandekod 

för åklagare. Spanien har inte heller någon sådan uppförandekod, 

men det finns omfattande lagregler avseende bl.a. åklagares förpliktelser. 

7.3.3 FN:s rapport om nationella regler 

I januari 2011 sammanställde generalsekreteraren för FN:s kommission för 

brottsprevention och kriminalrätt en rapport rörande stärkandet av rättsstaten 

(rule of law) genom förbättrad integritet och kapacitet hos åklagarväsenden 

(E/CN.15/2010/8). Rapporten baserades på svar från 16 medlemsstater. 

I rapporten konstateras att en mängd lagar och andra normer och standarder 

styr det professionella uppförandet för åklagare i medlemsstaterna. 

Flera medlemsstater hade enligt rapporten, förutom lagar som etablerade och 

reglerade åklagarfunktionen, uppförandekoder och andra typer av standarder 

som reglerade åklagares professionella uppträdande. Exempelvis fanns sådana 

koder i Vitryssland, Bulgarien, Estland, Brunei, Jordanien och El Salvador. En 

övervägande del av staterna som rapporterat angav också att åklagarnas verksamhet 

dessutom reglerades i ländernas konstitutioner eller i annan relevant 

lagstiftning. Även nationella straffbestämmelser berörde åklagares plikter och 

etiska uppförande. 

En mängd medlemsstater hänförde sig till de av IAP upprättade standarderna 

och uppgav att reglerna i dessa var tillfullo inkorporerade i eller återspeglade 

av den inhemska lagstiftningen (Vitryssland, Bulgarien, Estland, Frankrike, 

Tyskland och Grekland). Malta har i sin nationella lagstiftning, speciellt 

brottsbalken och polislagen, uppställt kravet att det nationella åklagarväsendet 

ska beakta de av IAP uppställda standarderna. 

Slutligen finns det stater där speciella procedurer, som eder eller högtidliga 

förklaringar, utnyttjas som ett sätt att säkerställa åklagares professionella uppförande. 

I Algeriet avges en ed och i Bosnien en högtidlig förklaring. I 

Tjeckien avger åklagaren en ed och lovar att respektera mänskliga rättigheter, 

grundläggande friheter och mänsklig värdighet samt att bevara sekretess. 

Vidare pågår över världen ett arbete i olika organisationer för att stärka och 

utveckla bl.a. åklagarväsendet i olika mottagarländer. I detta arbete ingår ofta 

utarbetandet av standarder för åklagare som en viktig del. I t.ex. Afghanistan 

har United Nations Office on Drugs and Crime (UNODC) medverkat till 

dels att upprätta en uppförandekod avseende professionella standarder för 

åklagare, dels i utbildning för åklagare. 

26

7.3.4 GRECO 

Gruppen av stater mot korruption (GRECO) är en organisation under Europarådet 

som löpande utvärderar hur medlemsstaterna, däribland Sverige, 

uppfyller sina åtaganden enligt Europarådets instrument på korruptionsområdet. 

För närvarande pågår den fjärde utvärderingsomgången. I fokus står 

bl.a. korruptionsförebyggande åtgärder avseende parlamentsledamöter, 

domare och åklagare. 

7.3.5 OECD 

Av intresse i detta sammanhang är även den av Sverige undertecknade 

OECD-konventionen om bekämpande av bestickning av utländska offentliga 

tjänstemän i internationella affärsförbindelser. I artikel 5 stadgas under rubriken 

Enforcement: “Investigation and prosecution of the bribery of a foreign 

public official shall be subject to the applicable rules and principles of each 

Party. They shall not be influenced by considerations of national economic 

interest, the potential effect upon relations with another State or the identity 

of the natural or legal persons involved.” 

27

8 Behov av Code of conduct? 

8.1 Bakgrund 

Åklagarmyndighetens anställda reser allt oftare utomlands i tjänsten eller 

tjänstgör som sekonderad personal i olika organisationer, t.ex. EU. Åklagarmyndigheten 

förväntas ta ett större ansvar i det utvecklingssamarbete och den 

civila krigshantering som Sverige är del av. Fler åklagaranställda kommer i 

framtiden att, under längre eller kortare tid, arbeta utanför Sverige. Därför 

aktualiseras frågan om det finns ett behov av särskilda etiska regler för den 

typen av tjänstgöring och om dessa reglers räckvidd. Som riktmärke kan tjäna 

ett citat ur Utrikesdepartementets protokoll för införandet av nya etiska 

riktlinjer vid utlandstjänstgöring (2012): ”Som representant för Sverige bidrar 

man med sitt uppträdande till den bild som förmedlas av Sverige. Det gäller 

såväl under stationering som under tjänsteresa och både i och utanför 

tjänsten. Uppgiften som företrädare kräver gott omdöme och ett etiskt förhållningssätt.” 

8.2 Utvecklingen av etiska riktlinjer inom den statliga sfären 

Frågan om etiska riktlinjer kring sexköp, porrsurfing etc. har kommit på agendan 

först under de senaste åren. Under början av 2000-talet bedrevs ett arbete 

inom ramen för Kompetensrådets för utveckling i Staten (Krus) regi för att 

uppställa sådana riktlinjer. Arbetet bedrevs inom Nätverket för etiska regler 

och uppförandekoder (nedan nätverket). I nätverket ingick representanter för 

Utrikesdepartementet, Räddningsverket, Domstolsverket, Rikskriminalpolisen, 

Sida, Försvarsmakten, Kvinna till Kvinna, Forum Syd, Rädda Barnen 

och Svenska Röda Korset. Nätverket kom att presentera en rekommenderad 

uppförandekod för svensk personal i internationella uppdrag under slutet av 

2004. Riktlinjerna vände sig till personal inom såväl departement, myndigheter, 

statliga verk och styrelser som inom enskilda organisationer. De skulle 

utgöra ett stöd vid utarbetandet av organisationsanpassade riktlinjer vid internationellt 

uppdrag. Även inom FN har frågan om sådana etiska riktlinjer varit 

en prioriterad fråga under 2000-talet. 

Nätverkets dokument omfattade områden som otillbörligt utnyttjande av 

maktställning, diskriminering, korruption, organiserad brottslighet, sexköp, 

sexuella övergrepp, sexuella trakasserier, pornografi, alkohol och narkotikaklassade 

preparat. Detta grunddokument och dess innehåll har sedan använts 

av olika myndigheter för att skapa en myndighetsegen version av 

rekommendationerna. Bland andra kan nämnas uppförandekod för Polisens 

utlandsstyrka i internationella uppdrag, rekommenderad uppförandekod för 

Kriminalvårdens utlandsstyrka i internationella uppdrag, uppförandekod för 

Kronofogdemyndighetens personal i internationella uppdrag och etiska 

förhållningsregler inom Arbetsförmedlingen vid resor i tjänsten. Många av 

dokumenten följer nätverkets originaldokument ganska väl medan t.ex. 

Sveriges Domstolars etiska riktlinjer vid utlandstjänstgöring och utrikes resa är 

friare i sin behandling av ämnet. Det har vid kontakter med olika 

myndigheter framkommit att det bedrivs ett fortlöpande arbete på detta 

område. Inte minst har frågan om utnyttjande av sociala medier aktualiserats 

på senare tid. 

28

8.3 Kartläggning av riktlinjer och frågor kring dessa 

Under 2010 presenterades en rapport till Statsrådet för integration och jämställdhet 

(FI2009/6623/SÄRSK) avseende förekomsten av etiska riktlinjer 

inom statsförvaltningen. I utredningens uppdrag ingick att kartlägga om och i 

så fall i vilken utsträckning etiska riktlinjer som berör sexköp m.m. har tagits 

fram av myndigheter inom statsförvaltningen och hur dessa riktlinjer tillämpas 

i praktiken. I rapporten konstateras att vid utarbetandet av flertalet av de 

riktlinjer och liknande dokument som tillkommit har nätverkets uppförandekod 

använts som en viktig utgångspunkt, vilket är helt i enlighet med dess 

syfte. Enligt rapporten hade omkring 20 av ca 100 kartlagda myndigheter 

någon form av etiska riktlinjer eller uppförandekoder vid utlandstjänstgöring. 

Myndigheter med utpräglade utlandsuppdrag hade sådana i högre grad än 

andra myndigheter. Hos de förstnämnda myndigheterna ansågs det som en 

naturlig del i verksamheten att ha etiska riktlinjer för sina anställda. 

Riktlinjerna ansågs där utgöra ett viktigt stöd för personal som utsätts för 

förhållanden som är väldigt svåra att föreställa sig innan man kommer ut i 

missionen. Det kan röra en annan syn på kvinnor, sex, droger eller korruption. 

Dessutom lyftes säkerheten, både för myndigheten och för den enskilde, 

fram. Många av de myndigheter som intervjuades i utredningen angav att de 

inte hade några specifika regler för tillfälliga tjänsteresor utomlands, men 

såsom det uppfattades i utredningen, tyckte myndigheterna att samma riktlinjer 

också skulle kunna tänkas omfatta personer som befann sig på tillfällig 

tjänsteresa. 

Utredaren tryckte i sin samlade bedömning bl.a. på att det var viktigt att riktlinjer 

och uppförandekoder var så tydliga och konkreta som möjligt och att 

det framgår dels vad som inte är tillåtet, dels vilka åtgärder som myndigheterna 

avser att vidta om den anställde inte följer riktlinjerna. Det ansågs också 

önskvärt att regler och riktlinjer som gäller vid längre utlandstjänstgöring även 

gäller utrikes tjänsteresor. 

En central fråga var styrningen av den anställdes agerande utanför arbetstid. 

Det fanns bland de olika tillfrågade myndigheterna olika uppfattningar i 

denna fråga. Det framgick dock att de myndigheter som har uppdrag utomlands 

med anställda stationerade utanför Sverige, t.ex. vid biståndsarbete, 

menade att de anställda vid utlandsuppdrag alltid representerade myndigheten 

och Sverige, varför man kunde reglera agerande och beteende även 

utanför arbetstiden. 

8.4 Vilket behov finns det av riktlinjer? 

I utredningsrapporten konstaterades att majoriteten av myndigheterna ansåg 

att det fanns ett behov av riktlinjer och att sådana riktlinjer visar vad som förväntas 

av den anställde, förenklar informationen och ger möjlighet att vidta 

åtgärder om någon inte följer reglerna. Styrelementet i riktlinjerna ansågs 

kräva tydliga riktlinjer. Utredningsrapporten konstaterade vidare att det varierade 

stort hur tydliga och specifika de förekommande riktlinjerna var. I 

rapporten togs även frågan om ett eventuellt krav på aktivt godkännande upp. 

En väg är att föreskriva ett aktivt godkännande från de anställda, t.ex. genom 

kontrakt. Den utformningen användes dock endast av ett fåtal myndigheter. 

Myndigheter med personal som arbetar i samverkan med FN såg det som en 

självklarhet att uppställa regler för ett respektfullt bemötande av andra 

29

människor i form av en uppförandekod och i det arbetet utgå från vad som 

anges i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Viktigt var också att 

personalen uppför sig etiskt korrekt i uppdraget, eftersom uppdraget ofta just 

syftar till att bygga upp ett förtroende för lag och rätt. Upprättandet av särskilda 

riktlinjer för personal på uppdrag i utvecklingsländer eller extrema krissituationer 

sågs som mycket viktigt av de myndigheterna eftersom tydliga 

riktlinjer ansågs utgöra ett kraftfullt stöd för personal som sätts i miljöer och 

under förhållanden som är ytterst svåra att föreställa sig i förväg. Flera myndigheter 

lyfte fram att detta var en viktig säkerhetsfråga både för myndigheten 

och för den enskilde. 

Slutligen noterades i utredningsrapporten att det inte hörde till vanligheterna 

att riktlinjerna innehöll sanktionsmöjligheter. Tydlighet var dock en viktig 

aspekt i styrningen. Medarbetarna bör få en tydlig indikation på vad man får 

eller inte får göra och vad ett handlande utanför det önskade kan få för konsekvenser. 

8.5 Åklagarmyndighetens behov 

Att en anställd vid Åklagarmyndigheten agerar så att både dennes och myndighetens 

legitimitet och allmänhetens förtroende upprätthålls är självklart. 

Att agerandet under ”fritiden” kan påverka de faktorerna är kanske inte lika 

uppenbart, men är nog, speciellt vid utlandstjänst, att räkna med. Som Lars 

Nilsson, chefen för rättssekretariatet inom UD, konstaterade: ”Vi är synliga 

representanter i utlandet och våra anställda måste förhålla sig till varumärket 

Sverige. Din synlighet som officiell representant för det offentliga Sverige är markant 

större i Kinshasa än i Borås.”(Krus, ”Utvecklade etiska riktlinjer på Regeringskansliet”). 

I samma publikation konstateras att det, utöver de riktlinjer 

som Regeringskansliet tagit fram, finns behov av särskilda regler för tjänstgöring 

utomlands. Det poängterades att varje utsänd tjänsteman bör vara väl 

införstådd med rollen som officiell representant för Sverige. Som representant 

för Sverige är det, även i umgänge med vänner, lätt att personligt åsikter kan 

uppfattas som ett uttryck för en officiell svensk ståndpunkt. 

Anställda vid Åklagarmyndigheten kan förväntas ha vissa regler i ”ryggmärgen”, 

t.ex. att inte köpa stulet gods i en hälerisituation. En utlandstjänstgöring 

innebär dock en ny situation där kulturen kring en sådan gärning kraftigt kan 

skilja sig från ett svenskt perspektiv. Det behöver inte bara vara mottagarlandets 

kultur kring detta som kan sätta käppar i hjulet för den ”moraliska 

kompassen”. Även kollegorna på tjänstgöringsorten kan ha helt andra värdegrunder. 

Riktlinjerna kan även borga för ett handlande som upprätthåller säkerheten 

för den enskilde och myndigheten, t.ex. genom att undvika miljöer där grovt 

kriminella befinner sig. 

Mot bakgrund av dels att Åklagarmyndigheten i framtiden sannolikt kommer 

att sända ut fler åklagare och andra anställda i utlandstjänst, des att det ökade 

samarbetet med främmande länder gör att korta och längre tjänsteresor blir 

allt vanligare, bedöms ett konkret behov av en uppförandekod föreligga. 

30

8.6 Utformning av uppförandekod 

En fråga som aktualiseras är hur en sådan uppförandekod ska utformas. Tittar 

man på de koder som utnyttjas bland olika myndigheter går spannet ifrån mer 

formalistiska regler av ”föreskriftstyp” till en mer allmän och stödjande skrivning. 

Regler för åklagaranställda bör utformas mer enligt det senare konceptet. 

Här kan stöd sökas i de regler som Domstolsverket har utformat. Det kan 

vara på sin plats att reflektera över att reglerna även bör ha en hård kärna, 

eftersom en arbetstagare som missköter sig i sista hand måste kunna tas hem 

till Sverige. 

Strävan ska således vara att få till stånd så klara och specifika regler som möjligt, 

utan att för den skull vara alltför normativa. Reglernas syfte ska ju också 

vara att väcka tanke kring problemen och vara ett stöd för den anställde. 

Riktlinjer idag på området omfattar många gånger snarast vad som är ett 

önskat beteende än vad som redan regleras i svensk lagstiftning. Slutligen 

bedöms att implementeringen av ett sådant dokument underlättas av den 

valda utformningen. 

För att visa vilket värde Åklagarmyndigheten sätter på riktlinjerna bör kontraktsformen 

övervägas. Möjligen passar den formen bäst i samband med en 

längre utlandstjänstgöring. Tydligheten av risken för ett eventuellt återkallande 

till Sverige i samband med att reglerna inte följs bör då också bli 

större. 

31

9 Praxissammanställning 

9.1 Förundersökning 

1. JO 2009/2010 s. 115 

Åklagares skyldighet att tillvara ta en målsägandes intressen om dennes 

anspråk på skadestånd inte har utretts tillräckligt under en förundersökning. 

2. JO 2009/2010 s. 119 

En åklagare har att i en förundersökning rörande tjänstefel i förekommande 

fall beakta den tidsfrist som gäller för att en fråga om disciplinansvar ska 

kunna prövas. 

3. JO 2007/08 s. 87 

Fallet Ulf – en granskning av bl.a. objektivitetsprincipens tillämpning under 

förundersökning och rättegång. Kritik mot åklagaren bl.a. för att de misstänkta 

och deras försvarare inte fick kännedom om omständigheter av betydelse 

för de misstänktas försvar. Även Riksåklagaren ansågs ha åsidosatt sin 

objektivitetsplikt i vissa avseenden. 

4. JO 2007/08 s. 157 

Kritik mot en polismyndighet med anledning av myndighetens samarbete 

med ett fackförbund vid en trafikkontroll. 

5. JO 1999/2000 s. 91 

Uttalanden om lagligheten av att under en förundersökning i hemlighet 

videofilma en person som var intagen i häkte. Åklagaren hade bedömt att 

åtgärden var tillåten. JO fann dock att det inte fanns erforderligt författningsstöd 

för videofilmningen. JO uttalade vidare att uppgiften att leda förundersökningen 

inte endast får anses innefatta det yttersta ansvaret för vilka utredningsåtgärder 

som bör eller inte bör vidtas, utan principiellt också ett ansvar 

för på vilket sätt det genomförs. JO var också av uppfattningen att även om 

åklagaren trodde att åtgärden var tillåten, borde åklagaren ha lämnat den 

verkställande polismyndigheten närmare anvisningar om hur beslutet praktiskt 

skulle verkställas. Skälet till det var att rättsläget var komplicerat och att 

åtgärden var synnerligen ovanlig. 

6. JO 1999/2000 s. 122 

Kritik mot en åklagare för att denne inte omgående tog ställning till om förundersökning 

skulle inledas avseende två polismän i ett ärende om påstådd 

misshandel och tjänstefel. Åklagaren hade valt att avvakta med att ta ställning 

i förundersökningsfrågan i syfte att ge en målsägande tid att komma in med 

en kompletterande utredning som denne hade ställt i utsikt vid anmälningstillfället. 

JO framhöll vikten av att utredande myndigheter iakttar sin objektivitetsplikt 

och påpekade att en förundersökningsledare inte är berättigad att 

betrakta en underlåtenhet från målsägandes sida att tillhandahålla utlovad 

utredning som ett bevis för att anmälan saknar grund. JO konstaterade också 

att målsäganden i detta fall inte disponerar över frågan om brott ska utredas 

32

eller inte, och framhöll att det inte ankommer på en målsägande att skaffa 

fram utredning om det påstådda brottet. 

7. JO 1998/99 s. 62 

Kritik mot utredande polismän och åklagare som haft ansvar för en utredning 

där oskyldiga sanningslöst utpekats som delaktiga i ett mord på en polisman. I 

brottsutredningen rörande viss brottslighet lämnade en misstänkt person 

osanna uppgifter som kom att ligga till grund för en omfattande tvångsmedelsanvändning 

avseende andra personers inblandning i annan brottslighet. JO 

riktade kritik mot polisens förhörsledare bl.a. för att de utan vidare tog den 

misstänktes uppgifter för goda, utan att kontrollera uppgifternas riktighet, 

och för att de inte bedrivit utredningsarbetet med tillräcklig objektivitet och 

noggrannhet. Kritik riktades även mot utformningen av en promemoria som 

låg till grund för en ansökan om hemliga tvångsmedel eftersom den i vissa 

delar enligt JO framstod som klart vilseledande. JO riktade också kritik mot 

åklagare som handlagt ärendet för att i alltför stor utsträckning förlitat sig på 

polisens subjektiva uppfattningar. JO uppmärksammade särskilt att åklagare 

är skyldiga att självständigt bilda sig en uppfattning i saken och att åklagaren 

har ett eget ansvar för att beslutsunderlagen är tillfredsställande. Om det inte 

förhöll sig på detta sätt framhöll JO att regler om att vissa tvångsmedelsbeslut 

endast får fattas av åklagaren respektive av rätten skulle sakna varje reell 

innebörd som garanti för den misstänktes säkerhet. 

8. JO 2006/07 s. 62 

Fråga om vissa uppgifter borde ha redovisats i förundersökningsprotokoll 

m.m. JO riktade kritik mot en polisman för att denne inte dokumenterat 

hållna förhör på lämpligt sätt samt att en promemoria upprättades i två 

versioner med delvis olika innehåll, varav endast en av versionerna återfanns i 

förundersökningsprotokollet. 

9. JO beslut 2007-01-25, dnr 4442-2005 

Kritik mot åklagare för underlåtenhet att ta ställning till om en anmälan om 

brott skulle upprättas. JO konstaterade att det föreligger en principiell skyldighet 

för en åklagare att ta upp en anmälan om brott, och att en anmälan 

kan göras såväl muntligen som skriftligen. Åklagaren borde därför enligt JO 

ha tagit ställning till om de uppgifter han mottog var sådana att en anmälan 

om brott skulle upprättas och, för det fall att så skulle ske, därefter ha 

underrättat polismyndigheten. 

10. JO beslut 2008-05-09, dnr 2116-2008 

En åklagare hade återfört förundersökningsledningen till polisen, eftersom 

ingen aktiv utredning bedrevs trots direktiv och påminnelser. JO konstaterade 

att förfarandet inte står i överensstämmelse med gällande rätt och därför inte 

ska tillämpas. 

33

11. JK beslut 1985-06-04, dnr 3618-84-41 

Fråga om bl.a. åklagaren bort uppdra åt polismyndighet på den ort där en 

anhållen gripits att föranstaltat om s.k. anhållningsförhör. Åklagaren hade 

hänvisat till stadgad praxis när det gäller att ta ställning till var ett 

anhållningsförhör ska hållas. JK delade inte denna bedömning. JK ansåg att 

det måste vara åklagarens skyldighet att i varje särskilt fall ta ställning till och 

ge sådana direktiv att utredningen kan bedrivas så snabbt och effektivt som 

möjligt med beaktande av de krav på rättssäkerhet som måste uppställas med 

hänsyn till den misstänkte. 

12. RÅ beslut 2006-12-21, dnr ÅM-A 2006/1152 

Fråga om hanteringen av meddelanden i en beslagtagen dator mellan en misstänkt 

och en advokat. I beslutet konstaterades att något brott mot reglerna 

om s.k. beslagsförbud inte har förekommit. Riksåklagaren underströk dock att 

det är en självklar utgångspunkt att de åtgärder en åklagare vidtar i tjänsten 

ska stå i överensstämmelse med såväl gällande lagstiftning som god åklagarsed. 

Efter att ha påmint om att beslagsförbudsregeln tillkom i en tid då andra 

informationsbärare än vanliga papper knappast förekom alls, framhöll riksåklagaren 

att hänsynen till den tekniska utvecklingen gör att ändamålet med 

beslagsförbudsregeln måste beaktas då innehållet i en beslagtagen dator eller 

en kopierad hårddisk närmare analyseras. Annars finns det en avsevärd risk att 

åtgärder vidtas i strid med vad som kan anses vara åklagaretiskt riktigt. 

9.2 Åtalsbeslut 

13. JO 2000/01 s. 190 

Handläggningen av en förundersökning med anledning av en polisrapport i 

vilken det uppgavs att ett statsråd hade gjort sig skyldig till olovlig körning. 

Åklagare beslutade att lägga ned förundersökningen med hänvisning till bestämmelserna 

i 23 kap. 4 a § 1 st. 2 p. RB. JO påpekade att det är av grundläggande 

betydelse för allmänhetens tilltro till rättsväsendet att frågor som 

gäller brottsutredningar handläggs på ett sådant sätt att man i möjligaste mån 

förebygger misstankar att det har tagits otillbörliga hänsyn vid fattandet av ett 

visst beslut. 

9.3 Domstolsmiljö 

14. JO 2002/03 s. 67 

Handläggningen av en förundersökning under vilken bevisupptagning skett 

vid domstol med ett ”anonymt” vittne. JO framhöll bl.a. vikten av att åklagare 

inför en häktningsförhandling sätter sig in i utredningsmaterialet på sådant 

sätt att åklagaren har möjlighet att redovisa alla de omständigheter som kan 

ha betydelse för rättens ställningstagande i häktningsfrågan. JO fann att det 

inte var godtagbart att åklagaren underlåter att åberopa eller nämna uppgifter 

av betydelse för häktningsfrågan endast av det skälet att åklagaren inte har 

hunnit sammanställa uppgifterna och med tillräcklig noggrannhet sätta sig in i 

materialet. 

34

15. Svea hovrätts beslut 2011-03-09 i mål B 895-11 

En tilltalad yrkade i hovrätten att en tingsrättsdom skulle undanröjas på grund 

av grovt rättegångsfel. Hovrätten konstaterade bl.a. att tingsrättens 

ordförande i samband med den offentliga försvararens motförhör med målsäganden, 

upprepade gånger hade avbrutit försvararen, kritiserat frågorna, tillrättavisat 

honom och ifrågasatt hans sätt att sköta försvaret trots att frågorna 

inte bort avvisas. Försvararen har därefter känt sig förhindrad att ställa ytterligare 

frågor till målsäganden. Hovrätten fann bl.a. med beaktande av de krav 

som kan anses följa av Europakonventionen, att tingsrätten försvårat för försvaret 

på ett sådant sätt att den tilltalade inte kunde anses ha fått en rättvis 

rättegång. Domen undanröjdes. 

16. JO 2007/08 s. 29 

Kritik mot en rådman för att denne beslutade om uppehåll i en huvudförhandling 

för att låta ett vittne tillsammans med åklagaren, läsa igenom sina 

under förundersökningen lämnade uppgifter i syfte att vittnet därefter skulle 

kunna lämna ett vittnesmål angående samma sak. 

17. JO 2000/01 s. 55 

JO kritiserade en rådman som vägrat hålla häktningsförhandling med hänvisning 

till att åklagaren inte hade tillhandahållit rätten något skriftligt utredningsmaterial. 

18. JO 2007/08 s. 77 

Vid en huvudförhandling angående ofredande höll åklagaren målsägandeförhör 

med en person som tidigare inte hörts under förundersökningen. JO 

anförde att åklagare som avser att som bevisning åberopa förhör med en viss 

person som huvudregel ska föranstalta om förhör med denne under förundersökningen. 

Ett avsteg från den principen kan inte försvaras annat än undantagsvis, 

t.ex. om en förhörsperson är helt omöjlig att nå under förundersökningen. 

JO ansåg att åklagaren borde ha kompletterat förundersökningen med 

målsägandeförhöret innan beslut i åtalsfrågan fattades för att den tilltalade 

skulle kunna tillvarata sina intressen och förbereda sitt försvar på tillräckligt 

vis. 

19. JK beslut 1991-12-09, dnr 1951-90-40 

JK fann att osann uppgift av polisman under vittnesförhör i ett mål om en 

trafikförseelse skulle medföra skadeståndsskyldighet för staten avseende samtliga 

kostnader för den tilltalade att uppnå en frikännande dom i hovrätten. 

20. JO 1996/97 s. 57 

En tingsrätts häktningsbeslut var inte lagligen grundat och JO konstaterade i 

beslutet att en åklagare som upptäcker ett sådant fel är skyldig att agera. 

21. JO beslut 2010-09-08, dnr 7245-2009 

35

En åklagare överklagade en tingsrättsdom enligt vilken en person dömts för 

grovt narkotikabrott. Åklagaren hämtade sedan in ett analysbesked från SKL 

avseende narkotikans renhetsgrad. När det, sedan överklagandetiden gått ut, 

visade sig att narkotikan hade en ovanligt låg renhetsgrad, återkallade åklagaren 

sitt överklagande trots att den tilltalades offentliga försvarare begärde 

att hon inte skulle göra det, och hovrätten avskrev målet. JO var kritisk till att 

åklagaren återkallade överklagandet, med följd att hovrätten inte kunde pröva 

de nya uppgifternas betydelse för brottets rubricering och/eller straffvärde. 

22. JO beslut 2009-12-14, dnr 2575-2009 

Sedan rätten upplyst att den efter enskild överläggning skulle meddela beslut i 

frågan om huruvida hinder för huvudförhandling förelåg lämnade en åklagare 

domstolen. Huvudförhandlingen ställdes sedan in på grund av åklagarens utevaro. 

JO uttalade kritik mot åklagaren, och även mot dennes chef som gett 

åklagaren rådet att lämna domstolen. JO konstaterade vidare att åklagaren har 

att rätta sig efter domstolens beslut och inte får obstruera mot ett beslut som 

går henne eller honom emot. 

23. JO beslut 2012-08-15, dnr 3671-2011 

En åklagare inledde i väntsalen i domstolens lokaler ett samtal med ett vittne. 

Åklagaren uppgav under samtalet att vittnet (på grund av närståenderegeln) 

inte var tvungen att vittna, och informerade vittnet om vilka slutsatser åklagaren 

dragit av dittills avlagda målsägande- och vittnesutsagor. Riksåklagaren 

framhöll i sitt remissvar att det är angeläget att åklagare är tillgängliga för att 

kunna ge information och svara på frågor. I sitt beslut instämde JO i detta, 

men underströk att informationen ska förmedlas på ett korrekt och neutralt 

sätt. JO konstaterade vidare att en självpåtagen informationsplikt naturligtvis 

inte får utnyttjas som förevändning för att utöva mer eller mindre subtila 

påtryckningar mot den som står i begrepp att vittna inför domstol. Om en 

åklagare anser sig ha skäl att framföra budskap av det slag som var aktuellt i 

ärendet bör det enligt JO ske i eller i anslutning till förhöret i rättssalen eller i 

vart fall i motpartsombudets närvaro. 

9.4 Övrigt 

9.4.1 Opartiskhet, bisysslor, uppträdande m.m. 

24. Statens ansvarsnämnds beslut 2011-05-03, dnr Ä 7/2010 

JO anmälde en rådman vid tingsrätt till Statens ansvarsnämnd för disciplinpåföljd. 

Nämnden konstaterade bl.a. att domen inte uppfyllde ens formella 

minimikrav och att tonen i domen var olämplig samt att rådmannen föranlett 

att rättens opartiskhet på goda grunder kunnat ifrågasättas. Härigenom fann 

nämnden, att domaren åsidosatt sina skyldigheter i anställningen. Rådmannen 

ålades en varning för tjänsteförseelse. 

25. JK beslut 1984-11-22, dnr 3092-84-22 

Fråga om jäv för en nämndeman som under paus i rättegången varit i kontakt 

med en tilltalad och diskuterat vissa påföljdsfrågor. JK var kritisk och framhöll 

att även om ingenting otillbörligt förekommit vid samtalet, var det i hög grad 

olämpligt att en enskild ledamot av rätten i ett pågående mål på sätt som 

36

förekommit inlåtit sig i samtal eller diskussion med parterna om frågor som 

skulle bli föremål för rättens beslut. JK pekade på att ett sådant handlande 

lätt kan framkalla misstankar om att allt inte går rätt till. 

26. JO 2004/05 s. 54 

Kritik mot ett hovrättsråd som använt sig bl.a. av sin tjänstetitel och hovrättens 

fax jämte faxmissiv i en privat rättslig angelägenhet. JO framhöll rent 

allmänt att det är av grundläggande betydelse för förtroendet för domarkåren 

och domstolarna att en domares skrivelser och andra åtgärder i privata angelägenheter 

ges sådan form att det står helt klart att domaren inte agerar på 

yrkets vägnar. JO uttalade också att en domare bör vara restriktiv med att 

använda sin tjänstetitel när domaren agerar i ett rättsligt sammanhang som 

privatperson. JO ansåg att det självfallet inte får förekomma att en domare i 

situationer av detta slag använder sin titel på ett sådant sätt att den kan 

uppfattas som ett påtryckningsmedel. 

27. JO:s beslut 2008-04-15, dnr 2687-2007 

Kritik mot en domstolssekreterares åtgärd att i en privat rättslig angelägenhet 

använda sig av sin e-postadress vid domstolen och kuvert med domstolens 

poststämpel. Även kritik mot domstolen för att den inte utan dröjsmål, sedan 

mål där domstolssekreteraren var part anhängiggjorts, vidtog åtgärder för att 

överlämna handläggningen av målet till domare som inte var jävig. 

28. Statens ansvarsnämnds beslut 1994-10-28, dnr Ä 19/1994 

En hovrätt anmälde en assessor till ansvarsnämnden eftersom assessorn bedrivit 

advokatverksamhet under tid då han inte var tjänstledig. Vad gällde frågan 

om åtgärderna stod i strid mot förbudet mot bisysslor uttalade nämnden att 

åtgärderna rörde advokatverksamhet, vilken en domare normalt är förhindrad 

att medverka i. Åtgärderna var emellertid av begränsad omfattning och av så 

enkel och osjälvständig beskaffenhet att det inte kunde sägas ha uppstått 

någon risk för förtroendeskada. Ärendet avskrevs. 

29. JO 1984/85 s. 82 

Rådmans bisyssla i form av bouppteckningsförrättare. 

30. JK 1989 s. 98 

Fråga om av hyresråd bedriven kursverksamhet i hyresrätt var att anse som 

förtroendeskadlig bisyssla. 

31. Domarnämndens beslut 2008-09-24, dnr 22-2008 

Domarnämnden beviljade inte länsrättsfiskals ansökan om att uppträda som 

ombud för sin sambos fars företag i en tvist. Tvisten skulle handläggas vid en 

tingsrätt som var samlokaliserad och hade gemensamt kansli med den domstol 

där fiskalen tjänstgjorde. 

37


Tillstånd för föredragande i kammarrätt att uppträda som ombud för sin 

väninna i sjukersättningsärende. Ärendet kunde komma att handläggas som 

mål vid länsrätt under annan kammarrätt än den i vilken föredraganden var 

anställd. 


Tillstånd gavs inte för hovrättsråd att uppträda som ombud för en kamrat i en 

tvist rörande servitut som kunde komma att handläggas som mål i tingsrätt. 

Enligt nämnden utgjorde den omständigheten att huvudmannen var kamrat 

inte tillräckliga skäl att bevilja tillstånd. 

34. JO 1999/2000 s. 111 

Kritik mot polischef för dennes agerande i samband med en brottmålsutredning 

där han själv var målsägande. JO påminde om jävsreglerna för domare 

och åklagare som genom särskild reglering görs tillämpliga på polismyndigheter 

och polismän. JO underströk vidare vikten av att en befattningshavare 

vid en myndighet inte uppträder på ett sätt som ger ett intryck av att han 

utnyttjar sin ställning vid myndigheten till att få en särskilt förmånlig behandling 

av denna. 

35. JO 1999/2000 s. 48 

Kritik mot Domstolsverket för verkets distribution av en vid en annan myndighet 

upprättad promemoria med begäran om förtursbehandling av vissa mål 

där staten är part. JO framhöll vikten av att Domstolsverket uppträder på ett 

sådant sätt att dess agerande inte orsakar tvivel i frågan om domstolarnas 

självständighet, och fann att detta är särskilt känsligt i mål där staten är part. 

36. JK 1996 A. 1 

Anmälan mot en kammarrättspresident för brev till en tingsrättslagman i en 

privat angelägenhet. JK fann att korrespondensen föll utanför JK:s tillsynsområde. 

Till beslutet fogades en promemoria som innehåller ett utförligt resonemang 

kring vad som är offentlig respektive privat sfär i förhållande till JK:s 

tillsynsområde. 

37. Svea hovrätts beslut 2009-06-25 i mål B 4041-09 

Fråga om jäv avseende tingsrättens ordförande i det s.k. Pirate-Bay-målet. 

Rådmannen var medlem i vissa föreningar till skydd för upphovsrätten. I en 

av föreningarna var ordföranden även styrelseledamot. Rådmannen hade 

också deltagit i seminarier på immaterialrättsområdet. Hovrätten fann att 

dessa omständigheter inte var ägnade att rubba förtroende för opartiskheten 

hos rådmannen. 

38. NJA 2010 s. 274 

Fråga om jäv mot hovrättslagman i Pirate-Bay-målet ovan. Hovrättslagmannen 

var medlem i föreningar till skydd för upphovsrätten och haft andra 

38

immaterialrättsliga engagemang samt deltagit i ett lagstiftningsarbete på 

immaterialrättsområdet som rättssakkunnig i Regeringskansliet. Högsta domstolen 

ogillade jävsinvändningarna. 

39. JO 1961 s. 15 

Domare hade i betydande omfattning och delvis mot ersättning lämnat 

biträde i rättsliga angelägenheter. Domaren dömdes för tjänstefel. 

40. JO:s beslut 2009-10-29, dnr 3017-2009 

Kritik mot tingsrättens handläggning av ett brottmål i vilket en anställd vid 

domstolen var part. JO påpekade att det är viktigt att tingsrätten i mål av 

aktuellt slag inte frångår sina rutiner på ett sådant sätt att misstanke om särbehandling 

uppstår. 

41. JO 1969 s. 39 

JO diskuterade i beslutet bl.a. frågan om lagliga hinder mot nämndemans 

tjänsteåliggande att verka som pressreferent av domstolsförhandlingar i vilka 

han själv deltagit som domare. 

42. JK:s beslut 1999-11-04, dnr 254-99 

Viss kritik av en lagman för att denne genom att tillskriva överåklagaren 

angående underordnad åklagares uttalanden i media kommit i konflikt med 

grunderna för repressalieförbudet i TF. 

43. Statens ansvarsnämnds beslut 2013-03-26, Ä 15/2012 

En åklagare ålades varning efter att ha haft en omfattande och långvarig mejlkorrespondens 

med en anmälare/målsägande. Ansvarsnämnden konstaterade 

att det för allmänhetens förtroende för rättsväsendet är av stor vikt att tjänstemannen 

i sina kontakter med allmänheten visar självbehärskning och 

uppträder på ett sätt som inger förtroende och respekt. I detta ligger givetvis 

att bemöta allmänheten på ett korrekt och professionellt sätt oavsett tonen i 

t.ex. de skrifter eller telefonsamtal som tjänstemannen får. Ansvarsnämnden 

påpekade vidare att en tjänsteman inte heller får agera på ett sådant sätt som 

kan uppfattas som att han eller hon otillbörligen försöker påverka den 

enskilde att handla på ett visst sätt. 

9.4.2 Yttrandefrihet m.m. 

44. JO 2004/05 s. 73 

Fråga om en polismyndighets agerande har inneburit att en polisinspektörs 

yttrandefrihet har begränsats. I ett utkast till avtal mellan arbetsgivaren och 

polisinspektören återfanns en klausul som kunde uppfattas som ett otillbörligt 

försök att begränsa polisinspektörens yttrandefrihet. Den delen av avtalet 

borde enligt JO ha utgått. I ett e-postmeddelande mellan två av myndighetens 

chefer gjordes uttalanden angående polisinspektören. JO underströk att 

också interna meddelanden av sådant slag avfattas med omsorg och eftertanke; 

detta särskilt med hänsyn till att erfarenheten visar att ett skriftligt 

meddelande inte sällan får större spridning än vad som varit avsett. 

39

45. JK:s beslut den 2012-08-30, dnr 1212-11-21 

JK kritiserade rikspolischefen för att en stabsanställd på dennes vägnar skickat 

ett brevsvar med ett innehåll som måste uppfattas som att mottagaren (en 

polis) fick kritik för sina kontakter med massmedia. 

46. AD 2011 nr 74 

RPS:s personalansvarsnämnd hade beslutat att avskeda en polisinspektör som 

i en öppen blogg under pseudonym publicerat inlägg med, enligt nämnden, 

stötande innehåll om polisarbete. I AD gjorde staten gällande att polismannen 

genom bloggandet hade skadat förtroendet för polisen och att chefer och 

kollegor kände sig kränkta av innehållet i bloggen och förlorat förtroendet för 

polismannen. AD konstaterade att polismannen hade använt sig av sin grundlagsskyddade 

yttrandefrihet, och inte skrivit inläggen i tjänsten eller låtit det 

framstå som det. Polismannen bedömdes inte ha någon utpräglad förtroendeställning 

och hade, genom användandet av en fiktiv karaktär, ”Farbror Blå”, 

inte uttryckt några åsikter för egen räkning i eget namn. Domstolen konstaterade 

vidare att det inte heller i övrigt förelåg en sådan ytterlighetssituation 

som eventuellt skulle kunna motivera att en myndighet ingrep om en anställd, 

genom att utnyttja sina grundlagsfästa fri- och rättigheter, förorsakar störningar 

i verksamheten eller skadade myndighetens anseende och allmänhetens 

förtroende för myndigheten (jfr AD 2003 nr 51). AD ansåg också att eventuell 

förtroendeförlust, förlorat anseende samt känslor av kränkning bland allmänheten 

och statsanställda fick staten tåla. Staten ansågs inte ens haft saklig 

grund för uppsägning. Avskedandet ogiltigförklarades. 

47. Rikspolisstyrelsens personalansvarsnämnds beslut 2011-05-05, PAN-793- 

106/10 

En polismyndighet hade till RPS:s personalansvarsnämnd anfört att en av 

myndighetens anställda på sin Facebooksida skrivit inlägg vars innehåll av 

myndigheten bedömdes stå i strid med lojalitetsplikten och som inneburit att 

allmänhetens förtroende för polisen hade skadats. Ansvarsnämnden bedömde 

att inläggen, oavsett om de skrivits under arbetstid eller fritid hade sådan 

anknytning till anställningen att de kunde prövas i disciplinär ordning, och 

ålade polismannen disciplinpåföljd (den avsåg även andra förseelser). 

48. JO 1999/2000 s. 130 

Fråga om polischef kränkt en underställd polismans grundlagsskyddade yttrandefrihet. 

Polismannen hade framfört synpunkter på vissa organisationsfrågor 

till polisnämnden. JO lyfte fram att den som är anställd vid en myndighet 

har rätt att utan att behöva frukta att bli föremål för repressalier från 

myndighetens sida offentligt framföra från arbetsgivarens uppfattning avvikande 

synpunkter på myndighetens organisation och arbetsformer. Reglerna 

till skydd för yttrandefriheten fritar dock enligt JO inte den anställde från 

skyldigheten att i sin verksamhet lojalt rätta sig efter arbetsgivarens beslut och 

direktiv oavsett vilken uppfattning den anställde kan ha om dessa. JO fann att 

polismannens agerande låg inom ramen för den grundlagsskyddade yttrandefriheten. 

40

49. JK:s beslut 2011-09-20, dnr 5394-10-31 

En tjänsteman vid Regeringskansliet hade före sin anställning där på sin privata 

blogg skrivit inlägg där islam jämförts med nazismen. Tjänstemannen 

hade fråntagits sina arbetsuppgifter och fått motta kritiska synpunkter från 

chefshåll. JK fann att tjänstemannens åsikter framförts på en privat blogg som 

i och för sig inte omfattades av regleringen i YGL. JK anslöt sig dock till ett 

uttalande av JO (beslut 2009-09-25, dnr 149-2009) om att bestämmelserna i 

RF innebär att det också inom RF:s ram finns ett motsvarande skydd mot repressalieåtgärder 

även när TF eller YGL inte är tillämpliga. Enligt JK var 

utgångspunkten därför att tjänstemannen inte hade fått utsättas för några repressalier 

för att han framfört privata åsikter på sin blogg. 

50. JK beslut 2008-07-17, dnr 4023-07-21 

En åklagare uttalade sig i ett antal dagstidningar om att en person var misstänkt 

för skattebrott. JK konstaterade att åklagaren inte åtnjöt någon 

meddelarfrihet när han lämnade uppgifterna till media eftersom uppgifterna 

måste anses ha haft ett sådant samband med hans uppdrag som förundersökningsledare. 

JK gjorde dock bedömningen att åklagarens slutsats att uppgifterna 

var offentliga inte kan anses ha varit klart felaktig och riktade därför 

ingen kritik mot åklagaren. 

51. JK beslut 2008-10-14, dnr 5188-08-21 

En åklagare anmäldes av en mamma till en målsägande för att han lämnat 

vissa uppgifter till media. JK gjorde bedömningen att åklagaren inte åtnjöt 

någon meddelarfrihet när han lämnade uppgifterna till media eftersom uppgifterna 

måste anses ha haft ett sådant samband med hans uppdrag som förundersökningsledare. 

JK konstaterade vidare att den bedömning som åklagaren 

gjort i sekretessfrågan inte kunde anses ha varit oriktig, men påtalade vikten 

av att åklagare och polis ska försöka tillvarata målsägandens intressen av 

att få del av uppgifter ur förundersökningen innan dessa lämnas till medierna. 

I sammanhanget framhöll dock JK den skyldighet som åklagare och polis har 

att omedelbart lämna ut icke sekretessbelagda uppgifter ur allmänna handlingar 

när någon begär det. 

52. JK beslut 2009-11-13, dnr 5240-09-30 

JK ansåg att ledningen för en åklagarkammare i praktiken fick anses ha fråntagit 

en åklagare vissa arbetsuppgifter till följd av dennes uttalanden i 

medierna. Enligt JK:s uppfattning agerade kammarledningen därvid mindre 

lämpligt. Det var också mindre lämpligt att kritisera åklagaren för hans uttalanden. 

I beslutet förde JK ett resonemang framförallt kring repressalieförbudet 

och dess gränser. 

53. JK beslut 2012-06-05, dnr 4235-11-21 

JK uttalade kritik mot en åklagare med anledning av hans uttalanden i vissa 

medier. Åklagaren hade i media gjort olika uttalanden med innebörd att en 

person skulle höras och delges misstanke om brott. Förundersökningen kom 

sedermera att läggas ned utan att misstanke delgivits. JK tog i sin bedömning 

avstamp i 1 kap. 9 § RF och 23 kap. 4 § RB. JK konstaterade därvid att det 

41

vid mediekontakter inom ramen för en förundersökning självfallet är mycket 

viktigt att bl.a. den enskildes integritet beaktas och att den som uttalar sig 

noga överväger vilka effekter ett uttalande kan få, inte bara för den fortsatta 

utredningen utan också för enskilda personer. Om det är oklart hur det 

förhåller sig med en viss fråga eller om uppgiftslämnaren saknar kännedom 

om ett faktiskt förhållande är det således viktigt att en uppgiftslämnare 

upplyser om detta och inte spekulerar i saken. 

9.4.3 Allmänna lämplighetsfrågor 

54. JO 2009/2010 s. 86 

Disciplinansvar för en polisman på grund av att hon utnyttjat sin tjänsteställning 

som polis i en privat angelägenhet. JO överlämnade frågan om disciplinpåföljd 

till RPS ansvarsnämnd som ålade polismannen disciplinpåföljd. 

55. JO 2007/08 s. 136 

Kritik mot en åklagare för att åklagaren, under det felaktiga påståendet att 

han handlade på tjänstens vägnar, använt sig av sin tjänstetitel när åklagaren 

efterfrågade vissa uppgifter på Internet samt uttalanden angående åklagares 

möjligheter att bistå en kollega med råd. 

56. JO 1980/81 s. 133 

Polismän erhöll viss rabatt vid inköp av mat i ett gatukök. JO konstaterade att 

en tjänsteman bör undvika att komma i närheten av det straffbara området 

för mutbrott. JO uppgav vidare att även om en förmån eller belöning objektivt 

sett inte är otillbörlig kan mottagandet av en sådan lätt leda till ryktesspridning 

och medföra att tjänstemannen eller hela myndighetens anseende 

blir nedsatt i allmänhetens ögon. 

57. JO 2008/09 s. 42 

Fråga om en lagmans ansvar för brister i en tingsrätts verksamhet. Enligt JO 

utgjorde det inte ett ingrepp i en enskilds domares självständighet i den 

dömande verksamheten att domstolschefen erbjöd tillfällig lättnad i tilldelningen 

av nya mål och ärenden. JO uttalade också att om ett mål eller ärende 

inte drivs fram emot ett avgörande inom skälig tid måste en lagman kunna 

bestämma att målet eller ärendet fortsättningsvis ska handläggas av en annan 

domare. Ett sådant ingripande kan inte, om det sker på sakliga grunder, anses 

stå i strid med vare sig principen om domares oberoende eller behovet av att 

säkerställa domstolens opartiskhet. JO fann att ett ingripande av detta slag 

bör kunna ske även mot en enskilds domares vilja. 

58. JO:s beslut 2010-02-26, dnr 3393-2009 

Kritik mot rådman för en tilltalads sekretessbelagda adressuppgifter angivits i 

en dom samt för att rådmannen, när han upptäckt sitt misstag, med tuschpenna 

strök över adressuppgiften i originaldomen och i ansökan om stämning 

som låg i domstolens akt. 

42

59. JO:s beslut 2010-12-14, dnr 2700-2010 

Uttalanden beträffande vissa frågor rörande domstols beredningsorganisation, 

däribland fördelning av arbetsuppgifter inom domstolen. JO framhöll att 

endast objektivt godtagbara skäl får ligga till grund för ett beslut att omfördela 

ett mål eller ärende, och att det är av yttersta vikt att inte ens en misstanke 

kan uppstå om att omfördelningen skett efter annat än sakliga kriterier. 

60. JO 1995/96 s. 144 

Fråga om bl.a. domstolschefs skyldighet att yttra sig till JO. 

61. JO 2007/08 s. 36 

Fråga om lagmans skyldighet att göra anmälan till Statens ansvarsnämnd när 

en fråga om disciplinansvar uppkommit beträffande en domare. I det bakomliggande 

ärendet hade en anhållen person, som borde försatts på fri fot på 

grund av den s.k. fyradygnsregeln, kommit att bli fortsatt frihetsberövad utan 

stöd i lag. JK fann att utrymme för att underlåta att göra en anmälan till 

ansvarsnämnden anses vara ytterst begränsat. JK framhöll också att bedömningen 

av om ett fel är att anse som ringa eller inte principiellt bör anförtros 

ansvarsnämnden och att en myndighetschef därför vid minsta osäkerhet i 

frågan bör överlämna saken till nämndens prövning. Riksåklagaren hade tidigare 

överlämnat frågan om disciplinansvar för åklagarens del till ansvarsnämnden. 

Nämnden ålade åklagaren en varning. 

62. Domarnämndens beslut 2010-03-17 

Domarnämnden fann i ett utnämningsärende att en sökande för närvarande 

inte kunde komma i fråga för anställning mot bakgrund av vad som framkommit 

om sökandens agerande vad gäller bl.a. underlåtenhet att i rätt tid 

betala skatter och avgifter samt förbjudna lån, i tidigare bedriven näringsverksamhet. 

63. JO 1966 s. 15 

Åtal mot vattenrättsdomare för i skrift till styrelsen för Sveriges advokatsamfund 

gjorda kränkande och insinuanta uttalanden om en advokat. Domaren 

dömdes för tjänstefel och för ärekränkning i förening med åsidosättande av 

tjänst. 

64. JO 1971 s. 461 

Åtal mot tingsrättsdomare för att denne skulle ha brustit i hänsynsfullt uppträdande 

vid tillrättavisning av underordnad. Åtalet ogillades. 

65. JO 1984/85 s. 410 

Olämpligt skrivsätt i en länsrättsdom. 

43

66. JO 2007/08 s. 30 

En polis meddelade i ett brev till lagmannen vid en tingsrätt att två nämndemän 

tidvis hade sovit under en rättegång. Lagmannen skrev tillbaka till polismannen 

och var då kritisk till polismannens handlingssätt. JO uttalade bl.a. 

att lagmannen borde ha avhållit sig från att uttrycka sig nedsättande om 

polismannen och kritisera polismannen för att ha framfört sina iakttagelser till 

lagmannen. JO framhöll också vikten av att en domare vid korrespondens 

med allmänheten uttrycker sig på ett sakligt och korrekt sätt. 

67. JO 1990/91 s. 29 

Kritik av domare som bl.a. anmält partsombud till åklagare för utredning om 

misstanke om brott. 

68. JK:s beslut 2010-04-26, dnr 1022-10-21 

En rådman hade i samband med att han av en annan anställd ombads att ta 

över ett samtal uttryckt sig nedsättande om uppringaren. JK riktade kritik 

mot rådmannen och framhöll att det är av yttersta vikt att alla anställda uppträder 

korrekt och respektfullt i kontakten med enskilda personer som vänder 

sig till domstolen samt att det också är viktigt att man inom den egna domstolen 

har ett respektfullt förhållningssätt när man internt talar om parter och 

andra som man kommer i kontakt med. 

69. JO:s beslut 2009-12-18, dnr 1984-2009 

Kritik mot en rådman för uttalanden vid ett sammanträde i ett skuldsaneringsärende. 

JO uttalade bl.a. att det självfallet är av stor vikt för allmänhetens 

förtroende för domstolarna att en domare vid ett sammanträde inte 

uttalar sig på ett sätt som kan ge upphov till misstanke om att han eller hon 

tar ovidkommande hänsyn eller har en förutbestämd uppfattning i saken. 

70. JO 2002/03 s. 40 

En domare hade under pågående handläggning av vårdnadsmål ingivit en skrivelse 

till JK med hemställan om att JK skulle överväga huruvida en annan 

myndighets åtgärder kunde anses lagliga och förenliga med barnets bästa. JO 

konstaterade att det i och för sig inte finns något lagligt hinder mot att domstolar 

underställer ordinära eller extraordinära granskningsorgan andra myndigheters 

åtgärder, men att omsorgen om domstolsväsendets integritet kräver 

att sådana åtgärder vidtas endast i sällsynta undantagsfall och efter noggrann 

eftertanke. Till saken hör att domarens åtgärd delvis vidtagits i den ena 

partens intresse. JO ansåg att domarens åtgärd redan av detta skäl skulle 

betraktas som klart olämplig. 

71. JO 2003/04 s. 33 

Ett vittne förstörde i tingsrättens lokaler en såsom bevisning åberopad handling. 

Tingsrätten anmälde vittnet till åklagare för utredning av misstanke om 

brott. Rättens ordförande skrev även till vittnets arbetsgivare. JO uttalade att 

omsorgen om domstolsväsendets integritet kräver att en domstol gör anmälan 

med anledning av brottsmisstanke som uppkommer under handläggningen av 

44

ett mål bara i sällsynta undantagsfall och efter noggrann eftertanke. Åtgärden 

bör under alla förhållanden vidtas av någon annan befattningshavare än den 

domare som medverkat vid rättegången. JO ansåg slutligen att åtgärden att 

underrätta vittnets arbetsgivare stod klart i strid med det krav på saklighet och 

opartiskhet som måste ställas på en domstol. 


En domare hade glömt kvar sekretessbelagda handlingar i ett mål i fickan på 

ett flygplanssäte. Handlingarna hittades senare av en annan person. Nämnden 

beslutade om varning. 

73. NJA 1975 B 10 

Rådman i tingsrätt hade vid två tillfällen underlåtit att inställa sig till tjänstgöring 

utan att anmäla laga förfall samt vid nio tillfällen, varav två vid offentlig 

förhandling, uppträtt så påverkad av alkohol eller annat berusningsmedel 

att hans tjänsteduglighet varit avsevärt nedsatt. Domaren dömdes för tjänstefel 

och grovt tjänstefel samt avsättning från tjänsten som rådman. 

74. Malmö tingsrätts dom 2007-07-06, mål T 3172-06 

Statens ansvarsnämnd beslutade (Ä 30/2005) om varning avseende en 

domare för att han av oaktsamhet hade åsidosatt sina skyldigheter i anställningen 

och detta fel ansågs inte ringa. Domaren hade under tre dagar inte 

varit tillgänglig på arbetsplatsen i den utsträckning som arbetet krävt. Malmö 

tingsrätt fann att domaren gjort sig skyldig till tjänsteförseelse men att denna 

skulle bedöma som ringa och upphävde därför beslutet om varning. 

75. JO 1986/87 s. 19 

Kritik av tingsrättslagman för olämpligt uppträdande mot journalist. Också 

fråga om information angående ordningsföreskrifter för besökande vid domstolen. 

76. JO 2006/07 s. 517 

Kritik mot rådman vid länsrätt för handläggningen av ett ärende om handlingsutlämning. 

En journalist begärde att få en dom översänd per telefax så 

snart den var offentlig. Rådmannen lämnade beskedet att domen i stället 

skulle skickas per post. Journalisten begärde då på plats vid domstolens expedition 

att få en kopia av domen. Rådmannen motsatte sig att lämna ut domen 

och vidhöll att domen skulle postas. JO framhöll att om sökanden begär att få 

handlingar per telefax innebär det en presumtion för att denna expeditionsform 

bör användas. Emellertid måste vid lämplighetsprövningen också vägas 

in arbetssituationen, beställningens omfattning och handlingens innehåll. Rådmannen 

hävdade att han betraktade det som ett problem att tidningar fick del 

av länsrättens domar före parterna i målet, eftersom parterna därmed riskerade 

att få läsa om domen i tidningen innan de själva fått del av domen. JO 

underströk att hänsyn av denna art aldrig fick innebära en inskränkning av de 

rättigheter att få del av allmänna handlingar som följer av offentlighetsprincipen 

och myndigheters serviceskyldigheter. Rådmannens agerande ansågs 

av JO vara olämpligt. 

45

77. JK 1994 s. 71 

Anmälan mot hovrättsdomare med anledning av uttalanden till parter samt 

uttalanden och artiklar i massmedia om en advokat. Viss kritik riktades av JK 

vad gäller uttalanden till parter. I beslutet lade JK några principiella synpunkter 

på frågorna, bl.a. den omständigheten att situationen kan aktualisera 

särskilda överväganden för domstolens chef (se även JO 1988/89 s. 213). 

78. JK:s beslut 2005-11-24 dnr 6088-05-21 

En riksdagsledamot framförde klagomål mot att en hovrätt som i ett brottmål 

satt ned skadeståndet för målsäganden. JK konstaterade att den kritik som 

riksdagsledamoten framfört var illa underbyggd och orättmätig samt grundade 

sig av allt att döma på en oriktig medierapportering. JK uttalade också att när 

ogrundad kritik framförs från ansvarigt politiskt håll, riskerar förtroendet för 

domstolarna att utan fog urholkas. JK uttryckte sin förhoppning om att kritiken 

mot domstolarna framledes skulle bli mer ansvarsfullt. 

79. AD 1989 nr 52 

En rådman hade genom strafföreläggande ådömts dagsböter för snatteri i tre 

fall. Ansvarsnämnden ansåg inte att domaren skulle avskedas. Rådmannen 

dömdes senare för ytterligare ett fall av snatteri. Ansvarsnämnden beslutade 

om avsked. AD var av samma uppfattning. Domstolen uttalade bl.a. att 

bedömningen av om rådmannen hade visat sig uppenbarligen olämplig att 

inneha sin anställning skulle göras mot bakgrund av allt som ålåg honom i 

tjänsten. 

80. AD 1992 nr 51 

En kammarrättsassessor dömdes för grov vårdslöshet i trafik och rattfylleri till 

skyddstillsyn med föreskrifter om behandling i alkoholavvänjande syfte jämte 

dagsböter. Ansvarsnämnden fann då inte anledning till åtgärd. Assessorn dömdes 

ett par år senare på nytt för rattfylleri till villkorlig dom jämte dagsböter. 

Åtgärd för bl.a. rehabilitering aktualiserades. Ansvarsnämnden beslutade att 

avskeda assessorn. AD ansåg att avskedandet var lagligen grundat. 

81. AD 2007 nr 63 

Statens ansvarsnämnd beslutade att avskeda en hovrättsassessor som godkänt 

ett strafföreläggande avseende dels ett fall av köp av sexuella tjänster, dels ett 

fall av försök till samma brott. AD fann att domaren genom sitt handlande – 

sammanlagt tre besök och ett telefonsamtal till en lokal där det erbjöds 

sexuella tjänster mot betalning – grovt hade åsidosatt sina åligganden mot 

arbetsgivaren, även om de i strafföreläggandet angivna handlingarna inte var 

straffbara. Domaren avskedades. 

82. Statens ansvarsnämnds beslut 1980-10-08 

En rådman dömdes för rattfylleribrott till villkorlig dom och dagsböter. 

Domaren hade alkoholproblem och led av hjärtsjukdom. Ingen åtgärd av 

nämnden. 

46


Ett kammarrättsråd dömdes för rattfylleribrott till fängelse en månad. Ingen 

åtgärd av nämnden. 

84. Statens ansvarsnämnd beslut 1984-04-10, Ä12/83 

Ett hovrättsråd, även vice ordförande på avdelning, dömdes för olovligt förfogande 

till dagsböter. Ingen åtgärd från nämnden. 


En hovrättsassessor dömdes för ringa misshandel, förargelseväckande 

beteende och våld mot tjänsteman till dagsböter. Ingen åtgärd från nämnden. 


Rådman godkände ett strafföreläggande på dagsböter för rattfylleri. Ingen 

åtgärd från nämnden. 

87. JK:s beslut 2005-05-25, dnr 2495-05-22 

Fråga om åtgärd för justitieråd som gjort sig skyldig till ett fall av brott mot 

sexköpslagen. JK ansåg att domaren inte visat sig uppenbarligen olämplig att 

inneha sin tjänst. JK uttalade vid bedömningen bl.a. att brottslighetens straffvärde 

och omfattning bör betraktas i första hand. Vidare bör hänsyn tas till 

brottets art. En avgörande fråga bör enligt JK vara vilken inverkan brottsligheten 

får för förtroendet för domarens fortsatta dömande verksamhet. 

88. JO 1997/98 s. 81 

Åtal mot en biträdande länspolismästare för tjänstefel. Enligt åtalet hade 

polischefen avskrivit en anmälan om brott avseende en polisman i stället för 

att överlämna den till åklagare. Tingsrätten bedömde gärningen som ringa och 

ogillade åtalet. 

89. JO 1997/98 s. 115 

Inspelning i hemlighet av telefonsamtal till en myndighet. En person hade 

ringt ett stort antal telefonsamtal till en tjänsteman hos Riksåklagaren. Samtalen 

uppfattades av tjänstemannen som hotfulla, och två av samtalen spelades 

in av tjänstemannen. JO hänvisade till ett tidigare avgörande där JO ställt 

sig kritisk till att en myndighet spelar in ett telefonsamtal mellan en befattningshavare 

där och en enskild person utan att den senare underrätta som 

inspelningen. JO ansåg att JO:s tidigare kritiska synpunkter då hade än större 

tyngd i dag, men uttryckte förståelse för åtgärden att spela in samtalen med 

hänsyn till vad som upplysts om de tidigare telefonsamtalen och innehållet i 

de inspelade samtalen. JO framhöll dock att den uppringde tjänstemannen, 

innan han påbörjar en inspelning i en situation av det aktuella slaget, bör upplysa 

sin samtalspartner om detta. 

47

90. JO 2008/09 s. 104 

Kritik mot en åklagares utfärdande av ett strafföreläggande trots att det fanns 

betydande osäkerhetsmoment beträffande utgången av en alternativ domstolsprocess. 

Synpunkter också på åklagarens beslut att inte väcka åtal när den 

misstänkte bestritt föreläggandet. 

91. JO 2008/09 s. 137 

Kritik mot en åklagare för bristfällig information till målsäganden om möjligheterna 

att yrka skadestånd i ett brottmål. 

92. JO 2008/09 s. 140 

Uttalanden om polisens användning av provokativa åtgärder, infiltratörer och 

informatörer samt den misstänktes rätt till information om att sådana arbetsmetoder 

använts. JO fann det bl.a. helt oacceptabelt att polisen genomgående 

synes ha hemlighållit information i brottsutredningar för försvar, åklagare som 

domstolar. 

93. JO 2010/11 s. 119 

Kritik för att ett uttalande från åklagaren under sakframställningen inte 

kompletterades. Uttalandet avsåg den tilltalades anknytning till en misstänkt 

huvudman. JO ansåg att uttalandet borde ha kompletterats med upplysningar 

om bl.a. att spaningarna mot den misstänkte huvudmannen varit resultatlösa. 

JO lyfte vidare rent allmänt också fram att en åklagare bör avstå från att 

lämna uppgifter som är ägnade att framställa den tilltalade från dålig dager 

om uppgifterna inte också är av betydelse för rättens prövning. JO framhöll 

också allmänt att en åklagare inte bör redovisa uppgifter som kan vara 

sekretesskänsliga eller som kan leda till att sekretesskänsliga uppgifter behöver 

lämnas ut, givet att uppgifterna inte fordras för rättens prövning. 

94. JO 2010/11 s. 126 

JO kritiserade en polisman bl.a. för att i samband med anmälningsupptagning 

ha använt sig av ett påhittat namn. JO beslutade att överlämna frågan om 

eventuell disciplinpåföljd till RPS:s personalansvarsnämnd. Nämnden ålade i 

beslut polismannen disciplinpåföljd i form av varning. 

95. JO 2010/11 s. 134 

JO kritiserade två polismän för sina uttalanden i samband med en trafikkontroll. 

JO beslutade att överlämna frågan om eventuell disciplinpåföljd till 

RPS:s personalansvarsnämnd. Nämnden ålade i beslut polismännen disciplinpåföljd 

i form av varning. 

96. JO beslut 2006-09-29, 2074-2005 

Kritik mot åklagare för att inte ha vidarebefordrat en skrivelse från en häktad 

till överåklagaren för överprövning. Åklagaren gjorde bl.a. gällande att han 

inte hade vidtagit någon åtgärd med anledning av skrivelsen eftersom han inte 

uppfattade överklagandet som allvarligt menat. JO framhöll att det inte 

48

ankommer på den beslutande åklagaren att göra en värdering av en häktads 

skäl för ett överklagande samt att en åklagare, som är det minsta osäker på om 

en skrivelse ska uppfattas som ett överklagande eller inte, måste ta reda på 

hur det förhåller sig. JO konstaterade också att den häktade betagits sin rätt 

att få besluten prövade av annan än handläggande åklagare, vilket JO fann 

vara oacceptabelt. 

97. JO beslut 2007-06-20, dnr 4128-2005 

Kritik mot en åklagare för dels hanteringen av en försvararfråga, dels hanteringen 

av en begäran om att få del av en polisanmälan. I den första frågan 

konstaterade JO att en åklagare inte har någon beslutanderätt i frågan om 

vem som får vara den misstänktes privata försvarare. Om åklagaren anser 

försvararen vara jävig eller av annan anledning olämplig som ombud eller 

försvarare ska åklagaren istället anmäla detta till rätten. Vad gäller polisanmälan, 

hade den misstänkte begärt att få en kopia av polisanmälan och fick då 

muntligt besked från åklagaren att anmälan inte kunde lämnas ut. Skälet till 

den bedömningen var att ett utlämnande av anmälan till den misstänkte eller 

hans ombud skulle vara till men för utredningen. JO konstaterade att den 

misstänktes framställning handlagts som en begäran grundad på partsinsynsrätt, 

vilket JO i sig inte hade något att invända emot. Däremot borde beslutet 

om att inte lämna ut handlingen ha dokumenterats. JO fann härtill att även 

beslut av detta slag kan bli föremål för överprövning i materiellt hänseende. 

Eftersom den misstänkte återkom vid flera tillfällen med sin begäran om att få 

ta del av anmälan och begärde ett beslut med s.k. besvärshänvisning, borde 

åklagaren upplyst den misstänkte om möjligheterna att begära överprövning, 

eller ha behandlat hans framställningar som en sådan begäran. 

98. JO beslut 2008-05-14, dnr 3912-2007 

JO har i ett beslut uttalat att det är viktigt att befattningshavare vid åklagarväsendet 

bemöter allmänheten på ett korrekt och professionellt sätt, och att 

åklagare ska avstå från att uttala sig på ett sätt som innebär att denne bagatelliserar 

saken. JO uttalade vidare att en befattningshavare kan avsluta ett 

samtal med en person som är oförskämd eller arg eller som för en diskussion 

som inte leder vidare. Avslutningsvis påminde JO om att en åklagare, vars 

beslut blir ifrågasatt, kan upplysa om möjligheten att få beslutet överprövat, 

utan att personen i fråga uttryckligen efterfrågat vilka möjligheter till ändring 

av beslut som finns. 

99. JK beslut 1986-02-27, dnr 3441-85-21 

Frågor om domares kontakter med massmedia i mål och ärenden som 

handläggs av domaren prövades. JK fann att en del av tidningsuttalandena 

framstod som klart olämpliga. JK påminde om att det självfallet är av yttersta 

vikt att en domare vinnlägger sig om ett uppträdande som inte medför att 

domarens opartiskhet såväl till parterna som till själva saken sätts i fråga. JK 

underströk att det är uppenbart att en domare måste vara försiktig vid sina 

kontakter med företrädare för massmedia när det gäller mål och ärenden som 

han själv handlägger så att yttrandena inte kan uppfattas som ställningstaganden 

på förhand i frågor som är föremål för domstolens prövning. 

49

100. JK beslut 1982-01-28 dnr 687-81-21 

Revisionskontoret vid Domstolsverket anmälde yngre hovrättsjurister för att 

de under tjänstetid deltagit i möte med föreningarna för yngre jurister vid 

landets hovrätter. Till mötet hade även kallats representanter för Sveriges 

domareförbund och Jusek. JK såg det som önskvärt att hovrätternas yngre 

jurister även i fortsättningen möttes för utbyte av erfarenheter och diskussioner. 

JK konstaterade vidare att de hovrättsjurister som deltagit i yngreföreningarnas 

möten, enligt vad JK erfarit, alltid hade haft hovrätternas medgivande 

att göra detta om deltagandet föranlett frånvaro från hovrätten under 

tid då hovrätternas arbete i tjänstelokalerna pågår. JK konstaterade att sådant 

medgivande förelåg också i fråga om det aktuella mötet. JK fann att den kritik 

som framförts var obefogad. 

50

10 Litteraturförteckning 

Domstolsverket, God domarsed – grundsatser och frågor, God domarsed – 

om etik och ansvarstagande och God domarsed – om tjänsteansvar och tillsyn, 

2012 

Krus, Den gemensamma värdegrunden för de statsanställda, 2012 

Åklagarmyndigheten, Åklagaretik – En rapport från arbetsgruppen för 

etikfrågor – Ett diskussionsunderlag (dnr 2000/1417) 

Tomas Brytting m.fl., Etik i medborgarnas tjänst, 2005 

Tomas Brytting (red.), Chefarbetets etik, 2012 

Thorsten Cars, Mutbrott och korruptiv marknadsföring, 2012 

Lena Ebervall, Advokatetik i brottmål, 2008 

Max Fredriksson m.fl., Brottsoffrens rättigheter i brottmålsprocessen, 1995 

Maths Heuman, Brottets Beivrande, 1952 

Lars Heuman, Domarens och åklagarens skyldighet att vara objektiva, Juridisk 

Tidskrift 2004–2005 s. 42 ff. 

Madeleine Leijonhufvud, Etiken i juridiken, 2010 

Klas Lithner, Åklagararbete och åklagarroll, 1983 

Holger Wiklund, God advokatsed, 1973 

51

Bilaga: Uppdraget 

52

Förslag till etiska riktlinjer för anställda vid Åklagarmyndigheten

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?