Guideböcker till historiska platser Innehåll Fakta ... - E-boksbiblioteket

Innehåll 

Fakta & innehåll sid 1 

Framsida sid 2 

Förord sid 3 (2) 

Personer & ord sid 4 (3–4) 

Huvudtext sid 5-16 (5–27) 

OBS: Många sidor med mycket färg. 

Fakta om e-boken 

Titel: ”Utflykt till Eskilstuna 1869” 

Totalt antal pdf-sidor: 16 st. 

Format: Liggande A4. 

Storlek: 6 Mb. 

Utgivare: E-boksbiblioteket.se & Virvelvind Förlag 

Uppdaterad: 2012-09-23. 

Originaltext publicerad: 1869. 

Författare: Okänd. 

Guideböcker till 

historiska platser 

Heliga vägen – guidebok till Lysekils 

berömda hällristningar 

Det är ett av världens mest hällristningstäta områden med 12 stora 

ristningar inom bara en kilometer. Alla ristningarna ligger längs en 

kilometerlång väg som kallas för “den heliga vägen”. 

I den här guideboken får du veta allt om Lysekils mest berömda hällristningar 

och de andra fornminnena i närheten. 

Sveriges 33 mest sevärda 

vikingaplatser 

Under vikingatiden var Sverige en av världens mest spännande områden. 

Här kan du också uppleva den här dramatiska tiden genom att 

besöka de vilda vikingarnas gravar, vägar, monument och befästningar. 

I guideboken ”33 MEST SEVÄRDA VIKINGAPLATSERNA I SVERIGE” får 

du tips på de bästa platserna att besöka. 

Greby gravfält 

Greby gravfält utanför Grebbestad i Bohuslän beskrivs ofta som det 

vackraste i Sverige. 

Den här guideboken handlar om gravfältet, dess många resta 

stenar och om utgrävningarna här på 1800-talet. 

Du får kartor, historik och spännande sägner om blodiga slag. 

Tanums hällristningar 

I trakten kring Tanum finns Sveriges största koncentration med hällristningar 

– och har dessutom utsetts till världsarv. 

Det här är en praktisk guidebok till de största ristningarna. 

Boken innehåller massor av kartor, bilder och praktisk info för dig som 

vill besöka de berömda hällristningarna i Vitlycke, Litsleby, Fossum och 

Aspeberget. 

Hilmas Alaska – guidebok om 

guldgräverskan och trädgården av cement 

I mer än 80 år har tusentals besökare kommit hit för att se den galna 

trädgården utanför Strömstad som guldgräverskan Hilma Svedal 

byggde med 100-tals ton cement. 

Det här är en praktisk guidebok som är gjord för ditt besök – med 

massor av foton, historik och kartor. 

Mer info: www.virvelvind-forlag.se

DIGITAL E-BOK FRÅN WWW.E-BOKSBIBLIOTEKET.SE 

Utflykt till 

Eskilstuna 

1869

En bok publicerad av www.e-boksbiblioteket.se 

2 

UTFLYGT TILL ESKILSTUNA [1869] 

FÖRORD 

I dag är det tusentals 

personer som pendlar mellan 

Stockholm och Eskilstuna varje 

dag. 

Men i mitten på 1800-talet var 

ett besök nästan ett äventyr 

för stockholmaren. 

Den här e-boken skildrar ett 

sånt besök. 

Den här berättelsen som vi valt att ge ut som e-bok publicerades första 

gången år 1869. Då var resandet något exotiskt och inte lika vardagligt 

som för oss. Ett besök i Eskilstuna var då så spännande att Ny Illustrerad 

Tidning skickade ut en resereporter för att skildra staden. 

E-boken är nästan en resa genom tiden eftersom de flesta fabriker och 

platser som författaren besökte bara finns kvar som muséer i dag. De jättelika 

fabrikerna som skildras i teckningar av Robert Haglund (1844-1930) 

har nästan alla lagts ner, köpts upp eller flyttat ut från centrum. 

Men inte alla upplevelser i boken är musei-aktiga. Den kanal som författaren 

färdades genom år 1869 var stängd i årtionden men öppnade igen 

för turister så sent som år 2000. 

En annan sak som förändrats är Eskilstuna. De 5 000 invånarna har i 

dag växt till mer än 60 000. 

Trevlig läsning 

Mikael Jägerbrand 

Redaktör 

mikael@jagerbrand.se 

Hemsida för Klosterkyrkan i Eskilstuna. 

Copyright © 2008 Virvelvind Förlag, Lysekil 

Den här e-boken UTFLYKT TILL ESKILSTUNA 1869 publicerades digitalt 

första 2008 och uppdaterades den 23 september 2012. 

Berättelsen är hämtad ur tidskriften ”Ny Illustrerad Tidning” 1869.


3 



4 


LITE ORD & PERSONER 

Fristaden. Området som i dag är stadskärnan var tidigare 

skattebefriat för inflyttade valloner. 

Haglund, Robert Ludvig. [1844–1930] Svensk grafiker och 

tecknare. Arbetade som lärare vid Tekniska Högskolan. 

Karl Gustafs Stads Gevärsfaktori. Verskamheten startade 

1812 och höll till på Faktoriholmarna tills 1969 och flyttade 

då till Svista. Företaget heter i dag Saab Bofors Dynamics 

AB. 

Munktells mekaniska verkstad. Företag grundat av Johan 

Munktell 1832, blev 1932 Bolinder-Munktell och köptes 

upp av Volvo 1950. 

Nerman, Gustaf Magnus. [1827–1913] Svensk väg- och 

vattenbyggnadsingenjör. 

Palmblad, Vilhelm Fredrik. [1788–1852] Historiker, författare 

och professor i grekiska. Publicerade flera läroböcker i 

geografi, bland annat ”Utkast till fäderneslandets geografi” 

år 1829. 

Rademacher, Reinhold. [1609–1668] Holländsk industriman 

uppväxt i Riga, som gett namn åt Rademachersmedjorna. 

Rinman, Sven. [1720–1792] Svensk bergvetenskapsman. 

Schweizeri. Ett gammalt namn för kafé med spritutskänk-ning. 

Fick sitt namn från de många schweizare 

som flyttade till Sverige i början av 1800-talet och öppnade 

sockerbagerier. 

L. F. Ståhlberg. Tillverkare 

av bland annat bordsknivar 

som köptes upp av Eskilstuna 

Jernmanufaktur i 

början av 1900-talet. 

Torshälla kanal. Den 8 km 

långa kanalen mellan Torshälla 

och Eskilstuna stängdes 

1965 men öppnades 

igen år 2000. 

Väster 

Kungsgatan 

Kungsgatan 

Kungsgatan 

Norr 

Munktellstaden 

Drottninggatan 

Fristadstorget 

Gamla 

staden 

Söder 

Karta över centrala Eskilstuna.


5 



6 


UTFLYGT TILL ESKILSTUNA 

på att inom få år förse hela vår armé med mordverktyg 

Publicerad i december 1869 

i Ny Illustrerad Tidning 

en första kännedom, jag har om Eskilstuna, fick 

jag af Palmblads geografi, och det var sannerligen 

icke i går jag läste den boken. Det föresväfvar mitt 

minne att den berättade om Eskilstuna att det låg 

3/4 mil från Thorshällaåns utlopp i Mälaren, på samma gång 

den lärde att Thorshälla låg nära Eskilstunaåns inlopp. Jag 

vill minnas att det stod så, ehuru jag ej är rätt säker derpå. 

Deremot är jag fullt viss om, att Eskilstuna för öfrigt beskrefs 

såsom en »uppstad» med betydliga jern- och stålmanufakturverk 

samt ett kungligt gevärsfaktori. Sedan har jag 

gjort bekantskap med Ståhlbergs bordsknifvar, Österbergs 

pennknifvar och Heljestrands rakknifvar; och ännu senare 

har jag hört talas om Munktellska verkstadens lokomobiler 

och tröskverk; om det nya jernmanufaktur-aktiebolaget med 

hr Johan Svengren i spetsen; samt framför allt om statens 

gevärsfaktori, der man uteslutande med maskiner arbetar 

efter Remingtons modell. Efter allt det der tyckte jag att 

det var liksom litet skamligt att ej hafva besökt en stad, 

som dock fyller ett så pass betydligt rum inom den svenska 

industrien, och så tog jag en vacker sommarmorgon 

min nattsäck i handen och spatserade ned till ångfartyget 

»Eskilstuna», som låg och rökte nere vid hamnen. Två 

dagar anslog jag åt vistelsen i »Sveriges Sheffield», och det 

är åt mina intryck under desamma jag nu vill söka att gifva 

en bestämd form, i det jag bifogar dem såsom text åt de 

planscher från Eskilstuna, som nu meddelas Ny Illustrerad 

Tidnings läsare. 

Hvar och en vet huru herrlig en ångbåtstur på Mälaren 

kan vara en vacker sommardag, och »Eskilstuna» är ett 

splitter nytt fartyg, utgånget från Motala verkstad, konstrueradt 

och inredt med afseende å alla en nyare tids 

fordringar. Jag tillåter mig derför blott en enda liten anmärkning: 

att det går för långsamt, dock lemnande derhän 

huruvida detta beror på fartygets för ringa hastighet 

eller på våglängden. Så länge vi höllo oss på Mälaren gick 

det väl an: Kaggeholm, Mälsåker, Tynnelsö, Strengnäs,


7 



8 


Utsigt af staden. Tecknad af R. Haglund


9 


Hesslebyholm, Sundbyholm m. fl. ryktbara och natursköna 

ställen skulle beskådas och gåfvo någon liten omvexling 

åt resans enformighet. Men sedan vi kommit in 

i ån, gingo vi såsom verkliga paddor, och ett uppehåll af 

nära en halftimme vid Thorshälla slussar höll på att betaga 

mig tålamodet. Ån, hvilken bär de vexlande namnen af 

Hynde vadsström, under sitt öfra lopp, samt sedan Eskilstuna- 

och sist Thorshällaån, utgör det naturliga utloppet 

för Hjelmaren, hvars nivå ligger 70 fot högre än Mälarens, 

och gör således flera rätt betydliga fall, deribland ett par 

under sitt nedre lopp, hvarest strömmen delar sig och med 

sin ena arm flyter förbi Thorshälla, med den andra förbi 

Nyby bruk. Till undvikande af dessa fall är anlagd en liten 

kanal, »Eskilstuna nedre kanal», något öster om Thorshälla, 

så att man på resan ser blott obetydligt af denna 

lilla stad. Att den, omgifven af berg och genomfluten af en 

forssande ström, har ett pittoreskt läge, äfvensom att den 

eger ett starkt syskontycke med en by samt har en åldrig 

kyrka med ett osedvanligt högt och spetsigt torn — påminnande 

om en kolossal, illa formerad blyertspenna — det 

hinner man dock att observera. En kort stund sedan man 

lemnat kanalen och åter utkommit i ån, får man sigte på 

Eskilstuna, som man till följd af åns många krökningar än 

ser till höger, än till venster framför sig. När man slutligen 

inbillar sig vara framme, har man att passera ännu en sluss 

(af trä, byggd af kapten G. M. Nerman) dervid man till 


10 


venster om sig har de Munktellska anläggningarne och till 

höger det verkligen storartade etablissemang, som kallas 

Karl Gustafs stads gevärsfaktori. Kort efter det man kommit 

ur denna sluss passerar man en utomordentligt tung 

och ful svängbro, äfvenledes af trä, samt konstruerad af hr 

Nerman, såsom det påstås efter amerikanskt mönster, och 

snart landar man vid den s. k. öfre hamnen i kärnan af 

staden, i fall Eskilstuna med sin egendomliga belägenhet 

kan anses ega någon centralpunkt. 

Hvad som förvånade mig var att af de svarte, äldre och 

yngre, Vulcani söner, som vid slussen i så stor mängd mött 

mitt öga, såg jag här nästan ingen. Deremot mottogos vi 

af ett tjog välmående borgare, hvilka — sedan de vexlat ett 

par ord med kapten eller styrman — slogo sig ned på akterdäck, 

tittade i en af dagens tidningar eller pratade samt 

reqvirerade fram toddy, innan ännu passagerarne hunnit i 

land. Händelsevis träffade jag på en flygtig bekantskap sedan 

gammalt, hvilken mottog mig som en vän och erbjöd 

sig att blifva min guide. Han sammanförde mig sedan med 

flere andre personer, och fann jag dervid att gästvänlighet 

är ett framstående karaktersdrag hos Eskilstunaboerne. 

En stor egendomlighet fann jag här vara rådande med 

afseende å väderstrecken. Nog har jag varit i städer, der 

hufvuddelarne benämnts antingen norr och söder eller 

vester och öster, men här kallas de begge största stadsdelarne 

söder och vester. Visserligen finnes äfven norr, men


11 



12 


Kronans gevärsfaktori. Tecknadt af R. Haglund


13 


med undantag af de Munktellska anläggningarna, är den 

endast en stadsdel i sin linda. Öster lyser deremot genom 

en fullständig frånvaro. Dock benämnes stadens olika delar 

i dagligt tal sällan efter väderstrecken. I stället har man 

»gamla staden», söder och sydost om ån; »nya staden» 

mellan den s. k. rådhusbron och »Rinmans torg» (f. d. Fristadstorget), 

samt »fristaden» vester om detta torg. Lägger 

man härtill Karl Gustafs stad, gevärsfaktoriet, hvilket 

dock ej egentligen, utom i polismål, hör till staden, samt 

nya stadsdelen, norr, så finner man här en myckenhet 

olika namn, hvilka jemte dermed betecknade begrepp äro 

rätt svåra att hålla tillsammans. Märkvärdigt nog lär icke 

någon ordentlig karta öfver staden finnas utarbetad. När 

jag gått ett par gånger genom staden, tyckte jag mig dock 

finna att han i det närmaste har formen af ett T, hvars ena 

arm dock är betydligt längre än den andra. Till följd deraf 

finnas här ock stora distanser, ehuru bredden öfverallt är 

ganska obetydlig. 

Den omgifvande slättbygden, »Rekarne» kallad, är 

tvifvelsutan en af de äldst bebygda i Södermanland, att 

döma af det stora antalet kyrkor, som man här påträffar. 

Om man gör en liten utflygt åt landsbygden norr om 

staden, kan man från flera punkter på vägen räkna ända 

till 6 à 7 kyrkor. Eskilstuna sjelf anses för kanske den första 

kristna ort i landskapet, af hvars apostel, den helige Eskil, 

det har sitt namn. Det hette förut Forss. Redan då, eller 


14 


kanske till och med något tidigare, fanns här ett Berhar- 

dinerkloster, hvilket sedermera uppläts åt Johanniterne 

eller Hospitalsbröderne samt indrogs till kronan genom 

Vesterås recess, då det var mycket rikt. De båda landsförsamlingarna, 

hvilka såsom annexer äro förenade med 

stadsförsamlingen, heta ännu i dag Kloster och Forss, den 

första belägna i öster-, den senare i vester-Rekarne härad. 

Hela pastoratet eger en folkmängd af mer än 8000 menniskor, 

af hvilka öfver 5000 komma ensamt på staden. Jag har 

omnämnt detta derför, att det råder ett mycket nära och 

inveckladt förhållande mellan staden och dessa landtsocknar. 

Så tillhör faktoriet Forss socken, men den midt emot 

belägna mekaniska verkstaden staden, och det dermed 

förenade Klosterströms gjuteri Kloster. Tunafors bruk, 

vid södra ändan af staden, ligger i Kloster och den midt 

öfver ån belägna berömda kniffabriken Ståhlforss ligger i 

Forss. Besynnerligast är dock förhållandet med Stensborg, 

en liten vacker landtgård i Klosters socken, hvars trädgård 

går ända ned till gamla stadens tätast bebygda gata. Kyrkan, 

äfvensom prestgården, lära ligga i Forss socken. 

Efter denna lilla historiskt topografiska afvikning från 

berättelsen återvänder jag till min Eskilstunavän och går 

med nattsäcken i handen att under hans ledning skaffa 

mig en bostad. Vi stanna en stund på Rådhusbron, och 

han påpekar för mig den synnerligen pittoreska utsigten 

öfver ån, i hvilken kyrkan på sin täcka udde speglar sig,


15 


den lilla holmen med sina pilträd och längre bort de ståt- 

liga vattenfallen vid Tunafors. Denna vy är rent af förtju- 

sande, men som jag är öfvertygad att mina läsare få en 

lifligare förställning derom genom hr Haglunds teckning 

än genom mina torftiga ord, fortsätter jag min väg till 

»hotel Svensson», som dock icke är något hotel, utan ett 

hemtrefligt ställe med anspråkslösa rum, och der man äter 

en väl lagad husmanskost, utan att störas af det buller och 

oväsen, som eljest pläga vara oskiljaktiga från källare i 

småstäder. 

Sedan jag gjort min yttre menniska någorlunda presentabel, 

förde min vän mig ut till Djurgården. Eskilstuna 

egde nämligen i gamla tider äfven ett slott, hvaraf dock 

nu återstår intet annat än ett par högst förträffliga källare; 

allt det andra brann af redan på 1680-talet. Till detta slott 

hörde, såsom seden bjöd i forna dagar, äfven en djurgård, 

der de förnäme herrarne kunde få jaga fyrbenta högdjur, 

och i denna ser man ännu i dag skogens aristokrater 

ekarne, af hvilka träd nog ett och annat är äldre än de höga 

herrarnes stamträd. Eskilstuna Djurgård — eller »Intagan» 

såsom dess rätta namn är — uppläts för några år sedan 

åt staden till park och promenadplats. Konsten har dock 

der uträttat föga, ty utom vägen upp till det lilla vackra 

schweitzeriet, på hvilken en enorm kostnad lär vara nedlagd, 

finnas här alls inga gångar upptagna, utan man får, 

åtminstone under en så våt sommar som den sista, nästan 


16 


vada i sumpmarken. Ett par bergknallar har man dock 

här, från hvilka man har en vacker och vidsträckt utsigt 

öfver staden och dess omgifvande landsbygder. Äfvenledes 

förevisades här en stor s. k. jättegryta. 

På schweitzeriet mådde man mycket väl och drack 

samma punsch som på sjelfva »stora sällskapet». De 

besökandes antal syntes dock inte vara stort, och på tillfrågan 

fick jag veta att det egentligen blott är lördagar och 

söndagar som källarrörelsen här lönar sig. 

Vid niotiden dagen derpå hemtade min vän mig för att 

i hans sällskap bese faktoriet. Vi gingo öfver Rådhusbron 

samt den gata, som i rak linea härifrån löper genom längden 

af hela vestra stadsdelen. På Rinmanstorg stannade 

vi ett ögonblick för att bese det enda offentliga monument, 

som finnes i staden. Denna har dock ej haft någon del i dess 

uppresande, hvilket är verkstäldt af brukssocieten. Det är 

egnadt åt Sven Rinman, »i förtjenst om bergshandteringen 

den förnämste på sin tid». Staden har likväl på sitt sätt 

sökt att föreviga den utmärkte mannens minne genom att 

efter honom uppkalla en af sina ångbåtar. 

Denna brukssocietetens monumentala gåfva åt staden 

förde samtalet på åtskilliga förmoner, som Eskilstuna 

eger, i synnerhet genom kommerskollegii och manufakturdiskontens 

välvilja. Den förra underhåller här en teknisk 

söndags- och aftonskola samt bidrager i väsentlig mon till


17 



18 


Remingtonsgevärs-verkstaden. Interiör. Tecknad af R. Haglund


19 


aflöning af borgmästaren och stadsläkaren, hvilket troli- 

gen är en lemning från den tid, då Eskilstuna ej blott kal- 

lades för utan äfven var en »fristad», d. v. s. en stad, som 

hade allting fritt. Den senare uppträder såsom förläggare 

i stor skala åt härvarande manufakturister, och har så gjort 

i mer än hundra år, men just denna frikostighet hörde jag 

af en framstående Eskilstunabo anses för en medverkande 

orsak dertill att industrien här gått så långsamt framåt. 

Lättheten att erhålla ett litet rörelsekapital har framkallat 

denna massa af små sjelfständiga smideriidkare, hvilka aldrig 

kunna hinna derhän att drifva sina yrken fabriksmessigt. 

Man får derför här se vackra arbeten, men man kan 

ej i allmänhet få en större order verkstäld. Priset blifver 

äfven högre än på utländingens tillverkningar, och deraf 

blir följden att Eskilstunasmidena ej ens hafva så stor 

marknad, som de kunde förse. Derför är man här mycket 

förargad öfver tyskar och engelsmän, särdeles de förre, 

med deras dussinarbeten för godt pris, som göra att den 

svenske arbetaren måste svälta. I konseqvens dermed äro 

sju åttondelar af befolkningen protektionister. Likafullt 

läses Aftonbladet här allmänt, under det Nya Dagligt Allehanda 

i staden knapt lär hafva en enda prenumerant. 

Det vore likväl orätt att neka det en riktning till ett 

förnuftigare ordnande af arbetet på senare tider blifvit 

beträdd. Förbättrade arbetsmetoder och en riktigare arbetsfördelning 

börja alltmera framträda såsom oafvisliga 


20 


behof. Uttrycket för ett sådant är »Eskilstuna jernmanufaktur-aktiebolag». 

Det är blott ett bolag, som kan hafva 

ett så sammansatt namn. Efter hvad jag förnam, drifver 

bolaget sjelft dock en föga betydande fabriksrörelse och 

är egentligen blott förläggare åt mindre fabrikanter samt 

en mellanhand melland dem och den stora marknaden. 

Det kan visserligen äfven såsom sådan göra mycket godt 

men svårligen kan det åstadkomma någon sådan reform 

i arbetssättet härstädes, som man trodde att det åsyftade. 

Likväl lära redan genom dess hand högst betydliga order 

vara fullgjorda. 

Men på detta sätt kommer jag aldrig till faktoriet. Det 

är derför bäst att trafva på. Från Kungsgatan vika vi in på 

Drottninggatan, en mycket bred men föga bebygd stadsväg, 

der det fordom lärer hafva funnits några träd, som 

man likväl numera (månne i skönhetens intresse?) nedhuggit. 

Härifrån vända vi åter in på en gata, paralel med 

Kungsgatan. Vi göra det »för kuriositetens skull», säger 

min vän, som berättar att hon fått sitt namn efter en liffländare, 

Rademacher, hvilken i medlet af 1600-talet var 

den förste, som erhöll tillstånd att här anlägga ett manufakturverk. 

Husen äro bygda i medeltidsstil med samtliga 

gaflarna åt gatan. 

Sjelfva gevärsfaktoriet ligger på en holme i ån. Styresmannens 

boställe är vackert beläget och omgifvet af 

en ganska vidsträckt trädgård. Det hela gör visserligen


21 



22 


Hejare-verkstaden, interiör. Tecknad af R. Haglund


23 


intrycket af något gammalmodigt och förfallet, men den 

nya styresmannen tyckes göra mycket för att rusta upp 

det. Denne är en helt ung man med något bestämdt i sitt 

väsen och med största artighet undertecknade han ett 

tryckt inträdeskort för oss att besöka verkstäderna samt 

rådde oss att fråga efter arbetsofficeren för att erhålla en 

pålitlig följeslagare. Det kan visserligen talas mycket 

emot att göra en officer till chef för ett industrielt etablissemang, 

och jag tror att det såsom regel är lika litet lämpligt, 

som att staten sjelf uppträder såsom industriidkare, 

men ett mera förekommande bemötande än vi erforo af de 

militära tjenste männen vid Karl Gustafs stads faktori kan 

man näppeligen påträffa. 

Vi fördes först till den s. k. hejareverkstaden. Detta är 

den enda del af faktoriet, som påminner om en smedja, ty 

här ser man en mängd härdar och ugnar samt glödgadt 

jern, handteradt af väldiga cykloper. Hejarne, efter hvilka 

verkstaden har fått sitt namn, äro — om jag minnes rätt 

— fem till antalet. De äro ett slags kolossala hammare, 

som sättas i gång uppifrån nedåt, der de träffa lika kolossala 

städ. Såväl vid hammaren som på städet fästas formar 

till de olika gevärsdelarne, såsom en låda, en bygel, 

en hane, och då nu hammarens ofantliga tyngd faller på 

det glödglade stålet, pressas detta in i den gifna formen. 

Man inser lätt hvilken ofantlig besparing i tid och arbetskraft, 

som här igenom åstadkommes emot då dessa delar 


24 


från början måste smidas för hand. I hejareverkstaden, 

som väl hade förtjent en särskild teckning, fästes min 

uppmärksamhet särskildt vid en liten räckhammare, en 

synnerligen vacker och sinnrik maskin, konstruerad efter 

en i Sverige förut okänd princip och hvilken skötes med 

den allra största lätthet. Äfven torde böra anmärkas att 

härdarne för smidning och hejning äro inrättade efter andra 

grunder än våra vanliga smidesässjor, i det blästern 

inledes genom härdens botten från en derunder placerad 

blästerlåda. 

Från hejarehuset begåfvo vi oss till sjelfva hufvudbyggningen, 

ett ståtligt trevånings stenhus, hvilket i fjor 

undergick en större reparation, i det en särskild utbyggnad 

gjordes för stora trappan och de båda öfre våningarne 

inreddes hvardera till en kolossal arbetssal med några 

smårum bredvid för besigtningen m. m. I trappbyggnaden 

finnes också en »hiss», som går genom alla våningarne och 

medelst hvars tillhjelp vi, utan minsta ansträngning för 

våra fortkomstledamöter, genast förflyttades upp i andra 

våningen. Rummet är stort och vackert samt erhåller ljus 

från tre olika håll, men man känner sig likväl till en början 

litet bortkommen af oljeoset samt detta virrvarr af maskiner 

och arbetare. 

Dessa senare — ty af aktning för menniskan börjar 

jag med dem — hade nästan alla ett intelligent utseende; 

ett par af dem voro dessutom vackre och ståtlige karlar.


25 


Några syntes hafva mycket förkärlek för stora skägg. De 

lära också nästan allesammans vara skarpskyttar. Om en 

hviskande min vän mig i örat att han var vice ordförande 

i arbetareföreningen. 

Maskinerna i de begge öfre våningarne uppgå till 

ett antal af 120 till 130. Af dessa äro nära hälften införskrifna 

från Amerika, och äro dessa i allmänhet grannt 

utmålade. Några äro tillverkade dels vid Munktells, dels 

vid Köpings mekaniska verkstäder, men det största antalet 

dels förändrade, dels nygjorda vid faktoriet. Bland 

dessa äro alla de, som behöfdes för tillverkning af de lösa 

maskintillbehören (fixtures). Att bland denna stora mängd 

och under loppet af några timmar få fullständig reda på 

hvars och ens särskilda bestämmelse är naturligtvis för en 

icke-fackman alldeles omöjligt. Dock fästes min särsklda 

uppmärksamhet vid några af dem och deribland främst 

en s. k. indemaskin, tillverkad af den utmärkte maskinfabrikanterne 

Brown & Sharp i Providence i Amerika och 

inköpt för 2400 rdr. Denna maskin kallas äfven universalfräsmaskin, 

emedan med den kunna tillverkas, utom 

kugghjul, nästan alla möjliga slags frästrissor, spiralborrar 

m. fl. vigtiga verktyg. Jag förstod mig likväl mindre på 

förträffligheten af denna maskin, hvars vackra egenskaper 

jag dock tecknade mig till minnes, än jag anslogs af ett par 

andra, hvilkas sinnrikhet lättare föll i ögonen. Bland dessa 

nämner jag ett par små nätta tingestar för tillverkning af 


26 


skrufvar samt ett par s. k. repetermaskiner. 

Hufvudintrycket af mitt besök på faktoriet var ingalunda 

någon ledsnad öfver menniskans nedsättning till 

en blott matare af maskiner, ty alla arbetarne sågo glade, 

förståndige och påpasslige ut, utan snarare en hög grad 

af beundran för menniskosnillet, som så förstått att göra 

sig till herre öfver materien samt derigenom mångdubbla 

resultatet af sin egen verksamhet. Maskinarbetets stora 

företräde framför handarbetet ligger dock ej blott i den 

förökade och derigenom billigare produktion, som blir resultatet 

af den förra, utan äfven och hufvudsakligen i den 

precision, som följer deraf. Att för hand göra tvänne små 

obetydliga delar af en mekanism fullkomligt lika är nästan 

omöjligt, hvaraf naturligen ett beständigt profvande, passande 

och omgörande blifver följden. Maskinen åter arbetar 

alltid på samma sätt och kan ej arbeta annorlunda, 

så att t. ex. en skruf, som den tillverkar, passar icke blott 

till ett utan till alla gevär efter samma modell. I Amerika 

lär man ej heller anse sig ega en fullständig modell förr 

än man kommit derhän att kunna med maskin tillverka 

hvarenda, om än så obetydlig, del af mekanismen. Och 

hvilken ihärdighet, hvilken uppfinningsrikhet härtill fordras, 

derom kan man göra sig en föreställning, då man får 

höra att endast låsmekanismen till Remingtonsgeväret, 

förutom smergling och härdning har att genomgå ej mindre 

än 183 särskilda operationer, bland hvilka 18 behöfvas


27 


för hanen ensam; 10 för den lilla extraktorn (hvars uppgift 

är att efter skottets affyrande utdraga patronens koppar- 

hylsa), o. s. v. 

På tillverkningens belopp kan jag ej lemna någon exakt 

uppgift. Sannerligen tror jag ej att jag glömde efterfråga 

den, men derom kommer nog krigsministern att underrätta 

den snart sammanträdande riksdagen, och det är ju 

riktigt förnämt af mig att låta en så uppsatt person komplettera 

mina uppgifter. 

Stockmakareverkstaden, som ligger på andra sidan 

slussen, fick jag endast göra en flygtig bekantskap med. 

Maskinerna derstädes voro nämligen ej igång, hvilket var 

mycket att beklaga, ty här lär finnas några sådana, konstruerade 

af frih. Wrede, som visa att, om han också ej var 

någon lämplig chef för artilleriet, så är han likväl ett mekaniskt 

snille.

Guideböcker till historiska platser Innehåll Fakta ... - E-boksbiblioteket

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?