Ladda ner (.pdf, 4 MB) - Stockholm Vatten

Vattentrycket
Ett särtryck ur Stockholm Vattens personaltidning 2011
Från snuskets herravälde till
vatten i världsklass
Wilhelm Leijonancker
– startade resan från snuskets herravälde till vatten i världsklass
En samling texter om hur Stockholms vattenverk och avloppsreningsverk
haft stor betydelse för att forma det moderna Wilhelm Stockholm. Leijonancker startade resan
där Stockholms vattenverk och avlopps­
reningsverk fick stor betydelse för att
forma det moderna Stockholm.

2
Milstolpar
i StockholmVattens historia
Stockholm Vatten är ett modernt företag med en lång historia. För 150 år
sedan invigdes Stockholms första vattenverk. Sedan dess har vi arbetat för
att producera dricksvatten av hög kvalitet. Vi har också verkat för att ta
hand om och rena det använda vattnet på ett sätt som skyddar miljön.
I den här skriften har vi samlat texter om vår historia som tidigare
publicerats i vår personaltidning. Läs om vårt viktiga arbete
och hur våra första vattenverk och avloppsreningsverk
haft betydelse för att forma det
moderna Stockholm.
Koleraepidemi
1834 drabbas Stockholm
av den första och mest
omfattande koleraepidemin.
Leijonanckers förslag till
vattenledning i Stockholm
Den 17 juni 1853 överlämnar
Wilhelm Leijonancker ett förslag
till vattenledning i Stockholm.
I England har man sett att en
allmän vattenledning
medfört att antalet
insjuknande i kolera
minskat drastiskt
och medel åldern
ökat.
Sveriges första vattenverk och
vattenledningssystem invigs
Sveriges första vattenverk vid Skanstull
invigs den 27 april 1861 av kung
Karl XV. Likaså det närmare 30 kilometer
långa vattenledningsnätet. Den
1 juli, samma år, får stockholmarna
tillgång till vattenledningsvattnet genom
så kallade vattenkastare där de
kan hämta vatten.
Vid samma tid börjar även avloppsledningsnätet
att byggas ut och
avlopps vattnet leds till närmaste
vattendrag.
Vattenkonsumtionen ökar och
ännu ett vattenverk byggs
Vattenkonsumtionen ökar snabbt
och efter några år byggs ytterligare
ett vattenverk, Eriksdalsverket,
som tas i drift 1884.
Vattenverket flyttar
ut från staden
Då vattenverken vid Årstaviken inte
längre har tillräcklig kapacitet för
stockholmarnas förbrukning tittar
man på var det skulle passa att
bygga ett nytt vattenverk.
Norsborgsverket invigs den
6 oktober 1904 av kung Oscar II.
I Norsborg kan man dels få
grundvatten från Ekeröåsen,
dels ytvatten från Bornsjön och
när behovet ökar går det
att ta ytvatten från Mälaren.
Toalett från
Opera huset
Strömbadet
Vattenklosettens intåg
Fram till 1904 var det förbjudet
att koppla en vattenklosett till avloppsnätet.
När förbudet hävs blir
vatten klosetten allt vanligare i de
väl ställda bostadsområdena.
1853 1861 1884 1904 1933
Invigning av Lovö vattenverk
Konsumtionen av vatten fortsätter att
öka och 1933 invigs Lovö vatten verk.
Anledningen till att man lägger vattenverket
på Lovön är för att trygga
stadens vattenförsörjning då
matningen av vatten sker från två
skilda håll.
Badförbud i Riddarfjärden
Konsumtionen av vatten stiger och
mängden avloppsvatten ökar. Det
smutsiga avloppsvattnet leds rakt ut i
närliggande vattendrag och blir allt mer
ett problem. Runt 1930 är vattnet så
förorenat att man 1932 inför badförbud
i Riddarfjärden och vattnet förklaras
otjänligt. På grund av den dåliga vattenkvaliteten
fick Strömbadet stänga och
revs efter ett par år. Strömbadet låg
där Strömsborg ligger idag.
Stockholms första större avloppsreningsverk
tas i bruk …
Behovet av avloppsreningsanläggningar
blir alltmer påtagligt. En omfattande
utredning, ”avloppsbibeln” genomförs
och man kommer fram till att det är
nödvändigt att slamavskilja stadens
avloppsvatten före utsläpp. 1934 är
Åkeshovs avloppsreningsverk klart.
… och sju år senare står
Nordens största avloppsreningsverk
klart
1941 invigs Henriksdals reningsverk.
Henriksdals reningsverk är Nordens
största reningsverk och världens första
reningsverk som är insprängt i berg.
Nio år senare tas även Louddens
reningsverk i drift.

Första regelverket för miljö
1969 kommer det första regelverket
för miljön, Miljöskyddslagen. Denna
lag reglerar bland annat utsläpp av
avloppsvatten i vattendrag, sjö eller
annat vattenområde.
Utbyggnad av avloppsreningsverken
I takt med att befolkningstillväxten
stiger ökar utsläppen av kväve och
fosfor. I början av 1970-talet införs
kemisk fällning vid reningsverken
i Stockholm och fosforutsläppen
minskar från cirka 1000 ton per
år till 100 ton per år.
Bromma reningsverk
1966 kompletteras Åkeshov med
ett systerverk i Nockeby. De kopplas
samman och processen får löpa
genom båda verken. Detta är vad vi
idag kallar för Bromma reningsverk.
Åkeshov
Badförbudet i Riddarfjärden hävs
Vattenkvaliteten har nu blivit så bra att
badförbudet hävs. För att hylla det rena
vattnet mitt i staden startas simtävlingen
Riddarfjärdssimningen.
1969 1976 1989
Saltsjötunneln byggs 1989
Saltsjötunneln leder det renade
avloppsvattnet från Bromma avloppsreningsverk
till Saltsjön utanför
Kastellholmen. Åtgärden medför en
stor förbättring av vattenkvaliteten i
Östra Mälaren.
1995
Avloppsreningsverken
byggs ut för att klara
strängare reningskrav
Stockholm Vattens tre avloppsreningsverk,
Bromma, Henriksdal
och Loudden, byggs ut för att klara
strängare krav på rening av fosfor.
Östra Mälaren blir
skyddsområde
För att ytterligare skydda
vår vattentäkt instiftas
2008 ett vattenskyddsområde
för Östra
Mälaren. Det innebär
bland annat att de som
bor och verkar i området
måste vara extra rädda
om vattnet.
2008 2011
Dagvattenmagasinet Ormen invigs 1994
Under innerstaden byggs det närmare 3 kilometer långa
dagvattenmagasinet Ormen. I och med Ormen minskar
källaröversvämningar och bräddningar vid snösmältning
och kraftiga regnväder.
Sammanställning: Agneta Jönsson
Slussen byggs om
Den nya Slussen förbättrar
möjligheten att reglera
nivåerna i Mälaren och på
det sättet säkrar vi tillgången
till bra dricksvatten.
3

STOcKHOLMS STADSMUSEUM, FOTOgRAF: JOHANNES JAEgER, 1860­TAL.
1861 – 2011
4
Hundrafemtio år med kranvatten
För 150 år sedan förändrades stockholmarnas livssituation radikalt. Den 27 april 1861 invigdes Stockholms och Sveriges
första vattenverk, Skanstullsverket. Historiskt var det ett avgörande ögonblick. Allt eftersom vattenledningarna drogs fram
längs stadens gator förbättrades hälsotillståndet i stadsdel efter stadsdel.
Texter: Victoria Henriksson
Källor: Vattenförsörjning & avlopp, Anders Cronström.
Vattenverket 100 år, minnesskrift av Stockholms gas- och
vattenverk i samarbete med Stockholms stadsmuseum.
Norsborgs vattenverk 100 år, Bengt Norling.

6
Från snuskets herravälde
till en modern stad
”Bland de många gagneliga verk, som skapat det nya Stockholm, är dess vattenledning ett av de främsta, kanske det främsta”,
skrev en stockholmare, O. A. Stridsberg, i sina hågkomster från 1800-talets mitt. ”Den bröt snuskets herravälde”.
Idag har vi svårt att föreställa oss förhållandena
i en snabbt växande stad vid
denna tid. Stockholm var omgivet av vatten,
som mer och mer smutsades ner av
avfall från gator, hushåll och hantverkerier.
Vid bryggorna tvättade man och tog
på samma ställe vatten till hushållen. Sitt
dricksvatten hämtade man helst i någon
brunn, men i dess närhet låg ofta latrinupplag
och offentliga avträden.
3700 döda i kolera
År 1834 inträffade den första och också
svåraste koleraepidemin i Stockholm.
Sommaren var torr, brunnarna sinade och
vatten till matlagning fick hämtas i sjön.
Allmänna pumpar sattes upp vid stränderna,
men i flera fall var platserna nära
avloppsdiken och latriner.
Att vattnets kvalitet var dålig på flera
av dessa platser påpekades från flera håll,
men man gjorde däremot inte någon
koppling mellan orent vatten och smittan
som spreds i staden, eftersom man inte
ens visste att det fanns bakterier. Koleran
skördade 3700 offer i en stad som då bestod
av runt 80 000 invånare.
För och emot vattenledning
Kring seklets mitt började man uppmärksamma
att vattenförsörjning, hygien och
hälsa hörde samman. I England hade man
framgångsrikt utvecklat vattenledningstekniken
och konstruerat det första långsamfiltret.
Många av de största städerna
i utlandet hade redan byggt eller börjat
bygga vattenverk och ledningsnät.
Även i Stockholm väcktes tanken på
en allmän vattenledning. Frågan drevs
bland annat av överståthållaren Jacob Hamilton.
Via en släkting i England fick han
information om de engelska framstegen
med vattendistribution och han ville göra
samma sak i Stockholm. Även brandförsvaret
engagerade sig för en vattenledning,
eftersom man då skulle få tillgång till vatten
med bra tryck från brandposterna.
Det fanns dock ett starkt motstånd
mot att bygga vattenverk och vattenledning
i Stockholm. Många ansåg att det var
ytterst onödigt. När drätselkommissionen
(den instans som hade hand om stadens
finanser) 1851 fick ta ställning till två separata
förslag till vattenledning blev inget
av de båda förslagen antaget utan man beslutade
att frågan, med tanke på de stora
kostnaderna, skulle utredas vidare.
Förslag på vattenförsörjning
Wilhelm Leijonancker, lärare i praktisk
byggnadskonst vid Högre Artillerilärover-
ket, fick uppdraget att arbeta vidare på
förslaget. Han ville först studera liknande
anläggningar i andra städer och gav sig
därför iväg på en tre månaders studieresa
sommaren 1852 för att lära sig mer.
I England fick han många bra idéer
och i juni 1853 överlämnade Leijonancker
sitt förslag med ritningar på hela
systemet omfattande rörnät, pumpar, filter,
bassänger och reservoarer. Den bästa
platsen för ett vattenverk bedömde han
vara den inre delen av Årstaviken vid
Skanstull. Han hade även gjort en kalkyl
på driftkostnaderna och ett utkast till stadens
första vattentaxa.
Protester och byråkrati
Trots det väl genomarbetade förslaget var
det inte bara att sätta igång och bygga.
En kommitté fick i uppdrag att nagelfara
Leijonanckers förslag. När detta var gjort
fattades under 1855 beslutet att ledningen
skulle byggas, men motståndet i staden
mot en vattenledning var fortfarande
starkt och protesterna lät inte dröja. Beslutet
överklagades ända upp till kungen,
men klagomålen avslogs i juli 1856.
Efter de extra vändorna skulle man
kunna tro att det äntligen var dags att gå
från ord till handling, men då detta var ett
ovanligt omfattande och kostsamt projekt
ville man att någon som var helt opartisk
skulle granska planerna först. Englands
England var föregångare
Efter flera års forskning lyckades ingenjören James Simpson i London 1829 konstruera det första
långsamfiltret. I filtret, som bestod av sand och grus i olika storlekar, bröts organiskt material ned
och rent vatten kunde avledas från filtret.
Kring filtret utvecklades rörsystem, ångpumpar, tappkranar och avstängningsventiler. Thomas Hawksley
utarbetade bland annat en formel för tryckförluster i ledningarna. Framgångarna med vattenverket i
London medförde att vattenverk byggdes i flera engelska städer under åren runt 1850.
Wilhelm Leijonancker Överingenjör vid Stockholms vattenledning 1857-1870. Ansvarade också för byggandet av
rikets två följande vattenverk i Karlskrona och Jönköping, samt projekterade vattenverk till flera andra städer.

Brunkebergstorg i mitten av 1800-talet enligt Illustreret Tidene.
Brunnar och pumpar
Innan vattenledningen byggdes var huvudstaden hänvisad till brunnar och sjövatten
för sin vattenförsörjning. Stadens brunnar och pumpar var både vackra
och omtyckta. Det var platser där folk kunde träffas och utbyta nyheter.
ledande expert på området, Thomas Hawksley,
kom till Stockholm sommaren 1857
för att göra ett utlåtande.
Den engelska ingenjören hade egentligen
bara en större invändning på Leijonanckers
förslag. Han var tveksam till Årstaviken
som vattentäkt och föreslog att bättre
vatten skulle tas från Drevviken. Detta
skulle i och för sig fördyra projektet, men
det var en lindrig uppoffring enligt Hawksley.
Det blev dock aldrig någon diskussion
om att välja en annan vattentäkt. Med
de svårigheter med finansiering som man
redan hade haft bedömdes det nära nog
utsiktslöst att få fram mer pengar.
Äntligen påbörjas arbetet
Under 1858 satte bygget av vattenverket
äntligen igång. Sommaren därpå levererades
rören till vattenledningen från England
och läggningen påbörjades så snart det första
partiet rör anlänt. Sedan pågick arbetet
till dess att vinterkölden hindrade. Då hade
man hunnit lägga närmare 20 km ledningar.
Våren 1860 fortsatte rörläggningen och
pågick till hösten samma år, då ledningsarbetet
i den första etappen var färdigt.
Huvudledningen i det ursprungliga
rör nätet gick från Årstaviken, i Götgatan,
över Slussen, i Stora Nygatan,
Myntgatan och Slottskajen,
över Norrbro och till
Gustavs Adolfs torg, där den
förgrenade sig dels till Regeringsgatan,
dels till Drottninggatan.
Ett stort steg mot en
modern stad
Efter tre år var alla arbeten
i den första etappen klara
och man hade byggt ett
maskinhus med ”filtereringsapparat”
vid Skanstull,
en reservoar och ett närmare 30 km långt
ledningsnät.
Vattenverket invigdes den 27 april
1861 av konung Karl XV. Ceremonin började
vid vattenreservoaren som var tom på
vatten och upplyst av marschaller.
Gästerna, ledda av Leijonancker och
med kungen i spetsen, steg ned i den
mäktiga pelarsalen. Sedan man beundrat
byggnadsverket gav Leijonancker med en
raket signal till vattenverket att pumparna
skulle starta. Därefter satte sig gästerna i
vagnarna och körde ner till verket ”där inte
minst de stora pumpmaskinernas jämna
Den äldsta kända planen över Stockholms vattenledningsnät.
och lugna gång väckte stor beundran”. På
hemvägen stannade man i hörnet av Götgatan
och Stora Bondegatan (nuvarande
Bondegatan) och fick en uppvisning av hur
vattenledningen skulle användas vid eldsläckning.
Den 1 juli fick så stockholmarna äntligen
tillgång till vatten från ledningen genom
allmänna så kallade vattenkastare där
de kunde hämta vatten. Och därmed hade
Stockholm tagit ett stort steg mot att bli en
modern stad.
7

8
Vattenverken
vid Årstaviken Maskinstationen
När Skanstullsverket stod klart 1861 bestod
det av ett intag från Årstaviken, tre
filterbassänger, en pumpbrunn samt ett
maskinhus med bland annat fyra ångpannor
och två pumpmaskinerier.
Redan någon månad efter att verket
tagits i bruk kunde man konstatera att
dess långsamfilter, med en sammanlagd
yta på nästan 1600 m 2 , fungerade bra. I
slutet av sommaren var vattnet i Årstaviken
fullt av alger, men vattnet som pumpades
ut till stockholmarna var ändå helt
klart.
I Årstalunden, på den plats Södersjukhuset
ligger idag, låg vattenreservoaren.
Den rymde 5000 m 3 vatten och var
kopplad till huvudledningen i Götgatan.
Fyra gånger om dygnet fick en man från
vattenverket gå till reservoaren för att läsa
av vattennivån. 15 år senare köpte man
in elektriska vattenståndsmätare som via
vattenverkets egen telegraflinje förde
över värdena.
Vattenkonsumtionen ökar snabbt
Till en början användes inte mer vatten i
staden än att det räckte att verkets pumpar
kördes mellan två till tre gånger per
vecka, men allt eftersom stockholmarna
insåg nyttan av vattenledningen ökade förbrukningen
av vatten snabbt. Ledningsnätet
växte och fler och fler fick tillgång till
vatten. Redan under 1870-talet behövde
verket byggas ut med fler långsamfilter.
Man kompletterade även vattenproduktionen
med flera grundvattenbrunnar.
Vattenkonsumtionen fortsatte att öka och
efter några år stod det klart att Stockholm
var i behov av ytterligare ett vattenverk.
Det nya verket, Eriksdalsverket, togs i
vid Skanstullsverket. I
mittsektionen låg pannrummen och i flyglarna
fanns ångpumpverken. Fotot är från
1893 och visar alltså hur byggnaden såg ut
efter att den byggts ut under 1870-talet.
Skanstullsverket var Stockholms och Sveriges första vattenverk, men ganska snart behövde staden bygga ytterligare ett vattenverk
och Eriksdalsverket byggdes.
drift 1884. De följande åren växte även
detta verk och kompletterades allt eftersom
med fler filter.
Skanstullsverkets filter
Specifikation för fibermaterialet, tjocklek
från ytan och nedåt.
Fin sand 2,0 fot*
Grus af ett Hagels storlek 0,5 fot
Grus af en Ärtas storlek 0,5 fot
Grus av en Spansk nöts storlek 0,5 fot
Klappersten af en Valnöts storlek 0,5 fot
Klappersten af ett Äggs storlek 0,5 fot
Klappersten af ett Äpples storlek 0,5 fot
Klappersten af en Cocos nöts storlek 2,0 fot
*1 fot = 29,69 cm

En bättre vattentäkt behövs
Trots successiv utbyggnad räckte så småningom
inte de två Årstaviksverken till.
Staden växte och det blev allt svårare att
hålla tillräckligt bra kvalitet på råvattnet.
Man började söka efter en ny vattentäkt.
Bornsjön hade ett riktigt bra vatten och
i närheten fanns även tillgång till grundvatten.
Ytvattnet i Mälaren kunde också
användas som reserv. Det nya vattenverket
i Norsborg stod klart 1904.
Syskonverken vid Årstaviken fortsatte
dock att delta i vattenproduktionen och
först 1918 lades Skanstullsverket ned.
1923 upphörde driften även vid Eriksdalsverket.
Samma år började Norsborgsverket
ta sitt råvatten från Mälaren.
Samma uppdrag idag
Idag är det Norsborg tillsammans med
Lovö vattenverk som försörjer huvudstaden
och dessutom flera grannkom-
muner med dricksvatten och Stockholms
ledningsnät har vuxit från de första
3 milen vattenledningar till 220 mil
vattenledningar och 310 mil avlopps-
Kunskap om bakterier
Under andra hälften av 1800-talet gjordes
stora landvinningar inom bakteriologin
genom forskare som Louis Pasteur och
Robert Koch.
Utvecklingen medförde att vattenverket
1884 anställde kemisten C Ekendahl (som
varit lärjunge till bland annat Pasteur) och
inrättade ett laboratorium. Regelbundna
kemiska analyser av rå- och renvatten började
utföras, men vilka bakteriehalter som
var acceptabla visste man ännu inte.
Eriksdalsverket ritades av
Londonföretaget James
Simpson & Co. Fotot är
taget 1893.
ledningar. Men uppdraget är fortfarande
detsamma; att leverera dricksvatten med
kvalitet till stockholmarna.
Prisat vattenverk
Ekendahl lade grunden till det arbete som
vid Parisutställningen 1900 resulterade i
en mycket uppmärksammad monter.
Där demonstrerades långsamfiltertekniken
med modeller, diagram och mikrofoton
av bakterier som tagits av laboratoriet.
För dessa foton och rönen om långsamfiltrens
förmåga att reducera bakterier
belönades Stockholms vattenverk med
guldmedalj.
9

En stad med vattenledning
10
Ledningsarbete på Hornsgatan 1901
i samband med den nya huvudvattenledningen
från Norsborg.
Den 1 juli 1861 öppnades vattenledningen för allmänheten. Genom sex stycken
tappställen, utplacerade på Norrmalm, Södermalm och Östermalm (Ladugårdslandet),
fick stockholmarna tillgång till friskt dricksvatten. Så småningom fick fler
och fler tillgång till kranvatten även i det egna hemmet.
Att hämta vatten från de allmänna tappställena
var utan kostnad, men man kunde
såklart även välja att koppla sin fastighet
till ledningsnätet.
När vattenledningen byggdes undersöktes
fastighetsägarnas intresse av att
ansluta sig till ledningen, men man fick
inte många svar. Vid 1861 års utgång hade
ändå 80 hus med 2500 rum anslutits. Det
var betydligt fler än vad man hade räknat
med och intresset steg mycket snabbt.
Flera fastighetsägare utanför det område
där staden lagt vattenledningar hade
till och med på egen bekostnad dragit
fram ledningar till sina hus.
Ledningsnätet växer
Ledningssystemet grenade ut sig allt
eftersom, till exempel drogs den första
ledningen till Kungsholmen 1866. Kungs-
holmen var då en fattig och förhållandevis
lantlig del av Stockholm och dess
invånare hade varit särskilt skeptiska till
bygget av en vattenledning.
10 år efter invigningen hade ledningsnätet
hunnit bli nära 80 km. Nätet
fortsatte att växa i snabb takt och vid
1880-talets slut var längden drygt 150 km
och antalet servisledningar 5000 stycken.
Bättre hygien och hälsa
I och med tillgången till vatten ökade så -
klart användandet kraftigt. Stockholmar nas
hygien och hälsa förbättrades också.
Redan året efter vattenverkets tillkomst
började man se en förbättring av
hygienen i staden. ”Vår huvudstad har
under den förgångna sommaren hållit sig
ovanligt frisk och sund”, tyckte sig en tidning
kunna konstatera.
I denna kungörelse från överståthållarämbetet bestämmer
man att den som förstör stadens vattenhämtningsställen
får böta ”femton riksdaler riksmynt”.
Det här var precis vad man hade hoppats
på. När Leijonancker la fram sitt
ursprungliga förslag var ett av hans främsta
argument för en vattenledning att den

skulle förbättra möjligheterna för personlig
hygien och åstadkomma nödvändiga
förbättringar i de sanitära förhållandena.
Enligt Leijonancker var Stockholm innan
vattenledningen ”kanske den enda större
stad i den civiliserade världen där mortaliteten
är större än nativiteten”.
Vattenkvalitet
Sundhetsnämnden gick dessutom ut och
uppmanade stockholmarna att sluta använda
brunnarna och istället helt förlita
sig till vattenledningsvattnet.
När nämnden i mitten av 1860-talet
gjorde undersökningar av de 27 allmänna
brunnar som staden fortfarande tillhandahöll
kunde de konstatera att vattnets
kvalitet inte var tillräcklig. Vattnet innehöll
alldeles för mycket organiska ämnen
och man kunde också se att vatten från
brunnar nära till exempel kyrkogårdar
och pissoarer inte var tjänligt. Vattnet
från ledningen rekommenderades därför.
Moderna bekvämligheter
De kommande decennierna blev vattnet
mer och mer självklart för stockholmarna
och förbrukningen ökade stadigt. Vattenledningarna
drogs in i nybyggda hyreskaserner,
först till trappuppgångarna
och sedan ända in i köken. Med det nya
seklet började också badrum och vattenklosetter
långsamt slå igenom i bättre bostadsområden.
Kring mitten av 1900-talet
hade vattenklosetten hunnit bli allmän.
Fram till 1970-talets början ökade
vattenförbrukningen per person så gott
som oavbrutet, kraftigast då nya ”moderna
bekvämligheter” blev till självklarheter
vid nybyggen.
På 1940-talet var vattenförbrukningen
cirka 350 liter per person för
att på 1970-talet närma sig 500 liter. På
1970-talet uppskattade man att vid nästa
sekelskifte skulle den totala förbrukningen,
inklusive den industriella och allmänna
förbrukningen, vara omkring 800 liter
per person och dygn.
Den här trenden bröts dock och idag
använder en stockholmare cirka 200 liter
vatten varje dag. Vi badar, tvättar, diskar
och använder vattnet på olika sätt i vår
vardag. Och självklart njuter vi ofta av ett
glas med gott och friskt kranvatten!
2,60 riksdaler för vatten
Leijonanckers förslag på vattentaxa var att avgiften för vatten skulle vara per
familj och i relation till familjeförsörjarens inkomst. Men taxan som sedan infördes
var istället baserad på antalet rum i lägenheten.
Många abonnenter ansåg dock att det
var tokigt att behöva betala för rum där
det inte fanns någon tappkran.
Överhuvudtaget tyckte man att
vattnet var orimligt dyrt och under 1861
hade tidningarna en del insändare om
detta. De flesta stockholmare var dock
tacksamma över att i sin bostad eller på
ett närbeläget tappställe kunna få ett
gott vatten.
Kostnad för hushållen
Priset för hushållsförbrukning var 2,60
riksdaler per rum och år. Dessutom
fanns särskild taxa för till exempel rännstenssköljning,
vattning av gator och
gårdar, samt vatten till hästar och nötkreatur.
Vattnet i de offentliga vattenkastarna,
tre på Norrmalm och tre på Söder malm,
fick man hämta utan kostnad.
Industrier hade vattenmätare
Industrier och offentliga byggnader debiterades
efter sin faktiska förbrukning.
Priset var 50 öre per 1000 kannor (ca 19
öre/m 3 ). Ursprungligen fick abonnenterna
själva skaffa vattenmätare, men
under 1870-talet fick man istället hyra
godkända mätare.
Taxan sänks
När Stockholm firade 10 år med vattenledning
kunde man konstatera att
de ekonomiska kalkyler som gjorts upp
hade hållits mycket bra. Man bestämde
att vattenpriset skulle sänkas till 2 riksdaler
per rum och år från och med 1873.
Taxan för dem som abonnerade på mätt
vatten förändrades dock inte.
Stockholms första vattentaxa.
11
FOTO: STOcKHOLMS STADSMUSEUM,
WWW.STOcKHOLMSKALLAN.SE

12
Utsikt över Gamla Stan från Ersta 1897.
Foto: Stockholms Stadsmuseum.
Jubileum för
Stockholm firar 150 år med kranvatten, men det finns ytter ligare ett jubileum
i Stockholms vatten- och avloppshistoria som är värt att uppmärksamma.
Stockholms största avloppsreningsverk, Henriksdal, firar i år sitt 70-årsjubileum!
Texter: catharina Wikström Erlandsson

avlopp i Stockholm
Smutsvattnet har man inte alltid velat uppmärksamma, men genom hela historien har vi stått inför
det faktum att något måste göras. I dag ser vi avloppsreningen, och en effektiv sådan, som en självklarhet,
så även badbara vatten mitt inne i stan. Men så har det inte alltid varit, utan långt därifrån.
Källor:
Vattenförsörjning och avlopp, Anders Cronström
Sankt Eriks Årsbok 1997
Stockholms stads reningsverk vid Henriksdal, Stockholms stads gatukontor
Stockholmskällan
13
FOTO: STOcKHOLMS STADSMUSEUM

14
Stockholms avloppshistoria
–ett mörkt kapitel
I takt med att Stockholm vuxit har vattnet förorenats mer och mer. Det var först en bra bit in på 1900-talet som
Stockholm fick sitt första större reningsverk. Latrin, smutsvatten och annat avlopp hade då under århundraden
släppts ut i Mälaren eller Saltsjön utan någon som helst rening.
Drottninggatan söderut. I förgrunden
nuvarande Olof Palmes
gata med Skvalbänken. Litografi
av Ferdinand Tollin, 1831.

Genom Stockholms hela historia har problemen
med att få undan sopor, smutsvatten
och latrin gått som en röd tråd. I
mängder av kungörelser och förordningar
från olika tider kan vi läsa om stockholmarnas
bristande hygien och bristande
förmåga att ta hand om sin skit och på
olika sätt hålla rent framför egen dörr,
både bokstavligt och bildligt talat.
På medeltiden lär husägarna ha löst
toalettproblemet genom att gräva en grop
i marken på gården. När den var fylld,
täcktes den och man grävde sig en ny
grop. Det vanligaste sättet att lösa problemet
med avfallshanteringen var att man
slängde eller hällde ut allt som man ville
bli av med genom fönstren. För att folk
skulle kunna gå torrskodda genom staden
lades träspångar i mitten av gatan.
Även skomodet kom att påverkas
av stockholmarnas snuskiga beteende;
det blev under en period modernt med
skor som hade upphöjda träklossar under
klack och sula. Allt för att lyfta sin bärare
över gatans snusk.
Pudrettkärringar på glid
Längre fram började man bygga torrdass,
både i husen, men även på offentliga
platser. Dessa dass behövde tömmas
och tunnorna hämtades oftast nattetid av
så kallade pudrettkärringar. Det var ett
skamligt och på alla sätt otrevligt yrke
som oftast innehades av kvinnor på glid.
Dassen var ofta förlagda på vinden
vilket gjorde att tunnorna skulle bäras
ner för vindlande trappor och för att hålla
modet uppe hade de ofta stärkt sig både
en och två gånger på vägen. Färden med
tunnorna blev ofta vinglig och det hände
att hela ekipaget gick omkull!
I Aftonbladet, 1853, var det en skribent
som beklagade sig över det hela ”…
att dessa ofta i förvägen mindre nyktra
personer under utförande av sitt åliggande
bliva ännu rusigare och att man således
får se dem med sin tunna ragla framåt
gatorna…”.
Budare tog över
1859 beslutades att staden skulle ta över
hela hanteringen med renhållning. Också
de så kallade budkontoren som hade hand
om och administrerade avföringshante-
Från början av 1700-talet tömdes stadens dasstunnor av de illa ansedda pudrettkärringarna.
ringen hamnade under stadens paraply.
”Budare” blev det vanligaste namnet på
dem som kom och tömde dassen och nu
bestod yrkeskåren mest av män.
Avloppet som täppte till sjöar
Avloppet då, det vatten som användes,
hur togs det om hand? I rännstenar har
avloppsvatten skvalat sedan lång tid men
under 1800-talets första del anlades så
kallade skvaldiken. Det var en sorts träfodrade,
och ibland överbyggda djupa diken
som gick i vissa av de större gatorna.
Man hade börjat med att försöka leda
undan smutsen, bort till närmaste vattendrag.
En av de större skvalbänkarna gick
i Drottninggatan (ungefär vid nuvarande
Olof Palmes gata). Skvalbänken i Drottninggatan
ledde vattnet vidare ut i Klara
sjö. I många skrifter och romaner från tiden
kan man läsa om stanken som uppstod
varma och torra sommardagar!
Sjön Fatburen på Södermalm (vid nuvarande
Medborgarplatsen) och Brunnsviken
vid Haga hade till en början bra
vatten. Men med tiden blev vattnet till en
tjock sörja och stanken värre och värre.
Fatburen fylldes därför igen 1858. Även
Brunnsviken började likna ett avloppsdi-
ke. För att förbättra kvaliteten på vattnet
sprängdes 1863 en kanal, kallad Ålkistan,
och genom den skapade man på nytt en
förbindelse till Östersjön.
Under senare delen av 1800-talet
hade staden försetts med några få avloppstrummor.
Bland annat mynnade en
ut i Strömmen och en i Klara sjö.
Fina kvarter med smutsig historia
De lokala vattendragen blev alltmer förorenade.
Ett sådant var Träsket som var en
före detta insjö som slammat igen och blivit
så grund att den bildat ett träsk. Sjön
låg mellan nuvarande Jarlaplan och Eriksbergsplan,
längs med Birger Jarlsgatan.
Träskets vatten rann både till Brunnsviken
och till Nybroviken, via Rännilen. Denna
rännil mynnade ut i Katthavet vid nuvarande
Berzelii Park. Och varför det kalllades
Katthavet är det kanske inte så svårt
att lista ut med tanke på mängden döda
katter som låg och flöt!
Att föreställa sig detta svunna smutstiga
Stockholm är idag ganska svårt när
man en sommardag blickar ut över Stockholms
rena vatten. Rena vatten som det
ligger långsiktig planering och hårt arbete
bakom.
15

16
Avloppsledningar och så
småningom reningsverk
När stockholmarna 1861 välsignades med en allmän vattenledning började man även planera för att avleda avloppsvattnet.
En första avloppsplan för Stockholm lades fram redan 1866, alltså bara fem år efter invigningen av Skanstullsverket.
Fader till detta förslag var samme man
som infört vattenrening och vattenledning
i Stockholm, Wilhelm Leijonancker.
Leijonancker, som var en noggrann man,
ansåg att avgränsningen för uppdraget var
för snäv. Han lade därför fram ett förslag
till avloppslösning för hela Norrmalm och
Ladugårdslandet.
Men de beslutande i Stockholm var
då inte redo att ta på sig ytterligare en så
stor kostnad som ett avloppssystem skulle
innebära. Stadsfullmäktige uppskattade
förslagets förtjänster, men rekommenderade
att förslaget skulle läggas i malpåse!
Problemet med avloppet från Rännilen
ner till Nybroplan stod man fortfaran-
Det första förslaget till avloppsplan för Stockholm (Norrmalm) från 1866.
de inför och ett par år senare började man
trots allt att bygga en del av Leijonanckers
föreslagna lösning med avloppstrummor.
Vattenklosetten gör entré
Omkring sekelskiftet 1900 var Stockholm
en stad med cirka 300 000 invånare. Det
fanns avloppsledningar lagda i den bebyggda
delen av staden och de leddes ner
mot närmaste vattendrag.
Under de första åren med vattenledningsvatten
var det förbjudet att använda
det för wc-spolning och det fanns till och
med krav på att man skulle ha en speciell
septiktank installerad för att ta hand om
avloppsvattnet. Det gjorde att expansio-
nen av wc gick väldigt långsamt. Omkring
1895 var det bara ett 40-tal hus i Stockholm
som hade wc installerat. Första av
alla lär villan Täcka Udden på Djurgården
ha varit.
1909 släppte man på restriktionerna
för vattenklosetterna och användandet
ökade men det sista torrdasset försvann
först på 70-talet! När vattenklosetterna
blivit vanliga och det orenade vattnet
släpptes ut i närmaste sjö dröjde det inte
lång tid innan vattnet var så förorenat att
det var direkt hälsovådligt.
En avloppsplan tas fram
En ny avloppsplan framtagen av C J Gimberg,
chef för gatuavdelningen, lades fram
1909. I planen fanns väldigt visionära
idéer. Man framhöll till exempel att det
var bra om alla utlopp förbereddes för
framtida rening av kloakvattnet!
Dessvärre lyssnade stadens ansvariga
inte till den visionäre Gimberg utan till
dåtidens store avloppsexpert professor
Klas Sondén (även kallad Dyng-Klas) som
menade på att det skulle dröja lång tid
innan Stockholm hade blivit så tätbefolkat
att det skulle bli något problem med
föroreningarna. Det var ett uttalande som
han senare fick ta tillbaka. Det dröjde visserligen
20 år, men då ansåg samme professor
att det var ”ofrånkomligt att rena
kloakvattnet från simmande orenlighet
och slam”.
Badförbud införs
Tidigare hade man haft ett flertal utsläpp,
men då vattentoaletter blev vanligare och
i och med de mer samlade avloppen fick
man problem med stora utsläpp på ett fåtal
platser. Stanken lär sommartid ha varit

näst intill outhärdlig. Dessutom syntes
det väldigt tydligt var utsläppen skedde
i och med att det mesta låg och flöt på
ytan!
1927 hade det gått så långt så att
den populära simtävlingen Riddarfjärdssimningen
genomfördes för sista gången.
Man kunde från tävlingsledningens sida
inte längre garantera simmarnas hälsa.
Inte långt därefter stängdes Strömbadet
och badförbud infördes i Riddarfjärden.
Ett badförbud som höll i sig fram till
1976.
Avloppsbibeln anno 1930
Staden hade på allvar fått upp ögonen
för problemet och 1928 fick Gatukontoret
i uppdrag att göra något åt den svåra
vattenföroreningen. Redovisningen kom
1930 och kallades för Avloppsbibeln
(egentligen Förslag till anordningar för rening
av avloppsvatten i Stockholm). Utredningen
utgick från de inre delarna av
staden och de då bebyggda delarna av de
södra förorterna. Att ta ett helhetsgrepp
hade vi idag sannolikt sett som en självklarhet.
Henriksdals ursprungliga huvudbyggnad
i funkisstil. Notera
den stenlagda Värmdövägen i
förgrunden. (Foto omkring 1941)
Den stora avloppsbibeln omfattade byggande
av anordningar för rening av avloppsvatten,
pumpar samt delar från
1909 års plan. Största delarna av innehållet
i avloppsbibeln genomfördes och ett
Stockholm med en avloppshantering värd
namnet började ta form.
Ett verk blir flera
Nu började man planera för, och bygga
Stockholms första avloppsreningsverk.
Det skulle ta hand om vatten från de stora
exploateringarna i västerort och delar
17

18
Åkeshovsanläggningen stod färdig 1934 och är det äldsta verk som fortfarande är i drift i staden.
av Bromma. Ålstensverket var det som
först blev färdigt, år 1934. Det kunde då
ta emot vatten från 5000 personer. Verket
var i drift fram till 1965 då det ersattes
av en pumpstation som pumpade över
vattnet till Eolshäll och sedan vidare till
Himmerfjärdsverket.
Det äldsta verk som fortfarande är i
drift är Åkeshovsanläggningen som också
stod färdigt 1934. Det har byggts ut och
till i flera omgångar och 1966 kompletterade
man Åkeshov med ett systerverk
i Nockeby. De kopplades samman och
processen fick löpa genom båda verken.
Detta är vad vi idag kallar för Bromma
reningsverk.
Utveckling av Bromma reningsverk
Den biologiska delen i Bromma reningsverk
byggdes ut med ett nytt luftningssystem
och nya eftersedimenteringsbassänger
i början av 1980-talet. Det har
även installerats sandfilter som slutsteg
för att klara kraven på fosforrening. Något
som haft stor påverkan på halten fosfor i
Avloppsrening i Sverige
1934
Stockholm får sitt
första reningsverk
utgående vatten från Mälaren är Saltsjötunneln.
Den blev klar 1989. Denna tunnel
leder det renade avloppsvattnet från
Brommaverket till Solna värmeanläggning
och därifrån vidare i bergtunnel, under
staden för att släppa ut vattnet i höjd
med Kastellholmen. Det gör att Östra
Mälaren helt befrias från avloppsvatten.
Stockholms största reningsverk byggs
Under samma period som man byggde
reningsverken i Bromma beslutades det
att ytterligare ett stort reningsverk som
skulle tjäna innerstaden och de södra delarna
skulle byggas och man bestämde
platsen till Henriksdal, insprängt i berget.
Tanken var från början att verket skulle
ha legat längre åt Hammarbykanalen till,
i närheten av mynningen mot Saltsjön.
Opinionen mot detta var stark då man
var oroligt för att verksamheten i Saltsjökvarn
skulle ta skada. Åtminstone var
man från kvarnens ledning oroliga att folk
skulle tro att mjölets kvalitet påverkades
av dess närhet till avloppsreningsverket.
1953
Göteborg får sitt
första reningsverk
1955
Bara 30 av landets 133 städer
har avloppsreningsverk
Ombyggt i etapper
1941, under brinnande krig invigdes
Henriksdals reningsverk på gränsen mellan
Stockholm och Nacka. Byggt för att
ta emot avloppsvatten från cirka 500 000
personer och en vattenmängd på strax under
150 000 m 3 per dygn. Det visade sig
snart vara lite knappt tilltaget och redan
1953 byggdes verket ut till dubbel kapacitet.
Den tredje utbyggnaden av Henriksdal
(1963–1970) försåg verket med
biologisk rening. En fjärde utbyggnad
genomfördes under mitten av 90-talet för
att verket skulle klara av de nya strängare
kraven på kväverening. Det gjordes bland
annat genom att man fördjupade luftningsbassängerna
från 5 till 12 meter. Det
infördes även ett slutfiltreringssteg och
man försåg också verket med ny kraftförsörjning
och en gasmotoranläggning.
Idag tar Henriksdals reningsverk emot
avloppsvatten från Stockholm, Huddinge
och ytterligare 6 grannkommuner. Verket,
som i år fyller 70 år, har åldrats med
behag men har under årens lopp fått ett
antal ansiktslyftningar.
Reningsverken – en självklar del av
samhället
Stockholm växer och områden som tidigare
betraktades som avsides ligger idag
avsevärt närmare centrum. Detta medför
att verksamheter som inte är anpassade
för tätbebyggda områden ska samsas med
bostadshus, köpcentra och skolor. Från
början låg avloppsreningsverken långt
bortom bebyggelsen men har idag blivit
en självklar del av samhället.
1963
Malmö får sitt
första reningsverk

Att bli av med resterna
– ett återkommande problem
Louddens
reningsverk
1950 tas Louddens reningsverk i drift.
Verket byggdes för att ta hand om avloppet
från Hjorthagen, Östermalm, Gärdet
och Djurgården. Då verket efter drygt 50
år inte längre klarade de hårdare kraven
på fosfor och kväverening stod man inför
ett vägval. Antingen att bygga ut reningen
eller att bygga om verket till en pumpstation
och leda avloppsvattnet vidare till
Henriksdals reningsverk. Valet föll på det
senare alternativet. 2004 togs verket vid
Loudden ur drift.
Att bli av med slammet är ett problem som är ständigt aktuellt. Idag används
Brommaslammet som jordförbättringsmedel på åkermark och Henriksdalsslammet
används för sluttäckning vid Aitekgruvan.
Men slamhanteringen och dess problematik
är långt ifrån ett nytt fenomen.
1887 erbjöds stockholmarna genom annonser
att köpa ett gödningsmedel vid
namn Folkguano. Det sades vara ”hastigt
och kraftigt verkande”. Namnet hade
man tagit från fåglars avföring som kallas
för guano och kan användas som högeffektiv
gödsel.
Ett annat gödselmedel som framställts
av latrin är pudrett. Namnet kommer från
det franska ordet poudre som betyder
stoft. Inledningsvis torkades och maldes
latrinen till ett fint pulver som kallades
för Parispudrett. Framställningen var för
besvärlig så produktionen lades ner. Men
i mitten av 1800-talet tog tillverkningen
fart igen. Den nya metoden var att blanda
latrinen med osläckt kalk, torvmull, sågspån,
aska, köksavfall och djurspillning.
När Lövsta sopstation byggdes 1889
forslades stadens latrintunnor dit i järnvägsvagnar
för att bland annat förädlas till
pudrett.
19

Stockholm Vatten är ett kommunalt bolag som levererar dricksvatten
till över en miljon människor i Stockholmsområdet. Vi tar också hand om och
renar avloppsvattnet på bästa sätt för att skydda miljön. Stockholm Vatten äger och
sköter två vattenverk och två avloppsreningsverk liksom ledningsnäten för vatten
och avlopp, pumpstationer och vattenreservoarer i Stockholm och Huddinge.
Vi arbetar även med vattenvård och sjörestaurering.
Under 2011 firade vi 150 år med kranvatten. I den här skriften
kan du läsa om hur våra första vattenverk och avlopps reningsverk
haft betydelse för att forma det moderna Stockholm.
Stockholm Vatten AB, 106 36 Stockholm
Tel 08-522 120 00, Fax 08-522 120 02
stockholmvatten@stockholmvatten.se
www.stockholmvatten.se
Besöksadress: Torsgatan 26
Ingår i koncernen Stockholms Stadshus AB