Amanda Nylund - Nykarleby

Den gröna parkbänken
Amanda Nylund 8 A
Någonstans hördes en bil mullra fram i natten, men i den vackra, gröna parken fanns inte en
människa just nu, ingen som man kunde se från vägen i alla fall. Så gott som hela den lilla staden
sov. Ett nästan ohörbart knak steg plötsligt upp ur skuggorna under parkens höga, gamla träd.
Kanske ett litet djur gömde sig där? Varelsen lämnade skuggorna och slog sig ner på en grön
parkbänk. Hon lade sin vita ryggsäck på marken och slöt ögonen. Varelsen var en vuxen människa
och hette Linnea. Den lilla staden var hennes hemstad och hon hade återvänt till den av en alldeles
speciell anledning.
Mörka höga tallar vajade sakta i vinden medan de sjöng sin eviga sång. Sången handlade om allt det
som hänt i Linneas liv. I varje människosjäl finns en skog av minnen. Linnea älskade sin skog och
besökte den ofta för att likt en osynlig iakttagare betrakta de många olika Linnea hon varit under
årens lopp. Denna gång ville hon se sig själv när hon befann sig i sin ungdoms tidigaste år.
De höga träden kastade djupa skuggor över den lilla människan som likt en älva rörde sig bland de
gråa stammarna. Dold i den gröna tryggheten blickade hon upp emot det vidsträckta himlavalvet
som pryddes av vita skimrande stjärnor mot den svartaste botten. Parken tillhörde henne. Hela
stjärnhimlen tillhörde henne och hon kände sig så förunderligt fri. Lilla Linnea vandrade längre och
längre in mot parkens hjärta, gnolande på en sång. Mitt i parken stod den gröna parkbänken. Den
brukade alltid stå tom och ensam den här tiden på dygnet och det var så Linnea ville ha det. Det var
inte första gången hon var i parken så här sent. Hon öppnade sitt fönster och flydde ut i natten allt
oftare. Det var helt enkelt nödvändigt. Det var något hon letade efter. Hon var inte helt säker, men
kanske var det sig själv hon slarvat bort. Linnea skymtade en gestalt mellan träden och valde att
stanna kvar i skuggan under en knotig, gammal ek. Varför satt någon annan på den gröna
parkbänken? Främlingen hade mörkt, lockigt hår. Kanske såg han helt normal ut i skolans vindlande
korridorer, men nu liknade han en alv som flytt ifrån en fjärran värld. Främlingen tittade upp och
hans gröna ögon såg rakt in i hennes ansikte. Linnea rös, men hon var inte rädd.
– Kom, sa han. Linnea steg fram ur skuggorna.
Himlen blev gyllene i öster och alvpojken fick plötsligt bråttom hem. Ingen av dem visste hur länge
de suttit och talat med varandra, men båda visste att det var allt för länge. Innan han gav sig av tog
Linnea hans nästan vita hand i sin bruna.
– Nästa natt? frågade hon. Han nickade och försvann.

Erika tittade undrande på sin brorsdotter som satt och vinglade till då och då. Den blåa tekoppen
hon höll i handen såg dödsdömd ut, men det var inte det som bekymrade Erika.
– Är du trött, frågade hon. Linnea ryckte till och tittade förvånat på sin faster, som om hon först nu
upptäckt att det var i hennes radhuslägenhet hon befann sig.
– Är du trött, frågade Erika igen. Linnea nickade, korsade armarna över bordet och lät sitt huvud
falla mot dem. Erika skakade uppgivet på huvudet, reste sig och knuffade till Linnea, helt försiktigt,
bara för att förmå henne att titta upp.
– Har du svårt att sova på nätterna? frågade Erika. Om det är något som bekymrar dig så kan du
alltid tala med mig. Det vet du väl?
– Det är inget som bekymrar mig, mumlade Linnea. Ett par minuter senare hade hon somnat.
Små, små flagor, som en gång varit ett fotografi, virvlade hjälplöst i vinden. Linnea betraktade dem
en stund. Sedan smällde hon igen fönstret och kröp ihop i det lilla mellanrummet mellan skrivbordet
och sängen. Hon blundade hårt, öppnade ögonen och blundade igen. Varför försökte hon låta bli?
Tårarna rann vare sig hon ville det eller inte.
– Josef, viskade hon hest rakt ut i mörkret. Namnet klingade annorlunda än förut. Linnea vecklade
upp brevet som hon omedvetet skrynklat ihop. Hon kunde inte förstå att det var hennes alvpojke
som skrivit det.
Hej lilla Linnea!
Hur har du det i Finland? Jag borde ha skrivit tidigare, men det händer så vansinnigt mycket här.
London är något helt annat än vår lilla hemstad. Varenda dag är som ett äventyr. Jag trivs
verkligen som utbytesstudent, men det var inte det jag ville tala om. Jag har något viktigt att
berätta. På fotografiet du fick ser du mig och Jane. Hon går i min klass och... Jag vill inte att du
ska bli sårad lilla Linnea, det vill jag verkligen inte, men jag tycker att det är fel att låta dig tro att
allt är som i somras. Jag skriver för att berätta att om det någon gång varit något mellan oss så är
det slut. Jag hoppas att du förstår. Jag ser dig fortfarande som en vän. Om du inte vill se mig som
en vän så förstår jag dig.
Mvh Josef
Den vuxna Linnea slog upp ögonen och såg hur himlen blev gyllene i öster. Hon mindes en gryning
i sin ungdom och slog händerna för ansiktet för att slippa se. Hon ville både fly och stanna kvar.
Med stela, mekaniska rörelser plockade Linnea upp sin daggvåta ryggsäck från marken och började
rota i den. Hon fann en sax i sin necessär. Hennes högra hand förde den genast mot halsen, men
hennes vänstra hand tvingade den högra att kasta iväg saxen. Den landade i gruset en bit bort.
Linnea försökte hindra sin blick från att söka sig ditåt. Hon hörde sig själv ropa:

– Vad är det du gör Linnea? Hon svarade inte. Linnea rusade upp och flydde innåt stan.
Linnea hade ingen aning om vart hon var på väg. Hennes fötter fann sina egna vägar och snart stod
hon utanför Erikas dörr med fingret på ringklockan. En avlägsen kyrkklocka slog tre slag samtidigt
som Erika öppnade dörren. Hennes ansikte som först haft ett drag av irritation sprack upp i ett
vackert leende. Hon slog armarna om Linnea och viskade:
– Lilla Linnea. Är det verkligen du? Linnea svarade inte. Till sin förvåning upptäckte hon att tårar
strömmade ner för hennes kinder. Hon följde Erika in i köket där de satte sig på varsin klarblå stol.
Linnea snöt sig i ärmen och tittade sig omkring. Hon såg på de blåa köksskåpen, tavlan som inte
föreställde något och allt annat som hon mindes att hon sett för flera år sedan. Det kändes som att ha
kommit hem. Linnea hade aldrig bott i ett hem, bara i en rad opersonliga hus. Erika gav henne en
näsduk. När Linnea snutit sig och torkat tårarna började hon berätta.
̣Det var obeskrivligt tyst. Linnea försökte bryta tystnaden, men insåg att det inte längre fanns något
att säga. Hon hade berättat allt. Med sänkt huvud betraktade hon sina knutna händer som vilade i
famnen. Hon kom att tänka på hur det kändes att hålla Josef i handen och höjde blicken, men tittade
genast bort när hon såg Erikas ansikte. Det var något...något i hennes ögon, som Linnea inte klarade
av att se.
– Linnea, sa Erika allvarligt. Jag har något att säga dig. Linnea lyssnade, men Erika sa inget på en
stund. Först när tystnaden gjort sitt fortsatte hon.
– Släpp taget om det som varit. Det finns en framtid.
Ett svalt sommarregn drog fram. Linnea gick barfota i det våta, tjocka gräset. Hon gick genom
parken. Erika hade övertalat henne att gå och hämta sin ryggsäck. Linnea hade först inte velat, men
när Erika lovat att hon fick stanna hos henne om hon gjorde det hade Linnea gett med sig. Hon strök
sitt våta hår ur ansiktet och stannade framför den gröna parkbänken. Åter igen vällde minnen upp
inom henne. När Linnea var liten flydde hon alltid till parken när föräldrarna grälade. Under bänken
brukade lilla Linnea kura ihop sig till en boll och gråtande undra varför livet var så sorgligt. När
föräldrarna skilt sig hade hon sovit flera nätter på parkbänken. Ingen hade vetat var hon var, inte ens
Erika, men hon var den enda som brytt sig om att leta. Linnea suckade. Minnena skulle alltid finnas
kvar, men det var upp till henne att välja i vilken värld hennes liv skulle utspela sig.
– Jag vill inte leva i en värld av minnen, ropade hon så det ekade mellan träden.
Med ryggsäcken slängd över axeln vandrade Linnea genom en stad som glittrade i solljuset. Hon
vandrade mot en framtid.