Jobbigt pdf_bok.pdf - På G - Din Studio

genomföra ett möte.
Jag fick många intresseanmälningar och gjorde upp en ”turneplan”. För
varje möte som skulle arrangeras tog jag kontakt med Arbetsförmedlingen
på platsen för att höra om de var villiga att sprida information om mötet.
Precis som jag förväntat mig var det en hel del som inte ville ta del av det
här, de reagerade fientligt och ibland verkade de rent rädda. Jag förklarade
att det här var en gratischans för de inskrivna arbetssökande som nu fick en
möjlighet att personligen träffa lokala arbetsgivare och skapa kontakt, men
ett flertal Arbetsförmedlingar ville inte höra talas om det. Jag förstod att de
var rädda för att de arbetssökande skulle berätta om misären de var utsatta
för och att de kände att de tappade kontrollen eftersom de inte själva stod som
arrangör. I de fallen fick jag helt enkelt annonsera i den lokala dagspressen
istället. Min tanke var att mötet skulle ha åtminstone fem arbetsgivarrepre­
sentanter och max 20 arbetssökande. Alla måste få en chans att uttala sig och
blev det större grupper gick det om intet.
Det första mötet som ägde rum var i Karlskoga, den här gången hade jag
fokuserat på unga arbetslösa, under 26 år. Anmälningarna hade strömmat in
och även företagarna hade visat ett stort intresse. Det var inte utan att jag
hade några fjärilar i magen när jag såg ut över gruppen och satte igång mötet.
Inom loppet av ett par minuter hade vi kommit igång och ungdomarna började
ställa frågor till arbetsgivarna. Det blev många aha-upplevelser när arbets­
givarna berättade hur de ser på spontanansökningar, på den enorma mängden
ansökningar som ofta blev följden av en annons, hur de istället frågade bland
vänner och bekanta för att slippa den dyrbara och tidsslukande processen av
att gå igenom hundratals ansökningar och hur svårt det var att vara liten eller
medelstor företagare när en anställd blev sjuk och hur kostsamt det kunde vara.
Arbetsgivarna i sin tur blev förskräckta när de hörde ungdomarna berätta om
hur Arbetsförmedlingen arbetar. Hur man tvingas att söka jobb som man vet
97