Jobbigt pdf_bok.pdf - På G - Din Studio
Jobbigt pdf_bok.pdf - På G - Din Studio
Jobbigt pdf_bok.pdf - På G - Din Studio
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
om allting fortfarande var ok, skönt att gråta som ett barn utan tanke på hur<br />
jag såg ut, eller att någon skulle se mig i detta bedrövliga tillstånd. Nästan<br />
ingen i min bekantskapskrets skulle ha trott sina ögon. De ville se mig som<br />
den starka, som alltid klarade sig, som i motgångar var kylig, klarsynt och<br />
ibland ganska spydig. Någon som var hård som flinta, obändig och alltid ett<br />
stöd att räkna med. Vad skulle de ha sagt nu? Jag brydde mig helt enkelt inte,<br />
allt jag önskade mig just nu var att någon, vem som helst egentligen, skulle<br />
ta mig i sina armar, hålla mig hårt och viska ”allt ordnar sig, allt ordnar sig”<br />
i mitt öra.<br />
Men det fanns ingen här, bara jag. När jag kände att gråten började avta<br />
reste jag mig upp och gick in i badrummet för att snyta mig och skölja av<br />
ansiktet. Jag blev nästan rädd när jag såg min egen spegelbild. Ögonen och<br />
hela uttrycket var som en överdriven bild av hopplöshet. Jag spolade med det<br />
kalla vattnet och fyllde händerna och sköljde ansiktet gång på gång. Det var<br />
så kallt att jag måste dra efter andan när det träffade mina rödgråtna ögon<br />
och kinder. Men jag kände mig ren, ren från insidan och ut. Det var som om<br />
jag spytt ur mig alla känslor och nu var jag rendiskad, tom och klar.<br />
Jag beslutade mig för att ta en riktigt lång dusch, det var som om den här<br />
gråtattacken hade fått all skit att stiga till ytan och jag ville tvätta av mig,<br />
så att inget låg kvar på huden för att irritera. Det kändes underbart att låta<br />
varmvattnet rinna över hela kroppen, jag stod helt stilla och njöt av känslan<br />
och kunde nästan känna hur ett leende höll på att bryta fram. <strong>På</strong> med rena<br />
kläder och lite smink så att de tydligaste spåren av gråten doldes. Jag gick ut<br />
i köket och satte på en kopp kaffe, det doftade himmelskt. Så här måste det<br />
kännas för alla de som ständigt sökte adrenalinkickar och riskerade livet, när<br />
de efteråt kom till sans och fick en kopp kaffe. Nej, jag hade inte varit nära<br />
döden alldeles nyss, men på något sätt hade något dött inom mig och lämnat<br />
plats för något nytt.<br />
50