Jobbigt pdf_bok.pdf - På G - Din Studio

åskade ur som följde henne vart hon än gick även om solen sken på alla andra.
Det fanns inget sånt svart moln hängande över mig men jag började undra
om det vilade en förbannelse över mig som tog sig samma uttryck. Vad jag än
gjorde lyckades ingenting. Inga arbetsgivare svarade ens på mina ansökningar,
som trots allt ofta både var annorlunda och inspirerande. Alla tankar om att
starta eget eller komma upp med någon idé som skulle kunna säljas och få
mig ur detta fängelse innehöll något element av kostnader. Och fanns det
inte kostnader så fanns det alltid regler och bestämmelser från Akassa och
Arbetsförmedling som gjorde varje försök att komma loss omöjligt.
Väl hemma igen satte jag mig i soffan i vardagsrummet och stirrade in i
den motsatta väggen. Hur länge skulle jag orka hålla på så här? Det här var
ju inget liv, det var knappt ens överlevnad. Det som bekymrade mig mest
var Lina. Jag ville inget hellre än att vara en bra mamma, en rolig mamma
som hittade på saker, som sa ja till önskningar, som kunde överraska och som
kunde kompensera för en pappa som inte brydde sig. Men helt utan pengar
var det svårt. Det som också var svårt, mycket svårare än jag någonsin kun­
nat drömma om var att hålla det egna hoppet eller den egna lusten att leva vid
liv när jag inte hade någon som helst ekonomisk frihet. Varje gång jag tänkte;
så skulle man kunna göra, insåg jag att det kom med en kostnad och att det
därför inte alls gick att göra. Det kunde vara så litet som att jag hade behövt
frimärken, en tur och returbiljett till stan, mikroskopiska pengar kan tyckas
men lik förbannat pengar jag inte hade. Det var halvmörkt i rummet och
jag kände hur den sista energin lämnade kroppen. Kunde jag ta livet av mig?
Näe, jag måste ju i alla fall hålla ut tills Lina var 18, jag kunde ju inte gärna
lämna henne både utan mamma och pappa. Dessutom skulle jag aldrig våga
och trots att jag kände mig som om allt var hopplöst och värdelöst fanns det,
långt därinne någonstans, en liten gnista som ändå ville tro att det faktiskt
skulle ordna sig och att livet ändå är värt att leva.
48