Jobbigt pdf_bok.pdf - På G - Din Studio

då och då tog de en klunk eller en bit av kaffebrödet. Visste man inte om det
skulle man trott att det var två kvinnor som känt varandra i hela sitt liv men
inte setts på ett par år.
-Jaha, så du har ledsnat på sniglarna uppe på arbetsmarknadsdeparte­
mentet?
-Ja, det är otroligt, inget händer ju däruppe, svarade Pernilla på sin be­
hagliga skånska.
-Men att flyga upp till Stockholm för att se till att de får ditt material
direkt i händerna – det är ju häftigt, Paula skrattade när hon såg Pernil­
las uttryck och förstod att den här kvinnan såg till att saker hände, hon
satt inte och väntade på att människor som uppenbarligen levde i ett helt
annat tempo skulle hinna ikapp.
-Jo, det kan man kanske tycka, men jag vägrar att låta mig bortkollras av
de där som ska diarieföra allt och sen händer inget mer. Hänger du med?
-Självklart, sa Paula.
De tog på sig sina svarta kappor, svepte om sig halsduk och sjal och gav
sig ut i snömodden på Drottninggatan igen. Under hela promenaden till de­
partementet fortsatte de att prata och skratta om vartannat. Tänkbara sce­
narion som de funderade ut fick dem att skratta så att de måste stanna och dra
efter andan. De kom överens om att det troligaste var att de fick tag i någon
sekreterare, eller ”doberman” som skulle se till att de inte kom i direktkontakt
med någon minister. De gick in i entrén, lät sig inspekteras av säkerhetsvak­
ten och kvinnan i receptionen och berättade sitt ärende. Receptionisten bad
dem sätta sig och vänta och ringde upp till Littorins kontor. Efter några mi­
nuter fick de veta att Sven-Ottos sekreterare skulle komma ner till dem. Strax
efteråt kom en kvinna i fyrtiofemårsåldern ut genom en av dörrarna och gick
med bestämda steg mot de båda kvinnorna.
-Hej, Pernilla, vi har talats vid i telefon, Pernilla log vänligt och kvinnan
193