Jobbigt pdf_bok.pdf - På G - Din Studio

och pratade och såg mest ut som om de satt där för att träffas och småprata
lite. Vad fan gjorde jag här? Jag höll Linas hand hårdare, som om jag inte ville
att hon skulle ta del av det här, jag ville hålla henne utanför, men idag hade
hennes dagmamma planeringsdag så det var inte mycket jag kunde göra. På
något sätt ville jag markera att jag egentligen inte alls hörde hemma där, att
det här var första gången i hela mitt liv som jag satte foten på ett socialkon­
tor, men jag insåg att det förmodligen inte var någon i rummet som brydde
sig.
Lina pekade på en ledig stol och ville sätta sig. Jag satte mig på huk bredvid
henne, vände ryggen åt hela rummet och kände hur jag med min kropp
försökte agera som en sköld, som om vi var hotade av människorna i rum-
met. Jag kände mig hotad, ingenting kunde göra mig mer illa till mods än
att befinna mig i en situation där jag helt plötsligt inte klarade mig själv.
Tankar på artiklar jag läst om ”alla som bara gick och hämtade ut en massa
pengar, Sveriges så ”välkända sociala skyddsnät” cirkulerade i huvudet och
jag försökte trösta mig med att de ju måste hjälpa mig, nu när jag var där för
allra första gången i mitt liv. Att det här bara var en engångsföreteelse och
att jag aldrig mer skulle behöva förödmjuka mig. Det är tur att man inte kan
se in i framtiden.
Klockan blev halvelva innan Gunilla kom ut och sa mitt namn. Känslorna
stormade inom mig, inte nog med att man skulle behöva gå till Socialen, de
lät en också vänta som om den bokade tidpunkten bara var för syns skull, som
för att markera hur oviktig jag var och hur de kunde göra som de ville.
Gunilla räckte fram handen för att hälsa och vi presenterade oss. Jag och
Lina följde med in på hennes kontor. Gunilla var gravid, kanske i sjätte
månaden och det kändes som om det gjorde saken lättare, som om hon blev
mer mänsklig på grund av det. En blivande mamma skulle väl i alla fall ha
förståelse för en ensamstående mamma i nöd.
16