Det finns 7 kommentarer till denna artikel: Datum ... - Barnplantorna

More documents

Recommendations

Info

I Sverige följer vi FN:s barnkonvention, vi har en språklag och vi skriver lika-behandlingsplaner, ändå kränks döva barn och teckenspråket varje dag! Lotta Jönsson Förstadielärare/speciallärare döv/hörsel, Förskolan Bokelund Växjö 2009-11-18 Kommunikation mellan barnen med CI Artikeln är en bra sammanfattning. Min erfarenhet är att barn med CI har svårt att kommunicera med varandra med tal och hörsel. Teckenspråket är en säker väg till god kommunikation i en grupp. Kommunikationen är en viktig grund för en positiv personlighetsutveckling med god självkänsla och gott självförtroende. Man får då större chans att kunna relatera sig till andra och vid behov lösa konflikter med andra. Flera barn med CI kommer till specialskolan när de är lite äldre och med "trasiga själar". Jag förstår inte varför man inte förespråkar två-/flerspråkighet för barnen med CI, nu när vi lever i ett mångkulturellt samhälle där man talar för flerspråkighet. Christina Eriksson leg psykolog, Kannebäcksskolan, Göteborg och Vänerskolan, Vänersborg 2009-11-18 Tsp är en tillgång Jag är hörselskadad och har själv gått i renodlad hörselklass på tidigare Hofskolan i Härnösand, numera införlivad i Kristinaskolan. Där var teknisk utrustning, hörselutbildade lärare, små klasser och teckenspråk som stöd en självklarhet. Överallt fanns andra elever med mer eller mindre grav hörselnedsättning som man som barn kunde spegla sig i. I en sådan miljö behövde jag aldrig missa någonting och hade således inte en funktionsnedsättning därför att miljön var anpassad! Jag är döv på ena örat och "lätt hsk" på andra så i vissa situationer hör jag jättebra och i andra situationer riktigt dåligt, om man råkar stå på "fel sida" och prata i en bullrig miljö. Jag rör mig mestadels i det hörande samhället men är oerhört medveten om vad tiden i hörselklass betytt för mig som elev och människa. Min identitet som hörselskadad OCH stolt kunde utvecklas i denna miljö, där tsp var ett självklart inslag och stöd. Det fina med teckenspråkig miljö är ju att vi hörselskadade alltid kan välja mellan att tala eller teckna, beroende på situation och behov. Inget är bättre eller sämre. För mig är det också en trygghet att ha tsp i botten, utifall att jag skulle bli döv en dag. Då har jag ett språk och en kommunikationskanal även om jag inte längre kan höra. Tänker alla föräldrar och professionella inom hörselområdet på det? Jag tror inte alltid det. Jag hoppas verkligen på att man framöver kan se fördelarna med både tal och tecken eftersom de så väl kan komplettera varandra, och inte konkurrera. Detta var några ord från mig som själv är hörselskadad, teckenspråkskunnig och som därmed står med fötterna i båda världarna. Tack för en bra artikel! Rebecka Bjurhall Internationell ombudsman, Hörselskadades Riksförbund 2009-11-20 Det viktiga är inte för och emot tecken, det är resursfördelningen som inte är bra. Jag skulle som förälder till en 5-årig pojke med cochleaimplantat och som ordförande i Barnplantorna Östra Regionen vilja framföra ett par kommentarer till artikeln men först och främst vilja göra två klarlägganden; 1. Teckenspråket är ett fantastiskt sätt att kommunicera och jag hoppas och tror att det kommer att behålla sin ställning som officiellt språk i Sverige för det behövs. 2. Specialskolan är oerhört bra för många barn men det kan inte fortsätta att vara den enda skolformen som erbjuds med statligt stöd utan det måste ske en omfördelning av dagens resurser. Till artikeln: Jag citerar: "varför sprids uppfattningen att teckenspråk hindrar barn med kokleaimplantat i deras rehabilitering?" Här anges ingen källa till att det skulle vara så. Vem säger till föräldrarna att teckenspråk hindrar deras habilitering? Det är ingen jag har hört. Däremot så kan jag möjligen se att det finns personal inom vården som ifrågasätter om teckenspråk hjälper språkutvecklingen för barn med CI, men det är inte riktigt samma sak. Som förälder har jag tagit beslutet att använda enbart talat språk då min son redan förväntas vara tvåspråkig (svenska och engelska) och jag inte såg någon möjlighet att kunna fokusera på tre olika språk på något väsentligt sätt. Hittills har jag inte sett någon anledning att ompröva det beslutet. Andra har valt tecken som stöd medan en tredje grupp har valt teckenspråk i kombination med talat språk. Nästa citat: "Men det är skillnad på ett barn som är ett år och kan säga två ord och ett barn som är åtta år och bara kan två ord." Ett totalt ovidkommande påstående. Alla forskning tyder på att det enbart är barn med tidig implantering eller med kortare tid av hörselbortfall som kan förväntas kunna prestera på en hög nivå med enbart talat språk, det inkluderar självklart inte prenatalt döva åttaåringar, har någon någonsin påstått detta? "Resultaten i dag pekar på att kokleaimplantat ännu inte ger normal hörsel och kommunikationsutveckling." Då detta område är otroligt snabbt föränderligt så är det viktigt att man tittar på så färsk forskning som möjligt där man sett hur dagens låga implantationsåldrar kombinerat med förbättrade rehabiliteringsmetoder (AVT etc) börjar peka på andra resultat, t ex ”Ching TY, Dillon H, Day J et al. Early language outcomes of children with cochlear implants: Interim findings of the NAL study on longitudinal outcomes of children with hearing impairment. Cochlear Implants Int. 2008.” där man säger ” Results demonstrated that children who received a cochlear implant before 12 months of age developed
normal language skills and at a rate that is comparable to normal-hearing children. Children who received later implantation performed at two standard deviations below the normative mean.” Dessa resultat är preliminära men det finns andra indikationer, bl a från svenska studier, som visar på liknande resultat. "Utifrån vår erfarenhet, och utifrån den forskning som hitintills presenterats, rekommenderar vi att rehabiliteringen för barn som föds döva och hörselskadade eller förvärvar hörselskadan under förskoleåldern alltjämt ska innehålla en bred bas, oavsett hörselnedsättning" och hjälpmedel. Här indikerar författarna att även ett barn som t ex förlorar hörseln vid fyra års ålder p g a olycka eller sjukdom skall rehabiliteras med hjälp av teckenspråk. Det är naturligtvis helt galet att introducera teckenspråk för en fyraåring som redan har tagit gigantiska steg i sin normala talspråksutveckling. Här är det självklart 100% fokusering på tal som gäller förutsatt att barnet inte lidit annat typ av hjärnskada samtidigt. (eller finns forskning som visar på motsatsen, jag har inte sett någon) "Den medicinska, pedagogiska, kommunikativa och psykosociala rehabiliteringen bör inte bara vara fokuserad på att normalisera barnet i fråga om tal och hörsel utanpå att uppmärksamma betydelsen av ett aktivt kommunikativt stöd under hela uppväxten så att barnet får bästa möjliga start." Dumheter, enligt min mening. Tvärtom är det normalisering som det ska fokuseras på om de medicinska förutsättningarna finns. Normal skola, talat språk, grannarna som kompisar, fotbollsskola etc. Varför inte? Är det så att barnet inte klarar av det så får vi hoppas på att vi som föräldrar är tillräckligt observanta och klarsynta (med stor hjälp från hörsel och språktester som kontinuerligt genomförs) att vi omprövar inriktningen i det fall barnet inte klarar det ”normala” samhället men vi ska väl inte sträva efter ett barn som står utanför ”det normala” (uppfatta nu inte detta som att jag på något sätt vill kategorisera döva eller teckenspråk som onormalt, jag använder enbart begreppet normalt för att författarna gör det). "För att förbättra resultaten i skolan för samtliga elever med hörselnedsättning, oavsett hjälpmedel och språk, föreslår vi att samtliga barns föräldrar i den tidiga rehabiliteringen erbjuds teckenspråk. Syftet med detta är att det sannolikt ökar barnens kognitiva utveckling." Här vänder jag mig dels mot den sista meningen där man inte visar på någon källa till denna sannolikhet. Säkert finns forskning som pekat på detta (källor och dock bra att ange) men i t ex en avhandling som kom ut häromdagen och som presenteras bl a på SPSM’s hemsida så finner Malin Wass ” Barn med cochleaimplantat: kognition och läsförmåga” att viss typ av språkutveckling varit bättre bland de barn som fokuserat på talat språk i skola såväl som i hemmet medan annan språkutveckling har varit neutral vad gäller sådana demografiska variabler. Ingenstans nämns att man hittat tecken på att barn som använder en stor del teckenspråk haft en bättre utveckling än andra. "Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna." Nej men just det faktum att de båda lärda herrarna är företrädare för en myndighet som idag sätter sprätt på enorma summor på en specialskola för några få av de drabbade barnen (kostnaden för ett barn i specialskolan är ca 10 ggr högre än kostnaden för ett barn i normal skola, det kan SPSM själva verifiera) medan vi som väljer normal skolgång inte får en krona i statligt stöd. Och det är just resursfördelningen som är kärnfrågan för oss föräldrar och något som Barnplantorna arbetat med under flera år. Varför kan inte vi som föräldrar få en större valmöjlighet att med hjälp av statliga medel själv välja den bästa skolformen för våra barn. Idag är det allt eller inget som gäller. Skicka barnet till en SPSM skola och hon kostar 750,000:-/år. Sänd barnet till en annan skola, kommunal eller fristående och barnet får samma resurser som andra elever och 0:- från staten. Detta är ju inte rimligt och det försvårar speciellt för de föräldrar som vill välja en ”vanlig” skola men ändå fortsätta med teckenspråk för ofta så saknar kommunen resurser för att hjälpa dessa och föräldrarna väljer då i många fall att fokusera helt på talat språk. Ett statligt bidrag som följer barnet till den skolan man väljer oavsett skolform skulle hjälpa enormt i det här avseendet. Man får ibland känslan av att det inte är barnets väl och ve som tas hänsym till i förfatarnas artikel utan att man medvetet eller omedvetet skyddar en otidsenlig skolform istället för att ta itu med de mastodonlika pedagogiska problemen som specialskolan har vilket Ola Hendar själv har visat på i sin utredning av densamma ”Hendar O. Måluppfyllelse för döva och hörselskadade i skolan. Redovisning av uppdrag enligt regleringsbrev: Slutrapport. Härnösand: Specialpedagogiska skolmyndigheten; 2008.” Så slutligen vill jag säga att det är kul att Läkartidningen skriver om CI-barn men det vore kanske bra om det inte bara var företrädare för en ”inriktning” som fick komma till tals då det, som jag visat här ovan, finns tvetydigheter i såväl forskning som hur man uppfattar nuläget beroende på vilken stol man sitter. Med vänliga hälsningar Per Wassgren Stockholm Ordförande Barnplantorna ÖST Per Wassgren Förälder/Ordförande, Barnplantorna Öst
Page 1: Det finns 7 kommentarer till denna

Det finns 7 kommentarer till denna artikel: Datum ... - Barnplantorna

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?