Nummer 25 September 2007 - Bondersbyn

Hyeln
Att åstadkomma ett bra hyvlat virke är i
ännu högre grad än när det gäller klingan
en fråga om precision och noggrannhet.
Ovanför kvarnen fanns en slipsten där
Larsson slipade hyvelstålen till perfekt
precision. Jag brukade se med respekt på
den där slipstenen.
Förutom ägarn själv så var Bertil en av de
betrodda när det gällde att ställa in hyveln.
Det levererades mycket hyvlat virke. Det
var vanligt att allt virke till ett husbygge
levererades direkt från sågen, såväl ohyvlat
i olika dimensioner som golvvirke, paneler
och klenspont.
Innan spånplattan kom bestod ju innerväggarna
av 3/4 tums råspont på vilken
man sedan spände papp. För hyvling gick
det åt två man. Mottagaren mätte och
skrev längder på brädan ev. med avdrag
för skada eller för stor valkant, för att sedan
läggas till ett upplag för inmätning
och transport. Hanteringen var inte lätt att
effektivisera.
Vid ett tillfälle hyvlade Bertil och jag ett
parti som skulle iväg på lastbilen dagen efter.
Jag tog emot bakom hyveln och ställde
mig frågan om det var allt jag kunde göra.
Jag började summera i huvudet de mätta
bräderna och skrev av på en bräda varje
hundratal meter. Det resulterade i att när
partiet var hyvlat var det också mätt och
summerat. Där blev Larsson överraskad.
Han brukade annars stå med räknemaskinen
och slå in längden på vare bräda.
Vid lämpliga partier använde också Bertil
därefter direktmätning. Det var väl inte
alltid helt riskfritt att ta en helleverans till
ett bygge. Byggherren är kanske en ful
fisk eller kommer sig själv oförskyllt på
obestånd. Att sågen råkade ut för förlustleveranser
var väl svårt att vara helt garderad
mot. Larsson var ju en bottenärlig
person och bedömde andra efter sig själv.
Det kunde bli förluster, en del jobbiga kan
man nog tänka sig.
Kapen
Det var långt före det jag började jobba i
sågen som jag upplevde industri- och sågmiljön.
Timmer bogserades i stora flottar
från avverkningar runt sjön och flottades
genom dammbäcken och över sågtjärn
och till sågbäcken. Där las det inom bom
och var redo för klingan. Det var hela tiden
ett syfte med verksamheten och man
kunde följa den och överblicka.
Med drivningarna under vintern var det
en hel del som hade sin utkomst från sågen.
Själv upplevde jag egentligen inte i
min ungdom att jag saknade pengar.
4 Bondersbyarn
Sågen i
Lappträsk
Vi hade ju ett nyodlingsprojekt som gav
mycket kastved av björk och dessutom var
det nog normalt att man började hugga på
förtjänst när man var förhållandevis ung.
En sak var väl att utbudet och därmed behoven
var små. Vassholmen och älvflottningen
var utkomstmöjlighetema i andra
byar, för oss var det sågen.
När det sågades var jag bakhalare, oftast
då med Martin Larsson. Det krävdes väl
inte någon specifik skicklighet för detta
annat än att det inte fick hänga upp sig
med servicen till sågbänken. Särskilt inte
när Hjalmar eller Fredrik var sågare.
Det är möjligt att man tog matrasten till
hjälp men jag mins att jag vid rännilen
vid dasset kunde hålla igång ett vattenhjul
med diverse trissor och remmar. Vi hann
också bära iväg spinken åt Bertil.
Bertils uppgift var ju kantverket men
han kunde också ägna tid åt justeringar
på kantverket. De som sågade måste ju
ligga i hela tiden. Därför märkte man ju
att sågarna nog tyckte att Bertil borde
själv bära bort spinken. Det gjorde han
ju också ibland. För oss var det bara ett
nöje. Det hände att man spiksågade och då
måste man stoppa för att fila och justera
till klingan.
Då kunde vi, Martin och jag, passa på
att laga till landgångarna för bakakärran
och kärra vidare de eventuella bakalass
som hamnat på sidan. Det var också alltid
timmer att rulla fram från upplag eller
flotta fram från bommen ovanför vägen.
Bertil Larsson bär spink
Det fanns också alltid skräp från stockama
och från bakarna att rensa undan. En sak
var säker, det fanns alltid att göra och sådant
som behövde göras när man jobbade
vid sågen.
Jag började i sågen när jag var 18. Men
mitt första inhopp gjorde jag tidigare. Sixten
hade börjat där och jag hade fått vara
med vid nedtagning av 3/4 tums brädstaplar.
Staplarna togs ned inför hyvlingssäsongen
på hösten. Därvid sorterade man
så att varje brädpaket man skickade ned
hade samma bredd. Den som tog emot
travade varje bredd för sig. Min timpenning
var hälften nämligen 50 öre. Det var
bra betalt och Larsson (Arvid) tyckte att
vi gjorde ett bra jobb. Det tror jag också
att vi gjorde. Vi var ju unga och viga och
snabba. Och att vara vig kom till sin rätt
när det gällde att plocka ned trekvarttumsstaplar.
De torra bräderna var ju lätta och
man kunde skjuta ihop hela varvet, sortera
och skicka ned.
Å andra sidan var det nog ingenting som
fallerade med styrkan heller. Jag kommer
ihåg att jag kunde hålla en 15 liters hink
full med vatten på rak arm när jag var 15
år. Det var det ingen som kunde. Efter det
att stapeln var nertagen och sorterad täcktes
den mot regn. Nästa fas inför hyvling
var justering av snedändar och vankant.
När vi bar in bräderna för hyvling och
alltid när jag bar var jag noga med att
träna med båda axlarna så att jag växlade
bära än på den ena än på den andra axeln.
Det gjorde att jag bar utan att känna någon
skillnad med vänster eller höger axel. Det
är den metod jag använt gentemot arbetsställningar,
att jag skall kunna växla vara
allsidig. Det gällde när jag fällde med
svans eller bågsåg eller när jag filade sågarna,
jag skulle kunna växla från den ena
eller andra sidan och växla händer eller
armar utan problem, så har jag medvetet
tränat mig att alltid göra.
Förmodligen startade impulsen att göra
så när jag före 10 medvetet fast med visst
besvär tränade mig att hugga med yxan
från vilket håll som helst. Man bör ju då
växla grepp på yxskaftet. Nyodlingsprojektet
baki heden innebar mycket hanterade
av gräftyxan och spaden. Självklart
kunde jag obehindrat lägga upp dikesjorden
åt det håll som var lämpligast genom
att växla grepp på spaden. En inspirationkälla
vid den här tiden var Ernst Idla med
sin isometriska, allsidiga träning.
Hästen
Vår häst köpte far när jag var 7, hästen och
jag var jämnåriga. Köpet av hästen kunde
försvara ett särskilt kapitel. Far lånade de
800 den kostade av Arvid Larsson, sågverksägaren.
Annars hade han helt säkert
inte kunnat köpa den hästen. Den gick fort
och det var bra när far var ute på säljturer.
Men den glömde inte på många år finska
Lappträsk, där Vestin bodde. Vestin sålde
hästar och var till oss med hästen flera
gånger innan köpet. Far hämtade hästen
flera gånger hos Vestin de första åren, då
hade den sprungit dit.
Text och gamla foton: Holger Rönnqvist
I nästa nummer avslutas artikeln om sågen
i St. Lappträsk