Hjärna, ryggmärg och nerver

Hjärna, ryggmärg och nerver
Nervsystem och celler
Nervsystemet sköter information
Hjärnan, ryggmärgen och nerverna kallas gemensamt för nervsystemet. Människan har ett
nervsystem som är mer utvecklat än djurens och har därför mer avancerade mentala och
intellektuella funktioner. Tack vare det kan man tala och skriva. Människan har också ett
välutvecklat minne och ett rikt känsloliv.
Nervsystemet är nödvändigt för att kroppens olika delar snabbt ska kunna få kontakt med
varandra, och fungera som en enhet. Kommunikation kan även ske med hjälp av
hormonsystemet, men det går långsammare.
Hjärnan och ryggmärgen bildar tillsammans centrala nervsystemet, som ofta förkortas CNS.
Dessa delar av nervsystemet skyddas av skallens ben och av ryggkotorna. De fungerar som
kroppens kommandocentral. Nerverna som skickar iväg eller tar emot information kallas
perifera nervsystemet.
Hjärnan,
ryggmärgen och nerverna kallas för nervsystemet. Nervsystemet behövs för att kroppens olika
delar snabbt ska kunna kommunicera med varandra och fungera som en enhet.
Styr kroppens funktioner
Nervsystemet har flera övergripande uppgifter i kroppen. Det tar emot olika typer av
information, till exempel syn- och hörselintryck, lagrar informationen i minnet och styr
kroppens funktioner med hjälp av den informationen. Styrningen av andra vävnader och organ
sker dels genom nervtrådar som leder information ut i kroppen, och dels med hjälp av
signalämnen som för informationen vidare till muskelceller, körtelceller eller andra
nervceller.
Nervsystemet påverkar alltså inte bara skelett, leder och muskler, utan styr även kroppens
hormoner samt de inre organen. Förutom att registrera olika upplevelser, gör nervsystemet
även att man blir medveten om dem. Man blir bara medveten om ungefär en procent av all
information som man tar emot från sina sinnen. Resten sorteras bort på vägen.

Allt kan inte styras med viljan
Den del av centrala och perifera nervsystemet som kan påverkas av viljan kallas somatiska
nervsystemet. Den del som inte kan styras medvetet kallas autonoma nervsystemet. Namnet
beror på att detta nervsystem arbetar helt självständigt eller autonomt, utan viljans kontroll.
Två olika sorters celler
Nervsystemet är uppbyggt av nervvävnad. Den består dels av nervceller, och dels av
stödjande celler som kallas gliaceller. Det centrala nervsystemet innehåller ungefär 100
miljarder nervceller, eller neuron som de också kallas. Det finns ungefär tio gånger så många
gliaceller. Varje dag dör ungefär 100 000 nervceller. Bara omogna nervceller, stamceller, kan
dela sig. Därför läker nervvävnad dåligt om den skadas.
Nervceller är uppbyggda på liknande sätt som alla andra celler i kroppen. De innehåller en
cellkärna, cellsaft och andra delar med olika uppgifter i cellen.
Något som skiljer nervcellerna från andra celler är att de har utskott. Varje nervcell har ett
långt utskott som kallas axon. Det leder impulser ut från nervcellen. Cellen har också flera
kortare utskott, så kallade dendriter, som leder nervimpulser in till cellen. Med hjälp av
utskotten har cellerna kontakt med andra nervceller, muskler eller körtlar. De längsta
utskotten är över en meter långa. Både de långa och korta utskotten är förgrenade så att de kan
ha kontakt med många andra celler.
Nerverna består av buntar med långa utskott, axon. En del nervertrådar omges av en
myelinskida. Den bildas av speciella gliaceller som ligger virade runt nerven. Myelinet består
av fett och fungerar som isolering. Det täcker inte hela nerven, utan det bildas små
mellanrum, noder, med en till två millimeters mellanrum.
Nervvävnaden i det centrala nervsystemet är av två slag, grå och vit substans. Nervcellens
cellkropp som innehåller kärnan utgör den gråa substansen. Den vita substansen består av
cellernas långa utskott och myelin. Den vita substansen får sin färg av myelinet.
Varje
nervcell har ett långt utskott som kallas axon, som leder impulser ut från nervcellen. Cellen
har också flera kortare utskott, dendriter, som leder nervimpulser in till cellen.
Nerverna består av långa utskott, axon, som ligger tillsammans i nervbuntar. En del nerver
omges av en så kallad myelinskida.

Nervceller leder elektriska impulser
Något som är typiskt för nervceller är att de kan bilda, ta emot och leda impulser. Impulser är
en form av elektriska urladdningar som uppstår i nervcellerna. Urladdningen beror på att
natrium och kaliumjoner snabbt passerar genom cellens yta, cellmembranet. Impulsen sprids
sedan i nervcellen och dess utskott, och fortsätter sedan till andra celler.
Kontaktpunkten mellan två nervceller, mellan en nervcell och en muskelcell, eller mellan en
nervcell och en körtelcell kallas synaps. När en impuls når synapsen släpper den iväg en
kemisk signalsubstans som påverkar nästa cell. Om cellen då stimuleras uppstår en ny impuls
som förs vidare till nästa nervcell. På så sätt kan en impuls färdas lång väg genom många
nervceller innan den slutligen leder till något. Man kan till exempel känna att spiken som man
trampat på är vass.
Kontaktpunkten mellan två nervceller, mellan en nervcell och en muskelcell, eller mellan en
nervcell och en körtelcell kallas synaps. När en impuls når synapsen släpper den iväg en
signalsubstans som tas upp av en mottagare, receptor, på nästa cell.
Ibland leds inte nervimpulsen vidare
Det är inte alltid som en cell stimuleras av en impuls från en annan nervcell. Impulsen kan
istället hämma cellen, vilket gör att det inte bildas någon ny nervimpuls som kan föras vidare.
Det är en mycket viktigt funktion, annars skulle vi ständigt bombarderas med alltför många
impulser. Det sker alltid ett noga avvägt samspel mellan stimulering och hämning i
nervcellerna.
Cellerna har många kontaktpunkter
En nervcell kan ha kontakt med mer än tusen andra nervceller, och själv kontaktas av
ytterligare tusen andra celler. På så sätt bildas ett nätverk av celler.

Kontakten mellan nerv och muskel kallas motorändplatta, och fungerar på liknande sätt som
synapsen mellan två nervceller. När impulsen överförs till muskelcellen drar den ihop sig. Om
impulsen istället överförs till en körtelcell utsöndrar den sitt sekret, exempelvis saliv.
En nervcell, neuron, skickar alltid sina impulser i samma riktning. De nervceller som
förmedlar information från centrala nervsystemet, det vill säga hjärna och ryggmärg, till
muskler och körtlar i kroppen kallas motoriska. Nervceller som leder information från
kroppen till centrala nervsystemet kallas sensoriska. Motoriska och sensoriska nervceller
ingår ofta i samma nerv som då sägs vara blandad.
Kontakten mellan nerv och muskel kallas motorändplatta. Den fungerar på liknande sätt som
synapsen mellan två nervceller. När man ska röra en muskel skickar hjärnan en impuls som
fortsätter genom ryggmärgen och vidare ut i ryggmärgsnerverna. När impulsen till slut
överförs till muskelcellen drar den ihop sig.
Nerverna är olika snabba
Olika nerver leder impulsen olika snabbt. Nerver med myelinskida leder impulsen snabbare
än nerver utan. Det beror på att impulsen hoppar mellan noderna. I långa utskott, axon, som är
grövre leds impulsen snabbare än i tunna axon. I riktigt snabba axon kan ledningshastigheten
vara 150 meter per sekund. Dessa nervtrådar kan snabbt ge hjärnan information om man till
exempel trampar på något vasst. I långsamma axon kan ledningshastigheten vara så låg som
0,1 meter per sekund.
Hjärnan
Hjärnan kräver mycket energi
Hjärnan ligger väl skyddad i det hålrum som bildas av skallens ben. Den väger knappt 1,5 kilo
vilket motsvarar cirka två procent av kroppsvikten, men hjärnan förbrukar 15-25 procent av
kroppens energi. Hjärnans olika delar är
• storhjärnan
• hjärnstammen
• lillhjärnan
• hjärnhinnorna.

Hjärnan använder ungefär en femtedel av den syremängd som tillförs kroppen via blodet.
Blodet kommer genom två par blodkärl, artärer, som förenas till en ring på hjärnans
undersida. Små artärer förgrenas från ringen och når hela hjärnans yta.
Hjärnan väger
knappt 1,5 kg och använder ungefär en femtedel av den syremängd som tillförs kroppen via
blodet.
Storhjärnan är mest utvecklad
Storhjärnan är den mest utvecklade delen av hjärnan, den del som skiljer människan från
djuren. Den utgör nästan 90 procent av hjärnans totalvikt, och består av två halvor som sitter
ihop med varandra. Varje halva kallas hemisfär.
Storhjärnans yta är veckad, och ser ut ungefär som en knäckt valnöt. Vecken kallas vindlingar
med mellanliggande fåror. Några fåror är extra tydliga och de delar in de båda hjärnhalvorna i
lober
• pannlob
• hjässlob
• tinninglob
• nacklob.
Storhjärnan är
den mest utvecklade delen av hjärnan. Den utgör nästan 90 procent av hjärnans totalvikt.

Storhjärnan består av två halvor som sitter ihop med varandra. De båda hjärnhalvorna delas in
i lober.
Vårt medvetande finns i hjärnbarken
Storhjärnans yttre skikt kallas bark och består av grå substans. Här ligger nervcellernas
cellkroppar. Hjärnbarken är överordnad resten av det centrala nervsystemet. Den ansvarar för
vårt medvetande, tankar, känslor och minne. Härifrån styrs även våra medvetna rörelser.
Storhjärnans inre är till största delen uppbyggd av vit substans, men innehåller även så kallade
kärnor eller ganglier av grå substans. Nervcellernas utskott i den vita substansen är
ledningsbanor som förmedlar information mellan nervcellerna. Tack vare detta kan hjärnans
olika delar samarbeta. Ledningsbanorna för även information vidare mellan hjärnbarken,
hjärnstammen, lillhjärnan och ryggmärgen.
Storhjärnans yttre skikt kallas bark. Den ansvarar för medvetande, tankar, känslor och minne.
Härifrån styrs även alla medvetna rörelser. Hjärnstammen styr kroppens hormonella system,
andning, hjärtverksamhet, kroppstemperatur, ämnesomsättning samt vakenhet. Lillhjärnan är
framför allt viktig för balansen och finregleringen av alla rörelser.
Storhjärnan innehåller fyra hålrum som kallas ventriklar. De har förbindelse med varandra
och innehåller en klar vätska som kallas hjärn-ryggmärgsvätska. Den är stötdämpande och
transporterar näringsämnen till hjärnan och avfallsprodukter från den. Hela hjärnan omges av
tre hjärnhinnor.
Vätska skyddar hjärnan
Storhjärnan är inte helt kompakt. Den innehåller fyra hålrum som kallas ventriklar.
Ventriklarna har förbindelse med varandra och innehåller en klar vätska som kallas hjärnryggmärgsvätska.
Vätskan bildas i speciella blodkärl i ventriklarna, och den omger även
hjärnan och ryggmärgen. Vätskan är stötdämpande och ger därför ett bra skydd för hela
centrala nervsystemet. Hjärn-ryggmärgsvätskan transporterar näringsämnen till hjärnan och
avfallsprodukter från den.

Hjärnloberna har olika uppgifter
Storhjärnans lober har olika uppgifter. Rörelsecentrum i pannlobens bark kontrollerar alla
viljestyrda muskelrörelser. Känselintryck och smak registreras med hjälp av hjässloben. I
tinningloben finns bland annat centra för hörsel och lukt, och i nackloben finns syncentrum.
I både rörelse- och känselcentrum har varje kroppsdel ett bestämt område. De delar av
kroppen som är mest aktiva eller känsligast har fått störst plats. Därför har de områden som
styr händerna, munnen, läpparna och tungan ett rätt stort utrymme i hjärnan.
De båda hjärnhalvorna har också delvis olika uppgifter även om de samarbetar mycket. Hos
de allra flesta är vänster hjärnhalva dominant. Den ansvarar bland annat för språk och tal.
Höger hjärnhalva är mer konstnärlig och skapande.
Storhjärnans lober har olika uppgifter. Från rörelsecentrum i pannlobens bark kontrolleras alla
viljestyrda muskelrörelser, medan känselintryck och smak registreras med hjälp av
hjässloben. I tinningloben finns bland annat centra för hörsel och lukt. I nackloben finns
syncentrum.
Hjärnstammen styr andning, blodtryck och puls
Hjärnstammen ligger under storhjärnan och förbinder den med ryggmärgen. Hjärnstammen
består av
• mellanhjärnan
• mitthjärnan
• bryggan
• förlängda märgen.
Hjärnstammen innehåller omkopplingsstationer som till viss del kan filtrera informationen till
hjärnbarken. Hjärnstammen innehåller även viktiga områden som bland annat styr kroppens
hormonsystem, andning, hjärtverksamhet, kroppstemperatur, ämnesomsättning och vakenhet.
Lillhjärnan är viktig för balans och rörelser
Lillhjärnan ligger under storhjärnans nacklober alldeles bakom hjärnstammen, som den också
är förenad med. Lillhjärnan består av två sammanfogade halvor som också kallas hemisfärer.
De är också uppbyggda av grå och vit substans. Även lillhjärnans yta är kraftigt veckad, men
vecken är tunnare än storhjärnans. I genomskärning ser lillhjärnan ut som ett träd. Snittytan
brukar kallas ”livets träd”.

Lillhjärnan är framför allt viktig för balansen och finregleringen av våra rörelser. Den tar
emot information om kroppens läge och rörelser, och samordnar den informationen med de
order om viljestyrda rörelser som kommer från storhjärnan. Tack vare detta blir rörelserna
mer finstämda.
Runt hjärnan finns tre hinnor
Hela hjärnan omges av tre hjärnhinnor:
• Hårda hjärnhinnan ligger ytterst och är kraftigast. Den täcker skallens insida och går
ner som en vägg mellan storhjärnans och lillhjärnans halvor. Den bildar dessutom ett
tältliknande stöd över lillhjärnan. Trots att hinnan är mycket tunn består den
egentligen av två skikt. På några ställen löper stora vener mellan skikten.
• Spindelvävshinnan är den mellersta hjärnhinnan och följer hårda hjärnhinnan. Hinnan
har fått sitt namn på grund av att den är tunn som ett spindelnät. Trådliknande utskott
från spindelvävshinnan förenar den med den innersta hjärnhinnan. I mellanrummet
mellan dessa båda hinnor finns hjärn-ryggmärgsvätska. Här går även hjärnans stora
artärer.
• Mjuka hjärnhinnan ligger innerst och följer hjärnans yta. Hjärnans små blodkärl
omsluts av hinnan.
Ryggmärgen
Ryggmärgen skyddas av kotorna
Ryggmärgen är en direkt fortsättning av förlängda märgen i hjärnstammen. Ryggmärgen
sträcker sig från stora nackhålet i skallens nackben, vidare genom den kanal som bildas av
ryggkotorna, ner till nivå med första eller andra ländkotan.
Även ryggmärgen innehåller grå och vit substans, men här ligger den grå substansen innerst. I
ett tvärsnitt ser den grå substansen ut som en fjäril. Fjärilens främre vingspets kallas för
ryggmärgens framhorn. Här finns cellkropparna till de nervceller som sköter kroppens
rörelser. Ryggmärgens bakhorn ligger i fjärilens bakre vingspets. Bakhornet innehåller de
nervceller som tar emot känselintryck från kroppen. Den vita substansen ligger utanför den
grå och innehåller nervbanor som leder impulser från hjärnan ut till kroppen, och från kroppen
till hjärnan.
Ryggmärgen är tjock som ett lillfinger och uppbyggd av flera segment som benämns på
liknande sätt som ryggkotorna. Det finns
• åtta halssegment, trots att det finns bara sju halskotor
• tolv bröstsegment
• fem ländsegment
• fem korssegment
• ett svanssegment.
Från vart och ett av de 31 segmenten utgår ett par ryggmärgsnerver. De sju översta paren
passerar ut ovanför respektive kota. De åttonde halsnerverna passerar mellan sista halskotan
och första bröstkotan. Övriga nerver passerar ut från ryggradskanalen genom mellankotshål
under respektive kota.

Även
ryggmärgen innehåller grå och vit substans, precis som hjärnan. I den grå substansen finns
cellkropparna till de nervceller som sköter alla rörelser, men också nervceller som tar emot
känselintryck från kroppen. Den vita substansen innehåller nervbanor som leder impulser från
hjärnan ut till kroppen, och från kroppen till hjärnan.
Från ryggmärgen utgår 31 par ryggmärgsnerver. Ryggmärgen är en viktig omkopplingsstation
för de nervbanor som är på väg till och från hjärnan. Den tar även hand om vissa reflexer utan
att hjärnan behöver bli inkopplad.
Vätska och hinnor runt ryggmärgen
Ryggmärgen omges, precis som hjärnan, av tre hinnor. De kallas ryggmärgshinnor.
Hjärnhinnorna övergår i ryggmärgshinnorna utan någon synlig gräns. Den yttersta hinnan
täcker ryggradskanalen och består av två skikt. Det är mellan dessa båda skikt man får
bedövningsmedel med en kanyl vid epiduralbedövning, som är en typ av ryggbedövning.
Trots att ryggmärgen slutar vid första eller andra ländkotan fortsätter den mellersta
ryggmärgshinnan ner till ungefär tredje korskotan. Där bildar den en vätskefylld säck.
Vätskan består av hjärn-ryggmärgsvätska som har förbindelse med vätskan i storhjärnans
hålrum, så kallade ventriklar. I den vätskefyllda säcken sprutas bedövningsmedel in vid den
typ av ryggbedövning som kallas spinalbedövning. Den innersta ryggmärgshinnan täcker
ryggmärgens yta.
Nedanför där ryggmärgen slutar innehåller ryggradskanalen alltså endast hjärnryggmärgsvätska,
och de ryggmärgsnerver som ännu inte passerat ut från ryggraden. Dessa
nedersta ryggmärgsnerver kallas hästsvansen.
Ryggmärgen sköter kroppens reflexer
Ryggmärgen är en viktig omkopplingsstation för de nervbanor som går till och från hjärnan.
Den tar även hand om vissa reflexer utan att hjärnan behöver bli inkopplad. Om man till
exempel lägger handen på en varm platta drar man tillbaka handen innan man knappt hunnit
bli medveten om värmen och smärtan. Denna reflex sker snabbare än om impulsen måste
hinna nå hjärnan innan den leder till att handen tas bort. Tack vare detta undviks skador på
vävnaderna. Det är alltså en skyddsreflex.
Flera andra reflexer fungerar på liknande sätt, till exempel knäreflexen. Läkaren testar den
genom att knacka med en reflexhammare nedanför knäskålen. Man sparkar då uppåt med
benet utan att kunna kontrollera rörelsen. Blinkreflexen och pupillreflexen är andra exempel.

Nerverna
Nerverna består av långa utskott
Nerverna ute i kroppen kallas för det perifera nervsystemet. Nerverna består av buntar av
långa utskott, axon, från nervcellerna. Cellkärnorna finns i hjärnan eller ryggmärgen.
Nerverna förmedlar information mellan det centrala nervsystemet och resten av kroppen.
Kroppens olika typer av nerver är:
• hjärnnerver
• ryggmärgsnerver
• nerver som inte kan styras av viljan.
Hjärnnerverna har sina cellkroppar i hjärnan, närmare bestämt i hjärnstammen. Man har tolv
par hjärnnerver.
Ryggmärgsnerverna har sina cellkroppar i ryggmärgen. Totalt har man 31 par
ryggmärgsnerver. Varje nerv innehåller både nervtrådar som leder information från hjärnan
och ryggmärgen ut till kroppen, och nervtrådar med känselinformation från kroppen till
hjärnan.
Hjärnerver utgår från hjärnstammen
Hjärnnerverna har sina cellkroppar i hjärnan, närmare bestämt i hjärnstammen. Man har tolv
par hjärnnerver:
• Luktnerven leder luktinformation från näsans slemhinna till luktcentrum i
tinningloben. Det är den första hjärnnerven och kallas olfaktoriusnerven.

• Synnerven förmedlar synintryck från näthinnan till syncentrum i nackloben. Det är
den andra hjärnnerven, optikusnerven.
• Ögats rörelsenerver leder impulser till de små muskler på ögonglobens utsida som gör
att vi kan titta uppåt, nedåt och åt sidorna. En av nerverna drar dessutom ihop pupillen
och ökar linsens ljusbrytande förmåga. Ögats rörelsenerver består av tredje, fjärde och
sjätte hjärnnerverna, och de heter ockulomotoriusnerven, trochlearisnerven och
abducensnerven.
• Trillingnerven är den största hjärnnerven. Den tar emot känselintryck från ansiktet och
förmedlar dessutom nervimpulser till tuggmusklerna. Det är den femte hjärnnerven
och kallas också trigeminusnerven.
• Ansiktets rörelsenerv leder nervimpulser till ansiktets muskler, tårkörtlarna och två av
spottkörtlarna. Dessutom förmedlar nerven smak som registreras på tungans främre
två tredjedelar. Det är den sjunde hjärnnerven, facialisnerven.
• Hörsel- och balansnerven leder information om hörsel och balans från innerörat till
hjärnan. Den åttonde hjärnnerven heter vestibulokoklearisnerven. Hörselnerven kallas
även akustikusnerven, men det gäller bara den del som har med hörseln att göra.
• Tung-svalgnerven leder information till de muskler som sköter om sväljningen. Den
tar även emot information om smak från tungans bakre tredjedel, och känsel i svalget.
Den nionde hjärnnerven kallas också glossofaryngeusnerven.
• Lung-magnerven kallas vagusnerven eller ”den kringirrande nerven” och är kroppens
längsta hjärnnerv. Den påverkar på ett omedvetet plan bland annat struphuvudet,
hjärtat, lungorna, magsäcken och tarmarna. Det är den tionde hjärnnerven.
• Hjälpnerven eller binerven förmedlar nervimpulser till kappmuskeln och stora
nickmuskeln. Den elfte hjärnnerven heter också accessoriusnerven.
• Tungans rörelsenerv sköter om tungans rörelser. Hypoglossusnerven är ett annat namn
på tolfte hjärnnerven.
Ryggmärgsnerver leder information till och från hjärnan
Ryggmärgsnerverna har sina cellkroppar i ryggmärgen. Man har 31 par ryggmärgsnerver som
indelas i:
• åtta par halsnerver
• tolv par bröstnerver
• fem par ländnerver
• fem par korsnerver
• ett par svansnerver.
Varje nerv innehåller både nervtrådar som leder information från hjärnan och ryggmärgen ut
till kroppen, och nervtrådar med känselinformation från kroppen till hjärnan. Strax efter att
ryggmärgsnerverna har passerat ut från ryggradskanalen delar de upp sig i en främre och en
bakre gren.
Några av de främre grenarna från intilliggande ryggmärgsnerver flätas ihop till nervflätor. På
latin kallas en nervfläta plexus. På så sätt bildas halsflätan, armflätan och länd-korsflätan.
Från dessa flätor utgår därefter nerver till bland annat halsen, mellangärdet, skuldran, armen,
höften och benet. Var och en av dessa nerver innehåller därför nervtrådar som kommer från
flera olika ryggmärgsområden.
Bröstnervernas främre grenar ingår inte i nervflätor, utan varje gren bildar en revbensnerv
som löper under revbenet med samma nummer. Ryggmärgsnervernas bakre grenar bildar inte
heller flätor utan går direkt till bakhuvudets, nackens och ryggens muskler och hud.

Kroppens större nerver
Från halsflätan utgår:
• Frenikusnerven som leder impulser till mellangärdet.
Från armflätan utgår:
• Strålbensnerven som leder impulser till de muskler som sträcker armen och handen
samt till huden på armens och handens baksida.
• Mittnerven som leder impulser till underarmens böjmuskler samt några av tummens
muskler. Dessutom förmedlar nerven känselintryck från några av fingrarna.
• Armbågsnerven som leder impulser till handens små muskler. Om man stöter i
armbågen på ett visst ställe kommer nerven i kläm. Man känner hur det sticker och gör
ont ut i lillfingret. Det brukar kallas änkestöten. Nerven förmedlar även känselintryck
från handflatan och en del av fingrarna.
Från ländkorsflätan utgår:
• Lårnerven som innerverar den fyrhövdade lårmuskeln samt huden på lårets framsida.
En liten gren går även till huden på underbenets insida.
• Ischiasnerven är kroppens största nerv och innerverar muskler på lårets baksida. Den
delar sedan upp sig och fortsätter som skenbensnerven och vadbensnerven.
• Skenbensnerven innerverar den trehövdade vadmuskeln samt fotsulan.
• Vadbensnerven innerverar muskler och hud på underbenets fram- och utsida.
Nerver som inte kan påverkas av viljan
De nerver som styr aktiviteten i våra inre organ kan inte påverkas av viljan, exempelvis
hjärtat. Dessa nerver hör till det autonoma nervsystemet.
Det autonoma nervsystemets två delar är
• sympatiska nervsystemet
• parasympatiska nervsystemet.
Det autonoma nervsystemet samordnar och styr kroppens grundläggande funktioner. Det
påverkar bland annat andningen, hjärtverksamheten, blodtrycket och aktiviteten i magtarmkanalen.
Det styr också förmågan att kissa och könsorganens funktioner.
Sympatiska nervsystemet
Det sympatiska nervsystemet består av flera nervknutor eller ganglier. Nervknutorna är
förenade med varandra till ett pärlband som ligger på båda sidor om ryggraden. De kallas
tillsammans den sympatiska gränssträngen.
Nervknutorna är omkopplingsstation för nervtrådar som kommer från ryggmärgen.
Impulserna i dessa nervtrådar fortsätter i långa utskott, axon, vars cellkroppar ligger i
nervknutorna. Dessa axon löper tillsammans med en del av hjärn- och ryggmärgsnerverna och
når stora delar av kroppen.
Sympatiska ganglier finns även i bukhålan intill stora kroppspulsådern. De sympatiska
nervtrådarna bildar nätverk runt artärernas blodkärl.

Förbereder kroppen för kamp
Det sympatiska nervsystemet påverkar de flesta av kroppens inre organ. Det aktiveras när
kroppens krafter behöver mobiliseras, till exempel i stressituationer eller när man känner sig
rädd. Det gör att kroppen bättre kan hantera sådana påfrestningar. Impulser i det sympatiska
nervsystemet stimulerar även binjuremärgen, vilket leder till att stresshormonerna adrenalin
och noradrenalin går ut i blodet.
När det sympatiska nervsystemet aktiveras medför det bland annat att:
• pulsen ökar
• hjärtat pumpar kraftigare
• blodcirkulationen omfördelas så att blodflödet till muskulaturen ökar, medan det
minskar till hud och inälvor
• blodtrycket ökar
• luftrören vidgas så att det går lättare att andas
• blodsockernivån ökar så att man får extra energi
• pupillerna utvidgas
• svettningen ökar
• tarmrörelserna minskar
• matsmältningen sätts på sparlåga.
Dessa effekter gör kroppen redo att fly eller slåss. Det sympatiska nervsystemet är inte bara
aktivt i stressituationer, utan deltar hela tiden genom att bland annat reglera blodtrycket och
kroppstemperaturen.
Parasympatiska nervsystemet mest aktivt vid vila
Det parasympatiska nervsystemet har också nervknutor eller ganglier, men de finns ute i
kroppen nära de områden som påverkas. Nervtrådarna till ganglierna följer dels några av
hjärnnerverna (nummer 3, 7, 9 och 10) från hjärnstammen, och dels ryggmärgsnerver från
korssegmenten. Från nervknutorna fortsätter korta nervtrådar till respektive mål.
När det parasympatiska nervsystemet går igång medför det att:
• pulsen minskar
• hjärtats pumpkraft minskar
• blodtrycket sjunker
• luftrören dras ihop
• pupillerna dras ihop
• salivproduktionen ökar
• tarmrörelserna ökar
• matspjälkningen ökar
• erektionen underlättas
• man kan kissa
• man kan tömma tarmen.
Det parasympatiska nervsystemet är alltså mest aktivt vid vila och i lugna situationer då
kroppens reserver byggs upp. Det hjälper också till att minska effekten av det sympatiska
nervsystemet.
De båda nervsystemen förmedlar som regel impulser till samma områden i kroppen.
Nervtrådar från de båda systemen kan till och med vara sammanflätade med varandra. De
båda nervsystemen har oftast motsatta effekter på kroppen.

Nervbanor sköter kontakten mellan kroppens delar
Nerver förmedlar information mellan centrala nervsystemet och övriga kroppen, och kallas
ledningsbanor eller nervbanor. En nervbana består av flera nervceller, neuron, ungefär som
länkarna i en kedja. Nervcellerna har kontakt med varandra med hjälp av synapser.
De flesta nervbanor mellan storhjärnans bark och ryggmärgen korsar över till motsatta sidan i
hjärnstammen. Höger hjärnhalva styr därför vänster kroppshalva, medan vänster hjärnhalva
styr höger kroppshalva.
Nervbanorna kan vara av olika slag.
• Motoriska banor kallas nervbanor som går från hjärnan till skelettets muskler. De
förmedlar information från rörelsecentrum i pannloben. Impulserna gör att
skelettmuskulaturen drar ihop sig och man kan röra sig.
• Sensoriska banor kallas nervbanor som går från kroppen till hjärnan. De leder
information om tryck, beröring, smärta och temperatur från huden till känselcentrum i
hjässloben. De förmedlar också information från leder, muskler och senor som
lillhjärnan behöver för att kunna kontrollera hållning och rörelser.