1 - Sillerud

Hej!
Mycket har timat sedan vi möttes i förra krönikan. Min stulna gran
ligger på rishögen där grönsakerna så småningom skall frodas,
tomteblossen som Ulla i Myrås så välvilligt skänkte mig i juletid
har blossat färdigt för den här gången.
Ingen av oss vet när tiden är inne då vi ska lämna jordelivet.
För mången sker det lugnt och stilla, för andra under dramatiska
former. Kerstin Segerberg, vår omtyckta och respekterade präst
lämnade jordelivet i all ensamhet under vad vi uppfattar som dramatiska former.
Vandringsmannen och diktaren Sven Helgman som bl.a. bodde i Granmon i Sillerud
slutade sitt jordeliv i ensamhet i snödrivorna på Storebörs is den 22 februari 1951.
När detta blad distribueras så hoppas jag att våren och vårkänslorna börjat ta över.
Debatten här hemma i Sverige rör sig annars runt de tre närmast hjärtat liggande
samhällsfrågorna: sjukvården, åldringsvården och skolan och rapporterna från dessa
verksamheter är ju tyvärr alarmerande. Långa väntetider inom sjukvården, personalbrist
inom åldringsvården. I den sistnämnda verksamheten var förstås inte lokaliteterna
i gamla tider något att skryta med, men efter vad jag hört så hade man i varje fall
ordentligt med personal som kunde ge mänsklig värme och omvårdnad. Har dock inte
någon djupare kunskap om detta, men skulle gärna vilja höra någon som har erfarenhet
riktigt långt tillbaka berätta om det. Finns du som har lust att berätta om den gamla
åldringsvården så skriv lite om detta i bladet. Kanske någon som arbetat på Silleruds
ålderdomshem eller ”fattiggårn” som det ibland benämndes?
Skolväsendet är ju ett område som av gammal hävd ligger i mitt intresse efter 42 två
år som lärare, hela tiden i Sillerud. Blir kanske lite extra intressant då jag under alla
mina skolår haft elever från en ganska homogen befolkningsgrupp, vilket gjort att man
klarare kunnat se effekterna av olika trender och organisationsförändringar.
Vill påpeka att man var mycket lyckligt lottad att komma till en kommun som Sillerud
på 50 talet, en kommun med mycket god ekonomi och med en förnämlig skolstyrelse.
Hur jag hamnade i Sillerud är en något unik historia. Efter min lärarexamen i Karlstad
arbetade jag på sommaren på fabriken i Svaneholm och träffade bl.a. en sillerudsbo
Börje i Kjestad. Börje råkade träffa Isaksson, rektor i Sillerud som desperat letade efter
en lärare till sin skola i Svensbyn. Detta var en tid med stor lärarbrist och Isaksson
kastade fram en desperat fråga huruvida Börje möjligen kände någon arbetslös lärare.
Jo, det gjorde han. Jag ringde Isaksson och och därmed var saken klar. Bodde på andra
våningen i stationshuset i Svensbyn med en hyra på 25:- elvärmen inräknad. Jag och
polisman Gert Svesson som åt i skolan skämdes bort ordentligt av Hagar och Runa
i köket. Sillerud var en mycket välbärgad kommun med i stort sett nya skolor i både
Svensbyn och Signebyn och välhållna skollokaler på övriga skolor.
Jag fortsatte från 1960 i Signebyn. Trivdes alldeles utmärkt i Sillerud, då jag redan
från början kände många sillerudsbor från fabriken i Svaneholm och genom genom mitt
fotbollsintresse.
Folkskolestadgan av år 1842 var en revolution för Sverige och mottogs inte med blida
ögon hos alla inom allmogen. Barnen skulle så fort som möjligt hjälpa till med arbete
hemmavid. De lärare som anställdes ute i bygderna fick nog möta en miljö som gott och
väl matchade vad vi ser i dag. Fagerlind, lärare i Signebyn berättar i sina memoarer hur
han efter en vild brottningsmatch fick kasta ut en ilsken förälder ur klassrummet.
Sorgligt är att höra om skolans problem både vad gäller miljön i klassrummen och
undervisningsresultaten. Tragiskt för de elever som lämnar skolan utan tillräcklig
kunskap att kunna utbilda sig för ett jobb. Mina ögon tåras när jag tänker på de barn som
förväntansfullt väntar på att få börja skolan och sedan möter den ledsamma miljö som
många skolor erbjuder. Hur har detta kunnat hända? Vad behövs?
Om jag drastiskt skulle vilja peka på några orsaker till den svenska skolans nedgång
skulle jag vilja påstå:
Facket har tappat all kraft både på central liksom på lokal nivå. Skolan hade ett
tag kompetenta fackföreningsbossar med inflytande hos regeringen. Borta är dessa.
Lönerna måste höjas!
Lärarutbildningen är undermålig åtminstone vad gäller pedagogiken och lärarna ställs
opreparerade inför sina klasser. Och vem kan mitt i ett kaos lära ut överhuvudtaget
något?
Skulle vilja ställa en provokativ fråga: kan det vara så att läraryrket blivit alltmer
kvinnodominerat och som sådant lönemässigt diskriminerat?
Och snälla, snälla få bort byråkratin och alla j…a blanketter och lägg ner tiden
på arbetet med eleverna!
Ursäktade att jag hetsade upp mig. Coolar ner med ett gammalt skolminne. Inte för
att jag pläderar för mer våldsmetoder, men som kuriosa kan jag nämna ett tillfälle då
jag fick testa de handgripliga behandlingsmetodernas effekt. Det hela utspann sig i
realskolan i Åmål. Vi hade en kristendomslärare, en liten satt närsynt man som tidigare
varit fängelsepräst. Vi tyckte mycket om Ryberg för han var rättvis i alla lägen, men
vi fruktade honom för hans snärtiga örfilar som alltid var det givna korrektionsmedlet.
Aldrig ett bannande ord.
Jag råkade en gång ut för hans snärtiga höger. Vi hade lektionssalen på andra
våningen och skulle ha Ryberg en lektion. Jag stod i det öppna fönstret och såg nere
på trottoaren en kompis runda gathörnet och för att göra mig lustig släppte jag ner
min kristendomsbok i huvet på min kompis. Boken föll på trottoaren och då kommer
Ryberg runt hörnet och tar upp boken och jag anar det värsta när han närsynt läser mitt
namn. Bävande väntar jag på att han skall komma upp i lärosalen och jag hoppas med
bankande hjärta att jag som ett undantag skall komma undan örfilen.
Jag kan än se hur han stående längst fram i salen utan ett ord håller upp min bok och
jag på darrande ben tågar fram och får boken i handen. I nästa ögonblick roterar jag
handlöst iväg mellan elever och bänkar.
”Sitt ner och ta upp biblarna”. Efter detta har jag aldrig kastat kristendomsböcker!
Ha en bra vår!
RUNE
2 3