1 - Sillerud

Vintern –en kamp?
Vintern är präglad av kyla och mörker.
Detta är också ett perspektiv på livet med
Gud som förmodligen alla kristna förr eller
senare tvingas att bekanta sig med. Efter en
tid av glädje i tron bleknar upplevelsen av
gudsnärvaro och ibland verkar bara tomhet
finnas kvar. Särskilt svårt är detta om vägen
till en gudsrelation har varit lång. Just när
jag gjort Gud till mitt livsval så tycks Gud
försvinna ur livet. Min Gud, min Gud,
varför har du övergivit mig? (Psaltaren 22:1)
ropade Jesus på korset. Ibland känner vi oss
tvungna att ropa likadant. Nu blir frågan
inte om det andliga livet skall utvecklas
utan om vi skall överleva i gemenskapen
med Gud.
Men på samma sätt som många känner
igen sig i upplevelsen av Guds frånvaro
så är det också en gemensam erfarenhet
att Gud inte är långt borta ens vid dessa
tillfällen. Psaltarpsalmens inledning som
Jesus citerade övergår mot slutet i ett
förtröstansfullt rop att Gud skall upprätta
den som nu upplever sig som övergiven.
När vintern övergår i vår och kyrkoåret når
fram till påsk får vi påminnelser om att
Guds trofasthet är evig och starkare än alla
fördärvets makter.
Om vintern är kampens tid så är den också
en tid då ansträngning är vägen framåt.
Här har vi mer användning av viljan än av
känslan, och fokus ligger mer på uthållighet
i bönen än glädje i den. I den gamla
själavårdslitteraturen finns rika exempel på
Silleruds
Missionsförsamling
Sandaholm
hur våra föregångare i tro har mött vintern i
det andliga livet, levt igenom den och gått
stärkta vidare.
Guds rika välsignelse önskar
Desireé
Din skönhet som i vintern bor,
du ger till oss som gåva.
Din rikedom i kärlek stor
vill jag i vintern lova,
för frostens träd och höstens säd,
som sover nu i jorden,
Guds vintertid i Norden.
För vinternattens stjärneljus
på himlavalvets kupa,
för vinterstormens friska brus,
för frid i skogar djupa.
Jag prisar nu din nåd att du
dig här vill uppenbara,
i vinterdagar klara.
Din vintersol på trampad stig,
din tunga vinterdimma,
i allt du kommer nära mig
och låter godhet glimma.
Din långa natt ger vilans skatt
åt mänskan och naturen,
åt växterna och djuren.
Så lär mig glädjas vinterns tid,
att du oss vila låter.
Låt vinterns skönhet och
dess frid vårt hjärta föra åter
till dig, vår Gud, som vinterns
skrud nu ger på nytt till världen,
till sjö och skog och gärden.
Till minne av Kerstin
Mycket har sagts och skrivits om Kerstin Segerberg efter hennes
tragiska bortgång. En del visste vi om henne, men mycket har
uppdagats som åtminstone jag inte visste, bl.a. att hon, förutom alla
andra kunskaper, hade stora kunskaper om växter i naturen.
Jag ska inte upprepa allt som redan har sagts om Kerstin, utan
jag vill framför allt framhålla den stora betydelse hon har haft
för kyrkan i Sillerud. Efter många år här var hon den som kunde
församlingen. Hon kände till traditionerna, hon visste hur det
brukade vara och hon värnade också gamla seder och bruk. Det har
varit ovärderligt för mig, som ny kyrkoherde i två omgångar, att få
ha Kerstin som ”sakkunnig”. Om det var något jag undrade över så
var det bara att ringa och hon ställde gärna upp med råd och hjälp.
Hon var näst intill outröttlig i sitt arbete för nödlidande människor
i hela världen; hennes insatser för Svenska kyrkans internationella
arbete går inte att mäta. Envis är ett epitet som återkommer när
man ska beskriva henne, och när det gällde det internationella
arbetet gav hon aldrig upp, vilket alla insamlade medel för världens
behövande är ett bra bevis för.
Dessutom hade vi i Kerstin en person som gärna ryckte in vid
ledigheter, semestrar och inte minst vakanser. Jag vet inte hur
Silleruds församling hade kunnat bedriva den kontinuerliga
verksamheten, om inte hon funnits.
Tomrummet efter Kerstin är och kommer att vara mycket stort och
vi minns henne med stor tacksamhet och mycket saknad.
Birgitta Rolöf
kyrkoherde
14 15