Parallellprocesser i grupphandledning

Belin (1993) beskriver på ett tydligt och klargörande sätt hur de mest kända teoretikerna
formulerat och sammanfattat begreppet projektiv identifikation, dess olika uttryck och
sätt att fungera;
“ 1. Som försvar för att skapa distans till oönskade sidor och känslor i den egna
personen.
2. Som ett sätt att kommunicera i syfte att framkalla känslor hos andra för att kunna
känna sig förstådd - som att omedvetet berätta något.
3. Som ett sätt att relatera till någon viktig person (objekt) vilket ger en möjlighet att
vara tillsammans med någon som delvis är separat från en själv (separat objekt).
4. Som en mognadsmöjlighet - en väg till psykisk förändring.” (Belin, 1993, s 74)
Omedveten identifikation
Begreppet omedveten identifikation brukar användas för att lägga fokus på den
omedvetna identifikationen som terapeuten gör med patienten. Belin (1993) skriver;
“Med omedvetna identifikationsprocesser avser jag främst en akt genom vilket vi
omedvetet identifierar oss med och tar över patienters kamp med kaotiska och
konfliktbetonade känslor inför viktiga personer från deras förflutna. Ett av kännetecknen
på omedvetna identifikationsprocesser är att vi tar in och, i nästa steg, praktiserar
patienternas försvarsmönster. En vanlig effekt av denna process blir att vi allt mer börjar
likna våra patienter.” (Belin, 1993, s 87)
Fenomenet parallellprocesser
Fenomenet parallellprocess beskrevs först av Searls (1955) därefter har begreppet
parallellprocess vidareutvecklats och omformulerats genom åren. Det är ett omdiskuterat
begrepp vilket har varit svårt att fånga i en enkel förklaringsmodell. Det har skett lite
forskning på området. Forskarna Caligor (presenteras i nästa avsnitt) och Gross-
Doehrman har gjort två separata studier gällande parallellprocesser vilka är de mest
kända. I den följande texten presenteras skilda teorier, uppfattningar gällande begreppet
parallellprocesser.
Searls (1955) skapade begreppet “reflection process” vilket kan översättas som
“återspeglingsprocess”. Searls skriver i sin artikel att “the processes at work currently in
the relationship between patient and therapist are often reflected in the relationship
between therapist and supervisor” (Searls 1955, s 135). Han ansåg att patienten
omedvetet agerade ut en ännu ej medveten känsla och eller konflikt vilken i sin tur ageras
ut omedvetet av psykoterapeuten i handledningssituationen. Searls skriver vidare “It is as
if the therapist were unconsciously trying, in the fashion, to tell the supervisor what the
therapeutic problem is” (Searls 1955, s 144). Searls menar att man som handledare, under
handledningstimman skall vara uppmärksam på att de känslor som väcks i mötet med
psykoterapeuten, att de kan ha att göra med patienten som psykoterapeuten talar om. Han
utgår ifrån att patientens känslor kan bäras vidare av psykoterapeuten in i
handledningssituationen och där upptas eller uppfattas av handledaren. Searls menade att
handledarens känslomässiga upplevelser, i allra högsta grad, är användbara i
handledningssituationen för att förstå och hjälpa patienten. Han skriver också att
processen kan ske i omvänd riktning dvs att den process som skapas mellan
psykoterapeut/handledare kan återspeglas mellan patient/psykoterapeut.
8