Parallellprocesser i grupphandledning

Inledning
Parallellprocesser är något som har intresserat och fascinerat mig under en längre tid. Jag
har funderat kring parallella processer i olika handledningssituationer jag befunnit mig i,
såväl i grupphandledning som i enskild handledning. Jag har både positiva och negativa
erfarenheter av grupphandledning. Generellt tycker jag det varit spännande och givande
att ha grupphandledning. Ibland har det känts väldigt bra i grupphandledning om
kommentarerna jag fått varit positiva då jag berättat om en patient. Vid vissa tillfällen har
dock grupphandledningen fått mig att må dåligt, då jag upplevt att jag inte fått den hjälp
jag behövt. Förenklat kan jag dela in dessa handledningstillfällen i grupperna
idealisering/nedvärdering. Då jag dragit en patient i handledning vilken idealiserar mig
har jag kunnat få tillbaka från handledaren och gruppen att “det här går ju strålande, det
var värst vad patienten utvecklas!” Det känns förstås mycket angenämt att få ett sådant
positivt gensvar. Jag har också upplevt det omvända att jag nedvärderats av en patient
vilket har resulterat i förmaningar från handledaren och gruppen, förslag har kommit upp
gällande hur jag skulle kunna agera. Min upplevelse av att känna mig värdelös har då
snarare spätts på i handledning. I de beskrivna exemplen har jag tänkt på hur viktigt det
är att uppmärksamma de parallella processer som finns och som utspelar sig i
grupphandledningen för att man som terapeut skall få hjälp att bemöta patienter på ett
konstruktivt sätt. Vid en idealisering är det annars lätt att undvika patientens aggression i
förhållande till terapeuten. Vid en nedvärdering, som i exemplet ovan, får inte patienten
hjälp att bearbeta den brist, aggression som upplevs i förhållande till terapeuten om
terapeuten inte får hjälp med de svåra känslor som väcks i mötet med patienten.
Det har slagit mig hur jag själv kan identifiera mig med patienten jag tar upp i
handledning på olika sätt. Att jag kan agera ut olika aspekter av patienten, uppleva
känslor patienten förmedlat till mig i överföringen. Det har blivit tydligt för mig hur jag
på skilda sätt agerar olika i handledningssituationen beroende på vilken patient jag tar
upp. Om jag tex tar upp en patient med en narcissistisk problematik som förhåller sig
grandiost kan jag känna mig självsäker, prata på och ta plats i förhållande till handledaren
och övriga närvarande. Om jag däremot skall ta upp en patient som kan vara väldigt
undvikande, tystlåten med en mer fobisk problematik kan jag bete mig på ett mer osäkert
sätt i handledningssituationen. Jag kan få en upplevelse av, med de skilda patienterna, hur
mycket plats jag har rätt att ta i grupphandledningssituationen. Ibland har jag kunnat gå
över min tid med vissa patienter, andra har jag inte ens tyckt att det funnits anledning att
ta upp.
Att få handledning i grupp skiljer sig från att få enskild handledning på olika sätt. Fler
terapeuter är närvarande som alla har olika upplevelser och erfarenheter med sig. I min
uppsats har jag valt att koncentrera mig på att undersöka parallellprocesser vilka skapas i
grupphandledning. Det har jag gjort utifrån föreställningen att parallella processer kan bli
mer tydliga i grupphandledning än i enskild handledning. Min tanke har varit att skilda
gruppmedlemmar kan identifiera sig med olika aspekter av patienten som sedan kan
ageras ut i gruppen. Jag har själv erfarit att de parallella processerna uppmärksammats
och blivit mer uttalade i grupphandledning i jämförelse med individuell handledning.
4