Parallellprocesser i grupphandledning

lättare att se på distans eller att det först blir möjligt att tala om den i ett skede då “det är
för sent”. Handledare C uttrycker att “jaget kommer alltid för sent”, han menar att han
upplevt att han sett parallella processer först då det varit för sent att ta upp den. Det
framstår som väsentligt att ha möjlighet att ställa sig vid sidan av gruppen för att
möjliggöra ett reflekterande kring vad som utspelat sig i handledningssituationen. Om
handledaren har svårt att “se klart”, ges olika känslor, roller i gruppen tycks det vara
viktigt att få distans och ta sig tid att fundera på vad som utspelar sig i handledningen.
Handledarna A och C uttrycker att egen handledning, superhandledning skulle vara bra
för att lättare uppfatta de processer som utspelar sig i skilda handledningsgrupper.
Handledare A har haft superhandledning under en period och uppskattat det medan
Handledare C beskriver att han inte anser det vara rimligt tids och -kostnadsmässigt. Jag
anser det vara värdefullt att som handledare använda sig av superhandledning,
åtminstone i perioder detta för att synliggöra omedvetet material och för att få hjälp med
svåra processer, känslor vilka utspelar sig i handledningssituationen. Caligor (1981)
påvisar i sin studie att, i parallellprocesser kan patient, handledare och superhandledare
byta roller i den gemensamma interaktionen. Det kan tex betyda att handledaren tar på sig
patientrollen i en superhandledningssituation.
Vidare beskriver Handledare A och C att de är måna om att skapa ett gott klimat i
gruppen för att åstadkomma ett fritt associerande. De framhåller att de drar nytta av de
tankar, känslor som väcks i gruppen. I handledarnas framställning blir det tydligt att de
använder sig av gruppen för att utveckla en skapande process i förhållande till det
patientmaterial terapeuten presenterar. Det framkommer också i intervjuerna att det kan
vara känsligare för terapeuten att berätta om en patient i en grupphandledningssituation
jämfört med i individuell handledning. Det är något jag instämmer i, upplevde vad gäller
min egen berättelse av en parallellprocess. Några av de intervjuade handledarna beskriver
också att det kan vara svårt att uttrycka sig på ett bra, icke-kränkande sätt i en
grupphandledningssituation i förhållande till den terapeut som handleds, jämfört med i en
individuell handledningssituation.
Slutligen kan konstateras att de intervjuade handledarna i huvudsak ser parallella
processer som något användbart i grupphandledning. De framhåller att omedvetet
material kan synliggöras, att ny kunskap kring patienten kan växa fram. Jag anser, utifrån
egen erfarenhet, gjorda intervjuer och läst litteratur att det är väsentligt att
uppmärksamma parallella processer, att kunna tala om dem i grupp för att öka kunskapen
om den psykoterapeutiska processen. Det är av vikt att uppmärksamma parallella
processer för att ge terapeuten stöd, insikt så att terapeuten i sin tur kan gå vidare och
hjälpa sin patient. Jag avslutar med Caligors ord; “It is my contention that good
supervision cannot take place without awareness of the parallel process, without which
pathological processes may win out.” (Caligor, 1981, s 23)
26