Parallellprocesser i grupphandledning

Diskussion
I min studie framkommer att parallella processer är ett komplext fenomen, att skilda
författare har olika definitioner av begreppet. Det visar sig också att de handledare som
har intervjuats har skilda definitioner av begreppet. Trots det tycks det finnas en
samstämmighet hos handledarna på så sätt att de använder sig av begreppet
parallellprocess för att spegla, fånga den känslomässiga process som skapas mellan
patient/terapeut och att den sedan förs vidare för att utspela sig mellan
terapeut/handledare. I parallellprocessen menar handledarna att det finns ett budskap som
ageras ut, omedvetet av terapeuten, som gruppen kan gestalta genom att agera på olika
sätt. Budskapet som förmedlas är värdefullt att förstå. Handledare A menar liksom Searls
(1955) att det är viktigt för handledaren att upptäcka de känslor som väcks i mötet med
terapeuten, att de kan säga något om patientens svårigheter, problematik. Inte sällan
uttrycker handledarna att det finns en samstämmighet i gruppen, att flera kan agera,
förhålla sig på liknande sätt i förhållande till det patientmaterial som presenteras av
terapeuten. Exempelvis kan flera i gruppen bli arga då en terapeut presenterar
patientmaterial som väcker ilska. Handledare A menar att “flera uppmärksammar samma
sak” i grupphandledningssituationen, att det är utmärkande för parallellprocesser.
Handledare C skildrar också detta genom sin berättelse om parallellprocesser där han
menar att “hela gruppen hamnar i en låsning”. Handledare A påtalar att terapeuten kan
fastna i en relation med patienten som inte är “det vanliga” för terapeuten. Hon förmedlar
att relationen kan utmärka sig på skilda sätt genom att vara tex aggressiv, underdånig
eller sado-masochistisk.
Handledare A och C beskriver att gruppen kan vara en hjälp i det att kunna se parallella
processer. I gruppen finns fler aktörer vilka kan gestalta de svårigheter patienten har.
Handledare A menar att hon känner en större frihet att tänka i en grupp och att hon kan få
hjälp av gruppen att se saker hon inte själv uppmärksammat. Handledarna tar också upp
den motsatta erfarenheten, att gruppen kan göra det svårare för dem att se och hantera
parallella processer bla orsakat av den grupp process som finns i gruppen. De beskriver
att grupp processen lever ett eget liv de inte alltid har kontroll över eller förstår. Kanske
är det så att en parallellprocess kan komma till uttryck på ett tydligare sätt i en grupp men
att den också ibland kan vara svår att både se och hantera i en grupp pga olika
komplicerande faktorer som bla andra grupp processer i gruppen. Om en parallellprocess
utspelar sig i en grupp framkommer det också i intervjuerna att starka känslor kan florera
i gruppen vilka kan göra att handledaren upplever sig bli ockuperad av någon känsla, roll
som gör att det blir svårt för dem att se vad som händer i gruppen.
Det framkommer vidare att handledarna anser att terapeuten som presenterar en patient i
en grupp kan identifiera sig med sin patient, olika aspekter av patienten. Enligt Arlow
(1963) är det något positivt, att stundtals kunna identifiera sig med sin patient. Han menar
att terapeuten “agerar ut en identifikation” vilket också gör det möjligt för andra att se det
drama som utspelar sig, det ger terapeuten möjlighet att få hjälp. Arlow´s beskrivning
tycker jag är intressant, den får mig att tänka på min egen berättelse av en
parallellprocess, hur jag där identifierar mig med en aspekt hos patienten jag för vidare
med mig till grupphandledningen. Man kan säga att jag identifierar mig med patientens
upplevelse av att känna sig värdelös. Det är också möjligt att beskriva händelsen utifrån
begreppet projektiv identifikation, dvs att det handlar om patientens projicerade material
som han förlade hos mig. Då man som terapeut presenterar patientmaterial för en grupp
24