Parallellprocesser i grupphandledning

att ja det känns jobbigt att dra för att, alltså att hon kände sig ointressant. Hon kände det
inte som hon kunde engagera gruppen och hon tyckte att när hon drog så var gruppen
mer oengagerad, ointresserad än av de andras fall. Och det hela gick ut på att hon inte
kunde engagera, intressera och där hittade vi parallellen, kunde vi identifiera den
känslan som hennes patient inte så verbalt men på ett mer förtäckt sätt egentligen kunde
känna och som hon behövde hjälpa henne uttrycka. Att hon kände sig, för det var just det,
det handlade om, ingen hade riktigt brytt sig om henne. Hon levde inte tillsammans med
någon, hon hade inte, jag kommer inte ihåg hur det var men, det var väldigt dåligt med
föräldraskap och så också. Och så hade det ju gått henne väldigt illa i livet på många sätt
och där blev det också någonting en upptäckt på något sätt, det som vi kunde identifiera
med hjälp av parallellprocessen det som patienten själv inte aktivt klart kunde uttrycka
men behövde få uttryckt, ge uttryck för och som terapeuten ju hade svårighet att ge sig in
i av naturliga skäl. Men det identifierades ändå fast det gjorde det på ett omedvetet sätt.
Därför att också vi kände igen detta, jag blev väldigt överrumplad, det är väl ofta det, det
handlar om också när man känner att nej, jag känner inte igen det här eller gruppen
kunde inte kännas vid det, vi blev förvånade. Det tänker jag på som en parallellprocess.”
“...ofta är det någonting lite överraskande, terapeutens sätt att presentera eller beskriva
sin egen motöverföring eller så kan det vara andra aspekter också eller så kan det vara
någon man har i handledning som man fastnar i någon slags relation tex det kan ju vara
vilken relation som helst, den kan vara mer aggressiv eller underdånig eller
sadomashochistisk eller någonting men det bör vara inte generellt, inte det generella för
den terapeuten att vara sådan. För då är det ju dennes problem eller det skall ju vara
någonting som de bär med sig från en annan relation in i den här relationen.”
Handledare A beskriver hur ett omedvetet material kan bli synligt pga att terapeuten
agerar i rummet tillsammans med gruppen. Både Handledare A och gruppen blev
förvånade, överraskade över terapeutens agerande som inte var typiskt för hur hon
vanligtvis brukar bete sig.
Handledare B berättar att “...det var en liten grupp som det ofta är, det var varierad
sammansättning, någon jobbade med privata fall några jobbade inom sitt arbete, det var
tre elever då. Terapeuten som drog arbetade med en lite ångestfylld, tvångsmässig
människa som hela tiden frågade efter råd eller hjälp som ville veta hur man skulle göra
och som hade svårt att avsluta timmarna. På det sättet terapeuten drog det på blev ju
likadant, att hon kände sig väldigt inkompetent och ställd och visste inte vad hon skulle
säga, kom inte på några bra förslag och varje terapitimma slutade med någon slags
stakato, någon förhöjd stämning och låsning. Terapeuten kände sig oduglig, patienten
gick väl därifrån och kände sig icke hjälpt. I handledningstimmarna spred sig samma
stämning. Att vi inte visste vad vi skulle säga, hur vi skulle intervenera och patienten
bestämde sig för att sluta och även då så hjälpte vi inte till så mycket i gruppen utan det
var först i sista timman nästan som patienten gick som någon kläckte idén om att det är
en väldigt precis spegling alltså vi sitter i samma situation i samma låsning, vi har gått i
fällan om att vi skall lösa det genom att komma med något förslag från oss. Terapeuten
var så bunden vid den interaktionen så hon hade väldigt svårt att se utöver den. Det
tråkiga var väl att vi inte kunde använda parallellprocessen så mycket för att vi såg den
inte förrän det var för sent. Det var en väldigt frustrerande stämning av att vi sökte efter
verktyg och redskap och bra saker att säga.”
16