Parallellprocesser i grupphandledning

unconsciously shifted his role from reporting the data of his experience with the patient to
“experiencing” the experience of the patient” (Arlow 1963, s 578).
Arlow hävdar att terapeuten genom sitt sätt att “agera ut en identifikation” förmedlar
icke-verbalt material av betydelse. Han beskriver att terapeuten kan växla mellan att
“rapportera” en patient till att mer identifiera sig med patientens upplevelse. Terapeut och
patient kan dela önskningar, ångest, försvar och ideal, värden. Arlow menar att terapeuten
behöver hjälp att se det drama han är indragen i tillsammans med patienten för att kunna
hjälpa patienten, för att tex ge tolkningar i rätt tid. Vi kan tänka oss, i en grupp, att
gruppen kan uppfatta att en psykoterapeut beter sig annorlunda då psykoterapeuten
tillfälligt identifierar sig med en patient.
Egen berättelse om en parallellprocess
Vid några tillfällen i såväl enskild handledning som grupphandledning har jag tyckt mig
erfara parallella processer. Här vill jag belysa fenomenet utifrån en personlig berättelse
som kan ge läsaren ytterligare ett perspektiv vad gäller fenomenet parallellprocesser.
Historien utspelar sig för ca 5 år sedan då jag arbetade på en psykiatrisk
öppenvårdsmottagning. På mottagningen hade vi handledning i team med en inhyrd
handledare vilken hade psykologutbildning, steg-2 utbildning samt handledarutbildning. I
teamet ingick förutom mig - kurator, sjuksköterska, läkare, sjukgymnast och
arbetsterapeut. Vid ett tillfälle tyckte jag en parallellprocess uppstod, det var när jag tog
upp en av mina manliga patienter jag var bekymrad över. Jag kände mig osäker på hur
jag skulle gå vidare med honom. Den manlige patienten var mycket välutbildad och hade
ett kvalificerat arbete. Patienten plågades i perioder bla av värdelöshetskänslor. Han hade
tydliga depressiva drag såväl som lätt maniska perioder. Han kände ofta att han inte
klarade av sitt arbete. Han led av bristande självförtroende, han hade svårt att förverkliga
sig själv i sitt arbete. Jag uppfattade ganska snart att det var känsligt för honom vad jag sa
och hur jag uttryckte mig. Efter hand i psykoterapin började han anklaga mig på olika sätt
för att han inte tyckte att han kom vidare med sin problematik, han kunde periodvis vara
väldigt kritisk, aggressiv. Han fick mig att känna mig påtagligt osäker på vad jag skulle
säga, hur jag skulle agera. Jag upplevde att, om jag skulle säga fel saker eller pressa
honom på något sätt, skulle han snabbt falla ned i ett “djupt hål av tomrum” där han inte
skulle ha förmåga att orientera sig, hitta sig själv, sin identitet. Jag uppfattade att han
hade en bräcklig, svag identitet och att det, hos honom, fanns en skräck att falla ned i ett
tomrum. Patienten fick mig att känna mig värdelös som terapeut och rädd för att göra och
säga fel saker. Han avvisade många av mina försök att kommunicera med honom.
Jag gick till handledningen och kände mig hjälpsökande och osäker. Handledaren betedde
sig självsäkert och menade “- hade han haft en sådan patient hade han inte haft sådana
problem jag beskrev”. Han tycktes förstå min patient mycket bättre än vad jag själv
gjorde, åtminstone gav han mig den känslan. Handledarens attityd, förhållningssätt fick
mig att känna mig ännu mer kass och dålig som terapeut. Gruppen förhöll sig passiv och
lyssnade till det handledaren sa. Jag upplevde att det inte var någon i gruppen som
uppfattade min utsatta “position” jag upplevde att jag befann mig i, vilket, tror jag också
förstärkte min känsla av att känna mig dålig. Jag uppfattar att det kan vara mer känsligt
att “dra en patient” i grupp än i enskild handledning. I den situationen uppfattade jag att
handledaren hade behov av att, inför gruppen, hävda sin kompetens i förhållande till mig.
12