Parallellprocesser i grupphandledning

Parallellprocesser i grupphandledning - 

psykoterapihandledares erfarenheter 

Katarina Dalbjörn 

Göteborgs Psykoterapi Institut 

3-åriga Legitimationsgrundande psykoterapiutbildningen 

Läsåren 2004-2007 

Examensuppsats 

Handledare: Ing-Britt Jallinder-Haglid

Sammanfattning 

Begreppet parallella processer är komplext och har definierats olika av skilda författare. I 

studien belyses fenomenet utifrån patientens problematik. Parallella processer definieras 

(Searls 1955); 

Omedvetet material överförs från patienten till terapeuten som i sin tur för vidare 

materialet in i den egna handledningen. Det omedvetna materialet kan handla om 

känslor, tankar, konflikter, minnen mm. Det uppstår liknande processer i de 

parallella systemen. 

Syftet med studien har varit att öka kunskapen om parallella processer som skapas i 

grupphandledning. Undersökningsgruppen har varit tre psykoterapeuter/handledare vilka 

arbetar med handledning i grupp. En kvalitativ metod har använts där intervjumaterialet 

har analyserats och strukturerats i skilda kategorier. Psykoterapeuternas skilda 

erfarenheter av parallella processer framkommer i de olika kategorierna. I den parallella 

processen menar handledarna att det finns ett budskap som ageras ut, omedvetet av 

terapeuten, som gruppen kan gestalta genom att agera på skilda sätt. Budskapet som 

förmedlas är värdefullt att förstå. Handledarna beskriver hur gruppen kan gestalta 

patientens problematik på olika sätt genom att exempelvis några visar ilska, blir tysta 

eller att en låsning i gruppen uppstår som är svår att förstå och lösa upp. Handledarna 

beskriver att gruppen kan hjälpa dem se parallella processer. Den motsatta erfarenheten 

beskrivs också att gruppens påverkan, agerande eller den grupp process som finns i 

gruppen gör det svårare för handledaren att uppfatta och hantera parallella processer. Det 

framkommer att gruppen ibland kan agera ut patientens problematik på ett svårhanterligt 

sätt för främst terapeut och handledare. Gruppen kan bete sig aggressivt och utse någon 

till syndabock vilken får bära svåra känslor. 

Det visar sig i studien att parallella processer kan vara svåra att uppfatta i stunden. Det 

tycks som om de ibland är lättare att se på distans då ett reflekterande utanför gruppen 

blir möjligt. Det framstår som väsentligt att, under perioder, använda sig av 

superhandledning som handledare för att få hjälp att uppmärksamma och hantera 

parallella processer. Om parallella processer kan medvetandegöras i grupphandledning 

ökar möjligheten för patienten att få hjälp med sin problematik. 

Nyckelord: parallella processer, projektiv identifikation, omedveten identifikation, rollövertagande 

2

Innehållsförteckning 

Sammanfattning ..........................................................................................................................2 

Inledning .....................................................................................................................................4 

Syfte .......................................................................................................................................5 

Frågeställningar......................................................................................................................5 

Metod .....................................................................................................................................5 

Psykologiska påverkansfenomen................................................................................................6 

Överföring ..............................................................................................................................6 

Motöverföring ........................................................................................................................7 

Projektiv identifikation...........................................................................................................7 

Omedveten identifikation.......................................................................................................8 

Fenomenet parallellprocesser......................................................................................................8 

Teoretiska utgångspunkter........................................................................................................10 

Egen berättelse om en parallellprocess .....................................................................................12 

Resultatredovisning/analys av intervjuerna ..............................................................................13 

1. Fenomenet parallellprocess - dess uttryck i gruppen.........................................................13 

2. Berättelser om parallellprocesser.......................................................................................15 

3. Gruppens betydelse - samverkan vid parallellprocesser....................................................17 

4. Patientens problematik - dess uttryck i gruppen................................................................20 

5. Parallellprocesser - ett svårgreppbart fenomen .................................................................21 

6. Handledarens inställning till egen handledning.................................................................22 

7. Utformandet av handledningen - förhållningssätt till gruppen..........................................23 

Diskussion.................................................................................................................................24 

Litteraturförteckning.................................................................................................................27 

3

Inledning 

Parallellprocesser är något som har intresserat och fascinerat mig under en längre tid. Jag 

har funderat kring parallella processer i olika handledningssituationer jag befunnit mig i, 

såväl i grupphandledning som i enskild handledning. Jag har både positiva och negativa 

erfarenheter av grupphandledning. Generellt tycker jag det varit spännande och givande 

att ha grupphandledning. Ibland har det känts väldigt bra i grupphandledning om 

kommentarerna jag fått varit positiva då jag berättat om en patient. Vid vissa tillfällen har 

dock grupphandledningen fått mig att må dåligt, då jag upplevt att jag inte fått den hjälp 

jag behövt. Förenklat kan jag dela in dessa handledningstillfällen i grupperna 

idealisering/nedvärdering. Då jag dragit en patient i handledning vilken idealiserar mig 

har jag kunnat få tillbaka från handledaren och gruppen att “det här går ju strålande, det 

var värst vad patienten utvecklas!” Det känns förstås mycket angenämt att få ett sådant 

positivt gensvar. Jag har också upplevt det omvända att jag nedvärderats av en patient 

vilket har resulterat i förmaningar från handledaren och gruppen, förslag har kommit upp 

gällande hur jag skulle kunna agera. Min upplevelse av att känna mig värdelös har då 

snarare spätts på i handledning. I de beskrivna exemplen har jag tänkt på hur viktigt det 

är att uppmärksamma de parallella processer som finns och som utspelar sig i 

grupphandledningen för att man som terapeut skall få hjälp att bemöta patienter på ett 

konstruktivt sätt. Vid en idealisering är det annars lätt att undvika patientens aggression i 

förhållande till terapeuten. Vid en nedvärdering, som i exemplet ovan, får inte patienten 

hjälp att bearbeta den brist, aggression som upplevs i förhållande till terapeuten om 

terapeuten inte får hjälp med de svåra känslor som väcks i mötet med patienten. 

Det har slagit mig hur jag själv kan identifiera mig med patienten jag tar upp i 

handledning på olika sätt. Att jag kan agera ut olika aspekter av patienten, uppleva 

känslor patienten förmedlat till mig i överföringen. Det har blivit tydligt för mig hur jag 

på skilda sätt agerar olika i handledningssituationen beroende på vilken patient jag tar 

upp. Om jag tex tar upp en patient med en narcissistisk problematik som förhåller sig 

grandiost kan jag känna mig självsäker, prata på och ta plats i förhållande till handledaren 

och övriga närvarande. Om jag däremot skall ta upp en patient som kan vara väldigt 

undvikande, tystlåten med en mer fobisk problematik kan jag bete mig på ett mer osäkert 

sätt i handledningssituationen. Jag kan få en upplevelse av, med de skilda patienterna, hur 

mycket plats jag har rätt att ta i grupphandledningssituationen. Ibland har jag kunnat gå 

över min tid med vissa patienter, andra har jag inte ens tyckt att det funnits anledning att 

ta upp. 

Att få handledning i grupp skiljer sig från att få enskild handledning på olika sätt. Fler 

terapeuter är närvarande som alla har olika upplevelser och erfarenheter med sig. I min 

uppsats har jag valt att koncentrera mig på att undersöka parallellprocesser vilka skapas i 

grupphandledning. Det har jag gjort utifrån föreställningen att parallella processer kan bli 

mer tydliga i grupphandledning än i enskild handledning. Min tanke har varit att skilda 

gruppmedlemmar kan identifiera sig med olika aspekter av patienten som sedan kan 

ageras ut i gruppen. Jag har själv erfarit att de parallella processerna uppmärksammats 

och blivit mer uttalade i grupphandledning i jämförelse med individuell handledning. 

4

Utgångspunkten för mig i uppsatsen har i huvudsak varit att studera fenomenet 

parallellprocesser utifrån patientens problematik. Dvs att jag utgått från att patienten 

överför omedvetet material i förhållande till terapeuten som i sin tur för vidare materialet 

i den egna handledningen. Det omedvetna materialet kan handla om känslor, tankar, 

konflikter, minnen mm. 

Syfte 

Mitt syfte i uppsatsen är att öka kunskapen om parallellprocesser som skapas i grupp. 

Genom att uppmärksamma parallellprocesser som skapas i grupphandledning anser jag 

att vi bättre kan förstå patienten och den terapeutiska processen. Både terapeut och 

patient kan känna sig mer hjälpta då processen synliggörs. 

Frågeställningar 

Mina frågeställningar har skapats utifrån syftet med uppsatsen, de formuleras; 

• Hur uppfattar och upplever handledarna parallellprocesser i grupphandledning? 

• Hur använder sig handledarna av parallellprocesser i grupphandledning? 

Metod 

För att kunna undersöka det ämnesområde jag är intresserad av har jag använt mig av en 

kvalitativ metod. Jag har använt mig av och fått inspiration från Kvales bok - “Den 

kvalitativa forskningsintervjun” (Kvale, 1997). Jag har gjort tre intervjuer med erfarna 

psykoterapihandledare vilka handleder grupper. Grupperna de handleder är av skiftande 

slag, olika kompetens och yrkeskunnande är representerat. I intervjun refererar 

handledarna till de grupper de handleder på tex behandlingshem eller andra institutioner. 

De terapeuter handledarna handleder har minst en steg-1 utbildning (grundläggande 

utbildning i psykoterapeutiskt arbete), de arbetar med psykoterapier. Intervjuerna är var 

och en drygt en timma långa. De har skrivits ut för att kunna presenteras och analyseras i 

uppsatsen. Vid intervjutillfällena har jag ställt en övergripande fråga till handledarna som 

vi sedan utgått ifrån under intervjun. Min fråga var; “- Har du erfarenheter av 

parallellprocesser i grupphandledning och i sådana fall kan du beskriva en 

parallellprocess i en grupphandledningssituation?”. Jag gav instruktionen att de gärna 

fick berätta en historia utförligt. Två handledare berättade historier om då de erfarit 

parallellprocesser i grupphandledning. En handledare hade svårt att minnas en specifik 

historia, han talade istället om prototyper. Den kvalitativa forskningsintervjun jag använt 

mig av är halvstrukturerad, den utgår inte från ett strukturerat frågeformulär men är inte 

heller ett öppet samtal. Min strävan under intervjuerna var att ha ett samtal kring min 

frågeställning där jag försökte följa den intervjuade handledaren i dennes berättelse, 

resonemang. Kvale menar i sin bok att “I den kvalitativa forskningsintervjun bygger man 

upp kunskap: det rör sig bokstavligen om ett samspel, om ett utbyte av synpunkter mellan 

två personer som samtalar om ett ämne av gemensamt intresse.” (Kvale, 1997, s 21) 

Under intervjuerna ställde jag ytterligare frågor antingen kring det som handledarna 

talade om eller frågor jag själv funderat på. De frågor jag själv ställde till flera av 

handledarna vid olika tidpunkter under intervjuerna har till viss del självklart påverkat 

intervjuerna och dess innehåll. Min första intention har dock varit att följa handledaren i 

dennes berättelse. 

5

Vid bearbetandet av intervjumaterialet har jag skapat ett antal kategorier vilka 

utkristalliserat sig då jag läst genom intervjuerna. Kategorierna har skapats utifrån olika 

ämnesområden vilka har blivit tydliga i materialet och som flera av handledarna har 

uttalat sig om. Utifrån kategorierna, vilka speglar skilda erfarenheter kring 

parallellprocesser i grupphandledning, gör jag en analys både utifrån egna tankar och 

skilda teoretikers. I skapandet av kategorierna och i bearbetandet av intervjumaterialet 

har jag ett hermeneutiskt perspektiv. Jag har tolkat det material jag arbetat med, 

strukturerat det utifrån en egen förståelse. Jag har, i stor utsträckning, valt att citera 

handledarna jag intervjuat för att levandegöra materialet och fånga upp det som de skilda 

handledarna säger. Min mening har inte varit att hitta generella strukturer i första hand 

utan att försöka se komplexiteten kring fenomenet parallellprocesser, hur de kan ta sig 

uttryck i en grupp. 

För att integrera egen erfarenhet med den teori jag förkovrat mig i samt de intervjuer jag 

gjort har jag valt att ta med en egen berättelse av en parallellprocess. Min förhoppning är 

att berättelsen kan tydliggöra för läsaren hur en parallellprocess kan ta sig uttryck i en 

grupp. 

De tre handledare jag valt att intervjua är alla psykologer i grunden med vidareutbildning 

i både psykoterapi steg 2 samt handledareutbildning. Alla tre har arbetat många år som 

handledare, de handleder regelbundet grupper av olika slag såväl i 

utbildningssammanhang som på skilda institutioner, verksamheter. I samtycke med de 

skilda psykoterapeuterna har jag valt att låta dem vara anonyma i uppsatsen. 

Psykologiska påverkansfenomen 

Det finns olika psykodynamiska begrepp som beskriver skilda former av psykologiska 

påverkansfenomen. De begrepp som vanligtvis används är överföring, motöverföring, 

projektiv identifikation och omedveten identifikation. De skilda begreppen kommer att 

beskrivas kortfattat. I den fortsatta framställningen som handlar om parallellprocesser är 

det väsentligt att ha kunskap om dessa begrepp och fenomen. 

Överföring 

Det mest grundläggande begreppet för mellanmänsklig påverkan står begreppet 

överföring för. Freud var den som först beskrev fenomenet. Dewald (1964[1983]) skriver 

att "...man kan se överföring som ett slags förskjutning, varvid individen omedvetet på ett 

aktuellt objekt förskjuter driftsimpulser, försvar, attityder, känslor och reaktioner som 

upplevdes eller utvecklades i samband med tidigare objekt i individens liv." (Dewald 

1964[1983] s 95) Han skriver att den första kontakten med föräldrar utgör prototypen för 

alla senare objektrelationer. I en psykoterapeutisk situation sker förskjutningar från 

patientens sida på terapeuten. Patienten kan då uppfatta terapeuten som varandes olika 

objekt från dåtiden, eller delar av objekt. "Patienten skjuter då över på terapeuten och den 

terapeutiska relationen de driftsimpulser, affekter, moraliska värderingar, försvar och 

integrationsmekanismer som han förut upplevt i relation till andra viktiga objekt i sitt 

liv." (Dewald 1964[1983] s 96) 

6

Motöverföring 

Det finns idag ingen enhetlig definition av begreppet motöverföring. Begreppet beskriver 

psykoterapeutens omedvetna reaktioner i förhållande till sin klient, främst gällande 

klientens egen överföring. Freud (1910[1977]) myntade begreppet, han menade att 

motöverföringen var ett störande element, vars effekter skulle minimeras. Heimann 

(1950) förändrade synen på motöverföring som varandes något negativt. Hon menade 

istället att den kan användas och vara till stor hjälp i förståelsen av patienten. Racker 

(1968[2002]) hävdar att det är viktigt att terapeuten vågar känna in 

motöverföringsupplevelser. Han använder sig av begreppen konkordant och 

komplementär motöverföring. Den konkordanta motöverföringen baserar sig på; “...the 

resonance of the exterior in the interior, on recognition of what belongs to another as 

one´s own (this part of you is I) and on the equation of what is one´s own with what 

belongs to another (this part of me is you).”(Racker, (1968[2002] s 134) Den 

komplementära motöverföringen handlar om patientens projicerade objektsrelationer 

vilka terapeuten identifierar sig med. Patienten förlägger projicerat material hos 

terapeuten vilken i sin tur agera utifrån det projicerade materialet. En låsning kan uppstå 

där terapeuten hamnar i en motöverföringsposition. När de konkordanta upplevelserna 

kan medvetandegöras blir det möjligt för terapeuten att reflektera kring patientens 

material vilket gör att en empatisk förståelse blir möjlig. 

Projektiv identifikation 

Begreppet projektiv identifikation skapades ursprungligen av Klein (1946[1988]). Hon 

utgick från barnets intrapsykiska värld i beskrivningen av fenomenet. Begreppet projektiv 

identifikation har flera funktioner i Kleins teori. Den projektiva identifikationen kan ses 

som ett primitivt försvar, den utgör även en form av kommunikation mellan spädbarnet 

och modern. En form av projektiv identifikation Klein beskriver innebär att barnet 

projicerar onda delar av självet på objektet, oftast modern. Även goda delar av självet kan 

projiceras in i modern. Det projicerade materialet kan senare återinternaliseras. Begreppet 

har tolkats och vidareutvecklats genom åren. Den mest använda definitionen i Sverige 

idag är Ogdens (1982[1987]). Han har utvecklat begreppet, försökt beskriva det i flera 

dimensioner. Han betonar de interpersonella aspekterna av den projektiva 

identifikationen. Den projektiva identifikationen, menar Ogden sker i tre faser vilka han 

beskriver; 

1. Sändaren vill bli av med en del av självet som inte är önskvärt “...antingen 

beroende på att delen i fråga hotar att förgöra självet inifrån eller beroende på att 

personen upplever att delen i fråga hotas av attack från andra delar av självet och 

måste räddas genom att härbärgeras hos en skyddande person.” (Ogden, 1987, s 

29) 

2. Sändaren försöker få mottagaren att agera utifrån det material som projicerats. Det 

handlar om en verklig psykisk press som mottagaren tvingas hantera och uppleva. 

3. Mottagaren upplever sändarens känslor. Känslorna är inte identiska med 

sändarens utan utgör en tolkning och bearbetning av dem som skapas i interaktion 

med mottagarens egna känslor. Om mottagaren förmår hantera det psykiska 

material som projicerats i förhållande till honom kan en positiv återinternalisering 

så småningom äga rum. Sändaren kan då utvecklas som person och en psykisk 

mognad kan ske. 

7

Belin (1993) beskriver på ett tydligt och klargörande sätt hur de mest kända teoretikerna 

formulerat och sammanfattat begreppet projektiv identifikation, dess olika uttryck och 

sätt att fungera; 

“ 1. Som försvar för att skapa distans till oönskade sidor och känslor i den egna 

personen. 

2. Som ett sätt att kommunicera i syfte att framkalla känslor hos andra för att kunna 

känna sig förstådd - som att omedvetet berätta något. 

3. Som ett sätt att relatera till någon viktig person (objekt) vilket ger en möjlighet att 

vara tillsammans med någon som delvis är separat från en själv (separat objekt). 

4. Som en mognadsmöjlighet - en väg till psykisk förändring.” (Belin, 1993, s 74) 

Omedveten identifikation 

Begreppet omedveten identifikation brukar användas för att lägga fokus på den 

omedvetna identifikationen som terapeuten gör med patienten. Belin (1993) skriver; 

“Med omedvetna identifikationsprocesser avser jag främst en akt genom vilket vi 

omedvetet identifierar oss med och tar över patienters kamp med kaotiska och 

konfliktbetonade känslor inför viktiga personer från deras förflutna. Ett av kännetecknen 

på omedvetna identifikationsprocesser är att vi tar in och, i nästa steg, praktiserar 

patienternas försvarsmönster. En vanlig effekt av denna process blir att vi allt mer börjar 

likna våra patienter.” (Belin, 1993, s 87) 

Fenomenet parallellprocesser 

Fenomenet parallellprocess beskrevs först av Searls (1955) därefter har begreppet 

parallellprocess vidareutvecklats och omformulerats genom åren. Det är ett omdiskuterat 

begrepp vilket har varit svårt att fånga i en enkel förklaringsmodell. Det har skett lite 

forskning på området. Forskarna Caligor (presenteras i nästa avsnitt) och Gross- 

Doehrman har gjort två separata studier gällande parallellprocesser vilka är de mest 

kända. I den följande texten presenteras skilda teorier, uppfattningar gällande begreppet 

parallellprocesser. 

Searls (1955) skapade begreppet “reflection process” vilket kan översättas som 

“återspeglingsprocess”. Searls skriver i sin artikel att “the processes at work currently in 

the relationship between patient and therapist are often reflected in the relationship 

between therapist and supervisor” (Searls 1955, s 135). Han ansåg att patienten 

omedvetet agerade ut en ännu ej medveten känsla och eller konflikt vilken i sin tur ageras 

ut omedvetet av psykoterapeuten i handledningssituationen. Searls skriver vidare “It is as 

if the therapist were unconsciously trying, in the fashion, to tell the supervisor what the 

therapeutic problem is” (Searls 1955, s 144). Searls menar att man som handledare, under 

handledningstimman skall vara uppmärksam på att de känslor som väcks i mötet med 

psykoterapeuten, att de kan ha att göra med patienten som psykoterapeuten talar om. Han 

utgår ifrån att patientens känslor kan bäras vidare av psykoterapeuten in i 

handledningssituationen och där upptas eller uppfattas av handledaren. Searls menade att 

handledarens känslomässiga upplevelser, i allra högsta grad, är användbara i 

handledningssituationen för att förstå och hjälpa patienten. Han skriver också att 

processen kan ske i omvänd riktning dvs att den process som skapas mellan 

psykoterapeut/handledare kan återspeglas mellan patient/psykoterapeut. 

8

Ekstien och Wallerstein (1958) skapade begreppet “parallellprocesser”. De har haft ett 

stort inflytande vad gäller synen på och utvecklingen av begreppet parallellprocesser. De 

riktar uppmärksamheten på handledningens strukturella aspekter. Författarna 

introducerar begreppet “inlärningsproblem”. De menar att det största hindret för en ökad 

terapeutisk kompetens är uppkomsten av idiosynkratiska mönster under 

inlärningsprocessen. Dessa mönster eller “...inlärningsproblem omfattar hela komplexet 

av handlings - och reaktionsmönster i den psykoterapeutiska situationen. De bestäms av 

den tilltänkta hjälparens karakteristika, automatiska - och därför understundom 

olämpliga- reaktioner.” (Ekstein och Wallerstein, 1958[1972] s 137) De hävdar att 

parallellprocesser kan gå i båda riktningarna och att de också kan ha sin rot i 

handledarens olösta konflikter. 

Gross-Doehrman (1976) menade att Searls begrepp “reflection process” var ett allt för 

begränsat begrepp. Hon hävdade att de parallella processerna även pågår i motsatt 

riktning, att den känslomässiga process som utvecklas mellan terapeut/handledare 

påverkar interaktionen mellan terapeut/patient. Detta omvända fenomen påvisar Gross- 

Doehrman i sin forskning på ett övertygande sätt. Searls (1955) nämnde dock att 

parallella processer kan utvecklas i motsatt riktning, alltså från terapeut/handledare till 

terapeut/patient. 

Gediman och Wolkenfeld (1980) menar att fenomenet parallellprocess har utvecklats 

vidare till att omfatta ett “triadiskt system” där patient, terapeut och handledare påverkar 

varandra inbördes utifrån bla roller och personlighet. De menar att den viktiga 

mekanismen vid parallellprocesser är identifikation. De beskriver att “...all three princips 

of the triad-patient, analyst, and supervisor alike are involved in multiple identificatory 

processes because a variety of identifications are required for the unfolding of the therapy 

and of the supervision.”(Gediman & Wolkenfeld, 1980, s 250) 

Mothersole (1999) menar att begreppet parallellprocess är mycket använt, dock hävdar 

han att det finns få empiriska bevis för dess existens. Han menar att det är ett användbart 

begrepp med ett uppenbart värde för handledaren. Mothersole varnar för en 

överanvändning av begreppet. Han anser det vara viktigt att fråga sig; “So what does 

thinking in this way do to help the client move forward and/or the supervisee to 

develop?” (Mothersole, 1999, s 118) Mothersole har sammanställt och diskuterat 

utvecklingen av begreppet parallellprocess på ett överskådligt och intressant sätt. Han 

kommer själv inte med något egentligt “nytt” vad gäller begreppet. Det han gör är att han 

formulerar, utifrån tidigare teoretiker, en ny mer komplex, allomfattande definition av 

begreppet. Han formulerar begreppet; “Parallel process is the reflection of aspects of the 

client/psychoterapist dyad and the supervisee/supervisor dyad in each other. As such, 

parallels will always have some implication, however tentative, for all individuals in 

these dyads. It involves reciprocal and/or complementary roles and may involve shifts in 

these roles. Suchs roles are based on the involvement of aspects of the internal world of 

participants acting in a way that is currently out of awareness. In this sense, it is an 

interpersonal process with major intrapsychic aspects.” (Mothersole, 1999, s 119) 

9

Teoretiska utgångspunkter 

De teoretiker som varit viktiga för mig i uppsatsarbetet och som jag främst använt mig av 

i analysen av intervjuerna kommer att presenteras här nedan. 

Searls är en av de författare jag främst använt mig av. Jag tar min utgångspunkt i hans 

tankar om parallellprocesser i uppsatsen. Searls (1955) beskriver att den känslomässiga 

process som utvecklas mellan patient och psykoterapeut kan föras vidare i nästa led och 

visa sig mellan psykoterapeut och handledare. Fokus för mig i uppsatsen är främst att 

studera fenomenet utifrån patientens problematik. Jag har, i förhållande till de handledare 

jag intervjuat, definierat min användning av begreppet, som beskrivits ovan. Det betyder 

inte att jag inte ser begreppet parallellprocess som komplext och mångdimensionellt. Jag 

tror att parallella processer kan härröra från såväl terapeut som handledare. De kan också 

skapas utifrån skilda arbetssätt, ideologi, och samhällssyn. De skapas i interaktion mellan 

människor i skilda sammanhang. Jag tänker mig att, man som terapeut och handledare, 

har egna erfarenheter med sig som gör att man agerar på olika sätt i förhållande till det 

patienten förmedlar. Jag anser inte att det är en envägskommunikation från patienten till 

terapeuten/handledaren i skapandet av parallellprocesser däremot har jag lagt min 

tyngdpunkt i uppsatsen på att studera parallellprocesser vilka i huvudsak skapas utifrån 

patienten. 

En annan teoretiker som jag använt i uppsatsen och som varit min främsta 

inspirationskälla är Sverker Belin. Belin (1993) beskriver i sin bok “Vansinnets makt” 

hur parallella processer kan skapas i mötet med patienter. Han skriver om behandling av 

tidigt störda och psykotiska patienter på behandlingshem, institution. Belin menar att 

patienterna agerar ut starka känslor, konflikter i personalgrupper. Han anser att 

“Parallellprocesser kan beskrivas i termer av parallella problem, låsningar, mönster, 

lösningar och utveckling i de båda samtidigt existerande relationerna terapeut/patient och 

handledare/terapeut.” (Belin, s 59) Han hävdar att det kan uppstå låsningar i den ena 

situationen som sedan kan vidare transporteras till nästa situation. Belin menar att 

“...särskilt den påverkan som uppstår av starka och överväldigande känslor tenderar att 

vidaretransporteras till nya mellanmänskliga situationer.” (Belin, s 64) Han förklarar att 

de parallella processerna kan bli tydliga på gruppnivå tex vid grupphandledning. Belin 

menar att teammedlemmar kan bli bärare av patientens olika relationer till viktigt 

primärpersoner. Teammedlemmarna kan, hävdar han, bli bärare av känslor och konflikter 

de sedan agerar ut tex på teamkonferenser. Han skriver att “...motsättningar, konflikter 

och spänningar som blir synliga i gruppen kan ge ovärderliga ledtrådar till förståelsen av 

patientens inre värld.” (Belin, 1993, s 86) 

Belins tankar om hur parallella processer kan fortplanta sig i grupper på ett kraftfullt sätt 

har jag tagit fasta på i mitt uppsats arbete. Jag tror att parallella processer kan uttryckas, 

ibland, ännu tydligare i grupp än mellan enskilda personer. Patientens “personliga drama” 

kan få fler aktörer i en grupp vilka kan spela skilda roller. Konflikter kan uppstå och 

behandlare kan bli bärare av starka känslor vilka är svåra att hantera. 

En författare som också har skrivit om gruppen och gruppens agerande i förhållande till 

det material patienten förlägger i gruppen är Ogden. Ogden skriver om projektiv 

identifikation, (1982[1987]) dess uttryck i grupper. Han visar på den projektiva 

identifikationens kraft i grupper. Han menar att grupper kan vilja göra sig av med 

oönskade känslor, material som kommer utifrån från patienten och som uppstår ur 

10

interaktionen inom gruppen, bla beroende på deltagarnas individuella problematik. 

Gruppen kan formera sig, sluta sig samman i subgrupper och utse någon eller några till 

syndabockar vilka får bära oönskade känslor. På samma sätt kan vi, i en 

handledningssituation, tänka oss att någon eller några kan bli bärare av oönskat material 

vilket främst härrör från patienten. 

Joseph Sandler (1976) är också en författare jag använt mig av i uppsatsen. Han använder 

begreppet “role -responsiveness” . Han menar att de roller patienten förmedlar till 

terapeuten härrör från tidigare objektsrelationer. Enligt Sandler kan patienten, under en 

period, ta en roll samtidigt som han låter terapeuten ta en annan komplementär roll. 

Terapeuten tvingas in i en roll, hävdar Sandler. Författaren menar vidare att terapeuten 

endast blir medveten om sin roll “...through observing his own behaviour, responses and 

attitudes, after these have been carried over into action.” (Sandler, 1976, s 47) Det är 

alltså efter rollen agerats ut som terapeuten blir medveten om den. Genom att den 

medvetandegörs kan den också på ett medvetet sätt användas, uttalas i relation till 

patienten. Här tänker jag att gruppen kan vara till hjälp för handledaren och 

psykoterapeuten att uppmärksamma, se den roll som psykoterapeuten givits av patienten. 

En författare som har en positiv syn gällande användningen av begreppet 

parallellprocesser är Caligor (1981) vilken jag också inspirerats av och använt i mitt 

uppsatsarbete. Caligor har också, liksom Doehrman gjort en studie om parallellprocesser. 

Viss kritik har dock riktats mot den experimentella designen i Caligors fallstudie 

(Mothersole, 1999). Han menar att den parallella process som skapas i relationen 

patient/terapeut förs vidare in i relationen terapeut/handledare och sedan tar den sig 

ytterligare en nivå - den visar sig även i förhållandet mellan handledare/superhandledare. 

Caligor menar att parallellprocesser alltid är närvarande i större eller mindre utsträckning. 

Han hävdar att det är viktigt och fruktbart att försöka se parallella processer i 

handledning. Caligor anser att vi kan lära oss något av parallellprocesser som annars hade 

varit svårt att se och uppfatta. Han menar att; “When the supervisor and student analyst 

are not aware of it, a glorious learning opportunity is missed” (Caligor, 1981, s 22) Han 

tänker sig alltså att parallellprocesser är användbara i skapandet av ny kunskap. För att 

parallellprocesser skall bli verkligt användbara i handledningssituationer menar han att 

handledaren måste uppmärksamma egna känslor, intryck i handledningssituationen. 

Caligor hävdar; “If the supervisor is not “inside” and actively participating in the process 

but rather functions cognitively and separate from the ongoing process, a didactic 

approach, the focus inevitably falls on the candidate´s countertransference to his patient, 

his “inability” or “negative attitude” toward learning in supervision. The supervision 

becomes a morass.” (Caligor, 1981, s 22) 

Vidare påvisar Caligor i sin studie, vilket tidigare inte uppmärksammats att, i 

parallellprocesser kan patient, terapeut, handledare och superhandledare byta roller och 

ömsom ta på sig rollen som givare, ömsom rollen som mottagare. Detta, beskriver 

Caligor, kan tex ta sig uttryck i att handledaren tar på sig rollen som patient i 

superhandledningssituationen. 

En annan teoretiker jag influerats av är Arlow (1963), han beskriver hur psykoterapeuten 

kan identifiera sig med patienten. Arlow förklarar hur terapeuten kan identifiera sig med 

patientens konflikter. Han beskriver hur terapeuten, när terapeuten presenterar patient 

material, kan “...during the supervisory session, the therapist in presenting the material, 

11

unconsciously shifted his role from reporting the data of his experience with the patient to 

“experiencing” the experience of the patient” (Arlow 1963, s 578). 

Arlow hävdar att terapeuten genom sitt sätt att “agera ut en identifikation” förmedlar 

icke-verbalt material av betydelse. Han beskriver att terapeuten kan växla mellan att 

“rapportera” en patient till att mer identifiera sig med patientens upplevelse. Terapeut och 

patient kan dela önskningar, ångest, försvar och ideal, värden. Arlow menar att terapeuten 

behöver hjälp att se det drama han är indragen i tillsammans med patienten för att kunna 

hjälpa patienten, för att tex ge tolkningar i rätt tid. Vi kan tänka oss, i en grupp, att 

gruppen kan uppfatta att en psykoterapeut beter sig annorlunda då psykoterapeuten 

tillfälligt identifierar sig med en patient. 

Egen berättelse om en parallellprocess 

Vid några tillfällen i såväl enskild handledning som grupphandledning har jag tyckt mig 

erfara parallella processer. Här vill jag belysa fenomenet utifrån en personlig berättelse 

som kan ge läsaren ytterligare ett perspektiv vad gäller fenomenet parallellprocesser. 

Historien utspelar sig för ca 5 år sedan då jag arbetade på en psykiatrisk 

öppenvårdsmottagning. På mottagningen hade vi handledning i team med en inhyrd 

handledare vilken hade psykologutbildning, steg-2 utbildning samt handledarutbildning. I 

teamet ingick förutom mig - kurator, sjuksköterska, läkare, sjukgymnast och 

arbetsterapeut. Vid ett tillfälle tyckte jag en parallellprocess uppstod, det var när jag tog 

upp en av mina manliga patienter jag var bekymrad över. Jag kände mig osäker på hur 

jag skulle gå vidare med honom. Den manlige patienten var mycket välutbildad och hade 

ett kvalificerat arbete. Patienten plågades i perioder bla av värdelöshetskänslor. Han hade 

tydliga depressiva drag såväl som lätt maniska perioder. Han kände ofta att han inte 

klarade av sitt arbete. Han led av bristande självförtroende, han hade svårt att förverkliga 

sig själv i sitt arbete. Jag uppfattade ganska snart att det var känsligt för honom vad jag sa 

och hur jag uttryckte mig. Efter hand i psykoterapin började han anklaga mig på olika sätt 

för att han inte tyckte att han kom vidare med sin problematik, han kunde periodvis vara 

väldigt kritisk, aggressiv. Han fick mig att känna mig påtagligt osäker på vad jag skulle 

säga, hur jag skulle agera. Jag upplevde att, om jag skulle säga fel saker eller pressa 

honom på något sätt, skulle han snabbt falla ned i ett “djupt hål av tomrum” där han inte 

skulle ha förmåga att orientera sig, hitta sig själv, sin identitet. Jag uppfattade att han 

hade en bräcklig, svag identitet och att det, hos honom, fanns en skräck att falla ned i ett 

tomrum. Patienten fick mig att känna mig värdelös som terapeut och rädd för att göra och 

säga fel saker. Han avvisade många av mina försök att kommunicera med honom. 

Jag gick till handledningen och kände mig hjälpsökande och osäker. Handledaren betedde 

sig självsäkert och menade “- hade han haft en sådan patient hade han inte haft sådana 

problem jag beskrev”. Han tycktes förstå min patient mycket bättre än vad jag själv 

gjorde, åtminstone gav han mig den känslan. Handledarens attityd, förhållningssätt fick 

mig att känna mig ännu mer kass och dålig som terapeut. Gruppen förhöll sig passiv och 

lyssnade till det handledaren sa. Jag upplevde att det inte var någon i gruppen som 

uppfattade min utsatta “position” jag upplevde att jag befann mig i, vilket, tror jag också 

förstärkte min känsla av att känna mig dålig. Jag uppfattar att det kan vara mer känsligt 

att “dra en patient” i grupp än i enskild handledning. I den situationen uppfattade jag att 

handledaren hade behov av att, inför gruppen, hävda sin kompetens i förhållande till mig. 

12

Till slut, i min osäkerhet, ville jag ha hjälp med vad jag skulle säga till patienten. 

Handledaren ger mig förslag på en tolkning vilken är kraftfull. Jag tar med mig 

tolkningen och uttalar den i förhållande till patienten på ett sätt som inte är likt mig. Jag 

brukar inte göra på det sättet, ta en handledares ord direkt till patienten. Tolkningen 

kändes främmande i förhållande till mig och patienten. Normalt brukar mina tolkningar, 

de ord jag uttalar, växa fram ur den process jag befinner mig i med patienten. För mig var 

situationen besvärande, det var inte min tolkning i förhållande till patienten utan någon 

annans. 

I efterhand kände jag mig dum och misslyckad pga den tolkning jag gav som jag inte 

varit med och skapat. Efter en tid tog jag mod till mig och diskuterade saken med 

handledaren och gruppen eftersom jag tyckte det uppstått en parallellprocess i 

handledningssituationen. Jag uppfattade att jag blivit bärare av patientens känsla av att 

känna sig värdelös. Patienten kände ofta att han inte klarade av sitt jobb, han fick mig att 

känna detsamma med honom genom att vara kritisk mot mig. Då jag var osäker och 

hjälpsökande i handledningen på ett sätt jag inte brukade vara beter sig handledaren på ett 

“mästrande” sätt i förhållande till mig han inte brukat göra tidigare. Han beter sig på ett 

sätt han inte vanligtvis gör. Då vi diskuterar patienten igen i gruppen, det som hände 

mellan mig och handledaren, tycker jag det blir tydligt att den process som fanns mellan 

mig och patienten flyttats över till att utspela sig i grupphandledningen mellan mig och 

handledaren/gruppen. 

Resultatredovisning/analys av intervjuerna 

Mitt syfte med uppsatsen är att öka kunskapen om parallellprocesser som skapas i 

grupphandledning. För att få veta mer om ämnet har jag valt att intervjua tre 

psykoterapihandledare om deras erfarenheter. Jag har delat in intervjuerna i skilda 

kategorier, ämnesområden för att kunna diskutera, beskriva dem på ett överskådligt sätt. 

Här nedan följer en presentation av de skilda kategorierna. I anslutning till presentationen 

av de olika kategorierna sammanfattar jag, reflekterar kring det som visar sig i 

intervjuerna. I analysen vävs egna reflektioner samman med skilda teoretikers. 

1. Fenomenet parallellprocess - dess uttryck i gruppen 

2. Berättelser om parallellprocesser 

3. Gruppens betydelse - samverkan vid parallellprocesser 

4. Patientens problematik - dess uttryck i gruppen 

5. Parallellprocesser - ett svårgreppbart fenomen 

6. Handledarens inställning till egen handledning 

7. Utformandet av handledningen - förhållningssätt till gruppen 

1. Fenomenet parallellprocess - dess uttryck i gruppen 

Den första kategorin som visar sig i intervjumaterialet och som samtliga 

psykoterapihandledare uttalar sig om är tankar, teorier kring - vad är parallellprocesser 

och hur tar de sig uttryck i en grupp? 

13

Handledare A beskriver att ”...gruppen eller handledaren uppfattar en annan attityd 

(hos terapeuten) eller en väldigt stark känsla uppmärksammas, det är ofta på det sättet 

man kommer in, märker, tycker jag.” Hon förklarar vidare att “...det är någonting som 

inte är förstått och uppfångat...”. Vidare menar Handledare A att “...det som inte förstås 

i ett system transporteras till ett annat där det ageras på något sätt.” Hon reflekterar 

vidare och menar att “...om det handlar om en identifikation med patienten eller om 

terapeutens också försvar.” Handledare A säger att parallellprocesser både kan handla 

om patientens och terapeutens känslor, försvar och agerande. I handledning menar 

Handledare A att upptäckten av en parallellprocess gör att man ofta kan få hjälp att 

upptäcka ett problemområde det ej varit möjligt att tala om. Hon hävdar att det finns en 

vilja hos oss att förstå vilket gör att vi för saker vidare i form av utageranden. Handledare 

A fortsätter “...men ändå det som är kännetecknande för just parallellprocesser tänker 

jag är det här att det är flera som uppmärksammar samma sak och att vi kan känna igen 

det på något sätt att det är någonting, det får inte vara luddigt på något sätt utan ganska 

tydligt för att vi skall kunna benämna det som en parallellprocess. Att någonting ageras 

och tex i en grupp så gäller, är det fler än jag som märker det.” Hon talar om vikten av 

att utforska relationen mellan terapeut/handledare, att kunna identifiera dynamiken och 

känslan för att sedan kunna se på processen mellan terapeut/patient. Vidare poängterar 

hon att “...det svåra med parallellprocesser är där det också blir väldigt starka 

ageranden i just detta, det paradoxala blir att vi blir låsta i tanken, inte bara 

handledaren utan fler blir det och det blir ageranden istället.” 

Handledare A hävdar att parallellprocesser kan ta sig uttryck i gruppen i form av ett 

utagerande från terapeutens sida. Att terapeuten förmedlar en attityd, känsla som gruppen 

fångar upp. Något spännande är att ett nytt problemområde kan bli synligt vilket inte har 

varit möjligt att benämna innan. I den parallella processen finns ett budskap som kan 

tolkas. Handledare A uppfattar att det handlar om omedvetet material som ej blivit 

medvetet, verbaliserat. Innan det blivit medvetet eller synliggjort finns risken att det 

ageras vidare och att vi blir låsta i tanken. Searls (1955) menar också att något omedvetet 

förs vidare, i en parallellprocess, ursprungligen främst härrörande från patienten, in i 

handledningssituationen. Han skriver att han vid flertal tillfällen har hört terapeuter 

presentera fall i skilda grupper. Författaren menar att han blivit varsam med att säga 

ofördelaktiga uttalanden om terapeuter på basis av deras presentation. Han menar; “With 

convincing frequency I have seen that a therapist who during an occasional presentation 

appears to be lamentably anxious, compulsive, confused in his thinking, or what not, 

actually is a basically capable colleague who, as it were, is trying unconsciously, by this 

demeanor during the presentation, to show us a major problem-area in the therapy with 

this patient. The problem-area is one which he cannot perceive objectively and describe 

to us effectively in words; rather, he is unconsciously identifying with it and is in effect 

trying to describe it by way of his behavior during the presentation.” (Searls, 1955, s 142) 

Vidare menar Searls, liksom Handledare A, att det är viktigt att utforska relationen 

mellan terapeut/handledare och att upptäcka de känslor som väcks i mötet eftersom de 

kan säga något om patienten och dennes problematik. Handledare A beskriver, liksom 

Gross-Doerhman (1976) att parallellprocesser inte nödvändigtvis måste komma från 

patienten, att både terapeut och handledare påverkar skeendena i de parallella systemen. 

Handledare B menar att parallellprocesser “...de finns alltid där på samma sätt som 

överföring finns, det är egentligen en dubblering av överföringen eller överflyttning av 

överföring till en ny situation, patient/terapeut - handledningssituationen, de är 

parallella.” 

14

Handledare C uttalar sig också om parallellprocesser och förklarar “På samma sätt som 

vi arbetar med överföring/motöverföring med patienten så kan vi säga att vi jobbar med 

samma processer i handledningssituationen. Det är det vi pratar om som parallellprocess 

att det är i rummet som vi har problemet. Som handledare har jag ett problem i rummet 

som jag arbetar med på samma sätt i princip som jag arbetar med patienter där jag 

behöver kunna tolka skeendet.” Handledare C talar om vikten av att som handledare våga 

sätta ord på det som terapeuten inte vågar tala om med sin patient (tex aggressivitet). Han 

menar att terapeuten kan hamna i en låsning med patienten pga det ovan beskrivna, att 

terapeuten behöver handledarens hjälp att komma ur låsningen. Handledare C påpekar att 

“..det är för mig ett vanligt uttryck för en parallellprocess som man skulle kunna uttrycka 

så att jag måste våga det som terapeuten inte vågar och vågar jag inte det, om jag 

hamnar i samma läge som terapeuten om jag inte vet hur jag skall hantera det här...”, 

“...kan terapeuten inte få handledningshjälpen att göra så mot sin patient.” Vidare menar 

Handledare C att “...har vi en terapeut som säger att jag tycker det står stilla så är det ett 

meddelande till handledaren som väldigt mycket finns i parallellen.” Det är då något som 

handledaren behöver ta sig an, menar Handledare C för att terapeuten skall kunna hjälpa 

sin patient. 

Både Handledare B och C menar att parallellprocesser handlar om en överflyttning av 

överföring till en ny situation. Handledare C påpekar att parallellprocessen kan ta sig 

uttryck som en låsning terapeuten behöver hjälp med. Sammanfattningsvis förmedlar de 

skilda terapeuterna olika bilder av vad en parallellprocess är och hur den tar sig uttryck i 

en grupp. Belin (1993) menar att parallellprocesser kan ta sig uttryck på flera olika sätt. 

Han skriver om mönster, låsningar, parallella problem, lösningar och utveckling i de två 

parallella systemen. Searls (1955) skriver att det inte är bara negativa känslor som förs 

vidare utan också positiva vilket kan göra att tex en handledare kan känna speciellt 

mycket uppskattning för en terapeut under en specifik period då liknande känslor uppstått 

mellan terapeut/patient. Något som de olika handledarna uppmärksammar är att det i en 

parallellprocess finns ett budskap. Om handledaren kan fånga upp det budskapet och 

hantera det på ett konstruktivt sätt kan det få positiva konsekvenser i behandlingen av 

patienten. 

2. Berättelser om parallellprocesser 

En annan kategori som finns i intervjumaterialet är berättelser om parallellprocesser vilka 

handledarna erfarit under handledning i grupp. Berättelserna presenteras i sin helhet för 

att ge en sammanhängande bild av hur handledarna uppfattat den parallella processen. 

Handledare A berättar ”... jag kommer att tänka på en handledning, i ett utbildnings- 

sammanhang där terapeuten var ganska ovan, terapeuten var ung, detta var alltså ett 

jobb sammanhang, och fick en äldre patient som var en väldigt, som var i en väldigt svår 

livssituation som hade cancer överhängande sådär, canceroperationer som var, ensam 

kvinna som hade haft väldig otur i livet kanske eller hade ett ganska eländigt liv så det 

var synd om henne och den här terapeuten, jag undrade mycket hur går detta? Hur känns 

detta? För den unga kvinnan att behöva fångas in i en äldre kvinnas melankoli kan man 

säga, svårigheter. Men oh! det gick så bra, gång efter annan när det var hennes tur så 

drog hon det var inga svårigheter tyckte hon. Det gick bra och samtidigt så tyckte inte 

jag att den här patienten var lätt alltså för det fanns en bitter ton någonstans och 

naturligtvis, som jag kan tänka mig en väldig avund på den här yngre terapeuten men det 

var inget. Men så plötsligt en gång så kommer den här terapeuten och säger i gruppen 

15

att ja det känns jobbigt att dra för att, alltså att hon kände sig ointressant. Hon kände det 

inte som hon kunde engagera gruppen och hon tyckte att när hon drog så var gruppen 

mer oengagerad, ointresserad än av de andras fall. Och det hela gick ut på att hon inte 

kunde engagera, intressera och där hittade vi parallellen, kunde vi identifiera den 

känslan som hennes patient inte så verbalt men på ett mer förtäckt sätt egentligen kunde 

känna och som hon behövde hjälpa henne uttrycka. Att hon kände sig, för det var just det, 

det handlade om, ingen hade riktigt brytt sig om henne. Hon levde inte tillsammans med 

någon, hon hade inte, jag kommer inte ihåg hur det var men, det var väldigt dåligt med 

föräldraskap och så också. Och så hade det ju gått henne väldigt illa i livet på många sätt 

och där blev det också någonting en upptäckt på något sätt, det som vi kunde identifiera 

med hjälp av parallellprocessen det som patienten själv inte aktivt klart kunde uttrycka 

men behövde få uttryckt, ge uttryck för och som terapeuten ju hade svårighet att ge sig in 

i av naturliga skäl. Men det identifierades ändå fast det gjorde det på ett omedvetet sätt. 

Därför att också vi kände igen detta, jag blev väldigt överrumplad, det är väl ofta det, det 

handlar om också när man känner att nej, jag känner inte igen det här eller gruppen 

kunde inte kännas vid det, vi blev förvånade. Det tänker jag på som en parallellprocess.” 

“...ofta är det någonting lite överraskande, terapeutens sätt att presentera eller beskriva 

sin egen motöverföring eller så kan det vara andra aspekter också eller så kan det vara 

någon man har i handledning som man fastnar i någon slags relation tex det kan ju vara 

vilken relation som helst, den kan vara mer aggressiv eller underdånig eller 

sadomashochistisk eller någonting men det bör vara inte generellt, inte det generella för 

den terapeuten att vara sådan. För då är det ju dennes problem eller det skall ju vara 

någonting som de bär med sig från en annan relation in i den här relationen.” 

Handledare A beskriver hur ett omedvetet material kan bli synligt pga att terapeuten 

agerar i rummet tillsammans med gruppen. Både Handledare A och gruppen blev 

förvånade, överraskade över terapeutens agerande som inte var typiskt för hur hon 

vanligtvis brukar bete sig. 

Handledare B berättar att “...det var en liten grupp som det ofta är, det var varierad 

sammansättning, någon jobbade med privata fall några jobbade inom sitt arbete, det var 

tre elever då. Terapeuten som drog arbetade med en lite ångestfylld, tvångsmässig 

människa som hela tiden frågade efter råd eller hjälp som ville veta hur man skulle göra 

och som hade svårt att avsluta timmarna. På det sättet terapeuten drog det på blev ju 

likadant, att hon kände sig väldigt inkompetent och ställd och visste inte vad hon skulle 

säga, kom inte på några bra förslag och varje terapitimma slutade med någon slags 

stakato, någon förhöjd stämning och låsning. Terapeuten kände sig oduglig, patienten 

gick väl därifrån och kände sig icke hjälpt. I handledningstimmarna spred sig samma 

stämning. Att vi inte visste vad vi skulle säga, hur vi skulle intervenera och patienten 

bestämde sig för att sluta och även då så hjälpte vi inte till så mycket i gruppen utan det 

var först i sista timman nästan som patienten gick som någon kläckte idén om att det är 

en väldigt precis spegling alltså vi sitter i samma situation i samma låsning, vi har gått i 

fällan om att vi skall lösa det genom att komma med något förslag från oss. Terapeuten 

var så bunden vid den interaktionen så hon hade väldigt svårt att se utöver den. Det 

tråkiga var väl att vi inte kunde använda parallellprocessen så mycket för att vi såg den 

inte förrän det var för sent. Det var en väldigt frustrerande stämning av att vi sökte efter 

verktyg och redskap och bra saker att säga.” 

16

Parallellprocesser kan ta sig uttryck i form av låsningar av olika slag i handledning. Om 

det, som tidigare nämnts, handlar om omedvetet material är det inte konstigt, anser jag, 

att låsningar kan uppstå vilka kan vara problematiska att bryta eller lösa upp. Det kan 

vara svårt, liksom i relationen mellan patient och terapeut att på en meta nivå tolka ett 

skeende. 

Handledare C har svårt att minnas en specifik historia där en parallellprocess blivit 

tydlig, för honom är det enklare att “...hitta någon slags prototyp, säg att vi har en 

patient som sitter och pratar om en massa saker och vi har en terapeut som skall ta sig 

an det patienten pratar om, säg att terapeuten hamnar i en situation där hon av olika skäl 

inte riktigt vågar ta sig an det patienten säger, säg att terapeuten inte riktigt vågar ta sig 

an patientens aggressivitet, säg att vi har en patient som på olika sätt sitter och uttrycker 

ett missnöje mot sin terapeut och att vi har en terapeut som inte riktigt vet hur hon skall 

ta sig an det och inte riktigt vågar ta sig an det, den parallellen kan mycket väl, det har 

jag varit med om ett antal gånger, den kan mycket väl uppstå i handledningssituationen. 

Att jag sitter och hamnar i en situation där jag vet att om jag inte vågar till terapeuten 

säga det som terapeuten inte vågar säga till sin patient kan jag inte hjälpa terapeuten. 

Utan i paralleller jag behöver kunna sätta ord på den aggressivitet som finns i rummet 

mellan mig och terapeuten. Som en parallell för att terapeuten skall sätta ord på det till 

sin patient.” “Det är för mig ett vanligt uttryck för en parallellprocess som man skulle 

kunna uttrycka så att jag måste våga det terapeuten inte vågar...” “Därför rör det mycket 

tycker jag min uppfattning och upplevelse kring vad terapeuten gör och inte gör kontra 

vad jag gör och inte gör i handledningssituationen. Ofta mycket att det kan handla om 

aktivitet, hur skall jag våga sätta ord på det terapeuten inte sätter ord på. Och det tror 

jag finns även i gruppsammanhanget, att terapeuter i gruppen kan uppröras över det 

terapeuten inte gör - “hur fan kan du göra så alltså!” att man reagerar på inte minst 

passivitet. Att man kan uppröras över att vi har en patient som indirekt sitter och 

förkastar sin terapeut och terapeuten vet inte hur han skall hantera det. Att det väcker 

rätt så starka känslor i parallellen”. 

Handledare C beskriver en “prototyp” vad gäller parallellprocesser som han fångar med 

orden “jag måste våga det terapeuten inte vågar” och inte sällan, menar han, kan det 

handla om en aggressivitet från patienten i förhållande till terapeuten som måste 

benämnas. Han påtalar hur gruppen kan gestalta patientens känslor i förhållande till 

terapeuten. 

3. Gruppens betydelse - samverkan vid parallellprocesser 

Hur anser psykoterapihandledaren att gruppen påverkar, samverkar vid 

parallellprocesser? Anser de att gruppen är en tillgång eller kan gruppen försvåra arbetet 

som handledare på skilda sätt? 

Handledare A ger en positiv bild av grupphandledning, hon beskriver att hon använder 

sig av gruppen som handledare. Handledare A hävdar att gruppen kan hjälpa henne se 

parallella processer, hon använder sig av den tankeprocess som finns i gruppen. Hon 

berättar “...det är det som grupperna är bra på tänker jag att olika, man gör olika 

associationer, fångar upp olika saker...” Hon säger vidare att gruppen kan hjälpa henne 

att se vad som händer mellan henne och den terapeut hon handleder. Vid tillfällen kan 

gruppen tycka att hon beter sig annorlunda i förhållande till hur hon normalt brukar 

agera. 

17

Hon beskriver också att det kan vara problematiskt och komplext att arbeta med grupper 

då det också finns en “grupp process” inom gruppen som kan vara svår att se och hantera 

som inte har med patienten att göra. Handledare A reflekterar “...i vissa grupper är det 

mycket lättare att associera fritt och ett annat klimat och det är ju olika och det kan 

handla om så mycket. Det kan handla om vilken klient man har hand om, vilka processer 

eller andra saker som jag som handledare inte riktigt vet om hur det är i gruppen, det 

kanske man oftast inte har kontroll på...” Handledare A kan inte säga om hon tycker det 

är lättare eller svårare att se parallellprocesser i grupphandledning i förhållande till 

enskild handledning. Hon beskriver att, hon kan uppleva en större frihet att tänka i grupp, 

det kan vara lättare att associera fritt då det är fler som tänker. Individuell handledning 

kan ha fördelar hävdar hon “...tillgången i individuell handledning kan vara att vi kan 

fokusera på det som är en svårighet för just den personen och som går att formulera det 

så fint utan att det blir kränkande eller en utsatthet som kanske kan bli i gruppen.” Hon 

säger att det kan vara lite svårare att vara rak i grupphandledning därför att terapeuten 

kan vara, känna sig mer utsatt i grupp. Hon menar att hon får ta en annan hänsyn, 

formulera det hon säger på, ett för terapeuten, bra sätt. 

Vidare menar hon att det kan bli starka, känslomässiga uttryck i en grupp då patienter 

med svår problematik tas upp. Hon säger att “...man härbärgerar djupa och starka 

känslor i en grupp också tex kan vissa känna sig missförstådda av kollegor, man får 

olika, går in i olika gensvar eller roller om man nu tänker på Joseph Sandler det här att, 

på det sättet han beskriver svara genom att ta någon slags roll på det vi får till oss i 

överföringen så tar vi ju olika, tar emot olika delar av patienten.” 

Handledare A tar upp faktorer som komplicerar arbetet med grupper. Hon menar bla att 

den “grupp process” som finns i gruppen påverkar det gemensamma arbetet. Jag tror att 

många faktorer påverkar hur en grupp samarbetar såsom; vilka personer som är med, 

utbildning, erfarenhet inom gruppen, stämning -klimat på arbetsplatsen, inbördes 

konflikter, hierarki -konkurrens mellan personer i gruppen mm. Listan kan göras längre. 

Handledare A påpekar att det kan vara svårare att vara rak i grupphandledning vilket kan 

vara problematiskt. Det är något som flera intervjuade handledare tar upp, svårigheten att 

kunna formulera sig på ett icke sårande eller kränkande sätt i förhållande till den 

handledde terapeuten i gruppen. Flera handledare beskriver att det är en sårbar situation, 

mer än man kan tro, att ta upp patienter i grupphandledning. Det blir känsligt på ett annat 

sätt, det som sägs och uttrycks i en grupp om man jämför med att presentera material i 

enskild handledning. 

Något Handledare A uttrycker är att hon kan känna en större frihet att tänka i grupp, hon 

menar också att gruppen kan hjälpa henne att se vad som händer mellan henne och den 

terapeut hon handleder. Det tyder på, anser jag, att parallellprocesser kan vara lättare att 

uppmärksamma i grupphandledning jämfört med individuell handledning. 

Handledare A tar upp Sandler (1976) vilken skriver om hur patienten kan ge terapeuten 

olika roller under en psykoterapi. Utifrån Sandlers resonemang kan vi tänka oss att en 

grupp i en handledningssituation kan bli bärare av olika roller, aspekter av patienten 

tidigare objektsrelationer. Dessa roller kan ageras ut i gruppen. Det är inte svårt att tänka 

sig att det kan vara svårt för grupper att hantera skilda roller som ges gruppen. 

18

Handledare B menar att man kan se “...gruppen som en ande, en organism som kan 

fungera tillsammans och att man inser plötsligt att man tar parti för olika aspekter av 

patienten eller “delar” eller identifikationer med patientens ideal eller komplementär 

eller motstridiga objekt.” Vidare framkommer i intervjun att Handledare B upplever att 

patientens problematik kan skapa konflikter i gruppen. Han poängterar att parallella 

processer inte alltid kommer från patienten. Processerna kan skapas och föras vidare bla 

utifrån terapeuten själv, teoretiskt förhållningssätt, organisation, ideologi och 

samhällssyn. 

Handledare B talar också om hur gruppen kan bli bärare av olika aspekter av patienten. 

Belin (1993) menar att man kan tänka sig att ett vård eller behandlingsteam blir bärare av 

patientens olika objektsrelationer. Att gruppen blir representant för den ursprungliga 

familjekonstellationen, att den agerar ut motsvarande konfliktmönster. Belin skriver att 

ett behandlingsteam kan komma att agera ut patientens drama vilket har sitt ursprung i 

patientens familj. På liknande sätt kan vi tänka oss att en handledningsgrupp kan komma 

att spela upp patientens drama. Belin hävdar bestämt att de olika dramer som kan utspela 

sig på en vårdavdelning inte “...har så mycket med de enskilda teammedlemmarnas egopsykologi 

eller egna olösta konflikter att göra.” (Belin, 1993, s 111) Han menar att 

dramat främst härrör från patienten. 

Handledare B tar upp andra aspekter gällande begreppet parallellprocess vilka kan 

påverka handledningssituationen, gruppen. Hans definition av begreppet 

“parallellprocess” innefattar en samhällelig dimension. Han anser att den samhälleliga 

ideologin påverkar handledningen bla genom att ge terapeuten mindre tid för varje patient 

samt att det idag finns en misstro till terapeutens egna kompetens, arbetssätt. Handledare 

B hävdar att dessa samhälleliga värderingar, förhållningssätt inte fanns för ett antal år 

sedan. 

Handledare C beskriver att gruppen kan vara konstruktiv och skapande “...gruppen kan 

hjälpa mig hitta det som när jag är utan grupp måste hitta av mig själv. Gruppen kan 

vara till hjälp i det att de hittar parallellen...“ Vidare hävdar han att gruppen också kan 

ha en negativ inverkan på handledningen på så sätt att terapeuten och även handledaren 

kan känna sig utsatta och kritiserade. Han menar att patienten kan förmedla, via sin 

terapeut, starkt laddade känslor i gruppen, inte sällan aggressivitet. Handledare C säger 

“...gruppen kan bli icke-konstruktivt delaktig i det parallella, att man som terapeut bara 

känner sig kritiserad och att man hamnar i samma parallell som med patienten, att man 

inte vet hur man skall hantera utsattheten...” Han beskriver att gruppen kan agera ut mer 

tex om en terapeut tar upp en patient med en borderline problematik där “bristen”, enligt 

Handledare C, upplevs som central hos patienten. Han menar att borderlinepatienter förr 

eller senare förmedlar till sin terapeut att “du är kass”, det måste terapeuten hitta ett sätt 

att hantera. Om bristen ageras ut i gruppen i form av kritik i förhållande till terapeuten 

kan terapeuten få “stryk”. Han menar “Jag tror att det slår hårdare, det innehåller större 

risk för utageranden ju mer åt borderline hållet patienten är, här kan gruppen, tror jag, 

agera väldigt kraftfullt.” Handledare C uttrycker att gruppen ibland kan försvåra hans 

arbete. Orsakerna där till kan ha många bottnar, menar han. Det kan handla om patientens 

problematik, vilka personer som finns i gruppen, gruppens egen process - dynamik, 

konkurrens i gruppen etc. Han tycker generellt att det är enklare att se de parallella 

19

processerna i individualhandledning. Han beskriver “...det förekommer säkert fler uttryck 

i en grupp men som handledare är det svårare att hålla koll på det i ett 

gruppsammanhang än i det enskilda då måste jag samtidigt ha mycket idéer kring grupp 

processen i övrigt.” 

Handledare C tar upp, liksom Handledare A att gruppen kan vara till hjälp i det att hitta 

paralleller. Samtidigt menar han att det generellt är enklare att upptäcka de parallella 

processerna i individualhandledning. Han menar vidare att det förekommer fler uttryck i 

en grupp, vilket jag också hävdar att det kan göra dock menar Handledare C att det är 

svårare att förstå dessa uttryck pga andra aspekter gällande gruppens inre dynamik, 

process mm. Handledare C påtalar vidare att gruppen kan bete sig icke -konstruktivt och 

bla kritisera terapeut och handledare. En situation kan uppstå där terapeut och handledare 

känner sig “förlamade”, utsatta och bärare av svåra känslor. Ogden (1982[1987]) 

beskriver hur icke-önskvärda känslor i en grupp kan placeras hos någon i gruppen pga att 

övriga gruppmedlemmar ej vill kännas vid dem. Jag tänker att olika personer i en grupp 

kan känna sig utsatta för gruppen, de kan bli bärare av svåra känslor vilka ursprungligen 

kan härröra från patienten. Ibland kan det vara så, vilket beskrivits ovan, att handledaren 

blir utsatt, det kan också vara så att terapeuten som tar upp en patient känner sig ansatt. 

4. Patientens problematik - dess uttryck i gruppen 

Hur förhåller sig gruppen till patientens problematik om den är av neurotisk, borderline 

respektive psykotisk karaktär? 

Handledare A hävdar att det är skillnad i kvalitet vad gäller olika problematik hos 

patienten, hur patientens problematik upplevs av terapeuten och gruppmedlemmarna. 

Hon menar att “där det finns mer psykotiska inslag så är ju det här mycket starkare ofta, 

en våldsam ton, då vi talar om de här avsplittrade delarna som projiceras över på något 

sätt och som terapeuten kan identifiera.” Hon menar att gruppen kan känna av styrkan i 

de känslor som terapeuten bär i relation till sin patient. Gruppen kan på olika sätt agera ut 

eller avspegla den problematik patienten förmedlar via terapeuten. 

Handledare C beskriver hur en neurotisk konflikt kan komma till uttryck i gruppen. Att 

en låsning kan uppstå som handlar om att terapeuten måste få hjälp att sätta ord på den 

aggressivitet som patienten sitter med. Konflikten innebär att det finns en förbjuden 

aggressivitet. Låsningen som skapas kan både gruppen och handledaren känna av. Han 

påtalar också hur en “borderlineproblematik” kan ta sig uttryck i gruppen. Han menar att 

konflikter kan uppstå och starka känslor kan ageras ut av gruppmedlemmarna. Som 

tidigare nämnts kan både terapeut och handledare känna sig utsatta i gruppen. Han säger 

“Det uppstår en parallell även på handledningen för då har vi en handledare som sitter 

och tänker - “hur fan skall jag kunna hjälpa den här terapeuten!””. 

20

Båda handledarna ger uttryck för att patientens problematik kan komma till uttryck i 

gruppen. Handledare C menar att en typisk neurotisk konflikt kan komma till uttryck i 

gruppen som en låsning där den bakomliggande konflikten handlar om förbjuden 

aggressivitet. Vidare menar han att även sk “borderlineproblematik” visar sig i gruppen i 

form av starka känslor, konflikter vilka kan ageras ut av gruppmedlemmarna. Handledare 

A talar om en “våldsam ton” där det finns mer psykotiska inslag i handledningsituationen 

som förmedlas av terapeuten. Handledarna hävdar att patientens problematik avspeglar 

sig i gruppen, att den tar sig olika uttryck beroende på vilken problematik patienten har. 

Jag tänker att handledaren försätts i skilda situationer beroende på vilken patient som tas 

upp, de får hantera gruppens spegling likväl som de måste hantera egna känslor som 

väcks. Om starka känslor framträder i gruppen kan det vara problematiskt för 

handledaren att hantera situationen. 

5. Parallellprocesser - ett svårgreppbart fenomen 

Samtliga handledare beskriver att det kan vara svårt att se parallellprocesser i gruppen. 

De beskriver bla att det kan vara lättare att se dem i efterhand om de får tid att reflektera 

kring handledningen. 

Handledare A uttrycker att “...så kan jag känna och tänka ja, det här borde jag kanske 

sett förut eller kunnat, men det är ju så vi tänker om de här sakerna och terapeuten i sin 

tur kan tänka och känna också men jag menar hur mycket som kan bero på att jag 

faktiskt kunde gjort det tidigare, eller att jag har några hinder i vägen för det, eller att 

det på något sätt måste ha sin gång det vet jag inte men så är det ju alltid, så är det i 

terapi, som terapeut också, varför kom jag på detta nu? Det vore löjligt att formulera sig 

kring detta efter så lång tid i terapi men det är ofta inte så, sedan vet vi inte, vi har inte 

full kontroll över det här och det är klart att det handlar om oss som personer också, var 

vi har våra blinda fläckar eller inte. Visst, det enda vi kan göra är att jobba med det på 

något sätt, tänker jag. Och som sagt det är säkert parallellprocesser som pågår som jag 

inte uppmärksammar heller, det är mina blinda fläckar på något vis.” 

Handledare B förklarar att han vid flertal tillfällen har haft svårt att fånga upp 

parallellprocesser. Han säger “...ofta är det ju en lite fånig situation därför att man insåg 

för sent att det var en del av processen.” Han menar att det kan vara lättare att se 

parallellprocessen i efterhand och på distans om man skapar utrymme för det. Handledare 

B menar att utrymmet kan skapas under handledningstimman om man har tillräckligt med 

tid. Han säger att “...man ser dem för sent, efteråt när man kommer ur trycket va, man 

funderar på hur det blev den här handledningen eller varför gjorde jag inte så eller det 

dröjer sig kvar någonting va, det är samma råd som man kan ha till en terapeut, spara 

tio minuter efter timman då du inte går ur rummet utan sitter och kastar ned lite fraser 

och formuleringar från terapi tiden och fundera över hur det kändes och då kommer man 

på väldigt mycket va, att på väg från ett möte så kommer man på viktiga saker man 

kanske löser det problemet i rummet, det är samma sak med handledning, efteråt så 

känns det mycket spännande att ägna lite tankar åt läget va, var man befann sig..” “...jag 

har en sådan fras jag skrattar åt ibland -jaget kommer alltid för sent, vi kommer för sent 

med vad vi förstod eller hur vi kände eller hur vi skulle gjort, men då får vi väl använda 

det till nästa tillfälle. Det är skönt att gå in i en session och veta det att plötsligt på ett 

emotionellt sätt har man förstått någonting...” Han poängterar att handledning och terapi 

är en form av lek, att man inte skall känna krav på sig att uppnå något specifikt utan att 

tillåta sig själv att vara i processen. 

21

Handledare C menar att mycket av de parallella processer som finns är man inte alltid så 

medveten om. När jag sitter i en handledningssituation har jag inte alltid full koll på 

processen patient/terapeut och handledningsprocessen eftersom jag är involverad.” Han 

beskriver att “...det är ju samma fråga som terapeut, det är svårt att dels vara i en dialog 

i rummet samtidigt skall man kunna sitta i taket och se sig själv göra det här och det är 

det som är så svårt tycker jag och det är ännu svårare i en grupp. Att ha koll på olika 

nivåer samtidigt.” Vidare säger han att “...jag måste vara närvarnade i gruppen, sedan 

när jag åker hem i bilen då kan jag titta lite ovan - upp i från och se, vad i helvete var det 

som hände egentligen och vem som gjorde vad och hur blev det här och varför blev det 

så och ägna mig mer åt det.” Han förklarar att han, i bilen hem efter en 

handledningssession, många gånger kan komma på saker han tycker han borde ha 

kommit på under timmens gång. 

Handledare B och C uttrycker att det kan vara lättare att se parallella processer i 

efterhand och på distans. Det tycks som om det i stunden kan vara svårt att 

uppmärksamma parallellprocesser i grupphandledning för handledaren. Jag tänker, om 

det handlar om ett omedvetet material som terapeuten förmedlar, kan det också för 

handledaren vara svårt att medvetandegöra vad som utspelar sig. Om handledaren blir 

bärare av skilda känslor i stunden är det förståligt att det kan vara svårt att verbalisera, 

medvetandegöra det som sker. Att som handledare i efterhand fundera kring egna känslor 

som väcks under handledningen och gruppens reaktioner är troligtvis värdefullt. 

6. Handledarens inställning till egen handledning 

De intervjuade psykoterapihandledarna har ingen egen handledning. Den enda som har 

haft egen handledning under en period är Handledare A. Handledarna uttrycker att det är 

få handledare som har egen handledning. 

Handledare A anser att man absolut har användning för egen handledning. Hon har 

periodvis haft det och upplevt att det varit väldigt spännande. Hon anser det vara 

värdefullt för de terapeuter hon handleder att hon får egen handledning. Handledare A 

beskriver “...det är en väldigt spännande, positiv erfarenhet att vara flera handledare 

tillsammans och lyssna till varandra och få lov att släppa det lite grann, på motsvarande 

sätt som terapeuter behöver handledning.” 

Handledare C är något kluven till frågan om egen handledning, Han säger “...har jag 

som handledare en egen handledningssituation är det en hjälp för mig att kunna arbeta 

med de här processerna.” Han beskriver att han själv funderar kring den handledning han 

ger, att han inte har någon egen handledning. Vidare menar han att “...hade jag varit 

noggrann så hade jag haft fem timmar handledning varje vecka och ägnat trettiofem åt 

att ta mig an det, då hade jag varit en bra handledare. Nu funkar det inte av många skäl, 

framför allt inte ekonomiskt.” Han hävdar att vi får fler än en chans att förstå något 

gällande patienten. Om det finns något centralt i det patienten vill förmedla till sin 

terapeut kommer det att upprepas gång på gång. Handledare C förmedlar att “...jag 

inbillar mig alltså att i de stora linjerna förr eller senare blir jag varse det som jag måste 

bli varse.” 

22

Handledare A och C menar att man som handledare har användning för egen 

handledning. Trots det har de inte kontinuerlig handledning, eller handledning under 

perioder. Handledare C uttrycker bestämt att det inte, av olika anledningar, skulle vara 

möjligt för honom att ha egen handledning. För mig framstår det som konstruktivt att 

som handledare ha egen handledning. Även om man som handledare inte har möjlighet 

att ta upp alla fall eller har tillfälle att ha kontinuerlig handledning vore det, enligt mig, 

fruktbart att åtminstone ha handledning vissa perioder. Det skulle då vara möjligt att ta 

upp problematiska fall som man har svårt att hantera som handledare. Som handledare 

skulle man få möjlighet att bli mer “tränad” att se och hantera parallellprocesser i grupp. 

Enligt Caligor (1981) fortplantar sig parallella processer vidare från dyaden 

terapeut/handledare till dyaden handledare/superhandledare. Om man som handledare har 

möjlighet att få egen handledning tänker jag mig att den medvetna kunskapen skulle öka i 

förhållande till det som ageras, existerar på ett omedvetet plan. 

7. Utformandet av handledningen - förhållningssätt till gruppen 

Vad har handledarna för tankar kring hur handledningen kan utformas tillsammans med 

de skilda gruppmedlemmarna? Hur tänker de sig att de som handledare kan förhålla sig 

till gruppen? 

Handledare A menar att “...det jag vill åstadkomma är ju ett fritt associerande i 

gruppen. Att det blir möjligt att tänka, att det blir kreativt på det sättet och att jag hela 

tiden använder mig av den tankeprocess som är i gruppen.” Hon menar att “...jag som 

handledare går ju mycket på min känsla, emotionella värdet på något sätt, handledarens 

upplevelse som Searls sa, det är där man får börja att ta det på allvar.” 

Handledare B beskriver att han brukar ge instruktionen i handledning att den handledde 

alltid eller gärna börjar dragningen med “...säga hur det känns och vad som är svårt och 

vad de vill ha hjälp med. Och då riktar det ju in all uppmärksamhet på det olösta kapitlet 

det som upprepar sig och det som går igen va utanför medvetande och språk.” Han 

berättar vidare att en dragning (terapeuten berättar om patienten) oftast brukar ta ca 30-40 

minuter därefter krävs ytterligare tid för reflektion och diskussion. Ett fall kräver en 

timme, helst en timme och en kvart, menar han. Efter dragningen brukar han låta gruppen 

stanna upp och reflektera “...alla ger sina första slags tankar och kommentarer från 

magen ungefär va utan att sortera och tänka på att det skall vara så klokt...” 

“...terapeuten får ju hela tiden sitta i fokus som den som har blivit förändrad av 

patienten, berätta om patienten via sig själv, det är ju två moment dels att terapeuten 

skall förstå sin djupa delaktighet eller indragenhet i interaktionen, hur mycket man 

förändras av patienten och blir den terapeut som de, ibland närmast söker eller ibland 

närmast behöver och sedan att se hur gruppen kan illustrera interaktionen...” 

Handledare B menar att det är viktigt att skapa ett gott klimat i gruppen där alla får en 

känsla av att de kan uttrycka sig fritt. 

Handledare A och B använder sig av gruppen, de tankar och känslor som kommer upp. 

De beskriver att gruppen får associera eller “ge tankar från magen” gällande det material 

terapeuten förmedlar. Det tycks vara viktigt att skapa ett gott klimat, att möjliggöra ett 

fritt associerande som kan användas i ett skapande syfte. 

23

Diskussion 

I min studie framkommer att parallella processer är ett komplext fenomen, att skilda 

författare har olika definitioner av begreppet. Det visar sig också att de handledare som 

har intervjuats har skilda definitioner av begreppet. Trots det tycks det finnas en 

samstämmighet hos handledarna på så sätt att de använder sig av begreppet 

parallellprocess för att spegla, fånga den känslomässiga process som skapas mellan 

patient/terapeut och att den sedan förs vidare för att utspela sig mellan 

terapeut/handledare. I parallellprocessen menar handledarna att det finns ett budskap som 

ageras ut, omedvetet av terapeuten, som gruppen kan gestalta genom att agera på olika 

sätt. Budskapet som förmedlas är värdefullt att förstå. Handledare A menar liksom Searls 

(1955) att det är viktigt för handledaren att upptäcka de känslor som väcks i mötet med 

terapeuten, att de kan säga något om patientens svårigheter, problematik. Inte sällan 

uttrycker handledarna att det finns en samstämmighet i gruppen, att flera kan agera, 

förhålla sig på liknande sätt i förhållande till det patientmaterial som presenteras av 

terapeuten. Exempelvis kan flera i gruppen bli arga då en terapeut presenterar 

patientmaterial som väcker ilska. Handledare A menar att “flera uppmärksammar samma 

sak” i grupphandledningssituationen, att det är utmärkande för parallellprocesser. 

Handledare C skildrar också detta genom sin berättelse om parallellprocesser där han 

menar att “hela gruppen hamnar i en låsning”. Handledare A påtalar att terapeuten kan 

fastna i en relation med patienten som inte är “det vanliga” för terapeuten. Hon förmedlar 

att relationen kan utmärka sig på skilda sätt genom att vara tex aggressiv, underdånig 

eller sado-masochistisk. 

Handledare A och C beskriver att gruppen kan vara en hjälp i det att kunna se parallella 

processer. I gruppen finns fler aktörer vilka kan gestalta de svårigheter patienten har. 

Handledare A menar att hon känner en större frihet att tänka i en grupp och att hon kan få 

hjälp av gruppen att se saker hon inte själv uppmärksammat. Handledarna tar också upp 

den motsatta erfarenheten, att gruppen kan göra det svårare för dem att se och hantera 

parallella processer bla orsakat av den grupp process som finns i gruppen. De beskriver 

att grupp processen lever ett eget liv de inte alltid har kontroll över eller förstår. Kanske 

är det så att en parallellprocess kan komma till uttryck på ett tydligare sätt i en grupp men 

att den också ibland kan vara svår att både se och hantera i en grupp pga olika 

komplicerande faktorer som bla andra grupp processer i gruppen. Om en parallellprocess 

utspelar sig i en grupp framkommer det också i intervjuerna att starka känslor kan florera 

i gruppen vilka kan göra att handledaren upplever sig bli ockuperad av någon känsla, roll 

som gör att det blir svårt för dem att se vad som händer i gruppen. 

Det framkommer vidare att handledarna anser att terapeuten som presenterar en patient i 

en grupp kan identifiera sig med sin patient, olika aspekter av patienten. Enligt Arlow 

(1963) är det något positivt, att stundtals kunna identifiera sig med sin patient. Han menar 

att terapeuten “agerar ut en identifikation” vilket också gör det möjligt för andra att se det 

drama som utspelar sig, det ger terapeuten möjlighet att få hjälp. Arlow´s beskrivning 

tycker jag är intressant, den får mig att tänka på min egen berättelse av en 

parallellprocess, hur jag där identifierar mig med en aspekt hos patienten jag för vidare 

med mig till grupphandledningen. Man kan säga att jag identifierar mig med patientens 

upplevelse av att känna sig värdelös. Det är också möjligt att beskriva händelsen utifrån 

begreppet projektiv identifikation, dvs att det handlar om patientens projicerade material 

som han förlade hos mig. Då man som terapeut presenterar patientmaterial för en grupp 

24

tänker jag mig att också material som är medvetet hos mig kan skapa en reaktion i 

gruppen. Det som sägs kan tas emot, tolkas av gruppen på skilda sätt. Det behöver inte 

bara vara omedvetet material som får gruppen att agera. 

Handledare A framför erfarenheten att, i hennes berättelse om en parallellprocess, 

terapeuten inte är sig lik, att terapeuten agerar på ett sätt hon inte brukar göra. Att 

gruppen kan bli överraskad av terapeutens sätt att förhålla sig. Vi kan tänka oss, eller det 

är troligt att en terapeut vid tillfällen då hon uppträder på ett för henne ovanligt sätt, att 

det kan handla om projicerat material terapeuten bär på. Det är något jag själv känner 

igen från min egen berättelse om parallellprocesser, att jag agerade på ett sätt jag inte 

brukar göra. Handledarna visar också på att parallellprocesser kan visa sig i en grupp i 

form av låsningar, att en eller flera i gruppen mister sin förmåga att tänka, agera på ett 

konstruktivt sätt. Låsningen innebär att den kreativa processen stannar upp och att 

personer i gruppen kan känna sig utsatta, och/eller handlingsförlamade. Patienten kan i 

sin tur erfara att han/hon inte får den hjälp de behöver för att komma vidare med sin 

problematik. 

Vidare framkommer att gruppen avspeglar patientens problematik på skilda sätt. Gruppen 

kan fånga upp patientens svårigheter. Handledare C uttrycker att neurotisk problematik 

kan ta sig uttryck i gruppen i form av en låsning där det finns en underliggande 

problematik hos patienten som handlar om undertryckt aggressivitet. Han menar också att 

borderline problematik kan ta sig uttryck i gruppen i form av ett aggressivt utagerande 

från gruppdeltagare i förhållande till terapeuten där terapeuten blir bärare av patientens 

“brist”. Vidare framkommer att psykotisk problematik, enligt Handledare A kan ta sig en 

“våldsam ton” i handledningssituationen. I likhet med Sandler (1976) talar handledarna 

om att gruppen, gruppdeltagarna tar olika roller, gestaltar olika aspekter av patienten. 

Sandler skriver att terapeuten tvingas in i en roll vilket skulle innebära att, i en grupp, 

även gruppdeltagarna skulle utsättas för påverkan att inta olika roller. Sandler hävdar att 

det först efter rollen agerats ut som den kan medvetandegöras. På samma sätt fick jag 

erfara med min patient att jag blev medveten om vad som hände mig först då jag agerat ut 

den “roll” jag försatts i. 

I intervjuerna beskrivs att gruppen kan bete sig icke-konstruktivt och ibland aggressivt i 

förhållande till övriga gruppmedlemmar då terapeuten presenterar patientmaterial. Det 

här är något Ogden (1982[1987]) skriver om, att grupper kan bete sig dysfunktionellt och 

utse syndabockar vilka kan utsättas för gruppens projektioner av oönskade känslor. Det 

tycks som om, utifrån de intervjuer som är gjorda, att de som främst utsätts för gruppens 

projektioner är terapeut och handledare. Jag tänker mig att det skulle underlätta att som 

handledare uppmärksamma, utbilda handledningsgruppen gällande parallellprocesser för 

att lättare kunna tala om svåra känslor som kan väckas i gruppen i mötet med 

patientmaterial. Belin (1993) menar att, i arbetet med personal på behandlande 

institutioner, det underlättar behandlingsarbetet om behandlarna känner till begreppet 

parallellprocesser, hur de kan gestalta sig i grupper. Om fenomenet synliggörs blir det 

lättare att tala om dess uttryck. 

Det framkommer i intervjuerna att parallella processer kan vara svåra att uppfatta, 

medvetandegöra. Inte sällan kan det vara så att handledaren och gruppen uppfattar en 

parallellprocess efter hand då den på olika sätt visar sig. Det kan också vara så att den är 

25

lättare att se på distans eller att det först blir möjligt att tala om den i ett skede då “det är 

för sent”. Handledare C uttrycker att “jaget kommer alltid för sent”, han menar att han 

upplevt att han sett parallella processer först då det varit för sent att ta upp den. Det 

framstår som väsentligt att ha möjlighet att ställa sig vid sidan av gruppen för att 

möjliggöra ett reflekterande kring vad som utspelat sig i handledningssituationen. Om 

handledaren har svårt att “se klart”, ges olika känslor, roller i gruppen tycks det vara 

viktigt att få distans och ta sig tid att fundera på vad som utspelar sig i handledningen. 

Handledarna A och C uttrycker att egen handledning, superhandledning skulle vara bra 

för att lättare uppfatta de processer som utspelar sig i skilda handledningsgrupper. 

Handledare A har haft superhandledning under en period och uppskattat det medan 

Handledare C beskriver att han inte anser det vara rimligt tids och -kostnadsmässigt. Jag 

anser det vara värdefullt att som handledare använda sig av superhandledning, 

åtminstone i perioder detta för att synliggöra omedvetet material och för att få hjälp med 

svåra processer, känslor vilka utspelar sig i handledningssituationen. Caligor (1981) 

påvisar i sin studie att, i parallellprocesser kan patient, handledare och superhandledare 

byta roller i den gemensamma interaktionen. Det kan tex betyda att handledaren tar på sig 

patientrollen i en superhandledningssituation. 

Vidare beskriver Handledare A och C att de är måna om att skapa ett gott klimat i 

gruppen för att åstadkomma ett fritt associerande. De framhåller att de drar nytta av de 

tankar, känslor som väcks i gruppen. I handledarnas framställning blir det tydligt att de 

använder sig av gruppen för att utveckla en skapande process i förhållande till det 

patientmaterial terapeuten presenterar. Det framkommer också i intervjuerna att det kan 

vara känsligare för terapeuten att berätta om en patient i en grupphandledningssituation 

jämfört med i individuell handledning. Det är något jag instämmer i, upplevde vad gäller 

min egen berättelse av en parallellprocess. Några av de intervjuade handledarna beskriver 

också att det kan vara svårt att uttrycka sig på ett bra, icke-kränkande sätt i en 

grupphandledningssituation i förhållande till den terapeut som handleds, jämfört med i en 

individuell handledningssituation. 

Slutligen kan konstateras att de intervjuade handledarna i huvudsak ser parallella 

processer som något användbart i grupphandledning. De framhåller att omedvetet 

material kan synliggöras, att ny kunskap kring patienten kan växa fram. Jag anser, utifrån 

egen erfarenhet, gjorda intervjuer och läst litteratur att det är väsentligt att 

uppmärksamma parallella processer, att kunna tala om dem i grupp för att öka kunskapen 

om den psykoterapeutiska processen. Det är av vikt att uppmärksamma parallella 

processer för att ge terapeuten stöd, insikt så att terapeuten i sin tur kan gå vidare och 

hjälpa sin patient. Jag avslutar med Caligors ord; “It is my contention that good 

supervision cannot take place without awareness of the parallel process, without which 

pathological processes may win out.” (Caligor, 1981, s 23) 

26

Litteraturförteckning 

Arlow, J.A. (1963). The supervisory situation. J. Am. Psychoanal. Assoc. 11(3), 576- 

594. 

Belin, S. (1993). Vansinnets makt. Parallellprocesser vid arbete med tidigt störda och 

psykotiska patienter. Natur & Kultur, Stockholm. 

Caligor, (1981). Parallell and reciprocal processes in psychoanalytic supervision. 

Contemporary Psychoanalysis, Vol.17. No.1 

Dewald P.A. (1964) Psychotherapy. A Dynamic Approach: New York. Basic Books. Inc. 

307 pp. Psykoterapi av Paul A. Dewald med kommentarer av Nils Haak, Natur och 

Kultur, 1983 

Ekstein, R. & Wallerstein R. S. (1958) The teaching and learning of psychotherapy. 

International Universities Press, New York. Svensk övers. Handledning och utbildning i 

psykoterapi. Natur och kultur, Stockholm (1977) 

Freud, F. (1910). Die zukünftigen Chancen der psychoanalytischen Therapie. I: 

Gesammelte Werke Band VIII. S. Fischer Verlag GmbH, Frankfurt am Main. Svensk 

övers. Råd till överläkaren i den psykoanalytiska behandlingen.. I: Psykoanalytisk teknik. 

Prisma, Stockholm, !977. 

Gediman, H. K. & Wolkenfeld, F. (1980) The parallellism phenomenon in 

psychoanalysis and supervision: Its consideration as a triadic system. Psychoanal. 

Quarterly 49, 234-255. 

Gross-Doerhman, M. J. (1976) Paralell processes in supervision. Bull. Menninger Clin. 

40(1), 3-104. 

Heimann, P. (1950). On counter-transference. Int. J. Psycho-Anal. 31, 81-84 

Klein, M. (1946). Notes on some schizoid mechanisms. Writings, vol. I, 1975. Sv. Övers. 

“Anteckningar om några schizoida mekanismer” I: Igra, L. & Sjögren L. (Red.). Kärlek 

skuld och gottgörelse. Melanie Klein i urval. Natur och Kultur, Stockholm, 1988. 

Kvale, S. (1997) Den kvalitativa forskningsintervjun. Student litteratur, Lund. 

Mothersole, G. (1999). Parallell process: A review. The clinical Supervisor, 18(2), 107- 

121. 

Ogden, T. H. (1982). Projective identifikation and psychotherapeutic technique. Aronson, 

New York. Sv. Övers. Projektiv identifikation och psykoterapeutisk teknik. Natur och 

Kultur, Stockholm, 1987. 

Sandler J. (1976). Countertransference and Role-Responsiveness. Int. Rev. Psycho-Anal. 

3, 43 

Searls, H. F. (1955) The informational value of the supervisors emotional experiencies. 

Psychiatry, 18, 135-146 

Racker, H (1957). The meanings and uses of countertransference. I: Transference and 

Countertransference . Karnac, London, 2002. 

27

Parallellprocesser i grupphandledning

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?