Svedberg Annica - Immaterialrättens kollision med konkurrensrätten ...

Immaterialrättens kollision med 

konkurrensrätten 

Licensvägran som missbruksform enligt artikel 82 

EG-fördraget? 

Annica Svedberg 

Ht 2009 

Examensarbete, 30 hp 

Juris kandidatprogrammet 

Handledare: Patrik Södergren

Innehållsförteckning 

1. INLEDNING ................................................................................................................................................... 4 

1.1 BAKGRUND ....................................................................................................................................................... 4 

1.2 SYFTE OCH AVGRÄNSNINGAR ................................................................................................................................ 5 

1.3 METOD OCH MATERIAL ....................................................................................................................................... 6 

1.4 DISPOSITION ..................................................................................................................................................... 7 

2. GRUNDLÄGGANDE OM IMMATERIALRÄTT OCH KONKURRENSRÄTT ............................................................ 9 

2.1 IMMATERIALRÄTTEN ........................................................................................................................................... 9 

2.1.1 Upphovsrätt ......................................................................................................................................... 10 

2.1.2 Varumärkesrätt ................................................................................................................................... 11 

2.1.3 Patenträtt ............................................................................................................................................ 12 

2.2 KONKURRENSRÄTTEN ........................................................................................................................................ 13 

3. FÖRHÅLLANDET MELLAN IMMATERIALRÄTT OCH KONKURRENSRÄTT ....................................................... 16 

3.1 KONKURRENSRÄTTENS FUNKTION OCH ÄNDAMÅL ................................................................................................... 17 

3.1.1 Syfte och målsättning bakom den nationella konkurrensrätten ......................................................... 18 

3.1.2 Konkurrensrättens målsättning och ställning inom EG ....................................................................... 18 

3.2 IMMATERIALRÄTTENS FUNKTION OCH ÄNDAMÅL .................................................................................................... 20 

3.2.1 Immaterialrättens målsättning och ställning inom EG........................................................................ 21 

3.3 IMMATERIALRÄTTENS RELATION TILL KONKURRENSRÄTTEN ....................................................................................... 22 

3.3.1 Doktrinen om ”existens och utövande” ............................................................................................... 23 

3.3.2 Doktrinen om ”det särskilda skyddsföremålet” ................................................................................... 24 

3.4 AVSLUTANDE OM SAMSPELET MELLAN DE TVÅ RÄTTSOMRÅDENA ............................................................................... 25 

4. MISSBRUK AV DOMINERANDE STÄLLNING ENLIGT ARTIKEL 82 EG-FÖRDRAGET ......................................... 27 

4.1 DOMINERANDE STÄLLNING PÅ DEN RELEVANTA MARKNADEN .................................................................................... 29 

4.1.1 Relevant produktmarknad ................................................................................................................... 29 

4.1.2 Relevant geografisk marknad .............................................................................................................. 30 

4.1.3 Dominansbedömning .......................................................................................................................... 31 

4.1.3.1 Immateriella rättigheter och dominansbedömning ....................................................................................... 33 

4.2 MISSBRUK ENLIGT ARTIKEL 82 EG-FÖRDRAGET ...................................................................................................... 34 

4.3 MISSBRUKSBEGREPPET OCH IMMATERIALRÄTTER .................................................................................................... 36 

4.3.1 Leveransvägran ................................................................................................................................... 37 

4.3.2 Licensvägran ........................................................................................................................................ 39 

4.3.2.1 Volvo mot Veng ............................................................................................................................................. 39 

4.3.2.2 Magill ............................................................................................................................................................. 41 

4.3.2.2.1 Förstainstansrätten ................................................................................................................................ 41 

4.3.2.2.2 EG-domstolens avgörande ..................................................................................................................... 42 

4.3.2.3 Ladbroke ........................................................................................................................................................ 44 

4.3.2.4 IMS Health ..................................................................................................................................................... 45 

4.3.2.5 Microsoft-målet ............................................................................................................................................. 48 

4.3.2.5.1 Kommissionens beslut ........................................................................................................................... 48 

4.3.2.5.2 Förstainstansrätten ................................................................................................................................ 50 

5. ANALYSERANDE DISKUSSION ..................................................................................................................... 53 

6. KÄLLFÖRTECKNING ..................................................................................................................................... 58 

6.1 OFFENTLIGT TRYCK ........................................................................................................................................... 58 

6.2 INTERNATIONELLA OCH EG-RÄTTSLIGA DOKUMENT ................................................................................................. 58 

6.3 LITTERATUR .................................................................................................................................................... 58 

6.4 TIDSKRIFTER .................................................................................................................................................... 60 

6.5 RÄTTSFALLSFÖRTECKNING .................................................................................................................................. 60 

6.5.1 Nationella domstolar ........................................................................................................................... 60 

2

6.5.2 EG-domstolen ...................................................................................................................................... 60 

6.5.3 Förstainstansrätten ............................................................................................................................. 62 

6.5.4 Beslut av kommissionen ...................................................................................................................... 62 

3

1. Inledning 

1.1 Bakgrund 

Konkurrensrätt och immaterialrätt är två rättsområden som i vissa, inte allt för ovanliga, 

situationer kan kollidera. Immaterialrätten syftar till att dels kompensera rättighetshavaren, 

dels uppmuntra ett offentliggörande av det skyddsvärda som i sin tur förhoppningsvis skall 

leda till vidareutveckling. Immaterialrätten kommer till uttryck i olika former. Något förenklat 

innebär det att patenträtten skyddar en uppfinning, mönsterrätten skyddar en särpräglad form, 

upphovsrätten ett konstnärligt uttryck och varumärkesskyddet ett särskiljande kännetecken. 1 

Immaterialrätten ger genom sin skyddslagstiftning upphov till ensamrätter som innebär att 

rättighetsinnehavaren har möjlighet att hindra utomstående från att kopiera eller eftergöra det 

skyddsvärda objektet Ett sorts rättsligt monopol skapas vilket begränsar konkurrensen. 

Omfattningen av dessa monopol får därmed en given konkurrensrättslig relevans. 2 Monopolet 

har nämligen en funktion som är den raka motsatsen till konkurrens. När ett företag får stå för 

hela utbudet leder detta nästan oundvikligen till högre priser då det naturligtvis sköter 

prissättningen så att det leder till en maximal vinst. Monopolet leder även till lägre 

producerad kvantitet som även det är till nackdel för konsumenterna. Detta till skillnad från 

då konkurrens råder och ett företag själv inte kan agera som det vill utan måste sätta det pris 

som marknaden erbjuder och anpassa sig utifrån det utbud som finns. 3 

Konkurrens- och immaterialrätt är, trots deras uppenbara motsättningar, styrda av regelverk 

som strävar efter likartade övergripande målsättningar då de båda syftar till att främja 

innovation och ekonomisk tillväxt. Problematiken uppstår dock beträffande hur dessa mål 

skall uppnås och konflikten som har illustrerats ovan leder till frågan om hur de två 

rättsområdena samspelar då ensamrätten till en immaterialrätt hamnar i strid med en fri och 

effektiv konkurrens på marknaden. Bör den enskilde innehavaren av immaterialrätten tvingas 

stå åt sidan till förmån för ett samhällsintresse av en obegränsad marknad? Vad får det för 

konsekvenser att det ena rättsområdet får företräde framför det andra? 

Denna uppsats behandlar konflikten mellan immaterialrätt och konkurrensrätt. Uppsatsen 

undersöker närmare artikel 82 i fördraget om upprättande av Europeiska gemenskapen (EG) 

1 Levin, Immaterialrätten – En introduktion, s. 12 

2 Levin, Lärobok i Immaterialrätt, s. 23-24 

3 Dahlman – Glader – Reidhav, Rättsekonomi – En introduktion, s. 146-147 

4

som reglerar missbruk av dominerande ställning. I vilken utsträckning påverkar artikeln 

utövandet av immaterialrättigheter? 

För att konkretisera då en konflikt mellan de två rättsområdena och artikel 82 uppkommer kan 

ett exempel användas. Ett företag kan efter flera påkostade år ha investerat i ett 

immaterialrättsligt skydd åt ett verk det själva utformat. Med hjälp av ökade marknadsandelar, 

det immaterialrättsliga skyddet och en ekonomisk stabilitet har företaget nu uppnått en 

dominerande ställning på marknaden. Kan detta företag nu bli tvingat att dela med sig av sin 

nyvunna immaterialrätt? Blir belöningen för det jobb och investerat kapital som ligger bakom 

den position det nu åstadkommit, att företaget inte längre har något annat val än att låta sina 

egna konkurrenter utnyttja och skörda framgång från deras arbete? Eller kan ett företag som 

är dominerande på en avgränsad marknad, och dessutom innehavare av en immaterialrätt, 

vägra licens åt andra företag på marknaden utan att detta är att betrakta som en missbruksform 

i enlighet med artikel 82? I sådana fall, under vilka premisser? 

Denna rättsfråga har varit uppe för prövning i ett antal fall och EG-domstolen har i vissa 

situationer bedömt vägran att licensiera rättigheter till en immaterialrätt som en form av 

missbruk i enlighet med artikel 82 och utfärdat tvångslicenser, i andra fall har dock 

domstolens avvägningar givit upphov till en annan utgång. Bedömningar och metoder för hur 

licensvägran/leveransvägran skall hanteras har varierat från fall till fall och beroende på 

vilken instans som utfört granskningen. Rättsläget kan därför betraktas som något oklart. 

Senast i raden av rättsfall avgjorda på området var det inte allt för anonyma Microsoft-målet 4 . 

I detta omfattande mål behandlades bl.a. frågan om licensvägran. Har utgången i det fallet 

inverkat och förändrat rättsläget? Bör immaterialrätten kunna inskränkas trots att 

förutsättningarna för att licensvägran skall kunna betraktas som en missbruksform kanske inte 

är helt entydiga? Vad händer då med den enskilde rättighetshavarens intressen och vem 

skyddar dem? 

1.2 Syfte och avgränsningar 

Uppsatsen syftar till att skildra konflikten mellan den gemenskapsrättsliga regleringen av 

konkurrensrätt och den nationella immaterialrätten. Närmare bestämt undersöks gällande rätt i 

artikel 82 EG-fördraget med avstamp i hur den påverkar immaterialrätter. Rättsläget bakom 

4 Mål T-201/04, Microsoft Corp. mot Kommissionen, [2007], ECR II-3601 

5

licensvägran/leveransvägran som en missbruksform enligt artikeln utreds genom att ett antal 

rättsfall refereras och analyseras. 

1.3 Metod och material 

Jag har använt mig av en traditionell rättsdogmatisk metod. Jag har, för att fastställa gällande 

nationell rätt, studerat lagtext och förarbeten. Avsikten har inte varit att beskriva nationell rätt 

ingående och därför har undersökningen av praxis inte varit omfattande. Doktrin och annan 

litteratur har också beaktats. För att fastställa gällande gemenskapsrätt har jag utgått ifrån 

primärrätt och sekundärrätt men främst praxis och litteratur på området. Använd praxis 

kommer från EG-domstolen och Förstainstansrätten. Kommissionens beslut har även 

granskats ingående i de fall då kommissionens avgörande och metod för bedömning har 

avvikit från högre instansers prövning. Detta för att belysa variation i rättstillämpningen och 

ett eventuellt oklart tillvägagångssätt vid avgöranden. Rättsfallen har valts utifrån 

hänvisningar i litteraturen, men även utifrån hänvisningar i rättsfallen. Relevant litteratur 

inom området har också studerats. 

En betydande del av uppsatsens material har varit utländskt på grund av att jag funnit detta 

vara mer heltäckande än den nationella litteraturen på området. Dock har även svenskt 

material behandlats. Exempelvis har juris doktor Dan Eklöfs reviderade avhandling 

”Upphovsrätt i konkurrens – särskilt om artikel 82 och tvångslicensiering” beaktats. Den 

utgör en redigerad och uppdaterad version av hans doktorsavhandling som presenterades 2004 

och har titeln ”Upphovsrätt i konkurrens – särskilt om tvångslicensiering”. Eklöf berör endast 

upphovsrättens funktion i relation till artikel 82 samt den nationella regleringen. Eklöf 

fokuserar även på metoder för undersökning av konkurrensen på upphovsrättsmarknader och 

behandlar bland annat licensvägran av upphovsrätter som en form av missbruk där fokus 

läggs på möjligheter att införa rent upphovsrättsliga tvångslicensordningar. Efter Eklöfs 

avhandling har dock ny praxis kommit i och med det senaste avgörandet från 

Förstainstansrätten i det långdragna Microsoft-målet. Rättsfallet är komplext och behandlar 

dels Microsofts vägran att lämna ut information om sitt operativsystem, dels frågan huruvida 

Microsoft missbrukar sin dominerande ställning genom kopplingsförbehåll mellan Windows 

Media Player och operativsystemet Windows. Denna uppsats kommer dock endast beröra den 

del som avser licensvägran från Microsoft sida. Juris doktor Carl Martin Gölstam utkom 2007 

med sin avhandling ”Licensavtalet och konkurrensrätten”. Denna har dock inte beaktats i 

uppsatsen eftersom den främst behandlar ekonomins betydelse bakom konkurrens och 

6

immaterialrätt samt själva utformningen av licensavtal i ett konkurrensrättsligt perspektiv. Jag 

har haft stor användning av en lärobok med titeln ”Europeisk konkurrensrätt” skriven av juris 

kandidat och LL.M Jacob Westin som behandlar ämnesområdet på ett praktiskt och 

lättillgängligt sätt. Inom immaterialrätten har ett flertal böcker skrivna av juris doktor 

Marianne Levin kommit till nytta. 

1.4 Disposition 

I kapitel två finns en redogörelse för det grundläggande innehållet i immaterialrätten och 

konkurrensrätten. Det är inte min avsikt att detta skall vara en heltäckande framställning utan 

snarare syfta till att ge läsaren en kortare introduktion till innehållet i rättsområdena vilket kan 

vara till hjälp genom uppsatsens gång. Vidare i kapitel 3 presenteras konflikten mellan 

konkurrensrätt och immaterialrätt. Syfte och målsättning bakom rättsområdena presenteras 

och problematiken då dessa två områden krockar introduceras och lyfts fram. I sammanhanget 

rörande konflikten mellan rättsområdena anser jag att det i princip saknar betydelse vilket 

sorts immaterialrättsligt skydd som avses. Jag har därför valt att göra redogörelsen med en 

generell utgångspunkt och använder samlingsbegreppet immaterialrätt som benämning för 

alla de skyddsvärda kategorierna. Undersökningen av hur rättsområdena fungerar tillsammans 

görs med en juridisk utgångspunkt. Någon djupare analys avseende den ekonomiska 

betydelsen vid konkurrensrättsliga och immaterialrättsliga bedömningar görs inte. Båda 

rättsområdena har en stor betydelse för marknadsekonomin varför styrande faktorer bakom 

rättsreglerna har varit ekonomiska. Av utrymmesskäl kommer dock rättsekonomiska 

förhållanden inte behandlas i någon större omfattning. 

I kapitel 4 redogörs närmare för konflikten mellan immaterialrätt och konkurrensrätt i 

anslutning till artikel 82 EG-fördraget. Artikelns påverkan på olika immaterialrätter 

behandlas. Syftet med uppsatsen fokuserar på leveransvägran/licensvägran som 

missbruksform varför rättsläget avseende denna rättsfråga utreds i ett senare skede av kapitel 

4. Ett antal relevanta rättsfall kopplade till rättsfrågan refereras. Rättsfallen har ibland tagits 

upp av EG-domstolen medan vissa stannat vid Förstainstansrättens bedömning. Jag har även 

valt rättsfall där nationell domstol begärt förhandsavgörande av EG-domstolen och då en parts 

talan således inte drivits direkt till EG-domstolen. Utvalda rättsfall är Volvo mot Veng 5 , 

5 Mål 238/87, AB Volvo v Erik Veng (UK) Ltd, [1988] ECR 6211 

7

Magill 6 , Ladbrokes 7 , IMS Health 8 samt det senaste avgörandet i Microsoft-målet. Uppsatsen 

avslutas därefter i kapitel 5 med en analyserande diskussion där sammanfattningar och egna 

åsikter blandas. 

6 

Förenade målen C-241 & 242/91 P, Radio Telefis Eireann (RTE) och Independent Television Publications Ltd 

(ITP) mot Kommissionen, [1995] ECR I-743 

7 

Mål T-504/93, Tiercé Ladbroke SA mot Kommissionen, [1997] ECR II-923 

8 

Mål C-418/01, IMS Health GmbH & Co. OHG mot NDC Health GmbH, [2004] ECR I-5039 

8

2. Grundläggande om immaterialrätt och konkurrensrätt 

2.1 Immaterialrätten 

Immaterialrätten utgör ett rättsligt skydd för intellektuella prestationer och kännetecken. 

Grundtanken är att den som skapat och investerat i något sedan skall kunna erhålla en 

belöning för det arbetet i form av dels ekonomisk men även ideell utdelning på insatserna. 

Denna utdelning är resultatet av rättighetsinnehavarens ensamrätt till immaterialrätten. 9 Vad 

utgör då immaterialrätter? En utgångspunkt bra att hålla i minnet kan vara att det här är fråga 

om abstrakta icke-fysiska förmögenhetsobjekt. De omfattar ett antal områden som alla medför 

ett skydd mot kopiering utan samtycke samt annat otillåtet utnyttjande. Immaterialrätter 

uppkommer vid olika tidpunkter beroende på vilken sort det är fråga om. 10 En generell 

indelning kan göras mellan upphovsrätt och industriellt rättsskydd. Kategorin för upphovsrätt 

innehåller givetvis själva upphovsrätten som regleras genom lag om upphovsrätt till litterära 

och konstnärliga verk (URL) 11 . Till samma kategori hör även ”närstående rättigheter”. Till 

denna rättighetstyp hör ensamrätt till kretsmönster till halvledarprodukter som regleras i lag 

om skydd för kretsmönster för halvledarprodukter (KML) 12 . Det industriella rättsskyddet 

omfattar resterande skyddsområden. Däribland finns patenträtten som styrs genom 

patentlagen (PatL) 13 , nya växtsorter som skyddas genom växtförädlarrättslagen 14 , mönster och 

formgivning som skyddas genom mönsterskyddslagen 15 , firmarätten som skyddar firmor och 

andra näringskännetecken och regleras av firmalagen 16 och slutligen varumärken och andra 

varukännetecken som skyddas av varumärkeslagen (VmL) 17 . Till det industriella rättsskyddet 

hör även annan känneteckensrätt och skydd mot otillbörlig konkurrens. 18 

En viktig skillnad mellan upphovsrätten och det industriella rättsskyddet är vid vilken 

tidpunkt det immaterialrättsliga skyddet uppkommer. För upphovsrätt uppkommer nämligen 

skyddet, per automatik, genom att ett verk skapas. Industriella rättskydd uppstår dock ofta 

genom registrering, främst hos Patent- och registreringsverket (PRV), men det kan även 

9 

Levin, Immaterialrätten – En introduktion, s. 11 

10 

Ibid, s. 12-13 

11 

SFS 1960:729 

12 

SFS 1992:1685 

13 

SFS 1967:837 

14 

SFS 1997:306 

15 

SFS 1970:485 

16 

SFS 1974:156 

17 

SFS 1960:644 

18 

Bernitz – Karnell – Pehrson – Sandgren, Immaterialrätt och otillbörlig konkurrens, s. 1-2 

9

uppkomma genom inarbetning. 19 Vi skall nu titta närmare på några av de immaterialrättsliga 

rättsreglerna. 

2.1.1 Upphovsrätt 

Enligt 1 kap. 1 § URL skyddas litterära och konstnärliga verk. Dessa kan ta sin form på olika 

sätt, lagrummet innehåller en icke-uttömmande lista som stadgar att skyddet gäller oavsett om 

det är skönlitterär eller beskrivande framställning i skrift eller tal, datorprogram, musikaliskt 

eller sceniskt verk, filmverk, fotografiskt verk eller något annat alster av bildkonst, alster av 

byggnadskonst eller brukskonst, men alltså även verk som har kommit till uttryck på något 

annat sätt. Skyddet uppkommer, som tidigare nämnts, genom att ett verk blir skapat. Det är att 

betrakta som klart och skapat då det uppnår en viss nivå av originalitet. Denna nivå benämns 

verkshöjd. Begreppet verkshöjd innebär att verket är självständigt och särpräglat från andra 

verk. En tumregel som kan vara användbar vid prövning är att bedöma verkshöjd som uppnått 

då det inte finns någon risk för att någon annan självständigt skapar ett likadant verk. 20 

Rättigheterna som ingår i upphovsrätten kan delas in i dels ekonomiska, dels ideella. 

Regleringen av de ekonomiska rättigheterna går att finna i 1 kap. 2 § URL där det 

tillkännages en uteslutande ensamrätt för upphovsmannen att förfoga eller utnyttja verket. 

Ensamrätten innebär att rättighetshavaren själv får utnyttja sitt verk medan andra måste 

erhålla samtycke för att kunna nyttja det, såvida de inte har tillåtelse att nyttja verket genom 

en speciell lagregel. Förfoganderätten innebär att upphovsmannen har en rätt att göra verket 

tillgängligt för allmänheten, detta kan göras på ett antal sätt som vidare specificeras i 

lagrummet. Skyddet för innehavarens ideella intressen går att finna i 1 kap. 3 § URL och 

innebär bland annat att upphovsmannens verk inte får framställas i ett kränkande 

sammanhang. Återgivning och ändringar av verket får heller inte vara av kränkande sort. 21 

Upphovsrätten medför även vissa inskränkningar där rättighetshavarens intressen får stå till 

sidan. Hit hör bland annat 2 kap. 12 § URL som medger ett undantag för 

privatbrukskopiering. Enstaka exemplar för privat bruk får alltså framställas av ett 

offentliggjort verk. Enligt 2 kap. 22 § URL medges även undantag för citat ur ett 

offentliggjort verk så länge det är av en omfattning som motiveras av ändamålet och sker i 


20 Bernitz – Karnell – Pehrson – Sandgren, Immaterialrätt och otillbörlig konkurrens, s. 42-43 

21 Ibid, s. 56-57 

10

överensstämmelse med god sed. Under listan av inskränkningar går även att finna 

konsumtionsreglerna som rör exemplar av verk. Konsumtionsreglerarna berör 

spridningsrätten och visningsrätten av exemplar. Reglerna innebär att upphovsrätten 

konsumeras genom lovlig försäljning av exemplar. Efter att verket säljs kan upphovsmannen 

inte längre bestämma över det sålda exemplaret. 22 I 2 kap. 19 § URL regleras spridningsrätten 

som alltså innebär att då ett verk har utgivits får de exemplar som omfattas av utgivningen 

spridas vidare. 2 kap. 20 § URL stadgar visningsrätten som innebär att då verket givits ut får 

det visas offentligt. Upphovsrätten är tidsbegränsad och sträcker sig enligt 4 kap. 43 § URL i 

70 år efter upphovsmannens död. 

2.1.2 Varumärkesrätt 

Genom registrering kan ett varumärke erhålla immaterialrättsligt skydd och användas som ett 

kännetecken för varor i näringsverksamhet, 1 § VmL. Varumärken kan även bli skyddade 

genom att de blir inarbetade, 2 § VmL. Ett varumärke anses som inarbetat då en betydande 

del av den krets till vilken varumärket riktar sig till är bekanta med märket och förknippar det 

med de varor som tillhandahålls under kännetecknet. Ett krav enligt lagens 1 § är att märket 

kan återges grafiskt. Det måste även ha en särskiljningsförmåga (13 §) samt ej vara 

förväxlingsbart (14 § 6-9 p.). Denna bedömning görs utifrån ett helhetsintryck av varumärket 

och utgår ofta från konsumenternas uppfattning. 23 

Varumärkesrätten innebär, precis som upphovsrätten, en total ensamrätt till varumärket. Detta 

betyder, enligt 4 § VmL, att rättighetshavaren har möjlighet att ingripa mot andras 

kommersiella användning av förväxlingsbart kännetecken. Ett kännetecken är förväxlingsbart 

med ett annat om de antingen är identiska eller liknar varandra och avser varor av samma eller 

likartat slag, 6 § VmL. Precis som upphovsrätten kan varumärkesrätten konsumeras. Genom 4 

a § VmL stadgas att en märkeshavares ensamrätt inte hindrar annan från att använda 

kännetecknet på varor som lovligt förts ut inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet 

(EES). Rätten att märka varorna kvarstår dock hos märkeshavaren. 24 Varumärkesrättens 

tidsbegränsade skydd varierar beroende på om det är registrerat eller inarbetat. För registrerat 

skydd gäller det i 10 år från ansökningsdagen, 22 § VmL. Det kan dock förnyas ett obegränsat 

antal gånger, 22-23 § VmL. Ett registrerat varumärke måste användas inom fem år från det att 


23 Ibid, s. 398-399 

24 Ibid, s. 418 

11

egistreringsförfarandet avslutats. Om giltiga skäl saknas måste varumärket ha tagits i bruk 

inom denna tidsram annars kan registreringen hävas, 25 a § VmL. Ett inarbetat skydd upphör 

när det inte längre är känt inom en betydande del av omsättningskretsen, 2 § 2 st. VmL. 

2.1.3 Patenträtt 

Slutligen skall patenträtten redogöras för i grunddrag. Patenträtten innebär ett skydd för 

uppfinningar. Patentet erhålls genom registrering av uppfinningen och är meddelat när 

betslutet att bifalla ansökan har kungjorts, 1 kap. 20 § 2 st. PatL. Det blir då allmänt 

tillgängligt och uppfinningen måste offentliggöras senast 18 månader efter ansökningsdagen, 

1 kap. 22 § 2 st. PatL. Kriterierna för patent regleras i 1 kap. 1-2 §§ PatL. Mycket faller 

utanför uppfinningsbegreppet, den inledande paragrafen erbjuder en exemplifierande lista 

över vad som är undantaget. Det krävs att uppfinningen som skapats kan tillgodogöras 

industriellt. Detta betyder att den skall ha en teknisk karaktär och effekt, med andra ord skall 

den falla inom den tekniska ämnessfären och det måste även finnas en praktisk användning 

för den. Det krävs även att uppfinningen kan beskrivas och reproduceras, ett identiskt resultat 

skall kunna uppnås genom en upprepning av arbetsbeskrivningen. 25 Enligt 1 kap. 2 § PatL 

krävs även att uppfinningen är en global nyhet. Om uppfinningen är identisk med vad som 

redan finns, oavsett hur detta blivit känt, saknas nyhetsvärde. Att något redan är känt betyder 

att det är allmänt tillgängligt, en större eller obestämd personkrets kan anses ha haft möjlighet 

att bli bekanta sig med det. Bedömningen görs utifrån en identitetsprövning som går ut på om 

en fackman på området anser att uppfinningen i allt väsentligt är identisk med en redan sökt 

eller patenterad uppfinning, eller i helheten motsvarar vad som i litteratur beskrivits eller 

redan finns på marknaden. 26 Om någon otillåtet har gjort uppfinningen tillgänglig har 

uppfinnaren dock en sexmånaders frist att lämna in sin ansökan, 1 kap. 2 § 4 st. 1 p. PatL. 

Nära sammankopplat med nyhetskravet är det, i 1 kap. 2 § 1 st. PatL, reglerade behovet av 

uppnådd uppfinningshöjd. Detta innebär att uppfinningen måste väsentligen skilja sig från vad 

som tidigare var känt. Det är ett objektivt kriterium som innebär att det skall existera ett 

tillräckligt avstånd mellan sökta uppfinningen och redan känd teknik på marknaden. Även här 

används en fiktiv fackman på området som har att bedöma om uppfinningen i förhållande till 



12

teknikens ståndpunkt inte låg nära till hands vid tiden för patentansökningens ingivande. 

Fackmannen förväntas besitta kunskap om allt som var känt vid den tidpunkten. 27 

Enligt 1 kap. 3 § PatL innebär skyddet en ensamrätt till uppfinningen. Innehavaren kan 

således förhindra andras kommersiella användning, tillverkning, försäljning, import m.m. 

Paragrafens 3 st. listar ett antal inskränkningar i patenträtten, exempelvis utnyttjande för 

enskilt bruk (1 p.). Paragrafen innehåller även en konsumtionsprincip. Har lovlig 

förstagångsförsäljning skett nationellt eller inom EES innebär det att patenträtten till det sålda 

exemplaret är konsumerad för EES-området. Patent är generellt gällande i 20 år från 

ansökningsdagen, det måste dock förnyas årligen, 4 kap. 40 § PatL. 

2.2 Konkurrensrätten 

EG-rättens regler avseende konkurrens är uppbyggda utifrån två centrala förbud, dels förbudet 

mot konkurrensbegränsande avtal och samordnade förfaranden mellan företag i artikel 81 28 

EG-fördraget, dels förbudet mot missbruk av en dominerande ställning enligt artikel 82 29 EG- 

fördraget. 30 Artikel 81.1 EG-fördraget förbjuder avtal och samordnade förfaranden mellan 

företag, den aktualiseras dock bara om detta är ägnat att påverka handeln mellan 

medlemsstaterna. Bagatellavtal som endast täcker en mindre del av marknaden berörs inte av 

artikeln. Enligt artikel 81.2 är avtal eller avtalsvillkor ogiltiga om de strider mot förbudet. Två 

kriterier måste vara uppfyllda för att förbudet om otillåtna avtal skall träda i kraft. Dels krävs 

ett avtal, dels en konkurrensbegränsning. Det krävs att minst två företag ingår avtal med 

varandra, handlingar utförda av företag individuellt faller alltså utanför regleringen. 

Avtalsbegreppet tolkas extensivt. Kriteriet saknar formkrav, muntliga avtal mellan företag 

faller även in under bestämmelsen. Lagrummet innehåller även en exemplifierande lista av 

särskilt viktiga typer av förbjudna konkurrensbegränsningar. Uppräckningen innehåller fem 

kategorier som utgör prissamarbete, samarbete om kontroll av produktion eller marknader, 

marknadsuppdelning, diskriminerande överenskommelser och kopplingsförbehåll. Då 

samarbetet har ett syfte att begränsa konkurrensen är detta i sig tillräckligt, det krävs då ingen 

påvisad effekt av samarbetet. Då ett konkurrensbegränsande syfte saknas måste det bevisas att 

resultatet av samarbetet medfört hinder, begränsning eller snedvriden konkurrens på 

marknaden. Artikel 81.3 öppnar upp för ett undantag från förbudet. Undantaget träder i kraft 

27 Ibid, s. 286-287 

28 Tidigare artikel 85 

29 Tidigare artikel 86 

30 Wahl, Konkurrensförhållanden, s. 60 

13

då samarbetet kan konstateras ha huvudsakligen positiva effekter. Konkurrensbegränsningen 

måste först och främst främja teknisk utveckling, rationell produktion eller liknande. 

Konsumenterna ska även få ta del av en skälig andel av fördelarna med 

konkurrensbegränsningen. Det krävs också att proportionalitet föreligger mellan 

begränsningen och de positiva effekter som kan uppvisas. Slutligen måste det kvarstå 

tillräcklig konkurrens från andra företag på den relevanta marknaden. Undantag från förbudet 

mot konkurrensbegränsande avtal föreligger även med stöd av de så kallade 

gruppundantagsförordningarna som är baserade på artikel 81.3. Dessa avser avtalstyper som 

bedömts ha mindre konkurrensbegränsande betydelse. 31 

Den andra centrala förbudsbestämmelsen riktar sig mot åtgärder ett eller flera företag ensidigt 

utför. Artikel 82 reglerar missbruk av dominerande ställning. Företag kan besitta en 

dominerande ställning antingen själva eller genom en företagsgrupp. Den dominerande 

ställningen avgörs i relation till en relevant marknad som måste definieras. Om dominans 

konstateras bedöms företags agerande utifrån om det är att klassas som ett missbruk. Artikeln 

ger en icke-uttömmande lista över ageranden som kan utgöra missbruk. 32 Förbudet mot 

missbruk av dominerande ställning enligt artikel 82 kommer i detalj redogöras för i en senare 

del av uppsatsen. 

Det är genom ett betydande system av regler om förfarande och sanktioner som 

upprätthållandet av EG-rättens konkurrensregler bevakas. 33 Kommissionen har möjlighet att, 

vid överträdelse av artikel 81 eller 82, ålägga de berörda företagen eller 

företagssammanslutningarna att upphöra med överträdelsen. Dessa ålägganden kan 

kommissionen även förena med viten. Domstolen har en oinskränkt rätt att enligt artikel 229 

EG-fördraget pröva beslut genom vilka kommissionen har fastställt böter eller viten. 

Domstolen kan även upphäva, sätta ned eller höja ålagda böter eller viten. 34 

Den svenska konkurrenslagen 35 (KL) tillämpas på företag i näringslivet i fråga om produktion 

och handel med varor, tjänster och andra nyttigheter. 36 Det är en förbudslagstiftning vilket 

31 

Bernitz, Svensk och europeisk marknadsrätt – konkurrensrätten och marknadsekonomins rättsliga grundvalar 

1, s. 66-67 

32 

Ibid, s. 149-150 

33 

Ibid, s. 67 

34 

Rådets förordning nr 17 (EG): Första förordningen om tillämpning av fördragets artiklar 85 och 86, OJ nr 013, 

21/02/1962 s. 0204-0211 

35 SFS 2008:579 

14

medför att vissa begränsningar i konkurrensen har bedömts som skadliga och därmed även 

förbjudna. Det görs därmed ingen bedömning av det enskilda beteendet från fall till fall för att 

bedöma skadlig verkan. 37 Lagen har en tydlig inriktning mot tre slag av åtgärder som bör 

motverkas. Det handlar för det första om gemensamma förfaranden som omfattar flera 

aktörer, för det andra om ensidiga förfaranden och slutligen om strukturella åtgärder. 

Strukturella åtgärder avser företagsköp, företagssammanslagningar och andra åtgärder som 

medför ett kontrollerande övertag av ett annat företag. Lagens två centrala 

förbudsbestämmelser avser gemensamma samt ensidiga förfaranden. Den förstnämnda 

regleras genom 2 kap. 1 § KL som förbjuder konkurrensbegränsande avtal mm mellan företag 

och den sistnämnda avser 2 kap. 7 § KL som stadgar att det är otillåtet för företag att 

missbruka en dominerande ställning på marknaden. 38 Den grundläggande strukturen på KL 

bygger alltså väsentligen på den EG-rättsliga konkurrenslagstiftningen och är utvecklad med 

artikel 81 och 82 som förebild. 39 

36 Prop. 2007/08:135, Ny konkurrenslag m.m., s. 68 

37 Ibid, s. 66 

38 Ibid, s. 67 

39 Ibid, s. 66 

15

3. Förhållandet mellan immaterialrätt och konkurrensrätt 

Vid en första inblick i immaterialrätten och konkurrensrätten är det lätt att se en 

intressekonflikt. Det ena rättsområdet förefaller syfta till att etablera vad det andra försöker 

förhindra. Medan konkurrensrätten söker öppna upp marknaden och effektivisera 

konkurrensen ses immaterialrätten ofta som ett medel att skapa gränser och eliminera 

konkurrensen från marknaden. Det är inte svårt att inse att detta kan innebära problem för EU 

med dess mål om en inre gemensam marknad. 40 

Bakom skyddet för ensamrätten till immateriella rättigheter finns dels ett samhällsintresse att 

främja intellektuellt skapande, dels det enskilda intresse som innehavaren själv har av de 

ekonomiska fördelar som ensamrätten medför. Genom att stimulera till skapande insatser 

främjar immaterialrätter även konkurrensen och för att åstadkomma detta ges innehavaren en 

skyddad position på marknaden samt ett ekonomiskt utbyte som belöning för arbetet som 

ligger bakom. 41 

Immateriella rättigheter är i grunden utformade för att verka i en marknadsekonomi. Genom 

en skyddad marknadsposition ger immaterialrätten upphov till en innovativ 

insatsstimulerande effekt som samtidigt ger ett incitament till ekonomisk investering. 

Immaterialrättens funktioner bidrar därmed till att driva på utvecklingen vilket har betydelse 

för konkurrensförutsättningarna på marknaden. Dock medför immaterialrätten även att 

rättighetsinnehavaren får en legal ensamrätt som hindrar utomstående från att kopiera eller 

eftergöra det skyddsvärda, ett rättsligt monopol skapas, vilket i sig är 

konkurrensbegränsande. 42 Det är därför inte ovanligt att diskussion uppkommer avseende de 

båda rättsområdenas motsättningar respektive samfunktion. 

Konkurrensrätten har en utbredd EG-rättslig reglering och betydelse inom gemenskapen, 

vilket kommer utvecklas nedan. Immaterialrätten är däremot till större utsträckning nationellt 

styrd, dock förekommer även här regleringar inom EG-rätten och en målsättning att verka för 

ytterligare harmonisering av immaterialrätten. EG-rätten har principiellt företräde framför 

40 Lidgard – Atik, The Intersection of IPR and Competition law, s. 15 

41 Bernitz – Karnell – Pehrson – Sandgren, Immaterialrätt och otillbörlig konkurrens, s. 269 

42 Ibid, s. 268-269 

16

inhemsk rätt. Detta kom först till uttryck genom rättsfallet Costa mot ENEL 43 . Nationella 

domstolar är skyldiga att tillämpa fördragets rättsregler. Genom ytterligare praxis är det även 

fastslaget att gemenskapsrätten har företräde framför alla former av nationell rätt. 44 I fall där 

såväl nationell konkurrensrätt som EG:s konkurrensrätt har jurisdiktion får nationell rätt inte 

tillämpas så att det inverkar skadligt på tillämpningen av EG-rätten. 45 EG-rätten kan därmed 

förklaras överlägsen både nationell immaterialrätt och konkurrensrätt. 46 Det faktum att 

konkurrensrätten till största delen är grundad i EG-rätten och immaterialrätten i den nationella 

rätten innebär dock inte att konkurrensrätten är överordnad immaterialrätten. 

Konkurrensreglerna måste nämligen själva tillåta konkurrensbegränsningar i form av 

immaterialrätt eftersom det annars skulle leda till konsekvenser för bland annat 

marknadsekonomin. 47 

3.1 Konkurrensrättens funktion och ändamål 

Konkurrensrätt existerar primärt för att bevara konkurrensen på en fri ekonomisk marknad, en 

ekonomisk marknad där tilldelning av resurser styrs av tillgång och efterfrågan utan närmare 

inverkan av statliga regleringar. För en fri ekonomisk marknad är kärnan konkurrens mellan 

företagen vilket medför effektivitet, låga priser och innovation. Om en fri marknad är något 

att eftersträva och konkurrens är ett medel för att säkerställa det målet kan man fråga sig 

varför regleringar överhuvudtaget behövs. Varför inte låta företagen tävla fritt och spela spelet 

utan inblandning från lagstiftaren? Detta vore ett idealt scenario men för att bevara en fri 

konkurrens behövs även regler för att skydda den. Utelämnad lagstiftning skulle oundvikligen 

leda till att företag, individuellt eller kollektivt, uppnår styrande positioner på marknaden som 

lätt kan missbrukas. Detta på bekostnad av bland annat konsumenter. 48 

En ekonomisk teori bakom konkurrensrätt är att välfärden för konsumenter är maximerad då 

villkoren för konkurrens är som bäst utformade. Perfekt konkurrens existerar på en särskild 

marknad där det finns ett stort antal köpare och säljare och där säljare producerar likadana 

varor. Konsumenter på denna marknad har fullständig information om vilka villkor som 

gäller, resurserna kan florera från ett ekonomiskt område till ett annat, inga inträdeshinder 

43 Mål 6/64, Costa mot ENEL, [1964], ECR 585 

44 Bernitz – Kjellgren, Europarättens grunder, s. 81 samt Mål 11/70, Internationale Handelsgesellsehaft mot 

Einfuhr- und Vorratsstelle Getreide, [1970], ECR 1125 

45 Prop. 1992/93:56, Ny konkurrenslagstiftning, s. 13 


47 Lidgard, Festskrift till Marianne Levin, s. 356-357 

48 Jones – Sufrin, EC Competition Law, s. 3-4 

17

som försvårar för nya konkurrerande företag att starta upp existerar. Det förekommer heller 

inga barriärer som försvårar för företag att lämna marknaden om de så önskar. Perfekt 

konkurrens på marknaden är dock endast en modell och inte något som i realiteten går att 

uppnå. 49 

3.1.1 Syfte och målsättning bakom den nationella konkurrensrätten 

På den nationella nivån stadgas i 1 kap. 1 § KL att lagen har till ändamål att undanröja och 

motverka hinder för en effektiv konkurrens i fråga om produktion av och handel med varor, 

tjänster och andra nyttigheter. I förarbeten till lagen framgår att konkurrens skall stimulera till 

bättre användning av samhällets resurser och stärka det svenska näringslivets förmåga att 

långsiktigt hävda sig på internationella marknader. En ökad konkurrens leder till fördelar för 

konsumenterna genom att priserna pressas och utbudet breddas. 50 Även om KL primärt syftar 

till att generellt skydda samhällsekonomin och konsumenterna medför den också att 

konkurrerande företag skyddas genom förbudsreglerna, bland annat då ett företag som 

uppsåtligen eller av oaktsamhet överträder konkurrensreglerna tvingas ersätta uppkommen 

skada. 51 Mindre företag är inte uttryckligen avsedda att skyddas genom lagen men genom 

huvudmålsättningen att uppnå och bevara en effektiv marknad innefattas även indirekt ett 

skydd för svagare aktörer på marknaden. Eftersom företagen skyddas mot missbruk av 

marknadsmakt och konkurrensbegränsande samverkan som kan hindra mindre företags 

etablering och utveckling blir detta resultatet. 52 

3.1.2 Konkurrensrättens målsättning och ställning inom EG 

EG:s konkurrensregler har dels en integrationsfrämjande målsättning, dels ett 

konkurrensfrämjande syfte. 53 Redan i artikel 2 i EG-fördraget föreskrivs att unionen ska ha 

som uppgift att upprätta en gemensam marknad med en hög grad av konkurrenskraft samt väl 

avvägd och hållbar utveckling av näringslivet. För att uppnå detta ska gemenskapens 

verksamhet enligt artikel 3(1)g EG bland annat innefatta en ordning som säkerställer att 

konkurrensen inom den inre marknaden inte snedvrids. Dessutom ska medlemsstaternas och 

gemenskapens verksamhet enligt artikel 4 EG innefatta en politik som bedrivs enligt 

49 Tritton, Intellectual Property in Europe, s. 565-566 

50 Prop. 1992/93:56, Ny konkurrenslagstiftning, s. 4 

51 Prop. 2007/08:135, Ny konkurrenslag m.m., s. 66-67 

52 Bernitz, Svensk och europeisk marknadsrätt – konkurrensrätten och marknadsekonomins rättsliga grundvalar 

1, s. 89 


18

principen om en öppen marknadsekonomi med fri konkurrens. Medlemsstaterna har en 

skyldighet att använda alla tillämpliga medel för att försöka uppnå dessa mål. 54 Det 

konkurrensfrämjande syftet kommer även till utryck i utformningen av EG:s 

konkurrensregler, bland annat artikel 81 och 82. EG-domstolen har uttalat att det 

bakomliggande syftet med dessa artiklar är att hindra konkurrensen från att snedvridas till 

nackdel för allmänintresset, de enskilda företagen och konsumenterna. 55 

Konkurrensrätten befinner sig alltså i kärnan av fördragets ändamål. EG-domstolen har 

uttryckligen betonat den fundamentala betydelse som konkurrensrätten har för den inre 

gemensamma marknaden. 56 Rättsområdet har en essentiell position inom gemenskapen till 

skillnad från inom många nationella rättssystem. 57 Trots detta och de formella skillnader som 

kan förekomma har utformningen av medlemsstaternas nationella konkurrensrätt givit ett 

resultat likartat med det EG-rätten ger. EG-rätten har även inspirerat till en utveckling där den 

nationella rätten blir allt mer sammankopplad med den EG-rättsliga. 58 

Mot bakgrund av konkurrensrättens betydelse för unionen har kommissionen uttalat att om 

den konkurrensrättsliga policyn skall kunna följas måste tre grundläggande målsättningar 

uppfyllas. Den första, att bevara en öppen och enad marknad genom att bland annat förhindra 

konkurrensbegränsande företag som syftar till att dela upp marknaden igen. Den andra, att 

försäkra sig om konkurrens på alla steg av utvecklandet av en enad marknad, 

konkurrensmässig marknadsstruktur skall alltså upprätthållas. Den tredje, att konkurrens skall 

garanteras vara rättvis. Detta kan innebära att skydda konsumenterna samt mindre och 

medelstora företag. 59 

Sammanfattningsvis kan konstateras att en primär målsättning med konkurrensrätten är att 

förhöja effektivitet, maximera konsumentvälfärd och uppnå en optimal resursfördelning. 

Lagstiftningen avser även att skydda konsumenter och mindre företag från stora 

företagssammanslutningar samt skapa en enad europeisk marknad. Konkurrensrätten har 


55 Förenade målen 46/87 och 227/88, Hoechst AG mot kommissionen, [1989], ECR 2859, p. 25 

56 Mål 126/97, Eco Swiss China Time Ltd v Benetton International NV, [1999] ECR I-3055, p. 36-37 

57 Lidgard – Atik, The Intersection of IPR and Competition law, s. 28-29 

58 Wahl, Konkurrensförhållanden, s. 93-94 

59 Europeiska kommissionens 9:e rapport om konkurrenspolitik (1979), s. 9-10 

19

således en betydelsefull position inom gemenskapsrätten med breda riktlinjer. Hur väl förenas 

immaterialrätten och dess rättsliga monopol med de konkurrensrättsliga målsättningarna? 60 

3.2 Immaterialrättens funktion och ändamål 

Immaterialrättens rättsregler syftar primärt till en absolut och legal ensamrätt till det som 

avses skyddas, rättighetshavaren belönas med ett tidsbegränsat monopol som skapas av varje 

immaterialrätt. 61 Rättighetshavaren förväntas sedan kompensera samhället genom att 

immaterialrätten görs tillgänglig för allmänheten och därmed kan bidra till vidareutveckling 

och innovation. 62 

Det är inte orimligt att känna tvivel inför immaterialrätters legitimitet. Varför skall vi tillåta 

äganderätt och ge en särskilt skyddad ställning till ogripbara och diffusa objekt som 

immaterialrätter faktiskt kan utgöra? Berättigandet av immateriella rättigheters existens faller 

ofta in under två kategorier. Den ena grundar sig på moral och etik. Den enskilde som 

ansvarar för uppkomsten av det icke-materiella objektet skall i rättvisans namn ersättas för det 

arbete som ligger bakom. 63 Bakom den andra kategorin ligger en grundtanke om en abstrakt 

samhällsnytta. I det långa loppet förväntas samhället dra nytta av att rättsliga privatsubjekt 

under en begränsad tid besitter monopol till ett objekt. 64 

Ensamrätter kan förefalla vara uppenbart konkurrensbegränsande och inte alls gå hand i hand 

med konkurrenslagstiftningen. Dock är immateriella ensamrätter utformade bland annat för 

att stimulera skapande insatser och främja innovation. Dessa positiva egenskaper för 

samhället och marknadsekonomin anses väga över de nackdelar ensamrätterna kan medföra ur 

en konkurrensrättslig synvinkel. Ensamrättens räckvidd är även utformad under övervägande 

av konkurrensaspekterna. 65 Immaterialrätten har således positiva såväl som negativa effekter 

på konkurrensen som båda bör lyftas fram. En avvägning bör göras av ensamrätterna så att de 

tjänar investeraren och bidrar till ökad inspiration men samtidigt inte får till konsekvens en 



62 Lidgard, Festskrift till Marianne Levin, s. 355 

63 Bently – Sherman, Intellectual Property Law, s. 4 

64 Eklöf, Konkurrens på reglerade marknader – hur långt kan konkurrenslagen tillämpas?, s. 82 

65 Bernitz, Svensk och europeisk marknadsrätt – konkurrensrätten och marknadsekonomins rättsliga grundvalar 

1, s. 169 

20

onyttig och förlamande konkurrensbegränsning. Balansen mellan immaterialrätten och 

konkurrensen är grundläggande för att de båda rättsområdena skall kunna verka i harmoni. 66 

3.2.1 Immaterialrättens målsättning och ställning inom EG 

EU:s övergripande målsättningar för immaterialrätten är att uppnå en enhetlig lagstiftning 

som medför att medlemsstaterna vad gäller immaterialrättsligt skydd arbetar utifrån likartade 

konkurrensvillkor. Skyddslagstiftningen skall även syfta till att främja europeiska företags 

konkurrenskraft utanför unionens gränser. Slutligen skall den nationella immaterialrättsliga 

lagstiftningen inte försvåra EU:s övergripande målsättning om en fri marknad och ej heller 

främja otillåten konkurrensbegränsning. 67 

Immaterialrätten är ett internationellt rättsområde men utgångspunkten är att ensamrätterna är 

nationellt, territoriellt begränsade. Detta utgångsläge har dock kommit att uttänjas genom 

gemenskapsrättslig reglering och internationella konventioner på området. 68 Men även om 

internationella konventioner existerar och EG kontinuerligt arbetar med harmonisering av 

immaterialrättslig lagstiftning förekommer fortfarande stora skillnader mellan grundläggande 

kriterier för att uppnå skydd från ett land till ett annat. Premissen är därför fortfarande att 

immaterialrätten är nationell. 69 

Den nationella immaterialrättens harmonisering med EG-rätten har alltså i nuläget inte nått 

ända fram trots de starka ambitionerna från unionens håll. Detta innebär dock inte att området 

är totalt frikopplat från EG-rätten. Samspelet har istället främst kommit att handla om frågan 

om fri rörlighet och konkurrensrätt. Med anledning av att immaterialrätten än så länge primärt 

tillhör medlemsstaternas ansvar kan detta samspel bli komplext. Genom artikel 295 EG- 

fördraget är unionen ålagd att respektera den nationella regleringen av äganderätter. Med 

hänvisning till artikeln har även EG-domstolen ansett immaterialrätter vara likvärdiga med 

andra äganderätter och medlemsstaterna funnits behöriga att reglera dem. 70 Det föreligger 

dock en konflikt mellan denna reglering och principen om en fri marknad för varor, tjänster 

och etableringsfrihet. Artikel 28 förbjuder medlemsländerna att tillämpa kvantitativa 

importrestriktioner samt åtgärder med motsvarande verkan på handeln mellan 

66 

Levin, Immaterialrätten – En introduktion, s. 16 

67 

Bernitz – Karnell – Pehrson – Sandgren, Immaterialrätt och otillbörlig konkurrens, s. 14 

68 

Ibid, s. 7-9 

69 

Lidgard – Atik, The Intersection of IPR and Competition law, s. 30-31 

70 

Ibid s. 18 samt Mål C-350/92, Konungariket Spanien mot Europeiska unionens råd, [1996] ECR I-1985 

21

medlemsstaterna. 71 Artikeln behandlar alltså tillämpligheten av en av gemenskapens 

grundläggande målsättningar. Emellertid stadgar artikel 30 ett undantag från artikel 28, och 

den däri uttryckta huvudregeln om fri rörlighet. Huvudregeln får inskränkas om det är i syfte 

att skydda bland annat industriell och kommersiell äganderätt. Gemenskapsrätten tillåter alltså 

genom artikel 30 restriktioner eller förbud som begränsar den fria marknaden och rättfärdigar 

dem bland annat med behov av att skydda nationella immaterialrättigheter. Förbud eller 

restriktioner som avses i artikeln får dock inte utgöra ett medel för godtycklig diskriminering 

eller innebära en förtäckt begränsning av handeln mellan medlemsstaterna. Denna 

begränsning har senare kommit att användas av EG-domstolen för att rättfärdiga 

inskränkningar av utövandet av nationella immaterialrättigheter. 72 Även om den kommersiella 

och industriella äganderätten, med dessa restriktioner, är undantagen från rörlighet för varor 

så måste dock nationell lagstiftning bygga på internationella överenskommelser som 

exempelvis Paris- och Bernkonventionerna 73 eller TRIPs-avtalet 74 som utgör 

tolkningsunderlag vid immaterialrättsliga bedömningar. Även EGs sekundärrätt 75 och det 

tolkningsföreträde från EG-domstolens sida som föreligger är viktigt att poängtera avseende 

immaterialrättens ställning. 76 

3.3 Immaterialrättens relation till konkurrensrätten 

Tidigare har konstaterats att EG-rätten har ett företräde framför nationell rätt men trots 

frånvaro av tillräckligt utbredd lagstiftning som harmoniserar immaterialrätten med 

gemenskapsrätten är legitimiteten och betydelsen av immaterialrätter sedan länge erkända av 

unionen. EG-domstolen har försökt uppnå en balans mellan målet av en inre marknad med 

effektiv konkurrens och skyddet för rättighetsinnehavaren enligt nationell lagstiftning. 77 

71 

Jones – Sufrin, EC Competition Law, s. 560 

72 

Ibid, s. 561 

73 

1883 års Pariskonvention för industriellt rättsskydd och kommersiell äganderätt (senast reviderad 1979) och 

1886 års Bernkonvention för skydd av litterära och konstnärliga verk (senast reviderad 1971) 

74 

1994 års TRIPsavtal (immaterialrätt) 

75 

Exempelvis Rådets första direktiv 89/104 EEG av den 21 december 1988 om tillnärmningen av 

medlemsstaternas varumärkeslagar, EGT L 040, 11/02/1989, s. 1-7 

och Rådets förordning (EG) nr 40/94 av den 20 december 1993 om gemenskapsvarumärken, EGT L 011, 

14/01/1994, s. 1-36 

76 

Lidgard, Festskrift till Marianne Levin, s. 356-357 

77 


22

3.3.1 Doktrinen om ”existens och utövande” 

I Consten och Grundig-målet 78 argumenterade Consten att kommissionens agerande att 

applicera artikel 81 med ett särskilt användande av ett varumärke var att likställa med ett brott 

mot fördragets rättigheter. EG-domstolen svarade med att klargöra att kommissionens beslut 

inte påverkade den immateriella rättigheten som sådan, den begränsade endast dess utövande 

till den grad nödvändig för att ge förbudet i artikel 81 effekt. 79 Genom målet uttalades att det 

skydd som erbjöds genom artikel 30 var begränsat och domstolen försökte utröna räckvidden 

av detta. Därmed gjordes en uppdelning 80 mellan existensen av rättigheterna och själva 

utövandet av dem. Enligt denna uppdelning förelåg endast immaterialrättsligt skydd enligt 

artikel 30 vad gäller existensen av immaterialrätten. Själva utövandet av immaterialrätter 

ansågs lätt kunna skapa problem på den inre marknaden genom det faktum att 

immaterialrätter tenderar att komplicera handeln mellan medlemsländerna. Utövandet föll 

därmed, i och med uppdelningen, utanför skyddet och var föremål för inskränkningar 

uppkomna i fördraget. 81 

Domstolen vidhöll uppdelningen i det senare rättsfallet Deutsche Grammophon 82 där det 

konstaterades att fördraget visserligen inte påverkar förekomsten av en rättighet som erkänts 

genom nationell immaterialrättslig lagstiftning, men att själva utövandet av denna rättighet 

likväl omfattas av fördragets förbud. 83 Nationella regler avseende existensen av immateriella 

rättigheter berörs således inte av fördraget men nationella regleringar avseende utövandet av 

dessa rättigheter kan komma att träffas av reglerna om den fria rörligheten. Doktrinen om 

”existens och utövande” utstod mycket kritik bland annat för att vara artificiell och endast ha 

till syfte att rättfärdiga EG-domstolens godtyckliga inskränkningar av medlemsstaternas 

nationella immaterialrättsliga lagstiftning. 84 Uppdelningen ansågs även föga övertygande av 

den anledningen att en äganderätt som inte kan utövas och endast existera i realiteten förlorar 

mycket av sin betydelse. 85 

78 

Mål 56 och 58/64, Etablissements Consten S.A.R.L. och Grundig-Verkaufs-GmbH mot Kommissionen, [1966] 

ECR 299 

79 

Tritton, Intellectual Property in Europe, s. 466 

80 

Engelska “The existence and exercise-doctrine” 

81 

Roth, Bellamy & Child: European Community Law of Competition, s. 614 

82 

Mål 78/70, Deutsche Grammophon Gesellschaft mbH mot Metro-SB-Großmärkte GmbH & Co. KG, [1971] 

ECR 487 

83 

Ibid, p. 11 

84 

Faull – Nikpay, The EC Law of Competition, s 581 

85 

Jones – Sufrin, EC Competition Law, s 562 

23

3.3.2 Doktrinen om ”det särskilda skyddsföremålet” 

Kritiken fick effekten att uppdelningen av ”existens och utövande” övergavs till förmån för 

konceptet om ”det särskilda skyddsföremålet” 86 av immaterialrätter. Enligt detta koncept fann 

EG-domstolen att utnyttjande av immaterialrätter och nationella lagar som förhindrar fri 

rörlighet kan rättfärdigas med stöd av artikel 30 då de är nödvändiga för att skydda ”det 

särskilda skyddsföremålet” för den rättighet som är aktuell. 87 Eftersom detta endast är aktuellt 

då ”det särskilda skyddsföremålet” avses skyddas uppkommer ett behov av att definiera detta 

område. Vad som utgör ”det särskilda skyddsföremålet”, kärnfunktionen, varierar dock 

beroende på vilken immaterialrätt som åsyftas och måste modifieras i varje enskilt fall för att 

passa in i det särskilda problemet. 88 Dock föreligger för alla en rätt att introducera produkten 

på marknaden för första gången, antingen direkt eller genom licenser samt även att förhindra 

intrång i ensamrätten. 89 

EG-domstolen har uttalat att det ”det särskilda skyddsföremålet” för patenträtter utgör 

patenthavarens ensamrätt till att använda en uppfinning för att tillverka produkter inom 

industri för att sedan nyttja dem i försäljning samt hindra plagiering. 90 Avseende varumärkens 

”särskilda skyddsföremål” har EG-domstolen ansett det svara mot ensamrätten till att använda 

varumärket, introducera det på marknaden och skyddet mot konkurrenters anspråk på att 

utnyttja märkets anseende. 91 På grund av att upphovsrätten varierar från land till land har ”det 

särskilda föremålet” inte kunnat preciseras tillfredsställande nog. Det går dock att finna några 

hörnstenar som EG-domstolen utstakat i sin praxis. 92 Dessa är bland andra rätten att 

reproducera verket, rätten att avgöra när och var verket skall introduceras på marknaden första 

gången samt rätten att förhindra upphovsrättsliga intrång. ”Det särskilda föremålet” har även 

ansetts omfatta rätten att hyra ut ett verk och att ta betalat för offentliga framträdanden samt 

rätten att avgöra var verket skall introduceras för första gången. 93 

86 

Engelska ”the specific subject matter” 

87 


ECR 487 

88 

Faull – Nikpay, The EC Law of Competition, s. 581-584 

89 


90 

Mål 15/74, Centrafarm BV och Adriaan de Peijper mot Sterling Drug Inc, [1974] ECR 1147, p. 9 

91 

Mål 16/74, Centrafarm BV och Adriaan de Peijper mot Wintrop BV, [1974] ECR 1183, p. 8 

92 

Faull – Nikpay, The EC Law of Competition, s. 583 

93 

De förenade målen 55 & 57/80, Musik-Vertried Membran GmbH mot GEMA, [1981] ECR 147, p. 12, Mål 

158/86, Warner Brothers Inc. och Metronome Video ApS mot Erik Viuff Christiansen, [1988] ECR 2605, p. 13- 

16, Mål 62/79, SA Compagnie Générale pour la diffusion de la Télévision, Coditel, m.fl. mot SA Ciné Vog Films 

m.fl., [1980] ECR 881, p. 15-18 

24

Doktrinen om ”det särskilda skyddsföremålet” har precis som uppdelningen av ”existens och 

utövande” fått utstå kritik. Motståndet har främst avsett den godtycklighet som kan ligga 

bakom EG-domstolens definition av begreppet från fall till fall. 94 Det är även värt att 

poängtera att trots att immaterialrätten genom artikel 30 och doktrinen om ”det särskilda 

skyddsområdet” skapar undantag från reglerna om fri rörlighet så innebär det inte ett 

undantag från konkurrensreglerna i sig. 95 Domstolens önskan med dessa två doktriner torde 

varit att avgränsa det område som är skyddsvärt för immaterialrätter och därmed visa på vad 

som undgår fördragets förbud. Dessa avgränsningar har dock varit alldeles för trubbiga och 

diffusa för att kvarstå. 

3.4 Avslutande om samspelet mellan de två rättsområdena 

Förhållandet mellan immaterialrätt och konkurrensrätt behandlades i förarbeten till den äldre 

KL 96 där det går att utläsa att konflikter skall lösas med beaktande av de skilda regleringarnas 

syften och att det får ankomma på rättsutvecklingen att närmare dra upp gränser. 97 EG- 

domstolens praxis skall även fortsättningsvis tjäna till vägledning. Ett närmande till 

gemenskapsrätten lyfts därför fram som positivt även i rent nationella förhållanden. 98 

Det bör i detta hänseende uppmärksammas att det immaterialrättsliga skyddet som sådant inte 

leder till en konkurrensbegränsande ställning på marknaden. Dock kan själva utövandet av 

den immateriella rättigheten angripas med stöd av konkurrensrättliga regleringar. 99 Eftersom 

konkurrensrättsliga regler utgår ifrån en positiv syn på immaterialrätternas 

konkurrensfrämjande verkningar har domstolarna varit försiktiga med att låta de 

konkurrensrättsliga reglerna ingripa inom ramen för de immateriella ensamrätternas ”särskilda 

skyddsföremål”. 100 På senare år har även EU-kommissionens konkurrensrättsliga policy 

tenderat att vara mindre formalistisk och i större grad mer anpassad till den ekonomiska 

marknaden och till behovet av att uppmuntra innovation och kreativitet. Då utgångspunkten 

var annorlunda förr är det nödvändigt att beakta de äldre domarna från EG-domstolen rörande 

immaterialrätter med viss försiktighet. 101 

94 


95 

Lidgard, Festskrift till Marianne Levin, s. 362 

96 

SFS 1993:20 

97 

Prop. 1992/93:56, Ny konkurrenslagstiftning, s. 70 

98 

Prop. 1992/93:56, Ny konkurrenslagstiftning, s. 21 samt Prop. 2007/08: 135, Ny konkurrenslag m.m., s. 70 

99 

Levin – Nilsson, Läkemedel och immaterialrätt, s. 251 

100 

Bernitz – Karnell – Pehrson – Sandgren, Immaterialrätt och otillbörlig konkurrens, s. 318 

101 


25

Konkurrensrätten och immaterialrätten påverkar alltså marknaden på olika sätt. Samtidigt som 

både konkurrensrätten och immaterialrätten avser att främja marknadens ekonomiska verkan, 

kan de båda rättsområdena i konkreta situationer inte bara underlätta utan även motverka 

varandras ändamål. Det immaterialrättsliga skyddet med skapandet av ensamrätter, bidrar till 

att driva på utvecklingen och främja innovation inom det kreativa område som avses och kan 

därmed sägas verka konkurrensfrämjande och i harmoni med den konkurrensrättsliga 

lagstiftningen. Att skydda resultatet av immateriella rättigheter tenderar att uppmuntra det 

risktagande och de investeringar som utarbetandet av dem innebär. Detta uppmuntrande leder 

vidare till utveckling av nya eller bättre produkter och tjänster som slutligen gynnar 

konsumenter. 102 Immateriella ensamrätter kan dock utgöra konkurrensbegränsningar då de 

hindrar utomstående från att kopiera eller eftergöra det som är föremål för ensamrätten och på 

detta sätt skapas ett rättsligt monopol. 103 

Konkurrensrättens fundamentala betydelse inom EG-rätten har konstaterats och dess erhållna 

stöd framgår genom fördragets principer och domstolens uttalanden. Men även 

immaterialrättens betydelse har framhävts. Trots att rättsområdet idag till stor del är nationellt 

begränsad är dess betydelse tydligt uttalad och samarbetet med gemenskapsätten i full gång, 

om ändock i mindre utsträckning. Eftersom gemenskapsrätten har företräde framför nationell 

rätt är det lätt att komma till slutsatsen att konkurrensrätten, som är betydligt mer centrerad 

kring EG-rätten, bör skänkas prioritet. Det blir dock mer problematiskt än så just på grund av 

att även den nationella immaterialrätten måste byggas upp utifrån internationella 

konventioner. Betydelsen av de båda rättsområdena internationellt är därför svårt att mäta 

utifrån en vågskål vilket gör konflikten än mer komplicerad att avgöra. 104 Genom att 

immaterialrätten inte i detalj reglerar utsträckningen av rättighetens utnyttjande och inte heller 

erbjuder regler som hindrar missbruk så är det överlåtit till kommissionen och domstolen att 

avgöra när det sker i strid mot konkurrensrätten. 105 

102 Ibid, s. 610-611 

103 Carlsson – Söderlind – Ulriksson, Konkurrenslagen. En kommentar, s. 419 

104 Lidgard, Festskrift till Marianne Levin, s. 356 

105 Ibid, s. 363 

26

4. Missbruk av dominerande ställning enligt artikel 82 EG- 

fördraget 

Genom konkurrens gynnas konsumenter i form av lägre priser, god kvalitet och ett brett utbud 

av varor. Artikel 82 EG-fördraget syftar därför bland annat till att förhindra åtgärder som 

medför stor skada för konsumenter. 106 Artikeln kan åberopas av både företag och enskilda i 

nationell domstol eftersom den har direkt effekt i medlemsstaterna. 107 Artikel 82 lyder i sin 

helhet: 

”Ett eller flera företags missbruk av en dominerande ställning på den gemensamma 

marknaden eller inom en väsentlig del av denna är, i den mån det kan påverka handeln 

mellan medlemsstater, oförenligt med den gemensamma marknaden och förbjudet. 

Sådant missbruk kan särskilt bestå i att 

a) direkt eller indirekt påtvinga någon oskäliga inköps- eller försäljningspriser eller andra 

oskäliga affärsvillkor, 

b) begränsa produktion, marknader eller teknisk utveckling till nackdel för konsumenterna, 

c) tillämpa olika villkor för likvärdiga transaktioner med vissa handelspartner, varigenom 

dessa får en konkurrensnackdel, 

d) ställa som villkor för att ingå avtal att den andra parten åtar sig ytterligare förpliktelser 

som varken till sin natur eller enligt handelsbruk har något samband med föremålet för 

avtalet.” 

Ett grundläggande krav för att artikeln skall bli tillämplig är alltså att handeln mellan 

medlemsstaterna kan påverkas, samhandelskriteriet skall med andra ord vara uppfyllt. 108 

Kriteriet har i praxis tolkats extensivt och kan hävdas innefatta alla märkbara 

konkurrensbegränsningar som direkt eller indirekt, faktiskt eller potentiellt, har ett inflytande 

på handelsmönstret för varor eller tjänster mellan medlemsstaterna. 109 Vidare krävs att 

företaget innehar en dominerande ställning på antingen den gemensamma marknaden eller i 

106 

Meddelande från Kommissionen – Vägledning om Kommissionens prioriteringar vid tillämpningen av artikel 

82 i EG-fördraget på företags missbruk av dominerande ställning genom utestängande åtgärder, (2009/C 45/02), 

p. 5 

107 

Bernitz – Kjellgren, Europarättens grunder, s. 284 

108 


1, s. 70 

109 

Mål 56/65, Sociètè La Technique Minière mot Maschinenbau Ulm GmbH, [1966] ECR 235 

27

vart fall en väsentlig del av denna. Vad som utgör en väsentlig del av den gemensamma 

marknaden bedöms från fall till fall, vägledning går att finna i praxis där det bland annat blivit 

bedömt att en medlemsstat, en eller flera regioner samt ett storstadsområde kan utgöra en 

väsentlig del. 110 

Artikel 82 EG-fördraget riktar sig mot åtgärder som företag med dominerande 

marknadsställning vidtar på marknaden. En marknadsdominans i sig är inte otillåten, skulle 

denna ställning missbrukas omfattas agerandet dock av bestämmelsen. Förbudet medför alltså 

konsekvenser för ett eller flera företags ensidiga agerande om det dels innehar en 

dominerande ställning på marknaden, dels missbrukar denna ställning. 111 EG-domstolen har 

uttryckt detta som att oavsett vilken anledning som ligger bakom företagets dominans så 

medför denna dominans ett visst ansvar gentemot den gemensamma marknaden. 112 Detta 

leder till att ett företag som inte anses inneha en dominerande ställning kan tillåtas agera på ett 

visst sätt som skulle varit olovligt om företaget besuttit dominans. 

Vid användning av artikeln krävs först en bedömning av om dominerande ställning föreligger. 

Enligt EG-domstolen kan en dominerande ställning beskrivas som en stark ekonomisk 

ställning hos ett företag som gör det möjligt för företaget att hindra upprätthållandet av en 

effektiv konkurrens på en relevant marknad genom att göra det möjligt för företaget att i 

betydande omfattning agera oberoende av sina konkurrenter och kunder och i sista hand även 

konsumenterna. 113 För att kunna avgöra detta måste det således klargöras vilken marknad som 

bedömningen skall grunda sig på, detta är den relevanta marknaden. Avgränsning av den 

relevanta marknaden har EG-domstolen uttalat är det första steget i bedömningen av 

dominans. 114 Den relevanta marknaden består av två delar, dels för själva produkten, dels i 

geografiskt hänseende. 115 Då en dominerande ställning är fastställd måste en prövning ske i 

det enskilda fallet för att bedöma vad förfarandet innebär och om det kan utgöra ett missbruk 

som träffas av förbudet. 116 

110 


1, s. 150-151 

111 

Prop. 2007/08:135, Ny konkurrenslag m.m., s. 73 

112 

Mål 322/81 Michelin mot Kommissionen, [1983] ECR 3461, p. 57 

113 

Mål 27/76, United Brands Co och United Brands Continetaal BC mot Kommissionen, [1978] ECR 207, p. 65 

samt Mål 85/76, Hoffman La Roche & Co AG mot Kommissionen, [1979] ECR 461, p. 38 

114 

Mål 6/72, Europemballage Corporation och Continental Can Company Inc. mot Kommissionen, [1973] ECR 

215, p. 32 samt Mål 322/81 Michelin mot Kommissionen, [1983] ECR 3461, p. 37 

115 

Prop 2007/08:135, Ny konkurrenslag m.m., s. 70-71 

116 

Bernitz – Kjellgren, Europarättens grunder, s. 285 

28

4.1 Dominerande ställning på den relevanta marknaden 

Avgränsningen av den relevanta marknaden sker i det enskilda fallet främst som en metod för 

att bedöma berörda företags marknadsstyrka och förutsättningarna på marknaden måste 

analyseras separata utifrån fall till fall. Någon absolut sann marknadsbestämning finns inte, 

ofta är den beroende av den part som för argumentationen. Bedömningen riskerar att bli 

godtycklig eftersom det inte finns någon definition av relevant marknad som är allmänt 

erkänd. För att förbättra förutsebarheten har Europeiska kommissionen utgivit ett 

tillkännagivande 117 om definitionen av den relevanta marknaden. Tillkännagivandet syftar till 

att avspegla EG-domstolens praxis och har inte medfört några skillnader i bedömningen, dock 

har det klargjort den metod som avses användas vid avgränsningen. 118 Även nationella 

domstolar har visat sig använda tillkännagivandet vid bedömning av den relevanta 

marknaden. 119 Den rådande riktlinjen enligt tillkännagivandet lyder att primärt skall 

konsumenternas uppfattning om varornas inbördes utbytbarhet tillmätas stor betydelse. 

Sekundärt kan även tillverkarnas upplevelse av produktens utbytbarhet vägas in. 120 Kan 

varorna inbördes vara utbytbara med hänsyn till egenskaper, pris, geografisk tillhörighet, 

användning med mera tillhör de samma marknad. 121 

4.1.1 Relevant produktmarknad 

Den relevanta produktmarknaden bör definieras med kommissionens tillkännagivande som 

utgångspunkt. Där anges att produktmarknaden omfattar alla varor eller tjänster som på grund 

av sina egenskaper, pris och den tilltänkta användningen av konsumenterna betraktas som 

utbytbara. 122 För att avgöra företags marknadsposition bör till en början en analys av 

företagets produkter göras. Därefter utforskas marknaden för att avgöra vilka produkter som 

kan tänkas konkurrera. 123 Produkternas inbördes substituerbarhet är avgörande för om de 

tillhör samma marknad. Utbytbarheten bedöms dels från efterfrågandesynpunkt, dels utifrån 

117 Europeiska kommissionens tillkännagivande om definitionen av relevant marknad i gemenskapens 

konkurrenslagstiftning, EGT nr C 372, 9.12.1997, s. 5 


119 Prop. 2007/08:135, Ny konkurrenslag m.m., s. 71 

120 

Westin, Europeisk konkurrensrätt, s. 123 

121 

Ibid, s. 125 

122 

Tillkännagivandet, p. 7 

123 


29

möjlig tillgång. 124 Någon fullständigt komplett utbytbarhet krävs inte men EG-domstolen har i 

praxis fastslagit att utbytbarhet i mer än en begränsad omfattning fordras. 125 

Avgränsningen av den relevanta marknaden är central och ofta avgörande vid bedömningen 

av dominerande ställning enligt artikel 82 och rättspraxis är därför omfattande på området. Ett 

vägledande avgörande är det inte allt för okända United Brands-målet 126 där bananer 

fastställdes utgöra en speciell produktmarknad som inte var utbytbar med annan frukt. Vid 

bedömningen låg utgångspunkten på efterfrågandesidan, konsumenternas uppfattning. EG- 

domstolen granskade särskilda egenskaper hos bananer jämfört med andra liknande frukter 

och kom fram till att dess konsistens, smak och tillgång tillsammans leder till en alldeles egen 

produktmarknad. 127 

Enligt tillkännagivandet förespråkar kommissionen en viss metod för fastställande om två 

produkter befinner sig på samma marknad och är utbytbara med varandra. Genom metoden 

som kallas SSNIP-testet 128 utreds huruvida en liten men varaktig prisökning på ca 5-10 

procent skulle påverka konsumenternas val att byta till en ersättningsvara eller annan 

leverantör någon annanstans i de områden som undersöks. Om konsumenterna vid en sådan 

ökning utan att tveka går över till nästa produkt skall även denna inkluderas i den relevanta 

marknaden. Så fortsätter avgränsningen till dess produktmarknaden är utstakad. Även en 

geografisk aspekt blir intressant vid detta test, hur långt är konsumenterna beredda att förflytta 

sig för det lägre priset? Här skall alltså även det geografiska området avgränsas. 129 

4.1.2 Relevant geografisk marknad 

Kommissionens tillkännagivande definierar den relevanta geografiska marknaden som det 

område inom vilket de berörda företagen tillhandahåller de relevanta produkterna eller 

tjänsterna, inom vilken konkurrensvillkoren är tillräckligt likartade och som kan skiljas från 

angränsande geografiska områden på grund av väsentliga skillnader i konkurrensvillkoren. 130 

Den marknad där produkten marknadsförs och säljs ger en indikation på storleken av det 

124 

Wahl, Konkurrensförhållanden, s. 207 

125 

Mål 6/72, Europemballage Corporation och Continental Can Company Inc. mot Kommissionen, [1973] ECR 

215, p. 33 

126 

Mål 27/76, United Brands Co och United Brands Continetaal BC mot Kommissionen, [1978] ECR 207 

127 

Westin, Europeisk konkurrensrätt, s. 125-126 

128 

Engelska ”a Small but Significant and Non transitory Increase in Price” 

129 Tillkännagivandet, p. 15-29 

130 Tillkännagivandet, p. 8 

30

geografiska område som är relevant geografisk marknad. 131 Kommissionen ger i sitt 

tillkännagivande ett antal faktorer som bör verka vägledande vid denna avgränsning. Dessa är 

bland annat beteende och synpunkter hos kunder och konkurrenter, distributionsmöjligheter 

och transportkostnader, geografiska mönster för kunders inköpsvanor, underlag för att kunder 

övergått till leverantörer i andra geografiska områden, efterfrågestruktur och 

handelsströmmar. 132 EG-domstolen förefaller beakta marknadens geografiska räckvidd och 

det aktuella områdets ekonomiska inflytande. Såsom redan behandlats ovan behöver den 

relevanta geografiska marknaden inte omfatta hela EU utan det är tillräckligt om en väsentlig 

del av den gör det. I enlighet med detta kan alltså ett område med betydande ekonomisk 

inverkan anses utgöra en väsentlig del av den gemensamma marknaden. För att nämna några 

exempel har ett storstadsområde som London ansetts utgöra en väsentlig del, den italienska 

staden Genuas hamn har också uppfyllt kriterierna samt även Nederländerna som i ett rättsfall 

ansågs utgöra en relevant geografisk marknad. 133 Värt att hålla i minnet i anslutning till denna 

bedömning är att samhandelskriteriet också måste vara uppfyllt för att artikeln skall bli 

aktuell, handeln mellan medlemsstaterna måste påverkas av det konkurrensbegränsande 

beteendet. 134 

4.1.3 Dominansbedömning 

Då den relevanta marknaden är avgränsad går bedömningen vidare med att avgöra hur stor 

andel företaget har på denna marknad och om det uppnår en dominerande ställning. Vid 

denna avvägning måste den kompletta bilden av företagets position tas i beaktande. 

Prövningen grundar sig sålunda på ett flertal omständigheter som var för sig inte behöver vara 

avgörande men som tillsammans kan leda till dominans. 135 Avgörande för bedömningen är 

konkurrenstrycket på marknaden. En dominerande ställning har effekten att konkurrenstrycket 

inte är tillräckligt effektivt och att det aktuella företaget sålunda har en betydande 

marknadsmakt under en längre tidsperiod. 136 EG-domstolen har fastställt att det inte krävs 

totalt monopol, en eliminering av all konkurrens, för att en dominerande ställning skall anses 

131 Westin, Europeisk konkurrensrätt, s. 128 

132 Tillkännagivandet, p. 45-50 

133 Mål 22/78, Hugin Kassaregister AB och Hugin Cash Registers Ltd mot Kommissionen, [1979] ECR 1869, 

Mål C-179/90, Merci convenzionali porto di Genova SpA mot Siderurgica Gabrielli SpA, [1991] ECR I-5889, p. 

15 samt Mål 322/81, Michelin mot Kommissionen, [1983] ECR 3461 



136 Meddelande från Kommissionen – Vägledning om Kommissionens prioriteringar vid tillämpningen av artikel 


p. 10 

31

föreligga. 137 Det krävs dock att den dominante besitter en sådan övertygande ekonomisk 

maktposition att denne kan agera självständigt på marknaden utan att behöva ta någon större 

hänsyn till sina köpare, leverantörer och i slutändan även sina konsumenter. 138 Detta innebär 

att företaget kan höja priserna över den aktuella nivån på marknaden och fortfarande vara 

lönsamt under en betydande tidsperiod. 139 Det spelar ingen roll hur dominans uppkommit, kan 

det konstateras att företaget har en dominerande ställning saknar det betydelse om detta är till 

följd av exempelvis lag och inte på grund av företagets eget agerande. 140 

Förekomsten av mycket höga marknadsandelar är en viktig faktor i dominansbedömningen 

som visar på om företaget varit framgångsrikt eller inte, rättsfall från EG-domstolen talar även 

för att marknadsandelar är det viktigaste kriteriet för dominans på marknaden. 141 Domstolen 

har dock även betonat att hög marknadsandel inte innebär att andra faktorer bör uteslutas vid 

bedömningen. 142 En hög marknadsandel är således viktigt men fler omständigheter krävs 

oftast för att bevisa dominans. Från EG-domstolens praxis kan generella måttstockar utläsas 

avseende betydelsen av en viss uppnådd marknadsandel. Är uppnådd nivå mindre än 30 % 

kan dominans normalt uteslutas. Om marknadsandelen är mellan 30-40% är det tecken på att 

företaget inte har en dominerande ställning. Vid mer än 40 % är det ett tydligt tecken på att 

företaget har en dominerande ställning. Slutligen om marknadsandelen är mer än 50 % 

föreligger presumtion för att företaget har en dominerande ställning. 143 Vid så pass hög 

marknadsandel ansåg EG-domstolen, i det vägledande AKZO-målet 144 , att övertygande stöd 

för dominerande ställning förelåg. Men som tidigare nämnts, en hög marknadsandel är i 

normala fall inte detsamma som dominerande ställning och det krävs i regel en analys av 

förhållandena på den relevanta marknaden. 

Analys av marknadsförhållanden görs bäst genom att överväga samtliga relevanta faktorer. 

Omständigheter värda att väga in i bedömningen av dominans kan vara huruvida marknaden 

137 Carlsson – Söderlind – Ulriksson, Konkurrenslagen. En kommentar, s. 232 samt bl.a. Mål 27/76, United 

Brands Co och United Brands Continetaal BC mot Kommissionen, [1978] ECR 207 

och Mål 85/76, Hoffman La Roche & Co AG mot Kommissionen, [1979] ECR 461 

138 Pehrson, Vennebog till Mogens Koktvedgaard, s. 394 



p. 11 

140 Mål 311/84, Télémarketing mot CLT-IPB, [1985] ECR 3261, p. 18 

141 Mål 85/76, Hoffman La Roche & Co AG mot Kommissionen, [1979] ECR 461, p. 41 

142 Mål 27/76, United Brands Co och United Brands Continetaal BC mot Kommissionen, [1978] ECR 207 

143 Carlsson – Söderlind – Ulriksson, Konkurrenslagen. En kommentar, s. 234-235 

144 Mål 62/86, AKZO Chemie BV mot Kommissionen, [1991] ECR I-3359, p. 60 

32

är trögrörlig eller under snabb förändring. Det är utifrån marknadsandelar lättare att konstatera 

en dominerande ställning på en trögrörlig marknad. 145 Samma tankegång gäller avseende 

kostnader och andra svårigheter som är förknippade med att etablera verksamhet på en 

marknad, så kallade inträdesbarriärer. Är inträdesbarriärerna höga kan det leda till att ett 

företag med stor marknadsandel är i dominans. Föreligger låga etableringshinder blir 

marknadsandelar av mindre betydelse eftersom nya företag utan vidare problem kan etableras 

på marknaden då företag med dominans börjar utnyttja denna ställning. 146 Andra objektivt 

iakttagbara förhållanden som kan påverka är exempelvis företagets tillgång till kapital, den 

huvudsakliga storleken och styrkan inom en marknad och huruvida företaget har en stark 

marknadsföring och ett etablerat varumärke. 147 Inom analysen är det även viktigt att begrunda 

leveransförhållandena på den relevanta marknaden, huruvida de är sådana att företaget blivit 

en så kallad oundviklig affärspartner samt även om ett företag har tillgång till särskilda 

resurser som andra konkurrenter inte har. Faktorer som företagets tekniska eller finansiella 

resurser, dess produktionskapacitet, tillgång till råvaror, insatsvaror, teknologi och annan 

kunskapsmässig överlägsenhet liksom andra liknande kommersiella fördelar som företaget 

har över konkurrenterna har i EG-domstolens praxis förekommit vid 

dominansbedömningen. 148 Innehav av immaterialrättigheter kan givetvis vara en bidragande 

faktor till att ett företag är framgångsrikt men EG-domstolen har fastslagit att ensamrätten 

som sådan inte leder till någon dominans i sig. 149 Det krävs att alternativ till den skyddade 

produkten eller teknologin saknas eller att produkten endast har ett fåtal alternativ vilket leder 

till att innehavaren av ensamrätten uppnår en maktposition på den relevanta 

produktmarknaden som gör det möjligt att hindra en effektiv konkurrens på den 

marknaden. 150 

4.1.3.1 Immateriella rättigheter och dominansbedömning 

Det kan förefalla enkelt att dra slutsatsen att innehav av en immaterialrätt, en total ensamrätt 

till det skyddsvärda, rimligen borde leda till en dominerande marknadsställning. Så är, som 

nyligen förklarats, emellertid inte alltid fallet. EG-domstolen har vid upprepade tillfällen 

yttrat att själva innehavet av en immaterialrätt inte i sig ger upphov till någon 

145 

Carlsson – Söderlind – Ulriksson, Konkurrenslagen. En kommentar, s. 236 

146 


147 

Whish, Competition Law, s. 158-159 

148 


149 


ECR 487 

150 

Anderman, EC Competition Law and Intellectual Property Rights – The Regulation of Innovation, s. 149 

33

dominansställning som skulle kunna leda till ingripanden enligt konkurrensrätten. 151 Detta på 

grund av att det skyddsvärda objektet i princip aldrig är så pass omfattande att det innefattar 

alla produkter som inbördes i någon högre grad är utbytbara. 152 Innehav av en eller flera 

immaterialrätter kan dock bidra till att ett företag anses besitta en dominerande ställning. 

Detta framgår av Vitamin-fallet 153 där det schweiziska läkemedelsföretaget Hoffman-La 

Roche bedömdes vara dominerande inom EG vad gäller vitaminer då de erhållit patent på ett 

flertal vitamin A. 154 Det händer även att den relevanta produktmarknaden blir snävt avgränsad 

då det handlar om immateriella ensamrätter eftersom gemenskapsdomstolarna fastställt 

produktmarknaden till produkter som varit föremål för en immaterialrätt. 155 

Immaterialrättsliga ändamål som ligger bakom lagstiftningen leder ofta till att innehavaren av 

ensamrätten erbjuds ett större handlingsutrymme samt att immaterialrätters särskilda 

karaktärsdrag kan tas i beaktande vid analys. Trots detta ska artikel 82 i grunden inte 

tillämpas annorlunda bara av den anledningen att immaterialrätter är inblandade. 

Konkurrensvårdande myndigheter skall på likadana grunder utföra sitt arbete oavsett om det 

är fråga om konkreta eller abstrakta objekt. Formerna för missbruk bör inte påverkas 

nämnvärt. 156 EG-domstolen har agerat på så vis genom att immaterialrätter har inskränkts 

med stöd av artikel 82 och ingripanden i form av tvångslicenser har blivit resultatet. 157 Mer 

om detta nedan. 

4.2 Missbruk enligt artikel 82 EG-fördraget 

Artikel 82 EG-fördraget ger fyra exempel på vad som kan avses med missbruk. Artikelns 

punkt ett och två reglerar exploaterande missbruk, med andra ord då den dominante särskilt 

utnyttjar den egna marknadsställningen till egen fördel. Punkt tre och fyra handlar istället om 

exkluderande missbruk, då dominanten använder sin marknadsmakt till att försvåra 

konkurrenssituationen för andra företag. 158 Uppräkningen i artikeln är dock inte uttömmande 

151 

Se Mål 24/67, Parke, Davis and Co. mot Probel, Reese, Beintema-Interpharm och Centrafarm, [1968] ECR 

55, Mål 40/70, Sirena Srl v. Eda Srl och andra [1971] ECR 69, Mål 78/70, Deutsche Grammophon Gesellschaft 

mbH mot Metro-SB-Großmärkte GmbH & Co. KG, [1971] ECR 487 

152 

Pehrson, EG och immaterialrätten – gemenskapsrättens inverkan på nationell immaterialrätt, s. 93 

153 

Mål 85/76, Hoffman La Roche & Co AG mot Kommissionen, [1979] ECR 461 

154 

Pehrson, EG och immaterialrätten – gemenskapsrättens inverkan på nationell immaterialrätt, s. 96 

155 


156 

Eklöf, Konkurrens på reglerade marknader – hur långt kan konkurrenslagen tillämpas?, s. 100 

157 

Förenade målen C-241 & 242/91 P, Radio Telefis Eireann (RTE) och Independent Television Publications 

Ltd (ITP) mot Kommissionen, [1995] ECR I-743 

se även Mål 238/87, AB Volvo v Erik Veng (UK) Ltd, [1988] ECR 6211 

158 


34

och de olika punkterna kan även komma att överlappa varandra. För att kunna fastställa om 

ett missbruk har skett krävs att en genomgående analys av en rad faktorer görs. I det enskilda 

fallet kan det vara avgörande i vilken utsträckning marknaden är dominerad, företagets 

agerande generellt i ärendet samt uppträdandets effekter på konkurrenter och kunder. 159 

Artikeln har inte till syfte att hindra eller begränsa stora företag på marknaden. Det är istället 

positivt att företag strävar efter en dominerande ställning. Ineffektiva företag slås därmed ut 

från marknaden vilket i det långa loppet gynnar konsumenter så väl som konkurrenter. 

Sålunda förbjuds inte dominerande företag från att agera i enlighet med normal affärspraxis. 

Missbruk blir dock aktuellt då dominansen utnyttjas genom åtgärder som inte utgör 

konkurrens till följd av framgångsrikt arbete samt då oproportionerliga åtgärder vidtas som 

svar på konkurrenters insatser. 160 

Missbruksbegreppet kräver en objektiv bedömning där syftet bakom ett agerande saknar 

betydelse eftersom beteende som sådant är tillräckligt. Bristande uppsåt kan aldrig utgöra 

ansvarsfrihet, men däremot kan okunskap utgöra en förmildrande omständighet då 

kommissionen skall utfärda böter. 161 EG-domstolen har lämnat en definition av 

missbruksbegreppet som sedermera kommit att upprepas i ett flertal domar. 162 Missbruk 

förklaras omfatta sådana beteenden av ett företag i dominerande ställning som kan påverka 

strukturen hos en marknad där konkurrensen redan är försvagad till följd av det ifrågavarande 

företagets existens och som, genom att andra metoder används än sådana som räknas till 

normal konkurrens om varor och tjänster på grundval av de ekonomiska aktörernas 

transaktioner, medför att hinder läggs i vägen för att den på marknaden ännu existerande 

konkurrensen upprätthålls eller utvecklas. 163 Det är fullt tillräckligt att effekten av missbruket 

blir förstärkt genom dominansen, missbruket behöver således inte möjliggöras av företagets 

ställning. Trots att företaget är dominant på en marknad och där missbrukar sin position kan 

en annan marknad påverkas och effekten av missbruket spridas till även denna marknad. 164 

Företag med dominerande ställning har, som tidigare nämnts, av EG-domstolen ålagts ett 

särskilt ansvar att genom sitt agerande undvika att skada en effektiv och icke snedvriden 

159 


160 

Ibid, s. 240-241 

161 

Faull – Nikpay, The EC Law of Competition, s. 146-147 

162 


163 

Mål 85/76, Hoffman La Roche & Co AG mot Kommissionen, [1979] ECR 461, p. 91 

164 


35

konkurrens inom den gemensamma marknaden. 165 Företagen får givetvis försvara sin 

ställning på marknaden genom att bedriva konkurrens gentemot sina motparter, men i enlighet 

med det särskilda ansvaret ankommer det på dominerande företag att säkerställa att graden av 

konkurrens på marknaden inte minskas ytterligare. 166 Det speciella ansvaret skall dock 

bedömas i enlighet med de specifika omständigheterna i varje enskilt fall. 167 

4.3 Missbruksbegreppet och immaterialrätter 

EG-domstolen har sedan lång tid tillbaka klarlagt att ett utnyttjande av immaterialrätter i sig 

inte kan innebära att missbruksbegreppet är uppfyllt. Detta trots att immaterialrätter medför 

ett speciellt skydd på nationell nivå för rättighetsinnehavaren. 168 Domstolen har dock varnat 

för att utnyttjande av immaterialrätter kan utgöra ett missbruk för dominerande företag om 

innehavet används som ett instrument för missbruket. 169 Uttalandet kan uppfattas som 

svårtydligt och vagt men det är möjligt att domstolen åsyftat att ytterligare omständigheter 

krävs som medför att utnyttjandet går utöver ”normal användning” av immaterialrätter. 170 

En konflikt mellan de två rättsområdena, och en allt mer utbredd missbruksform, som vi nu 

skall undersöka närmare är då ett dominant företag vägrar upplåta licens till en immaterialrätt. 

I rättspraxis har detta problem aktualiserats och en koppling har gjorts till artikel 82 (b) då 

effekten av beteendet kan bli en eliminering av all konkurrens eller ett hinder för konkurrens 

på en nära angränsande marknad. Det blir här aktuellt att skilja på den primära och sekundära 

marknaden för att missbruket skall identifieras. Den primära är den marknad där företag med 

immaterialrätter huvudsakligen agerar och där det är dominanta. På sekundära marknader, 

nära angränsande marknader, är produkter beroende av den primära marknaden. 171 

Beteendet licensvägran är dock en del av en större kategori ageranden som innebär att företag 

vägrar sälja till vissa andra företag. EG-domstolen har varit tvungen att ta ställning till 

leveransvägran innan licensvägran blev aktuell och det är därför viktigt att även undersöka 

rättsläget avseende sådana situationer. Resonemang som förts i mål avseende leveransvägran 

165 

Mål 322/81 Michelin mot Kommissionen, [1983] ECR 3461, p. 57 

166 

Europeiska kommissionens 26:e rapport om konkurrenspolitiken, 1996, p. 59 

167 

Mål C-333/94 P, Tetra Pak International SA mot Kommissionen (Tetra Pak II), [1994] ECR I-5951, p. 24 

samt MD 1998:15, Posten Sverige, s. 15 

168 

Mål 24/67, Parke, Davis and Co. mot Probel, Reese, Beintema-Interpharm och Centrafarm, [1968] ECR 55 

169 

Mål 85/76, Hoffman La Roche & Co AG mot Kommissionen, [1979] ECR 461, p. 16 

170 Tritton, Intellectual Property in Europe, s. 836-837 

171 Anderman, Festskrift till Marianne Levin, s. 48 

36

har även till viss del applicerats på senare rättsfall då immaterialrätter är involverade vilket 

gör även dem relevanta för rättsläget inom licensvägran. 

4.3.1 Leveransvägran 

Sälj- eller leveransvägran från ett dominerande företag kan innebära missbruk då det kan leda 

till att marknaden och produktionen begränsas till en sådan grad att det är till nackdel för 

konsumenterna. Det kan visserligen medföra vissa svårigheter vad gäller bevisning för den 

som påstår missbruk. En grundläggande marknadsekonomisk princip är valfriheten att välja 

vem man vill sälja till och sluta avtal med. Denna princip kan dock komma att inskränkas då 

det gäller ett dominerande företag och det finns andra verksamheter som är beroende av 

leveranser från företaget. 172 Det är med stor restriktivitet som leveransskyldighet skall åläggas 

dominerande företag i enlighet med artikel 82. Om det tillämpas allt för brett löper man en 

risk att dominerande företag, eller potentiellt dominerande parter, minskar investeringar på 

grund av rädsla för ingripanden. Det vore även olyckligt om konkurrenter drar nytta av 

dominerande företags framgångar utan att själva bidra till innovation. 173 

En huvudsaklig utgångspunkt, då ett dominerande företags ansvar på marknaden skall 

definieras, blir att undersöka till vilken utsträckning det immaterialrättsliga skyddet 

sammanfaller med ett monopol som också är en nödvändig nyttighet 174 . Då dominerande 

företag kontrollerar varor eller tjänster som är absolut nödvändiga för utomstående företag för 

att det skall kunna bedriva konkurrerande verksamhet aktualiseras doktrinen om nödvändiga 

nyttigheter. Det dominanta företaget har då en skyldighet att låta konkurrenten ta i anspråk 

nyttigheten. 175 EG-domstolen har i rättsfallet Oscar Bronner mot Mediapoint 176 definierat ett 

antal kriterier som måste vara uppfyllda för att något skall klassificerar som en nödvändig 

nyttighet och en kontraheringsplikt skall uppstå. Det måste vara fråga om en oundviklig 

komponent till en eller flera produkter på en nära angränsande marknad, utan vilken 

konkurrensen på den angränsande marknaden sannolikt skulle elimineras totalt. Därutöver 

172 Westin, Europeisk konkurrensrätt, s. 143 



p. 75 

174 Engelska ”essential facilities” 

175 Levin, Nilsson, Läkemedel och immaterialrätt, s. 250 

176 Mål C-7/97, Oscar Bronner GMbH & Co KG mot Mediaprint Zeitungsund Zeitschrifteverlag GmbH & Co 

GK, [1998] ECR I-7791 

37

måste det vara omöjligt att objektivt rättfärdiga leveransvägran och inga aktuella eller 

potentiella substitut skall finnas tillgängliga. 177 

Även då något inte uppfyller kriterierna för en nödvändig nyttighet kan leveransvägran anses 

vara en form av missbruk. En skyldighet kan nämligen föreligga för de dominanta företagen 

att leverera alternativt inte bryta ett pågående leveransförhållande då objektiva grunder 

saknas. Företaget Commercial Solvents 178 lyckades inte uppvisa någon objektiv grund som 

berättigade deras agerande att vägra leverans av ett kemiskt preparat som krävs för 

tillverkning av ett särskilt läkemedel. Commercial Solvents var den enda leverantören av 

preparatet i hela världen och då de beslutade sig för att vägra leverans till ett företag som 

tillverkade läkemedlet, för att istället själva starta ett dotterbolag med samma verksamhet, 

mötte det motstånd från EG-domstolen. Agerandet utgjorde missbruk av dominerande 

ställning eftersom konkurrensen på tillverkningssidan inte kunde tillåtas elimineras enbart för 

att Commercial Solvent beslutat sig för att själva starta tillverkning. 179 Domstolen ansåg 

beteendet vara extremt då de fann att Commercial Solvents hade haft kapacitet att fortsätta 

möta behovet hos det konkurrerande företaget samt även försörja sitt egna nystartade 

dotterbolag. 180 I litteraturen har rättsfallet givit upphov till splittrade åsikter avseende 

huruvida fallet har en koppling till doktrinen om nödvändiga nyttigheter eller ej. Rättsfallet 

anses inte beröra nödvändiga nyttigheter på grund av att domstolen undvek att nämna 

doktrinen om nödvändiga nyttigheter. Det finns dock de som menar att omständigheterna och 

utformningen av domskälen belyser doktrinen oavsett vad domstolen uttryckligen sagt. 181 

Domstolen applicerade även detta resonemang i rättsfallet Télémarketing 182 där ett 

telemarketingföretag bedrev reklam via ett TV-bolag. Efter flera års samarbete vägrade till 

slut TV-bolaget sända annonserna utan att en direkt hänvisning till deras egna externa agent 

medföljde. Domstolen fann att TV-bolagen besatt en dominant ställning på marknaden och att 

deras agerande utgjorde missbruk. Beteendet saknade objektiv nödvändighet, företaget hade 

förebehållit sig själv en aktivitet som likväl kunnat utföras av andra företag på en likvärdig 

marknad och detta ansågs otillåtet då det därigenom funnits en risk för att all konkurrens från 

177 

Ibid, p 41 

178 

Förenade målen 6 & 7/73, Istituto Chemioterapico Italiano SpA & Commercial Solvents Corporation mot 

Kommissionen, [1974] ECR 223 

179 


180 


181 


182 

Mål 311/84, Télémarketing mot CLT-IPB, [1985] ECR 3261 

38

sådana företag avlägsnas. 183 Från rättsfallen går att utläsa att en dominerande part saknar rätt 

att godtyckligt vägra leveranser till redan etablerade kunder och konkurrenter, speciellt då 

denna vägran i sin tur leder till att motparten utestängs från marknaden. Vad rättsläget innebär 

för nya företag i samma situation är något oklart. Inte heller är det klart från dessa fall vilka 

paralleller som kan dras till ett dominant företags vägran att lämna licens till en erhållen 

immaterialrätt. 184 Det har påståtts att det inte existerar någon skillnad mellan diskriminering 

genom leveransvägran och i vägran att utfärda immaterialrättsliga licenser. Affärsrelationens 

utsträckning i tid bör enligt den meningen vara relevant och ett väletablerat förhållande 

mellan parterna bör leda till att vägran lättare utgör en missbruksform. Detta har dock inte 

bekräftats genom praxis. 185 

4.3.2 Licensvägran 

Idag finns ett antal vägledande rättsfall avgjorda i EG-domstolen och Förstainstansrätten vad 

gäller frågeställningen huruvida licensvägran till en immaterialrätt kan ses som en form av 

missbruk av dominerande ställning. Domstolen kom i kontakt med frågan i Volvo mot Veng, 

den har därefter bland annat dykt upp i rättsfallen Magill, Tiercé Ladbroke, IMS-Health samt 

det senaste avgörandet i Microsoft-målet. 186 Steg för steg har domstolen genom rättsfallen 

utvecklat en doktrin om ”särskilda omständigheter” 187 som innehåller kriterier som kumulativt 

måste vara uppfyllda för att beteendet skall klassas som missbruk. Vi skall nu följa rättsläget i 

frågan genom att fördjupa oss i domstolens resonemang avseende ”särskilda omständigheter”. 

4.3.2.1 Volvo mot Veng 

Volvo AB har immaterialrättsligt skyddad design till framskärmar för Volvobilar. Det 

engelska företaget Erik Veng (Ltd) önskade marknadsföra dessa reservdelar och importerade 

därför kopior av delarna från andra medlemsstater. Eftersom Volvo ägde mönsterrätten för 

framskärmarna i Storbritannien agerade de för att stoppa Vengs importer. Veng vände sig till 

Volvo för att kräva leverans alternativt att de skulle upplåta licens mot skälig ersättning. 

Volvo vägrade emellertid vilket fick följden att Veng väckte talan i brittisk domstol. Denna 

vände sig sedan till EG-domstolen för att klargöra ett antal frågeställningar 188 . 

183 

Carlsson – Söderlind – Ulriksson, Konkurrenslagen. En kommentar, s. 257-258 

184 


185 

Eklöf, Upphovsrätt I konkurrens – särskilt om artikel 82 och tvångslicensiering, s. 406 

186 


187 

Engelska ”exceptional circumstances” 

188 

Mål 238/87, AB Volvo v Erik Veng (UK) Ltd, [1988] ECR 6211, p. 4 

39

EG-domstolen hade till uppgift att bedöma om beteendet från Volvo kunde utgöra ett 

missbruk i enlighet med artikel 82. I domskälen underströks att rättighetsinnehavarens 

möjlighet att skydda sin design och hindra andra från att tillverka, sälja eller importera den 

utgör en del av ”det särskilda skyddsföremålet” till immaterialrätter. Att rättighetshavaren 

skulle berövas dessa rättigheter genom ett tvång att utge licens vore att neka denne själva 

kärnan av att inneha en immaterialrätt. 189 Domstolen framhöll att i frånvaro av 

harmoniserande lagstiftning på gemenskapsnivå avseende mönsterrätt var det upp till 

nationell rätt att bestämma till vilken utsträckning dessa rättigheter var gällande. 190 Domstolen 

ansåg således att licensvägran till tredje part för tillverkning av en skyddad produkt inte i sig 

kunde anses utgöra en missbruksform. 191 Att intressenten erbjudit sig att betala en skälig 

ersättning gav heller inte skäl till en annan bedömning. Det krävs ytterligare 

omständigheter. 192 

Domstolen gick sedan vidare med att utveckla kriterier för vad dessa ytterligare 

omständigheter skulle kunna vara, alltså när en vägran att upplåta licens skulle kunna utgöra 

ett missbruk enligt artikeln och därmed inskränka immaterialrätten. Enligt domstolen sker 

detta i fråga om just bilreservdelar då tre omständigheter är aktuella. Den första, om en 

dominerande biltillverkare utnyttjar sin ställning genom att på ett godtyckligt sätt välja vilka 

oberoende reparationsfirmor som får tillgodogöra sig reservdelar. Den andra, om 

biltillverkaren tar ut oskäliga priser för reservdelarna och slutligen den tredje omständigheten, 

om tillverkaren vägrar tillhandahålla reservdelar för äldre modeller fortfarande aktuella på 

marknaden. Vid dessa situationer ansåg alltså domstolen att artikeln kunde vara aktuell. 193 

Domstolen ansåg dock inte att den nationella domstolen visat på några sådana 

omständigheter. 194 

Huruvida kriterierna var alternativa eller kumulativa underlät domstolen att klargöra. Genom 

utgången från rättsfallet utvecklades ett resonemang om missbruk på en sekundär, nära 

angränsande, marknad. Domstolen fastslog att för dominanta företag föreligger inte något 

absolut krav att licensiera till konkurrenter som önskar tillverka eller sälja deras 

189 Mål 238/87, AB Volvo v Erik Veng (UK) Ltd, [1988] ECR 6211, p. 8 

190 Ibid, p. 7 

191 Ibid, p. 11 

192 Ibid, p. 8 

193 Ibid, p. 9 

194 Ibid, p. 10 

40

immaterialrättsligt skyddade produkt. Dock kan ett sådant krav finnas på en nära angränsande 

marknad som är beroende av den skyddade produkten, exempelvis reservdelsmarknaden. 195 

4.3.2.2 Magill 

1995 var det dags igen för EG-domstolen att ta ställning i frågan. Denna gång blev avgörandet 

något annorlunda. Domstolen utvecklade i Magill de ytterligare omständigheter som nämnts i 

Volvo mot Veng och doktrinen om ”särskilda omständigheter” började ta form. 

Det var här fråga om licensiering av en upphovsrättsskyddad produkt. Ett antal TV-bolag på 

Irland gav vardera ut egna TV-guider där deras programtablåer marknadsfördes. Det irländska 

förlaget Magill TV guide (Ltd) såg ett behov av en sammanställd guide där alla bolagens 

programtablåer fanns tillgängliga i tryckt format. För att kunna producera och trycka en 

heltäckande veckovis guide krävdes ett godkännande från bolagen som dock vägrade dela 

med sig av den behövliga informationen då deras veckovisa programförteckningar, enligt 

nationell domstol, åtnjöt upphovsrättslig skydd. Utan informationen från bolagen 

omöjliggjordes förverkligandet av Magills affärsidé. Efter att förlorat i nationell domstol 

vände sig förlaget till kommissionen med ett klagomål. 

Kommissionen fann att vägran att lämna ut informationen utgjorde ett otillåtet missbruk av 

dominerande ställning enligt artikel 82. Beteendet från TV-bolagen förhindrade en ny produkt 

på marknaden som potentiellt var efterfrågad av konsumenterna. TV-bolagen reserverade 

även en marknad för sig själva vilket inte kunde rättfärdigas. Utövandet ansåg även 

kommissionen föll utanför ”det särskilda skyddsområdet” hos upphovsrätter. 196 

4.3.2.2.1 Förstainstansrätten 197 

Beslutet överklagades till Förstainstansrätten som även den anslöt sig till kommissionens 

bedömning. Förstainstansrätten drog slutsatsen att utövandet av nationella immateriella 

rättigheter måste kunna begränsas till förmån för de överstatliga gemenskapsregleringarna, 

särskilt avseende de fundamentala principerna om varors fria rörlighet och fri konkurrens 

inom gemenskapen. Förstainstansrätten påpekade samtidigt att skyddet av den 

195 Anderman, Festskrift till Marianne Levin, s. 49 

196 Beslut 89/205/EEC, Magill TV Guide mot ITP, BBC, RTE, OJ L 78, [1989], s. 43-51, p. 23 

197 Mål T-69/89, RTE mot Kommissionen, [1991] ECR II-485, Mål T-70/89, BBC mot Kommissionen, [1991] 

ECR II-535, Mål T-76/89, ITP Ltd mot Kommissionen, [1991] ECR II-575 

41

upphovsrättsliga särprägeln ger innehavaren rätt att förbehålla sig ensamrätten till återgivning 

av det skyddade verket och att detta isolerat inte kan utgöra missbruk. Det förhåller sig 

emellertid annorlunda när det av omständigheterna i det enskilda fallet framgår att villkoren 

och formerna för utövandet av ensamrätten i verkligheten har ett syfte som uppenbart står i 

strid med syftet bakom den konkurrensfrämjande artikeln om missbruk av dominerande 

ställning. Det immaterialrättsliga skyddet utövas då på ett sätt som sträcker sig bortom dess 

huvudsakliga funktion. I det aktuella fallet ansåg Förstainstansrätten att omöjliggörandet av 

en ny produkt, för vilken det fanns en betydande efterfrågan hos konsumenterna, och det 

faktum att en konkurrent hindrats från tillträde till en nära angränsande marknad, skulle kunna 

vara ett sådant utövande där EG-rätten har företräde över nationell immaterialrättslig lag. 

Förstainstansrätten ansåg således att, trots immaterialrättsligt skydd genom nationell 

lagstiftning, kan inte ett företag genom sitt agerande tillåtas dra fördel av detta inom ramen 

för den nödvändiga harmoniering som måste ske mellan immateriell äganderätt och fördragets 

grundläggande bestämmelser avseende fri rörlighet för varor och fri konkurrens. TV-bolagen 

eftersträvade med detta beteende att uppnå mål som stred mot förbudet mot missbruk av 

dominerande ställning. 

4.3.2.2.2 EG-domstolens avgörande 

TV-bolagen överklagade även denna gång och innan EG-domstolen tog upp frågan skrev 

generaladvokaten ett utförligt yttrande där han rekommenderade att kommissionens och 

Förstainstansrättens beslut upphävdes. Han argumenterade för att en vägran att leverera kunde 

anses som missbruk om syftet med leveransen var att skapa en ny produkt som inte 

konkurrerade med redan existerande produkter och för vilken det därmed måste finnas en 

otillfredsställd efterfrågan från konsumenterna. När syftet däremot är att få möjlighet att 

leverera en produkt som konkurrerar med redan existerande produkter på marknaden ansåg 

han att missbruksbegreppet inte kunde vara uppfyllt och det nationellt upprättade 

immaterialrättsliga skyddet måste väga tyngre. Generaladvokaten menade i detta fall att TV- 

bolagens vägran att licensiera sin upphovsrätt hindrade skapandet av en ny produkt, men att 

den nya produkten konkurrerade med rättighetsinnehavarnas produkter och i sådana 

situationer kan licensvägran aldrig utgöra ett missbruk av dominerande ställning. 198 

198 Förenade målen C-241 & 242/91 P, Radio Telefis Eireann (RTE) och Independent Television Publications 

Ltd (ITP) mot Kommissionen, [1995] ECR I-00743, Förslag till avgörande av generaladvokat Gulmann 

föredraget den 1 juni 1994 

42

EG-domstolen var dock inte ense med generaladvokaten utan anslöt sig till kommissionens 

och Förstainstansrättens bedömning. 199 Domstolen fann att TV-bolagen var i dominerande 

ställning då de besatt ett faktiskt monopol avseende uppgifter om sina program. TV-bolagens 

sändningar togs även emot av de flesta hushållen på Irland och till viss del Nordirland. I detta 

fall innebar innehavet av immaterialrättigheten att bolagen kunde förhindra en effektiv 

konkurrens på marknaden för en sammanställd TV-guide och detta var tillräckligt för att de 

skulle anses vara i dominerande ställning. 200 Domstolen hänvisade till Volvo mot Veng 

avseende en rättighetshavares fundamentala behörighet att utnyttja immaterialrätten inom ”det 

särskilda skyddsområdet”. Även här uppmärksammade domstolen att licensvägran som sådan 

inte kan utgöra missbruk, ett av rättighetshavarens privilegier kan inte inskränkas bara av det 

förhållandet att rättigheten utövas av ett dominerande företag. 201 

Innehavarens utövande av ensamrätten kan dock leda till ett beteende som utgör ett missbruk 

om ytterligare omständigheter är aktuella. 202 Domstolen fann tre ”särskilda omständigheter” 

som borde vägas in i bedömningen. Den första omständigheten var det faktum att deras 

vägran förhindrade introducerandet av en ny produkt som de själva inte erbjöd och för vilken 

det fanns en potentiell kundkrets. Den andra omständigheten var att TV-bolagen inte 

presenterat objektiva sakskäl som motiverade deras licensvägran. Den tredje omständigheten 

var att TV-bolagen genom sitt beteende i den ena marknaden reserverat eftermarknaden av 

veckovisa TV-guider för sig själva eftersom de vägrat lämna ut nödvändig information som 

var oumbärlig för sammanställningen av en sådan produkt. 203 Genom sitt agerande hade de i 

själva verket förbehållit sig en faktisk marknad och exkluderat all konkurrens ifrån denna. 

Domstolen hänvisade även till och jämförde de aktuella omständigheterna med Commercial 

Solvents-målet som indirekt behandlade doktrinen om nödvändiga nyttigheter. Att TV- 

bolagen kontrollerat en oumbärlig resurs, programinformationen, samt förbehållit sig en nära 

angränsande marknad, nämligen den för veckovis utkommande TV-guider, utgör kriterier 

som även finnes i doktrinen om nödvändiga nyttigheter. Kopplingar har därför gjorts mellan 

199 Förenade målen C-241 & 242/91 P, Radio Telefis Eireann (RTE) och Independent Television Publications 

Ltd (ITP) mot Kommissionen, [1995] ECR I-00743, p. 112-114 

200 Ibid, p. 47 

201 Ibid, p. 49 

202 Ibid, p. 50 

203 Ibid, p. 54-56 

43

denna doktrin och artikel 82 med de senare utvecklade kriterierna bakom ”särskilda 

omständigheter”. 204 

Sammantaget ledde således dessa omständigheter till att TV-bolagens vägran att utge 

grundinformation som var behövlig för TV-guiden utgjorde ett missbruk av dominerande 

ställning. TV-bolagen ålades i och med domen att upphöra med överträdelsen och bistå med 

informationen. 

4.3.2.3 Ladbroke 

1997 förtydligades kriterierna från Magill av Förstainstansrätten. Det belgiska bolaget Tiercé 

Ladbroke SA:s är en kedja med vadslagningsbyråer. Bolaget upplåter speltjänster för 

hästkapplöpningar i Frankrike och önskade nu för denna verksamhet erhålla licens av 

kapplöpningsbolagen för att få visa tv-bilder och referat från loppen i Frankrike. 

Rättighetshavarna nekade upplåtelse av licens och Ladbroke vände sig då till kommissionen 

med klagomål där de argumenterade för att sändning av loppen var nödvändig för att kunna 

hålla vadslagningen och därmed för att kunna driva affärer på en eftermarknad. De fann 

beslutet diskriminerande eftersom konkurrenter erhållit liknande rättigheter. Kommissionen 

avslog dock Ladbrokes klagomål över bland annat licensvägran och företaget gick då vidare 

till Förstainstansrätten. 

I Förstainstansrätten prövades missbruk avseende en diskriminerande selektiv licenspolitik. 

Förstainstansrätten begränsade, precis som kommissionen, den relevanta marknaden till den 

belgiska marknaden för referat och tv-bild av hästkapplöpningar. 205 Eftersom överträdelse av 

artikeln kräver att missbruksbegreppet är uppfyllt gjorde Förstainstansrätten ingen bedömning 

av dominerande ställning utan gick istället direkt vidare till att bedöma om vägran utgjorde ett 

missbruk. 206 Förstainstansrätten fann, precis som kommissionen, att något missbruk inte 

förelåg av den anledningen att rättighetshavaren inte själv var aktiv på 

vadslagningsmarknaden och inte heller licensierade till någon annan vadslagningsoperatör 

inom den relevanta marknaden. Det kunde inte heller anses utgöra missbruk att 

rättighetshavaren nekat licens trots det faktum att Ladbroke varit beredda att betala skälig 

204 Eklöf, Upphovsrätt i konkurrens – Särskilt om artikel 82 och tvångslicensiering, s. 419-420 

205 Mål T-504/93, Tiercé Ladbroke SA mot Kommissionen, [1997] ECR II-00923, p. 72-89 samt p. 102-108 

206 Ibid, p. 109-111 

44

ersättning. Utanför den relevanta geografiska marknaden hade dock licenser utgivits till andra 

kedjor. Detta saknade emellertid relevans avseende diskrimineringen i Belgien. 207 

Förstainstansrätten poängterade även att Ladbroke inte kunde förlita sig på domslutet i Magill 

då Ladbroke i detta fall ägde en stor del av marknaden i fråga medan rättighetsinnehavare inte 

ens var närvarande på den marknaden. Vägran att licensiera resulterade därför inte i någon 

elimination av konkurrens på den nedströmmande eftermarknaden. 208 Här rådde således 

motsatta förhållanden från vad som var aktuellt i Magill. Ladbroke hade heller inte möjlighet 

att hänvisa till EG-domstolens avgöranden i Commercial Solvents- och Télémarketingfallet 

eftersom även där var den dominerande parten närvarande på den nedströmmande 

marknaden. 209 

Förstainstansrätten konstaterade i domskälen att om kapplöpningsbolagen varit närvarande på 

den relevanta marknaden hade detta inte haft någon inverkan avseende artikel 82 eftersom tv- 

sändningen inte kunde anses som en nödvändig insatsvara vid försäljning av 

vadslagningstjänster. Domstolen uttalade att vägran endast kan omfattas av förbudet om det är 

en produkt eller tjänst som antingen är väsentlig för utövandet av verksamheten i fråga eller 

om det utgör en ny produkt vars tillträde förhindras trots en potentiell efterfrågan från 

konsumenter. 210 

4.3.2.4 IMS Health 

Ett senare rättsfall inom området är IMS Health/NDC Health från 2004 där domstolen 

fördjupade praxis avseende artikel 82 och licensvägran/leveransvägran ytterligare. EG- 

domstolen fick då bedöma balansen mellan rättighetshavarens intressen och eventuella 

framtida förmåner med att licensera. 

IMS Health tillhandahöll uppgifter till läkemedelsföretag avseende regional försäljning av 

läkemedel i Tyskland. För uppsamlingen och behandlingen av uppgifterna hade de sedan lång 

tid tillbaka använt sig av ett egenutvecklat system med s.k. områdesstrukturer, enligt vilket 

Tyskland uppdelades i 1 860 alternativt 2 847 områden vilka var fastställda mot bakgrund av 

vissa kriterier, t.ex. befolkningstäthet, trafikförbindelser, postadresser och den geografiska 

207 Ibid, p. 123-134 

208 Ibid, p. 130 

209 Ibid, p. 133 

210 Ibid, p. 131 

45

sammansättningen av apotek och läkarmottagningar. Med hjälp av uppgifter om 

läkemedelsförsäljning i dessa områden kunde läkemedelsföretagen planera sin verksamhet 

och fastställa behovet av läkemedel för respektive område. 

Själva informationen i systemet var inte immaterialrättsligt skyddad men det var däremot den 

speciella metoden som företaget sammanställt uppgifterna på, den strukturerade 

områdesindelningen. IMS reagerade därför då en tidigare anställd vid företaget startade ett 

konkurrerande företag, NDC, som först erbjöd tjänster baserade på ett annat system men som 

sedan började använda sig av en struktur med klara likheter till IMS Healths. 

Läkemedelsföretagen hade vant sig vid områdesstrukturen och NDC nådde ingen framgång i 

försäljningen utan denna. IMS begärde därför att en nationell domstol skulle förbjuda NDC 

att använda de områdesstrukturer som var upphovsrättsskyddade. 

Den nationella domstolen fastställde att NDC inte fick använda 1 860- och 2 847-strukturerna 

därför att det bröt mot IMS:s upphovsrätt. NDC klagade då till kommissionen och framhöll att 

IMS bröt mot artikel 82 i EG-fördraget genom att vägra bevilja licens för användning av 

områdesstrukturerna. I ett interimistiskt beslut meddelade kommissionen att IMS skulle 

bevilja NDC licens med den motiveringen att ”särskilda omständigheter” förelåg på grund av 

att systemet var en nödvändig nyttighet som hade blivit en industriell standard på marknaden 

och utan sakliga skäl att vägra licens skulle följden bli att all konkurrens på den aktuella 

marknaden eliminerandes eftersom IMS:s strukturen var oumbärlig. 211 

Genom särskild skrivelse begärde IMS att Förstainstansrätten skulle besluta om uppskov med 

verkställigheten av kommissionens beslut till dess att Förstainstansrätten hade avgjort målet 

rörande huvudsaken. Förstainstansrättens ordförande upphävde genom ett beslut, som en 

säkerhetsåtgärd, verkställigheten av det ifrågasatt beslutet från kommissionen fram till dess att 

ansökan om intermistiska åtgärder avgjorts. 212 Genom ett senare beslut vilandeförklarade 

förstainstansrättens ordförande målet till dess att EG-domstolen prövat de frågor som ställdes 

i en begäran om förhandsavgörande avseende tolkning av artikel 82. 213 NDC överklagade 

211 

Beslut 2002/165/EG, NDC Health/IMS Health: Interimistiska åtgärder, EGT L 59, [2002], s. 18 - 49 

212 

Mål T-184/01 R, Beslut av förstainstansrättens ordförande av den 10 augusti 2001, IMS Health mot 

kommissionen, [2001] ECR II-2349 

213 

Mål T-184/01 R, Beslut meddelat av förstainstansrättens ordförande den 26 oktober 2001, IMS Health Inc. 

mot Europeiska kommissionen, [2001] ECR II-03193 

46

detta men beslutet blev fastställt av ordförande i EG-domstolen. 214 Kommissionen hade vid 

det här laget även dragit tillbaka det interimistiska beslutet. 215 

Samtidigt hade fallets huvudprocess pågått i nationell domstol där IMS framhöll sin protest 

mot att NDC skulle få använda sig av områdesstrukturerna och yrkade ett förbud. Tysk 

domstol fann att IMS inte kunde vägra licens till NDC om beteendet utgjorde missbruk enligt 

artikel 82. IMS argumenterade, med utgångspunkt från Magill, att licensvägran endast kunde 

utgöra missbruk om agerandet hindrade tillträdet av en ny produkt på en eftermarknad. På 

grund av att NDC inte syftade till att introducera en ny produkt på efterhandsmarknad ansåg 

IMS att kriterierna uppställda i Magill ej var uppfyllda. 216 

För att få klarhet i frågan vände sig den nationella domstolen till EG-domstolen med ett antal 

tolkningsfrågor rörande IMS:s agerande. 217 EG-domstolen lämnade ett förhandsavgörande där 

de upplyste att licensvägran endast i exceptionella fall kan konstituera ett missbruk. Genom 

att referera till kriterierna för ”särskilda omständigheter” uppställda i Magill och förtydliga att 

de är kumulativa svarade domstolen att en vägran att bevilja licens i ett fall som IMS utgör ett 

missbruk av dominerande ställning om, för det första, vägran att licensiera förhindrar tillträdet 

av en ny produkt eller tjänst, på marknaden för tillhandahållande av de ifrågavarande 

uppgifterna, som inte redan erbjuds av rättighetsinnehavaren och för vilken det finns en 

potentiell efterfrågan från konsumenterna; för det andra, licensvägran inte är motiverad av 

objektiva skäl; samt för det tredje, licensvägran innebär att innehavaren av den immateriella 

rättigheten är ensam på marknaden för tillhandahållande av uppgifter om regional försäljning 

av läkemedel i den berörda medlemsstaten och att all konkurrens utestängs från denna 

marknad. 218 

Avseende nödvändighetskriteriet utvecklade domstolen att sambandet mellan de två olika 

produktionsleden måste utredas. Det måste klargöras om varan i det första ledet, 

områdesstrukturerna, är nödvändig för varan i det senare produktionsledet, uppgifter om 

214 Mål C-481/01 P (R), Beslut av domstolens ordförande av den 11 april 2002, IMS Health GmbH & Co. OHG 

mot NDC Health GmbH & Co. KG, [2002] ECR I-03401 

215 Beslut 2003/741/EG, NDC Health/IMS Health: Återkallande av interimistiska åtgärder, EUT L 268, [2003], 

s. 69-72 

216 Glazer, George Mason Law Review, 2006, s. 1203 

217 Mål C-418/01, IMS Health GmbH & Co. OHG mot NDC Health GmbH & Co. KG, [2004] ECR I-05039 

218 Ibid, p. 38 

47

försäljning av läkemedel i Tyskland. 219 Vidare hänvisades till rättsfallet Oscar Bronner mot 

Mediapoint 220 och domstolen upplyste att det måste prövas huruvida det föreligger varor eller 

tjänster som kan utgöra alternativa lösningar. Alternativ kan bedömas existera även om det 

innebär att dessa är dyrare, mindre fördelaktiga eller endast potentiella framtidsprojekt för 

konkurrenter, huvudsakligen det bedöms som ekonomiskt lönsamt att utveckla eller tillvarata 

substitutet. 221 Vad gäller kriteriet om en ny produkt yttrade domstolen att 

rättighetsinnehavarens intressen och skyddet för immaterialrätten måste ställas emot vikten av 

att bevara en fri konkurrens. Domstolen framförde att det senare väger tyngre endast i de fall 

licensvägran hindrar utvecklingen av den aktuella marknaden till skada för konsumenterna. 

Licensvägran av dominerande företag utgör enligt detta kriterium ett missbruk då varan är 

nödvändig för den aktuella marknaden och då företaget som ansökt om licens har för avsikt 

att erbjuda nya varor eller tjänster som potentiellt kan vara efterfrågade av konsumenterna och 

som inte tillgodoses av rättighetsinnehavaren. 222 Domstolen lämnade bedömningen av 

kriterierna till den nationella domstolen. 223 

4.3.2.5 Microsoft-målet 

4.3.2.5.1 Kommissionens beslut 

I mars 2004 avslutade kommissionen sin sex år långa undersökning av Microsoft med ett 

beslut som förklarade att företaget missbrukat sin monopolställning av Windows 

operativsystem genom att vägra andra utvecklare av mjukvaruprogram tillgång till 

gränssnittsinformation, som är nödvändig för att konkurrenternas produkter skall kunna tävla 

med Microsofts egen programvara. 224 Kommissionens undersökning påbörjades genom att 

konkurrenten Sun Microsystems inlämnat klagomål avseende Microsofts agerande där det 

bland annat lyftes fram att företaget utnyttjat sin dominerande ställning på marknaden för 

operativsystem för klientdatorer genom att alltså underlåta att tillhandahålla information om 

gränssnitt för mjukvara. 225 

219 

Ibid, p. 45-46 

220 

Mål C-7/97, Oscar Bronner GMbH & Co KG mot Mediaprint Zeitungsund Zeitschrifteverlag GmbH & Co 

GK, [1998] ECR I-7791 

221 

Mål C-418/01, IMS Health GmbH & Co. OHG mot NDC Health GmbH & Co. KG, [2004] ECR I-5039, p. 28 

222 

Ibid, p. 48-49 

223 

Glazer, George Mason Law Review, 2006, s. 1204 

224 

Kommissionens beslut COMP/C-3/37.792, Microsoft, 24 mars 2004, EUT L, 2007, 32/23 

225 

Kommissionens beslut COMP/C-3/37.792, Microsoft, 24 mars 2004, p. 3 

48

Windows är ett operativsystem som utgör immaterialrättsligt skyddad programvara. Microsoft 

äger rättigheterna och programkoden är hemlig för allmänheten. Windows finns installerat i 

ett stort antal klientdatorer världen runt och dominans på marknaden för operativsystem 

vitsordades av Microsoft. Den dominerande ställningen för operativsystem medför även 

effekter för företagets ställning på marknaden för servrar. En server måste nämligen fungera 

med operativsystemet. 226 Microsoft argumenterade för att deras immaterialrätt var resultatet 

av ett långtidsarbete som utförts till stora kostnader och att ett avslöjande av efterfrågad 

information skulle riskera att skada skyddet som är att likställa med resultatet av den stora 

investering som ligger bakom arbetet. Microsoft ansåg att det förelåg allt för stor risk att 

licensiering skulle möjliggöra plagiering, genom att låta konkurrenterna skapa system som 

fungerar som en server från Microsoft. Det skulle även leda till att framtida incitament till 

investering i immaterialrättsligt skydd går förlorat. Microsoft ansåg detta vara objektivt 

sakskäl till att vägra licens och att kravet på ”särskilda omständigheter” enligt praxis inte 

kunde anses vara uppfyllt. 227 

Kommissionen var dock av den uppfattningen att praxis inte innehöll någon uttömmande 

checklista av ”särskilda omständigheter” och att även andra faktorer av exceptionell karaktär 

borde beaktas så att helheten av situationen kunde bedömas. Kommissionen lanserade därför 

en egen teori om balanserade avvägningar 228 . Testet baseras på att det föreligger ett behov av 

att samtliga omständigheter som utgör bakgrunden till ett visst exempel på leveransvägran 

undersöks och att beslutet sedan fattas på grundval av resultatet av den kompletta 

undersökningen. Kommissionen valde därmed att inte försöka finna och placera in 

förhållandena inom de tre hörnen av ”särskilda omständigheter” som utstakats i tidigare 

rättsfall. 229 Genom att kommissionen baserat sitt beslut på en helhetsbedömning ansåg den sig 

ha funnit att Microsofts agerande kännetecknades av tre omständigheter relevanta i fallet som 

kvalificerade beteendet som missbruk. För det första rörde ärendet information avseende 

interoperabilitet inom området för mjukvara, en fråga som gemenskapslagstiftaren fäster 

särskild vikt vid. För det andra ansågs Microsoft använda sig av sin extraordinära 

marknadsstyrka på operativsystemsmarknaden för klientdatorer i syfte att utestänga 

konkurrensen på den angränsande marknaden för operativsystem för arbetsgruppsservrar. För 

226 Ibid, p. 546 

227 Ibid, p. 709, 713 

228 Engelska ”the entirety of the circumstances” 

229 Kommissionens beslut COMP/C-3/37.792, Microsoft, 24 mars 2004, p. 558-559 

49

det tredje hade bolaget ändrat sin affärspolicy genom att de numera inte upplåtit sådan 

information som man tidigare tillhandahållit på begäran. 230 

Kommissionen beslutade att Microsoft gjort sig skyldiga till överträdelse av artikel 82 

eftersom företaget vägrat tillhandahålla sina konkurrenter interoperabilitetsinformation och 

därmed hindrat dess användning för att utveckla och distribuera operativsystem för 

arbetsgruppsservrar. Beslutet var även förenat med höga böter. 231 

4.3.2.5.2 Förstainstansrätten 

Kommissionens beslut överklagades i juni 2004 av Microsoft till Förstainstansrätten. 232 I 

överklagandet anförde Microsoft att bolaget agerat på ett sätt som måste bedömas som 

objektivt rättfärdigat med hänvisning till det immaterialrättsliga skyddet. Bolaget framhöll 

även att utlämning av informationen skulle förenkla kopiering från konkurrenter som allt för 

lätt skulle kunna ta del av bolagets hårt förtjänta arbete. Microsoft fortsatte med att kritisera 

kommissionens nya test som de ansåg vara allt för vagt och oförutsebart. 233 

Kommissionen gjorde även här gällande att testet om balanserade avvägningar resulterade i 

att ”särskilda omständigheter” rådde och att missbruksbegreppet därmed var uppfyllt. 

Kommissionen garderade sig även med att tillägga, för det fall att ”särskilda omständigheter” 

skall tolkas strikt i enlighet med Magill och IMS Health, att samtliga kriterierna uppställda i 

rättspraxis var uppfyllda oberoende av vilket tillvägagångssätt som väljs vilket legitimerar 

tvångslicensiering. 234 

Förstainstansrätten undvek att reflektera över kommissionens nya test om balanserade 

avvägningar. Istället inledde Förstainstansrätten med att påpeka att licensvägran endast skall 

utgöra en missbruksform i undantagsfall och då, precis som i praxis konstaterats, de speciella 

kriterierna för ”särskilda omständigheter” är uppfyllda. 235 Den första av de tre kriterierna som 

utgör ”särskilda omständigheter” är, som tidigare nämnts, då vägran avser en produkt eller en 

tjänst som är nödvändig för utövandet av en viss verksamhet på en angränsande marknad och 

att underlåtenhet att lämna ut information kan leda till att all konkurrens på den angränsande 

230 Mål T-201/04, Microsoft Corp. mot Kommissionen, [2007], ECR II-03601, p. 317 

231 Kommissionens beslut COMP/C-3/37.792, Microsoft, 24 mars 2004, artikel 2(a) 

232 Mål T-201/04, Microsoft Corp. mot Kommissionen, [2007], ECR II-03601, EUT 2004/C 179/36, s. 18-19 

233 Mål T-201/04, Microsoft Corp. mot Kommissionen, [2007], ECR II-03601, p. 666-671 

234 Ibid, p. 316-318 

235 Ibid, p. 331-333 

50

marknaden elimineras. Här konstaterades att Microsoft åtnjuter en extraordinär ställning på 

marknaden för klientoperativsystem och att det därmed är nödvändigt att konkurrenternas 

system fungerar tillsammans med detta operativsystem och för att det skall vara möjligt krävs 

tillgång till kompatibilitetsrelevant information. 236 Microsoft protesterade, utan framgång, 

mot det tillvägagångssätt kommissionen använt för att bedöma graden av interoperativitet 

som är behövlig och hävdade att det skett en missbedömning i både rättsligt och faktiskt 

hänseende. 237 Med beaktande av Microsofts kraftigt stigande marknadsandel under de senaste 

åren ansågs total eliminering av konkurrensen som ett möjligt faktum, de system som inte 

uppnår interoperabilitet med Microsofts operativsystem bedömdes ha liten chans att överleva. 

Trots att all konkurrens inte är utslocknad finns där en risk enligt Förstainstansrätten, vilket är 

tillräckligt. 238 

Den andra omständigheten är uppfylld då vägran begränsar uppkomsten av en ny produkt för 

vilken det finns en faktisk, alternativt en potentiell, efterfrågan hos konsumenterna. 

Förstainstansrätten markerade att detta kriterium i praxis endast aktualiserats då det varit fråga 

om att vägra licens till immaterialrätter. 239 Vidare underlät dock Förstainstansrätten att 

definiera begreppet ”ny produkt” och konstaterade istället att kriteriet måste tolkas i enlighet 

med artikel 82(b) EG-fördraget som föreskriver att missbruk kan bestå i att ”begränsa 

produktion, marknader eller teknisk utveckling till nackdel för konsumenterna”. 

Konsumenterna ansågs befinna sig i en risk att låsas fast vid Microsoft vilket försämrar 

innovationen som i sin tur leder till att den tekniska utvecklingen för servrar riskerar att 

avstanna. Om konkurrenternas produktutveckling och produktdifferentiering fick ökat 

utrymme skulle resultatet bli ett bättre konsumentutfall. Kommissionen bedömning att 

Microsofts vägran begränsar den tekniska utvecklingen till nackdel för konsumenterna i den 

mening som avses i artikeln ansågs därför inte vara oberättigad. 240 

Slutligen ansågs, som tredje omständighet, att Microsoft saknade objektiva sakskäl som 

rättfärdigade vägran. Microsofts hade anfört att drivkraften bakom skyddet skulle gå förlorad 

om ett företag tvingas dela med sig av eventuell vinst, detta resonemang om ett 

immaterialrättsligt företräde avfärdades dock. Bakomliggande praxis i rättsfrågan ansågs ge 

236 

Ibid, p. 386-388 

237 

Ibid, p. 369-370, 372-375, 423-436 

238 

Ibid, p. 583-594 

239 

Ibid, p. 334 

240 

Ibid, p. 631-632, 643, 648-650 

51

tillräckligt tydligt svar på att immaterialrätten ibland får ge vika och att skyddet som sådant 

inte kan utgöra ett objektivt rättfärdigande i kriteriets bemärkelse. 241 Microsoft hade även 

anfört att tvångslicensiering skulle innebära att företagen tappar incitament för nyskapande 

samt att den belöning som det rättmätigt erhållit genom upphovsrättsskydden försvinner. 

Förstainstansrätten fann dock detta påstående inte blivit bevisat och uttalade även att 

Microsofts argument var allt för otydliga. 242 

I september 2007 fastställde Förstainstansrätten kommissionens beslut att missbruk av 

dominerande ställning förelåg och ålade Microsoft att upphöra med beteendet och lämna ut 

informationen, åläggandet förenades med ett högt bötesföreläggande. 243 Microsoft har sedan 

domen föll förklarat sig inte avse överklaga utgången. 244 

241 Ibid, p. 688-691 

242 Ibid, p. 697-698, 701 

243 Mål T-201/04, Microsoft Corp. mot Kommissionen, [2007], ECR II-03601, EUT 2007/C 269/80, s. 45 

244 Norrby, Ny Teknik, 2007 

52

5. Analyserande diskussion 

Immaterialrätten med sin tilldelning av temporära ensamrätter och konkurrensrätten som 

förespråkar fri tävlan mellan marknadens aktörer - det är lätt att förstå hur komplikationer kan 

uppstå vid rättstillämpning av dem båda tillsammans. Immaterialrätten och konkurrensrätten 

befinner sig i dragkamp där en självklar lösning i frågan om vilket regelverk som bör lämnas 

företräde saknas. Uppkomna kollisioner ämnas få sin lösning från fall till fall där avgörandet 

mycket väl kan komma att bli resultatet av politiska prioriteringar. Vad bör ges förtur; skydd 

för nyutveckling eller fri konkurrens med pressade handelspriser? Vad som gynnas framför 

det andra kan variera över tiden, bland annat beroende på politiska bedömningar, men även 

framgångar inom diverse forskningsområden och det allmänna ekonomiska tillståndet på 

marknaden kan utgöra styrande faktorer. Jag tror dock det är viktigt att komma ihåg att 

begränsningar i immaterialrätten alltid existerar, går utnyttjandet av en immaterialrättslig 

ensamrätt utöver själva syftet med rättigheten begränsas skyddet. Immaterialrätter har idag 

ingen fullständig immunitet mot konkurrensreglerna, deras utövande och påföljder måste stå i 

proportion till effekterna på marknaden. Mot bakgrund av framställningen av rättsläget 

förefaller det som att kommissionen genom sitt arbete sänder en signal att EG:s 

konkurrensrätt är ett område som företag måste uppmärksamma och anpassa sig efter. Företag 

med stora marknadsandelar måste gå ett steg längre och observera de potentiella 

konsekvenserna av den position det besitter och det särskilda ansvaret som följer med den 

ställningen. 

Genom uppsatsen gång har rättsläget avseende licensvägran som en missbruksform enligt 

artikel 82 redogjorts för. Domstolen intog till en början i Volvo mot Veng-målet en något 

ortodox inställning gentemot att utfärda tvångslicenser med stöd av artikeln. Viktigast att ta 

med från fallet synes vara att domstolen fastslog att licensvägran i sig inte kan innebära ett 

missbruk av dominerande ställning. Ytterligare omständigheter måste vara uppfyllda. 

Rättsfallet Magill bekräftade resonemanget i Volvo mot Veng-målet. Domstolen förklarade 

även att det faktum att den dominantes produkt är en immaterialrätt inte heller rättfärdigar 

leveransvägran till konkurrenter på en angränsande marknad som är beroende av produkten. 

Det är i sådana situationer utan betydelse om ägaren av immaterialrätten saknar tidigare 

affärsförbindelse med den sökande. Detta beteende ansåg domstolen i Magill falla in under 

artikel 82(b) som deklarerar att det är missbruk av dominerande ställning att ”begränsa 

53

produktion, marknader eller teknisk utveckling till nackdel för konsumenterna”. I och med 

Magill definierades även de tre ”särskilda omständigheterna” som syftade till att dra en 

skiljelinje mellan de två stridande områdena. Den första omständigheten är uppfylld då 

vägran förhindrar introducerandet av en ny produkt som det dominerande företaget inte själva 

erbjuder och för vilken det finns en potentiell kundkrets. Den andra, då deras agerande får 

effekten att en angränsande marknad elimineras eftersom produkten eller tjänsten är 

nödvändig för utövande av en viss verksamhet på den angränsande marknaden. Slutligen 

förekommer en tredje omständighet som lämnar ett ”kryphål” för de dominerande företagen 

då dessa har rätt att vägra licens så länge de kan motivera sin vägran med objektiva sakskäl. 

Utgången av Magill kan dock ifrågasättas avseende det faktum att speciella förhållanden 

rådde, exempelvis att immaterialrätten i fråga var av sådant slag att den endast uppnådde 

skydd i England och Irland. Det är omöjligt att hålla för säkert, men avgörandet från EG- 

domstolen kan ha varit en avvägning av de ytterligare säregna faktorer som förelåg i fallet. 

Magill lämnade även ett antal frågor obesvarade avseende tillämpningen av de ”särskilda 

omständigheterna”. En grundfråga som uppstod var om de uppställda kriterierna var 

kumulativa eller inte, denna fråga fick dock ett jakande svar i och med det senare fallet IMS 

Health. Magill definierade heller inte vad som skulle anses vara objektiva sakskäl nog att 

vägra leverans/licens, något som senare praxis även underlåtit att göra. 

Fallet Ladbroke gav inte svar på många frågor utan ökade snarare på förvirringen kring 

kriterierna bakom ”särskilda omständigheter”. Domstolen tolkade kriterierna vidsträckt då 

den uttalade att licensvägran skall kunna utgöra missbruk om det är fråga om en så kallad 

nödvändig nyttighet eller det är fråga om blockerande av en ny produkt. Kravet om ”ny 

produkt” blev förbisett i målet och avgörandet tycktes tyda på att det är tillräckligt att en 

immaterialrätt är ”nödvändig” för utövandet av en verksamhet. Det är dock svårt att analysera 

betydelsen av Ladbroke då definitionen av den relevanta geografiska marknaden endast blev 

Belgien och det faktum att den dominanta parten inte var verksam på den marknaden. Målet 

gick heller inte ända upp till EG-domstolen. 

Efterföljande praxis gav intryck av att licensvägran av dominant part endast var missbruk om 

de ”särskilda omständigheterna” uppställda i Magill strikt var uppfyllda. IMS Health 

resulterade i ett förhandsavgörande där det är intressant att se till kommissionens agerande då 

klagan fördes dit. Den fann nämligen områdesstrukturen vara en nödvändig nyttighet på 

54

grund av att den blivit en industriell standard på marknaden. Kommissionen ansåg att då det 

var fastställt att det rörde sig om en nödvändig nyttighet var det inte längre nödvändigt att 

konkurrenterna på eftermarknaden erbjöd produkter som var nya i relation till produkter 

erbjudna av IMS Health. Förstainstansrätten upphävde dock beslutet från kommissionen då 

det verkade som att kommissionen agerat under uppfattningen att rekvisitet om ny produkt 

inte var ett nödvändigt villkor vid bedömningen av ”särskilda omständigheter”. 

Kommissionen föreföll inte ha agerat korrekt då den applicerade kriterierna från Magill i en 

situation där NDC:s produkt inte var ny utan innehöll marginella skillnader från den 

ifrågavarande produkten. Genom att kommissionen förfarit på det sättet syntes det som att den 

rådande uppfattningen var att en immaterialrättsligt skyddad industriell standard skulle 

bedömas på lika sätt som då det var fråga om materiella nödvändiga nyttigheter där ett krav 

på leverans till företag, i beroendeställning av nyttigheten på angränsande marknader, förelåg. 

Så är emellertid inte fallet vilket Förstainstansrätten och sedan EG-domstolen bekräftade då 

kriterierna för ”särskilda omständigheter” fastslogs skall tillämpas kumulativt. 

Förstainstansrätten påpekade även i det senare Microsoft-målet att det är endast då det är 

fråga om vägran att licensera immaterialrätter som praxis har talat om ett kriterium om hinder 

för en ny produkt. 

Enbart i undantagsfall och väldigt restriktivt kan en rättighetsinnehavare tvingas bevilja en 

licens. När så ändå sker är det med hänsyn till att konsumenterna inte ska komma till skada 

och gå miste om fördelaktiga utvecklingar på marknaden. Detta är en avvägning jag kan tycka 

är mycket rimlig. En vägran till licens kan endast utgöra missbruk om den potentiella 

licenstagaren avser tillföra marknaden nyutvecklade produkter eller tjänster för vilka det finns 

en presumtiv efterfrågan från konsumenterna. Licenstagaren avser alltså inte endast begränsa 

sig till att huvudsakligen kopiera produkter eller tjänster som redan erbjuds på en angränsad 

marknad av ägaren till immaterialrätten. 

Efter IMS Health uppkom frågan om vad som mer ryms inom begreppet ”särskilda 

omständigheter” och anses vara exceptionellt. De uppställda kriterierna är tillräckliga men 

frågan kvarstod om fler omständigheter kan anses godtagbara? Frågetecken kvarstod även om 

vad som egentligen anses utgöra en ”ny produkt”. Detta är ett begrepp som kräver ytterligare 

precision. Vad gäller exempelvis om en licenssökande part avser att erbjuda produkter inom 

samma marknad som rättighetsinnehavare inom läkemedelsindustrin och dessa produkter inte 

är samma som rättighetsinnehavarens men det föreligger endast marginella skillnader dem 

55

emellan? Det kanske endast är fråga om skillnader i dosering av läkemedel eller ringa 

avvikelser i strukturen på ett utvecklat vaccin. Var skiljegränsen skall dras är långt ifrån 

klarlagd idag. Domstolen gav heller ingen vägledning till innebörden av ”objektiva sakskäl”. 

Genom Microsoft-målet har viss avvikelse återigen skett från kriteriet om ”ny produkt”. 

Förstainstansrätten har till viss del gått ifrån de fastslagna kriterierna för ”särskilda 

omständigheter” genom att de frånsett villkoret om att ett dominerande företags vägran måste 

medföra att helt nya varor eller tjänster, för vilka det föreligger en potentiell efterfrågan från 

konsumenterna, hindras att nå ut till konsumenterna. Förstainstansrätten ansåg istället att 

kriteriet inte behövde vara uppfyllt utan bedömde att artikel 82(b) innehåller en så pass tydlig 

liknelse till nyhetskravet. Tolkningen av kriteriet kan påstås ha blivit extensiv och genom 

detta avsteg tillåts inskränkningar av det immaterialrättsliga skyddet att bli betydligt mer 

djupgående. Det var i Magill fråga om en omständighet som var direkt kopplad till 

introduktionen av nya varor på marknaden, möjligheten att inskränka det immaterialrättsliga 

skyddet var begränsad medan det efter Microsoft-målet kan hävdas vara möjligt att beakta fler 

faktorer än vad som ursprungligen uppställdes då omständigheterna är något annorlunda. 

I Microsoft-målet gjorde kommissionen precis som i IMS Health en egen, fristående tolkning 

som byggde på en nylanserad teori om balanserade avvägningar. Teorin går ett steg längre än 

doktrinen om nödvändiga nyttigheter då Microsofts rättigheter genom det immaterialrättsliga 

skyddet ställs emot hur hela industrin påverkas av agerandet. Microsofts innovationsvilja och 

incitament till immaterialrätten sätts på spel genom att konkurrensrätten framhävs som 

viktigare. Har företag som Microsoft, i besittning av en ställning som är utöver det vanliga på 

marknaden, ett förstärkt ansvar som går längre än ”vanliga dominanta parter”? Är det 

rättfärdigat att företag som Microsoft, till viss del straffas för sin otroliga framgång? Det kan 

tyckas underligt att den belöning som ges ett företag som bidragit så enormt mycket till den 

teknologiska utvecklingen blir en ofantlig kontroll och ett tvång att dela med sig av sitt 

framgångskoncept. 

Jag har svårt att se utgången av Microsoft-målet som ett klarläggande av de obesvarade 

frågetecknen som fortfarande lämnats kvar efter IMS Health. Kanske bör kommissionens 

agerande och även Förstainstansrättens avgöranden och svävande resonemang tolkas så att 

”särskilda omständigheter” inte är de fasta kriterier som de från början gav sken av att vara. 

Viss flexibilitet förefaller inte vara främmande för unionens rättsliga instanser. Om detta är 

56

något tillfredställande är dock en annan fråga. Trots att Förstainstansrätten inte kommenterade 

kommissionens introduktion av ett nytt test och detta test alltså inte kan anses vara särskilt 

etablerat i nuläget så tog Förstainstansrätten heller inte avstånd från testet utan 

kommissionens åberopade omständigheter vägdes in i analysen av kriterierna från Magill och 

IMS Health. Vad som utgör ”objektiva sakskäl” kvarstår även det som oklart och kommer 

förmodligen stanna där tills dess att EG-domstolen blir ställd inför en situation där detta på ett 

tydligt sätt utstakas. Innan detta har skett är vi dessvärre förvisade till att stanna i en ovisshet 

avseende detta kriterium, ett faktum som är långt ifrån acceptabelt för alla de dominanta 

företagen. Det är även ett faktum som medför bristande tillförlitlighet och förutsebarhet inför 

EG-rätten vilket är något EG-domstolen bör känna ängslan inför. 

Förutsebarhet är odiskutabelt extra viktigt för immaterialrätten då det ofta ligger kostsamma 

investeringar bakom skyddet. Trots att det kan förefalla som att de rättsliga instanserna tagit 

ställning för konkurrensen i många situationer, speciellt genom den senare utvecklingen av en 

extensiv tolkning av kriterierna, är det viktigt att hålla i minnet att EG-domstolen endast 

utfärdat tvångslicens med stöd av artikel 82 i rättsfallet Magill. Visserligen blev utgången 

densamma i Microsoft-målet men målet har inte gått ändå upp i EG-domstolen. Det är även 

ett faktum att konkurrensrätten endast kan beviljas företräde framför immaterialrätten om 

konsumenterna skadas på en faktisk marknad vilket ter sig som en rimlig avgränsning och en 

tydlig markering av immaterialrättens betydelse. På samma sätt är det viktigt att inse att lika 

lite som innehavare av äganderätter till materiella ting har en absolut rätt att agera hur de vill 

med dessa, har rättighetshavare av immateriella ting behörighet att agera som de vill. 

Inskränkningar existerar, frågan är dock hur förutsebara dessa inskränkningar egentligen är 

för dominerande företag genom de frågetecken som fortfarande kan urskiljas från 

gemenskapsrättslig praxis. 

57

6. Källförteckning 

6.1 Offentligt tryck 

Proposition 1992/93:56 Ny konkurrenslagstiftning 

Proposition 2007/08:135 Ny konkurrenslag m.m. 

6.2 Internationella och EG-rättsliga dokument 

1883 års Pariskonvention för industriellt rättsskydd och kommersiell äganderätt (senast 

reviderad 1979) 

1886 års Bernkonvention för skydd av litterära och konstnärliga verk (senast reviderad 1971) 

Europeiska kommissionens 9:e rapport om konkurrenspolitik (1979) 

Rådets förordning (EG) nr 17: Första förordningen om tillämpning av fördragets artiklar 85 

och 86, OJ nr 013, 21/02/1962 s. 0204-0211 

Rådets första direktiv 89/104 EEG av den 21 december 1988 om tillnärmningen av 

medlemsstaternas varumärkeslagar, EGT L 040, 11/02/1989, s 1-7 

1994 års Trade Related Aspects of Intellectual Property Rights including Trade in Counterfeit 

Goods (TRIPs) 

Rådets förordning (EG) nr 40/94 av den 20 december 1993 om gemenskapsvarumärken, EGT 

L 011, 14/01/1994, s 1-36 

Europeiska kommissionens 26:e rapport om konkurrenspolitiken (1996) 

Europeiska kommissionens tillkännagivande om definitionen av relevant marknad i 

gemenskapens konkurrenslagstiftning, EGT nr C 372, 9.12.1997 

Meddelande från Kommissionen – Vägledning om Kommissionens prioriteringar vid 

tillämpningen av artikel 82 i EG-fördraget på företags missbruk av dominerande ställning 

genom utestängande åtgärder, EUT nr C 45/02, 24.2.2009 

6.3 Litteratur 

Anderman, Steven D, EC Competition law and intellectual property rights - The Regulation 

of Innovation, Oxford University Press, New York, 1998 

Anderman, Steven D, Intellectual Property Rights and Competition Law: Accommodations 

and Conflicts. I: Festskrift till Marianne Levin, Norstedts Juridik AB, 2008, s 35-63 

58

Bently, Lionel – Sherman, Brad, Intellectual Property Law, 2 nd edition, Oxford University 

Press, New York, 2004 

Bernitz, Ulf – Kjellgren, Anders, Europarättens grunder, Norstedts Juridik AB, Stockholm, 

1999 

Bernitz, Ulf, Svensk och europeisk marknadsrätt – konkurrensrätten och marknadsekonomins 

rättsliga grundvalar 1, 1:a upplagan, Nordstedts Juridik AB, 2005, Stockholm 

Bernitz, Ulf – Karnell, Gunnar – Pehrson, Lars – Sandgren, Claes, Immaterialrätt och 

otillbörlig konkurrens, 9:e upplagan, Jure Förlag AB, Stockholm, 2005 

Carlsson, Kenny – Söderlind, Erik – Ulriksson, Magnus, Konkurrenslagen. En kommentar, 

Norstedts Juridik AB, Stockholm, 1999 

Dahlman, Christian – Glader, Marcus – Reidhav, David, Rättsekonomi. En introduktion, 2:a 

upplagan, Studentlitteratur AB, Lund, 2004 

Eklöf, Dan, Konkurrenslagstiftning och speciallagstiftning – immaterialrätterna och 

konkurrenslagen. I: Konkurrens på reglerade marknader – hur långt kan konkurrenslagen 

tillämpas?, Jure AB, Stockholm, 1999, s 81-127 

Eklöf, Dan, Upphovsrätt i konkurrens – Särskilt om artikel 82 och tvångslicensiering, Iustus 

Förlag, Uppsala, 2005 

Faull, Jonathan – Nikpay, Ali (edited by), The EC Law of Competition. 1 th edition, Oxford 

University Press, New York, 1999 

Jones, Alison – Sufrin, Brenda, 1 th edition, EC Competition Law, Oxford University Press, 

New York, 2001 

Pehrson, Lars, Förhållandet mellan immaterialrätten och konkurrensbegränsningsrätten inom 

EG, EES och Sverige. I: Vennebog till Mogens Koktvedgaard, Nerenius & Santèrus Förlag, 

Stockholm, 1993, s 385-401 

Pehrson, Lars, EG och immaterialrätten – gemenskapsrättens inverkan på nationell 

immaterialrätt, Stiftelsen Juristförlaget vid Stockholms universitet, Stockholm, 1985 

Roth, Peter QC, Bellamy & Child: European Community Law of Competition, 5 th 

edition, 

Sweet & Maxwell, London, 2001 

Levin, Marianne, Immaterialrätten – En introduktion, 1:a upplagan, Norstedts Juridik AB, 

Stockholm, 1999 

Levin, Marianne – Nilsson, Hanna, Läkemedel & Immaterialrätt, Jure Förlag AB, Stockholm, 

2008 

59

Levin, Marianne, Lärobok i Immaterialrätt, 9:e upplagan, Norstedts Juridik AB, Stockholm, 

2007 

Lidgard, Hans Henrik – Atik, Jeffery (ed.), The Intersection of IPR and Competition Law, 

Centrum för europaforskning, Lund, 2008 

Lidgard, Hans Henrik, Konkurrensrättsligt intrång i immaterialrättsskyddat område. I: 

Festskrift till Marianne Levin, Nordstedt Juridik AB, 2008, s 353-379 

Tritton, Guy, Intellectual Property in Europe, 2 nd edition, Sweet & Maxwell, London, 2002 

Wahl, Nils, Konkurrensförhållanden. Om förhållandet mellan EG:s konkurrensrätt och 

nationell konkurrensrätt, Juristförlaget AB, Stockholm, 1994 

Westin, Jacob, Europeisk konkurrensrätt, Studentlitteratur AB, Stockholm, 2007 

Whish, Richard, Competition Law, 4 th edition, Butterworths, London, 2001 

6.4 Tidskrifter 

Anderman, Steven, Does the Microsoft Case offer a New Paradigm for the ”Exceptional 

Circumstances” test and Compulsory Copyright Licenses under EC Competition Law?, The 

Competition Law Review, Volume 1, Issue 2, 2004, s 7-22 

Glazer, Kenneth, The IMS Health Case: A U.S. Perspective, George Mason Law Review, 

Volume 13, Number 6, 2006, s 1197-1215 

Norrby, Ann, Microsoft överklagar inte EU-dom, Ny Teknik, publicerad 22:e oktober 2007. 

Hämtad: http://www.nyteknik.se/nyheter/it_telekom/datorer/article46886.ece, 2009-11-14 

6.5 Rättsfallsförteckning 

6.5.1 Nationella domstolar 

MD 1998:15, Posten Sverige 

6.5.2 EG-domstolen 

Mål 6/64, Costa mot ENEL, [1964], ECR 585 

Mål 56 och 58/64, Etablissements Consten S.A.R.L. och Grundig-Verkaufs-GmbH mot 


Mål 56/65, Sociètè La Technique Minière mot Maschinenbau Ulm GmbH, [1966] ECR 235 

60

Mål 24/67, Parke, Davis and Co. mot Probel, Reese, Beintema-Interpharm och Centrafarm, 

[1968] ECR 55 

Mål 11/70, Internationale Handelsgesellsehaft mot Einfuhr- und Vorratsstelle Getreide, 

[1970], ECR 1125 

Mål 40/70, Sirena Srl v. Eda Srl och andra [1971] ECR 69 

Mål 78/70, Deutsche Grammophon Gesellschaft mbH mot Metro-SB-Großmärkte GmbH & 

Co. KG, [1971] ECR 487 

Mål 6/72, Europemballage Corporation och Continental Can Company Inc. mot 


Förenade målen 6 & 7/73, Istituto Chemioterapico Italiano SpA & Commercial Solvents 

Corporation mot Kommissionen, [1974] ECR 223 

Mål 15/74, Centrafarm BV och Adriaan de Peijper mot Sterling Drug Inc, [1974] ECR 1147 

Mål 16/74, Centrafarm BV och Adriaan de Peijper mot Wintrop BV, [1974] ECR 1183 

Mål 27/76, United Brands Co och United Brands Continetaal BC mot Kommissionen, [1978] 

ECR 207 

Mål 22/78, Hugin Kassaregister AB och Hugin Cash Registers Ltd mot Kommissionen, [1979] 

ECR 1869 

Mål 85/76, Hoffman La Roche & Co AG mot Kommissionen, [1979] ECR 461 

Mål 62/79, SA Compagnie Générale pour la diffusion de la Télévision, Coditel, m.fl. mot SA 

Ciné Vog Films m.fl., [1980] ECR 881 

Förenade målen 55 & 57/80, Musik-Vertried Membran GmbH mot GEMA, [1981] ECR 147 

Mål 322/81, Michelin mot Kommissionen, [1983] ECR 3461 

Mål 311/84, Télémarketing mot CLT-IPB, [1985] ECR 3261 

Mål 158/86, Warner Brothers Inc. och Metronome Video ApS mot Erik Viuff Christiansen, 

[1988] ECR 2605 

Mål 238/87, AB Volvo v Erik Veng (UK) Ltd, [1988] ECR 6211 

Förenade målen 46/87 och 227/88, Hoechst AG mot kommissionen, [1989], ECR 2859 

Mål 62/86, AKZO Chemie BV mot Kommissionen, [1991] ECR I-3359 

Mål C-179/90, Merci convenzionali porto di Genova SpA mot Siderurgica Gabrielli SpA, 

[1991] ECR I-5889 

Mål C-333/94 P, Tetra Pak International SA mot Kommissionen (Tetra Pak II), [1994] ECR I- 

5951 

Förenade målen C-241 & 242/91 P, Radio Telefis Eireann (RTE) och Independent Television 

Publications Ltd (ITP) mot Kommissionen, [1995] ECR I-743 

61

Mål C-350/92, Konungariket Spanien mot Europeiska unionens råd, [1996] ECR I-1985 

Mål C-7/97, Oscar Bronner GMbH & Co KG mot Mediaprint Zeitungsund Zeitschrifteverlag 

GmbH & Co GK, [1998] ECR I-7791 

Mål 126/97, Eco Swiss China Time Ltd v Benetton International NV, [1999] ECR I-3055 

Mål C-481/01 P (R), Beslut av domstolens ordförande av den 11 april 2002, IMS Health 

GmbH & Co. OHG mot NDC Health GmbH & Co, KG,, [2002] ECR I-03401 

Mål C-418/01, IMS Health GmbH & Co. OHG mot NDC Health GmbH & Co. KG, [2004] 

ECR I-05039 

6.5.3 Förstainstansrätten 

Mål T-69, 70, 76-77 & 91/89, Radio Telefis Eireannand Others mot Kommissionen, [1991] 

ECR II-485 

Mål T-504/93, Tiercé Ladbroke SA mot Kommissionen, [1997] ECR II-923 

Mål T-184/01 R, Beslut av förstainstansrättens ordförande av den 10 augusti 2001, IMS 

Health mot kommissionen, [2001] ECR II-2349 

Mål T-184/01 R, Beslut meddelat av förstainstansrättens ordförande den 26 oktober 2001, 

IMS Health Inc. mot Europeiska kommissionen, [2001] ECR II-3193 

Mål T-201/04, Microsoft Corp. mot Kommissionen, [2007] ECR II-3601 

Mål T-201/04, Microsoft Corp. mot Kommissionen, [2007], ECR II-3601, EUT C 179/36, 

[2004], s 18-19 

Mål T-201/04, Microsoft Corp. mot Kommissionen, [2007], ECR II-3601, EUT 2007/C 

269/80, s 45 

6.5.4 Beslut av kommissionen 

89/205/EEC: Kommissionens beslut av den 21 december 1988 om ett förfarande enligt artikel 

86 i EG-fördraget, Magill TV Guide mot ITP, BBC, RTE, OJ L 78, [1989], s 43-51 

2002/165/EG: Kommissionens beslut av den 3 juli 2001 om ett förfarande enligt artikel 82 i 

EG-fördraget (Ärende COMP D3/38.044 - NDC Health/IMS Health: Interimistiska åtgärder), 

EGT L 59, 28/2/2002, s 18-49 

2003/741/EG: Kommissionens beslut av den 13 augusti 2003 om ett förfarande enligt artikel 

82 i EG-fördraget (Ärende COMP D3/38.044 – NDC Health/IMS Health: Interimistiska 

åtgärder), EUT L 268, 18/10/2003, s 69-72 

62

2007/53/EG: Kommissionens beslut av den 24 maj 2004 om ett förfarande enligt artikel 82 i EG- 

fördraget och artikel 54 I EES-avtalet mot Microsoft Corporation (Ärende COMP/C-3/37.792 – 

Microsoft), EUT L 32/23, 6/2/2007 

63

Svedberg Annica - Immaterialrättens kollision med konkurrensrätten ...

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?