Oberoende 4-2001/1- 2002 Samhällets olycksbarn - Tankar ... - RFHL

Oberoende 4-2001/1- 2002 

Samhällets olycksbarn - Tankar, idéer och röster. 

-synpunkter från och på missbrukare, hemlösa och fångar. 

Ledare Oberoende 4-01 & 1- 2002 

Sprututbytesprogram för injektionsmissbrukare 

brukarrevison 

De mest utsatta ger narkotikafrågan en ny dimension 

Rena sprutor kan rädda liv 

Vad tycker fångarna? 

”Harm reduction” – inte antingen eller, utan både och 

Att sätta ner foten i narkotikapolitiken 

Från läkemedelsutskottet 

Narkotikamissbruk och marginalisering 

Permanenta sprutbytesprogrammen 

RAINBOW SWEDEN 

Sprututbyte kontroversiell fråga i Sverige 

När hemlösa själva får bestämma 

Konsten att göra två saker samtidigt 

Notiser Oberoende 4- 2001 & 1 - 2002 

Notiser Oberoende (2)

Ledare Oberoende 4-01 & 1- 2002 

Fördomar, resurser och felaktiga slutsatser 

Detta nummer av Oberoende handlar om samhällets mest utsatta och föraktade 

människor. Människor som ibland oförskyllt, och i andra fall genom oförsvarligt 

handlande, försatts eller försatt sig själva i en tillsynes hopplös gränd utan 

återvändo. För oss andra mer lyckligt lottade och hyfsat trygga människor uppstår 

frågan, hur ska vi förhålla oss till dessa samhällets olycksbarn? 

De oreflekterade och reaktionära förhållningssätten och attityderna är många och 

drabbar hemlösa, missbrukare, psykiskt störda, kriminella, prostituerade och andra 

vinddrivna existenser. "Dom har sig själva att skylla". "Dom är oförbätterliga". "Dom 

vill leva i misär - det ger dom frihet". "Det spelar ingen roll hur många chanser dom 

får". Flosklerna är outsinliga. 

Majoriteten av medborgarna uttalar sig inte så vulgärt. Det är inte politiskt korrekt. 

Men hur handlar de i praktiken. Extra intressant blir deras agerande om de har makt 

som politiker och tjänstemän. Under hela 90-talet och fram till idag har de mest 

utsattas grupperna fått en allt mindre del av samhällets totala resurser, resurser 

som skulle ha behövts för att de skulle få en chans komma loss från missbruk, 

hemlöshet, kriminalitet och prostitution. Det politiska spelet ställer olika 

samhällsgruppers behov och önskemål emot varandra och sist i löpet hamnar de 

mest utsatta. Och inte bara i kristider utan också när landets ekonomi blomstrar. När 

ekonomin går för högtryck används de sociala besparingarna för att gödsla de 

välmåendes plånböcker med skattesänkningar. 

Tricket att ställa olika gruppers intressen och behov emot varandra är väl beprövat. 

Just nu görs försök att framställa de tunga narkomanernas behov av rena sprutor för 

att slippa hiv och hepatit-smitta i motsats till det drogförebyggande arbetet bland 

ungdomar. Pinsamt och avslöjande var när Stockholms socialborgarråd Kristina Axen 

Olin i ett radioprogram försade sig i en debatt om rena sprutor. Hon lät förstå att 

hon var beredd att offra de tunga narkomanerna för att rädda ungdomar från att bli 

framtidens missbrukare. Borgarrådet Axen Olins uttalande visar två saker. För det 

första. Ett ointresse för de tunga narkomanernas väl och liv. För det andra. Noll 

förståelse för vilka mekanismer som får ungdomar att pröva och använda narkotika. 

Tror verkligen socialborgarrådet att nedgångna och slitna injektionsmissbrukare, om 

de får tillgång till rena sprutor, helt plötsligt förvandlas till förebilder och något som 

ungdomar ser upp till och vill efterlikna? 

År 2002 är valår. Utnyttja det. Tvinga partierna att utlova ordentliga resurser till 

samhällets mest utslagna. Minskad utslagning, minskad misär och minskad 

brottslighet ger oss alla större trygghet. Använd valrörelsen för att avslöja myter, 

dumheter och intolerans om samhällets mest utslagna. 

Alec Carlberg 

Förbundsordförande RFHL

Sprututbytesprogram för injektionsmissbrukare 

– var, när hur och varför? En sammanfattning 

Utvärderingar och remissvar 

- Socialstyrelsen gjorde en utvärdering 1992-93. Verksamheten går inte att 

utvärdera strikt vetenskapligt. Inga skador av verksamheten har dock noteras 

- CAN gjorde en utvärdering 1992, med i princip samma resultat som 

Socialstyrelsen. 

- Socialstyrelsen gick igenom verksamheten år 2001. Resultat inga negativa effekter, 

däremot en mängd positiva; kontakter med sjukvårdspersona, infektioner sågs om, 

sexuellt överförda sjukdomar upptäcktes och behandlades m m. Viktigaste dock en 

mycket stor kontaktyta med Skånes narkomaner, ofta den enda 

myndighetskontakten 

- Av 18 remissinstanser som tillfrågades med anledning av Socialstyrelsens rapport 

2001 om verksamhetens framtid har samtliga, utan två kommuner (Göteborg och 

Umeå), uttalat sig positivt om verksamheten. Bland de positiva märks 

Läkarförbundet, Landstings- och kommunförbundet och Läkemedelsverket. 

- Internationella utvärderingar av jämförbara projekt är entydigt positiva 

- WHO har länge uppmanat sina medlemsländer att införa sprutbytesprogram 

Sprutbytesprogrammens nuvarande omfattning och verksamhet 

- 1 700 narkomaner besökte regelbundet programmen år 2000. var och en gjorde 

omkring 10 besök i snitt. 

- Missbrukarna erbjuds och gör hiv-tester regelbundet 

- Andelen Hepatit A och B minskar kraftigt bland missbrukarna, eftersom de erbjuds 

vaccinationer 

- Patienterna fick hjälp med än mängd andra saker än rena sprutor 

- Ingen ny hiv-smittad skåning upptäcktes 2000 (jämför med Stockholm med ett 

stort mörkertal, bl.a. på grund av låg testningsgrad) 

- Sprutbytesprogrammen stöds i Skåne av polisen, kyrkliga organisationer, 

missbrukare, sjukvården, socialtjänsten, de politiska partierna – utom moderaterna 

– och frivilliga organisationer 

Argument för att stänga sprutbytesprogrammen – och motargument 

- Att tillåts sprutbyte är att ge upp målsättningen det ”narkotikafria samhället”. 

Tyvärr har vi inget narkotikafritt samhälle, däremot en mängd människor som är 

narkotikaberoende. Även dessa har rätt till samhällets stöd för att inte bli smittade, 

för sin egen och samhällets skull

- Att tillåta sprutbytesprogram är en eftergift åt de som vill liberalisera den svenska 

narkotikapolitiken. Dessa två saker har inget med varandra att göra. Under de 15 år 

som sprutbytesprogrammen funnits i Skåne har den svenska narkotikapolitiken 

entydigt gått i restriktiv riktning. Missbruket har kriminaliserats, tvångsvårdstiderna 

förlängts, fängelsestraffen utökats m m. Man måste kunna göra två saker samtidigt; 

både bekämpa missbruket och bekämpa smittspridning som leder till dödliga 

sjukdomar. 

- Sprutbytesprogrammen bidrar till att öka missbruket. Det finns inga belägg för 

detta. Inga utvärderingar hävdar det. Det finns ingen enskild missbrukare som 

uppgifter att han/hon började missbruka därför att han/hon såg slitna narkomaner få 

oinfekterade sprutor 

- Istället för sprutbytesprogram bör narkomanerna erbjudas vård och behandling. 

Många missbrukare förvägras idag den vård de vill ha. Narkomanvården har kraftigt 

skurits ned. Sprutbyteprogram och en bra utbyggd narkomanvård utesluter inte 

varandra. Tvärtom. Sprutbytespersonalen är en samhällelig kontaktyta som kan leda 

till en drogfria behandling 

- Det bästa sättet att skydda sig mot hiv-infektion är att sluta med droger. 

Argumentet är moralistiskt och cyniskt. Alla vet att ett långvarigt missbruk kräver en 

lång rehabilitering. Den är dessutom ofta kantade av återfall med allt längre 

mellanrum. Under sådana återfall måste det gå att skydda sig mot infektioner. 

Argument för att låta programmen fortsätta 

- Programmen hindra spridning av dödliga sjukdomar 

- Programmen innehåller riktade medicinska insatser till en ytterst utsatt grupp 

- Programmen är en kontaktyta mellan samhälle och de mest utsatta 

- Har utvärderats ett antal gånger och har aldrig funnits göra någon skada. Har inte 

medverkat till ökat missbruk eller att ungdomar fått tillgång till verktyg. 

- Programmen minskar missbruket genom att ett antal går in i behandling, som 

annars ej nåtts av sådana erbjudande 

- Professionell vårdpersonal och patienterna upplever programmen positivt, 

subjektivt och objektivt. Vad ska hända med de 1 700 missbrukarna som besöker 

verksamheten idag om programmen stängs? 

- Befintlig kunskap stöder programmen. Att stänga dem vore en eftergift åt moralism 

och okunskap, vilket vore direkt kunskapsfientlig och en eftergift åt narkotikapolitisk 

dogmatism som hotar enskilda människor liv. 

- Ingen sjukvårdshuvudman kommer att påtvingas sprutbytesprogram. Varje 

landsting eller annan huvudman bestämmer själv om de finner hiv- eller 

hepatitsituationen så allvarlig att sprutbytesprogram ska införas. 

- Sprutbytesprogrammen ersätter inga andra narkomanvårdsinsatser utan 

kompletterar dessa 

- Har funnits i 15 år och uppfyller därmed väl kravet på beprövad erfarenhet

- Odelat positivt bemött av patienterna. För många är detta den enda positiva 

samhällskontakt de har 

- Ett stort antal narkomaner har hjälpt till avgiftning, vård och behandling 

Konsekvenser av att stänga sprutbytesprogrammen 

- 1 700 patienter lämnas vind för våg 

- Skåneregionen tappar kunskapen om smittspridning av infektionssjukdomar 

- Detta leder till svårigheter att arbeta med smittspårning för att kunna förhindra 

utbrott av epidemisk karaktär 

- Skåneregionen riskerar att få ett stort antal hiv positiva missbrukare, bl a då de 

tvingas pendla mellan Malmö och Köpenhamn, vilket kan få effekter på 

narkotikainflödet i Skåne 

- Budskapet till missbrukarna är entydigt – Vi struntar i er hälsa och därmed också 

er rehabilitering mot drogfrihet (missbrukarna marginaliseras ytterligare, vilket i sin 

tur för oss ännu längre bort från möjligheterna att få dem att sluta missbruk)

RFHL kräver brukarinflytande i brev till Lars Engqvist: Ta tillvara klienternas 

synpunkter på missbrukarvården 

Intresset för brukarinflytande är tilltagande på ett antal områden. Inom 

missbrukarvården är det Socialstyrelsen och landets länsstyrelser som har ansvaret 

för tillsynen över missbrukarvården. 

Det är vår uppfattning att tillsynen över missbrukarvården olika delar, öppen- och 

slutenvården, skulle förbättras och vitaliseras om missbrukare och före detta 

missbrukare på ett systematiskt sätt skulle ha möjlighet att utföra ”brukarrevision”. 

Brukarrevision används i en del andra europeiska länder och borde också prövas i 

Sverige. 

För att utreda formerna för hur aktiv brukarrevision skulle kunna utvecklas och 

integreras/samarbete med myndigheter som är satta att granska missbrukarvården 

föreslår vi att en parlamentarisk utredning tillsätts där klientorganisationer 

tillsammans med Socialstyrelsen och länsstyrelserna ingår som sakkunniga och 

experter. 

Utredningsdirektiven bör syfta till att: 

- Förstärka dagens tillsyn, både i kvalitet och kvantitet 

- Garantera att brukarerfarenheter tas tillvara vid tillsynen 

- Finna organisatoriska former för en förstärkt tillsyn med ett rejält inslag av 

brukarrevision 

Alec Carlberg 


De mest utsatta ger narkotikafrågan en ny dimension 

Av Claes Hejbel 

Ingress/Att inte väga in de äldre missbrukarnas och därmed de mest utsatta 

människornas vardag är att missa en dimension i narkotikadebatten. Clas Hejbel, 

ordförande i Convictus, är förvånad över att så många missar denna aspekt på 

missbruk och utanförskap. 

På DN-debatt 23 september samlade sig femton organisationer runt 15 punkter för 

att påverka Narkotikakommissionens arbete. Där står ” samordnare mot narkotika”, 

”obligatorisk skolundervisning om droger”, ”tvångsvården måste utvecklas.”, 

”kriminalisering av bruket måste bestå”, ”narkotikafria fängelser skall vara en 

självklarhet”. 

När jag tittar igenom Narkotikakommissionens slutbetänkande ”Vägvalet”, talar man 

om ”helhetssyn”, ”förankrat i politiken”, ”samverkan”, ”styrning och samordning”. 

Det formuleras dessutom gång på gång att arbetet skall fokuseras på 

missbruksbeteende och att man skall värna om en restriktiv narkotikapolitik. 

Jag saknar, både hos de femton organisationerna och hos Narkotikakommissionen, 

ett resonemang kring de äldre personerna som har missbrukat droger sedan de var 

små och som fortfarande, trots att de kanske är sextio och trots att de utsatts för 

mycket vård, inte har ”lagt av” med detta. Visserligen kanske de inte är lika aktiva 

narkomaner som tidigare, men de är heller inte några personer som är särskilt 

mottagliga för insatser riktade mot dem för att de inte är drogfria. 

Se olika grupper 

Jag saknar över huvud taget viljan, eller är det förmågan bland många 

narkotikaexperter att kunna se olika grupper i den stora gruppen s k ”missbrukare”. 

Det är stor skillnad på en ung missbrukare, en medelålders missbrukare och en 

gammal missbrukare. Om den gamle missbrukaren dessutom är hemlös så förändrar 

det saken ytterligare och om han eller hon ovanpå det också är hivpositiv, så är det 

ytterligare en faktor av stor betydelse. 

De gamla missbrukarna är märkta av sitt långa utanförskap. Det är en grupp 

människor som finns i de flesta större orterna i landet. Det är människor som inte är 

hjälpta av att narkotikabruk är kriminaliserat, det är människor som kanske inte 

passar in i vare sig NA-grupper eller andra länkorganisationer. Det är människor som 

ofta är hemlösa, eller om de har ett hem så är de inte sällan utnyttjade av andra 

utsatta grupper. 

Det är människor som måste finnas med på ett helt annat sätt än idag när narkotika 

diskuteras i Sverige. Det är människor som har rätt att bemötas med tolerans i 

stället för med förmaningar om de inte lyckas hålla sig helt drogfria som lagen 

kräver att de skall göra. 

Överlevnad 

Det är människor som vi inom Convictus arbete för hemlösa möter dagligen. I 

Stockholm finns ett antal av dem som dessutom är hivpositiva. För dem handlar den 

här frågan om överlevnad. Att möta dem ”missbruksfokuserat” kan många gånger

vara direkt livshotande, ännu mer livshotande än för andra äldre hemlösa, eftersom 

de riskerar att dö både av sin livsföring och av sin sjukdom AIDS. Att kräva 

drogfrihet av dessa för att de skall ges en fast plats att bo är som att ge dem en 

chans de inte kan ta. Konsekvensen blir minskad chans till överlevnad eftersom de 

som hemlösa heller inte kommer att ordineras de livsräddande mediciner som idag 

finns för aidssjuka. Dessa mediciner går nämligen inte att sköta på ett bra sätt om 

man skall tvingas flytta mellan olika härbärgen och portgångar natt efter natt. 

Bemötande 

De äldre missbrukarna är människor som måste få ett mänskligt bemötande primärt. 

Det är människor som måste finnas med i gemenskapen trots sina drogproblem. Det 

är människor vi öppet måste inse att vi inte kan fördöma för att de är narkomaner 

utan som vi måste ta till oss för att de är lika mycket samhällsmedborgare som alla 

vi andra. Vi måste helt enkelt lära oss att denna grupp människor idag finns i 

Sverige. Det är en ny grupp, och den kommer att bestå. Vi måste stå ut med att det 

finns människor som inte ser ut att ens vilja lägga av helt. 

Sättet att bäst nå fram till dessa människor är att skapa platser där de är välkomna 

och som tillfredsställer deras primära behov. Då pratar jag om möjlighet att äta, att 

tvätta sig, att vila och att få gemenskap. Jag tror inte på att de skall slussas till olika 

former av drogfrihetsprogram där den primära ambitionen är att få dem drogfria. 

Grunden måste vara att bemöta dem på ett mänskligt sätt och att lära känna dem 

på ett personligt plan. När detta fungerar finns också den enda riktigt intressanta 

grunden för att skapa öppningar till positiva förändringar i deras liv. En förändring 

behöver inte vara stor för att vara bra, den behöver inte heller ha någon absolut 

riktning. En liten förändring, kan leda till ytterligare en liten förändring. Många små 

förändringar kan leda till stora förändringar sammantagna. Kanske också till 

drogfrihet. 

Frivilligorganisationer 

Denna del av bemötandet gynnar ofta frivilligorganisationer satt i relation till 

socialtjänsten. Frivilligorganisationer har ofta mer tid och kan många gånger vara 

lättare för de mest utsatta människorna att knyta kontakt med. Genom dem är det 

också möjligt att få kontakt med både socialtjänst och sjukvård eftersom dessa 

organisationer helst skall arbeta både på ett medmänskligt och medvetet sätt. Att 

vara en länk till de resurser som samhället erbjuder sina medborgare är en mycket 

viktig roll. Att vara en länk till olika rehabiliteringsorganisationer är också 

betydelsefullt. 

Missa en dimension 

Att inte väga in de äldre missbrukarnas och därmed de mest utsattas människornas 

vardag är att missa en dimension i narkotikadebatten. Det förvånar mig att så 

många missar denna aspekt på missbruk och utanförskap. Det förvånar mig extra 

mycket att de femton organisationerna också tycks göra det. De borde väl i alla fall 

möta dessa människor i sitt vardagsarbete, eller är alla så fixerade vid en modell att 

bekämpa drogandet och arbeta missbruksfokuserat och drogpreventivt, att de inte 

ens ser dessa människor? 

Artikelförfattaren är ordförande i Convictus - en stödorganisation för hivpositiva med 

missbruksbakgrund och för hemlösa

Rena sprutor kan rädda liv 

- låt inte ideologi gå före humanitet 

Ingress/Att förse injektionsmissbrukare med rena sprutor och kanyler är en 

internationellt erkänd metod för att hjälpa dem att skydda sig mot hiv och andra 

infektioner. Sprututbytesprogram ger också möjlighet till kontakt med missbrukare 

som normalt drar sig för att söka hjälp hos socialtjänsten. Samtidigt finns ett starkt 

motstånd mot verksamheten, eftersom den anses strida mot det överordnade målet 

om ett narkotikafritt samhälle. Programmens framtid kommer att avgöras av 

Regering och Riksdag under våren 2002. 

Det finns tecken på att HIV-smitta åter håller på att få fäste bland narkomaner. 

Tydligast är detta i Stockholmsområdet. De senaste två årens upptäckta ökning är i 

reella tal fortfarande förhållandevis liten, men det oroväckande är att i Stockholm, 

där de allra flesta missbrukarna och HIV-positiva missbrukarna finns, testas allt 

färre. 

Allt fler missbrukare marginaliseras 

Det är ingen hemlighet att narkomanvården befinner sig i kris. Detta är väl 

dokumenterat i den statliga Narkotikakommissionen slutbetänkande ”Vägvalet - Den 

narkotikapolitiska utmaningen” SOU 2 000:126. Det tunga missbruket har ökat 

markant under 1990-talet. Initierade bedömare – socialarbetare, läkare, forskare, 

frivilligorganisationer och missbrukarna själva – har länge påtalat narkomanvårdens 

kris och brist på avgiftnings- och behandlingsplatser. Samhället har idag långt färre 

kontakter med de allt mer utslagna injektionsmissbrukare än för tio år sedan. Det är 

särskilt allvarligt ur ett smittskydds-perspektiv. 

I det narkotikapolitiska ”vägvalet” socialministern nu står inför måste han ta ställning 

till hur sprutbytesprogrammen i Malmö och Lund ska hanteras. Ska 

injektionsmissbrukarna också i fortsättningen – och inte bara de i Skåne – få en 

chans att skydda sig mot livshotande virussjukdomar genom att få byta gamla och 

använda sprutor och kanyler till rena och oinfekterade? Ur humanitära och 

smittskyddsaspekter borde frågan vara lätt besvarad med ett ja. Men i den 

polariserade svenska narkotikadebatten har sprutbytesprogrammen i Skåne blivit en 

symbolfråga för huruvida Sverige ska ha en restriktiv narkotikapolitik eller inte. 

Möjlighet till medicinsk omvårdnad 

Personer som är över tjugo år och kan påvisa att de har ett injektionsmissbruk av 

narkotika kan på infektionsklinikerna i Lund och Malmö byta ut använda 

injektionsverktyg mot nya. De får då också medicinsk omvårdnad, som ger möjlighet 

till tidig behandling av infektioner i öppenvård, vilket minskar behovet av en mer 

smärtsam och dyrbarare slutenvård i ett senare skede. De kvinnliga missbrukarna 

har tillgång till barnmorska, vilket förhindrar oönskade 

graviditeter och upptäcker sexuellt överförda sjukdomar. En kurator förmedlar 

kontakter till avgiftning och socialtjänst där möjlighet till att påbörja en rehabilitering 

finns. Besökarna erbjuds vaccination mot A- och B-hepatit. Detta har på ett för 

Europa unikt sätt i det närmaste utplånat hepatit B bland besökarna. Med jämna 

mellanrum får patienterna uppmaningen att HIV- testa sig, vilket de tackar ja till. 

Trots den omfattande HIV-testningen har inga nya HIV-fall upptäckts i Skåne i år. 

Detta kan jämföras med Stockholm som med en mycket lägre testfrekvens – stort 

mörkertal – hittills 2001 inregistrerat 25 nya HIV-positiva missbrukare. De skånska 

sprutbytesprogrammens goda kunskaper om HIV-läget ger också unika möjligheter 

till smittspårning. Det är av vikt för att förhindra smittspridning, inte bara bland 

missbrukare, utan också i den övriga befolkningen.

Många kontaktytor 

De skånska sprutbytesprogrammen har ett omfattande antal kontakter med 

missbrukare. Under år 2 000 besökte 1 172 personer mottagningen i Malmö och 358 

personer i Lund. Totalt gjorde dessa drogberoende människor över 17 000 besök på 

infektionsklinikerna i de två städerna. Vad kommer att hända med alla dessa 

patienter om sprutbytesprogrammen förbjuds? Ansvaret för dessa människor hälsa 

och hotet om en eventuellt uppflammande HIV epidemi borde mana till besinning och 

eftertanka. 

Internationellt finns ett stort antal sprutbytesprogram och det också i länder som har 

en liknande restriktiv syn på narkotika och missbruk som Sverige. Redan 1988 

konstaterade sex regeringsutredningar i USA (Vlahov m.fl. i Public Health Reports,) 

att: 

Sprutbyte minskar överföring av HIV-smitta utan att allvarliga oönskade sidoeffekter 

uppstått 

Sprututbyte ökar inte drogmissbruket och bidrar inte till nyrekrytering av intravenösa 

missbrukare 

Positiva effekter 

Svenska och internationella erfarenheter pekar entydigt på att välskötta 

sprutbytesprogram har dokumenterat positiva effekter och lika viktigt, inte har 

kunnat beläggas med oönskade sidoeffekter 

I Lars Engqvist och regeringens nysatsning på en nationell handlingsplan mot 

narkotika-missbruket måste sprutbytesprogrammen i Skåne permanentas och 

landets övriga landsting ges möjlighet att öppna sprutbytesprogram om de finner 

skäl för detta. Ytterligare narkomanvårdande resurser måste knytas till 

sprutbytesprogram, resurser som används för att motivera missbrukarna att också 

söka behandling för missbruket. 

Politik går före humanitet 

De försök som nu görs från olika håll – bland andra (m), (kd), (c) och (mp) i 

riksdagens socialutskott – för att påverka regeringen att förbjuda 

sprutbytesprogrammen är inte grundade på humanism, kunskap eller beprövad 

erfarenhet. Förbudsivern grundar sig på narkotikaideologiska uppfattningar som 

blundar för att man måste kunna göra två saker samtidigt. Det går att bekämpa och 

arbeta mot missbruk samtidigt som man förhindrar att samhällsfarliga sjukdomar 

sprids. Malmö är medlem i den mycket narkotikarestriktiva anti-legaliserings 

organisationen ECAD, European Cities Against Drugs och har för sin del funnit 

stadens sprutbytesprogram helt förenligt med medlemskapet i ECAD. Likaså har 

Sverige anslagit pengar till fleråriga sprutbytesprojekt i Ryssland. Att i Sverige 

förbjuda det man erbjuder andra länder vore både cyniskt och ett stort mått av 

dubbelmoral. 

Människor som hamnat i tungt missbruk måste erbjudas vård och behandling som på 

sikt gör dem drogfria. Menar socialminister Lars Engqvist allvar med en storsatsning 

för att komma åt narkotikamissbruket så kommer det att krävas att statliga medel i 

miljardklassen kopplas till den nationella handlingsplanen under ett antal år 

framöver. Då räcker det inte med att enbart trappa upp den verbala retoriken i 

”kriget mot narkotikan”. Av erfarenhet vet vi att rehabiliteringsprocesser för 

missbrukare tar tid. Under den tiden måste missbrukarna ges möjligheten att skydda 

sig mot HIV och hepatiter. För vilken annan patientgrupp som helst skulle detta vara

en självklarhet. 

Magnus Andersson, kurator, Infektionskliniken, Universitetssjukhuset Malmö 

Alec Carlberg, ordförande RFHL, Riksförbundet för hjälp åt narkotika- och 

läkemedelsberoende 

Göran Dahlberg, ordförande Hemlösas förening, Malmö, fd sprutbytare 

Karsten Ekström, Comesta, Malmö, fd sprutbytare 

Leo Flamholc, överläkare, Infektionskliniken, Universitetssjukhuset Malmö 

Hans-Bertil Hansson, smittskyddsläkare, Skåne 

Torsten Holmdahl, chefsöverläkare, Infektionskliniken Universitetssjukhuset, Malmö 

Kenneth Lantz, rehabiliteringschef, Basta Arbetskooperativ, fd drogberoende 

Bengt Ljungberg, överläkare Infektionskliniken Lund 

Ingemar Simonsson, präst, vice ordförande Malmö Stadsmission 

Bengt Svensson, universitetslektor, Malmö högskola 

Birgitta Winberg, präst, Kronobergshäktet Stockholm 

Artikeln har sänts till Dagens Nyheters debattsida för publicering

VAD TYCKER FÅNGARNA? 

Av Magnus Hörnqvist 

Ingress/ Varje dag befinner sig omkring 2000 narkotikamissbrukare i fängelse. Trots 

att de berörs direkt av narkotikapolitiken kommer de sällan till tals med sina 

synpunkter. Magnus Hörnqvist från RFHL har i samtal med fångar på olika anstalter 

fått ta del av deras uppfattning av narkotikapolitiken. 

Som en följd av narkotikapolitiken hamnar många narkomaner i fängelse. De grips 

av polis och döms i domstol sedan de deltagit i hanteringen av illegala droger, stulit 

för att finansiera missbruket eller kört bil utan körkort. Därefter placeras de på 

anstalt. En given dag befinner sig 2000 narkotikamissbrukare på någon av landets 

dryga femtiotalet anstalter. Under det senaste året placerades sammanlagt 5000 

narkotikamissbrukare på anstalt. Regeringens narkotikakommission föreslog inga 

förändringar av denna politik. Den inhämtade heller inga synpunkter från 

frihetsberövade narkomaner. Själv anser jag att detta är ett stort misstag. Vill man 

minska missbruket i samhället måste man våga lyssna till dem som är i missbruk 

och utsätts för den hårda vägens politik. 

Mer kontroll och mer behandling 

Sedan tidigt i våras har jag varit runt på 14 anstalter och vid 23 enskilda tillfällen 

diskuterat narkotikapolitik med alla intagna som varit intresserade. I genomsnitt tio 

personer deltog i varje diskussion. 214 personer besvarade en skriftlig enkät om de 

egna erfarenheterna av svensk narkotikapolitik; av dessa var 166 personer 

missbrukare och 48 personer icke missbrukare, enligt egen uppgift. 

Utgångspunkten för diskussionerna var narkotikakommissionens slutrapport. I denna 

finns en rad konkreta förslag som handlar om kriminalvården. En del handlar om 

utökad kontroll: fler narkotikahundar, glasvägg vid besök, att vägran att lämna 

urinprov ska straffas hårdare och att det ska bli lättare att kroppsvisitera besökare. 

Andra förslag rör behandlingsinsatser: det ska satsas på programverksamhet, 

förbättrad samverkan med andra myndigheter, ändrad finansiering av § 34placeringar 

och utveckling av kontraktsvården. 

Detta är förändringarna som kommissionen föreslår. Samtidigt står det redan nu 

klart att denna kommission inte kommer att gå till historien för sitt nytänkande. De 

viktigaste slutsatserna går ut på att den politik som förs idag huvudsakligen är rätt 

och riktig. I den mening som inleder hela kapitlet om kriminalvården står: 

”Kriminalvården har en central funktion i samhällets insatser mot 

narkotikamissbruket.” (s 223) Därmed sagt att fängelset även fortsättningsvis ska 

ges ansvaret att tvångsomhänderta den tilltagande skaran av människor i missbruk. 

Det ansvaret gäller inte bara några utan i princip alla narkomaner, med tanke på hur 

det fungerar idag. ”De flesta tunga narkotikamissbrukare hamnar förr eller senare 

inom kriminalvården” skriver kommissionen och tillkännager inga planer att förändra 

det förhållandet. (s 224) Och när det gäller den långtgående kontroll som ”de flesta 

tunga narkotikamissbrukare” sedan utsätts för på anstalterna, anser kommissionen 

att bestämmelserna ”i allt väsentligt är ändamålsenligt utformade”. (s 253) 

Vilka tillfrågades? 

Narkotikakommissionen redogör öppet för vilka som bidragit med kunskap och 

synpunkter under utredningen. Det är ganska många visar det sig. Men samtidigt är 

urvalet begränsat, det är nästan enbart tjänstemän som tillfrågats. Det rör sig om

företrädare för polisen, socialtjänsten, sjukvården, tullen och andra myndigheter. 

Andra människor har tillfrågats i en begränsad omfattning. 

Varför denna märkliga ensidighet? De tillfrågade tjänstemännen företräder 

myndigheternas perspektiv. Det är inget fel med det. Problemet är att andra 

erfarenheter, kunskapskällor och synvinklar inte getts utrymme. I artikeln ”ett icke 

önskvärt remissvar” har Henrik Tham reagerat på att kommissionen förbigått den 

samhällsvetenskapliga forskningen om narkotikapolitiken. ”På detta sätt”, skriver 

han, ”undviker kommissionen att utnyttja den kunskap som faktiskt finns och svävar 

istället ut i allmänna antaganden om narkotikamissbrukets utveckling och orsaker 

och om politikens effekter.” 

Utan att motivera sitt ställningstagande nämner kommissionen att man inte brytt sig 

om den samhällsvetenskapliga forskningen i ämnet. När det sedan gäller en annan 

grupp med stor erfarenhet och kunskap om narkotikamissbruk, nämligen 

missbrukarna, lyser deras synpunkter med en frånvaro som varken omnämns eller 

motiveras. Antagligen därför att det uppfattats som så självklart. Den faktiska 

situationen, missbrukarens verklighet, har länge betraktats som ointressant i dessa 

sammanhang. Ett ideologiskt ställningstagande mot droger har alltid kommit i första 

hand, vilket gjort att den förda politiken utformats ovanför huvudet på dem som 

berörs av den. Varför då bry sig om att fråga efter deras erfarenheter och åsikter? 

Oundgänglig kunskap 

Har man den inställningen att narkomaner är något som kriminalvården ska 

administrera, då spelar det ingen roll vad de själva anser och det är logiskt att 

kommissionen inte lyssnar på det örat. Själv tycker jag tvärtom, att det är viktigt att 

ta del av de erfarenheter och kunskap om missbruk som finns bland narkomaner i 

fängelse. Det gäller särskilt om man strävar efter ett omtänkande inom 

narkotikapolitiken, eftersom det är denna verklighet som all förändring måste utgå 

från. 

Det finns många fördomar. Innan jag började åka runt fick jag höra att det som folk 

på anstalterna skulle säga till mig var att narkotikan skulle släppas fri. Visst 

förekommer åsikten, det vore konstigt annars eftersom den motsvarar en del 

fångars egenintresse. Men deras uppfattning är enligt min mening inte särskilt 

representativ för majoriteten av alla fångar. Tvärtom finns en stor förståelse för 

narkotikamissbruket som ett socialt problem. Det är inte förvånande eftersom de 

lever i det hela tiden, men förtjänar att framhållas med tanke på vilka fördomar som 

finns. 

Startpunkten i diskussionerna var narkotikapolitiken, alltså samhällets reaktion på 

förekomsten och konsumtionen av narkotika. Men det var inte narkotikan som stod i 

centrum. Påfallande ofta kretsade diskussionerna kring andra saker än droger. Det 

handlade inte om de olika preparaten och deras verkningar. Det handlade istället om 

alternativen till droger, begränsade valmöjligheter och livet i allmänhet. Droger var 

något man trillade dit på i brist på annat. Den som är villig att lyssna till det som 

sägs på anstaltsgolvet möts inte precis av någon drogromantik utan av en tung 

realism. 

Var ska man lägga samhällets resurser? 

Kriminalvården kostar varje år runt 4 miljarder kronor. Drygt hälften av de intagna, 

55 procent, är narkomaner. Om trenderna i fråga om missbruk och kriminalpolitik 

håller i sig betyder det att en växande andel av samhällets resurser kommer att gå 

till att låsa in narkomaner. Min grundfråga har varit om det inte finns andra och

ättre sätt att använda pengarna om man vill minska missbruket av narkotika i 

samhället. För att få en uppfattning om hur intagna på anstalt skulle vilja utforma 

politiken ställde jag följande fråga i den skriftliga enkäten: 

”Vad anser du personligen är det effektivaste sättet att minska missbruket? Säg att 

du hade en miljard, vilket är 1000 miljoner kronor eller en fjärdedel av 

kriminalvårdens budget förra året. Hur skulle du fördela pengarna?” 

Det fanns fem alternativ att fördela pengarna på: vårdgaranti, informationssatsning, 

kontrollåtgärder, förebyggande åtgärder samt andra förslag. Jag exemplifierade 

varje alternativ så att alla skulle få en likartad bild av innebörden. Med vårdgaranti 

menades fler frivilliga behandlingshem, utbyggd öppenvård och fler 

avgiftningsplatser. Informationssatsning innebar propaganda mot droger i skolorna, 

mera information på arbetsplatserna och offentliga reklamkampanjer. 

Kontrollåtgärder exemplifierades med polisinsatser på gatunivå, resurser till tullen, 

hårdare fängelsestraff och fler urinprov. Exemplen på förebyggande åtgärder var fler 

lärare och kuratorer i grundskolan, fritidsalternativ för ungdomar, satsa på utbildning 

och jobb åt alla. Andra förslag kunde vara vad som helst. 

Över 200 fångar besvarade enkäten. Om man summerar denna utdelning av fiktiva 

pengar så blir den genomsnittliga fördelningen: 

Vårdgaranti 350 miljoner 

Satsa på information 160 miljoner 

Kontrollåtgärder 20 miljoner 

Förebyggande åtgärder 410 miljoner 

Andra förslag 60 miljoner 

SUMMA 1000 miljoner 

Tolkning 

Det säger sig självt att detta är ett mycket grovt mått på vilken typ av 

narkotikapolitik som man skulle vilja ersatte den nuvarande. Frågan och 

svarsalternativen avser inte strukturella förändringar, man får inte reda på vad 

åtgärderna egentligen innebär och det finns ingen antydan om hur de skulle fogas 

ihop med varandra. Mätningen handlar varken om detaljer eller helhetslösningar. 

Däremot säger prioriteringen mellan de olika alternativen en hel del. Jag menar att 

det kan vara ett bra mått på färdriktningen – den inriktning av politiken som intagna 

på anstalt skulle vilja se, om de hade något att säga till om. I så fall skulle tre 

fjärdedelar av alla pengar satsas på vårdgaranti och förebyggande åtgärder, en 

mindre del av pengarna skulle gå till droginformation, medan kontrollåtgärderna 

knappt skulle få plats i budgeten. Vård och socialt förebyggande prioriteras ungefär 

lika högt, totalt sett. Intagna med missbruk avsätter dock generellt mer fiktiva 

pengar till vårdgarantin än intagna utan missbruk, som tenderar att prioritera 

förebyggande åtgärder högre. 

Tillsammans med de synpunkter som framkommit i diskussionerna innebär detta ett 

stöd för kravet om omfördelning av resurser från kontroll och inlåsning till vård och

förebyggande åtgärder. Det handlar om ett tydligt ställningstagande för en 

socialpolitisk lösning av narkotikafrågan. 

Tre genomgående teman 

Jag vill inte ge en bild av enighet inom fångkollektivet, för någon sådan finns inte. 

Men det är å andra sidan lätt att samla de muntligt framförda åsikterna under tre 

rubriker. Samma sak gäller de skriftliga kommentarerna som spontant nedtecknats i 

enkäten och i den här artikeln kommer att användas för att exemplifiera åsikterna. 

Det handlar om tre genomgående teman: 

- repression fungerar inte 

- narkotika måste hanteras i ordnade former som begränsar skadeverkningarna 

- samhället måste ställa materiella resurser till förfogande om missbruket ska minska 

Massivt mot repression 

Repressionens effekter var ett stående inslag i diskussionerna på anstalterna. Vad 

som framkom kan beskrivas som ett massivt ställningstagande mot de repressiva 

inslagen i narkotikapolitiken. Argumentet är att tvångsåtgärder för det första saknar 

positiva effekter på missbruket och för det andra medför negativa sidoeffekter, även 

kallade kontrollskador. 

”Vad gäller tvång fungerar det nästan aldrig – egen erfarenhet.” 

(Anstalten Färingsö, 010606) 

”Istället för att jaga narkomaner så låt dom knarka i fred och respektera det. Satsa 

pengarna på tjejer och killar som vill sluta.” 

(Anstalten Högsbo, 010530) 

”Satsa på ungdomen, inte på gamla narkomaner som inte vill sluta. LVM mm ger 

inget positivt resultat, endast frivillighet ger positiva effekter” 

(Anstalten Sagsjön, 010810) 

Repressionen saknar effekt på missbruket. Jag vet inte hur många gånger jag har 

fått höra dessa och liknande synpunkter. För alla som jobbat eller levt med 

narkomaner är det ingen nyhet, många har konstaterat detta för länge sedan. Men 

det måste framhållas, eftersom det är grundläggande. 

Kontrollskadorna diskuteras också mycket. De repressiva inslagen i politiken får 

efterverkningar på sådant som inte har direkt med missbruket att göra. De ständigt 

upprepade tvångsinsatserna upplevs som meningslösa och nedbrytande av 

personerna som utsätts för dem. Det finns väldigt lite förståelse för varför de skulle 

vara nödvändiga. Det gäller både i stort och smått – från enskilda urinprov till 

fängelsestraffet som sådant.

”Ta bort tvångspissprovet som polisen får göra vid misstanke om påverkad person. 

Många råkar väldigt illa ut, typ indrag av körkort vilket kan leda till arbetslöshet etc.” 

(Anstalten Norrtälje, 010709) 

”Sluta med kollektiv bestraffning. Är man inte slut blir man det vid muck.” 


”Att dessa långa straff för narkotika slår tillbaka mot samhället i det samhällsförakt 

som automatiskt föds i fängelse.” 


Angeläget minska skadorna 

Min uppfattning är att det på anstalterna finns en förståelse av narkotikamissbruket 

som ett i grunden socialt problem. Mycket talar för att denna förståelse är mer 

utvecklad bland fångar än bland beslutsfattare. Direkt efter att ha deltagit på den 

stora narkotikamässan i Malmö, besökte jag Helsingborgsanstalten för att prata 

narkotikapolitik. Det var i mitten av maj och kontrasten mellan uppfattningarna 

milsvid. De ideologiska resonemangen om dubbla signaler genomsyrade mässan, 

medan diskussionerna på anstalten utgick från ett reellt existerande problem. Där 

fanns inget utrymme för pompösa påståenden om ett narkotikafritt samhälle. 

Grundinställningen var att narkotikan är här för att stanna så länge samhället ser ut 

som det gör. Utifrån det kretsade diskussionen på den anstalten – och flera andra 

anstalter – kring hur man skulle kunna hitta nya lösningar på problemet. 

Det framfördes oräkneliga konkreta och konstruktiva förslag. En del av förslagen 

handlade om hur skadeverkningarna av narkotikahanteringen kan minskas genom 

att se till att den sker i mer ordnade former. 

”För att riktigt få kontroll över drogerna i ett land måste staten ta över 

försäljningen.” 


”Ge missbrukare som har knarkat 10 år och mer narkotika på recept och på så sätt 

få ner kriminaliteten och missbruket.” 

(Anstalten Helsingborg, 010516) 

”Metadonplatser efter det faktiska behovet, istället för som nu kvotering.” 


De konkreta förslagen överensstämde ofta med de projekt för skademinskning som 

redan är verklighet på flera håll i Europa. En stor andel av fångarna som deltog i 

diskussionerna förespråkade avkriminalisering av vissa droger, avkriminalisering av 

eget bruk, sprututbytesprogram, legal förskrivning av droger genom apoteket om 

man kan uppvisa ett dokumenterat beroende, samt ersättningspreparat till de som

ehöver. 

Mer resurser 

Om man hamnat snett i tillvaron måste man få tillgång till redskapen för att komma 

på fötter. Många gav på olika sätt uttryck för åsikten att samhället måste ställa 

materiella resurser till förfogande om missbruket ska minskas. 

”Om man väntar tills barnen börjar skolan är det oftast för sent och då krävs större 

insatser än om man fixar familjen redan från början.” 


”Även om det låter bra så tror jag att ingen bryr sig att jag får mucka ut med 

ingenting. Skjuter över ansvaret på socialen och sen är det rundgång igen.” 


”Framför allt borde återanpassningsmöjligheterna till samhället utvecklas radikalt.” 

(Anstalten Kalmar, 010518) 

Man kan invända att detta är en allmän inställning som delas av de flesta i 

samhället, sannolikt även kriminalvårdens chefer. Problemet är att 

resursperspektivet lätt hamnar i bakvattnet; andra saker prioriteras betydligt högre. 

För att uppnå en förändring av de problem som ständigt påtalas av bland annat 

fångar, krävs att man ger upp den abstrakta kampen mot droger, gör avkall på 

säkerhetstänkandet, och istället prioriterar den sociala sidan: arbete, boende, sociala 

relationer, skuldsanering, behandling och utbildning. 

Totalt sett handlar det om stora förändringar. Men det är inte säkert att det krävs 

några stora uppoffringar för att förändra situationen för enskilda individer som är i 

missbruk. 

”Om jag får hjälp att få körkort till lastbil kommer jag aldrig att använda droger” 


”Att lättare kunna få t ex P34 för att det är för mycket myndighetsrabbel, det är det 

som gör att jag inte söker vård” 

(Anstalten Karlskoga, 010605) 

”Att varje kvinnofängelse ska ha en kurator. Kvinnor har det svårare än män i en 

sådan här miljö. Behov att få tala ut!” 

(Anstalten Sagsjön, 010810) 

Varför?

Många narkomaner kan över huvud taget inte förstå varför de måste vara i fängelse. 

Det gör inte jag heller. Narkotikamissbruk kan inte förstås genom domstolarnas 

begreppsvärld, där det förekommer som ”grov varusmuggling”, ”innehav” eller 

”olovlig körning”. Det är inte heller ett problem som polisen, tullen, eller 

kriminalvården någonsin kan lösa. Missbruk av narkotika är ett socialt problem och 

måste lösas som sådant. Det påverkas bara marginellt av information, förbud, goda 

råd, ultimatum, polisinsatser och fängelsestraff. Vad man från samhällets sida kan 

göra är att bemäktiga individer att ta sig ur en social situation där missbruk och 

kriminalitet är det sätt att leva som ligger absolut närmast till hands medan andra 

alternativ är avlägsna. Det vore att se på problemet från en annan synvinkel. Den 

nuvarande politiken att frihetsberöva narkomaner i form av fängelse är inte 

försvarbar. Ett civiliserat samhälle kan inte reagera på sociala problem med ett 

strafftänkande som enbart förvärrar ursprungsläget för de människor som är allra 

närmast berörda. Men i stor utsträckning är det så idag. 

I nästa nummer av Oberoende redovisas fler resultat från enkätundersökningen. Det 

blir en genomgång av vilken hjälp man som narkoman har möjlighet att få under 

tiden i anstalt. 

Referenser: 

Kriminalvårdens redovisning av drogsituationen 2000, KVS 2001 

SOU 2000: 126, Vägvalet, Narkotikakommissionens slutrapport 

Tham, Henrik, ”Ett icke önskvärt remissvar”, opublicerat manuskr., april 2001

”Harm reduction” – inte antingen eller, utan både och 

I snart femton år har narkotikadebatten kretsat kring konflikten mellan ”det 

narkotikafria samhällets politik” och en politik som försöker minska skadorna av 

droganvändning, ”harm reduction”. Sverige och Holland har kommit att symboliserat 

polariseringen mellan dessa två förhållningssätt. Sverige och Holland är båda rika 

välfärdsstater. Båda länderna uppfattar narkotikamissbruket som ett avsevärt 

samhällsproblem. Båda länderna satsar stora summor i arbetet mot narkotika och 

missbruk. Båda länderna har ungefär lika många tunga missbrukare. Trots likheterna 

mellan de två länderna har de valt helt olika strategier i narkotikabekämpningen. 

Varför? Och vart leder en extrem ”harm reduction” politik, eller dess motsats, en 

total fixering vid det ”narkotikafria samhället”? 

En del av förklaringen till de olika synsätten är att det finns avsevärda kulturella och 

andra skillnader som påverkar ländernas inställning och handlande. Det holländska 

samhällsbygget och traditionen är avsevärt mer liberalt och individualistiskt jämfört 

med den svenska kollektivistiska folkhemsmodellen. Ländernas geografiska läge 

spelar en betydande roll för narkotikans infiltration i samhällets olika delar. Holland 

ligger mitt i det folkrika Europa och har världens nästa största hamn inom sina 

gränser. Sverige ligger i Europas utkant och med betydligt mindre potentiella 

narkotikamarknader att exploatera. I Holland blev det tunga narkotikaproblemet 

tidigare ett synbart och stort problem som måste hanteras. I Sverige har det tunga 

missbruket omfattning först under den senaste tioårsperioden nått den holländska 

nivåerna. Holländerna valde att göra en distinktion mellan tunga och lätta droger, 

vilket innebar att de riktade sina polisiära insatser mot den grova 

narkotikabrottsligheten och mot de missbrukare som uppträder störande för 

allmänheten, men inte mot den enskilde missbrukarens egna konsumtion. I Sverige 

gjordes inte distinktionen mellan tunga och lätta droger. Och en stor del av de 

polisiära insatserna kom att riktas mot de enskilda missbrukarnas konsumtion. 

Holländska framgångar – svensk isolering 

Den holländska formen av ”harm reduction” har åtminstone i ett avseende varit 

framgångsrik. Holländarna har lyckats få en bred uppslutning för sina idéer i de 

flesta EU-länderna. Skickligt har de agerat på internationella konferenser när de 

presenterat resultat från olika undersökningar till stöd för sina uppfattningar. De drar 

sig inte för att öppet diskutera den egna politikens problem. De har varit pålästa och 

noga granskat motståndares argument. I femton års tid har de argumenterat för 

sina uppfattningar. Till en början möttes de av stor skepticism, men allteftersom har 

deras uppfattningar vunnit gehör och harm reduction insatser är nu en integrerad del 

i alltfler EU-länders narkotikapolitik. 

I stark kontrast till holländarnas agerande i europasamarbetet står Sveriges. Under 

mitten och slutet på 80-talet ställde sig svenska talare upp på rad och fördömde den 

holländska politiken samtidigt som den svenska ”narkotikafria samhällets politik” 

hyllades. Den svenska argumenteringen kom sällan längre än ”Vi ger oss aldrig!”. 

Efter ett antal år med sådana manifestationer kom de svenska talarna alltmer att 

uppfattas som förutsägbara och ointressanta att lyssna på. De svenska 

internationella framträdande blev under 90-talet alltmer ohållbara och tonades ner. 

Fakta pekade på att Sverige höll på att få ett allt större narkotika-problem som 

dessutom alltmer liknade övriga Västeuropas. Från mitten slutet av 90-talet har den 

svenska profilen märkbart dämpats och Sverige är i de flesta narkotikapolitiskt 

kontroversiella frågorna isolerat i EU-samarbetet. 

”Harm reduction” i svensk tappning 

Trots att den svenska narkotikaretoriken i huvudsak avfört ”harm reduction” insatser 

som en ”uppgivenhetens politik” eller raljerat med ”harm reduction är harm 

production” så finns det tydliga inslag av skademinskande insatser i den svenska

politiken. De svenska metadonprogrammen som sammantaget tillåter plats för 800 

opiatmissbrukare är långt ifrån en marginell ”harm reduction” åtgärd. Behandling 

med buprenorfin, i dagligt tal subutex, ökar snabbt och saknar dessutom det strikta 

regelverk som kännetecknar metadonprogrammen. Sprutbytesprogrammen i Skåne 

– som nu är hotade – är en typisk ”harm reduction” åtgärd. Även om skademinskade 

åtgärder på ett ideologiskt plan avfärdas så har de vunnit intrång bland de dagliga 

insatserna för att hjälpa missbrukare. Härbärgen, lågtröskelställen, 

omvårdnadsboende är delvis uttryck för insikten att alla missbrukare inte kan förmås 

gå in i vård och bli drogfria, men att de trots allt har rätt till social omsorg på basal 

nivå. 

”Harm reduction” politikens möjligheter 

Att erbjuda missbrukare vissa skadelindrande insatser effektiviserar och humaniserar 

narkotikapolitiken. Effektiviserar genom att minska den narkotikarelaterade 

dödligheten, kriminaliteten och utanförskapet. Ett humanitärt förhållningssätt gör 

missbrukaren mer benägen att ha kontakter med de hjälp- och vårdinsatser som 

behövs när han eller hon vill försöka att avbryta missbruket. För att sådana positiva 

”harm reduction” insatser ska bli en integrerad del i den svenska narkotikapolitiken 

måste följande förutsättningar uppfyllas: 

Den egna konsumtionen av narkotika avkriminaliseras 

Eftersom det är illegalt att vara narkotikamissbrukare kan det tyckas ologiskt att 

erbjuda vård- och hjälpinsatser som kan uppfattas underlätta en kriminell handling. 

En ideologiskt förblindad vän av ordning hävdar självfallet att det är orimligt att dela 

ut rena sprutor till narkomaner, eftersom dessa kommer att användas för att begå 

en kriminell handling. En avkriminalisering av det egna bruket är en förutsättning för 

en humanitär och realistisk narkotikapolitik. 

Den nuvarande tvångslagstiftningen, LVM, för vuxna missbrukare revideras 

LVM lagstiftningen är i huvudsak en samhällelig skyddslag och inte till för att 

underlätta en långsiktig rehabilitering. Inför istället en akutlag som räddar liv, utan 

att kränka missbrukaren och därmed riskera att göra honom alltmer 

behandlingsresistent. Lagen ska användas när missbrukarens beteende är att 

betrakta som en akut psykos, d v s missbrukaren har tappat greppet om tid och 

rum. En sådan lag har en maxtid för tvånget på en månad. En omarbetning av 

tvångets lagreglering och innehåll gör det möjligt att rädda liv utan att försvåra en 

senare varaktig förbättring av missbrukarens liv. 

Utforma narkotikapolitiken på en realistisk grund, skrota ”det narkotikafria 

samhällets” politik 

Ingen tror på allvar att det går att upprätta ”ett narkotikafritt samhälle”. En realistisk 

politik tar sin utgångspunkt att det alltid kommer att finnas narkotika i olika stora 

mängder, till olika priser under olika tidsperioder. Politiska överväganden och 

insatser leder obönhörligt fel om insatserna inte utgår från verkligheten att det finns 

narkotika och missbruk och att det också alltid kommer att finnas. 

Erkänn och inse att alla missbrukare inte vill eller kan upphöra att använda droger 

I detta konstaterande ligger att ingen blir drogfri som själv inte vill det. Drogfrihet 

går inte att lagstifta, vårda eller hota fram. Utifrån detta är det rimligt att erbjuda 

omvårdnad, skadelindrande insatser och rehabiliteringsinsatser, såväl 

farmakologiska som icke-farmakologiska till missbrukare. 

Dessa förändringar kan väl inordnas i en restriktiv narkotikapolitik. Det är en politik 

som är repressiv mot den organiserade narkotikabrottsligheten och restriktiv i sin 

syn på narkotikaanvändning. En politik som är trovärdig i det förebyggande arbetet 

och dessutom rehabiliterande utifrån den enskilde missbrukarens förutsättningar. 

”Harm reduction” politikens faror och begränsningar. 

Renodlade ”harm reduction” förespråkare är i tal och skrift ofta starkt klienttillvänd,

men i praktiken visar man liten tilltro till att missbrukare – om de ges rimliga 

möjligheter – själva skulle kunna bli aktiva och ta ansvar för sin rehabilitering. Detta 

leder i sin tur, till ett oengagemang för människan bakom missbruket och i 

förlängningen reduceras ett drogberoende till enbart en medicinsk fråga. Därmed 

riskerar den drogfria rehabiliteringens möjligheter och fördelar – när den lyckas – att 

grovt underskattas. Sådana tendenser kan redan idag skönjas inom den medicinskt 

baserade narkomanvården i Sverige. Bland läkare finns de som öppet eller mer 

fördolt hävdar att drogfri behandling inte uppvisar några positiva resultat i 

förhållande till behandling med subutex eller metadon. Återigen ett förödande 

antingen- eller tänkande. 

En i verklig mening negativ drogliberalism är en politik som inte bryr sig om vad som 

händer med missbrukarna, utan bara är intresserad av att de inte ställer till problem 

för sin omgivning. En långt driven medicininriktad ”harm reduction” politik går att 

förena med en ”drogliberal” politik utifrån den egoistiska maximen ”sköt dig själv och 

skit i andra”. Den holländska fixeringen vid störande beteende – nuisance – i 

samband med missbruk kan ses som ett uttryck för detta. Mot missbrukare som är 

stökiga och störande finns liten tolerans, sådant beteende omfattas inte av den 

holländska ”liberalismen”. ”Harm reduction” övergår då till att bli en social och 

medicinsk kontroll av missbrukarna, istället för försök till en verklig rehabilitering. 

Antingen- eller tänkandet – socialpolitikens fallgropp 

Antingen- eller tänkandet är ett hot mot förnuftigt tänkande och handlande inom 

socialpolitiken. Fattiga och marginaliserade människor klumpas ihop och uppfattas 

som en enhetlig grupp som ska tuktas. Så är fallet med långvariga 

socialbidragstagare, de som uppfattas som ”utflippade” ungdomsgrupper, 

prostituerade, hemlösa, tiggare eller alkohol- och narkotikamissbrukare eller andra 

som uppvisar ett ”onormalt” beteende. Mot socialbidragstagare har förnedrande 

modeller ständigt kommit i ropet, den sk Uppsalamodellen och Aktivitetsgarantin den 

så kallad Agan är exempel på det. Rejvkommissionens härjningar i vissa 

ungdomsgrupper är ett annat exempel. Kriminaliseringen av prostitutionen tenderar 

att göra gatuprostituerade än mer sårbara och utsatta. Förslag om att förbjuda 

tiggeri och kräva drogfrihet av den som vill ha tillgång till en härbärgesplats följer i 

samma tradition – övertro på moroten och piskan som medicin mot oönskade sociala 

beteenden. 

Den svenska narkotikapolitiken har till stora delar havererat. Det är inget 

kontroversiellt påstående. Narkotikakommissionens slutbetänkande ”Vägvalet - den 

narkotikapolitiska utmaningen” ger en rättvisande bild av sammanbrottet. 

Sammanbrottet är både ideologiskt – kollapsen för det narkotikafria samhällets 

politik – och ekonomiskt – genom de ständiga neddragningarna av resurserna till 

vården. När allt fler både ser och medger detta finns risk att krav på en ny 

medicinskt inriktad narkotikapolitik får fotfäste. Den ena ytterligheten, 

represivitetens politik, kan komma att avlösas av en annan ytterlighet, den renodlad 

medicinska ”harm reduction” politiken. Den svenska narkotikapolitikens rigiditet 

bäddar tyvärr för framtida ”harm reduction” överdrifter även i Sverige. 

Alec Carlberg 


Att sätta ner foten i narkotikapolitiken 

Lars Engqvist på fel departement? 

Av Sonja Wallbom 

Ingress/Det har under senare år blivit modernt i svensk politik att ”sätta ner foten”. 

Det betyder på normalsvenska att man bestämmer sig för en inriktning, väljer en 

handlingslinje eller deklarerar en ståndpunkt. Att sätta ner foten är ett bevis på 

handlingskraft och beslutsförmåga. Dessvärre betyder det inte alltid att det finns en 

bärande analys eller ett kunskapsunderlag för vare sig handlingskraften eller 

beslutsförmågan. 

Lars Engqvist har under sin tid som socialminister inte varit särskilt alert i 

narkotikadebatten. Han har fått mycket kritik för sin frånvaro, både i fysisk mening 

vid större konferenser, men också för avsaknaden av en aktiv hållning i 

narkotikafrågan. Nu har socialministern sällat sig till fotnedsättarna genom den 

narkotikaproposition som kommer att föreläggas Riksdagen inom kort. Vad är det då 

som Engqvist kommer att arbeta för och vad innehåller förslagen? Finns kunskapen 

och analysen? Det är trist att konstatera att så inte är fallet. Engqvist står för samma 

retorik, samma mekaniska syn på missbruk och beroende, samma repressivitet och 

samma blindhet för frågans komplicitet som sina föregångare – oavsett politisk 

tillhörighet. Han kör samma mantra och försöker upprätthålla samma myter. 

Myterna styr 

Den första myten är att svensk narkotikapolitik varit framgångsrik. 

Det är inte sant. Alla siffror pekar på motsatsen. Dessutom tål det väl att diskuteras 

om det var narkotikapolitiken eller den generella välfärden som höll antalet 

narkotikaanvändare nere under åttiotalet. En aktiv socialpolitik, en förhållandevis låg 

bostads- och arbetslöshet, ett brett vårdutbud var några faktorer som sannolikt 

spelade en större roll i det sammanhanget. Människor med hjälpbehov hade ännu 

inte blivit varor som köptes och såldes till lägstbjudande i den fiktiva marknad som 

socialtjänsten förvandlats till. 

Den andra myten är att det skall vara svårt att knarka och lätt att få vård. 

Idag är det näst intill omöjligt att få vård i något avseende som narkotikaberoende. 

Och svårt att knarka har det alltid varit. 

Bristen på vårdplatser får inte beblandas med krav på fler tvångsplaceringar. Så 

länge det fanns en frivilligvård att vända sig till, var antalet tvångsplaceringar 

betydligt färre än nu. Detta är helt logiskt, eftersom tvångsvård, enligt 

Socialtjänstlagen, endast får tillgripas när alla frivilliga vägar misslyckats. 

Tvångsplaceringar får inte vara det enda alternativet till förnedringen i livet på 

gatan. 

Engqvist borde, för att få igång uppbyggnad av den raserade frivilligvården, fundera 

på att återinföra statsbidrag till narkomanvården eftersom de kommunala 

ekonomierna alltid sätter narkomanvård nederst på prioriteringslistan. Några sådana 

förslag återfinns inte i den kommande propositionen. 

Sverige har den högsta dödligheten bland narkotikamissbrukare jämfört med andra 

europeiska länder. Här behandlas narkotikamissbrukaren som kriminell och inte som 

den vårdbehövande person han eller hon är. 

Den tredje myten är att den restriktiva (läs: repressiva) politiken varit framgångsrik. 

Det finns ingenting som tyder på att repressionen förmått hålla 

narkotikakonsumtionen nere. Kriminaliseringen av narkotikaanvändandet har det

inte. De allt hårdare fängelsestraffen har det inte. Rejvkommissionens, och liknande 

aktörers, vilda-västernmetoder har det inte. Förlängd tvångsvård inom 

Socialtjänsten har det inte. 

Tvärtom har många skrämts undan från den offentlighet där de både hade kunnat få 

hjälp, rehabilitering och information. 

Missbruk styrs inte av lagar. 

Den fjärde myten är att Sverige inte får ge dubbla budskap i sin inställning till 

narkotika. 

Svenska regeringar har investerat mycket prestige i narkotikafrågan, både här 

hemma och i världen. 

–”Vi har rätt och resten av världen har fel, vi vet vad som skall göras och hur man 

gör det” 

har man hävdat i ett par decennier. Med en så hög svansföring har man tagit 

munnen så full att det inte finns utrymme för några tveksamheter eller att ta till sig 

andra länders erfarenheter. Det blir också allt svårare att medge misstag, att 

modifiera eller öka handlingsalternativen. Sverige vet och kan och vi kan inte kosta 

på oss att tala om flera parallella handlingsvägar. 

Rädslan för dubbla signaler hindrar Sverige från att satsa på skademinskning. Det är 

cyniskt att hävda att hjälp till rehabilitering är ett dubbelt budskap. Vi vet alla, 

liksom när det gäller kriminalvården, att befattning med narkotika är olagligt. En 

absolut majoritet av det svenska folket kan skilja mellan detta och att satsa på hjälp 

till utsatta människor. 

Ett exempel på detta är sprutbytesprogrammet i Skåne där propositionen föreslår 

nedläggning av detta just med hänvisning till de dubbla budskapen; det är ju 

förbjudet att knarka, då kan man inte tillhandahålla rena sprutor. Att programmet 

räddar liv, skyddar mot sjukdom, minskar smittspridning och ger en kontaktyta för 

vidare rehabilitering bortser man därför från. 

Svensk narkotikapolitik leder till att marginalisera och kriminalisera människor i 

stället för att rehabilitera och integrera dem. 

Den femte myten är att Sverige skall bli narkotikafritt. 

Engqvist hävdar att Sverige kommer att vara narkotikafritt inom tio år (Riksdag & 

Departement nr 19, 2001). Inte ens Kinas stängda gränser lyckades med det 

företaget. Inte ens våra fängelser kan garantera en knarkfri miljö för de intagna. 

Lars Engqvist tänker råda bot på det genom ”att göra ett antal fängelser helt 

narkotikafria genom ökad isolering av fångarna och större vårdresurser” (Expressen 

22 augusti 2001). Menar han därmed att det skulle vara ok att knarka på de andra 

fängelserna och att man där inte skulle ha några vårdresurser? 

Om detta inte är en dubbel signal, är det svårt att begripa vad en sådan är. 

Inget nytt 

Lars Engqvist tillför inget nytt till svensk narkotikapolitik. Han säger att 

”Narkotikakriget” skall återupprättas. Det han framfört så här långt visar att han 

menar kriget mot missbrukaren och inte narkotikan. Han säger det vid upprepade 

tillfällen i intervjuer och på konferenser. 

Detta överordnade mål leder till att det mesta som sedan följer enbart blir moralism 

och politisk retorik, där man aldrig kan ha flera strategier, aldrig kan göra två saker 

samtidigt.

Denna inställning till narkotika leder nämligen till att andra, t ex förebyggande, 

insatser kommer att präglas av just detta: Riskabla eller utsatta ungdomsmiljöer 

skall interveneras av polis och inte föräldrar och socialarbetare. Information kommer 

inte att ges utifrån balans och kunskap utan som en skrämselåtgärd. 

Det man skulle önska sig är en socialminister som talade om svensk socialpolitik, 

som insåg att narkotikafrågan ingick i en större social kontext. Drogfrågorna svävar 

inte fritt, missbruket drabbar inte blint. Missbrukaren är en människa som ingår i ett 

sammanhang och skall ha samma rätt som andra medborgare till skydd, 

rättsäkerhet, omvårdnad och goda livsvillkor. Varje rehabiliterad missbrukare är en 

vinst för samhället, en vinst för den enskilde och en viktig länk mindre i 

försäljningskedjan av narkotika. För en samlad strategi bör en socialminister givetvis 

samråda med andra, justitieministern t ex. Men socialministern, om någon, måste se 

rågången mellan socialpolitik och andra sektorers insatser.

Från läkemedelsutskottet 

-------------------------------- 

Ökad förskrivning av sömnmedel till barn och ungdomar 

I en kommentar i Metro till Gunnar Bergendahls artikel i senaste numret av 

Oberoende (2-3/2001) skriver professor Björn Berman på Läkemedelsverket: ”Vi vet 

att depressionerna ökar i samhället och att sömnrubbningar kan vara en del av det”. 

Gunnar Bergendahl svarar här. 

Vad jag anser att vi vet är att behandlingen med läkemedel mot depressioner ökar 

och det är inte riktigt samma sak som att depressionerna ökar. Vidare är det troligen 

så att sömnrubbningar vid depression i första hand behandlas med sederande 

antidepressiva, till exempel Remeron, och då hela dygnsdosen till natten. Berman 

skriver också att det är små tal som det handlar om. Antalet kvinnor mellan 20 och 

24 år uppgår omkring 300 000. Fyra promille av det är 1 200. I de kliniska studier 

som jag medverkar i och som godkänts av Läkemedelsverket har det förekommit 

låga ensiffriga multipler av 20. Vad man emellertid kan diskutera är om 3 är 4,44 

eller 3,45 men det gör inte så stor skillnad eftersom det är en tendens som jag 

beskriver. När Björn Berman började på Läkemedelsverket så var Apotekets statistik 

ett urval men sedan 1996 är det fullmaterial. 

Avslutningsvis skulle jag vara mer intresserad av att representanter för 

kontrollmyndigheten ägnade sig åt att kritiskt granska nya trender på 

läkemedelsområdet i stället för att komma med svepande formuleringar. Detta skulle 

dessutom styrka känslan av Verkets oberoende. 

Gunnar Bergendahl, leg. Receptarie 

------------------------------------------------------ 

Vem betalar ? 

Läkemedelsutredningen vid Socialstyrelsen uppskattar att läkemedelsindustrin lägger 

ned mellan tre och fyra miljarder kronor på marknadsföring, utbildning och 

information per år i Sverige. Landstingen prioriterar inte utbildningar för läkarna, och 

läkemedelsföretagen har i praktiken tagit över ansvaret för läkarnas 

vidareutbildningar, säger landstingsförbundet. Företagen betalar även för läkarnas 

resor, uppehälle och kost, utgifter som enligt ett avtal mellan landstingsförbundet 

och industrin skall betalas av huvudmannen landstingen. Utbildningar är det 

naturliga umgängessättet för företagen och läkarna berättar en marknadschef på 

Läkemedelsindustrins förening. I Sverige finns totalt 28 000 läkare och enligt 

branschens egna beräkningar satsar man omkring 18 000 kronor per läkare och år. 

Varje läkare skriver i genomsnitt ut läkemedel för 730 000 kronor per år. Vid 

landstingsförbundet anser man att möjligheter helt saknas för bedömning av kvalitén 

på utbildningarna. Socialdepartementets läkemedelsutredare Olof Edhag hävdar att 

de skenande läkemedelskostnaderna beror på dessa förhållanden. Under 

innevarande år har kostnaderna stigit med över en halv miljard kronor. Påverkan 

från företagen leder till att läkarna skriver ut dyrare mediciner än nödvändigt. Enligt 

beräkningar gjorda i Skåne skulle landstingen där kunna spara hundra miljoner 

kronor per år om läkarna alltid skrev ut billigare likvärdiga mediciner. 

Utbildningskostnaderna läggs dessutom på medicinkostnaderna. Uppfattningarna går 

i sär om huruvida läkarna påverkas av resorna eller inte. ( Johnson, Ylva ”Företag 

betalar läkares kurser” DN 01 07 08.) 

------------------------------------------------------------------------------------ 

Har Du erfarenheter av bruk av Imovane, Stilnoct, Zopiclon eller Sonata?

Kontakta RFHL! 

Allt fler som fått dessa läkemedel ringer till oss och är oroade över biverkningar och 

utsättningsproblem. Många har fått medlen som ersättning för bensodiazepiner när 

läkaren. 

Ansett att patienten bör byta preparat, något som inte förefaller vara helt 

oproblematiskt. 

Vi är tacksamma för att få mer information genom Dina erfarenheter av läkemedels 

effekter, utsättningsproblem och preparatbyten. Har du till exempel fått dessa 

läkemedel i kombination med annan medicin? Ring, faxa eller skicka e-post till RFHLs 

läkemedelsutskott. 

tel. 08-34 15 65, fax 08-33 58 66, e-post: info@rfhl.se 

-------------------------------------------------------------------------

Narkotikamissbruk och marginalisering 

Av Börje Olsson 

Ingress/Under 1980-talet och en bit in på 1990-talet andandes många optimism när 

det gällde att komma till rätta med narkotikaproblemen. Den narkotikapolitiska 

vägen låg utstakad och med vissa skärpningar, t.ex. kriminalisering av 

narkotikamissbruk (1988), förlängning av den maximala vårdtiden enligt LVM (1989) 

och möjligheter för polis att tvångsmässigt ta blod- och urinprov vid misstanke om 

eget bruk (1993), började en och annan till och med tro att det snart skulle vara 

möjligt att ”stampa ut” narkotikamissbruket och förverkliga utopin om ett 

narkotikafritt samhälle. 

Så kom den ekonomiska krisen, närmandet till EU, Sovjetsystemets sönderfall och 

Balkankrisen. Och i ett slag fanns knappast någon grund kvar för en sådan optimism. 

Allt fler rapporter började komma från verksamma på fältet om att 

narkotikasituationen höll på att förvärras. Detta bekräftades också av såväl CANs 

olika undersökningar som av den narkotikarelaterade statistiken. Fler ungdomar 

testade narkotika, dödligheten bland narkotikamissbrukarna ökade och polis och tull 

beslagtog allt större mängder narkotika. 

Bakbunden narkotikakommission 

Något ifrågasättande av innehållet i den svenska narkotikapolitiken kom dock inte 

från officiellt håll, utan mera av samma medicin var det som gällde. Däremot 

uttrycktes en allmän oro för situationen vilket bland annat ledde till att en särskild 

narkotikakommission tillsattes. I direktiven från 1998 slogs emellertid fast att 

”Kommissionen skall i sitt arbete utgå från den restriktiva grundsyn som präglar 

svensk narkotikapolitik /…/ Målet att på sikt skapa ett narkotikafritt samhälle skall 

ligga fast” (Narkotikakommissionen, 2000, s. 340). Därmed bakbands händerna på 

kommissionsledamöterna redan från början när det gällde det grundläggande 

innehållet i politiken. Även Socialdepartementets initiativ till forskning kring 

narkotikamissbruk bland sociala marginalgrupper – genomfört inom ramen för det 

s.k. Max-projektet – kan ses mot bakgrund av oron för utvecklingen. De fyra Maxrapporter 

som publicerats visar alla på att narkotikasituationen på olika sätt 

förvärrats. I det följande görs en kort sammanfattning av projektets resultat. 

Långt ifrån målet 

Redan i projektets första rapport, där befintlig forskning och statistik på 

narkotikaområdet samt resultat från intervjuer med ”nyckelpersoner” analyserades, 

konstaterades att Sverige sannolikt befann sig längre från de officiella 

narkotikapolitiska målen än någon gång tidigare (Guttormsson, et al, 1999). Den 

övergripande målsättningen om ett narkotikafritt samhälle brukar officiellt brytas ner 

i delmålen; minskad nyrekrytering, förmå fler missbrukare att sluta samt minska 

tillgången på narkotika. CANs skol- och mönstringsundersökningar visar på tydliga 

ökningar i experimenterandet med narkotika under 1990-talet. Efter låga nivåer på 

1980-talet steg de till de genomsnittliga nivåerna för 1970-talet. 

Mönstringsundersökningarna visar på starka selektionsmekanismer. Bland samtliga 

18-åriga pojkar hade 17 procent prövat narkotika jämfört med omkring 40 procent 

bland dem som varken studerade eller arbetade. Den narkotikarelaterade statistiken 

visade dessutom att antalet personer under 25 år som slutenvårdats med diagnosen 

narkomani ökade med 44 procent mellan 1987-1996, att antalet unga misstänkta för 

narkotikabrott ökade och att det fanns en tendens till ökad dödlighet bland unga 

narkotikamissbrukare. Intervjuerna med personer på fältet visade på en samfälld 

uppfattning om att nyrekryteringen ökat. Några indikationer på att fler missbrukare 

förmåtts sluta kunde inte hittas. Tvärtom pekade det mesta på att färre etablerade 

missbrukare slutat. För detta talade de radikalt minskade resurserna till 

förebyggande arbete, vård och behandling som rapporterades från alla kommuner

som fanns representerade i intervjuundersökningen. Narkotikastatistiken pekar på 

samma tendens genom att medelåldern bland slutenvårdade, misstänkta och dömda 

för narkotikabrott steg samtidigt som antalet i de yngsta åldersgrupperna också 

ökade. Polisens och tullens beslagstatistik pekar på en ökad tillgång på de flesta 

narkotiska preparat under 1990-talet. Tolkningen stöds av sjunkande priser på den 

illegala narkotikamarknaden. 

Ökning av de tunga missbruket 

Max-projektets andra rapport redovisar resultat från en registerstudie av drygt 11 

000 personer som under åren 1987-1994 vårdats med diagnosen narkomani inom 

den slutna sjukvården (Svensson, 2000). Huvudsyftet var att spåra eventuella 

förändringar i gruppens levnadsförhållanden. Resultaten visar, föga förvånande, att 

gruppen generellt sett har en usel ekonomi, hög sjuk- och dödlighet, stor kriminell 

erfarenhet och ett osäkert boende. Utvecklingen över tid visar dessutom på en 

förskjutning mot en allt större marginalisering. Det kan dessutom noteras att antalet 

vårdade ökade under den studerade perioden samt att allt fler personer vårdades 

med opiat- och blandmissbruksdiagnoser. Speciellt uttalad var ökningen av 

opiatdiagnoser bland de yngre åldersgrupperna. 

Den tredje rapporten presenterar resultat från en landsomfattande kartläggningen av 

det tunga narkotikamissbruket i Sverige 1998 (Olsson, et al, 2001). Definitionen på 

tungt narkotikamissbruk är densamma som i de två undersökningar som tidigare 

genomförts, d.v.s. injektion av narkotika under den senaste 12-månaders perioden 

(oavsett frekvens) eller användning av narkotika dagligen eller så gott som dagligen 

under de senaste 4 veckorna (oavsett intagningssätt). De tidigare undersökningarna 

genomfördes 1979 respektive 1992. De skattningar som redovisats för dessa år har 

justerats något p.g.a. att det nu finns bättre statistiska metoder för att korrigera 

vissa felkällor. Den visar att ökningen av antalet tunga narkotikamissbrukare från 

1979 till 1992 varit relativt begränsad, från omkring 15 000 (13 500-16 500) till 

omkring 19 000 (17 000-20 500). Ursprungligen uppskattades antalet för dessa år 

till 12 000 respektive 17 000. Ökningen fram till 1998 har varit kraftigare och antalet 

tunga narkotikamissbrukare detta år uppskattas uppgå till omkring 26 000 (23 5000- 

28 500) personer. Den genomsnittliga årliga ökningstakten uppgår till drygt 2% (300 

personer) under den förra perioden och till drygt 6% (1 150 personer) under åren 

1992 till 1998. Den faktiska ökningen, sedan korrigeringar gjorts för ”avgångar” ur 

missbrukspopulationen genom dödsfall, lyckad behandling eller s.k. spontanläkning, 

blir omkring 800 tunga narkotikamissbrukare per år mellan 1979 och 1992 samt 

omkring 1 900 mellan 1992 och 1998. 

Värst i storstäderna 

Den regionala utvecklingen ser i stort sett ut som trenden för hela landet. Ökningen 

har dock varit större i de tre storstadsområdena än i övriga delar av landet. Störst 

ökning uppvisar Stockholms stad och övriga kommuner i Stockholms län. Bland 

storstäderna uppvisar Göteborg den minsta ökningen efter att hänsyn tagits till 

befolkningsförändringarna. 

Utvecklingen under i stort sett hela 1980-talet karaktäriserades av en tydlig 

minskning av antalet unga narkotikamissbrukare. År 1979 återfanns knappt 1 000 

personer i åldrarna under 20 år, vilket kan jämföras med knappt 300 under 1992. Till 

1998 ökade återigen nyrekryteringen av yngre tunga narkotikamissbrukare och 

antalet under 20 år steg till omkring 800 personer. Medelåldern i de tre 

undersökningarna har ökat från 27 år till 32 år respektive 35 år i den senaste 

undersökningen. Detta är framför allt en effekt av att många narkotikamissbrukare 

som återfanns tidigare år fortfarande var kvar i ett aktivt missbruk vid det nya 

undersökningstillfället. 

Amfetamin, heroin och cannabis dominerar bland de tunga narkotikamissbrukarna. 

Amfetamin har använts mest och varit det som oftast dominerat missbruksmönstret.

Inga större förändringar skedde mellan 1979 och 1992. Därefter har amfetaminets 

dominerande roll minskat. Inslaget av heroin har ökat påtagligt under framför allt 

1990-talet. 

Svår social situation 

I den fjärde rapporten redovisas resultat från en analys av samtliga heroindömda 17- 

29-åringar 1996 (Nilsson, et al, 2001). Efter rapporter om ett ökat heroinmissbruk 

bland unga, var syftet att se vilka grupper det rörde sig om genom att studera de 

dömdas levnadsförhållanden och livssituation. Undersökningen visar att de dömda 

nästan undantagslöst också själva var narkotikabrukare. 85 procent av dem kunde 

dessutom klassificeras som tunga narkotikamissbrukare. Utländska medborgare var 

överrepresenterade och ju grövre narkotikabrotten var, desto större 

överrepresentation. Av dem som dömts för grovt narkotikamissbruk var nästan 

samtliga utländska medborgare. Gruppen kan utan vidare sägas vara starkt 

marginaliserad. De kännetecknades inte bara av besvärliga uppväxtförhållanden med 

tidig kriminalitet som oftast föregått narkotikamissbruket, utan också av att deras 

aktuella situation präglades av arbetslöshet, bostadsproblem, beroende av bidrag, 

kriminalitet och umgänge med andra kriminella och missbrukare. Undersökningen 

bekräftar bilden av att rekryteringen till de mera allvarliga formerna av 

narkotikamissbruk fortfarande nästan uteslutande sker från socialt utsatta och 

marginaliserade grupper. 

Orealistiska förhoppningar på narkotikapolitiken 

Den samlade bild Max-projektet ger av narkotikasituationen kan utan vidare sägas 

bekräfta att den oro som låg bakom projektets tillkomst var befogad. Dessutom 

tycks inte situationen ha förbättrats efter den period som studerades i projektet 

(CAN, 2001). Bedömningen att vi står längre från att uppfylla de narkotikapolitiska 

målen än någonsin tidigare är sannolikt fortfarande riktig. Hur har den positiva 

utvecklingen under 1980-talet kunnat vändas i sin motsats? På grund av 

narkotikapolitiken hävdar säkert en del. Ja kanske, men i så fall bara till en del. I 

synnerhet när det gäller de ”stora” trenderna i narkotikautvecklingen kan man inte 

förvänta sig att den nationella narkotikapolitiken har någon avgörande inverkan. 

Andra faktorer som ett lands geopolitiska läge i förhållande till 

narkotikamarknaderna, arbetslöshet, marginalisering och andra sociala förhållanden 

är i detta avseende mera betydelsefulla (Lenke och Olsson, 1996). Ungdomars 

experimenterande med narkotika, liksom drogernas roll i olika ungdomskulturer är 

sannolikt också mera påverkat av faktorer som ligger utanför den egentliga 

narkotikapolitiken, t.ex. internationella eller globala tendenser och influenser. 

Däremot är det rimligare att anta att narkotikapolitiken, inom de antydda 

strukturella ramarna, har en mera direkt inverkan på den faktiska livssituationen för 

olika grupper av missbrukare, t.ex. kriminalitet och marginalisering samt sjuklighet 

och dödlighet. 

Om vi bortser från de orealistiska förhoppningarna om att narkotikapolitiken skulle 

kunna leda till det narkotikafria samhället, är det ändå så att svensk narkotikapolitik 

står inför ett antal avgörande utmaningar. Alldeles oavsett om man önskar en 

kvalitativt annorlunda politik eller – som Narkotikakommissionen antyder – en 

restaurering av den gamla ”upptrampade” narkotikapolitiska vägen, måste 

trovärdigheten och legitimiteten i politiken, framför allt oss unga, vara en 

huvudfråga. Den starka kopplingen mellan alkoholproblem och narkotikamissbruk 

som så ofta dokumenterats kommer med stor sannolikhet att ställa till problem i takt 

med att alkoholpolitiken liberaliseras. Dessutom har 1990-talet inneburit att det 

vuxit fram en stor grupp ”kroniska” narkotikamissbrukare som det inte finns resurser 

för att hjälpa. Visserligen har vi också tidigare haft många tunga 

narkotikamissbrukare med dålig prognos, men de offentliga resurserna och de 

narkotikapolitiska ambitionerna har i en bemärkelse ”osynliggjort” dem genom att de 

ständigt varit föremål för olika samhälleliga insatser och på så sätt konstant 

”snurrat” runt i åtgärdssystemen. Hemlöshet, sjuklighet, elände och död

kännetecknar dessa grupper och det kommer att krävas humanitet och resurser för 

att ge även dessa grupper ett drägligt liv. Två framväxande ”faror” kan urskiljas i 

detta sammanhang och tendenser i båda riktningarna är idag tydliga. Den ena 

innebär att problemet ges en teknisk karaktär. Detta märks idag inte minst i den 

medikalisering som pågår och risken är att vad som i grunden är en social och 

politisk fråga, och därmed allas vårt ansvar, lämnas åt en grupp tekniker att 

hantera. Den andra faran är att cynismen tillåts breda ut sig i 

tvåtredjedelssamhället. Narkotikaproblemet är inte större än att den växande 

medelklassen lugnt kan ”glömma” det och ändå njuta av det ekonomiska välstånd 

som kommer dem till del. I detta perspektiv måste man säga att den svenska 

välfärdsmodellen trots allt borde ha något att bidra med, om än inte i form av en 

ökad repression. 

Referenser 

CAN (2001) Drogutvecklingen i Sverige. Rapport 2001. CAN, Stockholm. 

Guttormsson, U., Helling, S., Olsson, B. (1999) Vad händer på narkotikaområdet? 

Narkotikamissbruk och marginalisering – tendenser inför millenieskiftet. CAN, 

Stockholm. 

Lenke, L., Olsson, B. (1996) Sweden: Zero Tolerance Wins The Argument. I Dorn, 

N., Jepsen, J., Savona, E. European Drug Policies And Enforcement. Macmillan Press, 

Wiltshire. 

Narkotikakommissionen (2001) Vägvalet. Den narkotikapolitiska utmaningen. SOU 

2000:126. Socialdepartementet, Stockholm. 

Nilsson, M., Johansson, P., Olsson, B. (2001) Heroindömda 17-29-åringar 1996. 

CAN, Stockholm. 

Olsson, B., Adamsson Wahren, C., Byqvist, S. (2001) Det tunga 

narkotikamissbrukets omfattning i Sverige 1998. CAN, Stockholm. 

Svensson, D. (2000) Levnadsförhållanden bland vårdade narkomaner 1987-1994 – 

en registerstudie. CAN, Stockholm. 

Författaren är professor vid SoRAD vid Stockholms universitet.

UPPROP 

Permanenta sprutbytesprogrammen 

Det finns tecken på att HIV-smitta åter håller på att fotfäste bland narkomaner. 

Tydligast är detta i Stockholmsområdet. De senaste två årens upptäckta ökning i 

reella tal är fortfarande förhållandevis liten, men det oroväckande är att i Stockholm 

testas allt färre för HIV-smitta. Det finns anledning att oroa sig för att mörkertalet 

kan vara stort. Ur smittspridningssynpunkt är det avgörande att myndigheterna har 

en överblick hur den aktuella HIV-situationen verkligen ser ut. Så är inte fallet i 

Stockholm och på många andra håll i Sverige. 

I Skåne finns det sprutbytesprogram vid infektionsklinikerna i Malmö och Lund där 

injektionsmissbrukare kan byta gamla och använda sprutor och kanyler till rena och 

oinfekterade. I Malmö och Lund använde sig förra året omkring 1 500 

injektionsmissbrukare av möjligheten att hålla sig smittfria. Patienterna HIV-testar 

sig regelbundet och ingen narkoman har under det senaste året upptäckts med HIVsmitta 

i Skåne. 

Svenska och internationella forskare och experter har i olika rapporter redovisat att: 

Sprutbytesprogram minskar överföringen av HIV utan att allvarliga oönskade 

sidoeffekter uppstått 

Sprutbytesprogram ökar inte drogmissbruket och bidrar inte till nyrekrytering till 

intravenöst missbruk. 

I riksdagens socialutskott har flera partier – (m), (c), (kd) och (mp) – försökt 

påverka regeringen att stänga sprutbytesprogrammen i Skåne. Dessa propåer 

grundar sig inte på humanism, kunskap eller beprövad erfarenhet. Istället är det 

narkotikaideologiska uppfattningar som blundar för att man måste kunna göra två 

saker samtidigt. Det går att bekämpa och arbeta mot droger och missbruk samtidigt 

som man förhindrar att samhällsfarliga sjukdomar sprids. De förtroendefulla 

kontakter som uppstår mellan missbrukare och sprutbytesprogrammens personal är 

en utmärkt grund att påbörja ett motivationsarbete, för att få missbrukaren att söka 

behandling för sitt missbruk. Av erfarenhet vet vi att rehabiliteringsprocesser för 

missbrukare tar lång tid. Under den tiden måste missbrukarna ges möjligheten att 

skydda sig mot HIV och hepatiter. För vilken patientgrupp som helst borde detta 

vara en självklarhet. 

Permanenta de skånska sprutbytesprogrammen och ge andra sjukvårdshuvudmän i 

landet rätt att vid behov upprätta liknande smittskyddsprogram! 

Organisationer: Basta Arbetskooperativ, Nykvarn, Convictus, Stockholm, Fria Alro, 

Alkoholproblematikers Riksorganisation, Föreningen Comboe, Malmö, Hemlösas 

förening Malmö, Huddingelänkarna, Infektionskliniken MAS, Malmö, KRIS – 

Kriminella Revansch i Samhället, Malmö, Posithiva gruppen, Stockholm, RFHL – 

Riksförbundet för hjälp åt narkotika- och läkemedelsberoende, RFHP – Riksförbundet 

för hivpositiva, RFSU – Riksförbundet för sexuell upplysning, RSMH – Riksförbundet 

för social och mental hälsa 

Stiftelsen Comesta, Malmö, Svenska Läkaresällskapet, Sveriges Läkarförbund 

Personer: Pernilla Albinsson, sjuksköterska, Karolinska sjukhuset, Stockholm, 

Annette Aleus, överläkare, Karolinska sjukhuset, Stockholm, Gunvor Andersson, 

professor, Eslöv 

Helene Andersson, sjuksköterska, Karolinska sjukhuset, Stockholm, Magnus 

Andersson, kurator vid Infektionskliniken, Universitetssjukhuset MAS, Malmö, 

Elisabeth Aurelius, överläkare, Karolinska sjukhuset, Stockholm, Bo Axelsson, leg 

psykolog/psykoterapeut, Stockholm, Anders Blaxhult, överläkare, Karolinska 

sjukhuset, Stockholm, Marianne Björklund, utredare, Socialstyrelsen, Stockholm, 

Sanna Björkman, sjuksköterska, Karolinska sjukhuset, Stockholm, Marianne

Boltegård, socionom, Stockholm, Alec Carlberg, ordförande RFHL, Stockholm, Göran 

Dahlberg, ordförande i Hemlösas förening, Malmö, fd sprutbytare 

Rosmari Eliasson-Lappalainen, professor, Lund, Bodil Eriksson, lektor vid 

Socialhögskolan, Stockholm, Helena Granholm, sjuksköterska, Karolinska sjukhuset, 

Stockholm, Niels Grimsson, läkare, Karolinska sjukhuset, Stockholm, Ewa 

Gustafsson, juris dr, juridiska fakultet, Birgitta Hajri, undersköterska, Karolinska 

sjukhuset, Stockholm, Staffan Hallin, informatör i alkohol- och drogfrågor, 

Stockholm, Hans Bertil Hansson, Smittskyddsläkare i Region Skåne, Lotta Holmberg, 

socialarbetare Stockholm, Britt-Marie Johansson, sjuksköterska, Karolinska 

sjukhuset, Stockholm, Patrik Johansson, adjunkt vid Malmö Högskola, Anne Marie 

Karlsson, chefssjuksköterska, Karolinska sjukhuset, Stockholm 

Philip Lalander, fil dr vid SoRAD, Stockholms universitet, Ingrid Lander, doktorand 

vid Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet, Kenneth Lantz, 

rehabiliteringschef, Basta Arbetskooperativ, fd drogberoende, Mats Larsson, 

konsulent, RFHL – Värmlandsgårdar 

Siv Leggese, läkarsekreterare, Karolinska sjukhuset, Stockholm, Nina Lekander, 

journalist, Stockholm, Staffan Lidén, undersköterska, Karolinska sjukhuset, 

Stockholm 

Annika Lidfeldt, kurator, Karolinska sjukhuset, Stockholm, Kent Lidman, överläkare, 

Karolinska sjukhuset, Stockholm, Sten Lundström, riksdagsledamot (v), Linda 

Morfeldt, överläkare, Karolinska sjukhuset, Stockholm, Eli-Kristin Norborg, 

Socialjouren, Stockholm 

Henrietta Nordström, anhörig till fd missbrukare, Vetlanda, Marie Nordström, 

verksamhetschef, Klockargården, Vetlanda, Jackie Nylander, fd drogberoende, 

Stockholm 

Börje Olsson, professor vid SoRAD, Stockholms universitet, Rebecca Theve Palm, 

sjuksköterska, Karolinska sjukhuset, Stockholm, Karin Putger, medlem i 

Vänsterpartiet, Göteborg, Sonnie Rommestam, verksamhetsansvarig, RFHL – 

Värmlandsgårdar 

Per Rosengren, riksdagsledamot (v), Ing-Marie Sandberg, Biträdande föreståndare, 

Kvinnoverksamheten Kvasten, Västerås, Ingemar Simonsson, präst, vice ordförande 

i Malmö Stadsmission, Bengt Sternebring, chef Alkohol- och narkotikaenheten, Skåne 

Monica Skrinjar, doktorand vid SoRAD, Stockholms universitet, Malin Speace, 

FramFör/Xanimo, rådgivare till näringslivet i social ansvarsfrågor, Stockholm 

Lars Stenman, socialjouren, Stockholm, Sune Sunesson, professor, Malmö 

Tullia Sunesson, leg. psykoterapeut, Malmö, Monica Svederoth, socialjouren, 

Stockholm 

Hans Swärd, professor, Lund, Karolin Tengstam, läkare, Karolinska sjukhuset, 

Stockholm 

Jan Törling, läkare, Karolinska sjukhuset, Stockholm, Mia Warging, kurator, 

Karolinska sjukhuset, Stockholm, Barbro Westerhom fd generaldirektör, Stockholm, 

Karsten Åström, professor i socialrätt, Lunds universitet, Tommy Öhlin, 

verksamhetschef, Blekingegårdar familjehem 

01-12-11

RAINBOW SWEDEN –Klientrörelsens samarbetsorganisation 

Av Arne Bogren 

Ingress/Ett sätt att ta till vara sina intressen i samhället är att organisera sig – att 

människor med likartade intressen går samman och kämpar för en gemensam sak. 

Pensionärer och människor med olika typer av handikapp har sedan länge gått 

samman i organiserad form och har på detta sätt nått stora framgångar för sina 

grupper. De kanske mest utsatta grupperna, missbrukare, hemlösa och människor 

beroende av socialbidrag, är ännu oorganiserade eller har förhållandevis svaga 

organisationer. Rainbow Sweden har som ambition att axla rollen som samordnare 

för dessa grupper – en klientrörelsernas samarbetsorganisation. 

Rainbow Sweden konstituerades 1996 av Basta Arbetskooperativ och Länkarna 

Johanneshov. Organisationen höll till en början en låg profil och det var först 1998- 

99 som nya föreningar anslöts sig till organisationen. I dag har Rainbow sex 

medlemmar och ambitionen är att i lugn takt växa till en stark paraplyorganisation 

för klientrörelsen – en förutsättning för att kunna göra anspråk på att företräda 

dessa grupper. Som ett led i detta arbete har Rainbow sedan hösten 2000 ett eget 

kansli för samordning av verksamheten. 

För att kunna företräda de ovan nämnda grupperna fordras att öka kunskapsnivån 

och bredda basen så att flera personer kan företräda Rainbow. Det kan gälla 

seminarier och utbildningar, som informatörer, skriva remisser samt att ha en så god 

kännedom om samhället så att man kan bistå kamrater i sociala frågor. Rainbow har 

därför under det senaste året prioriterat utbildning som riktat sig till styrelsen samt 

olika representanter från medlemsorganisa-tionerna. 

Klientstyrd rehabilitering 

En av organisationens viktigaste uppgifter är att bidra till utvecklingen av klientstyrd 

rehabilitering. Erfarenheter kan ställas till förfogande vid utveckling av nya 

rehabiliteringsmöjligheter och idéerna om egenorganisering kommer att lyftas fram i 

debatten. Flera av de institutioner inom Rainbow som erbjuder rehabilitering av 

missbrukare bedriver ingen behandling i någon professionell bemärkelse. Det 

förekommer dock att klienter är i behov av mera ingripande insatser än vad man kan 

erbjuda på dessa institutioner. Därför är samarbete mellan institutioner med olika 

inriktning och kompetens viktig. Det kan inte vara rätt mot en person i rehabilitering 

att skrivas ut därför att han/hon hamnat på ”fel institution” eller känner behov av att 

byta för att kunna utvecklas. I och med RFHLs inträde i Rainbow har 

rehabiliteringsmöjligheterna avsevärt breddats med såväl professionell behandling 

som familjevård. Rainbows organisationer förfogar tillsammans över drygt 300 

rehabiliterings-platser för missbrukare. 

Eftervård – den svagaste länken 

En av de svagaste länkarna i rehabiliteringskedjan är tiden efter genomgången 

behandling – övergången från institution till det verkliga livet. Vi vet att egen bostad, 

arbete eller studier och en meningsfull fritid är viktiga förutsättningar för att 

motverka återfall i missbruk. Men vi vet också att samhället ofta har svårigheter att 

möta dessa behov. Rainbow har tagit fasta på detta och håller på att bygga upp 

strukturer där vi hoppas att kunna erbjuda drogfritt boende, möjligheter till praktik 

och arbetsträning samt organiserad fritidsverksamhet. En viktig del i detta arbete är 

att utnyttja de resurser som finns inom medlemsorganisationerna – möjlighet till 

arbete inom organisationerna, försökslägenheter samt utnyttjande av befintliga 

lokaler och utrustning för fritidsverksamhet. Detta har påbörjats. Dock behöver vi 

också söka samarbete med myndigheter och andra organisationer. Längst har vi 

kommit i diskussionerna om bostad där vi runt årsskiftet kommer att teckna avtal 

med Stiftelsen Hotellhem i Stockholm. Rainbow för också långtgående diskussioner

med Stockholms Stad och Stockholms allmännyttiga bostadsföretag om 

verksamheter som kommer att generera arbetstillfällen. 

Opinionsbildning 

De samlade erfarenheter av missbruk, kriminalitet och social utslagning som finns 

inom Rainboworganisationerna är viktig kunskap att förmedla. Det kan gälla politiker 

och beslutsfattare, opinionsbildare och allmänheten men det gäller också ungdomar 

på väg in i vuxenlivet och personer som fastnat i missbruk. Rainbows röst är viktig 

för att värna om en human och solidarisk politik, rätten att bli bemött med respekt 

och få sina lagliga rättigheter tillgodosedda, att kämpa mot förtryck och förnedring 

som metoder i socialt förändringsarbete. 

Rainbow har som uppgift att synas och höras när missbruk, kriminalitet och social 

utslagning står på dagordningen: vid mässor, konferenser och utbildningar, i 

massmedia och genom egna publikationer samt i kontakter med offentliga 

myndigheter. 

Rainbow har hittills tagit fram informationsbroschyrer som beskriver Rainbow och 

dess medlemmar, deltagit på årets narkotikamässa samt anordnat en egen större 

konferens – ”Quo Vadis? Om vård och rehabilitering inom ramen för svensk 

narkotikapolitik” 

Internationellt arbete 

Kampen mot missbruk, kriminalitet och social utslagning måste föras såväl nationellt 

som på den internationella arenan. Rainbow eftersträvar stor öppenhet i samarbete 

med andra organisationer i Europa och vill med våra erfarenheter bidra i kampen 

mot droger även på ett internationellt plan. Den organisation vi har mest kontakt 

med för närvarande är Rainbow International Association Against Drugs och de 

organisationer som är anslutna dit, t ex San Patrignano. 

Det internationella engagemanget innefattar också solidaritetsarbete riktat mot de 

länder som av politiska och ekonomiska orsaker är i behov av stöd i sitt arbete mot 

droger. Under de senaste åren har Rainbow varit engagerad i Litauen och gett stöd 

till organisationen ”Steps of Hope” i deras arbete att bygga upp klientbaserad 

rehabilitering i olika former. Detta arbete fortsätter. 

Under året har diskussioner förts med Stockholms Stad att medverka i stöd till 

Bosnien – i första hand Sarajevo som är stadens vänort. Detta arbete kommer att 

påbörjas under kommande år. 

Utöver att det finns stort behov av stöd är solidaritetsarbete ett bra inslag i 

rehabiliteringen av personer på våra egna enheter – att kunna vara till hjälp för 

människor i en ännu mera utsatt miljö. 

Framtiden 

För att kunna fullgöra alla de uppgifter vi föresatt oss måste vi naturligtvis bli större 

och vara attraktiva för de organisationer som företräder våra målgrupper så att de 

vill engagera sig i Rainbow. Rainbow är än så länge centrerad till Stockholmsområdet 

och en av de stora uppgifterna framöver blir att växa på andra platser i landet, i 

första hand i Göteborg och Malmöområdet. Rainbow behövs i hela landet.

SPRUTUBYTE KONTROVERSIELL FRÅGA I SVERIGE 

Ingress/ Både inom och utanför EU är det relativt vanligt med program där 

injektionsmissbrukare får tillgång till rena sprutor och kanyler i syfte att hjälpa dem 

skydda sig mot hiv och andra blodburna infektioner. I Sverige finns sedan mitten av 

1980-talet sprutbytesprogram i Malmö och Lund. Framtiden för dessa övervägs för 

närvarande inom Socialdepartementet 

Riksdagen kräver underlag för beslut om verksamhetens framtid 

Idén att förse injektionsmissbrukare med rena sprutor för att de skall kunna undvika 

hiv och andra blodburna infektioner är dock kontroversiell, framför allt i Sverige. 

Sprutbytesprogrammen har kritiserats av motståndare för att ge dubbla budskap till 

narkomanerna genom att de får verktyg för att kunna fortsätta med ett 

kriminaliserat narkotikamissbruk. De som stöder verksamheten hävdar däremot 

samhällets ansvar att förebygga livsfarliga sjukdomar som aids och att rena sprutor 

är ett effektivt sätt att göra det bland injektionsmissbrukare. Riksdagens social- och 

justitieutskott har med stort intresse och engagemang följt frågan om 

sprutbytesprogrammen. Främst moderaterna, men också kd-, c- och mpledamöterna 

har flera gånger krävt att verksamheten skall upphöra. 

År 2000 krävde Riksdagen ”en slutlig utvärdering som är hållbar bl.a. i vetenskapligt 

hänseende för ett slutligt ställningstagande om den aktuella försöksverksamheten 

skall fortsätta”. Som svar på Riksdagens krav inkom Socialstyrelsen i januari 2001 

till Regeringen med en skrivelse med försök till värdering och ställningstagande till 

sprutbytesprogrammen i Malmö och Lund. 

Goda internationella erfarenheter 

Socialstyrelsen konstaterar i skrivelsen att frågan om sprutbyte inte kan bedömas 

enbart på grundval av vetenskapliga fakta. Svårigheterna ligger bl.a. i att det 

inte går att ordna kontrollgrupper samt att antalet hiv-fall är för få. Frågan har också 

har viktiga politiska och etiska dimensioner. Sprutbyte förekommer enligt 

Socialstyrelsen i många länder i världen. År 1984 infördes ett program i Amsterdam, 

vilket följdes av liknande initiativ i andra europeiska länder och i Australien. Också i 

USA finns sprutbytesprogram, trots motstånd i vissa delstater År 1998 fanns 

program på 110 platser. Ett antal olika internationella utvärderingar har 

genomförts. Det är svårt att jämföra de som deltar i programmen och de som står 

utanför, bl.a. för att de som deltar i programmen i regel har ett tyngre och mer 

komplicerat missbruk. Trots det har resultat från sex regeringsutredningar i USA 

kunnat visa att sprutbyte minskar överföringen av hiv-smitta, utan att det uppstår 

allvarliga oönskade sidoeffekter, samt att sprutbyte varken ökar drogmissbruket eller 

bidrar till nyrekrytering av intravenösa missbrukare. 

I en studie som publicerades i Lancet 1997 dras slutsatsen att sprutbyte leder till en 

minskning av hiv-incidensen bland intravenösa missbrukare. I en samlad utgåva från 

WHO-Europa och Europarådet 1998 konstateras att det finns tillräckliga fakta för att 

kunna urskilja vad som är verksamt vid hiv-prevention. Sprutbytesprogram är ett 

sådant moment. 

Inga entydiga svar på de svenska programmens effektivitet 

Socialstyrelsen kan inte ge något entydigt svar på frågan om programmet lyckas 

förhindra hiv finns inte. Jämförelse mellan Malmö och Stockholm försvåras av att 

bl.a. demografiska och kulturella skillnader. Andelen nyupptäckta hiv-fall bland 

missbrukare är dock avsevärt lägre i Malmö än i Stockholm, trots att förmodligen 

testfrekvensen är mycket högre i Malmö. Socialstyrelsen finner inget stöd för

antagandet att sprutbytesverksamheten påverkat rekryteringen till tungt missbruk 

i ena eller andra riktningen. Socialstyrelsen finner heller inget belägg för att 

verksamheten skulle innebära någon skada för enskild. Verksamheterna, som enligt 

styrelsen utgör en kontaktyta med en grupp tunga och marginaliserade missbrukare, 

har ett väl upparbetat kontaktnät inom hälso- och sjukvården samt andra 

vårdgivare, vilket rimligen borde ha betydelse för patienternas motivation för vård 

och behandling. Socialstyrelsen anser sammantaget inte att verksamheterna står i 

strid med det övergripande målet om ett narkotikafritt samhälle och inte heller med 

målen att förhindra nyrekrytering till missbruk och att flera missbrukare skall 

upphöra med sitt missbruk. 

Socialstyrelsen skrivelse innehåller förslag på två alternativa förhållningssätt. Det 

ena är att sprutbyte förbjuds i lag eller förordning. Verksamheten i Malmö och Lund 

upphör därmed. Det andra är, att nuvarande verksamhet upphör som försök och att 

möjligheten att överlämna spruta och kanyl i det enskilda fallet får bedömas utifrån 

vetenskap och beprövad erfarenhet. Varje landsting får själv besluta om 

sprutbytesprogram. Verksamheten bör regleras av regering och Riksdag. Vissa villkor 

bör enligt Socialstyrelsen vara uppfyllda, bl.a. att överlämnande skall ske i 

samband med personligt besök, att verksamhet skall samordnas med socialtjänsten 

samt att patient måste vara minst 20 år. 

Vad tycker andra? 

Riksförbundet Narkotikafritt samhälle (RNS), som är företrädare för en mycket 

restriktiv narkotikapolitisk hållning har en avvaktande kritisk hållning till 

sprutbytesverksamhet. I den s.k. Alternativkommissionen, som RNS ledde och som 

fungerade som en skuggkommitté till Narkotikakommissionen, valde RNS att i 

avvaktan på Socialstyrelsens utredning avstå ifrån att ta ställning i frågan. 

Socialstyrelsen vetenskapliga råd har inte framfört några invändningar mot en 

fortsatt sprutbytesverksamhet. De har betonat vikten av ett långsiktigt 

behandlingsperspektiv samt behov av att utreda möjligheten att sammanföra 

verksamheten organisatoriskt med antingen den medicinskt baserade 

beroendesjukvården eller med socialtjänsten. Den uppfattningen delas också av 

Folkhälsoinstitutet. 

Narkotikakommissionen fann inga starka motsättningar mellan en restriktiv 

narkotikapolitik och insatser som är ägnade att begränsa lidande och skador hos den 

enskilde. Enskilda missbrukare skall enligt kommissionen självklart kunna erbjudas 

omvårdnad, smittskydd och övriga sociala insatser utan att dessa alltid kopplas till 

krav på omedelbar och långvarig drogfrihet. För många av de tyngsta och mest 

skadeexponerade missbrukarna kan målet att upphöra med eller reducera 

missbruket uppnås först efter långa och sammansatta processer. Att utestänga dem 

från stöd och hjälpinsatser under dessa processer skulle enligt kommissionen 

sannolikt innebära att skadorna ökar, både för den enskilde och för samhället. I 

fråga om sprutbytesprogrammen, som berördes helt kort, ansåg kommissionen att 

de som en grundläggande förutsättning bör vara knutna till en narkomanvårdsenhet 

och kopplas till aktiv missbrukarbehandling. Kommissionen såg inga skäl att ta 

avstånd ifrån all sprutbytesverksamhet. 

Sprutbytesprogrammens framtid kommer att avgöras av Riksdagen under våren 

2002 i samband med behandlingen av regeringens förslag till nationell handlingsplan 

mot narkotika.

När hemlösa själva får bestämma 

Av Weddig Runquist 

Ingress/ När hemlösa själva får bestämma – vad händer då? I denna artikel beskrivs 

projektet H 13 i Hannover, där H 13 är förkortningen för gatuadressen till en 

fastighet med hyreslägenheter som Soziale Wohnraumhilfe Hannover förmedlade till 

hemlösa män och kvinnor med svår social problematik. 

De flesta hade bott i mer än ett år på institutioner, i några fall mer än fyra år. 

Bostaden erhöll man villkorslöst, dvs. klienterna behövde inte acceptera 

tillsyn/kontroll från socialarbetarna, utan hade möjlighet att tacka och ändå ha rätt 

till bostaden. Denna inramning skall ses mot bakgrund av förhållandena i Sverige, 

där socialtjänsten som regel – även om det glädjande nog finns undantag – ser 

bostaden som en åtgärd som ingår i en diffus behandlingsplan. Bostaden ses inte 

som en social rättighet, utan något som skall förtjänas. ”Först drogfri, sedan 

bostad”, kan denna inställning sammanfattas. 

Innan jag går närmare in på det tyska projektet och utvärderingen av detta, finns 

det anledning att beröra dessa två motstridiga synsätt på klientarbetet. 

När socialarbetaren vet bäst… 

I Bengt Starrins och Leif R Jönssons uppsats i antologin Socialt arbete (2000) noterar 

författarna inledningsvis något av en självklarhet: att fråga klienterna hur de har 

det, vad de anser om det ena och det andra borde inte vara svårt. ”Men det har varit 

tämligen ovanligt”, tvingas de samtidigt konstatera. Varför? Och vad får det för 

konsekvenser för det sociala arbetets praktik? En förklaring kan vara att när denna 

attityd är förhärskande utgår man från ett paternalistiskt synsätt på socialt arbete, 

vilket innebär att socialarbetarens eller organisationens handlande bestäms med 

hänvisning till klientens bästa – utan att klienten själv är tillfrågad, än mindre har 

lämnat sitt medgivande. Den professionelle antas veta bäst. Experten visavi klienten. 

Över- och underordning. Ett övertydligt exempel på det senare kan vi ta del av i 

skriften På Marginalen (SOU 1998:161) som består av intervjuer med människor i 

mötet med socialtjänsten. Göran Ahrne, professor i sociologi, menar att dessa 

människors erfarenheter kan sägas illustrera ”vanmaktens möte med folkstyret” 

(SOU 1999:40, s. 97ff.). 

Att bryta det som Starrin och Jönsson benämner för ”det paternalistiska arvet” är 

lättare sagt än gjort. I varje fall låter det sig knappast göras i en handvändning. I 

likhet med annat förändringsarbete rör det sig om process, där uthållighet och 

målmedvetenhet är nog så viktiga ingredienser. Men det handlar i lika hög grad om 

att bryta ner förhärskande strukturer som banar väg för ett synsätt som är uppbyggt 

kring över- och underordning. Dess motsats är empowerment där klienten och 

dennes integritet är i fokus. 

Man kan naturligtvis hävda att paternalism frodas i en maktutövande kultur som 

socialtjänsten är ett tydligt exempel på. Eftersom individ- och familjeomsorgens 

arbete består av myndighetsutövning är det självklart att makten är en del av 

socialarbetarens och organisationens arbetsredskap. Desto mer väsentligt blir det då 

att diskutera hur denna makt skall utövas och vilken roll som socialsekreteraren skall 

ikläda sig. Stödjande eller repressivt? Agera med- eller motspelare? 

”Tränas i eget boende” 

Som ett inslag i socialtjänsten paternalism finns föreställningen att klienten skall 

disciplineras och fostras. De som inte klarar eget boende behöver ”tränas i eget 

boende”. Den ställda diagnosen ”att inte klara eget boende” (se vidare sociologen 

Ingrid Sahlins uppsats ”Klara eget boende” i antologin Vardagsbegrepp i socialt

arbete, Norstedts Juridik 1998) utgår inte från klientens egen bedömning och behov, 

utan från socialarbetarens. Klienter som inte anses klara eget boende har med denna 

logik inte heller rätt till en bostad på den reguljära bostadsmarknaden, utan skall 

först ”bevisa” att han eller hon förtjänar den. Det är mot den bakgrunden man skall 

se den enorma expansionen av den sekundära bostadsmarknaden i form av 

träningslägenheter, försökslägenheter och logimarknaden (hotellhem, härbärgen 

etc). Socialtjänsten intar två oförenliga roller som både stödresurs och hyresvärd till 

en och samma klient. Det krävs inte mycket fantasi för att inse att detta leder till en 

intressekonflikt – på vems sida står egentligen socialarbetaren? 

H 13 i Tyskland 

H 13 i Hannover är ett exempel på vad som kan hända när hemlösa människor får 

bestämma själva, dvs. så långtifrån den svenska verkligheten som man kan komma. 

H 13 är benämningen på ett projekt som har drivits i Hannover sedan augusti 1994. 

Fastigheten uppfördes på uppdrag av Soziale Wohnraumshilfe Hannover (SWH) vars 

huvudsakliga uppgift är att anvisa permanenta bostäder med egna hyreskontrakt till 

hemlösa människor. När de tolv lägenheterna fördelades kom endast de hemlösa 

ifråga som tidigare hade haft ett tillfälligt boende på institutioner för ensamstående 

hemlösa med särskild problematik, dvs. i praktiken de som hade varit 

härbärgesboende. 

Flertalet hade bott mer än ett år på dessa institutioner. En vetenskaplig utvärdering 

av verksamheten har gjorts av sociologen Volker Busch-Geertsema vid GISS 

(Gesellschaft für Innovative Sozialforschung und Sozialplanung) baserad på de första 

2,5 åren efter inflyttningsfasen. Därefter har en ytterligare uppföljning skett våren 

2001. Resultatet av den första utvärderingsperioden presenterades och diskuterades 

av Volker Busch-Geertsema vid Kommittén för hemlösas konferens ”På väg mot ett 

hem” i november 2000. Sommaren 2001 besökte jag Busch-Geertsema i Bremen för 

att få kompletterande bild av verksamheten och även ta del av färska 

utvärderingsresultat. 

Inga problem med de dagliga rutinerna 

Socialarbetarns initiala föreställning om hyresgästernas prognos visade sig ofta vara 

felaktig. Några av de hemlösa som socialarbetarna hade förväntat sig skulle befinna 

sig i en högriskzon för att bli av med sina lägenheter har i själva verket lyckats 

stabilisera sig mycket bra, medan å andra sidan några boende som socialarbetarna 

inledningsvis hade haft positiva förväntningar på har hamnat i krissituationer. 

De dagliga rutinerna och förmågan att ta hand om sig själva var inte något större 

problem efter en inledande period då hyresgästerna hade ”bott in sig”. Bland de 

svårigheter som framhölls av både hyresgäster och socialarbetare under den första 

inledande 2,5-årsperioden, kan nämnas missbruk, svårigheter i kontakterna med 

myndigheter samt interpersonella relationer. Några av de tidigare långvarigt 

institutionsplacerade kände sig till en början osäkra i den nyuppkomna situationen 

med egen lägenhet. Två år efter inflyttningen var det bara några få som enbart hade 

sociala kontakter inom huset. Övriga hade antingen intensifierat kontakterna med 

vänner utanför huset eller etablerat nya relationer. Även avsomnade kontakter med 

släktingar hade aktiverats. 

Förändringar i sammansättningen av boende 

Som man kunde förutse från början var behovet av stödinsatser som störst i det 

initiala skedet, men detta var som framhölls inledningsvis ett erbjudande – inte ett 

villkor för att erhålla bostaden. Att möblera lägenheten och att ordna upp 

ekonomiska angelägenheter var i detta skede en viktig uppgift, medan det därefter 

har varit frågor om arbetssituation, sociala relationer, konflikter med andra 

hyresgäster och personliga problem som har kommit att stå i fokus.

Under de 2,5 år som den första delen av utvärderingen pågick hade det skett fyra 

förändringar i sammansättningen av hyresgäster i H 13. Endast i ett fall berodde 

detta på att SWH hade anmodat den enskilde att flytta från lägenheten p.g.a. 

obetalda hyresskulder och allvarliga missbruksproblem. Bortsett från detta fall 

berodde övriga på att de tidigare hemlösa hade flyttat till nya och större lägenheter, 

dvs. av totalt 16 hyresgäster i H 13 kunde 15 framgångsrikt integreras i en normal 

bostad med eget kontrakt. Uppkomna hyresskulder hade i några fall lösts med hjälp 

från de sociala myndigheterna, medan det i andra fall hade lösts genom bistånd från 

någon välgörenhetsfond. I vissa andra fall hade frivilliga överenskommelser träffasts 

om en avbetalningsplan. 

Positiva resultat 

Fyra av de tolv hemlösa som först flyttade in i H 13 gick i arbetsträning under en 

längre period, men bara en av dem fick därefter en fast anställning. Fem personer 

hade fått tillfälliga jobb. Vid slutet av 1996 hade tre av de tolv först inflyttade 

anställning och ytterligare en genomgick utbildning. Flertalet av hyresgästerna var 

dock arbetslösa och levde på arbetslöshetsersättning. ”Att erhålla en bostad rådde 

alltså bot på hemlösheten, men för de flesta rådde det inte bot på fattigdomen och 

exkluderingen från arbetsmarknaden”, sammanfattade Volker Busch-Geertsema vid 

konferensen i Malmö. 

Vid den uppföljning som ägde rum våren 2001 är resultatet fortfarande mycket 

positivt. Av de tolv ursprungliga hyresgästerna bor fortfarande sex kvar i H 13 

medan tre har flyttat till andra lägenheter. För två personer är deras nuvarande 

bostadssituation okänd. En person har avlidit. Under mätperioden (augusti 1994 – 

maj 2001) har totalt 23 hyresgäster någon gång haft en lägenhet i H 13. Utfallet av 

deras bostadssituation framgår av nedanstående tabell: 

Utfall maj 2001* Andel Antal 

Positivt 73,9 % 17 

Negativt 8,7 % 2 

Övrigt** 17,4 % 4 

*/ Med positivt utfall avses att hyresgästen bor kvar i H 13 eller har flyttat till annan 

bostad. Med negativt utfall avses att den enskilde har vräkts eller har övergivit 

lägenheten med okänd hemvist. 

**/ Avlidna (2), oklart utfall vid tidpunkten för utflyttning från H 13 (2). 

Från början fanns det naturligtvis inte några garantier för att uppnå detta positiv 

resultat. I själva verket hade den ursprungliga gruppen om tolv hyresgäster svåra

sociala problem och en långvarig hemlöshet bakom sig. Socialarbetarnas 

förväntningar på enskilda klienter var i många fall mycket små. 

H 13 i Tyskland är ett utmärkt exempel på att det finns mycket goda förutsättningar 

att lyckas med återintegrering i ”vanliga” bostäder med eget kontrakt, trots att det 

rör sig om en grupp hemlösa som socialtjänsten ofta dömer ut eftersom dem inte 

anses klara eget boende. När skall svenska socialarbetare göra en studieresa till 

Hannover för att på plats studera det som bedöms vara omöjligt? 

Artikelförfattaren är socionom och sekreterare i Kommittén för hemlösa.

Konsten att göra två saker samtidigt 

Av Widar Andersson 

Ingress/ Icke medicinsk användning av narkotika är fortfarande ett relativt 

begränsat problem i Sverige. Enligt nationella och en mängd lokala 

drogvaneundersökningar tyder dock mycket på att användningen av narkotika ökar. 

Detta sker samtidigt som alkoholkonsumtionen närmar sig 1800-talets höga nivåer 

och läkemedelsberoendet knappast visar några avmattningstendenser. 

I vårt land har vi en i mina ögon sund tradition att betrakta människors drog- och 

alkoholvanor som en offentlig och folkhälsopolitisk angelägenhet. Därför finns hos 

många av oss som t ex läser "Oberoende", förväntningar om att den allmänna och 

politiska sektorn kan och bör påverka enskilda individers drogvanor i avhållande och 

restriktiv riktning. Hur de restriktiva insatserna mot narkotika skall organiseras är 

närmast ständigt föremål för debatt och diskussion. Debatten är bred och yvig och 

ofta tillmäts tyckande samma, eller rentav större, värde än kritiskt tänkande och 

antaganden byggda på erkända data. 

Kritiskt tänkande saknas 

Narkotikapolitiken lider av den låga respekten för kritiskt tänkande och av den 

stundom skriande oförmågan att tänka flera tankar på samma gång. Den som 

startar sin tankeprocess i individens behov, önskemål och förväntningar hamnar ofta 

lätt i konflikt med de tankekluster som tar sitt avstamp i ett mer nationellt och 

samhälleligt perspektiv. Särskilt tydliga blir dessa konflikter i diskussionerna om 

förhållandet mellan skadelindrande insatser för enskilda missbrukare och den 

restriktiva narkotikapolitikens nationella perspektiv. 

Personligen är jag angelägen om den restriktiva politikens utveckling och 

fortbestånd. Som ledamot i den narkotikakommission som i januari 2001 lämnade 

sina förslag till regeringen verkade jag tillsammans med övriga ledamöter sålunda 

för att den restriktiva politiken på djupet skulle prövas mot en mängd olika 

verkligheter. 

Denna spegling utföll med skiftande resultat. I ett viktigt avseende är den restriktiva 

politiken framgångsrik och väl i överensstämmelse med stora 

majoritetsuppfattningar bland medborgare i alla åldrar. Ytterst få anser att det finns 

skäl för regering och riksdag att föra en politik som skulle underlätta för fler droger 

att etablera sig i det svenska samhället. Dessa uppfattningar har dessutom starkt 

stöd i människors handlande. Över 90 % av 15-åringarna har aldrig provat narkotika 

och nästan lika många säger sig heller inte vilja prova på sådana droger. Bland 

föräldrar och övriga vuxna är det muntliga och praktiska stödet för narkotikapolitiken 

minst lika starkt. I dessa grundläggande avseenden matchar således 

narkotikapolitiken mycket väl de uppfattningar som finns i verkligheterna som 

tillsammans formar vårt samhälle. Som en följd av detta finns också stor uppslutning 

runt den nationella politikens praktiska verksamheter i syfte att begränsa 

narkotikaspridningen i samhället. Särskilt angeläget är att insatser från polis, skola, 

socialtjänst och tullmyndigheten på ett effektivt sätt understödjer människors 

uttalade vilja att hindra narkotikans utbredning i samhället. Medborgarnas och den 

nationella narkotikapolitikens uppfattningar existerar och utvecklas i 

parallellprocesser. Upprätthållandet av politiken kräver således insatser som syftar 

till att understödja medborgarnas negativa inställning till narkotika. 

Hjälp också till de mest utsatta 

Det betyder, i praktisk politik, att myndigheter som polis, skola, socialtjänst och tull 

samt arbetsmarknadsparterna och ideella rörelser av olika slag och på olika sätt skall 

försöka ingripa mot narkotikans spridning i samhället. Den restriktiva politiken

förutsätter dock på intet sätt att medborgare som har utvecklat ett långvarigt och 

närmast kroniskt narkotikaberoende skall förvägras anständig och kvalitetsfull hjälp i 

den situation där de befinner sig. Att lindra skador som uppkommit och/eller 

påverkas av drogmissbruk är tvärtom, som jag ser det, en fundamental och 

grundläggande uppgift för den som tar den restriktiva politiken på allvar. 

Missbrukaren skall mötas i den situation han/hon befinner sig och inte där 

myndigheterna eller omgivningen önskar att missbrukaren borde befinna sig. I mitt 

arbete som regeringens hemlöshetsutredare har jag vid många tillfällen kunnat 

identifiera ett slags systemfel i missbrukarvården i dessa avseenden. 

Missbrukarvården är i huvudsak uppbyggd för nyktra missbrukare medan de flesta 

kroniska missbrukare är onyktra. I tidigare decennier när missbrukarvården i stort 

bestod av placeringar på torkar var mismatchen mellan utbud och efterfrågan 

möjligen lättare att överbrygga. På torkarna var nykterheten institutionaliserad. De 

långsiktiga effekterna på nykterhet och på den enskildes möjlighet till psykosocial 

återhämtning var dock mycket begränsade. Dagens missbrukarvård bygger i mycket 

högre utsträckning på öppenvårdsinsatser och boenden av olika slag och är därför 

mycket mer känslig och sårbar för det inbyggda systemfelet. Dagens missbrukarvård 

har mer långsiktiga ambitioner att under öppna former påverka livssituationen för 

missbrukarna och det finns därför ett stort behov av metodutveckling i 

skadelindrande riktning inom denna sektor. 

Variation i insatserna 

En sådan utveckling måste baseras på integrerade insatser där psykosociala, 

medicinska och ekonomiska insatser förenas och mixas på olika sätt beroende på 

vilken individ som saken gäller. Någon kanske efterfrågar ett helnyktert och 

behandlingstungt alternativ medan andra, beroende på var de befinner sig, till en 

början främst kan nås med kvalitetshöjande insatser i form av boende, 

sysselsättning, sjuk-tandvård mm. som inte är förknippade med nykterhet. Den 

restriktiva politikens målsättningar och värderingar står inte på något sätt i konflikt 

med en sådan utveckling. Avsikten med insatserna är ju att helt eller delvis hjälpa 

medborgarna med missbruksproblemen. Skall sådana strävanden krönas med 

framgång så krävs variation i insatserna. 

Ensidiga och begränsade skadelindrande insatser kan, precis som fyrkantig och 

verklighetsfrämmande restriktivitet, lätt utvecklas till cynism och social likgiltighet 

där utslagna människor aldrig ges ordentliga och långsiktiga chanser att resa sig och 

förändra sina livsvillkor. Därför är de integrerade insatserna, där t ex inte metadon 

alltid ställs i motsatsställning till socialtjänst (och tvärtom) så väldigt viktiga för 

framtiden. 

Och tänker vi flera tankar på samma gång så förstår vi ju också att inställningen till 

narkotika bland experimentsugna ungdomar knappast blir mer positiv bara därför att 

en trött och sliten narkoman kan få hjälp med en ordentlig bostad och sin 

lunginflammation trots att han inte alltid är nykter. 

Artikelförfattaren var ledamot i Narkotikakommissionen. Han var också ordförande i 

den parlamentariska sammansatta Hemlöshetskommittén som nyligen avslutat sitt 

arbete.

Notiser Oberoende 4- 2001 & 1 - 2002 

De varnar för en ny HIV- epidemi 

En ny hiv-epidemi sprider sig nu bland Stockholms sprutnarkomaner. De flesta är 

män i åldern 30 – 49 år. Antalet som hivtestar sig har minskat drastiskt och på 

landets häkten måste de intagna numera till exempel själv be om att få testa sig. 

Försiktigheten bland missbrukarna verkar inte vara lika hög som förut och många 

struntar i riskerna med att dela sprutor. Behandlingshem läggs ner och eftervården 

får allt mindre pengar. Behandlingen av de nysmittade försvåras då många av den är 

hemlösa och saknar fast adress. 

Aftonbladet 2001-07-11 

Skolverkets jurister ser lagliga hinder 

Frågan om drogtester i skolan är aktuell i Simrishamn. På Korsavadskolan cirkulerar 

knarkrykten och dess rektor Bengt-Göran Persson vill ha in drogtester i skolans 

trivselregler men elevrådet tycker att drogtester vore förnedrande. Hem- och 

skolaföreningens avgående ordförande är kluven, sedan hon fått höra att urinproven 

skulle lämnas in anonymt. 

- Provtagning måste bygga på frivillighet om skolmyndigheten bestämmer sig för att 

anordna tester, säger skolverkets jurist Jan Nilsson. 

Sydsvenska Dagbladet 2 001-08-07 

Olovliga drogtester kan ge skadestånd 

Socialförvaltningen i Eslöv riskerar att få betala skadestånd för att ha drogtestat 

nyanställda utan fackets vetskap. Testerna kom till Kommunals kännedom efter att 

tips lämnats till fackliga ombud. Kommunal Skåne kräver att få till stånd 

skadeståndsförhandlingar med socialförvaltningen. 

- Att drogtesta nyanställda är ett brott mot kollektivavtalet och är dessutom ett hot 

mot den personliga integriteten säger ombudsmannen Lars-Göran Olsson. Han 

poängterar att brottet inte är styrkt förrän de fått klarhet i saken genom att höra 

med socialförvaltningen. 

Sydsvenska Dagbladet 2 001-07-04 

Ecstasy kan ge skador på hjärnan 

På en konferens vid USA:s nationella institut för drogmissbruk har man för första 

gången presenterat resultat från flera pågående ecstasy- studier på människor, 

misstanken om hjärnskador bekräftas både i olika typer av tester och vid direkta 

undersökningar av hjärnan. 

Svenska Dagbladet 2001-07-22 

Allt fler unga kvinnor tar narkotiska sömnmedel 

Under den senaste tioårsperioden har användandet av narkotikaklassade läkemedel 

mer än fyrdubblats bland unga kvinnor. Antingen har unga människor blivit sjukare 

eller också har läkarna en sådan stressade situation att de blivit mer benägna att 

skriva ut mediciner, menar läkemedelskonsulenten Gunnar Bergendahl som 

presenterar resultaten i RFHL:s tidning Oberoende. 

- Givetvis är risken stor att den här utvecklingen leder till att fler blir beroende av 

sömnmedel säger Bergendahl. 

Björn Hjedin på Riksförbundet för hjälp åt narkotika- och

läkemedelsberoende 

- Det är en klar tendens, och det är allvarligt och oroande att kurvan stigit 

kontinuerligt. Vi träffas så många narkomaner och alkoholister som berättar att 

deras missbruk börjat i ett läkemedelsmissbruk när de var unga, säger Björn Hjerdin 

Metro Stockholm 2001-10-23 

Avkriminalisera missbrukaren 

Det är svårt att jämföra statistik mellan länder, men generellt sett vet man att 

narkotikamissbruket ser ungefär likadant oberoende av lagstiftningen. Missbruket är 

inte ett kriminellt problem utan ett socialt, skriver Expressen på ledarplats. 

Nederländerna har Europas kanske mest liberala narkotikalagstiftning och Sverige 

den mest restriktiva, men dödligheten bland narkomaner i Sverige är högre än i 

Nederländerna. Kriminaliseringen av missbrukarna har endast lett till en större 

utslagning. Vårt svenska samhälle betraktar inte missbrukaren som sjuk utan som 

kriminell. Sverige borde avkriminalisera missbrukarna annars riskerar vi att 

undergräva legitimiteten för kampen mot knarket, både nationellt och utomlands. Att 

säga nej till missbrukare som ber om 

metadonbehandling är att vägra en dödsjuk patient vård. 

Expressen 2001-10-30 

Stockholm intresserat av Malmömodellen 

Stig Nyman ordförande i hälso- och sjukvårdsnämnden i Stockholms läns landsting, 

vill införa Malmös kontroversiella sprutbytesprogram. Orsaken är den snabba 

ökningen av hivfall i Stockholm. Nyman säger att han inte kan se något annat 

alternativ till et sprutbytesprogram än att man fortsätter som idag. Han menar att 

det handlar om så mycket mer än att byta ut gamla sprutor mot nya och syftar bland 

annat på den omfattande vaccinationen mot hepatit A+B, kuratorsinsatser, 

medicinsk omvårdnad och graviditetstester. Dessutom får sjukhusen en väldigt stor 

kontaktyta. Han ska börja bedriva lobbyarbete bland sin politiker kollegor. 

Stockholms politiker har invändningar mot projektet som man menar ger legitimitet 

åt missbruket. Kritiken avfärdas bland de ansvariga för projektet. Det är osäkert om 

projektet kommer att få fortsätta trots att hivfallen minskar kraftigt i Malmö. 

Avgörande kommer i den narkotikapolitiska propositionen som socialminister Lars 

Engqvist lägger fram i börja på nästa år. Socialministern har ännu inte tydligt 

deklarerat var han står i frågan. Det lutar dock mot att han säger nej till att 

permanenta sprutbytesprogrammen. Eventuell kan verksamheten i Malmö få 

fortsätta. Det motiveras av regionens närhet till kontinenten. 

Sydsvenska Dagbladet 2001-10-28 

När nu socialminister Lars Engqvist förbereder den narkotikaproposition som ska 

väcka liv i ”narkotikakriget” och där Sverige åter ska ge sig ut på ett europeiskt 

korståg är att hans enda självklara allierade den nya italienska högerregeringen 

under Berlusconi. 

Vice regeringschefen Gianfranco Fini från det postfascistiska partiet AN deklarerade i 

oktober 

2 001 att den italienska narkotikapolitiken nu ska göra upp med alla ”harm 

reduction” insatser i landet. Missbrukarna ska utsättas för en regelrätt repression – 

Fini var mycket noga med att slå fast att repression är de ord som ska användas – 

som antingen leder till fängelse eller behandlingshem. Någonting där i mellan ska 

inte finnas.

Uppgiften om den nya italienska narkotikapolitiken är från La Republica 01-10-27

Notiser Oberoende 

Ny bok om reaktion på narkotikamissbruk i Norden 

Skyldig eller sjuk? Om valet av påföljd för narkotikabruk (NAD 40). Det är titeln på 

en ny publikation från NAD (Nordiska nämnden för alkohol- och drogforskning, en 

institution knuten till Nordiska Ministerrådet). Temat för boken är hur 

narkotikamissbruk möts med kontroll och behandling i de nordiska länderna. Boken 

innehåller en översikt av lagstiftning och praxis i de nordiska länderna, vilka 

underliggande strategier och ideologier som styr kontroll och behandlingen samt en 

redogörelse för ett antal pågående projekt. Frågeställningarna belyses ur en rad 

olika synvinklar - juridiska, sociala och etiska. En rad författare från samtliga 

nordiska länder medverkar. Från Sverige deltar bl.a. Kerstin Svensson från 

Socialhögskolan i Lund, Ingrid Sahlin från Göteborgs universitet, Per Olof Träskman 

från Lunds universitet och Torbjörn Tännsjö, Göteborgs universitet. 

Sprutrum i Norge? 

I Norge utreds för närvarande frågan om att inrätta sprutrum för 

injektionsmissbrukare. Sprutrum innebär ett rum där injektionsmissbrukare kan 

injicera narkotika under överinseende av sjukvårdspersonal. I den norska debatten 

är argumentet som talar för sprutrum att samhället har en skyldighet att göra som 

är möjligt för att hjälpa de tyngsta missbrukarna att förebygga dödsfall. I Norge har 

man under senare år haft en mycket kraftig ökning av överdosdödsfall. Ett annat 

argument är att det knappast är någon skillnad mellan att dela ut rena sprutor och 

att tillhandahålla en lokal där narkotikan kan injiceras. Ett argument som talar emot 

förslaget är att sprutrum är att anse som ett brott mot FN:s internationella 

narkotikakonventioner, som Norge är ansluten till. Sprutrum kan enligt FN uppfattas 

som legalisering av innehav av heroin. Skall sprutrummet bidra till att minska 

dödsfallen måste de enligt FN vara närmast obegränsade, såväl till antal som ifråga 

om öppettider och kapacitet, vilket i sig skulle medföra mycket stora kostnader. 

Frågan har diskuterats i nordiska sammanhang, varvid Sverige och Danmark 

avrådde medan Finland och Island inte hade några synpunkter. Det danska 

folketinget har flera gånger försökt förmå danska regeringen att inrätta sprutrum, 

men regeringen har avstått, med hänvisning till att det inte går att förena med FN:s 

narkotikaontrollkonventioner. 

Drogutvecklingen i Sverige 

Under sensommaren 2001 kom CAN:s årliga rapport om alkohol- och 

narkotikautvecklingen i Sverige. Den bygger på undersökning av alkohol- och 

narkotikaerfarenheter bland elever i årskurs, värnpliktsundersökningar, 

försäljningsstatistik från systembolaget och andra källor. Andelen 15-åringar som 

någon gång använt narkotika hade ökat med en procentandel, från 7 procent 1999 

till 8 procent 2000. År 1988 – 89 var andelen omkring 3 procent. Antalet tunga 

missbrukare har ökat sedan den första räkningen 1979 (UNO) då antalet 

uppskattades till 12 000 - 15 000 till omkring 26 000 år 1998. Antalet 

narkotikarelaterade dödsfall har stigit mycket kraftigt under 1990-talet, från 143 år 

1990 till 263 år 2000. 

Ny publikation från EU:s narkotikaövervakningscentrum 

Injektionsmissbruk är troligen den största hälsorisken för dagens 

narkotikamissbrukare. Injektioner har ett starkt samband med överdoser och 

smittsamma sjukdomar som hepatit B och C och hiv. I skriften ”Insights. Injecting 

drug use, risk behaviour and qualitive research in the time of AIDS” ges en översikt 

av skador i samband med injektionsmissbruk och kvalitativa metoder som kan 

användas i forskningen i dessa frågor. Det ges tänkbara förklaringar till varför 

människor utvecklar injektionsmissbruk och också sexuellt riskbeteende. I rapporten

framställs kvalitativ forskning som et sätt att utforska narkotikamissbrukares liv, 

omgivning och beteende. Följande områden belyses: 

Skador i samband med injektionsmissbruk 

Kvalitativa metoder i drogforskning 

Den kvalitativa forskningens roll 

Att förstå injektionsmissbruk 

Att förstå sexuellt riskbeteende 

Boken, som har utgivits av European Monitoring Centre for Drugs and Drug Addiction 

(EMCDDA) kan beställas från Bibliotekstjänst i Lund, telefon: 046-18 03 45.

Oberoende 4-2001/1- 2002 Samhällets olycksbarn - Tankar ... - RFHL

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?