samer– ett ursprungsfolk i Sverige - Samer.se

Framifrån
Vänster öra Höger öra
Renmärke är de speciella snitt i renens öron som
signalerar vem som är dess ägare. Ett renmärke
är personligt och ärvs ofta inom släkten. Alla renmärken
finns samlade i länsstyrelsernas renmärkesregister.
för att inte halka på de runda stenarna.
– Vad såg du, frågar Per-Anders Blind.
– Här är din bruna kalv, den som vi inte
fångade för några timmar sedan. Och så är
deras jakt igång.
Det jagas även på andra håll. Lassot
viner i luften. Någon bommar och någon är
mitt i prick, runt halsen.
Plötsligt fastnar Tomas blick. Hans stegrytm
ökar och andetagen är koncentrerade.
Ögonen är fästa på en brun kalv som är lite
vitfärgad runt nosen. Vajan har det rätta
snittet.
Snabbt som blixten drar Tomas i den
högra handen och gör sju öglor samtidigt
som blicken är fastlåst vid målet. De bruna
kängorna trampar på renskiten och de lösa
stenarna samtidigt som högerarmen höjs
långsamt. Inga snabba rörelser nu. Då
plötsligt. Som en huggorm. Den bruna kalven
är fast innan han ens hunnit reagera.
Med ett brölande försöker han slita sig fri,
men förgäves. Det lila lassot sitter runt halsen
och Tomas drar till sig kalven med båda
händerna.
– Träning ger färdighet, ler Tomas och
lyfter upp den meterlånga kalven och sätter
sig på honom till dennes förundran.
Kniven åker fram ur jackfickan. Med
snabba rörelser har det hela örat förvandlats
och fått det rätta snittet, precis som sin
mors. Med ett skutt far kalven iväg och
Tomas plockar upp lassot och stoppar in
kniven i fickan. Han, renarna och de femtiotal
andra renägarna har många timmars
sökande kvar i natt.
Näring på djurens villkor
Inom varje samebys område strövar och flyttas
renarna mellan olika betesmarker. Betesområdena
har olika egenskaper som gör dem betydelsefulla
för renskötseln vid olika tider på året.
För att förflytta sig mellan de olika områdena
används särskilda vandrings- och flyttleder som
ofta är mycket gamla. I arbetet med renarna
använder renskötarna förutom olika leder, även
olika hagar för att samla, skilja, märka och/eller
slakta renarna.
Anpassad för klimatet
Renarna är hjortdjur som lever i flock. Den art
som finns i norra Skandinavien kallas tundraren.
Det finns ungefär 225 000 renar (år 2000)
i Sverige. Renen är det enda hjortdjuret där
båda könen har horn. Tjuren, sarven, och kon,
vajan, fäller sina horn varje år. Stora horn ger
status i flocken. En hanren kan samla ett harem
om 25–30 vajor som han vaktar. Efter brunsten
fäller hanrenarna sina horn, medan honrenarna
behåller sina till våren. Under vintern kan vajorna
därför jaga undan sarvarna från de bästa
betesplatserna.
Arbetet med renarna sker på djurens villkor
där väder, vind och bete är avgörande. Rennäringen
är känslig för störningar både från andra
markanvändare och rovdjur. På våren, när vajorna
kalvar är det särskilt viktigt att renarna får
vara ostörda. Även under andra perioder på
året, till exempel vid flyttningar, är renen speciellt
känslig för störning. Vid en trång passage, så
som över en väg, kan störningar göra att en hel
hjord sprids, vilket leder till mycket merarbete
för renskötarna.
Renen är anpassad till klimatet. Pälsen är
mycket tät med hår som isolerar väl och klövarna
är stora nog att springa på snön och gräva
genom snön efter lavar.
Djuren blir 85–120 cm höga. Som jämförelse
är älgen ungefär dubbelt så hög och väger
fem–sex gånger mer.
I maj söker sig honrenarna till fjälls för att
kalva. Kalven följer henne under sitt första år,
tills renkon får en ny kalv. Sommartid lägger
renarna på ett rejält hull för att klara vintern.
Renägaren slaktar ofta en del av hanrenarna på
hösten när de är kraftiga inför brunsten.
Foto: Peter Rosén
39