samer– ett ursprungsfolk i Sverige - Samer.se

Elle Márjás arbetsgivare är renen och
naturen. Under hösten jagar hon älg under
några veckor. I november när renarna samlas
ihop för att delas in i vintergrupper så
skiljer hon ut sin siidas (vintergrupps)
renar och flyttar med dem till vinterbetesmarken.
Under vintern har hon börjat med
att utfodra hjorden. Detta är dyrt, varje ren
äter två kilo foder om dagen. Och eftersom
hon inte släpper hjorden förrän i början av
juni blir kostnaderna rätt dryga, säger hon.
– Men fördelen och belöningen jag får
är ju att se årets kalvar som både är många
och starka.
Efter kalvmärkningen i Gáicacahca åker
hon till huset i Vuolle Sohpar där en stor
del av augusti månad går åt till att plocka
hjortron. Vid goda år blir det en del över
till försäljning.
På frågan om fritidsintressen skrattar
hon gott och berättar att hon har en
hobby: att tämja rentjurar.
– Några blir bra att leda hjorden, men
jag tycker mest att det är roligt att bara
arbeta med dem. Fast inte får jag hjälp när
jag behöver det, säger hon.
Då hon varken är stor eller tung kan det
^
ibland bli en hård kamp att få en rentjur
att acceptera att vara fångad och att gå dit
hon leder den.
Svårt för kvinnor att få plats i samebyn
Elle Márjá är full av humor och glädje. Men
när det blir tal om hennes plats som renskötande
kvinna i samebyn blir hon allvarlig.
För några år sedan gifte sig hennes två döttrar.
Som ogifta och förvärvsarbetande var de
fullvärdiga medlemmar i samebyn. Efter
bröllopet fråntogs de den statusen. Samebyns
styrelse ansåg i stället att det var deras
män som skulle vara fullvärdiga medlemmar.
Efter en lång kamp mot samebyn gav
dock myndigheterna kvinnorna rätt.
Av landets renskötare är i dag en mycket
liten del kvinnor. Arbetet är bitvis tungt
och krävande. Den lagstiftning som finns är
en dåligt anpassad kopia av jordbruket där
varje renskötande hushålls överhuvud, som
har rösträtt på samebyns möten, kallas husbonde.
Även om Elle Márjá arbetar med
renar all sin tid, och uträttar det hon kan,
så anser hon sig inte vara jämställd med
männen i samebyn.
Samebyn hon lever i är en av landets
största med cirka 70 renskötande medlemmar.
Av dem är det bara ett fåtal som helt
lever av renskötsel. För att kunna livnära sig
på renskötsel krävs det minst 400 renar och
upp till det antalet är det inte många som
når. I ett historiskt perspektiv är detta dock
inte något nytt. För att kunna överleva i
Sápmi har människor alltid behövt flera ben
att stå på. Renskötsel, jakt, fiske och jordbruk
har varit de vanligaste kombinationsnäringarna.
De allra flesta har därför bisysslor
eller deltidsjobb för att klara sin försörjning.
I många fall arbetar mannen i renskogen,
medan kvinnan har ett förvärvsarbete.
I alla tider har renskötaren tvingats
anpassa sig efter nya förhållanden. I början
var det enbart naturen. Men då andra folk
efterhand gjorde sig gällande så anpassade
man sig efter det nya. I dag är Elle Márjá
inte bara beroende av väder och klimat.
Förhandlingar i Oslo och Stockholm kan
lika gärna komma att påverka hennes liv.
Men det är något som just nu bara finns i
bakhuvudet på henne. Nu är det dagens
väder som bestämmer hur nattens arbete
skall gå. Kommer samlarna in med en renhjord
i natt, och hur stor är den?