samer– ett ursprungsfolk i Sverige - Samer.se

18
Det var första gången jag som vuxen
upplevde de negativa sidorna med försvenskningen.
Jag började så smått inse att
den svenska skolpolitiken för samer hade
berövat mig något värdefullt, ja kanske det
värdefullaste: mitt språk.
Jag hade inbillat mig själv att jag fortfarande
kunde tala samiska, men då jag inte
hade haft kontinuerlig kontakt med en
samisk miljö och kultur hade jag inte kunnat
utveckla mitt språk på ett naturligt sätt. Jag
upptäckte att jag behärskade språket ungefär
som ett barn. Jag kunde klara av dagliga
situationer, men jag kunde till exempel inte
delta i en diskussion.
När jag inte i en naturlig daglig kontakt
kunde utveckla mitt språk, borde skolan ha
trätt in i stället. Men vad hade den gjort?
Den hade tvingat på mig ett nytt modersmål.
Mitt eget språk, min egen historia och
min egen kultur hade den tagit ifrån mig
och ersatt med något, som i början var
främmande men som jag nu hade blivit
Från kåtaskola till distansundervisning
Fram till slutet av 1800-talet fanns ingen enhetlig
syn på undervisningen av samiska barn. Olika,
mer eller mindre lyckade, skolformer avlöste
varandra fram till omkring 1880 då lappskolväsendet
började likna den icke-samiska folkskolan.
Från början av 1940-talet fram till början av
1960-talet var den samiska undervisningen
organiserad i ett antal kåtaskolor. Samerna skulle
vid denna tid bo i kåta, om de bodde i hus
fanns det risk för att de skulle försvenskas,
menade den svenska staten. Dessa skolor var
dock enbart till för de renskötande samerna.
Detta innebar att cirka två tredjedelar av de
samiska barnen gick i de kommunala skolorna.
Kåtaskolsystemet avvecklades stegvis fram
till 1952 och ersattes av nomadskolor med
undervisning och inkvartering i hus. De första
försöken att införa samiska på schemat i
nomadskolan gjordes 1953/54.
Riksdagen beslutade 1962 att nomadskolan
skulle vara en frivillig skolform för alla som uppgav
sig vara samer och undervisningen skulle i
omfattning och innehåll bli likvärdig med
förtrolig med. Det som var främmande nu,
var mitt gamla jag.
Jag kände mig skamsen och var full av
skuldkänslor, för jag tyckte att jag hade svikit.
Jag hade svikit mitt folk och mig själv.
Det gjorde ont att återuppleva det igen i
minnet och framför allt att prata om det.
Jag gjorde det i alla fall, det var nödvändigt
för mig själv, och kanske skulle det bli en
hjälp till självhjälp åt andra, som sökte sin
identitet.
I dag känner jag mig inte skamsen längre,
och jag önskar att inga andra samer heller
gör det, trots att de på grund av omgivningens
press kanske har drivits till självförnekelse.
I dag anklagar jag inte heller alla dem,
som mer eller mindre medvetet har sårat
mig och så småningom fick mig att välja
det svenska. Men jag anklagar alla dem,
som är ansvariga för den kulturpolitik som
man fört mot oss samer, och som fått oss
att se ned på vårt eget språk, vår egen kul-
grundskolans undervisning. Den allmänna
skolplikten utökades därmed också för renskötande
samernas barn till nio år. Undervisningen i
nomadskolan ansågs dock som undermålig och
elevantalet minskade därför successivt till bara
drygt ett hundra i slutet av 1970-talet.
I dag finns det sex sameskolor (åk 1–6) i
Karesuando, Lannavaara, Kiruna, Gällivare,
Jokkmokk och Tärnaby och även ”vanliga” skolor
med samisk integrering. Dessutom finns ett
flertal samiska förskolor. I Jokkmokk finns en
gymnasieutbildning som utgår från det samiska.
Samernas utbildningscentrum i Jokkmokk har
speciella utbildningar i sameslöjd, samiska språk
och kultur. Skolan drivs av samerna själva.
Det går också att läsa samiska och om samisk
kultur på universiteten. Med hjälp av datatekniken
klaras i dag mycket undervisning på distans.
Läraren kanske finns i Jokkmokk även om eleverna
sitter i Malmö. Förutom distansstudier underlättar
det gemensamma IT-stödet för samiska
språk datakommunikationen mellan samer i olika
delar av Sápmi. Läs mer på sid 54.
tur, ja till sist till och med på oss själva. Vi
blev redan i skolan inpräntade vår mindervärdighet;
vårt språk dög inte, utan blev
ersatt av ett nytt ”modersmål”, och vår
historia var inte värd att läsa.
Hur har nu all denna insikt förändrat
mitt liv? Ja, utåt är det inte speciellt iögonfallande.
Jag har inte flyttat tillbaka i bokstavlig
mening, men jag känner trots allt att
jag är tillbaka. Jag har funnit min identitet
och vet nu att jag har min egen värdefulla
kultur och historia som fundament.
Jag är en same bland svenskar, men jag
känner inte samhörighet med dem lika
starkt som jag gör med samer bland norrmän
och samer bland finnar. Vårt Sápmi
(Sameland) genomkorsas
helt visst av statsgränser, men
de bekommer inte oss, de
finns inte på våra ”kartor”.
Johannes Marainen, rektor och
ordförande i Göteborgs sameförening
”
Foto: Kiruna bildarkiv