samer– ett ursprungsfolk i Sverige - Samer.se
samer– ett ursprungsfolk i Sverige - Samer.se samer– ett ursprungsfolk i Sverige - Samer.se
14 Tillhör Erik-Oscar Oscarssons privatarkiv Den svenska statens representanter tog sällan hänsyn till samernas intressen. Samepolitik i rasismens tidevarv För några hundra år sedan var det många i Sverige som behandlades betydligt sämre än i dag. Så var det också med samerna. Men man kan knappast säga att de var diskriminerade före sekelskiftet 1800. Då började det spridas nya idéer. Först en om högre och lägre stående kulturer, sedan en om över- och underlägsna raser. Enligt den första teorin stod nomader på en lägre kulturnivå än jordbrukarna. Därför måste nomaderna vika undan där jordbruket trängde fram. Det ledde till att man berövade samerna stora markområden i Jämtland- Härjedalen samt i Norr- och Västerbotten. Särskilt drabbades renarnas vinterbetesmarker som ligger nere i skogslandet. Fick betala för sina marker Ofta fick renskötarna börja betala för att använda de marker som tidigare varit deras. De kunde också dömas till böter om renarna rev ner höhässjor som kommit upp på gammal renbetesmark. Det hände att nybyggare anlade skogseld för att bränna bort renbetet kring myrmarker där de skaffade vinterfoder till sina kor. Vid mitten av 1800-talet började allt fler reagera mot att samerna behandlades illa. Riksdagen försökte rätta till de värsta missförhållandena. I Jämtland-Härjedalen avbröt man avvittringen, utdelningen av samernas marker till jordbrukare, 1841. Senare under 1800-talet köpte staten in markområden för samernas räkning. Genom Lappland drogs en så kallad odlingsgräns i nord-sydlig riktning (se karta sid 33). Landet väster om den skulle vara reserverat för samernas renskötsel. Det blev inte som det var tänkt, redan när gränsen kom till fanns många icke-samiska bosättningar i det området. I början av 1870-talet fick samerna i Norr- och Västerbotten rätt att vinterbeta sina renar på privat mark utan att betala. Det bekräftades i en lag, som gällde även för Jämtland-Härjedalen från 1889. I lagen stod att renarna skulle få vistas där de betat ”efter gammal sedvana”, det vill säga under lång tid. En sådan bestämmelse gäller fortfarande, men eftersom den är så obestämd och svårtolkad orsakar den ibland konflikter. Påstods vara ”underlägsna” Under de sista decennierna av 1800-talet kom den biologiska rasismen in i svensk samepolitik. Nu började man påstå att samerna var födda med vissa ”rasegenskaper” som gjorde att de var underlägsna den övriga befolkningen. Därför kunde de inte leva som ”civiliserade” människor i riktiga hus. Då skulle de bli ”förslappade” och börja försumma sina renar. Sedan skulle alla samer bli tiggare eftersom de inte dög till något annat än renskötsel. Riksdagen beslutade 1928 att de samer som inte var renskötare inte heller skulle ha några samiska rättigheter. De fick till exempel ingen särskild rätt att jaga och fiska i de områden där deras förfäder levat. På så sätt drog staten en skarp gräns mellan de samer som lever på renskötsel och de som försörjer sig på annat sätt. Även samernas skolgång påverkades av rasismen. En lag om särskild nomadskola
kom 1913. Den föreskrev att en lärare skulle vandra runt i fjälltrakterna på sommaren. Där skulle de minsta skolbarnen undervisas i familjens flyttkåta några veckor varje år under de tre första skolåren. Resten av skoltiden bestod av vinterkurser i fasta skolor under tre månader om året i tre år. Undervisningen fick bara omfatta några få ämnen och den måste ligga på så låg nivå att barnen inte ”civiliserades”. Barn till nomadiserande samer fick inte gå i allmänna folkskolor. De som inte kom till nomadskolan skulle hämtas dit av polis. Samerna protesterade mot denna skolform och genomförde ibland skolstrejker. Från början av 1930-talet växte opinionen för att nomadskolan skulle bli likvärdig med den övriga svenska skolan. Särskilt efter andra världskriget blev den allt bättre. Nomadskolan fick en same som högste tjänsteman 1944. Under 1920- och 1930-talen slogs många samer ut från renskötseln. Flera utredningar konstaterade att de levde i svår fattigdom. Vid den tiden satsade staten avsevärda belopp på att befolka Norrlands inland med kronotorpare. Men samerna fick nästan inget av detta stöd. Trots att många av dem redan hade tagit upp framgångsrika nybyggen ansåg inte myndigheterna att samer klarade av sådant arbete. Ännu 1941 konstaterade lantbruksstyrelsen att samer inte lämpade sig för jordbruksarbete av ”rasbiologiska skäl”. Utgången av andra världskriget gjorde att raspolitik inte blev särskilt gångbar längre. Nu började en ny tid där problemen för renskötseln och samekulturen orsakades av det moderna Sveriges intrång med storskogsbruk, vattenkraftsutbyggnader, gruvor, vägar, järnvägar och så småningom storskalig turism. Mycket av detta fick även samerna nytta av, men utrymmet för deras livsform och deras kultur blev allt mindre. Lennart Lundmark Docent i historia Rasbiologiska institutet hade en egen monter vid Stockholmsutställningen 1930 med sina bilder av landets ”raser”. Rasbiologi som politik I början av 1900-talet var det många som trodde på att man kunde lära sig något av värde genom att studera egenskaperna hos olika så kallade raser. Då började flera vetenskapsmän verka för att Sverige skulle inrätta ett Statens rasbiologiska institut. Riksdagen beslutade enhälligt att inrätta ett sådant institut från 1922. Till chef utsågs medicinaren Herman Lundborg. Institutet skulle verka för ”en hög kvalitet på den svenska folkstammen”. Det gavs ut tjocka böcker på engelska och tyska och den populärt hållna ”Svensk raskunskap” som spreds i sammanlagt 11 000 exemplar 1927. Herman Lundborg hade fångats av tanken att det var skadligt om människor av olika ”raser” skaffade barn tillsammans. Det ville han bevisa genom att studera blandningar mellan ”svenskar”, samer och finnar i nordligaste Sverige. Efter några år lades alla institutets resurser på att undersöka samer, främst genom att mäta deras skallar. Något av vetenskapligt värde kom inte ut av dessa undersökningar. Universitetsforskare och politiker började protestera mot Lundborgs fixering vid samer och rasblandning. Anslagen skars ner, men Lundborg fick vara kvar till dess han gick i pension 1935. Sedan ersattes han av en ny chef som var bestämd motståndare till alla former av rasforskning. Institutet övergick sedan till att studera ärftliga sjukdomar, men det behöll sitt namn ända till 1958 då det gick upp i institutionen för medicinsk genetik vid Uppsala universitet. Lennart Lundmark Foto: Leif Åberg 15
- Page 1 and 2: ett ursprungsfolk i Sverige samer-
- Page 3 and 4: Tiderna förändras Kulturer påver
- Page 5 and 6: Språk Det samiska språkets histor
- Page 7 and 8: Sápmi - från ett annat perspektiv
- Page 9 and 10: Ole Henrik Magga - ger en röst åt
- Page 11 and 12: 13 miljoner 1,5 miljoner 17,5 miljo
- Page 13 and 14: solens folk genom historien 1751 Gr
- Page 15: 6. 9. 8. 7. 3. 4. 2. Kiruna 1. 5. U
- Page 19 and 20: Om de första tre åren mest hade g
- Page 21 and 22: Symbolerna ger samhörighet Samiska
- Page 23 and 24: Elle Márjás arbetsgivare är rene
- Page 25 and 26: Mattias Eriksson arbetar som heliko
- Page 27 and 28: På språng mellan Paris och Mittå
- Page 29 and 30: att ett av barnbarnen just ringt oc
- Page 31 and 32: Foto: Benny Jonsson Tre Toppar - ho
- Page 33 and 34: Foto: Michael Teilus Minnets, myten
- Page 35 and 36: len i Jämtland. År 1990 stämdes
- Page 37 and 38: och blev ett storfurstendöme under
- Page 39 and 40: Torsten och hans fru Elli har bosta
- Page 41 and 42: Framifrån Vänster öra Höger ör
- Page 43 and 44: - Jag använder den till allt. Att
- Page 45 and 46: veta vad som är traditionellt och
- Page 47 and 48: Den traditionella dräkten Samernas
- Page 49 and 50: Glasfatet ”Blue Yonder, Close at
- Page 51 and 52: Foto: Ikea Textiltrycket ”Nean”
- Page 53 and 54: ‘få någon att äta’. Man bild
- Page 55 and 56: lära mig samiska in. Jag såg spr
- Page 57 and 58: kommunen, där familjen Kråik bor,
- Page 59 and 60: Foto: Lars Åke Andersen/Bladet Tro
- Page 61 and 62: Religion i samspel med naturen Reli
- Page 63 and 64: i sameskolan. Men det samiska språ
- Page 65 and 66: Foto: Frida Hedberg Lars-Anders Bae
14<br />
Tillhör Erik-Oscar Oscarssons privatarkiv<br />
Den svenska statens repre<strong>se</strong>ntanter tog sällan hänsyn till samernas intres<strong>se</strong>n.<br />
Samepolitik<br />
i rasismens tidevarv<br />
För några hundra år <strong>se</strong>dan var det många i<br />
<strong>Sverige</strong> som behandlades betydligt sämre<br />
än i dag. Så var det också med samerna.<br />
Men man kan knappast säga att de var diskriminerade<br />
före <strong>se</strong>kelskiftet 1800. Då började<br />
det spridas nya idéer. Först en om högre<br />
och lägre stående kulturer, <strong>se</strong>dan en om<br />
över- och underlägsna ra<strong>se</strong>r.<br />
Enligt den första teorin stod nomader på en<br />
lägre kulturnivå än jordbrukarna. Därför<br />
måste nomaderna vika undan där jordbruket<br />
trängde fram. Det ledde till att man berövade<br />
samerna stora markområden i Jämtland-<br />
Härjedalen samt i Norr- och Västerbotten.<br />
Särskilt drabbades renarnas vinterbetesmarker<br />
som ligger nere i skogslandet.<br />
Fick betala för sina marker<br />
Ofta fick renskötarna börja betala för att<br />
använda de marker som tidigare varit deras.<br />
De kunde också dömas till böter om renarna<br />
rev ner höhässjor som kommit upp på<br />
gammal renbetesmark. Det hände att<br />
nybyggare anlade skog<strong>se</strong>ld för att bränna<br />
bort renbetet kring myrmarker där de skaffade<br />
vinterfoder till sina kor.<br />
Vid mitten av 1800-talet började allt<br />
fler reagera mot att samerna behandlades<br />
illa. Riksdagen försökte rätta till de värsta<br />
missförhållandena. I Jämtland-Härjedalen<br />
avbröt man avvittringen, utdelningen av<br />
samernas marker till jordbrukare, 1841.<br />
Senare under 1800-talet köpte staten in<br />
markområden för samernas räkning. Genom<br />
Lappland drogs en så kallad odlingsgräns<br />
i nord-sydlig riktning (<strong>se</strong> karta sid<br />
33). Landet väster om den skulle vara<br />
re<strong>se</strong>rverat för samernas rensköt<strong>se</strong>l. Det blev<br />
inte som det var tänkt, redan när grän<strong>se</strong>n<br />
kom till fanns många icke-samiska bosättningar<br />
i det området.<br />
I början av 1870-talet fick samerna i<br />
Norr- och Västerbotten rätt att vinterbeta<br />
sina renar på privat mark utan att betala.<br />
Det bekräftades i en lag, som gällde även<br />
för Jämtland-Härjedalen från 1889. I lagen<br />
stod att renarna skulle få vistas där de betat<br />
”efter gammal <strong>se</strong>dvana”, det vill säga under<br />
lång tid. En sådan bestämmel<strong>se</strong> gäller fortfarande,<br />
men eftersom den är så obestämd<br />
och svårtolkad orsakar den ibland konflikter.<br />
Påstods vara ”underlägsna”<br />
Under de sista decennierna av 1800-talet<br />
kom den biologiska rasismen in i svensk<br />
samepolitik. Nu började man påstå att<br />
samerna var födda med vissa ”ra<strong>se</strong>genskaper”<br />
som gjorde att de var underlägsna den<br />
övriga befolkningen. Därför kunde de inte<br />
leva som ”civili<strong>se</strong>rade” människor i riktiga<br />
hus. Då skulle de bli ”förslappade” och<br />
börja försumma sina renar. Sedan skulle<br />
alla samer bli tiggare eftersom de inte dög<br />
till något annat än rensköt<strong>se</strong>l.<br />
Riksdagen beslutade 1928 att de samer<br />
som inte var renskötare inte heller skulle<br />
ha några samiska rättigheter. De fick till<br />
exempel ingen särskild rätt att jaga och<br />
fiska i de områden där deras förfäder levat.<br />
På så sätt drog staten en skarp gräns mellan<br />
de samer som lever på rensköt<strong>se</strong>l och de<br />
som försörjer sig på annat sätt.<br />
Även samernas skolgång påverkades av<br />
rasismen. En lag om särskild nomadskola
Change language