Innehåll - Sjöhistoriska samfundet

Dessa skulle få ensamrätt på köp av ekevirke från de kungliga skogarna.
Dock skulle åtgången av virke noggrant redovisas och blev det virke över,
skulle det lämnas till amiralitetet till samma pris, som entreprenörerna betalt
för det. 56
Trots dessa bestämmelser, kom leverantörernas inköp långt ifrån att försiggå
utan gnissel. När Amiralitetskollegiet på stockholmsköpmannen Hans
Lenmans vägnar frågade om han skulle få köpa virke i Blekinge och Småland,
avslog konungen detta ögonblickligen. Virket från dessa områden skulle reserveras
för Karlskrona. 57 Problemet komplicerades dock av att landshövdingen
i Kalmar län, greve Adam Carl de la Gardie ett par månader tidigare fått
tillstånd att låta stockholmseskadern förse sig med furu- och ekevirke från
de kungliga domänerna i Kalmar län. 58 Atminstone en del av virket från
Kalmar måste dock ha kommit karlskronaflottan till godo om än efter stora
svårigheter. Danska flottan spelade herrar vid Sveriges kuster år 1717 och
ett par fregatter måste särskilt utsändas från Karlskrona för att dit konvojera
ett antal fartyg, som blivit liggande i Kalmar med ek och annan material
ombord. 5B
Även beträffande master och annat virke mötte man samma svårigheter.
Svenska områden måste besiktigas, för att utröna, om man kunde få lämpligt
virke därifrån60 och priserna steg.61
Under 1719 synes läget ha lättat något. Ett ansenligt parti ekevirke låg
fällt och tillhugget på olika orter. Amiralitetskollegium begärde 70000
dIr smt för framforsling av virket och för ytterligare anskaffning. Endast
20000 dIr beviljades visserligen men det tycks ha räckt för att transportera
fram flera skeppslaster till Karlskrona, där virkesförrådet nu skulle ha räckt
till att bygga ett 60-kanonerskepp.62
Mot slutet av året klagade visserligen överamiral Claes Sparre över brist på
virke och master, då han genom att påvisa bristerna ville utverka medel till
nybyggnad och reparation.63 Ett par månader senare påstod kungliga rådet,
greve Hans Henrik von Liewen, att det fanns tillhugget virke, som låg och
riskerade att ruttna bort. Detta yttrande behöver dock ej ha varit mer tillförlitligt
än Sparres, då von Liewen synes ha varit ute efter att få mer pengar
till att bestrida arbetskostnaderna vid varvet i Karlskrona.64
Ar 1720 kunde man till Karlskrona få ett större parti master från Göteborg.
Sedan västkusteskadern gått förlorad sommaren 17 19 hade behovet av
mastvirke i Göteborg blivit tämligen obetydligt.65
Samtidigt började man även söka återupprätta ekevirkeshandeln i Pommern,
sedan man nu fått fred med Danmark. I november sändes två fartyg