Innehåll - Sjöhistoriska samfundet

44
de var de bästa och att man borde fortsätta denna handel. Han blev härvid
överröstad av amiralgeneralen, som genomdrev att 30 master skulle köpas
från Riga. 29 Vissa andra mindre uppköp gjordes även. När Sheldon 1705
reste till Pommern, fick han även i uppdrag att besiktiga ett antal mecklenburgska
furor, för att se om de dög till master eller måste sågas upp till
plankor.30
England sökte samtidigt få mastträn från Östersjöområdet. En framställning
om att få köpa sådana år 1704 möttes av ett avstyrkande från Amiralitetskollegium.
31 Nästa år visste man inom kollegiet att engelska drottningen
beställt master hos tsaren. De skulle föras nedför Duna till den svenska staden
Riga. Karl XII hade intet emot affären vilken skulle strärka Sveriges handel,
tull inkomster och förbindelser med England. När amiralerna tillfrågades om
sin inställning, svarade de med att sända två lastdragare till Riga för att
avhämta de master, flottan behövde. 32 Följande år fortsatte det på samma sätt.
Engelsmännen hade fått ryskt löfte på 200 master och spiror. Amiralitetskollegiet
förklarade att flottan var i absolut behov av 48 master och 150
spiror av Rigakvalitet - resten fick gärna skeppas till England, för att hjälpa
upp den svenska handeln och stärka vänskapen mellan länderna. 33 Man
torde ha avsett att England skulle utverka utökat avverkningstillstånd av
Ryssland - en leverans av 2 master skulle knappast ha förbättrat de diplomatiska
förbindelserna. I varje fall fruktade holmamiralen von Rosenfeldt
att rigaskogen snart skulle vara helt »utödd».34
Kollegiet stötte nu även på motstånd från generalguvernören i Riga, greve
Adam iewenhaupt. Kravet, att liksom på 169o-talet få masterna för 20 dIr
albertus, var orealistiskt, förklarade han - bara framforslingen till Riga
gick upp till denna summa. Vidare borde man ej stöta sig med de utländska
köparna; resultatet bleve då bara att masthandeln drogs över någon annan
hamn och svenskarna gingo miste om inkomsten. Amiralitetskollegiet såg
sig tvunget att pruta på sina krav. Antalet master, som var oundgängligt för
flottan, sjönk först till 32 och sedan till 24 och spirorna till 80 och slutligen
till 50 a 60, för att de engelska mastuppköparna ej skulle känna
»alltför stor gravation» genom de svenska överlåtelsekraven. Vidare kunde
man tänka sig att för denna gångs skull höja sitt bud till 40 dIr specie
per mast.35
Ekevirkeshandeln i Pommern synes under tiden ha fungerat relativt friktionsfritt,
även om bristen på transporttonnage ibland måste ha känts besvärande.
Alla tillfällen måste tillvaratas. När till exempel överkommissarien
konstaterat, att statskontoret år 1703 beställt för många fartyg till en trupp-