Innehåll - Sjöhistoriska samfundet

24
att försänka farleden bakom svenskarna och anfalla de svårmanövrabla skeppen
med sina 42 manstarka galärer med 15 a 20 par åror, vilka byggts
efter »spanskt maner» sedan förra året. 35 Enda sättet att komma till rätta med
problemet med de fartygstyper, som stod till buds, var att hålla fiendens
allt starkare skärgårdsflotta blockerad i den inre delen av Finska viken.
Man borde därför koncentrera sig på linjeskepp och fregatter; även brigantinerna
var för svagt bestyckade och borde i framtiden inte användas
till annat än avisjakter. 36 Att denna åsikt slog igenom i kollegiet märks
bl. a. av att de två halvgalärerna från Karlskrona efter 1704 ej mer kom till
användning i dessa farvatten.
1704 led även det svenska galärvapnet sitt första nederlag. Det halvdussin
galärer och dubbla eschalouper, som byggts i Dorpat, seglade tillsammans
med några små brigantiner och jakter rakt in i ett ryskt bakhåll
- den s. k. »Dorptska skeppsflottans» tillvaro kom härmed till ett abrupt
slut. 16 På hösten föll sedan såväl Narva som Dorpat i fiendens händer.
1705 togs galärplanerna åter upp. Denna gång var det generallöjtnant
Maydell som ville fullfölja von Numers plan på byggnad av skärgårdsfartyg
i Keksholm. 20 a 30 galärer borde byggas, så att man med dem kunde
avskära fiendens förbindelser över Ladoga och på detta sätt lätta trycket mot
den finska armen. Några uppgifter om dessa fartygs dimensioner etc. lämnas
även. De skulle vara 60 a 64 fot över stäv, 17 fot breda men bara 2 fot
djupgående. De skulle framdrivas med 12 par åror och bestyckas med två
par 3 a 4-pundskanoner. Tre av galärerna var så gott som färdiga till skrovet
liksom även en lodja, men man saknade timmermän och material för att
fullborda dem. Amiralitetskollegium ställde sig avvisande till denna något
äventyrliga plan att skapa en ny flotta vid den långt framskjutna förpost,
som Keksholm nu blivit. Det resolverade kort att intet sådant bygge skulle
bedrivas. 37
I Finska viken fördes befälet detta år av den stridbare amiralen Cornelius
Anckarstierna. Trots att han inte fick något stöd från Maydell, beslöt han
sig för att med sina fåtaliga trupper anfalla Retusaari. Anfallet avslogs,
men Anckarstierna gav ej upp hoppet. Han försökte få låna 36 pontoner,
som Maydell hade, för att använda dem som landstigningsfarkoster. Maydell
vägrade ånyo och Anckarstierna anföll om igen med de tillgångar, han
själv hade samt en förstärkning på ca I 000 man från Livland. Anfallet
avslogs och de svenska trupperna fick vidkännas tämligen svåra förluster. 3s
Anckarstierna fortsatte att planera för anfallet på Retusaari - man borde
under den kommande vintern bygga pontoner samt 40 a 50 landstignings-