Innehåll - Sjöhistoriska samfundet

22
neutraliserades dock genom att samma dag en förstärkningseskader om fyra
fregatter, fyra brigantiner och de ovannämnda halvgalärerna avseglade från
Karlskrona. 22
Redan den 16 maj befäste Peter den store sin ställning genom att vid
Nevas utlopp i Finska viken anlägga S:t Petersburg. För att försvåra tsarens
uppbyggnad aven sjömakt började nu Defensionskommissionen och viceamiral
von Numers arbeta på plan, som skulle kunna hota de ryska ställningarna
i ryggen. En ny Ladogaflotta skulle byggas i Keksholm. Den skulle
bestå av ett trettiotal galärer och andra lätta fartyg. Viceamiralen skrev till
amiralitetskollegiet för att meddela att två galärer redan voro stapelsatta
med att det felades pengar, artilleri och andra utrustningspersedlar samt sjöfolk.
Hans Wachtmeister tog illa upp. Han förklarade att örlogsflottan var
alldeles utblottad och att det var en »pur omöjlighet» att avstå material till
den planerade Keksholmseskadern. För övrigt var det Defensionskommissionen
som stod bakom iden - och då var det även Defensionskommissionens
och statskontorets - ej amiralitetskollegiets sak att stå för medlen. 23
Huvudintresset i Karlskrona ägnades åt den seglande örlogsflottan - galejeeskadrarna
kom först i andra hand, trots alla rapporter om hur fienden
byggde upp en stark skärgårdsflotta. von Numers rapporterade i maj 1703
att fienden hade åtta grundgående fregatter om 40 kanoner och dessutom
800 lodjor på Nevaströmmen. Ryktet var emellertid överdrivet - den första
ryska fregatten, Schtandart, sjösattes först den 29 augusti detta år. 24
För att förstärka den svenska sjömakten i Finska viken önskade kollegiet
sända dit två linjeskepp och två bombkitzar och begärde medel till utrustandet
av dessa fartyg. Rådet svarade kärvt att det var beklagligt, att amiralitetskollegium
inte kunde företa några utrustningar utan en vidlyftig korrespondens
om medel - men meddelade samtidigt att statskontoret sagt nej;
inga medel fanns att tillgå. Kollegiet lyckades dock utrusta ett skepp, det
grundgående Stralsund (som drog 10 fot vatten medan de övriga medelstora
skeppen drog 14-17 fot). Skeppet var visserligen gammalt men det hade
grova kanoner (24 pund) i sin bestyckning. 25 Kollegiet hade härigenom
slagit in på den väg, det skulle komma att följa de närmaste åren. Fiendens
lätta fartyg skulle hållas instängda med hjälp aven eskader, huvudsakligen
bestående av tungt bestyckade skepp och fregatter. 26
I och med att Nevamynningen nu var i fiendens hand, kom ön Retusaari
att bli en nyckelpunkt i försvaret. Därifrån kunde tillfarten till den
inre delen av Finska viken behärskas. Öns betydelse uppmärksammades snart
av Defensionskommissionen, som uppdrog åt amiralitetet att svara för öns