fOKuS VRETA KLOSTER - Lunds universitet

VRETA KLOSTER: 500 ÅR AV TOLKNINGAR OCH 17 NYA PERSPEKTIV Regner & Tagesson 

fOKuS VRETA KLOSTER 

17 NYA RöN OM SVERIGES äLdSTA KLOSTER 

REd. GöR AN TAG E S SON , E LI SAbET REGNER , 

bIRGITTA ALINdER & LARS LAdELL 

THE MuSEuM Of NATIONAL ANTIquITIES, STOCKHOLM. STudIES 14 

RIKSANTIKVARIEäMbETET ARKEOLOGISKA uNdERSöKNINGAR SKRIfTER NO 77 

3

4 

Statens historiska museum 

box 5428 

SE-114 84 Stockholm 

Sweden 

www.historiska.se 


OMSLAGSILLuSTRATION 

Vreta kloster. I höger bildkant skymtar Linköpings domkyrka. foto: Rikard Hedvall. 

foto nunna: föreningen Klosterliv i Vreta. 

© 2010, författarna 

THE MuSEuM Of NATIONAL ANTIquITIES, STOCKHOLM. STudIES 

Huvudredaktör: fredrik Svanberg 

formgivning av layoutmall: Thomas Hansson 

Tryckt av NRS tryckeri, Huskvarna, 2010 

TRYCKNINGSbIdRAG 

Westman-Wernerska stiftelsen 

Claes och Greta Lagerfelts stiftelse 

Vreta klosters kyrkliga samfällighet 

THE MuSEuM Of NATIONAL ANTIquITIES, STOCKHOLM. STudIES 14 

ISSN 0349-8182 

RIKSANTIKVARIEäMbETET ARKEOLOGISKA uNdERSöKNINGAR SKRIfTER NO 77 

ISSN 1102-187x 

ISbN 978-91-89176-39-3

KROPP, SJäL OCH LäKEKONST Johanna bergqvist 

KROPP, SJäL OCH LäKEKONST 

KuLTuRHISTORISK TOLKNING AV MEdICINSKA 

AbSTRACT 

föREMÅL fRÅN VRETA KLOSTER 

JOHANNA bERGqVIST 

During excavations of the nunnery of Vreta, a number of artefacts for medical and hygienic 

use were found, including medical vessels, a clasp-knife, different types of forceps, phlebotomy 

knives and a surgical sharp hook. The artefacts show that medical and most probably some surgical 

activity has taken place there. Compared to other Swedish Cistercian monasteries, such as 

the nunnery of Gudhem and the male institutions of Alvastra and Varnhem, it is clear, though, 

that artefacts for medical and hygienic use are both more abundant and more differentiated 

concerning type at the male institutions. Most notably missing from the female institutions are 

specialized articles used for the cleansing of wounds, like curettes and probes, and hygienic articles, 

like ear scopes and tooth-picks/nail-cleaners. In this paper, possible explanations for this 

phenomenon are discussed and I argue that the answer might lie in gender differentiated forms 

of experiencing and expressing piety and advanced spirituality. The medieval idea of the female 

constitution as more physical than the male may have had an impact on women’s religious 

ideals, apprehensions and experiences, towards a higher inclination amongst religious women 

to use certain forms of physical asceticism as a way to attain elevated spirituality. I also propose 

that as women were conceived to be closer to nature, they might have been expected to possess 

larger endurance concerning physical illnesses. Certain diseases and physical complaints might 

therefore to a lesser extent have been seen as called for to cure when suffered by religious women 

than when suffered by religious men. I suggest that what is reflected in the archaeological materials 

from Swedish female and male Cistercian monasteries is a higher inclination among pious 

women to include the neglecting of, for example, wound inflicting diseases, as well as certain 

everyday hygienic practices, in the physical asceticism of dedicated religiosity. 

INLEdNING 

Hur man inom ett samhälle hanterar umbäranden i form av sjukdom och 

skador är beroende av kunskaper och praktiska förutsättningar, men kunskapsuppbyggnad 

är aldrig enbart kumulativ och praxis inte enbart rationell. 

De formas också av de religiösa, ideologiska och vetenskapliga uppfattningar 

som omfattas av ett visst samhälle och dess kultur. Vad som uppfattas som en 

sjukdom som bör botas är därför inte heller givet, utan beroende av en rad 

kulturella faktorer. Det kan även variera inom ett visst samhälle genom att vara 

till exempel genus- eller klassrelaterat (Bynum 1987, s. 199; Hsu 2002, s. 5 ff.). 

345

346 


Anorexia, tuberkulos och spetälska är exempel på sjukdomar som har uppfattats 

mycket olika under olika tider. 

Den medeltida kyrkans och de flesta klosterordnars förhållningssätt till den 

mänskliga kroppen och till behandling av sjukdom och andra fysiska åkommor 

var komplext och intimt sammanhängande med stora teologiska frågor. 

Det fanns ett starkt motstånd mot vad som uppfattades som det världsliga 

vetandets och i synnerhet läkekonstens ingripande i den gudomliga viljan och 

makten över liv och död. Kyrkan vände sig dessutom emot fysiska ingrepp 

som innebar direkt åverkan på kroppen genom bränning, skärande eller annan 

blodspillan (Siraisi 1990, s. 25 f.; Bynum 2007, s. 18). Det kyrkliga motståndet 

omfattade också humandissektion/obduktion, vilket begränsade inhämtandet 

av empiriska kunskaper om den mänskliga anatomin och patologin och kom 

därför att ha en starkt hämmande inverkan på utvecklandet och utövandet av 

läkekonst under medeltiden. Samtidigt stimulerade den kristna caritas-tanken 

till olika former av vårdinrättningar för fattiga, gamla och sjuka och inte minst 

klosterväsendet stod dessutom för en väsentlig del av den boklärda kulturen, 

vari även medicinsk kunskap ingick. 

Föreliggande artikel lyfter fram ett antal föremål från Vreta kloster, vilka 

har använts vid olika former av kroppsvård; såväl medicinsk och kirurgisk som 

kosmetisk. Föremålen har identifierats vid en totalgenomgång av det fyndmaterial 

som tillvaratagits vid arkeologiska undersökningar av klostret, framför 

allt under 1900-talets första decennier. Materialet är förhållandevis begränsat, 

men vid en jämförelse med övriga svenska klostermaterial kan ändå vissa 

intressanta tendenser skönjas. Bland annat framträder en diskrepans mellan 

kvinnliga och manliga kloster, vilken här diskuteras i ett kulturhistoriskt perspektiv, 

med fokus på uppfattningar av den kvinnliga respektive manliga kroppen, 

själen och andligheten. 

Jämförelser görs huvudsakligen mellan cistercienskloster. Detta beror på 

tillgången till bra arkeologiskt jämförelsematerial. Diskussionen kring Vreta 

klosters tidiga ordenstillhörighet (benediktiskt eller cisterciensiskt) kommer 

inte att beröras. 

KROPP OCH SJäL 

Teologiska diskussioner kring hur den mänskliga kroppen och själen förhöll 

sig till varandra pågick livligt inom den medeltida kristenheten. En dominerande 

uppfattning under större delen av perioden förefaller ha varit att kropp 

och själ var i någon mån beroende av varandra och att även kroppen hade 

någon form av existens i livet efter detta. Frågan var i vilken form kroppen då


skulle existera och huruvida den skulle återuppstå med eller utan de skador, 

sjukdomar och ålderssymptom som den ådragit sig under levnadstiden på jorden 

(Bynum 1995). 

Genom Guds allmakt krävde behandling av sjukdom och skador inte bara 

praktiska åtgärder i form av till exempel medicinsk och kirurgisk behandling, 

utan även handlingar som vädjade om gudomligt stöd. Den kristna caritastanken 

stimulerade till uppbyggnaden av en rad institutioner (särskilt hospital, 

helgeandshus och själastugor) för vård och stöd för fattiga, sjuka och andra 

behövande. Även vissa kloster tog emot sjuka och skadade utifrån. Tonvikten 

på fysisk respektive andlig vård kom dock att ligga lite olika inom den vård 

de religiösa institutionerna erbjöd respektive den som bedrevs i mer profana 

sammanhang, då de religiösa institutionerna främst erbjöd själavård och viss 

lekamlig lindring, men inte bot och behandling i någon större omfattning. 

dEN fYSISKA KVINNLIGA ANdLIGHETEN 

Den medeltida uppfattningen av världen och kosmos hade sina rötter i den 

antika världsbilden. För en väl fungerande värld krävdes balans mellan de fyra 

elementen – eld, jord, luft och vatten. Till dessa kopplades även väderstrecken, 

planeterna, olika metaller och grader av torrhet och fuktighet respektive värme 

och kyla. Människan uppfattades utifrån samma schematiska balanslära som 

ett mikrokosmos, där mannen och kvinnan befann sig i olika ändar av balansaxlarna. 

Mannen uppfattades som i högre grad varm, torr, intellektuell och 

kulturell. Kvinnan uppfattades istället som i högre grad kall, fuktig, fysisk och 

naturnära, vilket är intressant för det fortsatta resonemanget i denna artikel. 

Det varma och torra – det vill säga det manliga - uppfattades generellt som 

mer livskraftigt och hälsosamt, men det manliga och det kvinnliga balanserade 

varandra. 

Caroline Walker Bynum har på ett intressant sätt diskuterat hur det faktum 

att den kvinnliga konstitutionen uppfattades som mer fysisk än den manliga 

påverkade hur kvinnors religiositet tog sig uttryck. Hon menar att kvinnor 

upplevde och uttryckte sin religiositet på ett mer fysiskt sätt än män, dels 

genom sina egna kroppar och dels genom identifieringen med Kristi lidande 

kropp. Som det främsta och starkaste uttrycket för Guds fysiska aspekter, något 

som kom att betonas allt mer från och med högmedeltiden, var Kristus 

därför även ett uttryck för Guds kvinnliga sidor (Bynum 1987, s. 254 ff.; 1991, 

s. 200). 

Det blödande såret i Kristi sida avbildades ofta som en parallell till modersbröstet 

som gav mjölk, men kunde även associeras till den kvinnliga menstrua- 

347

348 


tionen samt till den kvinnliga födande kroppen. Bynum menar att kvinnor 

genom dessa fysiska associationsbanor kunde identifiera sig med den korsfäste 

Kristus på ett annat, mer mångfacetterat och möjligen mer konkret fysiskt sätt 

än vad män kunde. Den kvinnliga religiositetens fysiska karaktär tog sig även 

uttryck i olika former av fysisk asketism där stigmata, självsvält och självplågeri 

var vanligare och mer utmärkande hos fromma kvinnor än hos fromma män 

(Bynum 1987, s. 189, 199 f., 273; 2007, s. 159). 

u T H ä R d A N d E T A V S J u K d O M S O M 

fROM HANdLING 

Att sjukdom och skada var något att undvika och i möjligaste mån bota bör 

ha varit den generella inställningen hos gemene man under medeltiden, precis 

som idag. Det fanns emellertid även andra sätt att se på fysiskt lidande. En 

uppfattning som blev vanligare under högmedeltiden var att sjukdom var ett 

straff för begångna synder. Inte minst gällde detta lepra eller spetälska, som i 

viss mån var ett samlingsnamn för flera olika åkommor med liknande symptom 

(hudsjukdomar med sårbildning) (I Vadstenadiariet 138, 294 & 346 omnämns 

”spetälska” att jämföra med uttrycket ”ett slags spetälska” i 937 & 999). 

Genom att delar av den leprasjukes kropp bokstavligen bröts ner och föll av, 

uppfattades sjukdomen nämligen som en redan i jordelivet pågående förruttnelse 

och nedbrytning av kroppen. Detta var den absoluta motsatsen till helgonens 

heliga kroppar, vilka menades förbli intakta och väldoftande även efter 

döden, kanske ända till återuppståndelsen. Följaktligen var lepran ett tecken 

på ohelighet och syndfullhet (Bynum 1991, s. 276). De fördömda avbildades 

därför emellanåt med sår över hela kroppen (Liepe 2003, s. 179, 194). 

Efter införandet av doktrinen om skärselden närdes emellertid även tanken 

om att uthärdandet av plågor i jordelivet kunde förkorta tiden i skärselden. 

Sjukdom sågs sålunda inom vissa kretsar som en möjlighet till botgöring. Bynum 

har menat att detta särskilt gällde fromma kvinnor. Sjukdom sågs som 

en prövning som skulle uthärdas, snarare än botas. Erbjudandet om bot kunde 

därför till och med uppfattas som en frestelse att motstå (Bynum 1987, s. 7, 200; 

1991, s. 132 ff., 182 ff.; Cassidy-Welch 2001, s. 128). 

Denna tonvikt på kroppen som ett medium för fördjupad spirituell upplevelse 

innebar att kvinnliga heliga personer i högre grad sågs som modeller för 

fysiskt lidande som en väg till förhöjd andlighet, medan manliga heliga personer 

mer sågs som förebilder för andra former av religiösa handlingar. Detta 

kan ha inneburit att sjukdom uppfattades olika hos kvinnor och män. Bynum 

menar till och med att det finns många belägg för att vissa åkommor i mindre


utsträckning uppfattades som något som skulle botas och kureras om de drabbade 

kvinnor än om de drabbade män (Bynum 1987, s. 25, 199; 1991, s. 189). 

Kvinnan ansågs inte bara vara mer fysisk, utan även stå närmare naturen 

än män. Detta kan ha inneburit att kvinnor i högre grad förväntades uthärda 

fysiskt lidande. Att kvinnor skulle tåla det smärtsamma och fysiskt krävande 

barnafödandet var naturligt och därmed självklart. Möjligen kan denna avsevärda 

fysiska kapacitet och uthållighet; denna nästan djuriska kraft, i viss 

utsträckning ha ansetts gälla även för andra former av påfrestning i form av 

sjukdom och skada. 

dET RENANdE OCH LIVGIVANdE bLOdET 

Åderlåtning var en av de kurer inom den humoralpatologiska läran som användes 

mest allmänt, men åderlåtning sågs även som en manlig motsvarighet 

till den kvinnliga menstruationen och tänktes hos män kunna kompensera 

för avsaknaden av naturlig renande blödning. Det är tveksamt om det under 

medeltiden generellt ansågs lika påkallat att i preventivt syfte åderlåta kvinnor 

(i fertil ålder) som män. Uppgifter från tidigmodern tid antyder att så inte var 

fallet, på grund av att kvinnor hade naturliga månadsblödningar (Bynum 1991, 

s. 100, 109 ff.; Laqueur 1999, s. 127). 

Det är intressant att man åderlät i kloster. Från och med första hälften av 

1100-talet fanns nämligen bestämmelser att medlemmar av prästerskapet inte 

fick befatta sig med blodspillan och därför inte utföra kirurgiska ingrepp och 

inte kauterisera (bränna med brännjärn för att t.ex. stoppa blödningar) (Siraisi 

1990, s. 26; Bynum 2007, s. 18, 180). Det är därför troligt att åderlåtning i 

klostermiljöer regelmässigt utfördes av andra än medlemmar av prästerskapet. 

En notis om åderlåtning från år 1402 i Vadstenadiariet avser syster Margareta 

Larsdotters bortgång. Hennes eftermäle lyder bland annat att ”fastän hon 

var född i en av rikets förnämsta släkter, var hon likväl ödmjukt redo till allt 

tjänstearbete, såsom att arbeta i köket, att åderlåta [”ad fleobotomandum”], 

att tvätta både brödernas och systrarnas kläder och att sy dessa, och att sköta 

övrigt som med rätta tillhör from ödmjukhet” (Vadstenadiariet 114:1-3: 12 juni 

1402). Nunnor omfattades inte av förbudet om blodspillan. I manliga kloster 

utfördes åderlåtning sannolikt av icke prästvigda, såsom lekbröder eller externa 

praktiker. 

Åderlåtning associerades till Kristi blödande kropp och fyllde därmed även 

en andlig funktion. Från sent 1100-tal finns ett citat nedtecknat efter en munk 

i klostret i Evesham, England. I en vision av krucifixet såg han ”blood flowing 

from the side of the image on the cross, as it does from the veins of a living 

349

350 


man when he is cut for blood-letting” 4 (Bynum 2007, s. 175). Åderlåtningspraxis 

i manliga kloster har av Megan Cassidy-Welch på ett mycket intressant 

sätt diskuterats i termer av tuktande av den motsträviga, lustfyllda individuella 

kroppen (att jämföra med tonsurrakningen) (Cassidy-Welch 2001, s. 133 ff ). 

Eftersom den kvinnliga kroppen menades vara särskilt fysisk och lustfylld, 

uppfattades behovet av att tukta denna sannolikt som särskilt stort. I fromma 

miljöer kan detta därför ha uppvägt uppfattningen att kvinnor annars inte 

hade lika stort behov av preventiv åderlåtning. 

M E d I C I N S K K u N S K A P V I d K L O S T R E N 

OCH uTANföR 

Klostren stod sannolikt för en väsentlig del av det teoretiskt underbyggda 

medicinska kunnandet här i Norden. Vissa ordnar visade ett större intresse för 

världslig lärdom i allmänhet och vissa var även mer öppna för den medicinska 

bildningen. Nancy G. Siraisi har dock påpekat att klostrens framträdande roll 

inom den medicinska utvecklingen minskade i Europa redan under 1100-talet. 

Från och med 1130-talet förbjöd man vid flera kyrkliga koncilier munkar och 

prästerskapet att studera medicin (Siraisi 1990, s. 13, 25). Från och med senmedeltid 

förefaller det emellertid som att flera ordnar, i takt med en ökad interaktivitet 

med de olika universiteten och även med samhället i stort, i högre 

grad åter började ägna sig åt till exempel medicin och anatomi. Detta gick 

även hand i hand med det tilltagande intresset för mer kroppsliga uttryck för 

andlig fromhet, som nämnts ovan (Götlind 1988, s. 120 ff.; Regner 2005, s. 164; 

Bynum 2007, s. 98 f., 122 ff., 256). 

Kyrkans upprepade förbud för prästerskapet att befatta sig med blodspillan 

innebar att dessa inte skulle befatta sig med kirurgiska behandlingar, även 

om undantag förekom i praktiken. Därmed inte sagt att medicinska kunskaper 

saknades hos klosterinvånarna. De kunde utöva medicinering, sårvård och 

liknande. För viss behandling är det emellertid troligt att expertis fick sökas 

utanför klostermurarna. Det finns uppgifter från engelska manliga cistercienskloster 

som tyder på att man där anlitade läkare från den sekulära världen för 

klosterinvånarnas behov. Cassidy-Welch påpekar att det i Ecclesiastica Officia 

– en cisterciensisk regelbok för det dagliga klosterlivet – inte finns några starka 

föreskrifter för vem eller vilka som fick utöva läkekonst. Då regelverket i övrigt 

är omfattande, tolkar hon frånvaron som ett starkt indicium på att läkarpraktiken 

inte föll inom ramen för munkarnas sysslor. Externa medicinska praktiker 

med benämningar som medicus och physicus figurerar dessutom återkommande 

som vittnen i bland annat olika former av traktat och troligen anlitades dessa


av klostren även för sina läkekunskaper (Cassidy-Welch 2001, s. 144 ff.). Från 

svenska kloster finns vissa uppgifter om att man även här anlitade extern expertis 

för sådant man inte behärskade inom klostret. Det fanns till exempel 

kvinnliga läkare som behandlade systrarna i Vadstena (Rajamaa 1992, s. 154). 

Formuleringar i vissa landskapslagar kan tolkas som att man redan under 

1200-talets slut räknade med att i någon mån professionella läkare, säkerligen 

helt övervägande icke universitetsutbildade, skulle finnas att tillgå för samhällets 

medborgare i stort. Senast under högmedeltid förefaller det ha funnits 

tämligen höga minimikrav för att en person ska ha varit fullt godkänd som 

läkare, så kallad laga läkare. Enligt Upplandslagen hade de rätt att kalla sig 

laga läkare ”som har läkt sår av huggvapen, sår med benbrott, sår i bröst eller 

mage, avhuggen hand eller fot, sår tvärs igenom med två mynningar” (UpL 

Manhelgdsbalken 27 i översättning av Holmbäck & Wessén; i Schlyters utgåva: 

Þæt ær lagha lækir. Helæt hawær iarn huggit sar. Ben brut .j. sarum. Hulsæri. 

Giönum laghæt sar). Formuleringen av kraven på en laga läkare har sin direkta 

motsvarighet i bilder av så kallade sårmän, som visar vilka typer av skador en 

kirurg skulle kunna behandla. Dessa bilder var vanliga över stora delar av Europa 

under medeltiden. Den laga läkaren var alltså en kirurgiskt kunnig person, 

vilken inte var knuten till kloster, utan verksam i det omgivande samhället. 

Läkekonsten fick genom sin intima relation till människans natur, via den 

mänskliga kroppen, en unik ställning i relation till de stora teologiska spörsmålen. 

Det innebar inte enbart en begränsande strävan från kyrkans sida, utan 

vissa medeltida teologer och hagiografer, särskilt från 1200-talet och framåt, 

tog även tydligt intryck av den samtida medicinska och fysiologiska diskursen. 

Särskilt gällde detta i frågor av existentiell natur, som hur blod bildades, huruvida 

blod var levande och om det var bärare av själen eller inte, var i kroppen 

logos fanns, när man skulle definiera att livet tar sin början i ett foster och 

vad som kännetecknade själva den mänskliga essensen och existensen (Bynum 

1991, s. 114, 226; 2007, s. 98–124). Även det religiösa bildspråket visar ibland 

tydliga paralleller till det medicinska. Som exempel kan nämnas de bildframställningar 

av Kristi lidande, där även de instrument och verktyg som användes 

för att orsaka plågorna är avbildade runt Kristi kropp. Dessa framställningar 

har till sin komposition och form stundtals tydliga paralleller i bilderna av 

sårmän. 

KVINNOR OCH LäKEKONST 

Läkekonst kunde utövas av både kvinnor och män. På den europeiska kontinenten 

och i England, där den kristna institutionaliseringen inleddes nära 

351

352 


ett halvt årtusende tidigare än i Norden, kom olika typer av religiösa rörelser 

med särskild inriktning på vård att attrahera många kvinnor med längtan efter 

att leva ett fromt kristet liv. Många kvinnor var aktiva vid hospital och andra 

liknande inrättningar (Bynum 1991, s. 197; Gilchrist 1994, s. 170 ff.). En förebild 

var troligen den heliga jungfrun vid Kristi högra sida, vilken vårdade hans 

sår ( Jfr Cassidy-Welch 2001, s. 93). En av de mest kända medicinskt kunniga 

fromma kvinnorna är benediktinnunnan Hildegard av Bingen som på 1100talet 

förutom omfattande religiösa traktater även författade texter om medicin, 

farmakologi, gynekologi och sexuell reproduktion. Hildegard själv förefaller 

ha varit väl bekant med verk författade av vissa av sin tids största och mest nytänkande 

medicinska praktiker, till exempel Constantinus Africanus ( Jacquart 

1998). Teoretiskt sett är det mycket möjligt att Hildegards skrifter var kända 

för nunnorna i Vreta. 

Från Norden finns sekulära skriftliga uppgifter från större delen av medeltiden 

om kvinnor med olika former av läkekunnande, vilka ibland benämndes 

läkare. Kvinnor omnämns bland annat rengöra och förbinda (och möjligen 

sy ihop) sår och plocka ut främmande kroppar ur öppna sår, samt utföra enstaka 

operativa ingrepp. (Helgadóttir 1985, s. 18, 24; Frölich 2004, s. 58 ff.). I 

Olav den heliges saga (Sturluson 1993, Slaget vid Stikklestad, strof 234) berättas 

hur en kvinna rekognoserar hur en pil står ställd i ett sår, innan hon skär 

upp kring den och den dras ut med hjälp av en tång. Kvinnor omnämns även 

i samband med spjälkning av benbrott, diagnostisering av buksår, amputering 

samt förlossning (Sturluson 1993, Slaget vid Stikklestad, strof 234; Den 

poetiska Eddan: Oddruns gråt; Helgadóttir 1985, s. 18). Utförandet av vissa 

ingrepp finns, enligt Gudrún Helgadóttir, endast belagda för män: operation 

av harmynthet, viss amputering, behandling av osteoklasi (benbrott som inte 

vill läka) och kauterisering (d.v.s. bränning – använt antingen för att motverka 

infektion, för att stilla blödning eller som en form av värmebahandling med 

humoralpatologisk motivering). Detta innebär dock inte med nödvändighet 

att det verkligen endast var män som utförde dessa behandlingar. Helgadóttir 

nämner även åderlåtning som något som endast män utförde men det finns, 

som nämnts ovan, belagt som kvinnlig syssla vid Vadstena kloster under tidigt 

1400-tal (jfr Helgadóttir 1985, s. 26 & Vadstenadiariet 114). Från Vadstena finns 

även ett senmedeltida omnämnande av läkerskor, som nämnts ovan (Rajamaa 

1992, s. 154). 

I skriftliga källor framgår att medicinskt verksamma kvinnor kunde vara av 

hög börd. Margareta Larsdotter i senmedeltidens Vadstena har redan nämnts. 

I Landnámabók, som är nedtecknad på 1100-talet men ska skildra 800–900talet, 

omtalas den högättade Halldora Gunnsteinsdatters duglighet vid sår-


skötsel (Helgadóttir 1985, s. 19 f.). De läkekunniga kvinnornas höga sociala 

härkomst är av intresse för Vretas vidkommande. Catharina Andersson har 

genom att studera donationsbrev kunnat visa att de kvinnor som ingick i cisterciensiska 

klostergemenskaper under svensk medeltid oftast kom från samhällets 

översta skikt och detta gällde inte minst för Vreta (Andersson 2006, 

s.165 ff.). Det är alltså fullt möjligt att det fanns kvinnor vid Vreta kloster med 

ingående kunskaper om såväl sårvård och behandling av allvarligare skador, 

som viss medicinsk behandling. Frågan är hur detta reflekteras i det arkeologiska 

materialet. 

AT T A R b E TA M E d A R T E f A K T E R f R Å N 

VRETA KLOSTER 

De arkeologiska föremål som finns från svenska kloster är huvudsakligen 

framkomna vid äldre arkeologiska undersökningar. När man arbetar med dessa 

material måste man därför beakta de – i ett modernt perspektiv – begränsande 

undersökningsmetoder som praktiserats. Både metoder för och teoretiska inställningar 

till fyndinsamling har dessutom varierat mellan olika undersökningar, 

liksom kvaliteten på dokumentationen samt i vilken mån denna har 

bevarats till idag. Inget av klostren är heller totalundersökt. Dessa omständigheter 

innebär naturligtvis betydande begränsningar för hur man kan arbeta 

vidare med materialen, vilket tidigare har diskuterats av Elisabet Regner (Regner 

2005, s. 19, 44 ff.). 

För Vretas del är förutsättningarna förhållandevis svåra. De undersökningar 

som företogs där var främst konst- och arkitekturhistoriskt motiverade. 

Ändå förefaller det som om man i någon mån hade ambitionen att dokumentera 

fyndens geografiska och stratigrafiska tillhörighet. En fyndkontext kan 

till exempel anges som ” V om klosterbyggnaden, ruta 5, undre lager”. Man 

har alltså delat in vissa undersökningsytor i rutor samt i någon mån separerat 

stratigrafiska enheter. Den arkeologiska dokumentationen förefaller dock 

huvudsakligen vara förlorad. Inga planer över rutnät, förteckningar över lager 

eller fältdagböcker med beskrivningar finns som nyckel till de kortfattade kontextangivelserna 

i fyndkatalogen. 

Man måste på en plats som Vreta kloster, med intensiv aktivitet på en liten 

begränsad yta under ett helt årtusende, räkna med omfattande omlagring 

och förflyttning av jordmassor. Uppgifter om huruvida de omnämnda lagren 

tolkades som omrörda eller avsatta saknas nästan helt. En närmare studie av 

samtliga fynd från aktuella fyndenheter skulle möjligen (i gynnsamma fall) 

kunna visa om exempelvis keramiken förefaller ha en mer enhetlig eller mer 

353

354 


spretig datering och på så vis ge en fingervisning om karaktären på det (eller 

sannolikt de!) lager varifrån en viss fyndenhet är insamlad. De oprecisa lagerbenämningarna 

gör det emellertid osäkert om det är möjligt att återskapa någon 

form av stratigrafisk bild att jobba vidare med. Däremot finns det en viss, 

om än mycket begränsad, möjlighet att diskutera rumslig spridning. 

MEdICINSKA föREMÅL fRÅN VRETA KLOSTER 

De föremål från Vreta kloster som har eller kan ha använts för medicinska 

ändamål är både sett till totalt antal och till antalet olika föremålstyper förhållandevis 

få. Om man, obeaktat de källkritiska aspekter som nämns ovan, jämför 

med materialet från Gudhems kloster, märks ingen större skillnad. Både 

Vreta- och Gudhemsmaterialen måste emellertid betraktas som blygsamma 

om man jämför med de stora manliga klostren. Både från Alvastra och Varnhem 

finns ett många gånger större antal medicinska föremål tillvaratagna och 

dessa visar även på en större typvariation (Bergqvist i manus). Antalet föremål 

skulle delvis kunna förklaras med undersökningsmetodik och -omfattning. 

Även föremålens variationsgrad skulle strängt taget kunna ges en sådan förklaring, 

men skillnaden är så tydlig att det finns anledning att fundera över andra 

förklaringar. Kanske var det snarare så att man vid de manliga klostren utförde 

fler olika och delvis annorlunda typer av behandlingar. Särskilt märkbart är att 

det finns fler och mer varierade typer av föremål för avancerad sårvård och för 

hygien från de båda manliga klostren, särskilt från Alvastra. 

Från Vreta kloster finns ett antal fragment av salvekoppar och någon liten 

glasflaska som kan ha innehållit medikamenter, en fällkniv (det mest signifikativa 

instrumentet för medeltidens kirurger och bardskärer), ett antal pincetter, 

ett par åderlåtningsjärn samt ett kirurgiskt instrument i form av en hake. Jag 

kommer nedan att behandla pincetterna, åderlåtningsjärnen och den kirurgiska 

haken. Pincetter finns i föremålssamlingarna från de flesta kloster. Mer 

specialiserade kirurgiska pincetter saknas från Vreta men finns från såväl de 

cisterciensiska Gudhem, Alvastra och Varnhem som det birgittinska Vadstena. 

Även åderlåtningsjärn finns från flera andra kloster. Den kirurgiska haken är 

emellertid helt unik i sitt slag (Bergqvist, in prep). 

PINCETTER 

Pincetter har en rad olika användningsområden, både kroppsrelaterade och 

andra. Ofta klassas de som hygienartiklar eller kosmetiska redskap, men pincetten 

var även ett av de absolut viktigaste instrumenten för den medeltida


läkaren. Olika typer av pincetter ingick i en läkares basutrustning (t.ex. Jackson 

1995, s. 194). En indirekt bild av pincettens betydelse kan vi få genom de 

svenska landskapslagarna. I juridiska spörsmål kring skador och sår var bötessummor 

och andra påföljder för svaranden beroende av skadans eller sårets 

omfattning. Ett sätt att mäta detta var att räkna hur många benflisor av en viss 

storlek som kunde plockas ur såret (t.ex. ÖgL Vådamålsbalken 19, men även 

de flesta andra landskapslagarna samt stadslagarna). Benflisorna plockades 

lämpligen ut med hjälp av pincett, vilket även finns belagt genom bildmaterial 

i diverse handskrifter. Det är därför viktigt att studera pincetterna i detalj för 

att typbestämma dem. 

Den mest omfattande studie av pincetter som gjorts är troligen Vilhelm 

Møller-Christensens avhandling från 1938, där han studerar olika typer av 

pincetter från de då äldsta belagda (från Mesopotamien) till 1930-talets moderna 

medicinska pincetter. Møller-Christensen var själv utbildad läkare och 

hans avhandling fokuserar på medicinska pincetter. Han tar emellertid, i jämförande 

syfte, även upp pincettyper med andra användningsområden. 

Typbestämning av pincetter är svårt. Pincetter med en inte alltför specifik 

utformning kunde nämligen då som nu användas för flera olika ändamål, vilket 

många gånger gör en mer preciserad funktionsbestämning svår och kanske 

även omotiverad. Däremot kan vissa funktioner i olika fall uteslutas på grund 

av pincettens form, medan flera andra möjliga funktioner kvarstår. Inom läkekonsten 

finns en rad olika användningsområden för pincett belagda. Kraftigare 

pincetter eller tänger användes för tandutdragning och extraktion av pilar 

och andra större främmande kroppar, tätslutande pincetter med raka skänkelspetsar 

för fixering av hud och vävnader vid operation eller för epilering av 

hårstrån – vilket kunde göras både av medicinska och kosmetiska skäl, spetsiga 

pincetter för att plocka ut främmande kroppar eller benflisor ur sår, låsbara 

och/eller tandade pincetter för fixering av hud och vävnader under operation, 

tandade för avlägsnandet av föremål ur sår, och så vidare (Møller-Christensen 

1938). I vilken mån man hade tillgång till specialutformade pincetter för olika 

ändamål varierade med miljö och professionaliseringsgrad. 

Pincetterna från Vreta (fig. 1) är vagt daterade till medeltid. De är inbördes 

något olika till sin utformning och därmed delvis till sin funktion, även om 

inga extremt specialiserade pincetter finns representerade. För bestämning av 

möjlig funktion tas framför allt hänsyn till skänklarnas spetsar (d.v.s. själva 

gripytan), skänklarnas form i förhållande till varandra samt förekomsten av 

låsring eller möjligheten att sådan kan ha funnits. Då låsringarna ofta är tunna 

och sköra torde de vara det första som går sönder på en pincett och är därför 

sällan bevarade. De har sannolikt funnits på betydligt fler exemplar än vad 

355

356 


fig. 1. Ett urval av pincetter (från vänster till höger samt uppifrån och ned): SHM 18011:211 

(2 st med ornamentik), SHM 18011:398A och SHM 18011:126:2 (båda med svagt böjda 

skänklar), SHM 18011:17 (vinklade skänklar), SHM 18011:127:4 (mjukt böjda skänklar), SHM 

18011:301 (vinklade skänklar) och SHM 18011:G (mjukt böjda skänklar). 

foto: Christer Åhlin 2009, Historiska museet. 

som idag finns bevarat i olika arkeologiska samlingar. Ingen av Vretapincetterna 

har bevarad låsring. 

Pincetter med raka spetsar är generellt sett de allra vanligaste. Raka, tätslutande 

spetsar är en förutsättning för epilering av hårstrån, men är även lämpligt 

för fixering av hud och vävnader vid operation. Det är emellertid inte alla 

pincetter med raka spetsar som lämpar sig för epilering, utan skänklarna bör 

vara inböjda för ett tätt grepp och de får inte vara för grova eller för veka. 

Den största pincetten från Vreta är av järn (SHM 18011:265:1) och har helt 

raka, parallella skänklar och raka spetsar. De raka, förhållandevis grova skänklarna 

gör den olämplig för epilering. Den kan ha använts för extraktion av 

förhållandevis stora föremål eller bensplitter vid sårrengöring och för fixering, 

men kan även ha haft en ickemedicinsk funktion. 

Fem pincetter av kopparlegering (SHM 18011:211 (2 st.) & SHM 18011:126:2 

& SHM 18011:398A & SHM 18011:60) har svagt böjda skänklar och raka 

spetsar. De kan ha haft låsringar som underlättat fixering. Två av pincetterna 

(SHM 18011:211) har ornamentik över hela skänklarna. De kan ha använts för 

avlägsnande av benflis eller främmande kroppar ur sår, och för fixering av hud


och vävnader vid kirurgiska ingrepp ( Jfr Møller-Christensen 1938, fig. 124, 132, 

168, 223, 239 & 240). Spetsarna lämpar sig dock inte för epilering. De tre andra 

har samma form men olika storlek (18011:60 har dock smalare skänklar). De 

liknar de pincetter som Møller-Christensen tolkar som kirurgiska pincetter 

och epileringspincetter (jfr Møller-Christensen 1938, fig. 124 & 174). 

De återstående pincetterna är också av kopparlegering men har mer kraftigt 

svängda skänklar. Två har vinklade skänklar och två har mjukt svängda. De 

som är mjukt svängda (SHM 18011:127:4 & SHM 18011:G) har även förhållandevis 

långa halsar mellan de svängda skänklarna och öglan. De kan knappast 

ha använts för att plocka ut bensplitter eller främmande kroppar ur sår, 

eftersom greppet är för trubbigt, men väl för epilering och möjligen för fixering. 

SHM 18011:G kan teoretiskt sett ha haft en skjutbar låsring runt halsen. 

En av pincetterna med vinklade skänklar (SHM 18011:301) har förmodligen 

främst fungerat för epilering. Den fjärde (SHM 18787:17) har kraftigt vinklade 

skänklar men med parallella spetsar för ökad gripyta. Typen är förhållandevis 

ovanlig. Det är dock fullt möjligt att dess funktion motsvarat de andras. Den 

kan ha fungerat för viss epilering och för fixering och även för avlägsnande av 

kroppar ur grundare sår. 

Endast en pincett (SHM 18011:219) från Vreta har rundade avsmalnande 

spetsar. Skänklarna är raka och parallella. De rundade spetsarna gör den helt 

olämplig för epilering men idealisk för avlägsnandet av benflisor och annat vid 

rengöring av sår. 

ÅdERLÅTNINGSJäRN 

Det finns två åderlåtningsjärn från Vreta kloster (fig. 2). Det ena (SHM 

18011:280) är av enkel men klassisk form där skaftet är upprullat i en greppögla. 

Järnet saknar den typ av utskott längst fram som annars är vanligt och som 

har syftat till att förhindra att eggen tränger för djupt in vid snittandet. Det 

andra järnet (SHM 18011:245) är ovanligt elegant. Den upprullade änden har 

utformats som ett hjulkors och järnet har ett kort, trubbigt utskott framtill. 

Båda järnen har fina eggar av en storlek som förefaller ha varit vanlig från 

romersk tid och fram till senare tiders mer tekniska instrument (snäppare och 

skarifikatorer). De är runt 0,3–0,4 cm breda vid basen och ungefär lika långa. 

Även större eggar förekom och vilken eggstorlek som användes berodde på 

storleken på det kärl som skulle låtas. Från senare tid finns åderlåtningsuppsättningar 

bevarade med flera järn av varierande storlek. Järnen kunde sannolikt 

även användas för annat än åderlåtning, som för öppnandet av bölder eller 

andra ingrepp som krävde en liten men vass egg. 

357

358 


fig.2. Två åderlåtningsjärn: överst på bilden SHM 18011:245 och SHM 18011:280. 

foto: Christer Åhlin 2009, Historiska museet. 

Åderlåtning i preventivt syfte vilket, som nämnts ovan, ansågs mer påkallat 

för män än för kvinnor, gjordes sannolikt som regel i stora, lättåtkomliga kärl, 

särskilt i de större venerna på underarmen (cephalica och basilica). Åderlåtning 

företogs emellertid även i botande syfte och kunde då göras på de flesta ställen 

på kroppen, i ansiktet och på huvudet. Särskilda åderlåtningskartor fanns som 

föreskrev detta. Den fina eggstorleken på Vretajärnen kan ha fungerat på såväl 

större som mindre kärl. 

Åderlåtning var som regel inte direkt skadligt, men det var inte heller riskfritt. 

Omfattande föreskrifter fanns inom exempelvis cisterciensorden, vilka 

reglerade hur och när åderlåtning skulle utföras och vilka fördelar de åderlåtna 

kunde åtnjuta för att återhämta sig efter behandlingen (Cassidy-Welch 2001, 

s. 148f ). Från Vadstena kloster, där man i och för sig kan ha haft andra föreskrifter 

än cistercienserna, finns en intressant notis som visar att det kunde 

gå illa. En av bröderna, nyss hemkommen från en ansträngande resa till den 

heliga Birgittas kloster i Florens, drabbades av plötslig ”sjukdom” mitt under 

högmässan, just som han var i färd med att förbereda nattvarden framme vid 

högaltaret. Hans plötsliga sjukdom förklaras med att han dagen innan hade 

blivit åderlåten [”habuit minucionem sanguinis”], trots att han redan var svag 

efter sin långa resa (Vadstenadiariet 131: 12 september 1405).


fig. 3. Kirurgisk hake: SHM 18011:398a:1. foto: Christer Åhlin 2009, Historiska museet. 

KIRuRGISK HAKE 

Det mest speciella medicinska föremålet från Vreta kloster är ett litet kirurgiskt 

instrument i form av en så kallad skarp hake i brons (SHM 18011:398a:1; se 

fig. 3). Den är helt unik i svenska historiska arkeologiska samlingar. Haken är 

av en typ som redan under antiken ingick i en kirurgiskt verksam läkares standardutrustning, 

vilket finns belagt både från skriftliga källor och från ett flertal 

instrumentsamlingar ( Jackson 1995). Instrumentet fortsatte att vara viktigt för 

kirurger under medeltiden och även senare (Siraisi 1990, s. 163). 

De skarpa hakarna användes vid många olika former av mindre ingrepp, 

som exempelvis tonsillektomi (d.v.s. bortopererandet av tonsillerna) och vid 

opererandet av hemorrojder ( Jackson 1995, s. 194). De kunde också fungera 

som sårhakar vid små och delikata kirurgiska ingrepp (d.v.s. för att hålla isär 

sårkanter), som explorativt instrument och för applicering av medikament vid 

tandvård. Den yttersta delen av handtaget på haken från Vreta är avbruten, 

men den operativa änden är helt bevarad. Den lilla kroken är skarp och vass 

och cirka en centimeter djup. Tyvärr ger uppgifterna om dess fyndsammanhang 

ingen närmare upplysning om när eller var i klostret den kan ha varit i 

bruk. Den påträffades vid norra delen av kyrkogårdsmuren. 

359

360 


föREMÅLENS SPRIdNING I KLOSTEROMRÅdET 

Sammanlagt rör det sig om 23 föremål med medicinsk eller hygienisk anknytning 

från Vreta kloster, där pincetterna utgör den största föremålsgruppen. För 

de flesta föremålen finns någon form av fyndplats angiven (Specialkatalogen 

för undersökningarna i Vreta kloster, se tab. 1). Av dessa uppges nio föremål 

vara funna ”Väster om klosterbyggnaden”, två i ”Lilla klostergården” (dvs. väster 

om klostrets huvudbyggnader), ett i ”Västra klosterbyggnaden”, ett i västra 

delen av korsgången, ett i västra delen av klostergården samt ett i en källare i 

prästgården (strax NV om klostret), en bra bit under trossbottnen (fig. 4). 

Majoriteten av föremålen förefaller alltså ha en mer eller mindre västlig 

lokalisering. En jämförelse mellan platsangivelserna för samtliga fynd ger 

vid handen att det område som benämns ”Väster om klosterbyggnaden” med 

största sannolikhet avser området väster om hela det centrala byggnadskomplexet, 

inklusive Västra längan/köksbyggnaden, västra korsgången och Lilla 

Klostergården. 

De västra regionerna av klosterområdet var det område där flest människor 

med skilda uppgifter torde ha rört sig. Det rymde framför allt bebyggelse 

tolkad som klostrets ekonomibyggnader och möjligen bostad för leksystrarna, 

det så kallade klosterhuset (nuvarande stenmuseet), en gråstenslänga invid klosterhuset 

(troligen ekonomibyggnader från 1600–1700-talet invid nuvarande 

stenmuseet), samt i sydväst lämningar som tolkades som klostrets entré från 

1400-talet (Curman & Lundberg 1935, s. 181 ff.; Specialkatalogen för SHM 

Inv.nr. 18011). Man skulle därför kunna förvänta sig både mer skräp (d.v.s. potentiella 

arkeologiska fynd) och en större variation av föremål där än i övriga, 

mer slutna delar av klostret. 

I området väster om västra klosterlängan (troligen inte en obruten länga 

utan flera olika byggnader) påträffades endast obetydliga kulturlager. Det tolkades 

som ett under medeltid lågutnyttjat område (Lundberg, utan år, s. 23). 

Flertalet fynd från området ”väster om klosterbyggnaden” påträffades därför 

sannolikt längre söderut; kanske väster om Lilla Klostergården och bort mot 

klosterhuset. En genomgång av samtliga fyndplatsangivelser i fyndkatalogen 

visar att flest fyndenheter totalt sett har tillvaratagits i området ”Väster om 

klosterbyggnaden”. Det är alltså mycket möjligt att tyngdpunkten av även 

medicinska artefakter där speglar den allmänna fyndtätheten. Oberoende av 

det kan man emellertid även tänka sig att det var där, i den öppnare delen av 

klostret, med dess större genomströmning av människor, som sjuklingar togs 

om hand. 

Det finns mig veterligen inga skriftliga belägg för att ett infirmarium (d.v.s. 

sjuk- och gästhus) av mer påkostat slag ska ha funnits vid Vreta kloster. Vi


Föremål Material Storlek Kontext, 1 inventarienummer 

Apotekskärl/ 

salvekopp, stengods fragm. Väster om klosterbyggnaden, ruta 19, myllan ovan 

brandlager och golv. SHM 18011:218 

Flaska glas fragm. Väster om klosterbyggnaden, ruta 18, övre lager. 

SHM 18011:214, 

Fällkniv järn 8,5 cm Väster om klosterbyggnaden, ruta 3-3½, översta 

lager. SHM 18011:139 

Hake brons 7,2 cm Kyrkogårdsmuren, i och under dess norra del. 

SHM 18011:398a:1 

Pincett (2 st) brons 4,8/5,7 cm Väster om klosterbyggnaden, ruta 19. SHM 18011:211 

Pincett brons 5,1 cm Västra klosterbyggnaden, ruta 2, lager 1. SHM 18011:219 

Pincett järn – 2 Väster om klosterbyggnaden, ruta 34, under andra 

golvet, lager 1. SHM 18011:200 

Pincett brons 6,3 cm Klostergården, västra ¼, under murarnas fotnivå. 

SHM 18011:126:2 

Pincett brons 4,3 cm Klostergården, öster om lavabo, under murens 

fotnivå. SHM 18011:127:4 

Pincett järn 7,7 cm Norr om östra klosterlängan, myllans understa 

lager. SHM 18011:265:1 

Pincett brons 4,1 cm Fyndomständighet ej angiven. SHM 18011:G 

Pincett brons 4,9 cm Lilla Klostergården, sydvästra hörnet, understa 

lagret. SHM 18011:301 

Pincett brons 4,2 cm Kulturlager i källare i prästgården, 1-2,2 m under 

trossbottnen. SHM 19787:17 

Pincett brons 4,6 cm Kyrkogårdsmuren, i och under dess norra del. 

SHM 18011:398a 

Pincett brons 4,3 cm Refektoriekällaren, norr därom, under myllan, 

källarens fyllning. SHM 18011:60 

Salvekopp stengods fragm. Korsgången, västra delen, sydöstra hörnet, omedelbart 

under kollagret. SHM 18011:27 

Salvekopp stengods fragm. Väster om klosterbyggnaden, söder om östra 

dubbelporten, övre kollager. SHM 18011:145 

Salvekopp lergods fragm. Väster om klosterbyggnaden, ruta 19. SHM 18011:211 

Salvekopp stengods fragm. Kyrkogården, öster om klostret, jordlager med 

mycket kol, botten är mot brandlager. SHM 18011:299 

Salvekopp stengods fragm. Väster om klosterbyggnaden, område 3, översta 

lagret. SHM 18011:400 

Åderlåtningsjärn järn 5,7 cm Lilla Klostergården, i fyllningen i brunnen, 

andra kollagret. SHM 18011:245 

Åderlåtningsjärn järn 5,4 cm Ragvald Knaphöfdes gravkor. 3 SHM 18011:280 

Tab. 1. föremål med medicinsk eller hygienisk anknytning från Vreta kloster. 

361

362 


fig. 4. Plan över Vreta kloster efter Curman & Lundberg 1935: fig. 124 

vet emellertid att klostret hyste invånare per provent. Det ovan förda resonemanget 

kring den vårdande rollen för kvinnor gör det dessutom rimligt att 

anta att läkekunniga personer fanns vid klostret. Rent hypotetiskt skulle det 

så kallade klosterhuset (stenmuseet; oftast tolkat som spannmålsmagasin, t.ex. 

Curman & Lundberg 1935, s. 183), strax väster om själva klostret, mycket väl ha 

kunnat fungera som ett sådant infirmarium. Vid många europeiska kloster var 

infirmarierna åtminstone från och med 1200-talet ofta påkostade byggnader 

av ansenlig storlek, med huvudsal, kök, källare och kapell. De fungerade inte 

sällan som både sjukstuga och gästhall, även för kungligheter och andra förnäma 

besökare (Cassidy-Welch 2001, s. 133 ff.; Andersson 2006, s. 83, 296). Klos-


terhuset i Vreta är en stor och mycket påkostad byggnad, daterad till 1200-talets 

andra hälft, med kryssvalv liknande dem i högkoret i klosterkyrkan (Curman 

& Lundberg 1935, s. 183; Tagesson 2007, s. 29). I dagsläget finns inte underlag 

för en utförlig argumentation för att det så kallade ”klosterhuset” ska ha haft 

en funktion som infirmarium, inklusive härbärge och möjligen proventbostad. 

Det är dock fullt möjligt och kan vara ett intressant alternativ till tolkningen 

som sädesmagasin inför framtida diskussioner. 

KuLTuRHISTORISK TOLKNING AV dE MEdICIN- 

SKA föREMÅLEN fRÅN VRETA KLOSTER 

Från Vreta kloster finns alltså medicinska kärl, en fällkniv, ett par åderlåtningsjärn, 

ett antal pincetter för epilering, sårrengöring och/eller kirurgiskt 

bruk, samt en kirurgisk hake använd vid vissa typer av kirurgiska ingrepp. Föremålen 

visar att man vårdat sjuka och att viss kirurgisk behandling troligen 

har utförts vid klostret. Pincetter och åderlåtningsjärn finns från de flesta arkeologiskt 

undersökta kloster, medan den kirurgiska skarpa haken är helt unik 

i Sverige. Något som påfallande saknas från Vreta och Gudhem, men som 

finns från manliga cistercienskloster som Alvastra och Varnhem, är instrument 

för sårvård i form av sonder, kuretter och mer specialiserade medicinska/kirurgiska 

pincetter samt skalpeller. Även hygienartiklar som örslevar och 

tand-/nagelpetare är väl representerade i de manliga klostermaterialen men 

saknas helt från de kvinnliga (Bergqvist, in prep). Skillnaden i förekomsten 

av artefakter med medicinsk och hygienisk funktion är markant och är både 

kvalitativ och kvantitativ. Detta resultat är mycket intressant att notera och 

Vretaartefakternas begränsning i kvantitet och variation förtjänar att beaktas 

som informationsbärande i sig själv. Kvantiteten kan delvis ha sin förklaring 

i såväl klostrens storlek som i de arkeologiska undersökningarnas omfattning 

och metodik, men hur kan vi förstå den kvalitativa skillnaden? Är förklaringen 

socialtopografisk, ekonomisk eller kunskapsrelaterad? Eller grundar den sig 

kanske snarare i olika uppfattning kring kroppen i relation till den andliga 

fromheten för kvinnor respektive män? 

De flesta kvinnor som levde inom Vreta klostermurar kom från samhällets 

övre skikt, ofta från aristokratin och lågadeln. Munkar vid de svenska cisterciensklostren 

förefaller i högre grad ha kommit från något lägre samhällsklasser 

(Andersson 2006, s. 165 ff.). I samhället utanför klostermurarna var det 

framför allt de rikaste som hade tillgång till tidens bästa sjukvård. Man kan 

därför ur detta perspektiv tänka sig att de kvinnliga klosterinvånarna hade väl 

så höga förväntningar på vård som de manliga. Den vårdande rollen tillföll tra- 

363

364 


ditionellt sett kvinnor, såväl inom som utanför de religiösa institutionerna, och 

både kvinnor och män kunde praktisera som läkare. Det verkar därför osannolikt 

att förklaringen till skillnaden i förekomsten av medicinska och hygieniska 

artefakter mellan kvinnliga och manliga kloster skulle vara socialtopografisk 

eller traditionellt sysslomässig. 

Vissa manliga kloster, särskilt Varnhem och Alvastra, var större (med fler 

invånare) och mer förmögna än vissa nunnekloster, men Vreta torde haft det 

tämligen gott ekonomiskt ställt. De medicinska artefakter som har påträffats 

vid mansklostren, men som saknas vid kvinnoklostren, bör inte ha varit särskilt 

kostsamma, varför ekonomiska förklaringar till differensen är tveksamma. 

Bildningsnivån var möjligen högre bland cisterciensiska munkar än nunnor. 

Män ansågs till sin grundkonstitution vara mer intellektuella än kvinnor. Från 

1287 fanns dessutom ett dekret att varje manligt cistercienskloster med 20 

munkar eller fler skulle hålla en av dessa vid något universitet (Lawrence 1984, 

s. 163 f.), men deras universitetsbildning var knappast fokuserad på medicin. 

Vilka behandlingar munkar fick utföra reglerades dessutom starkt av diverse 

centrala kyrkliga bestämmelser från före 1100-talets mitt och framåt. Munkarnas 

större bildning som sådan är därför inte heller en helt tillfredsställande 

förklaring till skillnaden i artefaktförekomst. 

Utifrån det kulturhistoriska perspektiv som presenterats i denna artikel vill 

jag istället föreslå att förklaringen ska sökas i skillnader i uppfattningen av 

kvinnans respektive mannens kropp i förhållande till den kvinnliga respektive 

manliga andligheten. Kvinnan uppfattades som i högre grad fysisk till 

sin konstitution och kroppslighet sågs rent allmänt som ett kvinnligt signum. 

Man skulle kunnat tänka sig att detta skulle inneburit att större vikt lades vid 

omsorgen om den kvinnliga kroppen, inte bara ur kosmetisk synpunkt utan 

även ur vårdande och läkande. Kvinnors mer fysiska identitet tog sig emellertid 

även uttryck i att särskilt fromma kvinnor i högre grad än män inkluderade 

fysisk asketism i sitt levnadsideal. Det gjorde att de ännu mer upplevde och uttryckte 

sin andlighet genom sina kroppar och genom fysisk identifiering med 

Kristi kropp och lidande. Även manliga fromma använde sig av olika former 

av fysisk asketism som en väg att nå högre andliga nivåer, men det förefaller 

ha varit särskilt framträdande hos fromma kvinnor. I den kvinnliga asketismen 

ingick försakandet av kroppens behov och förhärligandet av sjukdom 

som en gudasänd prövning. Detta förefaller av olika kulturella skäl, med rötter 

i gammaltestamentliga texter, ha gällt särskilt vanställande och nedbrytande 

åkommor med sårbildning, inklusive lepra och andra sjukdomar med liknande 

symtom.


I Vadstenadiariet finns en handfull noteringar om spetälska eller ”en slags spetälska” 

(se ovan). Dessa rör huvudsakligen kvinnor (4 av 5). En notering är från 

år 1406 och handlar om en Kristina Röriksdotter (Vadstenadiariet 138). Om 

henne står att ”Hon var ljungfru och levde ett fromt liv; men som ett större 

bevis [min kursivering] på hennes goda karaktär må noteras att hon smittades 

av spetälska fem år efter sin invigning och att hon slutade sina dagar i 

denna sjukdom med stor tålmodighet”. Hennes tålmodiga uthärdande i denna 

sjukdom anses alltså än mer lovvärt än både hennes jungfrudom och hennes i 

övrigt fromma leverne. Just tålmodigheten omvittnas även för två av de andra 

kvinnorna men ingen notering om tålmodighet i samband med sjukdomen 

finns för mannen. 

Den kvinnliga fysiska asketismen kan, förutom bejakandet av denna typ av 

ohälsa, även ha omfattat försakandet av viss vardaglig hygien, för vilken örslevar 

och tand-/nagelpetare är materiella uttryck. Det kan alltså tänkas att kvinnor, 

vilka till sin grundkonstitution ansågs vara mer naturnära, i högre grad 

av omgivningen förväntades och även själva förväntade sig uthärda fysiska 

åkommor som något av naturen givet. 

Den kirurgiska haken från Vreta skulle kunna signalera att allvarligare 

åkommor som krävde operativa ingrepp inte omfattades av den eftersträvansvärda 

formen av asketism, utan att sådana behandlades. De som vistades vid 

klostret utan att ha avlagt klosterlöften – leksystrar, de som bodde där på provent, 

andra gäster samt eventuella externa sjuklingar – följde inte heller lika 

asketiska levnadsformer som nunnorna. 

Betraktat i det i denna artikel diskuterade perspektivet av kroppsuppfattning 

i medeltida fromma miljöer blir även den relativa frånvaron av artefakter 

från Vreta kloster meningsbärande och kan bidra med ett nytt och spännande 

perspektiv på klostrets invånare och den tidens andlighet. 

Studien har delvis genomförts med hjälp av tacksamt erhållet bidrag från Gunvor och 

Josef Anérs stiftelse. Den ingår även som en del i författarens avhandlingsprojekt. 

NOTER 

1. Kontextuppgifter från Specialkatalogerna för respektive inventarienummer, digitalt 

tillgängliga på http://mis.historiska.se/mis/sok/sok.asp 

2. Föremålet var vid inventeringstillfället utställt i Vreta klostermuseum och har därför inte 

dokumenterats av författaren. 

3. Numera anses kapellet vara den Stenkilska ättens gravkor (Tagesson 2007, s. 9). Enligt en 

lapp på föremålet är det funnet i grav I:16 

365

366 


4. ”blod strömmande ur sidan av bilden på korset, som det gör ur en levande mans vener när 

han skärs för att åderlåtas”, författarens översättning. 

REfERENSER 

ARKIV 

Lundberg, utan år. Utgrävningarna av klostret 1916–23, Osignerat manuskript, troligen 

av Erik Lundberg, ATA, kapsel under Vreta kloster, Sveriges kyrkor 

ON LINE (uRL) 

Specialkatalogen för SHM inventarienummer 18011, Vreta kloster, tillgänglig på http:// 

catview.historiska.se/catview/index.jsp 

TRYCKTA KäLLOR OCH LITTERATuR 

Andersson, Catharina. 2006. Kloster och aristokrati. Nunnor, munkar och gåvor i det 

svenska samhället till 1300-talets mitt. Göteborg. 

Bergqvist, Johanna. in prep. Läkekonst i Sverige under medeltid och renässans. Avhandlingsprojekt 

för filosofie doktorsexamen i historisk arkeologi vid Lunds universitet. 

Borænius, Magnus. 2003 [1724]. Klostret i Vreta i Östergötland. Akademisk avhandling, 

preses Fabian Törner, Uppsala 1724. Vreta. 

Bynum, Caroline Walker. 1991. Fragmentation and Redemption. Essays on Gender and 

the Human Body in Medieval Religion. New York. 

Bynum, Caroline Walker. 1987. Holy Feast and Holy Fast. The Religious Significance of 

Food to Medieval Women. Berkeley/Los Angeles/London. 

Bynum, Caroline Walker. 1995. The Resurrection of the Body in Western Christianity, 

200–1336. New York. 

Bynum, Caroline Walker. 2007. Wonderful Blood. Theory and Practice in Late Medieval 

Northern Germany and Beyond. Philadelphia. 

Cassidy-Welch, Megan. 2001. Monastic Spaces and their Meanings. Thirteenth-century 

English Cistercian Monasteries. Turnhout. 

Curman, Sigurd & Lundberg, Erik. 1935. Östergötland. Band II. Vreta klosters kyrka. 

Sveriges kyrkor 43. Stockholm. 

Den poetiska Eddan. 1993. I översättning av Björn Collinder. Andra omarbetade upplagan. 

Stockholm. 

Frölich, Annette. 2004. Dansk feltkirurgi i perioden mellem Kristi födsel og år 500, 

Dansk Medicin Historisk Årbog 2004, s. 41–74.


Gilchrist, Roberta. 1994. Gender and Material Culture. The Archaeology of Religious Women. 

London/New York. 

Götlind, Anna. 1988. Teknikens medeltida apostlar. En studie av cistercienserna som bärare 

och förmedlare av teknisk kunskap i det medeltida Skandinavien. Göteborg. 

Helgadóttir, Guđrún P. 1985. Kvinner og legekunst i den norrøne litteraturen. I: Kvinnearbeid 

i Norden fra vikingetid til reformasjonen. Foredrag fra et nordisk kvinnehistorisk 

seminar i Bergen 3–7 augusti 1983, s. 17–29. Bergen. 

Hsu, Elisabeth. 2002. Medical Anthropology, Material Culture, and New Directions 

in Medical Archaeology. I: Baker, P. A. & Carr, G. (red), Practitioners, Practices and 

Patients. New Approaches to Medical Archaeology and Anthropology. Proceedings of a Conference 

Held at Magdalene College, Cambridge November 2000, s. 1–15. Oxford. 

Jackson, Ralph. 1995. The Composition of Roman Medical Instrumentaria as an Indicator 

of Medical Practice: a Provisional Assessment. I: van der Eijk, Ph. J., Horstmanshoff, 

H. F. J. & Schrijvers, P. H. (red). Ancient Medicine in its Socio-Cultural Context. 

Papers Read at the Congress Held at Leiden University 13–15 April 1992, s. 189–207. 

Amsterdam. 

Jacquart, Danielle. 1998. Hildegarde et la physiologie de son temps. I: Burnett, C. & 

Dronke, P. (red), Hildegard of Bingen, The Context of her Thought and Art. Warburg Institute 

Colloquia 4, s. 121–134. London. 

Laqueur, Thomas. 1999. Om könens uppkomst. Hur kroppen blev kvinnlig och manlig. 

Stockholm. 

Lawrence, Clifford Hugh. 1984. Medieval Monasticism. Forms of Religious Life in Western 

Europe in the Middle Ages. London/New York. 

Liepe, Lena. 2003. Den medeltida kroppen. Kroppens och könets ikonografi i nordisk medeltid. 

Lund. 

Møller-Christensen, Vilhelm. 1938. The History of the Forceps. An Investigation on the 

Occurrence, Evolution and Use of the Forceps from Prehistoric Times to the Present Day. 

København. 

Rajamaa, Ruth. 1992. Systrarnas verksamhet, undervisning och uppfostran i Vadstena kloster 

1384–1585. Stockholm. 

Schlyter, Carl Johan. 1834. Corpus iuris sueo-gotorum antiqui. Samling af Sweriges gamla 

lagar, på kongl. maj:ts nådigste befallning utgifven d. C.J. Schlyter. Vol. 3, Codex iuris Uplandici. 

Stockholm. 

Siraisi, Nancy G. 1990. Medieval and Early Renaissance Medicine. An Introduction to 

Knowledge and Practice. Chicago & London. 

Strathern, Anthony J. 1999. Body Thoughts. Ann Arbor. 

367

368 


Sturluson, Snorre. [1993]. Nordiska kungasagor 2. Olav den helige, Översättning av Karl 

G. Johansson och förord av Kristinn Johannesson. Stockholm. 

Tagesson, Göran. 2007. Vreta klosters kyrka. Linköping. 

UpL = Upplandslagen, i Svenska Landskapslagar, serie I-V, tolkade och förklarade av 

Åke Holmbäck & Elias Wessén, Stockholm 1979 

Vadstenadiariet = Gejrot, Claes. 1996. Vadstenadiariet. Latinsk text med översättning 

och kommentar. Stockholm. 

ÖgL = Östgötalagen, i Svenska Landskapslagar, serie I-V, tolkade och förklarade av 

Åke Holmbäck & Elias Wessén, Stockholm 1979.

fOKuS VRETA KLOSTER - Lunds universitet

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?