Historia 1

Handelsstaden Lübeck
Lübecks anor går tillbaka till 700-talet, då slaverna hade bosättningar långt västerut. En av dem hette Liubice,
vilket betyder ”den älskvärda”. Den låg norr om den nuvarande stadskärnan, som uppstod på 1100-talet, då
greve Adolf II av Schauenburg-Holstein grundade den första tyska hamnstaden här.
1160 fick Lübeck stadsrättigheter som hansestad. Henrik Lejonet gav staden en författning med ett råd på 24
rådsherrar, där de viktigaste köpmannafamiljerna var företrädda. Rådets elitistiska prägel ledde flera gånger
till revolter från stadens övriga befolkning. Men i stort behölls författningen ända till 1800-talet.
Hansestaden Lübeck blev en ledande handelsmakt i Nordeuropa genom sitt gynnsamma geografiska läge
och, inte minst, fartygstypen hansakoggen med sin höga lastkapacitet. Danskarna såg Lübeck som en farlig
konkurrent, och flera krig utkämpades mellan dem. Efter Lübecks erövring av fästningen Helsingborg slöts
1370 freden i Stralsund. Därmed befäste Lübeck sitt herravälde i Östersjöområdet.
Det lübeckska handelsväldet kom att sträcka sig till Steel Yard i London, Bergenkontoret Bryggen och
Novgorod. En viktig handelsvara var salt, som fraktades landvägen från Lüneburg och exporterades för att
konservera den skånska sillen och den norska stockfisken, som åts under fastan. Lübeck hade också en stor
krigsflotta, mest för att värja sig mot sjörövare.

Lübecks tvister med Danmark gynnade Gustav Vasa, som flydde till staden 1519 och
fick finansiell och militär hjälp att bli kung i Sverige. En tavla minner om det hus där
han bodde på Königstrasse (Gustavs värd hette König).
Trettioåriga kriget, de nederländska fartygens debut i Östersjön och den allmänna
omorienteringen av handelsvägarna mot väst gjorde att Lübecks storhetstid som
handelsstad upphörde under 1600-talet. Senare följde dystra perioder som
fransmännens plundringar under Napoleontiden och andra världskriget, då
stadskärnan bombades sönder. En annan tragisk händelse var ett allierat flygangrepp
den 2 maj 1945 på tre fartyg i Lübeckbukten, varvid sjutusen–åttatusen människor
omkom, däribland tusentals koncentrationslägerfångar.
I dag märks föga av kriget utom den stora klockan i Mariakyrkan, som rasade ned
under bombnatten 1942. Den ligger kvar på nedslagsplatsen som minne. 1987 blev
Lübeck förklarat som världsarv av Unesco.

Maria Eleonora
Prinsessan Maria Eleonora föddes den 11 november 1599 i Königsberg, Preussen, som den andra
av tre döttrar till kurfursten i Berlin, Johan Sigismund av Brandenburg. Modern, Anna av Preussen,
var den dominerande av föräldrarna och hovet i Berlin präglades av hennes stränga lutherska
ortodoxi och kurfurstendömets bistra finanser. Döttrarna lärde sig varken frans-ka eller latin och
fick inte heller någon allmänbildning i egentlig mening, utan förvärvade mer praktiska färdigheter i
till exempel broderi, teckning och musicerande. De tre prinsessorna var hett eftertraktade på
Europas kungliga och högadliga äktenskapsmarknad. Så fort den äldsta av dem gift sig riktades
intresset mot Maria Eleonora. Samtida skildrare var ense om prinsessans utomordentliga skönhet
och vackra gestalt.
I Sverige hade Gustav Adolf ärvt kronan av sin far 1611 och dessutom ett krig på tre fronter, mot
Danmark, Ryssland och Polen.
Till de kungliga plikterna hörde att finna en lämplig maka och säkra tronföljden. Gustav Adolfs
ungdomskärlek var adelsflickan Ebba Brahe, men hans mor, änkedrottning Kristina, motsatte sig
förbindelsen. Dynastiska beräkningar hörde till tidens i och änkedrottningen ville gärna se kungen
gift med en protestantisk tysk furstinna. Tyska var ju hans modersmål. Frågan om äktenskapet
mellan Maria Eleonora och Gustav Adolf blev ett utdraget politiskt spel med många inblandade
under flera år.
När kurfursten Johan Sigismund avlidit reste Gustav Adolf och hans svåger, pfalzgreven Johan
Kasimir, inkognito till Berlin och träffade kurfurstinnan Anna och hennes döttrar våren 1620. Maria
Eleonora var positiv till en förmälning. Men Anna och den nye kurfursten Georg Vilhelm, Maria
Eleonoras bror, sa nej av politiska skäl. Alliansen kunde störa förhållandet till Polen.

Efter en rundresa i Tyskland (under namnet ”kapten Gars”) återkom kungen till Berlin på sommaren. Då hade
Anna bytt åsikt och skyndade på händelseförloppet. Hon skickade bort Maria Eleonora till sin gifta dotter i
Braunschweig och då kurfursten vägrade ge hemgift och respengar tog Anna som pant dyrbarheter från slottets
skattkammare. Rikskanslern Axel Oxenstierna ledsagade på hösten Anna och hennes två ogifta döttrar med den
svenska flottstyrkan till Kalmar. Där väntade Gustav Adolf och hela förfarandet kan närmast ses som en
enlevering av den tyska prinsessan. Rikskanslern skrev till Kasimir om mötet med Maria Eleonora: ”Jag kan icke
nog tacka Gud att min nådige konung får en så dygdig, väluppfostrad och väl gestaltad gemål.”
Den 25 november 1620 stod bröllopet i Stockholm med all tillbörlig ståt. Som morgongåva fick Maria Eleonora
ett omfattande livgeding – landområde vars intäkter hon skulle leva av som änka – i Småland och Östergötland.
Hon kröntes tre dagar senare i Storkyrkan. I samband med bröllopet anställdes en rad utländska musiker och ett
permanent hovkapell bildades. Drottningen hade renässansmänniskans intresse för musik, konst, teater och
arkitektur, och hon älskade prakt och vackra saker. Hon ritade själv slott och andra byggnader som aldrig blev
byggda av ekonomiska skäl. Och på tyskt hovvis omgav hon sig med dvärgar och narrar. Att Maria Eleonora
omfattade sin make med en passionerad kärlek var hennes omgivning klar över. När Gustav Adolf var ute i fält
och utsatte sig för livsfara blev hon förtvivlat oroad och deprimerad. Om han sårats eller blev försenad hem
vågade man inte berätta detta för henne. Men när han var hemma var hon ”im Himmel”! Hennes omgivning,
liksom släkten i Tyskland, oroades över hur hon gav uttryck för sin ängslan.

Hovet i Stockholm var ett kvinnornas hov. Här fanns Gustav Adolfs mor, änkedrottningen Kristina,
makens syster pfalzgrevinnan Katarina och hennes egen mor Anna. Alla hade de fött barn och
därigenom befäst sina ställningar som mödrar och hustrur. Maria Eleonoras främsta uppgift var nu också
att föda en arvinge, helst en son. Men detta gick inte enligt planerna. Den första graviditeten ändade i ett
missfall samma dag som Gustav Adolf avseglade till Livland 1621. Kungen bad sin svärmor att stanna
kvar hos drottningen. Hon väntade barn på nytt 1623 och en flicka föddes. Denna dog dock inom ett år.
Maria Eleonoras sorg sägs ha varit omåttlig. I maj 1624 fick hon ännu ett barn, en pojke som var död vid
födseln.
I december 1626 föddes så parets sista barn, den blivande drottning Kristina.
Den bild av Maria Eleonora som Kristinas självbiografi – skriven i Rom först 1681 – gett eftervärlden var
bilden av en djupt besviken drottning vars stjärntydare försäkrat henne att barnet var en pojke.
”Drottningen, min moder, som ägde såväl alla sitt köns svagheter, som dess dygder, var otröstlig. Hon
kunde icke tåla mig, ty, sade hon, jag var flicka, och jag var ful.” Kristina skrev också att kungen gett
henne ett kärt mottagande och sagt till sin syster: ”Jag hoppas att denna flicka skall bliva mig så god
som en gosse. Jag beder Gud att Han bevarar henne, eftersom Han har givit mig henne.” Samtiden
trodde på astrologi. Gustav Adolf och Kristina var båda skyttar, för vilka frihet till kropp och själ är viktiga.
Maria däremot var skorpion, det mest passionerade av zodiakens tecken.

Maria Eleonora ville gärna följa sin make i fält, vilket var mycket kostsamt och besvärligt. Hon vädjade
åtskilliga gånger om att få resa ut till Gustav Adolf. Sommaren 1630 begav sig kungen med flottan till
Pommern och kunde med armén tåga ned i Tyskland till den konflikt som kom att kallas trettioåriga
kriget. När kungen inte kom hem enligt planerna på hösten efter fälttåget, skrev Maria Eleonora till Johan
Kasimir att hon inte stod ut – hon ville dö. Det bestämdes att hon skulle resa över till Tyskland följande
år. Resan fördröjdes och drottningen ansåg sig illa behandlad. På sommaren 1631 kom hon till
hamnstaden Wolgast i Pommern. Vistelsen där blev långvarig. Först i januari 1632 möttes makarna och
efter ett påkostat intåg i Frankfurt am Main fick drottningen njuta av segrarens triumf. Gustav Adolf
lämnade henne dock snart för nya krigståg och Maria Eleonora oroade sig åter för hans liv. Sista gången
makarna träffades var i Erfurt i slutet av oktober. Oron visade sig vara befogad – kungen stupade som
bekant den 6 november vid Lützen.
Maktkampen mellan Maria Eleonora och riksrådet började redan i Wolgast, dit begravningståget slutligen
gått. Den döde kungen hade balsamerats mot sin uttalade vilja, hjärtat och inälvorna hade tagits ut.
Hjärtat gavs till drottningen och hon bar det med sig i ett guldskrin. Det blev många turer kring kistan och
begravningen. Drottningen lät beställa en kista med plats för två. Hennes tanke var att kungen inte skulle
få begravas under hennes livstid; hon ville ha kroppen hos sig. Hon skrev till Axel Oxenstierna 1633:
”Eftersom vi Hans K. Maj:t vår högt ärade salige käre herre och gemål uti livet föga njutit hava, så må
oss unnas att vi dess konungsliga lik oss någorlunda till vederkvickelse i vår sorgfulla livstid åskåda och
hava må.” Begravningen skulle – ansåg Maria Eleonora – inte äga rum i Stockholm, där hon inte ville bo,
utan i Uppsala. Men kungen hade medan han levde utsett Riddarholmskyrkan för sitt gravkor.

Riksrådet förskräcktes också över Maria Eleonoras kontakter med Kristian IV i Danmark och
hennes olika giftermålsplaner för dottern. Hennes kontakter, liksom hennes post, började
övervakas. Först i juli 1633 kunde drottningen med kungens stoft segla till Nyköping där kistan
placerades på slottet. Drottning Kristina beskrev i sin självbiografi änkedrottningens sorgegemak
så här: ”Genast efter sin ankomst stängde hon in sig i sin våning, som var helt täckt med svart
kläde från tak till golv. Alla fönstren i våningen voro förhängda med tyg i samma färg. Man såg
nästan ej ett grand, och dag och natt brunno vaxljus, i vilkas sken man intet annat kunde urskilja än
tecken på djup sorg. Hon grät nästan dygnet runt.” Från begravningsårets slut finns en beskrivning
av franska diplomater som träffade henne i Stockholm: ”Självmant hade hon berövat sig solens ljus
och helt hängivit sig åt sin vilda sorg i denna mörka instängda kammare …Vi hade därför förväntat
att finna en förtvivlad, av sorgen vanställd änka, och till vår häpnad stodo vi här inför den skönaste,
mest strålande kvinna vi någonsin hade skådat. Vi voro fullständigt bländade av hennes skönhet.”

Den 22 juni 1634 begravdes Gustav Adolf och gravsattes i det nybyggda gravkoret i
Riddarholmskyrkan. Maktkampen mellan riksrådet och Maria Eleonora blev alltmer oförsonlig. Det
var inte tal om att hon skulle delta i förmyndarregeringen, vilket annars var brukligt att
änkedrottningar gjorde. Diskussionerna i rådet runt alla turer kring änkedrottningen går att följa i de
utförliga Svenska riksrådets protokoll. Även frågan om drottning Kristinas uppfostran och utbildning
togs upp av det oroade rådet. Allvarligast var att änkedrottningens hat även drabbade riket och
regeringen som svartmålades. Hon ansågs ha ett skadligt inflytande på den blivande regenten. Efter
Axel Oxenstiernas hemkomst 1636 vidtogs därför stränga åtgärder. Kristina skiljdes från sin mor och
överlämnades till fastern Katarina. Inte ens när Katarina dött i slutet av 1638 fick Maria Eleonora
tillbaka vårdnaden om Kristina. Senare under hösten flyttade hon från Stockholm till Gripsholm, en
del av det större och rikare livgeding hon tillträdde som änka jämfört med det hon fått i morgongåva.
Som änkedrottning på Gripsholm hade hon stor frihet att själv förvalta livgedinget och höll en dyrbar
hovstat på ett sjuttiotal personer. Jacob Elbfas blev hovmålare och Antoine de Beaulieu
dansmästare. Men hon kunde inte hushålla och skuldsatte sig genom fordringar hos olika
hantverkare och juvelerare. Bevarade räkenskaper visar frikostiga donationer och gåvor till tjänare
och nödlidande. Livgedingets invånare bad ofta om hjälp och bistånd från den givmilda
änkedrottningen.

Maria Eleonora trivdes aldrig i Sverige. Hon längtade hem, men förmyndarregeringen ville inte låta
henne resa till Sveriges fiende. Då inledde hon hemliga förhandlingar med danske kungen Kristian
IV och förberedde noga sin flykt. I juli 1640 flydde hon förklädd tillsammans med en tjänarinna. De
red till Trosa, där ett fartyg förde henne till Gotland där två danska krigsfartyg väntade. Sedan
vistades hon i Danmark tills hon slog sig ned i Preussen och senare i Brandenburg.
Genom drottning Kristinas försorg kunde Maria Eleonora återvända till Sverige fredsåret 1648.
Dottern ansåg att det var besvärande för Sveriges internationella anseende att modern bodde
utanför rikets gränser. Här vistades hon för det mesta på Nyköpings slott. Änkedrottningen deltog i
de fester och förströelser som Kristinas hov erbjöd: fyrverkerier, riddarspel, baletter, djurhetsningar
och banketter med baler. Hon åkte i egen vagn i Kristinas kröningståg i Stockholm 1650.
Förhållandet mellan mor och dotter tycks ha fungerat bra, även om änkedrottningen drev på för ett
äktenskap mellan Kristina och kusinen Karl Gustav.

Maria Eleonora dog den 18 mars 1655, ett halvår efter Axel Oxenstiernas bortgång. Hon begravdes i
Riddarholmskyrkan vid sidan av Gustav Adolf och två av barnen.
Mycket av det som skrivits om Maria Eleonora är negativt. Hon beskrivs som nyckfull och oberäknelig,
som svartsjuk och pjoskig – rentav hysterisk och på gränsen till vansinnig. Hon utmålas som slösaktig
och utan sinne för hushållning. Hennes kärlek till kungen anses för lidelsefull, opassande och osvensk.
Historiker under 1800-talet och under nationalromantikens tid vid förra sekelskiftet – som Anders Fryxell,
C T Odhner och Carl Grimberg – har med avsmak beskrivit hur drottningen upplöst i tårar vandrade
genom sina svarta sorgegemak i mörkret med brinnande vaxljus och bar på kungens hjärta i ett guldskrin
som hon vägrade att skiljas från. Det porträtt av modern som drottning Kristina tecknade i Rom i sin
Självbiografi blev en slitstark förlaga för sentida historiker. Odhner har också i sin lärobok, som flera
generationer skolbarn läst, visat på vad som präglade drottning Kristina: ”Hon hade ärvt sin faders
lysande snillegåvor… men hon hade tillika ärvt sin moders oroliga själ och nyckfulla lynne.”
Gunhild Kyle, Sveriges första professor i kvinnohistoria, satte 1984 in Maria Eleonora i en europeisk
sorgekultur som inbegrep både hjärtbegravningar och svartklädda gemak. Hon frågar sig om inte
änkedrottningens överdrivna sorg var en del av en specifikt kvinnlig maktstrategi. Med en sörjande änkas
rätt kunde Maria Eleonora leva ut sina känslor och demonstrera sin sorg vid makens kista, och samtidigt
ställa krav på att få sina önskemål tillgodosedda. En strategi som i detta fall emellertid misslyckades.

HISTORIEN OM HUSET HABSBURG SOM
REGERADE CENTRALEUROPA I 650 ÅR.:
Habsburgska riket – ett familjeimperium
Optimismen var stor och den ekonomiska tillväxten kraftig i större delen av Europa i slutet av 1800talet
och början av 1900-talet. Innovationer inom de vetenskapliga och tekniska områdena visades
upp vid världsutställningar i Europas huvudstäder, som byggdes om med långa boulevarder och
pampiga paradbyggnader.
Detta gällde även Österrike-Ungern som dessutom hade en kulturell guldålder. En stor del av
världens främsta kompositörer kom från eller var verksamma i dubbelmonarkin. Wien dansade till
straussvalser, men var också platsen för ett modernistiskt genombrott. Trots att många i efterhand
velat förklara habsburgmonarkin för dödsdömd, var man egentligen banbrytande på flera områden, till
exempel inom arkitekturen (jugendstilen) och psykologin (Sigmund Freud). Till och med en stor
tjeckisk patriot som historikern Palacký hade sagt att ”om habsburgmonarkin icke hade existerat,
skulle det ha varit nödvändigt att uppfinna den”.
Författaren Joseph Roth skrev i sin bok Radetzkymarschen att rikets regent, Frans Josef I, ”var
världens äldste kejsare”. Och det stämmer faktiskt. Eftersom Frans Josef blev kejsare redan vid 18
års ålder 1848 hann han under sitt 86-åriga liv regera i rekordlånga 68 år. Formellt var Ludvig XIV
fransk kung i 72 år (från fem års ålder), men han övertog i praktiken makten först vid 23 års ålder.
Den brittiska drottningen Viktoria, samtida med Frans Josef, regerade i 64 år.

Men Frans Josef var inte bara kejsare av Österrike utan innehade inte mindre än 72 höga titlar. Han
var ”apostolisk konung” av Ungern (den säregna titeln kommer av att Ungerns förste kung, Stefan I, år
1000 kröntes med en krona sänd av påven) och ståtade med ytterligare tio kungatitlar; han var
ärkehertig, storhertig, storfurste, åtta gånger ”vanlig” hertig, tre gånger markgreve, fyra gånger
riksgreve, furste, fyra gånger greve och tre gånger friherre. I titulaturen ingick sagoomspunna riken
som Lodomerien och Illyrien.
Denna uppsjö av titlar och provinser visar att den österrikisk-ungerska monarkin, eller
habsburgmonarkin, var en Vielvölkerstaat, en dynastisk skapelse av just huset Habsburg, en
reminiscens av drömmen om universalmonarkin och Europas andliga och världsliga enhet. Under 650
år, från den förste habsburghärskaren Rudolf I och fram till första världskrigets slut, spelade huset
Habsburg en viktig, ofta dominerande, och enande roll i Centraleuropa.
Genom Rudolf I:s seger över böhmenkungen Otakar II utanför Wien 1278 förvärvade habsburgarna de
österrikiska arvländerna som egen besittning. Habsburgarna återvände till den tysk-romerska
kejsartronen 1438 och regerade där fram till rikets upplösning 1806 (med undantag för 1742–45) och i
Österrike-Ungern fram till och med 1918.
Det heliga romerska riket av tysk nation (Sacrum Romanum Imperium Nations Germaniae), eller
kortare Tysk-romerska riket, hade uppstått år 962 vid kejsar Otto I:s kröning. I namnet speglas
ambitionen att förvalta arvet från det antika Romarriket, samt att hålla samman det kristna Europa.
Riket omfattade vid slutet av medeltiden allt land från Östersjön i norr till Norditalien i söder, från
Nederländerna och Flandern i väster till gränsen mot Ungern och Polen i öster. Det befolkades främst
av tysktalande folk, men även av flamländare, valloner, tjecker, slovener och italienare. Kurfurstarna
valde en kung som, från början, genom påvens kröning fick tysk-romersk kejsarvärdighet.

Voltaire beskrev i en berömd formulering riket som ”varken heligt, romerskt, tyskt eller ens ett
rike”, eftersom det bestod av hundratals större och mindre världsliga och andliga områden, fria
riksstäder, riksgrevskap med mera, som alla strävade efter att behålla eller helst utöka sin
självständighet på kejsarmaktens bekostnad.
Reformationen på 1500-talet och trettioåriga krigets politiska resultat som det kom till uttryck i
westfaliska freden 1648 innebar att kejsarmakten försvagades. För huset Habsburgs
maktställning var därför tillväxten av egna besittningar av största betydelse.
Under slutet av 1400-talet ingicks ett antal lyckade giftermål som resulterade i att först det
burgundiska arvet och senare det nybildade spanska väldet med dess besittningar i Italien och
Amerika förenades under Habsburgs spira. Kejsare Karl V (Carlos I) född år 1500 i Gent, ärvde
ett välde ”där solen aldrig gick ner”.
Habsburgarnas skicklighet att ingå förmånliga äktenskap har för övrigt gett upphov till en
berömd latinska sentens: Bella gerant alii; tu, felix Austria, nube (”Andra må föra krig; du,
lyckliga Österrike, gift dig”).
Karl V:s välde var stort och mäktigt men också geografiskt splittrat och därför svårstyrt. Eftersom
Karl V bara tidvis uppehöll sig i sitt tysk-romerska rike tog han sin yngre bror Ferdinand till
medregent och överlät de österrikiska arvländerna till denne. 1531 valdes Ferdinand till tyskromersk
kung, och därmed sin kejserlige broders efterträdare, och kom alltmer att sköta rikets
angelägenheter.

Ferdinand var del i ytterligare ett äktenskapligt storkap från huset Habsburgs sida. 1521 gifte han sig
med Anna, prinsessa av Ungern och Böhmen medan hans (och Karl V:s) syster Maria året därpå
gifte sig med Annas bror, den 15-årige Lajos II, kung av Ungern och Böhmen. Nu togs första steget
mot ”dubbelmonarkin”.
Under 150 år hade Ungern varit det kristna Europas bålverk mot det expanderande osmanska riket.
Men vid början av 1500-talet var Ungern försvagat av bondeuppror och svaga kungar. Det föll på
pojkkungen Lajos II:s lott att möta sultanen Soliman den store vid Mohács 1526. Ungrarnas
frontalanfall mot den fyrfaldigt överlägsna osmanska hären möttes av mördande artillerield och efter
en kort bitter strid hade halva ungerska armén stupat. Kungen omkom under flykten från slagfältet.
Genom ingångna arvsfördrag efterträdde Ferdinand sin svåger som kung av Ungern och Böhmen.
Ungrarna kunde därigenom hoppas på den mäktige kejsar Karl V:s hjälp mot turkarna. Föreningen
av Österrike, Ungern och Böhmen under Habsburgs spira kom att bestå i 400 år och fick stor
betydelse för Centraleuropas politik, kultur och ekonomi. Huset Habsburg hade nu fått en egen stark
maktbas i Centraleuropa.
I Böhmen (inklusive Mähren och Schlesien) blev Ferdinand erkänd som kung, men i Ungern fick han
kämpa mot såväl turkar som en ungersk motkung. 1541 erövrade turkarna Buda och 1552
resterande fästningar i centrala Ungern. I praktiken blev Ungern tredelat för de kommande 150 åren.
Västra och nordvästra Ungern lydde under habsburgarna, ”det kungliga Ungern”. De centrala
delarna av landet var under direkt osmanskt styre medan den östligaste delen, Transsylvanien/
Siebenbürgen/Erdély, var ett eget furstendöme, mer eller mindre i vasallförhållande till sultanen.

Genom föreningen med Ungern övertog habsburgarna rollen som ”västerlandets sköld mot den
osmanska faran”. Turkarna stod utanför Wiens murar både 1529 och 1532 utan att lyckas inta
staden och 1566 påbörjade turkarna en ny offensiv mot Wien men stoppades genom Miklós
Zrinyis ihärdiga försvar av borgen Szigetvár med ungerska och kroatiska trupper. En kejserlig armé
beredd att möta turkarna nära Wien fick aldrig order om att undsätta ungrarna, vilka stupade till
siste man.
Detta agerande ansågs av ungrarna som typiskt för habsburghärskarnas syn på västra Ungern:
området var en försvarsbuffert mot turkarna för Österrikes skydd. Man var i Wien också tämligen
ointresserade av att befria resten av Ungern från turkarna.
Reformationen gjorde slut på den kyrkliga enheten som existerat i den västerländska-katolska
delen av Europa. Protestanterna vann många anhängare även i de habsburgska länderna. Ungern
var tidvis till övervägande del protestantiskt, och fortfarande finns det ett starkt kalvinistiskt inslag i
östra Ungern.
Den grubblande kejsar Rudolf II:s bror Mattias såg sig tvungen till en kompromissfred med
ungrarna 1606 som gav dem religionsfrihet. Rudolf II vägrade dock att ratificera fördraget vilket
ledde till den så kallade ”brodertvisten i huset Habsburg”. Utgången blev att Rudolf undan för
undan fick avstå sina länder till Mattias. Han dog förgrämd och sinnessjuk i Prag 1612, varefter
brodern även efterträdde honom på kejsartronen.
Vid nästa tronskifte vägrade böhmarna i en blandning av religiösa och nationella
självständighetssträvanden att erkänna Ferdinand II som ny härskare. I stället valde de
protestantiska unionens ledare Fredrik V av Pfalz till kung och slängde ut Ferdinands ombud
genom fönstret från slottet i Prag. Denna så kallade andra defenstrationen i Prag startade
trettioåriga kriget. ”Vinterkungen” besegrades dock snabbt på Vita berget och hans anhängare
avrättades eller landsförvisades.

Straffaktioner drabbade hela landet och motreformationen, den katolska kyrkans kampanj att
motverka protestantismens utbredning, släpptes loss med full kraft i Böhmen. Det är
betecknande för påvens utsända jesuiters framgångsrika ”utbildningsinsats” att trettioåriga
kriget började med de protestantiska böhmarnas uppror mot kejsaren och slutade med att de
katolska studenterna i Prag heroiskt försvarade Karlsbron mot svenskarna strax innan freden
slöts.
Kejsar Leopold I:s regeringstid under senare delen av 1600-talet dominerades av upprepade
krig, främst mot hans kusin, Frankrikes Ludvig XIV. Men kejsaren fick flera gånger kämpa på
två fronter eftersom turkarna satte igång med en ny expansionsperiod. De proklamerade ”det
heliga kriget” 1663 och drog mot kejsarens länder. Som vanligt fick ungrarna fördröja den
osmanska härens framryckning men fick ingen hjälp av kejsarens trupper. Först då turkarna
började närma sig Wien bjöd kejserliga trupper batalj och vann en betydelsefull seger vid
Szentgotthárd (i nuvarande Burgenland) 1664. Men i stället för att utnyttja segern till att befria
hela Ungern, vilket verkade fullt möjligt, ingick kejsaren ett mycket oförmånligt stillestånd på
20 år. Ludvig XIV förberedde nämligen en erövring av Spanska Nederländerna.
Ungrarna var djupt besvikna och förtvivlade över att habsburgarna än en gång offrat Ungerns
enhet och intressen till förmån för sin egen dynastiska politik. Flera ungerska aristokrater
startade ett uppror 1670 mot kejsaren och sökte fransk, polsk och till och med turkisk hjälp.
Men upproret slogs snabbt ner och flera av aristokraterna avrättades. Som straff upphävde
Leopold I Ungerns konstitution och autonomi, och motreformationen började återinföra den
katolska läran i västra och norra Ungern.

Från denna tid existerade två grupperingar i Ungern, ett habsburgfientligt läger som kallades
kuruc (efter upproriska bönder) och en mer habsburgvänlig grupp, labanc (efter tyskans
Landesknecht). Kuruc fick en skicklig ledare i Imre Thököly som satte sig i besittning av övre
Ungern sedan han drivit ut labanc därifrån. Däremot missbedömde han helt utgången av den
kommande kraftmätningen mellan korset och halvmånen när stilleståndet skulle löpa ut. Thököly
var säker på en turkisk seger i det kommande kriget och satsade på ett enat Ungern under sin
egen ledning, men i vasallförhållande till Osmanska riket. Han lovade därför stödja den turkiska
offensiven mot Wien.
En stor turkisk här på uppskattningsvis 110 000–140 000 man ryckte fram mot Wien våren 1683
under den kraftfulle storvisiren Kara Mustafa. I mitten av juli stod turkarna än en gång vid
stadsgränsen. Leopold I och hovet hade brådstörtat rest iväg och stadskommendanten Ernst
Rüdiger von Starhemberg hade endast 12 000 soldater och 5 000 frivilliga ur Wiens borgarskap till
stadens försvar. Steg för steg arbetade turkarna sig in mot de inre fästningsverken och i början av
september minerade och sprängde de delar av Wiens sista försvarsmur. Wien stod inför sitt
omedelbara fall.
Men Kara Mustafa hade gjort ett oförlåtligt militärt misstag då han i tron på sin väldiga
överlägsenhet hade försummat att vidta några försvarsåtgärder mot en undsättningshär. En
mångnationell europeisk styrka på drygt 70 000 man under kejsarens fältherre Karl av Lothringen
och den polske kungen Jan Sobieski angrep turkarna på morgonen den 12 september. Wiens 4
000 kvarvarande försvarare gjorde samtidigt ett utfall och förenade sig med befriarna. Efter några
timmars hård strid och betydande turkiska förluster hade de kristna styrkorna vunnit en total seger.
Resterna av den osmanska hären flydde och ett ofantligt krigsbyte i form av det rika turkiska
härlägret föll i segrarnas händer.

Efter Wiens befrielse fullföljde kejsarens trupper denna gång kriget in i de av turkarna
behärskade delarna av Ungern. Thökölys svaga maktposition rasade samman och hans kurucs
gick över till kejsarens sida. Siebenbürgens siste furste växlade också snabbt om till kejsaren.
Till stor del var det ungrarna själva som bar bördan av sitt lands befrielse från turkarna. Påven
Innocentius XI tog initiativet till ”den heliga ligan”, bestående av kejsaren, Polen och republiken
Venedig. Buda intogs 1686 av en flernationell europeisk här. Till segerparaden kunde även en
svensk hjälpstyrka som Karl XI i all hast sänt från Pommern ansluta sig.
Ett tag såg det ut som om turkarna helt skulle drivas ut ur Europa. Men Ludvig XIV av
Frankrike inledde 1688 pfalziska kriget vid Rhen, vilket tvingade kejsaren att splittra sina
resurser. Därför kom kriget mot osmanska riket att dra ut på tiden och bölja fram och tillbaka.
Men 1697 vann den habsburgske fältherren prins Eugen av Savoyen en avgörande seger vid
Zenta. Efter detta tvingades sultanen i freden i Karlowitz 1699 ge upp Ungern (tills vidare med
undantag av Banatet i södra Ungern).
Ungerns enande och befrielse från turkarna blev dock inte riktigt vad många ungrare tänkt sig.
Landet behandlades av Leopold I som erövrat område och han sökte införa ett absolutistiskt
styrelsesätt liksom i sina övriga arvländer. Furst Ferenc Rákóczi II startade 1703 ett uppror i
norra Ungern och eftersom kejsarens trupper var engagerade i spanska tronföljdskriget – den
stora konflikten i Centraleuropa under 1700-talets första decennium – hade revolten betydande
framgångar i början. Förhoppningar om samverkan med kejsarens fiende Frankrike
omintetgjordes av prins Eugens och hertigen av Marlboroughs seger vid Höchstädt (Blenheim)
1704 som stoppade den franska offensiven utmed Donau.

Trots numerär överlägsenhet led Rákóczis kuruchär upprepade nederlag mot de kejserliga
trupperna. När han själv var utomlands i desperata försök att vinna bundsförvanter slöt
hans anhängare en kompromissfred med den nye kejsaren Josef I 1711. Ungerns
särställning och adelns fri- och rättigheter garanterades och kurucsoldater som svor
kejsaren trohetsed fick amnesti.
Efter ett nytt kort turkkrig, där prins Eugen vann en av sina allra största segrar vid Belgrad
1717, slöts fred 1718 varvid sista delen av Ungern, Banatet, tillkom kejsaren och tillfälligt
även norra Serbien och västra Valakiet. Genom detta och vinster gjorda i spanska
tronföljdskriget fick det österrikiska habsburgriket sin största utbredning. Men de många
krigen mot turkarna hade lett till en kraftig befolkningsminskning i Ungern. Nya invandrare
lockades till de avfolkade områdena med stor folkblandning som följd. Före turkkrigen hade
magyarerna utgjort uppskattningsvis 85 procent av Ungerns befolkning, mot slutet av 1700talet
var de bara hälften.
I den så kallade pragmatiska sanktionen fastslog Karl VI att de habsburgska länderna
skulle vara indivisibiliter ac inseparabiliter (odelbara och oskiljbara) – detta för att trygga
tronföljden för sin äldsta dotter Maria Theresia. Genom stora uppoffringar fick han andra
makters erkännande.
Direkt efter Karl VI:s död 1740 visade det sig att hans autografsamling för den pragmatiska
sanktionen var av intet värde. Preussen, Spanien, Sachsen och Bayern reste olika
arvsanspråk och fick stöd av Frankrike. Mot denna fruktansvärda koalition stod Maria
Theresia ensam utan någon större armé och med usla finanser. Habsburgrikets dagar
verkade vara räknade.

I denna till synes förtvivlade situation lyckades emellertid den unga regenten med en politisk och
psykologisk fullträff. Inför den ungerska kröningsriksdagen i Pressburg/Pozsony (nuvarande
Bratislava) uppträdde hon i sorgdräkt med stefanskronan på huvudet och höll ett rörande tal till
den församlade ungerska adeln. Ädlingarna greps av hänförelse och med dragna sablar svor de
vitam et sanguinem pro rege nostro Maria Theresia (”vårt liv och blod för vår kung Maria
Theresia”). Det paradoxala inträffade också att 30 år efter Rákóczis stora uppror mot
habsburgarna var det just ungrarna som räddade arvet åt Maria Theresia. Med hjälp av
nyuppsatta ungerska trupper lyckades hon freda sitt fadersarv, med undantag av Schlesien som
hon fick avstå till Preussen. Men habsburgrikets stormaktsställning var tryggad.
Under sina 40 år på tronen blev Maria Theresia en riktig landsmoder. Under hennes tid byggdes
sommarpalatset Schönbrunn färdigt och en av barockens stora mästare, Fischer von Erlach,
byggde Karlskyrkan och många andra byggnader i Wien. Maria Theresia tryggade arvsföljden
genom att föda inte mindre än 16 barn.
Äldste sonen Josef II saknade dock helt moderns känsla för det politiskt möjliga, utan sökte som
upplyst monark reglera sina undersåtars liv i minsta detalj genom en uppsjö av edikt. Hans idéer
om att av den heterogena habsburgmonarkin skapa en centraliserad tyskspråkig stat väckte
våldsam opposition, främst i Nederländerna och Ungern. Den ungerska nationalkänslan blev
djupt sårad av att Josef II vägrade att låta sig krönas med den heliga kronan – han ställde i stället
ut den på ett museum i Wien. Därav ungrarnas spydiga benämning: ”kungen i hatt”.

Vid Josef II:s död rådde fullt uppror i Österrikiska Nederländerna och det jäste av missnöje i det
ungerska parlamentet.
Josefs yngre bror Leopold II var dock betydligt smidigare och känsligare. Han såg till att stefanskronan
kom tillbaka till Ungern och lät kröna sig traditionsenligt till apostolisk konung av Ungern. Leopold dog
oväntat 1792, endast 45 år gammal, och efterträddes av sin ärkekonservative son Frans (som tyskromersk
kejsare fram till 1806 kallad Frans II, som österrikisk kejsare Frans I).
Det föll på dennes lott att regera riket i revolutions- och napoleonkrigens Europa. Under de dryga två
decennierna av ständiga krig i Europa var Storbritannien och Österrike Frankrikes motståndare i ett
flertal koalitionskrig. Österrike förlorade många fältslag och tvingades till flera hårda freder. Men
kejsarens broder ärkehertig Karl var den förste att besegra Napoleon på slagfältet, vid Aspern 1809.
Två gånger intog Napoleon Wien och residerade i Schönbrunn. Men när han 1809 uppmanade
ungrarna att bryta sig loss från habsburgarna och välja en nationell ungersk kung vann det inget
gehör. Till slut tvingade Napoleon kejsar Frans att som en del av krigsbytet ge honom sin äldsta dotter
Marie-Louise som brud, sedan usurpatorn skilt sig från Joséphine.
Tack vare den skicklige diplomaten Klemens von Metternichs snille lyckades emellertid Österrike rida
ut alla napoleonkrigens påfrestningar och till och med gå stärkt ur kraftmätningen. Man fick också stå
som värd för Wienkongressen 1814–15 vars mål var att ordna upp Europas gränser och politiska
affärer. Kongressen samlade cirka 200 stater, men dominerades av segrarmakterna Storbritannien,
Ryssland, Österrike och Preussen, samt det besegrade Frankrike. Hotet från Frankrike möttes genom
att till en del stycka Paris-regimens maktsfär. För Österrikes del innebar kongressen att kejsaren i
Wien fick den dominerande makten över italienska halvön. Lombardiet-Venetien kom att fullt ut bli en
del av Österrike. Revolutionsförsök 1830 i italienska stater bemästrades av österrikiska trupper.

Revolutionsåret 1848 hotade habsburgmonarkins existens. Uppror utbröt i Italien och Böhmen liksom i
Wien. En ungersk delegation krävde en inför parlamentet ansvarig ungersk regering och andra liberala
reformer. Den svagsinte kejsar Ferdinand I tillmötesgick de ungerska kraven. En liberal nationell
ungersk regering bildades under greve Batthyánys ledning, där även Ungerns store reformator greve
István Széchenyi (”den störste av ungrarna”) ingick. Det visade sig dock snart att makthavarna i Wien
såg eftergifterna mot ungrarna som något ytterst temporärt.
I Prag kunde furst Windischgrätz snabbt återställa ordningen varefter Böhmen tjänstgjorde som bas för
kontrarevolutionen. I Italien besegrade fältmarskalken Radetzky revolutionärerna och deras sardinska
bundsförvanter i flera slag.
Sedan relationerna mellan den liberala ungerska regeringen och de reaktionära makthavarna i Wien
blivit omöjliga avgick regeringen Batthyány och en radikal revolutionsregering skapades under Lajos
Kossuths ledning. Dagen därpå ryckte den kejsartrogne kroaten Jelacic in i Ungern med trupper.
När oroligheterna i Wien slagits ned skapades en handlingskraftig regering under furst von
Schwarzenberg. För att få en beslutsför regent och komma ifrån olika eftergifter som Ferdinand gjort,
övertalades han att abdikera och efterträddes i december 1848 av sin 18-årige brorson Frans Josef.
De nyuppsatta ungerska honvédstyrkorna under ledning av den tidigare löjtnanten Artúr Görgey hade
oväntad framgång mot de kejserliga trupperna och striderna böljade fram och tillbaka. I april 1849
kapade den revolutionära delen av parlamentet helt banden med huset Habsburg, då de förklarades
för avsatta, och Kossuth utsågs till riksföreståndare i ett helt självständigt Ungern. Till slut såg sig
regeringen i Wien tvungen att acceptera ett erbjudande om hjälp från den ryske tsaren Nikolaj I,
”Europas gendarm”. En stor rysk här ryckte in i Ungern. Klämd mellan två överlägsna fiender tvingades
Görgey kapitulera.

Efterräkningarna i Ungern blev hårda. Tretton revolutionsgeneraler avrättades och ytterligare ett
hundratal dödsdomar verkställdes. Kossuth och flera andra revolutionsledare flydde utomlands.
Många honvédsoldater satt i åratal på fästning.
Österrikiska militära motgångar i Italien 1859 och mot Preussen 1866 gjorde emellertid Frans
Josef beredd att kompromissa med de ungerska ledarna – man klarade inte att samtidigt ha inre
och yttre strider. Kejsaren påverkades i sin inställning till Ungern också av sin maka Elisabet –
”Sisi” – som hyste en speciell kärlek till Ungern och denna enda gång spelade en viktig politisk
roll.
Genom Ausgleich (”utjämning, förlikning”) 1867 skapades den österrikisk-ungerska monarkin med
två helt jämställda rikshalvor med egna parlament och regeringar. Frans Josef var ”kejsare av
Österrike och apostolisk konung av Ungern”. Endast utrikespolitik och krigsmakt var
gemensamma. Länderna bildade också en valuta- och tullunion. I juni samma år kröntes Frans
Josef och Elisabet traditionsenligt i Buda. Den som satte stefanskronan på Frans Josefs huvud
var greve Gyula Andrássy, tidigare dömd till döden av kejsaren för delaktighet i revolutionen
1848–49!
Några år senare blev Andrássy dubbelmonarkins gemensamme utrikesminister och förhandlade
1879 med Bismarck fram ett förbund mellan Österrike-Ungern och Tyska riket. 1882 utökades det
med Italien till trippelalliansen, till vilken även Rumänien i hemlighet anslöt sig.

Nu blev ungrarna det klart ledande folket i sin rikshalva och kom i mångt och mycket att dominera hela
dubbelmonarkin. Under nationalismens zenit var dock de många minoriteterna inom riket ett svårt
problem. Österrike-Ungerns 50 miljoner invånare runt år 1900 bestod av ett dussin större folk och språk
samt ett tiotal mindre. Ungrarna utgjorde cirka hälften av befolkningen i Ungern och de tysktalande
endast en tredjedel i den österrikiska rikshalvan. Tjeckerna var förbittrade över att de inte hade
jämställts med tysktalande och ungrare i en ”trippelmonarki”. Och sydslaverna med kroaterna i spetsen
började kräva en egen tredje riksdel. Från grannlandet Serbien kom också hela tiden locktoner till serber
och andra sydslaver inom dubbelmonarkin om anslutning till ett ”Storserbien”.
I början av 1900-talet fanns det många konflikter mellan de fem stormakterna i Europa. Motsättningen
mellan Österrike-Ungern och Ryssland om inflytande på Balkan samt Rysslands stöd till panslaviska
strömningar inom dubbelmonarkin var i sig inte allvarligare än många andra spänningar. Det var snarast
en tillfällighet att det var de i Serbien utbildade och beväpnade bosnienserbiska terroristerna som
genom skotten i Sarajevo 1914 startade första världskriget – egentligen ett stort och ödesdigert misstag
som ingen eftersträvade men ingen heller beslutsamt motverkade.
Vid krigsutbrottet var det ingen av stormakterna som önskade habsburgsmonarkins upplösning. Det var
först sommaren 1918, då hela den tyska krigsmaskinen vändes västerut efter freden med bolsjevikerna i
Ryssland, som västmakterna började stödja och uppmuntra olika exilgruppers verksamhet och lovade
tjecker, sydslaver och andra folk egna stater efter kriget.
Mitt under brinnande krig, i november 1916, dog den gamle kejsaren Frans Josef. Han efterträddes av
sin brorsonson. Karl I (IV i Ungern) var ung och välmenande, men saknade helt politisk erfarenhet.
Under 1917 utnyttjade han familjens relationer till furstar i andra stater för att sondera terrängen för en
separatfred. Dessa försök stupade främst på italienska krav.

Efter det militära nederlaget hösten 1918 spred sig oroligheter och hungerkravaller i
Centraleuropa. De allierade började alltmer ignorera den österrikisk-ungerska utrikesledningen.
Den tredje november slöts vapenstillestånd – egentligen villkorslös kapitulation från Österrike-
Ungerns sida. Frederna i S:t Germain med Österrike 1919 och i Trianon med Ungern 1920 blev
rena slakten på habsburgmonarkin. Republiken Österrikes yta var blott 12 procent av den tidigare
monarkins. Ungern förlorade 71 procent av sin yta och 62 procent av sin befolkning. Miljontals
ungrare och tysktalande hamnade som minoriteter i nya stater.
Kejsar Karl vägrade att abdikera formellt, men lovade att inte befatta sig med österrikiska
respektive ungerska statsangelägenheter. Våren 1919 tvingades dock kejsarfamiljen att lämna
Österrike och gick i exil i Schweiz. Därifrån gjorde Karl 1921 två misslyckade försök att återta sin
ungerska tron. Ungern hade behållit monarkin som statsform med amiral Miklós Horthy som
”riksföreståndare”. Men efter det andra försöket förde britterna familjen till Madeira där Karl dog i
lunginflammation våren 1922, ännu inte fyllda 35 år.
Många av de kulturella, ekonomiska och politiska band som existerade i habsburgmonarkin
klipptes brutalt av efter första världskriget. På senare tid, och särskilt efter Centraleuropas
befrielse från kommunismen, har det uppstått flera frivilliga samarbetsorgan mellan länderna i den
forna dubbelmonarkin. Ett exempel är Visegrád-gruppen som bildades 1991 då ledarna i Ungern,
Polen och Tjeckoslovakien upprepade ett berömt toppmöte 656 år tidigare.
En del av detta nya samarbete kallas ibland lite skämtsamt för Das neue Habsburg.
Nicolaus Rockberger är fil dr i historia och har gett ut en rad böcker om Centraleuropas historia
och politik, senast Mitt i Europa – centraleuropeisk historia och politik (SNS Förlag).

”Sisi” stödde ungrarna
Den habsburgska historien rymmer många tragiska personöden. Ett av de sorgligare är historien om
den bayerska prinsessan Elisabet. Endast fyllda 16 år giftes hon 1854 bort med sin kusin, den 24årige
kejsaren Frans Josef. Vid ett möte mellan de två i Bad Ischl året innan lär det ha varit kärlek vid
första ögonkastet, i alla fall från kejsarens sida. Den unga ”Sisi” var en firad skönhet med estetiska
intressen. Men hennes psyke var svagt och hon fann sig aldrig tillrätta vid hovet i Wien. Största delen
av sitt liv kom hon att tillbringa på resande fot. Till sina hovdamers och de kejserliga livvakternas
förtvivlan tyckte hon om vådliga äventyr: bergsbestigning, snabba hästar och stormiga sjöfärder.
Hennes make var av helt annan personlighetstyp. Det sägs att han redan under smekmånaden gick
upp klockan fem varje morgon för att arbeta och att han i första pausen klockan åtta åt frukost – med
sin mor.
Omgivningen vande sig vid kejsarinnans märkliga infall, plötsliga vredesutbrott och blygsamma diet
(periodvis mest buljong och sorbet). I rikets östra halva blev hon extra omtyckt sedan hon aktivt stött
ungrarnas sak vid bildandet av dubbelmonarkin 1867.
Efter ende sonen Rudolfs död i det så kallade Mayerlingdramat (se Populär Historia nr 2/98) blev
dock kejsarinnans själsliga störningar än större. De sista åren av hennes liv präglades av rastlöst
kringflackande och oavbrutna fysiska och psykiska smärtor. ”Sisi” mördades av en förvirrad italiensk
anarkist vid Genèvesjön år 1898.

Öppnade järnridån
Efter den siste kejsaren och kungen Karls död bosatte sig den viljestarka Zita med deras åtta barn
först i Spanien och senare i Belgien. Zita överlevde maken med 67 år och dog 1989, då hon fick en
kejsarinnas begravning i Wien.
Tronanspråken övergick vid faderns död till äldste sonen, ärkehertig Otto. Som övertygad antinazist
var han beredd att ställa sig i spetsen för en motståndskamp vid Hitlers inmarsch i Österrike 1938.
Men något motstånd blev det aldrig. Vid Hitlers anfall mot Belgien 1940 var den kejserliga familjens
slott ett av de första bombmålen för Luftwaffe. Nazisterna utfärdade arresteringsorder och Otto
dömdes i sin frånvaro ”för högförräderi”. Familjen fick fly över Frankrike och Spanien till USA.
Otto hade goda kontakter med såväl president Franklin D Roosevelt som utrikesminister Cordell
Hull. Hans bror, ärkehertig Robert, var under kriget i England och stod Winston Churchill nära. Det
anses att habsburgarnas verksamhet i London och Washington i stor utsträckning bidrog till de
allierades moskvadeklaration 1943 om att återställa Österrikes oberoende efter kriget.
Efter kriget bosatte sig Otto i Bayern. För att kunna bli politiskt verksam avsade han sig
tronanspråken. Från 1979–99 representerade han CSU i Europaparlamentet och var länge dess
ålderspresident. Under 1995–99 satt även hans äldste son Karl som representant för Österrike i
Europaparlamentet. Otto har hela tiden i tal och skrift varit en ivrig förkämpe för europeisk enhet.
Det är ödets ironi att en av de största politiska begåvningarna i huset Habsburg aldrig blev
härskare. Sedan 1972 är Otto även ordförande i Paneuropaunionen, som aldrig accepterade
Europas delning i väst och öst.

Revolutionsåret 1989 tog ärkehertig Otto tillsammans med reformkommunisten Imre Pozsgay,
som ingick i ungerska regeringen, och partiet Demokratiskt Forum (Antalls MDF) initiativet till
en ”paneuropeisk picknick” på ömse sidor om den ungersk-österrikiska gränsen, då man i
protest skulle klippa järnridån och göra en symbolisk öppning. Men denna händelse den 19
augusti blev inte bara symbolisk utan även ett avgörande inslag i Europas efterkrigspolitik. I
tusentals människors närvaro började Ottos yngsta dotter Walburga von Habsburg (numera
grevinna Douglas på Ekensholm i Sörmland) klippa av taggtråden mellan de tidigare
rikshalvorna av habsburgmonarkin. 661” östtyska turister” passade på tillfället att fly till väst.
Därmed hade ”proppen dragits ur DDR” och hela det sovjetiska satellitsystemet kollapsade
under några höstmånader 1989.
Otto von Habsburgs och Paneuropaunionens paroll – Paneuropa ist ganz Europa – hade
förverkligats och den europeiska integrationen kan fortsätta.

Stor eller inte – i tysk historia är Fredrik II en centralgestalt. Som
upplyst despot gjorde han Preussen till ett rike att räkna med. Men
faderns hårdhet under barn- och ungdomsåren kom han aldrig över.
Hans liv var dramatiskt från den stund han föddes, för 300 år sedan. Som förste
överlevande son – två äldre bröder hade dött som spädbarn – var Fredrik destinerad att bli
tronföljare. Han döptes med all den pompa och ståt som rådde vid hovet i Berlin under hans
farfar, Fredrik I. Denne var en praktälskande barockfurste som krönt sig själv till kung. Efter
hans död 1713 – året efter sonsonens födelse – fick dock lyxlivet vid det preussiska hovet
ett abrupt slut. Han son Fredrik Vilhelm I – ”Soldatkungen” – var övertygad om att
Preussen, med sitt exponerade läge mitt i Europa endast kunde överleva som stark
militärstat. Han förde en stram finanspolitik och byggde upp en stor och väldrillad armé.
Fredrik Vilhelm hade också en privathär av högresta män som han delvis rekryterade från
andra länder.

”Soldatkungen”, en fruktad koleriker, såg det som sin plikt att fostra sin äldste son i militaristisk anda.
När Fredrik var sex år gammal ställde fadern ett kadettregemente till sonens förfogande för att han
skulle lära sig befalla. Men kronprinsen hade inget sinne för det militära. Han lekte inte med
tennsoldater, han var rädd för kanonbuller och trillade ofta av hästen när han tvingades rida. Däremot
delade han sin mors intresse för musik och litteratur. Drottning Sophie Dorothea från kurfurstendömet
Hannover – dotter till den engelske kungen Georg I – var i motsats till sin grovhuggne make kulturellt
belevad och främjade sonens konstnärliga begåvning. Men fadern föraktade sin veke, skygge son och
förbjöd alla intellektuella aktiviteter. Med piska och hån sökte han tvinga Fredrik att lyda.
Faderns brutala uppfostringsmetoder satte djupa spår, men hade inte avsedd effekt. Sonen besvarade
faderns förakt och lät sig inte kuvas. Som tonåring satte han hårt mot hårt och provocerade sin far med
sarkasm och förakt. Maktkampen eskalerade när Fredrik, då överstelöjtnant i den preussiska armén,
1730 försökte fly till England med sin nära vän, löjtnant von Katte. Planen upptäcktes och de båda
ställdes inför krigsrätt. Katte dömdes till döden för landsförräderi, men domarna vägrade att döma
kronprinsen och Fredrik benådades. På faderns befallning tvingades han dock se på när vännen
halshöggs utanför hans fängelsefönster i fästningen Küstrin.
Chockad över de fasansfulla följder hans trots hade fått beslöt Fredrik att ge upp sin revolt. Han insåg
att hans framtid som kung av Preussen stod på spel. På faderns begäran skrev han under ett
dokument där han lovade att anpassa sig och förbereda sig för sin kommande roll. När fadern fordrade
att han av dynastiska skäl skulle gifta sig med Elisabeth av Braunschweig-Bevern gav han efter. Han
deklarerade dock att han inte hade för avsikt att offra sin frihet. ”Jag kommer att hålla mitt ord och gifta
mig, men sen är det nog: bon jour, madame…”, sa han.

Bröllopet ägde rum 1733. Trots att Fredrik uppmanades att tänka på sin plikt och utlovades ett högt
apanage om han fick en arvinge blev äktenskapet barnlöst. Det har spekulerats mycket kring orsaken
till detta. Vissa biografiskrivare förmodar att Fredrik var homosexuell och ser det som en följd av
faderns despotiska uppfostran. Andra antar att han som ung ådragit sig en könssjukdom som krävt en
omfattande behandling och kanske gjort honom impotent. Säkert är att Fredrik kände ett djupt
kvinnoförakt som förstärktes med åren. Han föraktade sin hustru och förvisade henne efter faderns död
till slottet Schönhausen i norra Berlin, där hon bodde fram till sin död.
Men Fredrik visste att äktenskapet var priset för hans frihet. Efter giftermålet ställdes slottet
Rheinsberg till parets förfogande, och där tillbringade Fredrik de lyckligaste åren av sitt liv. Då han inte
längre stod under faderns piska kunde han odla sina konstnärliga och intellektuella intressen efter
behag. Han spelade flöjt och komponerade sonater, studerade filosofi, teologi och fransk litteratur, och
författade en rad politiska traktat på franska, som var hovspråket i Berlin. Han korresponderade
intensivt med filosofen Voltaire och skrev under dennes inflytande sin berömda skrift Antimachiavell,
som publicerades anonymt 1740. Där skildrar han en upplyst härskare som ser sin roll som statens
förste tjänare och regerar i humanistisk anda. Men trots den idealism Fredrik förespråkade som
kronprins speglar hans skrifter också machiavelliska drag som pekar mot den absolutistiska maktpolitik
han skulle komma att bedriva som Preussens kung.
När Fredrik efter faderns död på våren 1740 tog tyglarna i sin hand var hans första steg att avskaffa
tortyr och införa pressfrihet. Men snart visade sig också den andra sidan av hans motsägelsefulla
karaktär: den ärelystna hasardören. Redan på hösten samma år inledde Fredrik sina våghalsiga
krigståg som gjorde honom till en fruktad och hatad orosstiftare på den europeiska scenen.
”Soldatkungen” hade efterlämnat en fylld statskassa och en disciplinerad här som han själv aldrig gjort
bruk av. Den kunde sonen nu utnyttja för sin äregiriga mission att göra Preussen till stormakt.

Fredriks första steg var att överfalla Habsburgmonarkins rika och strategiskt viktiga provins
Schlesien. Det var ett rövartåg som bröt mot alla internationella regler, och vid de europeiska
furstehoven skakade man på huvudet åt Fredriks dristighet. Man utgick från att det lilla preussiska
kungariket snart skulle krossas av det stora Habsburgimperiet. Men Fredrik kunde hävda sig mot
Österrike i två krig, och i freden i Aachen 1748 erkändes Preussens anspråk på Schlesien. För det
fattiga, underutvecklade och glesbefolkade Preussen var det bördiga Schlesien med högt utvecklad
textilmanufaktur och välnärd befolkning en ekonomisk storvinst och i Berlin hyllades Fredrik
entusiastiskt. Men han visste att kejsarinnan Maria Theresia i Wien inte skulle finna sig i förlusten
av sin kronjuvel. Förr eller senare skulle han bli tvungen att försvara sitt byte.
Under den fredsperiod som följde ägnade sig Fredrik åt att främja konsten och göra Berlin till en
glansfull residensstad. Han lät uppföra en rad ståtliga byggnader som han själv planerade i
samarbete med framstående arkitekter. I Potsdam lät han bygga sitt älsklingsslott Sanssouci, ett
litet lustslott i rokokostil på en kulle med magnifika vinterrasser nedanför. Där samlade han en
intellektuell elit omkring sig, uteslutande män. Kvinnor hade inte tillträde till hans lustslott.
År 1750 lyckades Fredrik II övertala Voltaire, som han under lång tid hade korresponderat med, att
resa till Sanssouci. Men de råkade snart i konflikt, dispyterna eskalerade och 1753 lämnade
Voltaire slottet igen. Efter ett par år skulle de dock återuppta sin brevväxling och föra den vidare till
Voltaires död 1778.
Fredsperioden varade inte länge. Maria Theresia, som ruvade på hämnd, slöt en allians såväl med
Ryssland som med Österrikes ärkefiende Frankrike. Målet var inte bara att återerövra Schlesien
utan att också kväsa uppkomlingen Preussen för gott och åter reducera det lilla kungariket till en
obetydlig bricka i de storas spel om makten på den europeiska scenen.

Fredrik visste att hans land, med sina begränsade resurser, inte skulle klara ett utdraget krig. Hans
enda chans bestod i att nå snabba avgöranden genom att överrumpla fienden. 1756 överföll han
Sachsen och marscherade sedan in i Böhmen som tillhörde Habsburgmonarkin. Hans förhoppning
var att tvinga Österrike till fred innan andra stater hann ingripa. Planen slog dock fel, och under det
sjuåriga krig som följde måste Preussen värja sig inte bara mot tre stormakter utan också mot ett antal
tyska småstater och mot Sverige, som ville återvinna förlorade delar av Pommern och därför
förklarade Preussen krig.
Preussen stod flera gånger vid avgrundens brant, och Berlin var periodvis ockuperat av fientliga
trupper. Men krigslyckan vände 1762 när kejsarinnan Elisabet dog och efterträddes av sin systerson
Peter III som var en stor Preussenbeundrare. Nu slöt först Ryssland och sedan Sverige fred, och när
även Frankrike strax därefter drog sig ur kriget gav Österrike upp. Freden slöts 1763 utan vare sig
vinst eller förlust för Preussen.
Att Fredrik II lyckades hävda sig mot en så övermäktig fiendeallians har betecknats som ”miraklet i
kungahuset Brandenburg” och gjort honom till en legendarisk gestalt – till Fredrik den store.
Biografiskrivare förklarar hans framgångar med att han inte bara var en ytterst skicklig strateg utan
också hade en personlig relation till sina soldater. Då han kamperade tillsammans med dem i lägren
och kämpade vid deras sida på slagfälten var de beredda att offra sina liv för honom. Och då han själv
bar hela ansvaret kunde han fatta snabba beslut, medan allianspartnerna på motståndarsidan måste
enas och ofta hade divergerande åsikter. Hans armé hade därför en större slagkraft än stormakternas
tungrodda militärstyrkor. Preussen fick också finansiellt stöd från Storbritannien, som förde kolonialkrig
mot Frankrike i Nordamerika och därför hade intresse av att franska trupper bands på den europeiska
kontinenten.

Fredrik hade nått sitt mål. Han var berömd och respekterad som ”Fredrik den store” och hans land var
en erkänd stormakt. Ändå återvände han till Berlin som en bruten man. Han var bara 51 år gammal
men kriget hade satt djupa spår, och Fredrik var giktbruten, deprimerad och desillusionerad. Han hade
satsat allt och han hade vunnit spelet. Men till vilket pris? Hundratusentals av hans soldater hade fått
sätta livet till, landet var skövlat och statskassan tom.
Men varför hade han då satt Preussens existens och sitt eget liv på spel med sina riskfyllda krigståg?
Biografiskrivare förklarar Fredrik II:s våghalsighet med ett neurotiskt behov att vinna berömmelse som
kompensation för de förnedringar han fått utstå under sin uppväxt. I hans maniska beredskap att ta
risker ser de ett psykiskt tvång att gång på gång återuppliva barndomstraumat genom att frambesvärja
existenshotande situationer och med dödsförakt satsa allt på att övervinna dem. Maktkampen med
fadern hade gjort honom till en cynisk risktagare som handlade enligt mottot ”allt eller intet” – seger
eller undergång.
Fram till sin död 1786 ägnade sig Fredrik II åt att bygga upp sitt krigshärjade land igen. I Potsdam lät
han bygga Nya Palatset, ett stort representativt slott som vittnade om Preussens storhet, men då han
avskydde lyx och tomma ceremonier vistades han aldrig där. Istället förde han ett spartanskt liv i
Sanssouci och avfärdade alla statussymboler. ”Kronan är bara en hatt som det regnar in i”,
konstaterade han föraktfullt.
Men Preussens väl låg honom varmt om hjärtat. Genom skicklig taktik kunde han utvidga sitt
kungarike ytterligare. Vid Polens första delning, 1772, annekterade han området mellan Pommern
och Ostpreussen – det så kallade Västpreussen – och förband därmed Preussens utspridda delar i
öst till ett stort sammanhängande territorium.

Då han insåg att han hade sin fars rigorösa regim att tacka för sina spektakulära framgångar förde han
dennes strama finanspolitik vidare. De fyllda statskassorna tillät honom att utöka sin armé som, i
förhållande till invånarantalet, var den största i Europa och slukade två tredjedelar av statsinkomsterna.
Han krävde järnhård disciplin och bestraffade minsta överträdelse obönhörligt.
Men han arbetade också outtröttligt på att förbättra förhållandena i sitt land. Han reformerade
lagstiftning och rättsväsende, främjade industri och vetenskap, lät torrlägga sumpmarker för att stödja
bönderna och lockade ett stort antal invandrare till det glesbefolkade landet. För att Preussen skulle
kunna livnära sin växande befolkning lät han odla potatis i stor skala. Han såg sin roll som statens
första tjänare, och då han själv ville fatta alla beslut var hans arbetsbörda enorm. Hans undersåtar
älskade honom för hans engagemang och faderliga omsorg och kallade honom kärleksfullt ”den gamle
Fritz”.
Men den unge idealisten hade förvandlats till en bitter cyniker som misstrodde alla och sårade sin
omgivning med spott och spe. Förtroende hade han bara för sina hundar. Hans önskan att bli begravd i
stillhet vid deras sida speglar hans avsky för alla hovceremonier, men låter också ana hur ensam han
var under sina sista år.
Fredrik II:s gåtfulla personlighet har fascinerat eftervärlden, och frågan om hans historiska roll har
diskuterats fram till i dag. Med tanke på Preussens omtvistade roll i Europas historia förvånar det inte
att Fredrik II, som gjorde det lilla kungariket till stormakt, under alla tider fått tjäna som projektionsyta för
myter och motmyter. I den preussiska historieskrivningen förhärligades han som Fredericus Rex och
av nazisterna hyllades han som symbol för det stortyska riket. För Adolf Hitler var Fredrik den store en
identitetsfigur, och Anton Graffs porträtt av honom var det enda som prydde väggarna i bunkern under
rikskansliet där Hitler tillbringade sina sista dagar. I efterkrigsdebatten om nationalsocialismens
historiska rötter stämplades Fredrik som Hitlers föregångare: en krigslysten egoist som hänsynslöst
offrade människoliv för att nå sina äregiriga mål.

Förtjänar Fredrik II att kallas ”den store”? Där går åsikterna isär och bilden av honom är
splittrad. I det allmänna medvetandet är den kortväxte mannen med den trekantiga hatten en
mytomsusad sagogestalt – der Alte Fritz. I fackkretsar är bilden av honom dock realistisk och
differentierad. Biografiskrivare skildrar honom som en ambivalent personlighet och framhåller
båda sidorna av hans dubbelbottnade karaktär. Han var en ärelysten opportunist som bedrev
en expansiv maktpolitik, han var cynisk och gick ofta despotiskt fram för att nå sina mål.
Men han var också en upplyst monark som sökte förverkliga de härskarideal han förespråkat
i sin bok Antimachiavell. Han var den förste av Europas furstar som anammade
upplysningstidens nya idéer, han införde tryckfrihet och propagerade tolerans. ”I mitt rike får
var och en bli salig på sin fason”, lyder ett av hans bevingade uttryck. Med sin spartanska
livsstil och en etik där han såg sig själv som statens förste tjänare var han en outsider i
senbarockens peruk- och brokadvärld, där de flesta härskare såg sin roll som gudagiven.
Om han förtjänar att kallas ”den store”, säger historiker, så är det inte för att han var skicklig
och lyckosam nog att vinna sitt förvägna roulettspel om makt och ära på den europeiska
scenen, utan för att han som härskare på många områden var långt före sin tid.

Preussen före 1905

Preussens statsvapen

Kungariket Preussens flagga 1803

Preussens krigsflagga 1816

Preussens flagga 1892-1918

Fredrik Wilhelm II

Fredrik Wilhelm IV

Vilhelm I

Vilhelm II

Fredrik II (den Store)

Karta 1512