En gemensam europeisk plan för sysselsättning och tillväxt: Anna ...

miljoner konor såddfinansiering, ungefär samma summa som a-kassan får i Leksand. Det här
säger något om hur dåligt regeringen begriper sig på globaliseringen, berättade Jan Edling.
Ingen regering har förstått globaliseringen. De har inte förstått att det är de små och
mellanstora företagen som ska dra nytta av den. Istället betraktar vi Sverige som en ö med 1,4
promille av jordens befolkning.
Idag befinner sig 20 procent av befolkningen i icke-sysselsättning och det tär på välfärden
från andra grupper. Jan Edling konstaterade att befolkningen i arbetsför ålder (20–64 år)
konsumerar 45 procent av alla offentliga resurser. Då får vi en skola som inte är den bästa i
världen, en äldreomsorg som urholkas, infrastruktursatsningar som bantas i sista stund.
Han talade om den arbetsdelning han kallar karantänpolitik, som håller folk i karantän i
avvaktan på något slags konjunkturuppgång. Samt om en ny regering som skapar en ny sorts
jobbdelning med låglönejobb där vi byter tjänster med varandra.
Samtidigt skapas det 438 miljoner jobb de senaste tio åren, många i Asien och Östeuropa.
De är inte bara låglönejobb. Idag gör man allt mer avancerade produkter och på samma gång
skapas grunderna för ett välfärdssamhälle, med kommunal ekonomi och en växande medelklass.
Där måste små och medelstora företag var med, inte bara Ericsson. Vi kan arbeta tillsammans
med indiska forskningsinstitut för att lösa vattenproblemen i Indien. Vi har högklassig
sjukvård, äldreomsorg och utbildning. Detta kan vi exportera, men förutsättningen är att vi
bejakar utvecklingen av privata företag i välfärdssektorn. Kommuner och landsting får
nämligen inte exportera. Där krävs en satsning på privata aktörer med offentlig finansiering
och styrning efter kvalitet som skapar kreativa lösningar.
Edling beskrev avslutningsvis den försörjningsbörda vi står inför. Idag har vi fler än tidigare i
arbetsför ålder. Om vi ska ha samma försörjningskvot om 25 år, alltså att varje person som
arbetar försörjer lika många, så krävs det att 85 procent av de arbetsföra jobbar. Idag är den
siffran 78 procent. Om dagens siffra består kommer försörjningskvoten vara samma som
under 1990-talets värsta år.
På spaning efter morgondagens arbetsmarknad – paneldiskussion
Moderator: Anne-Marie Qvarfort, generaldirektör Svenska ESF-rådet
Medverkande: Maria Hemström, fil.dr, ämnesråd Finansdepartementet, Roger Mörtvik,
samhällspolitisk chef, TCO, Per Risberg, företagare och styrelseledamot Vinnova, Britta
Rundström, avdelningschef på Sveriges Landsting och Kommuner.
Anne-Marie Qvarfort gav ordet till Maria Hemström och efterlyste en analys av
jobbpolitiken i den senaste budgetpropositionen.
Maria Hemström förklarade att de sysselsättningsproblem som Sverige har bottnar i 90talskrisen.
Då försvann 500 000 jobb på tre år. Andelen öppet arbetslösa och i åtgärder steg
från 1,5 procent till 14 procent under samma tid. Och tillfälliga störningar på arbetsmarknaden
tenderar att permanentas, förklarade hon. Jobbsökandet minskar efter tid, ett generöst bidragssystem
låser in folk och det finns få låglönejobb för lågproduktiva. Anställningsskyddet ökar
inte den totala arbetslösheten men påverkar fördelningen; den skyddar dem som har jobb och
stänger ute dem som förlorat sina jobb.
Vad finns då att göra? OECD råder Sverige att ge upp den här gruppen. Att bara se till att det
inte händer igen. Om man ändå vill göra något krävs det en rad samverkande åtgärder som
löser upp flaskhalsar och påverkar matchningen, utbudet och efterfrågan. Hemström berättade
att flera av de åtgärder som alliansregeringen nu genomför ligger i linje med vad finansdepartementets
experter föreslog den gamla regeringen så sent som i våras. Bland annat ville
man minska åtgärderna fört korttidsarbetslösa eftersom konjunkturen stiger. Man ville satsa
11