En gemensam europeisk plan för sysselsättning och tillväxt: Anna ...

Den nya arbetsdelningen
Arbetslivsforum – en mötesplats för forskare och praktiker
Växjö universitet 24–25 oktober 2006
Årets Arbetslivsforum var det femte som arrangerades i Växjö, temat var Den nya arbetsdelningen.
Syftet var att lyfta fram forskning om hur jobben förändras både till innehåll och
till struktur. Meningen med de årliga träffarna är att skapa en arena för erfarenhetsutbyte
mellan teori och praktik – att ge praktiker möjlighet att ta del av aktuell forskning och
forskare respons på aktuella forskningsresultat.
Arrangörer för konferensen är FAS, VINNOVA och Centrum för arbetsmarknadsforskning,
CAFO vid Växjö universitet i samverkan med Arbetslivsinstitutet, IFAU, Svenska ESF-rådet.
Konferensens teman var:
* Arbetsdelning, globalisering och tillväxt
* Arbetsdelning, yrkesstruktur och jobbens förändringar
* Den nya arbetsdelningen som forskningsfält
* Arbetsdelningens osynliga hand – om sortering och diskriminering
* Kan vi behålla de goda jobben? Slutsamtal om globalisering som hot och möjlighet
Tema 1:
Arbetsdelning, globalisering och tillväxt
Johan Sterte, rektor vid Växjö universitet hälsade välkommen och ställde frågan om
högskoleutbildning verkligen leder till jobb för alla studenter. Kenneth Abrahamsson,
programchef på FAS, inledde konferensen med några kommentarer om arbetsmarknadspolitikens
nya villkor. 1 Därefter gjorde han en närtidshistorisk exposé över de frågor och den
litteratur som intresserat arbetslivsforskningen under åren och som på olika sätt skulle dyka
upp under konferensen. Han nämnde Harry Bravermans bok Labour and monopoly capital
som för 30 år sedan reste frågan om taylorismens återkomst i arbetslivet och urholkningen av
arbetets kvalitet, innehåll och möjlighet till kontroll för den enskilde medarbetaren. Frågan
om arbetets kvalitet, innehåll och kontroll hade förbättrats eller försämrats var ett återkommande
tema vid konferensen, exempelvis i professor Francis Greens bidrag.
1 Arbetslivsinstitutets generaldirektör hade tvingats lämna återbud pga av regeringens förslag om nedläggning av
ALI. Tyvärr var också professor Lars Magnusson, Uppsala universitet tvungen att lämna återbud av personliga
skäl. Mot den bakgrunden gav Abrahamsson en exposé över forskningsfältet, vilken var längre än ett planerat
öppnande.
1

Abrahamsson fortsatte med att tala om krav/kontrollmodellen i de nya, så kallade platta
organisationerna. Om projektifieringen i arbetslivet, om 90-talets trender av bantade
organisationer, lean organisations, vilket också medfört en sortering av arbetskraften. Han
väckte också frågan om hur tekniken påverkar arbetet, vilka färdigheter krävs? Finns här en
sortering, och hur ser den i så fall ut? Vidare berördes genusordning som ett perspektiv på
arbetsdelning, och att den redan sker på gymnasiets yrkeslinjer. Han lyfte den aktuella frågan
om försörjningskvot: hur får vi de som är kvar i arbetslivet att försörja allt fler som inte
arbetar när vi går mot ett fyra generationerssamhälle? Det goda arbetet, vad är det? Är det fler
och bättre jobb, som EU talar om eller anständiga jobb som ILO talar om? Eller finns det en
etisk dimension, handlar det om att göra ett gott dagsverke, som Howard Gardner anser?
Kenneth Abrahamsson undrade avslutningsvis om vi ska vara rädda för globaliseringen, eller
ska vi välkomna den. Håller den svenska modellen i en global värld?
En gemensam europeisk plan för sysselsättning och tillväxt
Anna Odhner, departementsråd på regeringskansliet
Lissabonstrategin har inte givit den injektion i form av tillväxt och konkurrenskraft som
den förväntades ge. Trots detta är processen inte förgäves. Anna Odhner har arbetat
med Lissabonstrategin för Sveriges räkning.
Senast 2010 ska EU ha blivit världens mest konkurrenskraftiga kontinent. Det målet
formulerade Europeiska rådet under ett extrainsatt möte i Lissabon mars 2000; Lissabonstrategin
var född. Utgångspunkten var globaliseringen och dess utmaningar. Rådet såg ett
växande inkomstgap samt ett gap i forskningsintensitet mellan Europa och USA. Kraven på
att modernisera den ekonomiska politiken ökade. Frågor om makroekonomisk stabilitet,
företagsvänligt klimat, satsning på forskning och utveckling och en bättre inre marknad var på
agendan.
Hur har det då gått? Den som väntade sig snabba resultat blev nog besviken, förklarade Anna
Odhner. Sysselsättningsgraden har inte ökat i den takt man hoppats på, inte heller den
ekonomiska tillväxten. Den halvtidssummering som gjordes 2005 visar på svårigheter att få
medlemsländerna att anamma det som Lissabonstrategin fastslagit. Frågor som forskningssatsningar,
arbetsmarknadsreformer, pensionssystem och föräldraledighet har de enskilda
länderna bestämmanderätt över. Men det betyder inte, menade Odhner, att arbetet har varit
förgäves. Trots allt har åtta miljoner nya jobb skapats, marknader har avreglerats, bland annat
finansmarknaderna, det växer fram en ny kunskapsbaserad arbetsmarknad. Under halvtidssummeringen
fick Sverige bakläxa på hur man integrerat invandrare i samhället, samt att
utväxlingen mellan utbildning och lön är för svag.
Till en början var Lissabonstrategin strikt inriktad på frågor om tillväxt och sysselsättning.
Efterhand tillkom miljödimensionen för hållbar tillväxt. Under Sveriges ordförandeskap
fördes diskussioner om en åldrande befolkning och behovet av ökat barnafödande.
Vårtoppmötet fick smeknamnet Baby-summit, och man såg det som grundläggande för
tillväxten att kunna kombinera ett arbetsliv med ett familjeliv med barn. Man talade också om
det goda arbetet med kvalitativa komponenter såsom kompetensutveckling, jämlikhet med
mera.
Denna vidgning av strategin har andra medlemsländer riktat kritik mot. De anser att strategin
har förlorat i skärpa. Man har också kritiserat formerna för strategin, den öppna samordningsmetoden
och de direkta jämförelserna mellan hur väl de olika länderna lyckats uppfylla
målen. Naming and shaming, har det kallats för. Länder som Frankrike har kritiserat strategin
för att stirra sig blind på USA. Europa har egna villkor och förutsättningar och måste skapa
2

egna lösningar, anser Frankrike. Anna Odhner påpekade att produktiviteten per arbetad timme
under perioder har varit lika hög i Europa som i USA, men att antalet arbetade timmar är
lägre. Européerna jobbar inte lika mycket och kanske stämmer uttrycket från en känd
amerikansk ekonom, att ”USA is worth dying for, but Europe is worth living for”.
Tema 2:
Yrkesstruktur och jobbens förändringar
Rune Åberg, huvudsekreterare FAS och professor i sociologi vid Umeå universitet
Skräpjobben har hittills uteblivit i Sverige. Istället blir jobben allt mer avancerade och
ställer högre krav på förkunskaper och utbildningsnivå. Det visar Rune Åberg i en ny
studie.
Antalet okvalificerade arbeten på den svenska arbetsmarknaden har minskat med 600 000
sedan 1990, samtidigt som de högkvalificerade jobben har ökat i nästan samma grad.
Rune Åberg har använt den modell som nobelpristagaren i ekonomi, Joseph Stieglitz,
utvecklade för att undersöka kvalitetsnivån på de miljontals jobb som skapades under
Clintoneran. Var de skräpjobb, låglönejobb, som kritikerna hävdade?
Joseph Stieglitz mätte lönenivån på de nya jobben och kom fram till att det huvudsakligen var
högkvalificerade jobb som skapades, även om det också skapades låglönejobb. En liknande
slutsats drar Rune Åberg för Sveriges vidkommande. Skillnaden är att i Sverige är de nya
jobben ännu mer koncentrerade i de högsta lönegrupperna.
Rune Åberg har mätt förändringar i lönenivån på svenska arbeten från 1990 fram till 2001.
Lönenivån korrelerar starkt med utbildningsnivån och är enligt Rune Åberg det bästa
tillgängliga måttet för hur kvalificerat jobbet är. Han har delat in jobben i fem grupper,
quintiler, gällande lönenivå.
Antalet jobb i de lägre grupperna sjunker stadigt år från år, kan Rune Åberg konstatera, och
jobben i de högre grupperna ökar i antal i samma grad. Utvecklingen är svag men stadig över
tid.
År 1990 var 34 procent av alla jobb låglönejobb i den lägsta quintilen och mätåret 2002 hade
andelen av dessa jobb sjunkit till 23 procent. Under samma tid hade de högst avlönade jobben
stigit från 13 procent till 22 procent.
I antal har de lägst kvalificerade jobben minskat med mer än 600 000 mellan 1990 och 2002
och de näst lägst kvalificerade jobben har under samma period minskat med 200 000.
Samtidigt är ökningen av de högst kvalificerade jobben 400 000 under perioden och cirka
250 000 av de näst högst kvalificerade jobben.
De år som sticker ut är krisåren 1992 och 1993 då 220 000 av de lägst kvalificerade jobben
försvann på två år. Därefter har minskningen varit runt 30 000 per år. De högavlönade jobben
har däremot ökat vartenda år utom år 1993, och ökningen har varit mellan 20 000 och 47 000
per år.
Det här menar Rune Åberg är en indikation på att jobbens kvalitet inte har urholkats utan att
jobben blir mer komplicerade och kräver mer kunskap.
Vilka är det då som har de kvalificerade jobben? Andelen högutbildade i den högst avlönade
quintilen fördubblades under 90-talet. Tidigare var det vanligare att även dessa jobb innehades
av lågutbildade. Åberg ser också att andelen kvinnor i högkvalificerade jobb har ökat. Liksom
att andelen högutbildade som innehar de lägst kvalificerade jobben har ökat sedan 1998.
3

Krävande arbete, jobbkvalitetens paradox i den växande ekonomin
Francis Green, professor, University of Kent, England
Att jobben blir mer kvalificerade har en baksida: Arbetsintensiteten ökar, det ställs
högre krav på tillgänglighet och koncentration. Utvecklingen är i huvudsak
teknikdriven.
Francis Green har använt Surveyundersökningar som metod för att undersöka hur kvaliteten
på jobben i Storbritannien har förändrats under 1990- och 2000-talet.
Att jobben skulle öka i komplexitet var något alla förutspådde. Många tog också för givet att
det skulle leda till ökad tillfredsställande för dem som utförde jobben. Det ser Green inte alls i
sina studier. Det han ser är att kraven ökar.
Enligt Green har antalet arbetade timmar på årsbasis inte ökat nämnvärt i Storbritannien. Det
är fler som arbetar längre och fler som arbetar mindre eller inget alls, men medelvärdet är i
stort sett oförändrat. Det som inte är oförändrat är den upplevda arbetsintensiteten. Den har
ökat i stort sett över hela EU, så även i Storbritannien.
I Storbritannien har andelen som instämmer i påståendet: ”Mitt jobb kräver att jag arbetar
mycket hårt” stigit från 30 procent till över 40 procent mellan 1992 och 2006.
De som instämmer i påståendet: ”Jag arbetar i ett högt tempo hela tiden eller mesta av tiden”
har ökat i andel från 17 till 25 procent under samma period.
Samma grupp som anser att kraven ökat vittnar om att det krävs fler färdigheter av dem än
tidigare. Francis Green talar här om nya, generiska kunskaper; kommunikationsförmåga,
problemlösarförmåga etcetera.
Inte chefen som piskar
Var kommer då denna hårdare press ifrån? Enligt Green är det inte längre chefen som håller i
piskan. Det sköter kollegorna och kunderna om. Sex av tio britter känner sig pressade av sina
kunder att arbeta hårt, vilket är en stadig ökning sedan 80-talet. Fyra av tio känner sig
pressade av sina kollegor. För några år sedan, år 2001, var pressen från kollegorna högre än
pressen från kunderna. Kanske har vi lärt oss att hantera pressen från kollegor men inte från
kunder, resonerar Green.
Green avfärdar däremot hypotesen att ökad osäkerhet om den egna anställningen skulle ha lett
till hårdare krav. I Storbritannien, till skillnad från Sverige, så har osäkerheten på
arbetsmarknaden inte ökat under 1990-talet. Han tror inte heller att ökad
arbetstillfredsställelse är förklaringen. Hans egna studier visar att folk varken är mer eller
mindre nöjda med sina arbetsuppgifter nu än tidigare.
Enligt Francis Green så handlar det snarare om möjligheten att jobba hårdare. Mobiltelefoner
och bärbara datorer gör att arbetet inte slutar för att man lämnar kontoret. I en global marknad
får man dessutom räkna med att kunder och medarbetare kan tänkas vilja nå en när som helst
på dygnet. På arbetsplatser som genomgått stora teknologiska förändringar ökar pressen på
medarbetarna, har Green visat i jämförande studier.
En annan förklaring kallar Green för Big Brother. Det har blivit mycket lättare för
arbetsgivaren att mäta de anställdas prestationer. Det gäller inte minst callcenterpersonal, men
även andra. När någon tar en paus så syns det.
Francis Green ser att ökningen av arbetsintensitet planade ut i början av 2000-talet och
parkerade på en hög nivå. Den viktiga frågan framgent blir enligt Green hur vi ska arbeta
smartare, inte hårdare.
Tre frågor till Francis Green, professor i ekonomi vid universitetet i Kent och en av
Storbritanniens mest framstående forskare i labour economics.
4

Svenska regeringens nya jobbstrategi är bland annat att gradvis sänka nivåerna på akassa
och sjukförsäkring. Kommer det att leda till fler jobb?
Det är inte helt lätt att svara på. Att redan i inledningsskedet sänka nivåerna är kanske ingen
tvärsäker metod. Däremot finns det belägg för att inledningsvis ha relativt generösa
ersättningssystem men som efter en period, säg ett halvår, sjunker, bidrar till att arbetslösa
kommer ut i nya jobb.
Leder det även till att unga kommer ut i sina första jobb, eller finns det andra metoder
för ungdomsarbetslöshet?
I Storbritannien är ungdomsarbetslösheten förhållandevis låg, där finns gott om jobb som inte
kräver några kvalifikationer. Istället har vi ett växande problem med överutbildning. Folk tar
jobb som kraftigt underskrider deras kvalifikationer. Det leder till frustration och missnöje.
Det finns möjligen ett amerikanskt argument för överutbildning. Man tror att IT-revolutionen
i USA var så framgångsrik därför att det fanns en armada av överutbildade datatekniker som
satt hemma på kvällarna och uppfann applikationer som de skickad mellan varandra.
Francis Green är författare till boken Demanding Work. The Paradox of Job Quality in
the Affluent Economy. Vad är det goda arbetet?
Det ska utgå från de behov hos personen som gör jobbet. Det handlar om aspekter som lön,
ansträngning, risker, självbestämmande och fysisk arbetsmiljö. Men inom EU har begreppet
jobbkvalitet blivit förvirrat och blandats ihop med de behov som företagen har av ökad
produktivitet och annat.
Krav, kontroll och hälsa
– den karasekska och theorellska modellen
Töres Theorell; professor institutet för psykosocial medicin, Karolinska Institutet
Om cheferna utbildas i psykosociala förhållanden samt i krav/kontrollmodellens
principer så sjunker halterna av stresshormon i blodet hos alla anställda. Det har Töres
Theorell och hans medarbetare visat i en studie.
Töres Theorell har utvecklat den så kallade krav/kontrollmodellen tillsammans med Robert
Karasek, som var modellens upphovsman. Enligt modellen så tenderar ökade krav på den
enskilde kombinerat med minskat beslutsutrymme orsaka stressrelaterade sjukdomar och
sjukfrånvaro. Sjukdomsrisken ökar ytterligare om personen utsätts för press i privatlivet.
Under 1990-talet har arbetslivets krav ökat på en mängd grupper i arbetslivet, samtidigt som
de ekonomiska och administrativa förutsättningarna att göra ett gott jobb har minskat. Detta
gäller inte minst för kvinnor i den offentliga sektorn. Men vad händer med anställda i en
organisation om cheferna utbildas i psykosociala förhållanden?
Theorell och hans medarbetare utvärderade i slutet av 1990-talet en interventionsstudie på ett
större företag i Sverige. Under ett års tid träffades cheferna en gång i veckan under två
timmar. Under träffarna fick cheferna först en kort föreläsning och därefter följde en
diskussion om hur medarbetarna skulle bli mer involverade i beslutsprocessen och om
förutsättningarna för god kommunikation på individ-, grupp- och organisationsnivå. De blev
också utbildade i krav/kontrollmodellens principer. Chefsgruppen jämfördes med cheferna på
en annan avdelning som inte fick utbildning. Parallellt med utbildningen togs regelbundna
blodprover på de anställda.
Efter ett år påvisades klara skillnader mellan de anställda på de två olika avdelningarna. De
som arbetade där cheferna genomgick utbildning uppgav att de hade mycket större påverkansmöjligheter
än tidigare. De anställda i kontrollföretaget uppgav vid samma tid att deras
5

möjligheter att påverka arbetsinnehåll och annat minskat. Skillnaden syntes också i blodprov.
Blodhalterna på morgonen av stresshormonet cortisol sjönk kraftigt i den grupp där cheferna
fick utbildning. Även andra blodförändringar (blodfettet triglycerider hos kvinnorna) var
gynnsammare hos försöksavdelningens anställda.
Töres Theorell berättade om en pågående studie, SLOSH, som följer upp tidigare
undersökningar av långtidssjukdom. I studien, som genomförs i samarbete med SCB och som
omfattar riksrepresentativa 5 000 yrkesarbetande män och kvinnor, ska Theorells
forskargrupp bland annat undersöka på vilket på sätt konflikter med chefer och dåligt stöd
från arbetskamrater bidrar till risk för utmattningssyndrom.
Forskning om sjukfrånvaro; vad vet vi och vad behöver göras?
Kristina Alexandersson, professor vid sektionen för personskadeprevention, Karolinska
Institutet
Sjukskrivningar och sjukpensioneringar kostar samhället cirka 120 miljarder kronor
om året, men i själva verket är forskningen kring sjukfrånvaron ytterst sparsam. Det
visar en omfattande litteraturgenomgång som Statens Beredning för medicinsk
Utvärdering, SBU, har genomfört.
Det behövs fler, och framför allt bättre studier om sjukfrånvaron. Det budskapet levererade
Kristina Alexandersson som lett SBU:s arbete. Hon och hennes kollegor har gjort en
genomgång av alla vetenskapliga publikationer om sjukskrivningar på engelska, danska,
norska och svenska. De har bedömt relevans, vetenskaplig kvalitet och eventuell evidens.
Kristina Alexandersson fann förvånansvärt få studier med bärande data om sjukskrivningar,
och de evidens hon fann var på en mycket generell nivå.
Dessutom fann hon ett 60-tal olika mått på sjukfrånvaro. Tänk om det fanns lika många olika
mått på blodtryck, resonerade hon.
Något fann SBU ändå. Barn tycks till exempel inte vara en riskfaktor för sjukfrånvaro i
Sverige. Ju fler barn desto lägre är i själva verket sjukfrånvaron. Man fann också att kvinnor
oftare sjukskriver sig för psykiska sjukdomar men att mäns sjukfrånvaro vid sagda sjukdomstillstånd
var längre.
Men i stort saknas kunskap. Det saknas kunskap både om orsakerna till sjukfrånvaro och om
effekterna av att vara sjukskriven. Det sistnämnda är kunskaper som individen, läkare och
försäkringskassans handläggare bör ha innan de beslutar om sjukfrånvaro, likväl som arbetsgivare,
försäkringskassans handläggare och politiska beslutsfattare också behöver dylik
kunskap.
Det är skillnad, betonade Kristina Alexandersson, på att vara sjuk och att vara sjukskriven. De
flesta som har en sjukdom är inte sjukskrivna eftersom deras förmåga att klara sina arbeten
inte är nedsatt. Och om man vet mycket om sjukdomar så vet man desto mindre om sjukfrånvaron.
Det finns till exempel 1 000 professorer i medicin i Sverige, men inte en enda
professur i sjukfrånvaro eller försäkringsmedicin. Forskningsrådet för arbetsliv och
socialvetenskap, FAS, har nu utlyst en sexårig professur i ämnet.
Arbete och hälsosamma arbetsplatser – paneldiskussion
Moderator: Kenneth Abrahamsson
Medverkande: Kristina Alexandersson, Francis Green, Töres Theorell
Kenneth Abrahamsson inledde diskussionen med att efterlysa skillnader mellan svenskt och
brittiskt arbetsliv.
6

Francis Green svarade att det finns mycket som är lika mellan länderna, men att Sverige
tycks ha haft en annan utveckling under 1990-talet. Storbritannien gick ner i arbetslöshet,
medan Sverige gick upp. Det verkar som om jobbkvalitet har fått en lägre prioritet sedan
1990-talets kriser. Där var Sverige tidigare ett paradexempel. Facken tycks vara mindre
effektiva än vad Green trodde.
Töres Theorell menade att skillnaden mellan Sverige och Storbritannien är tidtabellen.
England hade samma utveckling som i Sverige fast tio år tidigare. Före Thatcher samlades
alla politiker från höger till vänster i en konsensus om låg arbetslöshet. Men sedan blev låg
inflation viktigast och det var en dramatisk förändring. När det gäller krav/kontrollmodellen
så var England möjligen före Sverige med platta organisationer och att rationalisera bort
mellanchefsnivåerna. Detta skruvade åt kraven på medarbetarna, precis som de nya
informationsjobben på 1990-talet, med ostrukturerade jobbsituationer där folk inte hade någon
kontroll.
Kenneth Abrahamsson frågade om den stora sjukfrånvaron i Sverige beror på att vi blivit
sjukare eller om den sociala konstruktion, som begreppet sjukfrånvaro är, på något sätt har
förändrats.
Kristina Alexandersson svarade att sjukfrånvaro inte är relaterat till sjukdom utan till
arbetsbelastning. Särskilt bland kvinnligt dominerade arbeten har arbetsbelastningen ökat. Det
är också där den största ökningen av långtidssjukskrivningar har ökat. Att befolkningen
åldrats påverkar också lite.
Kenneth Abrahamsson undrade om teknologiska eller organisationsförändringar i den
offentliga sektorn hade påverkat arbetsbelastningen.
Francis Green flikade in att den offentliga sektorn i Storbritannien under 1990-talet utsatts
för hårda finansiella besparingar samtidigt som kraven på vad den levererade ökat. Det ledde
till exempel till att engelska skollärare på ett närmast industriellt sätt fick se sin arbetsbörda
öka. Det var inte fråga om teknologiska förändringar. Men det ledde till en rad organisationsförändringar,
där man förmodligen inte visste vad man gjorde, men där resultatet blev
sjukskrivningar på grund av överbelastning.
Töres Theorell betonade att under samma period så ströps resurserna för rehabilitering
dramatiskt. De som blev sjuka fick inte den hjälp de hade behövt för att återgå till jobb.
Vissa av stressrelaterade sjukdomarna ökade inte vilket togs som ett argument för att folk
lurades. Men män slutade röka under perioden, och vi lärde oss att hantera högt blodtryck.
Kristina Alexandersson ansåg det som intressant att Storbritannien har en sex månader lång
period av arbetsgivaransvar. I Sverige är perioden bara två veckor. Storbritannien har också
ett års sluttid. I Sverige kan man vara sjuk i sju år.
Tema 3
Det tjänstefierade industriarbetet
Eskil Ekstedt, professor Arbetslivsinstitutet
Det traditionella industriföretaget finns knappt längre. Det har förvandlats till ett slags
paraply för olika pågående projekt och där koncernledningen inte alltid vet så mycket
om arbetet i projekten.
Eskil Ekstedt driver ett forskningsprojekt på Arbetslivsinstitutet och presenterade nyutkomna
boken Den nya arbetsdelningen, för vilken Ekstedt är redaktör.
Idag sker 70 till 90 procent av verksamheten i stora industriföretag i projektform.
Verksamheten behöver inte ens pågå inom samma väggar utan kan äga rum var som helst i
världen, och endast förenas i varumärket. Till exempel har storföretaget Sandvik slutat att
ange var deras produkter är tillverkade. Det räcker att det står Sandvik på dem.
7

Och parallellt med de interna projekten läggs sidoverksamheter ut på entreprenörer som i sin
tur bedriver projekt. Idag skapas fyra av tio nya industrirelaterade jobb i industrinära tjänsteföretag.
Och tillsammans skapar det bilden av en allt mer fragmentiserad industriverksamhet,
där tillverkning och tjänster blandas allt mer. Eskil Ekstedt tar en känd tillverkare av fläktar
som exempel, som påstår att de inte tillverkar fläktar utan säljer klimat.
Vad är drivande bakom denna utveckling? För att få grepp på detta måste organisationen
studeras på flera olika nivåer: dels inom organisationen, dels mellan organisationerna men
också på en internationell nivå. Därav det klassiska begreppet arbetsdelning, som här
innefattar industriell, internationell och social arbetsdelning.
Enligt Eskil Ekstedt är tid en central faktor. Att effektivisera tid har varit ett bärande strävan i
all industriverksamhet. Managementtrender som just-in-time och lean production syftar till
just det. Skapandet av projektorganisationer har även det med tidsvinster att göra, liksom
utvecklingen av bemanningsbranschen.
Ekstedt har egna erfarenheter av ABB:s T50 projekt som syftade till att förkorta tiden med 50
procent från ax till limpa. Det ledde till satsningar i omorganiseringar som var i miljardklassen.
En annan aspekt av tid är organisationers varaktighet, och det är där projektformen kommer
in. Även om vissa projekt permanentas så lever de under särskilda premisser.
Vad betyder detta för arbetet? Det kanske skapar större entusiasm, men det blir i alla
händelser mer tidspressat. Det lägger grunden för ett nytt resultatinriktat ledarskap som inte
bryr sig om de mjuka delarna av ledarskapet. Det leder också till att individen tar över en stor
del av företagets risk. Det är den anställde som ska fixa nästa kontrakt, som ska ta ansvar att
verksamheten löper efter nyår. Eskil Ekstedt citerade en högre chef på ett internationellt IT
företag som meddelade sina medarbetare: ”Ni ska agera som om ni vore egna företagare.”
Offentlig sektor, välfärdstjänsterna och den nya arbetsdelningen
Elisabeth Sundin, professor Arbetslivsinstitutet
Avregleringen av den offentliga sektorn har inte alltid lett till ökad mångfald för
brukarna. Istället har nya koncentrationer bildats. Elisabet Sundin talar om oligopol
och nyreglering istället för avreglering.
Under 90-talet svepte en våg av så kallad new public management i offentlig verksamhet över
Sverige. Den innebar i korthet att offentlig verksamhet skulle drivas enligt
företagsekonomiska principer och utsättas för intern och extern konkurrens. Kvaliteten på de
tjänster som utfördes skulle vara mätbara. Detta har förändrat välfärdstjänsterna i Sverige,
men inte alltid på det sätt som var tänkt.
Elisabeth Sundin försökte under sitt anförande beskriva de förändringar som offentliga, oftast
kommunala verksamheter har genomgått de senaste femton åren. Och hur det har påverkat
innehållet i tjänsterna och arbetsmiljön. Inledningsvis rätade hon ut en del begrepp: Vad
skiljer den offentliga sektorn från privat? En skillnad är finansieringen, en annan är ägandet
och en tredje regleringen och en fjärde utförandet. Enligt Elisabeth Sundin används begreppet
privatisering slarvigt. Man talar då kanske bara om ägandet och utförandet. Finansieringen är
fortfarande offentligt, liksom regleringen. Det finns gott om blandägande, och blandfinansierade
verksamheter och den uppluckringen har pågått länge.
Det kommunerna ville med new public management var att få ner kostnaderna och höja
kvaliteten. Man ville också få en större mångfald. Man såg framför sig många alternativa
utförare som införde alternativa metoder och utförandesätt. Ofta tänkte man sig att de
anställda skulle ta över verksamheterna. Här har många blivit besvikna, menar Elisabeth
Sundin.
8

De små lokala utförarna blev snabbt utkonkurrerade och uppköpta av stora nationella och i
vissa fall internationella utförare. En orsak är tiden, och det anbudsförfarande som
kommunerna använder. Om ett litet företag vinner ett anbud på tre år och förlorar nästa
upphandling så förlorar de allt. För ett stort företag spelar det mindre roll. De stora oligopolföretagen
har hittills etablerat sig i de stora städerna. Men Elisabet Sundin gissar att när
marknaden i storstäderna är mättad, kommer de att dra vidare mot landsbygden precis som
McDonald’s har gjort.
Elisabeth Sundin ser att Waldorf och andra sedan tidigare existerande alternativ förlorat
position. Istället har likriktningen förmodligen blivit starkare.
Elisabeth Sundin konstaterar också att avregleringen har lett till nya regleringar, inte sällan på
begäran av företagen. Standardiseringsinstitut har haft goda tider. Det finns också tecken på
att arbetsintensiteten har ökat för de anställda. FAS har finansierat ett pågående
forskningsprojekt för att ytterligare studera de förändringar som välfärdstjänstearbetet
genomlevt.
Tema 4:
Vem får jobben längst ner? Arbetsmiljö och diskriminering ur ett
LO-perspektiv
Christina Järnstedt, ombudsman på LO
Idag finns ett okänt antal tusen personer som befinner sig i landet illegalt. De städar ditt
hotellrum, serverar din pizza och de arbetar på byggen och industrier ofta under
livsfarliga former. Hur ser de papperslösas arbetsmiljö ut?
Christina Järnstedt är ombudsman på LO och knuten till det europeiska HESA-projektet som
försöker kartlägga arbetsvillkoren för dessa de mest utsatta arbetstagarna i våra samhällen.
Hesa ska utveckla en guide för fackligt förtroendevalda när det gäller illegala flyktingar,
papperslösa.
Idag finns det mellan fem tusen och femtiotusen flyktingar utan papper i Sverige, svaret beror
på vem man frågar. Vilka arbetsvillkor har dessa? Hur ser deras hälsa ut? Christina Järnstedt
har skickat brev till ett femtiotal myndigheter, utan att få någon redig information. Istället har
hon vänt sig till organisationer som Läkare utan gränser.
Den bild hon fått är bristfällig men ser ut så här:
Många av de papperslösa är diversearbetare, som flyttas runt bland olika företag, till exempel
byggarbetsplatser. De har byggkläder och smälter in bland de andra. Men de saknar skyddsutrustning,
kollektivavtal och har löner som ibland inte är mer än femton kronor i timmen. De
tar ofta de jobb som inte de vanliga anställda vill eller får ta. De drabbas ofta av svåra
olyckor. En byggnadsarbetare från Moldavien föll tretton meter från en byggnadsställning.
Hans kompis hjälpte honom till trappan på akutsjukhuset där han fick värktabletter. En kille
från Palestina försökte spara pengar men bodde med sju andra och blev rånad. En kille blev
misshandlad i tunnelbanan efter att ha städat hela natten. Kunde han gå till polisen? Nej.
Kvinnor blir slagna och utsatta för sexuella trakasserier.
Vilka är det som anställer dessa? Bland annat en stor kommun, berättade Järnstedt. Och ett
stort hotell. Byggentreprenörer. Enligt Järnstedt saknas idag forskning om de papperslösa. Det
finns viss forskning på europeisk nivå men alldeles för lite. Järnstedt opponerar sig mot att
ingen verkar vilja äga frågan.
Vad är det dessa papperslösa arbetare behöver akut? Enligt Järnstedt behöver de konkret
information på sina egna språk. Vilken utrustning måste de ha? Vilka kemikalier är farliga?
Men de ska inte ha informationen över Internet. Flygblad är det som fungerar bäst.
9

Etnisk diskriminering i rekryteringsprocessen
– om situationstest som forskningsmetodisk utmaning
Dan-Olof Rooth, docent högskolan Kalmar
En arbetsgivare av fyra diskriminerar jobbsökande med arabiska namn.
Diskrimineringen är större på arbetsplatser med lågkvalificerade jobb och allra störst
om personalrekryteraren är en man.
Det som är positivt med den här undersökningen är att 75 procent av arbetsgivarna inte
diskriminerar, förklarade Dan-Olof Rooth.
Rooth och hans medarbetare har skickat ut dubbla jobbansökningar till 1600 arbetsplatser i
Stockholm och Göteborg. Ansökningarna har varit identiska bortsett namnet på den som söker
– hälften har haft svenska namn och hälften arabiska. Ansökningarna har gällt 13 olika yrken
med olika kvalifikationer, från dataspecialist till städare.
Som diskriminering har forskarna räknat de fall då svenskklingande namn kallats till intervju,
men inte dem med arabiska namn. Fall där ingen har kallats till intervju har inte räknats som
diskriminering, inte heller då båda kallats.
Att en av fyra arbetsgivare sållar bort arabiska namn motsvarar graden av upplevd
diskriminering bland invandrare. Resultaten tyder också på, menar Rooth, att andra forskare
som kommit fram till att diskrimineringen är 100 procent är fel ute. Och ju högre kvalifikationer
jobbet kräver desto mindre diskrimineras den som heter Ali eller Muhammed. Till
jobben som dataspecialist blev fem procent av de arabiska namnen bortsållade. Medan till
städjobben sållades 80 procent bort.
Det visar två saker: dels att utbildning lönar sig. Det visar inte minst de intervjuer vi gjorde
med arbetsgivarna i efterhand. Det visar också att det är svårt för invandrare att få sina första
jobb som ofta är lågkvalificerade.
Störst var diskrimineringen på arbetsplatser med stor manlig dominans bland medarbetarna.
Det ökar risken för diskriminering med 25 procent. Och om personalrekryteraren dessutom
var man ökade diskrimineringen med ytterligare 16 procent. Däremot tycktes diskrimineringen
vara mindre på de arbetsplatser där man rekryterade mycket folk. Det indikerar att
man bör göra något åt utbudsfrågan, ansåg Rooth.
Studien hade riktat sig till jobb som var utannonserade på Arbetsförmedlingen. Rooth
konstaterade att majoriteten av alla jobb aldrig når arbetsförmedlingen utan tillsätts informellt.
Dessa jobb får vi aldrig veta något om.
Avslutningsvis ställde sig Rooth frågan huruvida det var etiskt att forska så som han gjort.
Rooth kontaktade före projektet ett tiotal arbetsgivare för att få deras syn. Han och hans
medarbetare ansträngde sig att minimera kostnaden i arbetstid för arbetsgivaren, bland annat
genom att omedelbart tacka nej till erbjuden intervju. Rooth konstaterar att det är viktig
forskning, och att arbetsgivare trots allt inte är enskilda personer. Studien är finansierad av
FAS.
Tema 5
Kan vi behålla de goda jobben?
Jan Edling, Vinnova
Jan Edling tror på Sveriges möjligheter att behålla de goda jobben. Men det avgörande
är hur små och medelstora företag drar nytta av globaliseringen.
I fjol satsade den gamla regeringen 35 miljoner kronor i exportstöd till medelstora företag.
Det är lika mycket pengar som a-kassan kostar i Torsby. Den gamla regeringen satsar 200
10

miljoner konor såddfinansiering, ungefär samma summa som a-kassan får i Leksand. Det här
säger något om hur dåligt regeringen begriper sig på globaliseringen, berättade Jan Edling.
Ingen regering har förstått globaliseringen. De har inte förstått att det är de små och
mellanstora företagen som ska dra nytta av den. Istället betraktar vi Sverige som en ö med 1,4
promille av jordens befolkning.
Idag befinner sig 20 procent av befolkningen i icke-sysselsättning och det tär på välfärden
från andra grupper. Jan Edling konstaterade att befolkningen i arbetsför ålder (20–64 år)
konsumerar 45 procent av alla offentliga resurser. Då får vi en skola som inte är den bästa i
världen, en äldreomsorg som urholkas, infrastruktursatsningar som bantas i sista stund.
Han talade om den arbetsdelning han kallar karantänpolitik, som håller folk i karantän i
avvaktan på något slags konjunkturuppgång. Samt om en ny regering som skapar en ny sorts
jobbdelning med låglönejobb där vi byter tjänster med varandra.
Samtidigt skapas det 438 miljoner jobb de senaste tio åren, många i Asien och Östeuropa.
De är inte bara låglönejobb. Idag gör man allt mer avancerade produkter och på samma gång
skapas grunderna för ett välfärdssamhälle, med kommunal ekonomi och en växande medelklass.
Där måste små och medelstora företag var med, inte bara Ericsson. Vi kan arbeta tillsammans
med indiska forskningsinstitut för att lösa vattenproblemen i Indien. Vi har högklassig
sjukvård, äldreomsorg och utbildning. Detta kan vi exportera, men förutsättningen är att vi
bejakar utvecklingen av privata företag i välfärdssektorn. Kommuner och landsting får
nämligen inte exportera. Där krävs en satsning på privata aktörer med offentlig finansiering
och styrning efter kvalitet som skapar kreativa lösningar.
Edling beskrev avslutningsvis den försörjningsbörda vi står inför. Idag har vi fler än tidigare i
arbetsför ålder. Om vi ska ha samma försörjningskvot om 25 år, alltså att varje person som
arbetar försörjer lika många, så krävs det att 85 procent av de arbetsföra jobbar. Idag är den
siffran 78 procent. Om dagens siffra består kommer försörjningskvoten vara samma som
under 1990-talets värsta år.
På spaning efter morgondagens arbetsmarknad – paneldiskussion
Moderator: Anne-Marie Qvarfort, generaldirektör Svenska ESF-rådet
Medverkande: Maria Hemström, fil.dr, ämnesråd Finansdepartementet, Roger Mörtvik,
samhällspolitisk chef, TCO, Per Risberg, företagare och styrelseledamot Vinnova, Britta
Rundström, avdelningschef på Sveriges Landsting och Kommuner.
Anne-Marie Qvarfort gav ordet till Maria Hemström och efterlyste en analys av
jobbpolitiken i den senaste budgetpropositionen.
Maria Hemström förklarade att de sysselsättningsproblem som Sverige har bottnar i 90talskrisen.
Då försvann 500 000 jobb på tre år. Andelen öppet arbetslösa och i åtgärder steg
från 1,5 procent till 14 procent under samma tid. Och tillfälliga störningar på arbetsmarknaden
tenderar att permanentas, förklarade hon. Jobbsökandet minskar efter tid, ett generöst bidragssystem
låser in folk och det finns få låglönejobb för lågproduktiva. Anställningsskyddet ökar
inte den totala arbetslösheten men påverkar fördelningen; den skyddar dem som har jobb och
stänger ute dem som förlorat sina jobb.
Vad finns då att göra? OECD råder Sverige att ge upp den här gruppen. Att bara se till att det
inte händer igen. Om man ändå vill göra något krävs det en rad samverkande åtgärder som
löser upp flaskhalsar och påverkar matchningen, utbudet och efterfrågan. Hemström berättade
att flera av de åtgärder som alliansregeringen nu genomför ligger i linje med vad finansdepartementets
experter föreslog den gamla regeringen så sent som i våras. Bland annat ville
man minska åtgärderna fört korttidsarbetslösa eftersom konjunkturen stiger. Man ville satsa
11

på förmedlingsverksamhet och yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning. Hemström redovisade
sedan alliansregeringens övriga jobbförslag i senaste budgetpropositionen, där förutom
jobbavdrag, förändringar i a-kassenivåer, sänkt tak i sjukförsäkringen, också innehöll åtgärder
för ökad efterfrågan i form av nystartsjobb för bidragstagare och flyktingar, sänkta
arbetsgivaravgifter för ungdomar, särskilt anställningsstöd för långtidsarbetslösa samt ökade
möjligheter till tidsbegränsade anställningar. Därtill kommer skattelättnader för hushållstjänster
och i vissa tjänstesektorer. Hemström berättade att regeringen hoppas skapa 74 000
nya jobb med sina förslag. Hemström tvivlar på att det blir så många.
Roger Mörtvik påpekade att regeringens jobbpolitik följer de åtgärder som OECD ritade i sin
Job strategy från 1994. Men OECD:s egen utvärdering från ifjol visar att länder som följt
råden bara vissa fall har lyckats, men då till priset av ökade ekonomiska klyftor. Och att de
länder som inte följt OECD:s råd har lyckats ännu bättre, utan ökade ekonomiska klyftor fast
högre skatter. Det har gjort att OECD nu lämnar sina enkelspåriga rekommendationer och
säger att det går att lyckas på andra sätt. Mörtvik kommenterade även Jan Edlings tal om
försörjningskvot. Inte ens i det värsta scenariot kommer det att bli värre än under
hemmafruepoken på 1940- och 1950-talet. Vi har vår högsta försörjningskvot bakom oss. Det
som avgör om vi får en försörjningsobalans beror på hur pass högproduktiva jobb vi skapar.
Britta Rundström talade om framtida problem i den offentliga sektorn. Om 50 år har antalet
människor med vård och omsorgsbehov ökat så mycket att kommunalskatten skulle behöva
öka med 80 procent för att finansiera den. Då är inte ökade förväntningar inräknade. Allt fler
kommer att ha gott om pengar men idag får man inte komplettera offentliga välfärdstjänster
genom att betala själv. Det kommer att bli ett problem. Vi måste också börja tala om att vi har
kvalitet i världsklass när det gäller vård och omsorg. Inget annat land får sådan kvalitet för
pengarna. Rundström talade även om att Sverige ligger i världsklass när det gäller resurser till
utbildning.
Per Risberg, bidrog med ett företagarperspektiv och sade sig inte vara bekymrad över
globaliseringen. Det ser han inte minst i Småland. De små och medelstora tillverkande företag
som finns här går bättre än någonsin. Att det inte medför nya jobb beror på att vi är så himla
produktiva. Sverige slår de flesta länder i produktivitetsökning varje år nu. Risberg var med
när japanerna kom på 1980-talet. Japanska arbetare var effektiva men gjorde bara vad de blev
tillsagda. Svenska arbetare blev med tiden lika effektiva men kunde dessutom tänka kreativt
och självständigt. Därför slog Risbergs företag det japanska genomsnittet i produktivitetstillväxt
fem år i sträck. Risberg minns när han hade amerikanska företagsledare på besök och
de stannade till hos en kvinnlig metallare i 30–35 årsåldern som körde en maskingrupp.
Jänkarna trodde inte sina öron: metallaren pratade om fabriken som det vore hennes egen.
Hon pratade kvalitet, leveranssäkerhet, kapitalbindning. Där har vi i ett nötskal svensk
industris främsta konkurrensfördel, menar Risberg och vi kommer att klara även kineserna.
Problemet är jobb och det är mest en social fråga, inte ekonomisk. Vi måste sluta att tala om
höga eller låga jobb, acceptera jobb där marknaden bara kan betala en viss lön, men där
samhället kan tänka sig att betala resten. Det kan handla om äldreomsorg, vård, skola. Risberg
framförde till sist sin käpphäst: Sverige ska lägga upp ribban högst i världen när det gäller
lärande i yrkeslivet. Det räcker inte att vi är världsledande på forskning inom nanoteknik och
Telecom. Var finns de innovativa pedagogerna så att kunskaperna sprids? Risberg vill se en
nationell rörelse för lärande i yrkeslivet. Den måste pågå i minst tio år tills lärandet är inbyggt
i arbetsplatserna.
Roger Mörtvik återknöt till arbetsmarknadspolitik och påtalade att företagen drar sig för att
anställa även i länder där lönerna är så låga som 50 kronor i timmen. Lösningen ligger alltså
inte i att öka arbetsutbudet pressa ner lönerna. Det måste vara något annat. Och där tror även
Mörtvik på att göra arbetskraften mycket mer kompetent, att satsa på lärande i yrkeslivet. Det
skapar i sin tur kreativitet och nya jobb.
12

Maria Hemström förklarade att vi ändå måste sysselsätta dem som inte är tillräckligt
produktiva, men som ändå kan göra nytta. Där måste vi rigga en finansiering som fungerar.
Hon övergick till att tala om utbildning: Samhället satsar mycket, men mest på högre
utbildning och på andra chansen-utbildning. Man satsar på att reparera misstag som begicks i
grundskolan. Och lämnar man grundskolan utan att kunna skriva, läsa och räkna – där är
forskningen entydig – så finns det ingen arbetsmarknadspolitik i världen som kan göra något
åt det. Därför tror Hemström att man ska ta lite av resurserna från andra chansen-utbildning
och satsa dem på de unga.
Jan Edling: Trots alla åtgärder så kommer vi att ha människor som fortfarande inte har en
chans. De som står sist i kön. De kommer att få sänkta ersättningar. I Thatchers England fick
man uppfinna nya bidragsformer för att ersätta de sänkta bidragsnivåerna, och det stängde
inne folk. Jag är rädd att vi hamnar i en situation där vi får uppfinna en massa nya bidrag för
att komplettera de sänkta nivåerna. Varför drar den nya regeringen ner på exportstödet? Blott
arbetsmarknadspolitik skapar inga nya jobb, det måste till näringspolitik. Vi behöver två
sorters kunskapslyft: ett kunskapskonto för enskilda som delvis ersätter a-kassa. Dels ett
kunskapslyft för mindre företag, som ofta saknar kunskap att gå ut på exportmarknader.
Britta Rundström ville fortsätta tala utbildningskvalitet: Svensk grundskola är signifikant
över genomsnittet i OECD. Finland är outstanding. Men i Finland är det drygt en procent
elever med utländsk bakgrund, i Sverige är siffran elva procent. Det förklarar inte hela
skillnaden men ungefär 40 procent. Vi vet att elever med utländsk bakgrund presterar sämre
men i Sverige presterar dessa elever signifikant bättre än i andra OECD länder. Detta kan vara
bra att veta, tyckte hon. Självklart ska ingen behöva lämna skolan utan grundkunskaper. Men
många invandrarelever kommer till skolan i elva-tolvårsåldern och ska lämna skolan när de är
16, oavsett om de har godkänt betyg eller inte. Därför: gör en flexibel grundskola. Så att den
tar hänsyn till de kunskapsbehov barnen har. Först då har vi en chans i konkurrensen. Hon
övergick att tala om arbetskraftsinvandring. Visst behövs den. Men vi har 35 000 personer i
Sverige som är nollklassade, som går på socialbidrag men som inte står till arbetsmarknadens
förfogande och är inte sjuka. De behöver också något att göra.
Roger Mörtvik: skolan är det viktigaste problemet vi har att hantera. Men att tro att en enkel
utbildningsreform eller ny lärarutbildning räcker är naivt. Det behövs mindre klasser och det
kostar pengar. Då måste man välja, ska man sänka skatterna eller höja ambitionen? Vi sneglar
mot Danmarks flexicurity, men de satsar större andel av BNP i arbetsmarknadspolitik än vad
vi gör. Alltså; vill vi möta globaliseringen måste vi också investera i kunskap, rörlighet och
trygghet. Det går inte att snåla sig ur.
Maria Hemström bemötte Mörtviks tal om hemmafruar. Hemmafruarna producerade också,
även om de inte hade löner, och de fick inte transfereringar av staten. Idag har vi 20 procent
som inte producerar och som uppbär ersättning från staten. Om vi inte får dem i arbete har vi
sett slutet på välfärdsstaten som vi ser idag.
FAS huvudsekreterare Rune Åberg tackade de medverkande och deltagarna för engagerade
inlägg och hoppades att detta femte Arbetslivsforum ska ge idéer både för fortsatt forskning
och för praktisk handling.
Av Thomas Heldmark
13

Medverkande:
Kenneth Abrahamsson, programchef på FAS
Jan Edling, Vinnova
Eskil Ekstedt, professor Arbetslivsinstitutet
Mats Engwall, Vinnova
Francis Green, professor, University of Kent, England
Maria Hemström, fil.dr, ämnesråd Finansdepartementet
Christina Järnstedt, ombudsman på LO
Roger Mörtvik, samhällspolitisk chef, TCO
Anna Odhner, departementsråd på regeringskansliet
Per Risberg, företagare och styrelseledamot Vinnova
Dan-Olof Rooth, docent högskolan Kalmar
Britta Rundström, avdelningschef på Sveriges Landsting och Kommuner
Elisabeth Sundin, professor Arbetslivsinstitutet
Töres Theorell, professor institutet för psykosocial medicin, Karolinska Institutet
Anne-Marie Qvarfort, generaldirektör Svenska ESF-rådet
Rune Åberg, huvudsekreterare FAS och professor i sociologi vid Umeå universitet
14