Berättelser om skador och sjukdom vi upplevt Anmälan.

Berättelser om skador och sjukdom vi
upplevt
Denna lilla bok har skapats av Marketta Rokka.
E-post adress: marketta.5142@mac.com
Mobiltelefon: 076 16 52 550
Syftet med denna bok är att ge
möjlighet till en viss målgrupp skriva
en subjektiv berättelse om sin
sjukdom eller skada.
Om skadans/sjukdomens följder,
utveckling, hur du hanterar det och
har den förändrat ditt liv.
Detta kan vara skrivet med egna ord
efter var och ens egen förmåga, eller
Anmälan.
Vi skall publicera berättelser här på
RTP Norra Älvsborgs hemsida. Du
kan skriva med signaturen, men
webbansvarig vill ha ditt riktiga
namn. Vi har tystnadsblick
Skicka din berättelse med e-post eller
per brev.
Skrivet ur själ och hjärta
specialiserad information. Att läsa
andras upplevelser, erfarenheter eller
goda råd, kan vara ett bra sätt att
identifiera sin egen skada eller
sjukdom. Att skriva ur själ och hjärta
kan vara bra för rehabiliteringssyfte
för våra medlemmar och de andra
som också vill skriva sin berättelse.
E-post till webbansvarig:
marketta.5142@mac.com
Adress per brev:
Webbansvarig
Marketta Rokka
Kometvägen 8
46159 Trollhättan

INNEHÅLL
Inledning
Denna lilla samlingsboken har skapats av Marketta Rokka.
.................................................................. Sidan 1
Story
Skildring av Ulf .............................. Sidan 4 - 8
Skildring av Whiplashskadad ...... Sidan 9 - 23
2

I vissa situationer kan man inte
skriva ur själ och hjärta, men man
kan göra annat istället, som måla
eller rita.
Det gör jag och mår bra av det!
Marketta

Skildring av Ulf
1955: När jag föddes fick jag en lindrig cerebral pares, cp-skada. När jag inte kunde sitta vid 6-7
mån så tog min mamma mig till en läkare, men läkaren sa att jag bara var lite stel i ryggen. Jag
hade ju inga spastiska ryckningar, så det var ju lite svårt att misstänka CP.
Jag fick även syn och hörselnedsättning som var vanligt för CP förr i tiden.
När jag inte kunde sitta vid ett års ålder, så var det iväg till läkaren igen. Då förstod man att det
var något fel. Vid den tiden rullade jag fram på golvet istället för att krypa. Jag försökte formulera
fram ord, men ingen förstod, vad jag sa. Jag skrattade mycket och mina 3 äldre systrar och
mamma uppmuntrade mig till att göra saker. T ex: att ta mig upp på en stol, ta mig upp i sängen
osv. jag vistades mycket med pappa som var snäll mot mig.
1957: Vid 2,5 år lärde jag mig gå, men ville helst då gå utefter väggar, bord osv. jag fick en
lillebror då. Troligen förstod jag språket bättre än de flesta jämnåriga barn, men bara familjen
förstod vad jag sa. Vid den tiden började jag gå ut och leka, med andra barn. Jag blev ett omtyckt
barn, med en stark vilja och lätt att få det jag ville. Men jag överdrev aldrig och utnyttjade inte,
de andra.
1960: Sommaren när jag var 5 år flyttade vi 5 barn och mamma från Halmstad, där vi bott, till
Trollhättan och mormor. Trollhättan är mammas födelsestad. Vid den tiden började man leta,
efter sjukgymnast och talpedagog åt mig. cp-skadan förde också med sig balanssvårigheter.
Genom lek och en stark vilja lärdes nya saker varje dag, men jag behövde professionell hjälp.
( Under årens lopp har jag ramlat mycket och slagit mig, mest som barn. T ex snubblade jag
mycket på trottoarkanter. ) Jag tyckte det var bra för mamma att komma ifrån pappa. I Trollhättan
bodde vi första året i en tvåa. Mamma, barnen och mormor. Jag upplevde inte det som jobbigt. Vi
barn var med på Söndagsskola och hade många kamrater.
1961: Hösten när jag var 6 ½ år åkte jag och mamma till Stockholm där jag gick varje dag hos
både talpedagog och sjukgymnast. Jag bodde där hos en gammal tant och 4 andra barn med
liknande problem. Jag var yngst. Mamma har berättat att hon grät hela vägen, när hon lämnat
mig, till Centralstationen. Jag trivdes inget vidare och längtade mycket hem, men visste att detta
var nyttigt för mig. Balans och koordination förbättrades avsevärt och talet blev mycket, mycket
bättre. Jag såg Sveriges lucia åka öppen spårvagn och köpte julklappar till mina syskon och jag
såg fram emot att åka hem, vilket jag gjorde till jul.
När jag kom till Vargön kom en ny pappa och hämtade oss, mamma och mig. Gösta som han
hette lärde jag känna som den mest kärleksfulle, stabilaste och rättvisaste människa jag känt.
Mamma hade nu flyttat med syskonen till egen lägenhet för oss. Gösta kom på lördagarna och då
hade han med sig Cocosbollar till oss barn. Han gav trygghet i tillvaron.
1962: Våren då jag fyllde 7 år gick jag i lekskola. Jag fick många kamrater där. I första klass fick
jag speciallärare och lärde känna Ove, vilken blev min bästa vän. Hösten när jag var 11 år var jag
på Ungdomspsyk och de undersökte om jag skulle klara vanlig skolgång. Det var nog där
misstaget begicks vilket gjorde att jag i 25 årsåldern började hallucinera. De kom nämligen fram
till att jag skulle klara av vanlig skolgång.
1967: Jag gick om 5:te klass i en sk Räkneklass, där vi hade lite matematik, orienteringsämnen

och ägnade den mesta tiden åt att läsa och skriva.
26
1969: Jag hade begåvats med talets gåva, trots mina talproblem. Jag kämpade mest med teckning,
slöjd och gymnastik, vilket jag tyckte var roligt. Bland flickorna var jag mycket populär, men var
bara kamrat med dem.
Från 5:an – 9:an tränade jag simning, var med på träningsläger och i lagkapper. Jag var så bra att
hade jag simmat i min handikappklass, så hade jag nog varit bäst i världen. Under några år
tränade jag 6 dagar i veckan. Felet med mig var att jag inte ville jämföras med andra,
handikappade. Jag skulle klara mig, till vilket pris som helst.
I 9:an hann jag med att skriva av tavlan och var med 4-5 tjejer det året. Min grovmotorik hade
blivit normal, men finmotoriken kommer aldrig bli normal. jag har en perceptionsskada på synen,
inte de andra sinnena, vilket gör att jag läser saktare efter den begåvning och läsvana jag har. Jag
slutade 9:an med 3.a i slöjd ,gymnastik och teckning. Jag hade även blivit en mästare i att
omvandla teori till praktik, vilket nog beror på min cp-skada och god problemlösningsförmåga.
1972: Gymnasiet gick jag i en inbyggd linje på Vargöns Pappersbruk, där vi varvade teori med
praktik på olika avdelningar. Det jag intresserade mig mest för var lab. På fritiden var det
pluggande, vattenpolo och flickor som gällde. Jag gick ur gymnasiet med mycket bra betyg.
Mitt sämsta ämne var verkstadsteknik, men jag kämpade mig till en 4:a.
1974: Jag fick jobb på ett driftlab på pappersbruket och det var 5-skift. Jag trivdes bra, men
började tänka på karriär. Jag intresserade mig också fackligt. På fritiden var det mycket fest och
idrott, läsning av romaner och facklitteratur.
1975: När jag jobbat ett år började jag på lablinje på Rikspappersskolan i Markaryd. Där blev jag
kär i en tjej som redan hade en kille, svårt, men jag tyckte efteråt när jag slutat lablinjen att det
var, mitt lyckligaste år hittills. Det berodde nog på att det var 16 tjejer och så jag i klassen.
Rikspappersskolan är en internatskola och nästan alla, bodde på skolan. Jag tog körkort det året,
men fick kämpa och körskolläraren sa efter första lektionen, du får aldrig körkort, men jag gav
mig inte och efter ca 40 lektioner fick jag körkort. Det var nog körlektionerna, som gjorde att jag
hade huvudvärk ibland.
De närmaste 3 åren efter Markaryd bedrevs med att lära mig nya jobb, kurser, fester, resor och
romaner, i ett hektiskt tempo. En arbetsledare frågade mig om jag ville bli arbetsledare, men jag
siktade högre än så. Min dröm var, att bli personalchef eller produktionschef. Pga. min CP-skada
hade jag oddsen emot mig, men såg inte Detta, som ett hinder .
1979: Samma år som jag började på YTH, så tog min lillebror livet av sig. Jag tänkte inte så
mycket på mig själv då utan på min mamma. Det var nog på YTH som jag började höra röster
eller så var det på pappersbruket, när jag var hemma och jobbade, mellan varven.
1980: Jag gick in i en reaktiv psykos som varade ca 5 timmar våren när jag fyllt 25 år. Det
började på YTH när jag och några skolkamrater var i simhallen och jag förlagt, mina glasögon.
Jag fattade inte att jag glömt var jag lagt glasögonen. Var det något jag litade på så var det
minnet. Jag letade i mitt bildminne men mindes inte ändå. Jag anklagade min bäste kamrat, att
han hade gömt glasögonen för att skoja. Till slut så hittade jag glasögonen. Jag blev mycket
upprörd för att inte minnet fungerat. När vi kom tillbaka till där vi bodde, så började jag mässa
om att jag var en superintelligens som man borde ta livet av. När jag senare kom in på mitt rum
hörde jag ett tåg som gick oavbrutet. Jag trodde då att folk flydde för att komma bort från byn och
att de skulle spränga en Vätebomb på mig. Jag gick ner mot centrum iklädd en tunn tröja och
byxor. Som tur var det värme bölja, men så varmt var det inte. När jag kom ner i centrum tände
och släckte gata –och trafikljus allteftersom jag gick. Mot natthimlen såg jag en sattelit, som var

27
efter mig. Jag försökte bryta mig in i en villa som var under uppbyggnad, jag försökte komma
undan satteliten, men var inte rationell nog för att komma in, då kände jag en väldig värme på
vänstra delen av kroppen och trodde, det var en laserstråle, från satteliten. Jag tog mig in i en
parkerad bil och la mig under en filt. Efter en stund lugnade jag ner mig och började, gå hemåt.
Då hörde jag tågen komma tillbaka och tänkte, faran är över. Dagen efter fattade jag inte
varför skolkamraterna inte, pratade om vad som hänt. Troligen hörde jag röster ständigt efter den
händelsen. Jag var hemma och jobbade under sommaren och nu efteråt vet jag att det var ”rösten”
som pratade om mig, på jobbet.
Jag hade liknande upplevelser som den på våren strax innan skolan började och då hörde jag
även, min brors röst och trodde, att han hade kommit tillbaka till livet igen. Min morbrors fru tog
mig till en läkarstation och då läkaren pratat med mig en stund så sa han att jag kommer bli bra
och att det vore nog bra om jag kom till en psykiater och läkaren sjukskrev mig i 3 veckor. Jag
ville inte till psykiater, så länge jag hade skolan. För jag trodde att om jag fick medicin, så skulle
jag inte orka med skolan och jag hade ju hört talas, om lobotomi och andra skräckexempel.
Jag började skolan igen och hörde ständigt röster. De sa god morgon och god kväll och
kommenterade, allt jag gjorde.
1981: Jag blev godkänd vid avslutningen på YTH och började jobba, fortfarande med karriär i
sikte. Den sommaren kom jag till en psykiater som sa att jag kommer bli bra och han gav mig
Trilafon. Trilafonen gjorde att jag inte orkade jobba. Jag smet undan på jobbet för att sova.
Senare fick jag Fluanxol som gav mig andra biverkningar, t ex ryckningar och spänningar.
rösterna försvann inte helt, men det var mycket bättre. Inte berättade läkaren om hur Fluanxolen
påverkade mig och inte heller något, om biverkningar. Först när jag
hade biverkningar under ett läkarbesök fick jag Dicipal mot detta. Under de följande 1,5 åren från
det att jag kom till psykiatrer, så arbetade jag bara ca 2-3 dagar i månaden.
1982: Jag blev kallad till produktionschefen på pappersbruket och han sa att jag inte skulle tro, att
jag kunde stiga i graderna så som jag misskötte mig. Jag hade då tappat lusten helt att jobba inom
industrin.
1983: Efter 1,5 år började jag på Lärarhögskolan i Härnösand och slutade då med medicinerna.
Jag mådde bra ca 2 mån och blev då godkänd på tentorna, sedan började samma visa som de
senaste åren och jag gjorde upp om, att börja terminen efter. Trots medicin fungerade inte det.
Under den här tiden var jag trött och omotiverad och jag hörde röster under små korta sekvenser,
som varade någon eller några sekunder. Det lät som viskningar utifrån som hade, en viss riktning.
Till julen kom jag hem och under våren, började jag i kyrkan. Jag sökte mening och frid.
1984: Där träffade jag några personer som fortfarande är mina vänner. Jag träffade även min f.d.
fru det året. För att hitta tillbaka i livet började jag på AMI-S. S-et står för särskild och var,
psykgruppen. Jag lärde mig att passa tider.
1985: När jag slutat på AMI-S, som inte ledde någon vart blev jag uppsagd från pappersbruket på
oklara grunder och på hösten började jag på pressverkstaden på SAAB i Trollhättan. Jag var där i
en vecka. Då var min fru med barn.
1986: Jag blev pappa till en underbar pojke året därpå. I juni ett år senare började jag
sommarjobba på hjälpmedelscentralen, jag fick vara kvar i 2 dagar, fick sluta med motiveringen,
att chefen hade en släkting som var mer lämpad för jobbet. Hösten det året började jag
gå på psykologsamtal. Detta fann jag mening i. Vi pratade om mina, tankar och inte om min
barndom. Hösten det året började jag på Billingsfors Pappersbruk uppe i Dalsland. Jag bodde där
utan familjen. Det gick mycket bra, men så hände något med familjen och jag måste flytta hem.

Samma år började jag jobba på Sällskapet Länkarna och blev hotad av ordföranden och
slutade.
28
1988: Våren därpå fick jag arbete på Volvo Flygmotor. Var där i 2 veckor, omotivation. Samma
år började jag på Vårdskolan, men blev trött och hängig, fick ångest för första gången, även
omotivation. Fick en vacker flicka den hösten.
1989: Sommaren året därpå började det uppstå problem inom äktenskapet. Flyttade från familjen i
december, men träffade barnen, regelbundet. Blev deprimerad och började använda, kontokort. Vi
fick heller inte sålt huset vilket gjorde, att vi fick en stor skuld på det.
1990: Var tillbaka en sejour på AMI, vilket ledde till att jag fick ett vikariat på Verdandi på
hösten. Lönebidrag från Länsarbetsnämnden på grund av arbetshandikapp. Jag jobbade 8 h/dag
och överansträngde mig, psykotiskt syndrom.
1991: Jag återinsjuknade samtidigt som Kuwaitkriget. Jag var sjukskriven ca 3 mån, men den
våren hände något som förändrat, mitt liv. En positivt inställd arbetsledning vilka sökte upp mig,
var vänliga och tillmötesgående. Jag var tillbaka på Verdandi på halvtid och arbetsvägledaren
var mycket förvånad när vi kom upp till henne och Verdandi ville förlänga mitt lönebidrag. Hon
visste ju vad som hade hänt, på våren . hon har senare sagt till mig, att hon beundrar mig, för
detta. Nu skötte jag arbetstider och min hälsa. Hade barnen varannan helg.
1993: Maj nästan två år senare började jag på FUB, var då aldrig borta från jobbet.
1994: Ett år senare började jag på RSMH, där jag arbetade fram t o m år 2000.
1997: Började jag på deltid på komvux, samtidigt som jag fick en nyutexaminerad läkare som
förändrade mitt liv till ett helvete. Hon gav mig Risperdal i mycket hög dos och när jag sade att
jag mådde dåligt, då frågade hon är rösterna borta och det var de ju, men att jag hade yrsel,
svimningar, nästäppa, minnesluckor, panikångest, sömnsvårigheter och erektionsproblem sade
hon att Du har ju förändrats, vi höjer dosen, som förvärrade situationen ännu mer, vilket
ledde till relationsproblem och att jag inte klarade, av att arbeta.
2000: Fick ny läkare som lyssnade och vi gick över till gamla beprövade Fluanxol, de mesta utav
besvären upphörde utom ångesten, som hade skapats utav att jag inte kunde lösa och hantera
problem under tiden jag hade Risperdal och jag hade ju inget arbete. Arbetsförmedlingen krävde
då att jag skulle börja på en arbetsrehabilitering vilket jag gjorde under stor tvekan för jag hade ju
fortfarande ångesten som även gjorde att jag gick med nackvärk p g a att jag var spänd, vilket
ledde till att utredningen gav en snedvriden bild av mig, jag var även borta mycket.
2002: Började på NHR men klarade inte av detta, ångestproblemen hade ju inte lösts, men
började hålla föredrag och blev estradpoet, vilket gick mycket bra. Hade ju även kommit på en
lösning vad gäller ångesten, kognitiv terapi där jag tvingar in tankarna till att ge en positiv
självbild och långa promenader, nu hade jag även en ny flickvän som gav mig mycket glädje i
tillvaron.
2003: Hade 180 resdagar det året då jag hade mycket uppdrag år RSMH VG, som öredragshållare
och estradpoet, kom även ut med min andra diktsamling, ångesten hade minskat till en hanterbar
nivå, hade även börjat ha utställningar, med dikter och fotografier. Min son flyttade till mig.
Fick skadestånd för felbehandling 1997-2000 av Socialstyrelsen. En Seger.

29
2004: Jag blev anlitad av NU-sjukvården och svenska kyrkan. Kom med i VSA som hjälpte mig
konstnärligt, t ex hade jag en dikt med under Special Olympic i Aten. Träffade en ny flickvän,
som har förändrat mitt liv till
att jag nu säger ifrån på ett annat sätt, hon har gett mig råg i ryggen.
2005: Jag har nu ett fantastiskt liv, barnen mår bra och min flickvän är underbar mot mig, men
jobbar fortfarande med ångesten, som minskat i styrka och det är allt längre tid, mellan
attackerna. Uppdragen har nu börjat droppa in igen, har även en ny vandringsutställning och har
spelat in några radioprogram, även varit med i Radions P 1. Promenerar mycket, upp till 2,5 mil
ibland när jag har tid över. Mina vänner betyder mycket.
2006: Startar Kulturföretaget Epilog22 med tillhörande Websajterna artnart.se och epilog22.se.
Min flickvän som jag hälsar på i Uppsala betyder mycket. Barnen är nu unga, mogna och vuxna.
Börjar arbeta med en radioserie åt ABF.
2007: Sommaren går min kära mamma bort på grund av trolig felbehandling. Startar gruppen Art
N´Art & N´TG ihop med kulturvetaren Tomas Grönquist. Uppdragen i handikapprörelsen ligger
på en rimlig nivå, företaget samarbetar nu med både ABF och Bilda, men inom olika områden,
har de senaste åren förekommit en hel del i lokal-och rikspress, min vandringsutställning
vandrar vidare på tredje året. Har nu ett uppdrag som Ordförande utanför handikapprörelsen och
håller även på med Radio åt svenska Kyrkan, uppdragen i företaget ökar, min flickvän är
fantastisk å barnen harmoniska, är inblandad i både egna projekt med ABF och andras.
2008: Våren leker, har inte haft ångest sedan sommaren
CP- Cerebral pares, vilket betyder neurologisk skada på hjärnan. Celler är döda, cerebral pares
betyder hjärnförlamning. Min skada uppstod pga syrebrist vid födseln och ger upphov till att
signalerna mellan nervcellerna i hjärnan, ryggraden och musklerna inte är riktigt rena. Detta ger
upphov till att inlärning av koordination tar mycket längre tid och ger upphov till rubbningar i
såväl grov- som fin motorik. Genom träning kan omkringliggande nervceller i hjärnan som inte är
döda ta på sig uppgifter som inte är specifikt för den. Men inte helt bra , då varje cell har sin egen
uppgift. Man säger att hjärnan är plastisk. Troligen är mitt rörelsecentrum i hjärnan mycket större
än på en person utan cp-skada. Spasticitet Ofrivilliga rörelser som ger ryckningar. En del med cpskada
har även förlamningar men inte jag. Balansrubbningar är vanliga hos CP och förr även
syn-och hörselnedsättning Perception Varseblivning, som ger upphov till bristande förmåga att
uppfatta och sammanställa sinnesintryck. Vanligast hos utvecklingsstörda.
Det finns olika sorters CPskador.
Talrubbningar Bristande artikulation som kommer sig av bristande förmåga, att styra talorganen
och andning. Ger sluddrigt tal som i vissa fall låter som om personen är berusad.
Jag har många gånger blivit tagen som berusad och inte kunnat handla ut på Systembolaget, inte
blivit serverad på restaurang, blivit stoppad vid ingången till restaurang och dans och blivit tagen
av polisen och hamnat i fyllecellen. Jag blir ofta tagen som utvecklingsstörd och invandrar och
flyktingars barn gör ofta narr av mig.
10 % av de CP-skadade är utvecklingsstörda 1 % av hela befolkningen är utvecklingsstörd.
Psykotiskt Syndrom, psykos som uppstår ofta när individen utsatts för långvarig press och det är
oftast en livskris som utlöser psykosen. Uppstår oftast när individen har blivit vuxen.
Militärtjänstgöring, arbete, havandeskap eller påfrestande studier i samband med en livskris kan
frambringa psykosen. De som har psykotiskt Syndrom har ofta en god sjukdomsinsikt. En tidig
behandling efter insjuknade ger som oftast goda framtidsutsikter, kan ge bristande förmåga ett
tåla stress och kan ge andra psykiska symtom som förföljelsemani, ångest, depression,
tvångstankar, personlighetsförändring osv.

30
Psykos – flykt från verkligheten Ger upphov till bristande verklighetsuppfattning. Lever inne
i sitt inre, där en överaktivitet sker i hjärnan. Hör, ser och känner intryck som inte finns i
verkligheten därigenom tolkar annorlunda. De med psykotiskt syndrom håller ofta isär verklighet
och det inre. Jag har haft hörsel, syn och känsel hallucinationer. Ej smak och lukt, Ångest,
panikångest, Depression, en lindrig personlighetsförändring, förföljelsemani och tvångstankar.
Jag har rehabiliterat mig genom att förändra mitt liv. Tex. byta vänner, få barn, byta arbete, vilket
jag blev tvungen till då arbetet på pappersbruket upphörde, genom
att få varierande arbetsuppgifter, en varierande och trygg fritid där jag stannar upp och bara
lyssnar på musik, ser på film och sport, begränsar mig till att läsa poesi, en mycket mindre del av
romaner och facklitteratur. jag dricker ingen alkohol längre, jag röker inte och har även slutat
snusa, ta promenader, inte tävla med mig själv och andra, i varje fall mindre, ta vara på mina
anhöriga och vänner. Något som jag inte lyckats förändra är viljan att vara omtyckt och bli
uppskattad och plikttrogenheten till arbetsgivare och till de uppdrag i föreningar jag haft alltsedan
1985. Jag har blivit troende och finner frid i Jesus, hans kärleksbudskap är för mig något enormt.
De röster jag hört har varit i varierande styrka och innehåll, från viskningar till hög musik.
Rösterna har till 99 % varit positiva och har för det mesta
kommenterat tillvaron, som en extra tankevärld, som inte går att styra. Jag har bara haft negativa
röster när jag varit som djupast nere i psykosen och var även, då vad jag önskade mig eller som
jag kan tänka mig att andra, uppfattar mig. Rösterna har hela tiden låtit som om de kommit från
olika håll utanför mitt huvud.
Av Ulf Jansson

Skildring av Whiplashskadad
31
WAD
är det som hänt!
En högst personlig relation till WAD – Whiplash Associated Disorders – vrickad/stukad
nacke med åtföljande skador.
September 1998
En smärtsam upplevelse!
Ett liv kan på ett mycket snabbt sätt förändras. I juni 1996 blev jag inblandad i en olycka på min
resa till arbetet. Jag skulle för några dagar vistas i Stockholm där huvudkontoret ligger, då jag på
väg i morgontrafiken blev stillastående i kö på motorvägen in till stan. Tyvärr kunde inte den
bakomvarande bilen se vår kö vilket gjorde att han med motorvägsfart närmade sig min bil. Jag
försökte på bästa sätt förbereda mig på en kraftig smäll bakifrån, då kön stod stilla var det inte
mycket att välja på än att vänta på smällen. Bilen jag satt i en Volvo 850 blev skrot men jag hade
turen att ”inte skadas” trodde jag.
Jag kunde inte ta mig ut själv så jag fick hjälp av tillrusande medtrafikanter att ta mig ur bilen. Då
först såg jag vidden av olyckan. Vi var sex bilar inblandade varav jag var första bil som blev
påkörd. Föraren i bilen som kört på oss var mycket medtagen men vid medvetande. De andra
drabbade var mindre skadade ju längre från olyckan de stod. Jag hade som tur var inte fått några
skärsår eller brutit något som jag märkte. Det jag fått var en mycket kraftig huvudvärk och att jag
var omtöcknad. Det som ockuperade min hjärna mest var att skaffa en hyrbil för att kunna
fortsätta arbeta. På inrådan av en arbetskamrat ombads jag uppsöka läkare vilket jag tyckte var
onödigt då jag inte ansåg mig skadad. Han övertalade mig och vi hamnade på akuten SÖS i
Stockholm.
Mottagandet blev som alltid när man inte kommer in nerblodad eller att benen inte sticker ut ur
kroppen, var vänlig sitt ner och vänta tills läkare har tid. Läkaren kom till sist tittade på mig och
frågade vad som hänt. Jag berättade och han sade utan att ytterligare undersöka mig att om något
tillstöter får jag höra av mig och därmed var jag på väg till arbetet igen.

32
Mot bättre vetande fortsatte jag att arbeta.
Huvudvärken var mer eller mindre påfrestande de följande veckorna men fanns där hela tiden
närvarande. Då jag efter några veckor irriterade mig över att mina tår på vänster sida domnat bort
och att ömheten i svanskotan inte gav med sig beslöt jag mig för att uppsöka läkare för ytterligare
undersökning. Vår husläkare fick min berättelse och gav mig därefter remiss till en idrottsläkare
som är ortoped.
Här togs jag emot med mycket stor skepsis och fick frågor om mitt psykiska tillstånd typ om jag
är rädd när jag kör bil eller om jag har olust inför bilkörningen. Att jag hade ont och inte kunde
sitta längre stunder utan att ben och armar domnade hade enligt honom en psykisk förklaring.
Mycket upprörd och väldigt besviken uppsökte jag vår husläkare igen och krävde att få en remiss
till neurolog på vårt länssjukhus NÄL. Efter månaders väntan kom jag till slut till dagen då jag
skulle besöka överläkaren på neurologen. Jag hade då stora förväntningar på att få svar på mina
frågor och en förklaring på mina problem.
Tyvärr möttes jag återigen av skepsis och en känsla av att läkaren trodde jag drev eller ljög för
honom. Då jag bad att få bli magnetröntgad hade han över huvud taget ingen förståelse för detta,
men efter som jag insisterade på detta fick jag en remiss, men som han uttryckte det kommer det
inte att framkomma något ytterligare efter att MR-röntgas.
Ledsen och nedstämd uppsökte jag min husläkare ytterligare en gång, men han hade bara att
meddela mig att vi får avvakta och se vad MR-röntgen ger. Jag frågade då om jag kunde göra
något under tiden för att om möjligt lindra mina symtom. Han föreslog då att jag skulle uppsöka
en sjukgymnast och att jag eventuellt också skulle prova gymnastik i varmbassäng . Sagt och
gjort uppsökte jag Rehabcenter. Jag fick en mycket förstående sjukgymnast som gav mig många
insikter om vad jag hade drabbas av. Han var mycket försiktig och noggrann med hur jag skulle
börja träna. Dessutom gjorde han en mycket grundlig undersökning innan jag överhuvudtaget
började att träna. Detta skulle sedan visa sig ha betydelse för de förändringar som sedan
inträffade.
Tiden gick och det blev dags för MR-röntgen. Svaret från neurologen kom och där stod som
väntat att det inte var något fel. Då jag däremot talade med min husläkare igen fick jag reda på att
jag hade flera förändringar på ryggraden som framgick av svaret på remissen från neurologen.
Dubbla budskap alltså.
Samtidigt hade jag nu fått konstant värk i mina ben, vilket gjorde att min sjukgymnast avrådde
mig från träning. Jag fortsatte dock att träna i varmbassäng ytterligare ett par månader fram till
sommaren 1997. Nu ställde jag mig tveksam till att min husläkare gjorde allt vad som stod i hans
makt för att hjälpa mig. Det slutade med att jag efter mycket om och men fick kopia på mina
journaler för att kunna uppsöka en ny husläkare. Resultatet blev att jag för första gången sedan
olyckan blev sjukskriven då jag mer eller mindre kollapsade under en mässa företaget hade slutet
av maj 97. På egen begäran ville jag inte bli helt sjukskriven utan bara till hälften. Detta för att
kunna sköta mitt arbete och inte förlora det, då jag satt som ansvarig för marknadsföring och
försäljning i västra och södra Sverige.
Som tur var kom semestern som en räddande ängel. Åter tillbaka efter semestern kände jag mig
stark och full av kraft. Jag körde heltid igen och denna gång tog det 1,5 månader att åter köra in i
väggen. Nu var jag om möjligt ännu sämre. Fortfarande envisades jag med att bara vara
sjukskriven till 50%. Efter två månader tyckte jag det var dags för heltid igen vilket slutade med
total kollaps i mitten på december 97.
Nu först lyckades min läkare att sjukskriva mig till 100%. Med hjälp och stort stöd av min läkare
lyckades jag efter tre månader komma igenom krisen. Det var mycket smärtsamt att komma
underfund med att man inte var samma person som innan olyckan.
Samtidigt hade jag ensam försökt att få respons från försäkringsbolaget utan något egentligt
resultat. Där ifrågasatte man om jag över huvud taget blivit skadad i samband med olyckan.
Måttet på om jag hade skadats eller inte satt i hur länge jag hade varit sjukskriven. Jag frågade
tjänstemannen då om man blir frisk om man är sjukskriven. Han tyckte frågan var märklig då

33
måttet för hans del att förstå att man varit sjuk låg i hur mycket man varit sjukskriven. Detta
innebär att om man kämpar och försöker så straffas man av omgivning och berörda instanser som
kverulant eller motsvarande.
Efter kontakt med RTP fick jag insikt och förståelse att jag inte var ensam om att drabbas på
samma sätt. Med hjälp av en sakkunnig läkare i ämnet så fanns det chans att få upprättelse och
förståelse hos både försäkringsbolag och omgivning. Med hjälp av min husläkare fick jag remiss
till en sakkunnig läkare som skulle kunna klarlägga fakta i målet. Efter kontroverser med
läkarsekreterare som skickar ett budskap med post och som hade ett helt annat budskap när man
ringer upp gällande väntetider, blev jag till slut efter mycket hård påtryckning uppsatt för en
telefontid med sakkunnig läkare. Detta resulterade i att jag fick träffa honom omgående två år
innan den normala väntetiden.
Samtidigt hade en annan sakkunnig läkare från försäkringsbolaget kommit fram till att jag inte
var skadad till mer än 2-3%.
Jag hade i samband med kontakten hos RTP också anlitat en advokat i ärendet för att orka ta var
på mina intressen på bästa sätt. Nu började också arbetsgivaren att undra hur det kommer att gå i
framtiden. När jag ställde denna fråga vidare till läkare, försäkringskassa och advokat, beslöts att
sammankalla ett möte med berörda parter. Försäkringskassan sammankallade till sådant och där
konstaterades att jag hade en så långt det var möjligt att bedöma solklar whiplashskada.
Uttalandet fastslogs med hjälp av sakkunnig läkares utlåtande. Som ett led i min behandling
föreslogs en rehabilitering vid Alfta Rehab Center som arbetsgivare och försäkringskassa delade
kostnaden av.
Rehabilitering inleddes med en fyra veckors period med början augusti 98. Först efter två veckors
rehabilitering började pusselbitarna falla på plats om vidden av och hur man hade drabbats. Först
nu insåg man vidden av att sätta sig själv i centrum och inte påverkas av omgivningens tyckande
och påstående. Nu först fick man förklaringen på sitt beteende och ibland märkliga agerande.
Med en fantastig support och engagemang fick man under dessa veckor chansen att komma
underfund med sig själv och dessutom få en förklaring till alla de frågor man tidigare ställts inför
och som ingen tidigare gett någon förklaring till.
Med denna vetskap och förståelse har jag fått en ny framtidstro, som jag hoppas kan leda till att
jag kan hjälpa andra människor i liknande situationer att få vetskap om sin nya situation i en ny
framtid.
I skrivande stund har jag inte mer än avslutat min vistelse på Alfta Rehab Center, så jag hoppas
kunna återkomma med vad den nya framtiden kommer att innebära.
En helt avgörande viktig del i sin rehabilitering är att man får lugn och ro med ekonomi, först då
har man tid att helhjärtat engagera sig i sig själv. Då först kan man på ett konstruktivt sätt även
bemöta sin omgivning på ett strukturerat sätt och börja leva ett liv med utgångspunkt från de nya
förutsättningar man själv skapar. Tyvärr tror jag att många hamnar tillbaka i ett av samhället
konstruerat motstånd där oförstånd och okunskap är det övergripande temat i frågan.
Vad gör då Alfta Rehab Center så unikt?
Det första man ser och lägger märke till är hur vackert anläggningen är belägen. När man sedan
kommer in i fastigheten möts man av en atmosfär som utstrålar värme, omtanke, kunskap och
förståelse.
Direkt från första dagen får man ett veckoschema som redan från början är inprickat möten och
undersökningar på. Man startar med att möta sitt team av läkare, sjuksköterska samt sjukgymnast
för att intervjuas och undersökas. Med utgångspunkt härav skapas ett ytterst individuellt schema
dag för dag.
För min personliga del innebar det att börja dagen med frukost kl. 07:30, för att 08:00 vara i
varmbassäng.
09:00 hade man smärtskola alternativt whiplas-skola för att få insikt om sig själv och framförallt
kunskap om sin egen situation.

34
Här borde man ha smärtskola före wiplash-skola då insikten om sin livskvalitet underlättar
förståelsen av vad whiplash-skadan innebär. Ett måste för att man som skadad över huvud taget
skall kunna komma vidare, är också att ens närmaste kommer och får insikt om dessa helt
avgörande faktorer och faser i ens liv. Här tycker jag att ett absolut måste är att gruppen som man
själv gått tillsammans med som ett led i rehabiliteringen ger sin respektive närmast anhörig
vederbörlig information samt kunskap om vad en whiplashskada är och innebär mot slutet av ens
vistelse. Detta är minst lika viktigt som att man själv kommer till insikt med sina symtom.
I övrigt täcks dagen in med individuell träning antingen i träningslokalen eller bassängen. För att
få rätt nivå på träningen samt eventuell behandling träffar man sjukgymnasten dagligen och man
har alltid också tillgång till läkaren och sjuksköterskan om så önskas.
Dagen avslutas vid 16-tiden för att krönas med en härlig måltid 17:15.
Här är en annan fantastisk upplevelse, nämligen den underbart goda maten. Som jag tidigare
nämnt börjar dagen med frukost men inte vilken frukost som helst utan ett dignande bord av
sunda läckerheter. Detta följs av en måltid vi 12:00 och som nämnts tidigare avslutas med
ytterligare en vid 17-tiden som dag efter dag överträffar varandra.
Personligen fick jag dessutom möjligheten att få lite insikt i hur maten tillagades då jag frivilligt
anmälde mitt intresse för att kunna laga härligt underbar mat på ett sundare sätt. För min egen del
innebar vistelsen en minskning av vikten vilket var ganska otroligt med all denna underbart goda
mat.
Efter fyra veckors behandling och insikt görs en resumé som borgar för en fortsatt rehabilitering
och förhoppningsvis högre livskvalitet. Min förhoppning och jag tror förutsättning för att man
skall hitta en ny livskvalitet är att man med jämna mellanrum gör ett återbesök för att utvärdera
och eventuellt justera behandlingen.
Om alla whiplash-skadan får denna eller motsvarande hjälp så kommer samhället att tjäna både
pengar och tid. För att man skall kunna gå vidare när allt känns mörkt och omöjligt och när man
dessutom på grund av okunskap blir illa behandlad är denna behandlingsform ett absolut måste.
Det finns emellertid en hake. Man måste vara rätt i fas i sitt trauma för att kunna tillgodoräkna sig
behandlingen därför är det viktigt att behandlande och remitterande läkare har kunskap om WAD
– Whiplash Associated Disorders – vrickad/stukad nacke med åtföljande skador för att vid rätt
tillfälle skicka patienten för behandling.
Oktober 1998
Symtom:
Vad var det som hände? Jo en trafikolycka.
Hur kunde en händelse som inte lämnade några synliga skador förändra ens liv och beteende?
Jo skadorna syns inte utanpå.
Varför började omgivning att ifrågasätta? Jo man såg lika dan ut som förut men man bar och bär sig i vissa
och kanske många situationer väldigt märkligt åt.
Varför blev relationen med min fru så fel? Jo jag orkade och orkar inte vara den livspartner jag en gång var.
Varför förändrades min relation till arbetskamrater och arbete? Jo jag orkar och kan inte vara den person
jag en gång var mm. mm. mm.
Dessa och många fler påståenden stämmer in på den person jag är idag jämfört med innan olyckan. De
första jag märkte efter olyckan var en våldsam huvudvärk och ett chocktillstånd. Efter några veckor
irriterade jag mig på att tår domnat bort. Jag fick besvär av att sitta och köra bil längre sträckor, och då skall
Ni veta att det förväntas av mig att köra ungefär 5.000 mil/år i bara tjänsten. Kör jag en timma i ett sträck
så domnar både armar och ben bort. Står, går, sitter eller ligger jag mycket, kort sagt allt jag gör mycket av
då får jag domningar, mer värk eller så tar jag helt enkelt bara slut och orkar inte mer.

35
I mitt arbete ingår som för så många andra att hålla många bollar i luften samtidigt. Jag har idag mycket
svårt att koordinera mer än en sak i taget. När jag talar i telefon och lovar utföra saker händer det ofta att
jag inte ens kommer ihåg vad jag lovat göra efter samtalet.
Att hålla presentationer och föredrag tillhör mitt dagliga arbete. Att presentera våra produkter och tjänster
och inte kommer ihåg de fackuttryck som man normalt har i ryggraden som frisk då blir situationen märklig
när man tvingas gå omvägar via förklaringar. Det hade oftast räckt mer än väl med ett fackuttryck som alla
av åhörarna enkelt förstått.
Det blir heller inte enklare av att man glömmer vad man ställt bilen, eller portkoden och telefonnumret hem
m.m.
Att då stå alert och vaken när försäkringsbolag, försäkringskassor, läkare och andra instanser kräver full
uppmärksamhet är inte helt lätt. Jag har då lärt mig och tvingat mig till att föra anteckningar för att över
huvud taget kunna svara upp till omgivningens förväntningar och krav. Tyvärr förekommer det ofta att jag i
efterhand inte förstår vad jag skrivit, detta tär på ens tålamod och framförallt andras när man som jag
lämnar underlag för offerter till sekreteraren och hon inte ens kan läsa eller förstå vad man menar. Eller när
man kommer till affären och skall handla dagligvaror och tar upp notan och den inte alls eller bara i delar är
läsbar.
Det tog ett bra tag innan jag insåg att jag glömmer eller rent av glömt händelser. Min fru kan påpeka saker
som jag bara dagen innan fått reda på men inte har en aning om. I mitt fall trodde jag att det berodde på att
jag inte lyssnade eller att tankarna var någon annan stans. Men så var inte alltid fallet då jag vid andra
tillfällen konstaterade att vi hade diskuterat en händelse och varit helt överens om att jag skulle göra eller
gjort något.
Att vara ledsen är var människas rättighet, men att vara nedstämd och ledsen utan att man vet varför är
frustrerande.
Att vara ständigt trött men ändå inte kunna somna eller sova en hel natt är också frustrerande. Att
förändrad syn och hörselupplevelser är knutna till skadan är heller ingen självklarhet när man drabbas.
Listan kan göras mycket lång om man lägger till alla symtom som kan uppstå vid en WAD relaterad skada.
Jag vill med detta enkla inlägg påpeka vidden utav att ge oss drabbade rätt information och utbildning om
vår situation så snart som möjligt efter olyckan. Man kommer aldrig igenom sitt trauma om man inte får
hjälp och kunskap att sätta sig själv i centrum för en ny framtid. För mig blev rehabiliteringen vid Alfta
Rehab Center vändningen till ett nytt liv och framtidstro.
Februari 1999
WAD!
Kan de va så här?
Påstående:
Jag känner mig extra utsatt för misstroende på grund av att jag själv nonchalerat mina symtom
efter trafikolyckan 1996-06-04 och dessutom från början avvisat dessa för mig själv och min
omgivning inkl. läkare jag uppsökt.
Ex:
Då jag vid undersökning ombads att röra exempelvis nacken gjorde jag detta så långt jag
förmådde och kunde. Ont gjorde det, men skam den som ger sig. På samma sätt resonerade jag

36
om avdomnade fingra, tår armar och ben. Listan kan göras längre och mer ingående men.
Bakgrund:
Har man som jag haft återkommande njurstensanfall som till sist resulterade i operation 1987, då
vet man vad smärta är. Att jämföra detta med huvudvärk, stickningar, ömhet, avdomningar samt
stelhet vad då?
Första gången jag ombads sätta gradering på min smärta på en skala 0-10, och då jag dessutom
inte förstod vad man menade, blev jag mycket frustrerad över hur man bara kan fråga något
sådant individuellt och ha någon vetenskaplig nytta av detta. När jag fått förklaring att det var
högst individuellt och att det gällde att förklara vad man menade med 10, var det enklare att sätta
in nivåerna så som jag kände dem efter olyckan. De hamnade då på 1-2 med andra ord enligt mitt
sätt att se försumbart. När jag sedan efter rekommenderad sjukgymnastik började få värk i benen,
hamnade nivån på 2-4 på samma skala.
Numera varierar värken mellan 2-6, då det ytterligare tillkommit områden av kroppen som
ömmar och värker till och från.
Frågor:
• Kan man förneka och nonchalera värk så att man inte låtsas om den när man får frågan av
exempelvis en läkare?
• Kan detta vara anledningen till att jag gick in i väggen gång på gång de första två åren efter
olyckan?
• Kan detta ha påverkat läkarnas bedömning av mig?
• Om detta är fallet har jag då omedvetet undanhållit symtom och problem för läkare,
försäkringsbolag, arbetskamrater, familj samt övrig omgivning?
Kan det vara så är jag definitivt helt felbedömds från början. Undra på att försäkringsbolag m.m.
har en avvikande uppfattning i frågan än jag idag.
Det som är motsägande föregående påstående är ju att sakkunniga läkare och så kallade experter i
WAD frågan redan från början genomskådade min situation. De avslöjade ju direkt att jag
undanhöll information om både sveda och värk, då de på ett vederhäftigt sätt undersökte mig.
Detta gjorde att jag till slut insåg att jag både haft och har symtom som bara jag själv med
medvetenhet och kunskap kunnat lära mig att förstå. Detta har till exempel lärt mig att undvika gå
in i väggen fler gånger utan att förstå varför.
På detta sätt har mitt tidigare påstående att allt jag gör mycket av skapar problem, fått en mer
solklar innebörd. Detta innebär att så fort jag sitter mycket, går mycket, ligger mycket, står
mycket o.s.v. har fått en helt ny dimension, då får jag mycket ökad smärtnivå, domningar m.m.
efteråt.
Juni, 1999
Ett första steg mot en mognad?
Tiden går och vi med den. Detta vet alla men samtidigt är det en ny upplevelse för mig när tiden
bara finns och jag har alla möjligheter att ta var på den. Hur många i min omgivning tycker inte
så tro? Samtidigt visar det sig att jag inte orkar eller som omgivningen ser det inte gör det jag har
tid med nu när jag har all tid i världen till förfogande. De är klart att man skall ta vara på
möjligheterna och inte skapa mer problem än nödvändigt, samtidigt som man har en helt ny
livssituation att ta tag i. Kraven kvarstår sedan tidigare om att klara sig själv på bästa sätt,
samtidigt som förutsättningarna helt eller delvis har förändrats. Detta gjorde att jag åter igen tog
mig en stilla funderare om och för framtiden.
Ekonomin är helt avgörande faktor som återspeglar sig i allt vad man vill eller orkar ta sig till.

37
• Kan jag bo kvar i lägenheten?
• Kan jag hitta ett boende som ekonomiskt fungerar bättre?
• Då jag mår mycket sämre av vårt kalla klimat, skall jag leta efter ett boende på varmare
breddgrad?
• Finns det hjälp att få och i så fall var hittar jag den?
• Vad skall man acceptera för levnadsvillkor och vad skall man inte acceptera?
• Kommer jag att bli sämre eller bättre i framtiden?
• Om jag skulle bli bättre, vad finns det då för förutsättning att i bästa fall hitta ett arbete med
ålders rätt?
Raden av frågor kan göras mycket lång. Det viktigaste är att jag deltager i besluten och inte
överlåter dessa. Jag mår dessutom mycket bättre av att ha vetskap och samtidigt får jag kunskap
om hur saker och ting fungerar och ligger till. Har man som jag trott att man har varit med om att
bygga upp och betalat mycket till vårt samhälle är det viktigt att man är delaktig i det lilla som
finns kvar att fordra. Då jag själv inte på något sätt är vållande till situationen är det frapperande
att det är så viktigt att själv behöva engagera sig så hårt för att ta var på sina rättigheter. Tyvärr
finns det alltid eremiter i samhället som av någon anledning styr väldigt mycket av vad och hur
man blir behandlad. Försäkringar är, har jag förstått, endast till för dem som betalar dem och inte
för dem som behöver nyttja dem. Av någon anledning gäller inte fakta när man skall bedöma
ersättningsfrågor, utan istället lägger man ner ofantligt mycket tid och kraft på att hitta en annan
förklarig till varför man mår som man gör. I mitt fall är det med facit i han mycket troligt att jag
är född med en trafikolycka utanför Täby i Stockholm. Och skulle det mot förmodan inte vara så,
så måste jag naturligtvis ändå tveklöst hitta en väg tillbaka till arbetet. Om man nu inte klarar av
att gå tillbaka till sitt arbete och ett eventuellt nytt inte ekonomiskt är att jämställa med tidigare på
grund av skadesituationen, så är det naturligtvis inte självklart att man får någon kompensation
för detta heller. Man kan rent av hamna i arbetslöshet och därmed endast med a-kassa som
inkomst helt eller delvis då en 50-årig whiplashskadad inte har så lätt att hitta något nytt som
skulle fungera.
Är det då konstigt att man reagerar när man hör hur stora summor som rinner ut från stat och
kommun för att man inte tar var på situationerna och möjligheterna. Ser man på de i samhället
som klistrar och klipper, samlar i skrotkassor, handlar privat med statens eller kommunens medel
eller inte vet var man är när man representerar, så blir man ju inte gladare när man får propåer och
en känsla av att man är mer eller mindre kriminell för att man vill få ut sin rättmätiga del av det så
kallade skyddsnäten man själv varit med och betalat. Samtidigt som de nämnda inte ens i de allra
flesta fallen blir straffade utan i stället får en fallskärm eller erbjudande om en annan tjänst som
tack..
Vad vill jag då ha sagt med detta? Jo! Man måste vara delaktig i sin egen sakfråga och är det
något som man tycker inte är rätt eller inte förstår att man då ber att få en uttömmande förklaring.
Tycker man ändå att det inte stämmer så är det viktigt att man så snart som möjligt talar om detta
till berörda parter för att göra sin sak hörd. Visst är livet underligt samtidigt som det ställer stora
krav. Detta och mycket mer kräver att vi engagerar oss så att vi känner delaktighet. Man måste ge
sig en chans att delta, det är enda sättet att få respekt för sina åsikter. Detta gäller inte minst sina
närmaste som också måste ges och framförallt måste känna delaktighet i vad som har hänt och
vad som kommer och kan hända. Jag har också varit dum och sagt till vänner kamrater och
omgivning. Jag förstår! Inte fan förstod jag hur det var ställt inte.
Trots min skada skall jag arbeta med och fatta rätt beslut i en situation som redan är kaotisk på
grund av sjukdomen. För min egen del har det handlat om att finna en dygnsrytm som gör att jag
klarar av att orka gå vidare. När man har svårt att sova på grund av ständig molande värk även om
man försökt att äta tabletter. Medicinen skapar i mitt fall ytterligare problem så som mer

38
illamående, svårare att koncentrera mig och därigenom håglöshet som gör att jag absolut inte
orkar engagera mig. Härav har jag lärt mig att leva med problemen och samtidigt har jag testat
och försökt hitta nya vägar för framtiden. Mycket sitter mentalt beroende av en massa
omsändigheter och här tror jag att jag själv hittat ett nytt jag som ser möjligheterna i stället för
problemen. De är lät sagt men det handlar helt och hållet om att få hjälp och förståelse och att inte
bli talad om, utan att på ett naturligt sätt få vara delaktig.
Det händer hela tiden nya saker i min utveckling. Sitter jag som exempel och arbetar vid datorn
eller läser mycket har jag ändrats så att jag fått en typ av tunnel beteende. Detta innebär att
omgivningen blir suddig, diffus och begränsad, då är uppfattningsförmågan om vad som händer
runt omkring mig helt förändrad. Jag uppfattar ej omgivningen på samma sätt som förut. Tidigare
hade jag förmågan att blockera omgivningen för att koncentrerat arbeta med en uppgift. Idag sker
det automatisk men samtidigt störs jag av omgivningen och framförallt kan jag inte uppfatta vad
de säger, vilket jag enkelt kunde göra tidigare om det var något som berörde mig.
Övriga symtom är som jag tidigare berättat, men kanske lite mer påtagliga. Det kan vara en följd
av att jag kommit till ytterligare insikt om sig själv. Detta gör att jag än mer starkt försökt
engagera mig som min vana trogen i de uppgifter som har med framtidsutsikterna att göra. Jag
har nämligen fått möjligheten att testas av arbetslivstjänsten vilket är en lärorik men samtidigt
omtumlande upplevelse. Min vana trogen engagerar jag mig fullt ut som vanligt och det är
naturligtvis bra men samtidigt går jag över gränsen till vad jag klarar att hantera och blir härav
negativt påverkad. Detta har i sin tur medfört att jag än mer funderat på om jag någonsin kommer
att kunna komma tillbaka i någon form av arbete. Jag har fått hjälp under tiden med dessa frågor
och vi får väl se vad det hela slutar. Kul är i alla fall att få försöka.
Tråkigt är däremot att min handläggare byts ut på FK. Dessutom har min samordnande läkare
tagit tjänstledigt i ett halvår. Detta skapar osäkerhet och onödiga funderingar vilket gör att man i
stället lägger en del av sitt krut på vad detta kommer att innebära i stället för att enbart engagera
sig i sin rehabiliteringen.
September, 1999
Fortsatt mognad?
Tiden går och vi med den eller? Jo så är det nog.
Med tanke på att man lämnar och går in i utvecklingsfaser hela livet så stämmer nog dessa
påståenden ganska så bra även på mig och alla andra som drabbats av en eller annan levnadskris.
Man funderar och framförallt anklagar eller snarare letar efter förklaringar till varför man agerar
och reagerar som man gör.
Sensommaren har varit behaglig (vädermässigt) och som fortsättning på en normal sommar så
hade jag hoppats på ett generellt bättre mående. Tyvärr blev detta mående inte så mycket bättre
än i vintrars. Jag hade hoppats på en stabilare period med mindre och framförallt bättre helhet av
mitt mående. Tyvärr är sömnen inte bättre och därmed släpper inte tröttheten, vilket gör att
värken gör sig mer påmind på eftermiddagarna än jag hade hoppats på då förra sommaren, som
ändock var usel vädermässigt, faktiskt var bättre. Värme är bra, men ständig omväxling är
förödande för mig vad gäller väder.
Vad har då i övrigt hänt sedan sist? Jo. Försäkringsbolaget förnekar sig inte som vanligt och letar
sin vana trogen efter vilken ursäkt och anledning som helst för att slippa ersätta mig för förlorad
arbetsinkomst mm. Samtidigt har jag fått propåer och reaktioner från försäkringskassan som säger
att det inte är tal om annat än pensionering, då samtliga av deras och även mina egna försök att
hitta en väg ut ur frustrationen mer eller mindre kraschade. Den senaste i raden av försök var
Arbetslivstjänsten. Här hade jag stora förhoppningar att finna en väg tillbaka ut i arbetslivet men

39
tyvärr fann båda handläggarna, ironiskt nog samma vecka, samma resultat att det inte var att
tänka på. Att man då blir ledsen och nedstämd ä de så konstigt? Detta kanske ytterligare är en
orsak till att sommaren inte blev vad man hoppats på?
Idag läste jag i GT om Lasse Kronér, som övertagit Bingolotto, och hur han mått veckan efter sin
stora premier. Lasse påstås också råkat ut för en whiplashskadad i samband med yrkesutövande
enligt GT. Jo. Livet förändrades och han var tvungen att hitta en ny tillvaro och trodde då att
programledarjobbet för Bingolotto var lättare än Triple & Touch shower och så. Stressen och
pressen gör att han i alla fall är en första sida i GT, vilket inte alls är så konstigt. Hoppas han
orkar och kan hitta en tillvaro med sin nya roll så att han inte bara lyckas med sin roll som
programledare utan även som människa.
Att leta och engagera sig är inte fel i säg men det får inte gå ut över hälsan. Så gjorde jag och
många med mig, man förnekar ideligen att man är skadad. Detta gör att man ytterligare hamnar i
konflikt med sin omgivning och sig själv då man ger fel signaler om hur det egentligen står till.
Inte fan vill man erkänna att man är sämre än någon annan. Detta skapar ideligen konflikter i
vardagen då man å ena sidan säger att man kan men inte borde och å andra sidan är sängliggande
när man gjort de man inte borde. Att ens närmaste inte alltid har lätt att förstå och fatta detta är
inte alls konstigt.
Viktigt är dock att inte ge upp utan anpassa sig till de optimalt bästa man kan och därmed försöka
hitta en tillvaro som inte har så mycket berg och dalbana i sig. Detta är lättare sagt än gjort då
livet ändock består av måsten som man inte kan eller vill undvika. De är då de gamla
visdomsorden kommer fram och som man fick höra av sina föräldrar och i skolan av både lärare
och elever. Ge inte upp! Stå inte där och pjoska dig! Sitt inte där och grina! Bit ihop och gå
vidare! De är klart Ni känner igen dom. Helt plötsligt har dessa och många andra
uppfostringsknep fått en annan dimension.
Tyvärr gör man allt det där och mycket där till, då plötsligt bedöms man som icke sjuk eller i
varje fall inte alls så skadad som man kanske är. För min del innebar detta en katastrof då jag
självklart inte står och säger emot läkare och sjukvårdspersonal när de säger.
"Det går över". "Ha tålamod". "Skulle det bli sämre så får Du höra av Dig".
När man då återigen gör detta hos läkaren eller som jag går vidare till så kallade specialister och
får samma mottagande, då är det inte helt lätt. De visar sig att specialist är man på sjukhus inom
ett helhets område som exempelvis neurologi. Detta innebär inte på något sätt att man vet och kan
så värst mycket om WAD-skador. Alltså måste man själv vara så insatt i ärendet att man
uppsöker rätt specialister för att få rätt bedömningar. Inte undra på att det finns läkare som bl.a.
har till yrke att ifrågasätta om man är skadad eller inte när man följt de normala mönstret och åkt
till sjukhuset för att få hjälp.
Dessa läkare kallas för förtroendeläkare och deras i huvudsakliga uppgift är att förklara att man
inte är sjuk eller snarare att hitta helt andra orsaker till att man mår som man gör för att
försäkringsbolag och dylika skall slippa betala ut ersättning för de man skadats av. Om detta är att
upprätthålla rättssamhället så har det gått snett någon stans. Om man tar en försäkring och om
man skulle behöva utnyttja den samma får man alltså vara på sin vakt redan från början och
framförallt glömma allt vad man uppfostrats att göra för då går det riktigt illa. Hade
försäkringsbolaget däremot tagit sitt ansvar och krävt undersökningar av verkliga specialister
omedelbar efter olyckan så är jag övertygad om att många människor inte hade behövt lida som
man idag gör.
Tyvärr visar det sig att försäkringsbolaget istället inriktar alla sina resurser på att slippa betala ut
ersättning och om möjligt helt trycka ner den som skadats. Tyvärr har dom ett övertag då de
kämpar mot en person som inte alltid orkar att kämpa emot och detta vet dom. Det märkliga i
sammanhanget är att man borde ju vara mycket mer mån om försäkringstagarna då de är dessa
som om inte helt så till stor del skapat försäkringsbolagen.
Märkligt, märkligt, märkligt.

November 99
WAD då förtroende?
40
Efter att avvaktat och väntat i sex månader kom till sist en fortsättning på frustrationen. Samtalen
med FK och min nytillsatta handläggare resulterade i att jag åter ombads vara behjälplig för att få
fram dokumentation som förklarar och klarlägger min situation. Jag skulle ju ändå uppsöka min
samordnade och sjukskrivande läkare för nytt sjukintyg på grund av fördröjningen. FK hade stora
svårigheter att få svar på sin begäran om att få samordnade läkares journalkopior tillsända sig. Jag
frågade då lite fundersamt om de inte hade funderat på att kontakta min läkare via telefon för att
få en förklaring. Men så gjorde man förmodligtvis inte bara. Varför vet jag ej.
Då jag träffade min läkare för att åter förlänga sjukskrivningen ytterligare ett halvår på
rekommendation av FK blev hon införstådd i problemet och fixade omgående utskrifter på dessa.
Min vana trogen, efter vilken gång i ordningen vet jag ej, erbjöd jag mig åter vara behjälplig för
att underlätta. Man har vad jag förstår svårt att få klara och enkla svar på sina frågor och vad detta
beror av kan man bara spekulera i.
För mitt fall gäller att jag till en början inte fattade eller lättare sagt inte fick någon att förklara för
mig vad som kunde eller hade hänt. Detta gjorde att jag inte sökte eller ansåg mig behöva söka
experthjälp då läkarna entydigt sa Du får avvakta och se. Blir det värre får Du återkomma. Med
46 års erfarenhet av några skärsår, ikullkörningar med cykel, halsmandel operation samt
njurstensanfall som sedermera blev operation hade jag klart för mig att allt som hänt mig var av
övergående karaktär.
Att då drabbas av att det inte gick över utan snarare med läkarnas goda minne förvärrades på
grund av den svårbedömda skadetypen är ju i efterhand beklämmande. Då är det naturligtvis så
att läkaren som tidigare inte hade haft speciellt bestämda åsikter naturligtvis inte med hedern i
behåll kan utfärda mer preciserade uttalanden i efterhand än vad han eller hon kan bedöma skäligt
som rekaputilation för hans egen heders skull. Detta faktum får förtroendeläkaren på sitt bord
tillsammans med i mitt fall mycket entydiga svar från experter i frågan som fastslår ett klart
samband mellan trafikolyckan och mina symtom. Vad gör då förtroendeläkare? Jo! Han
konstaterar att det finns anledning att vara kritisk till att det är en WAD-skada med hänsyn taget
till de journaler som presenterats för honom. Dessutom är det själklart så att den hand som föder
en är man naturligtvis försiktigt inställsam till och för. Detta sammantaget gör att man så som jag
uppfattar letar efter alla anledningar till misstroende mot försäkringstagaren.
I mitt fall finns det fyra helt oberoende experter inom WAD-området som klart ser ett samband
mellan olyckan och min situation och dessutom ett invaliditetsintyg som säger att jag är WAD
grad III skadad med 15-18% invaliditetsgrad. Tyvärr verkar det som att det är de övriga läkarnas
okunskap eller inkompetens som avgör om man skall bli rättvist bedömd eller inte av
förtroendeläkarna.
Är detta realistiskt i vårt samhälle så kan man ju stilla undra och funderas över vad som är rätt
och fel. Det kanske är så att man skapat organisationer och funktionärer för att hålla
sysselsättningen uppe och inte för att värna om människan i samhället. Till sist kanske man finner
att det inte finns någon instans som har eller får utöva rättvisa och medmänsklighet i dagens
samhälle. Vad gör man då? De är kanske inte så konstigt att människor hoppar framför tåg eller ut
från balkonger. Är det månne så att de uppfattas positivt från samhällets sida om så sker?
Hoppas jag har fel och att samhället tar sitt ansvar när man som bäst behöver det.

Januari, 2000
Nytt liv?
41
Motgångar föder styrka och erfarenhet är ju bevingade ord som används ofta under ens liv. Man
går starkare ur en motgång än i den. Och så vidare. Detta är nog i sig sanningens ord för normalt
friska människor när ens bekymmer mer är av världslig art. Jag menar ekonomiska bekymmer,
samlevnadsproblem, dödsfall och motsvarande nog så påfrestande och allvarliga problem finner
man en i det allra flesta fall lösning på.
När problemet eller problemen är bestående och man mer eller mindre inte kan påverka dem utan
tvingas att acceptera dem. Det är då man hamnar i en helt annan dimension som man inte med de
normalt rationella metoderna lyckas att påverka. Har man då dessutom oförstående människor,
läkare samt övrig omgivning som inte vill förstå blir vägen tillbaka mycket tyngre än nödvändigt.
Tyvärr måste man gå igenom vad som kan kallas en process viken innebär en del faser eller steg
som dessvärre inte går att hoppa över.
1. Först måste man själv inse att något ut över det vanliga kan ha hänt.
2. I samband härmed hamnar man i en så kallad förnekandefas där framförallt en själv men
tyvärr även ens omgivning ställer till problem. Detta gäller anhöriga och vänner men kanske
mest oförklarligt vissa läkare som inte har kunskap och förståelse och dem är man av respekt
och uppfostran lärd att tro och lyssna till.
3. När förnekandefasen är bearbetad börjar man återgången till ett nytt liv. Tyvärr hamnar man
tillbaka i förnekandefasen ytterligare några gånger men sakta, sakta börjar man inse och
komma underfund med vad som hänt.
4. Nu gäller det att hitta och lära sig ett nytt liv och leverne med allt vad de innebär. Det som
förut förväntades av en är väldigt lätt att försöka återgå till och av det ser och lär man vad
man kan och inte kan i sitt nya liv. Nu ser man tydligt vem som har förståelse och vem som är
ens vänner för nu börjar i bästa fall även ens omgivning att förstå vad som kan ha hänt. För så
man är blir man behandlad och bemött.
5. Insikten intar nu ytterligare en smärtsam fas. För min del innebär den att jag inte kan återgå
till mitt arbete utan kanske rent av tvingas bli pensionär. Om ekonomin varit ett praktiskt
problem tidigare inträder nu en ny situation. Vad innebär pension i pengar och hur behandlas
man fortsättningsvis av försäkringsbolaget och hur blir det med arbetsskadan o.s.v. Detta kan
och säkert gör att man åter kanske hamnar i förnekande fasen igen och tyvärr är det bara att
börja om igen.
Att detta tar på ens krafter och kräver ett stort engagemang är FK och försäkringsbolag mycket
medvetna om. Dessvärre krävs det ett 100% engagemang och av naturliga själ är det ingen som
orkar detta. Och som jag ser det utnyttjas detta av både FK och försäkringsbolag.
Jag har dessbättre orkat att vara delaktig på ett relativt kreativt sätt och dessutom haft glädjen att
få de flesta av utredarna från de förståendes led. Detta tillsammans med att advokaten och facket
(SIF) ställt upp på ett fantastiskt sätt.
Till sanningen bör tilläggas att mitt fall av de allra flesta hittills bedömts som relativt
okomplicerat och klart men ändå har jag upplevt det mycket jobbigt och frustrerande.
Nu hoppas jag på att finna en yttre och framförallt inre balans i tillvaron som gör att livet med
den nya utgångspunkten ter sig så bra som möjligt. På många sätt innebär det att börja om från
början, vilket kan vara en utmaning i sig, men med den stora skillnaden att nu har man mer
erfarenhet och kunskap som förhoppningsvis hjälper en i vägvalen framgent. Vi får väl se vad
nästa stycke handlar om.

42
Mognad!
Hur man än vrider och vänder så är det ärlighet och uppriktighet mot sig själv och sin omgivning
som gäller. Jag måste dessvärre erkänna att jag på grund av min envishet och inställning att allt
måste bli bättre och på något sätt gå över till det som jag kallar det normala, helt klart själv
bidragit till att jag på ett negativt sätt inte kom till insikt att man inte är samma person efter
olyckan som innan.
Detta ger inte bara en själv motsägelser utan naturligtvis i ännu större grad ens omgivning. Som
man beter sig blir man uppfattad och bemött. Alltså är man lätt att missuppfatta när man ideligen
gör och beter sig som man skulle vilja vara. Att man sedan i sin ensamhet eller inom familjen på
ett eller annat sätt kurerar sig för att ånyo orka bete sig som man skulle vilja va, det tar till slut ut
sin rätt.
Varför är det då så svårt och varför tar det så lång tid att själv komma till denna insikt? Detta har
jag funderat på intensivt sista tiden. Jag tror att mycket kommer från den uppfostran man har fått
och naturligtvis hur man har drabbats av motgångar tidigare i livet. Har man som jag varit
förskonad och med mycket få undantag drabbats så värderar man sin situation med utgång från
detta. Råmärken och nivåer sätter man helt klart i förhållande till tidigare händelser.
Alltså har man som jag varit drabbad av njurstensanfall som slutade i operation så är det mitt
onda i livet vad gäller nivå på smärta. Dessutom har jag sedan 1987 varit besvärsfri från detta
vilket helt klart är en belastning vad gäller erfarenhet då min WAD-skada inte går över. Här
gäller istället att hitta en balans mellan det som man måste göra och det som man måste undvika
för att må så bra som möjligt.
Härav vill jag påstå att dessa erfarenheter man på ett eller annat sätt skaffat sig, är mycket
negativa då man drabbas av en kronisk eller motsvarande situation. Det kanske rentav är så att
man gör sig ett otal otjänster för att man hela tiden har blivit intalad att det alltid gått över bara
man står ut.
Samtidigt vill jag påstå motsatsen också, för hade man inte sett ljuset i tunneln eller kämpat
vidare så hade i varje fall inte jag kommit till rätta med min insikt om vad en WAD-skada kan va
när värk och olägenheter tar överhand. Här har hjälpen från informatörer och läkare inom
området varit ovärderliga för att nå en insikt.
Det som engagerar mig och mitt funderande idag mycket är hur man kan hjälpa andra i liknande
situationer. Jag är övertygad om att alla gör sitt bästa med utgångspunkt från vad man själv kan
och har kunskap i men uppenbart är det en droppe i havet då det så vitt jag vet inte finns någon
WAD-skadad som känner sig rättvist behandlad eller bemött. Därför tror jag att det akuta vore att
först få de WAD-skadade till en insikt om vad som kan ha hänt och hur man kan och sedan bör
lära sig att agera mot sig själv. Annars upprepas samma trauma hos samtliga drabbade och detta
är helt klart en försämrande och förvärrande faktor i slutet av processen.
Alltså! Lurar man inte sig själv så lurar man heller inte sin omgivning och därigenom får man
med stor sannolikhet en mer rättvisande bedömning redan från början av både läkare och ens nära
och kära. Självklart löper man risken att hjälpa hypokondriker att fastna i nätet, men det kan ju
inte va så många, å andra sidan hjälper man med säkerhet flertalet drabbade att inte skada sig mer
och därigenom förvärra sin situation och de måste vara ekonomiskt och framförallt mycket
medmänskligt. Detta hade den drabbade varit mycket mer hjälpt av än att ideligen bemötas av
misstro.
Hade exempelvis försäkringsbolagen men även försäkringskassan haft detta som en förutsättning
och inte som idag ett mer eller mindre ifrågasättande, så är jag övertygad om att mycket lidande
och framförallt många människor gått både snabbare och sist men inte mins friskare ur
situationen och det hade i sin tur kostat samhället mycket mindre.
Det är på förekommen anledning tragiskt när man som jag och många med mig får utlåtanden av
förtroendeläkare som på alla medel försöker att bortförklara, i stället för att sätta sina resurser på

43
förebyggande och att hjälpa. Det är nu ens beteende får betala ett ofantligt högt pris. Dessutom
förkommer en mer eller mindre utstuderad mycket märklig utklassning eller förtal läkare emellan
där uttryck som patientillvända och motsvarande uttalanden gör att undersökningar avfärdas för
att de inte stöttar systemen utan tillvaratar patienten med dennes symtom.
Att samtidigt med detta komma till insikt hur illa man själv kanske påverkat förloppet och
utgången av tillfrisknandet gör alla och en var drabbad varken gladare eller framförallt friskare.
Sedan begär man förmodligen också att den drabbade skall anpassa sig till situationen och ta livet
som det är och gå vidare. Detta sker i min fas av livet när man borde vara som mest aktiv och då
är man helt plötsligt heller inte längre under någon form av rehabilitering för att man är
förtidspensionerad. På något sätt tror jag att många av oss drabbade, om man inte brutit samman
tidigare, bryter samman nu. Dessutom finns det för pensionären fler hinder att tampas med. Bl.a.
blir man i viss mån och inte allt för sällan betraktad som andra klassens medborgare för att man
inte är i arbetsdugligt skick och då prioriteras man efter detta.
För min egen del är jag på något sätt ganska bra i balans med situationen mentalt men ovissheten
om hur saker och ting kommer att bli tär mycket på ens jag. Samtidigt känner jag mig lyckligare
lottad än de flesta drabbade då jag envist försökt och till stora delar lyckats få klarhet i hur saker
och ting funkar.
Tänka sig!
Maj, 2001
Framtid?
Att mognad och acceptans är ett begrepp man får höra av läkare och andra under en sådan här
process. Och är väl ok. Men att förstå vad mognaden innebär eller rättare sagt för med sig är inte
samma sak.
Har man som jag ständigt molande värk och tidigare inte alls, eller med åren lärt sig att, handskas
med problemen som man skapar för att man lever som man tidigare gjort. Då är mognaden en
positiv insikt i varför man blir lidande av sitt beteende. Samtidigt är det frustrerande att komma
underfund med att man inte är som tidigare eftersom man förnekat och där av inte alltid förstått
att man fått lida för detta.
Samtidigt kommer ju tanken upp hur det kommer att stå till med en om ett år eller fem år och
kanske rentav tio år. Insikten och mognaden har ju inneburit att man förstått att man är skadad
och att det inte går över och med de har ju sjukdomen kommit i ett mer aktivt centrum. Detta har
ju i sin tur inneburit att man inte sätter sig i situationer som medför problem och därav har man
begränsat mycket av vad som var normalt leverne tidigare i livet.
Helt naturligt blir man försiktigare och när man som jag bara blir sämre av att gå hos sjukgymnast
eller motsvarande träning, då hamnar man i livets utförsbacke samtidigt som insikten borde hela
och läka. Tyvärr är det inte upplyftande insikter samtidigt som det är livsviktigt att komma
vidare i situationen och framförallt hitta en livsrytm som känns bättre. Begränsningar har man ju
fått tacklas med under livets gång, men att inte kunna påverka dem på samma sätt som tidigare är
frustrerande.
Dessutom hamnar man i en helt annan samhällssituation och vad som än sägs så blir man en
sämre sort i samhället. I dagens uppskruvade samhälle märks det tydligt.
Ja ha! Du är pensionär! Ja då har Du ju all tid i världen på Dig! Jaså Du är en sån där parasit Du!
Samtidigt har jag fått tid att fundera på framtiden på ett helt nytt sätt och det gör att man blir
nedstämd och besviken när man ser sin begräsning jämfört med tidigare. Alla tidigare måsten har
på detta sätt ersatts av begränsningar och på så sätt helt och hållet förändrat tillvaron. Framtiden
ter sig mycket mer oviss då man inte utan förbihåll kan bestämma vad man kan göra eller inte
göra. Tyvärr blir det allt för ofta att man inte kan göra det man vill och har bestämt och då blir

44
man ledsen och nedstämd.
Så att ta dagen som den kommer har mer blivit en ny livsstil än tidigare. Att lova och planera är
en lyx jämfört med nuvarande livssituationen. Härav är man inte alltid lätt att leva med och
framförallt svår att lita på för omgivningen. Detta har helt klart satt djupa spår i familjen och
bland vänner och bekanta.
Oktober. 2003
Ny olycka!
Att livet gått vidare och levernet med de, är bara att konstatera. Jag hade tänkt sätta mig ner och
göra en sammanfattning av mitt leverne sedan sist jag skrev i maj 2001, men inte då behöva
skriva om att jag råkat ut för ytterligare en påkörning som skedde 2003-09-04. Så innan vi
berättar om nya olyckan vill jag göra en sammanfattning av de senaste dryga två åren.
Som jag tidigare uttryckt mig har mognader i processen gått i steg och till och från varit mer eller
mindre omtumlande. De senare åren har på ett påtagligt sätt fått mig att komma till insikt om mitt
jag efter olyckan 1996. Jag tror mig numera förstått vad den så kallade förnekelsefasen inneburit
för mig och mitt leverne, när jag numera tror mig ha kommit till insikt på ett mer konkret sätt om
vem jag numera är till skillnad från tidigare. Att jag har fått insikter och trott mig kommit ur
förnekelsefasen tidigare är jag nu införstådd med, men att de skulle gå i steg och att de skulle vara
så omtumlande hade jag inte klart för mig.
Härav har jag hållit mig avvaktande till att skriva om detta förrän jag skaffat mig distans till mitt
nya jag och därigenom kunnat utvärdera detta.
De har åter en gång varit en mycket smärtsam upplevelse, så till vida att alla förutvarande
självklarheter inte längre var och är självklarheter. Detta är också en smärtsam upplevelse när
man till slut lärt om och slutat leva efter gamla mönster och inlärt leverne. Att helt plötsligt
komma underfund med dessa saker är tror jag näst intill en omöjlighet, då människan inte är så
lätt att övertala utan att man själv kommit till insikter som ändrar ens inställning. Därför har detta
varit omtumlande och på sitt sätt smärtsamt att skriva om och objektivt återge.
Min fru och jag har båda de senaste åren funnit vårt nya jag och de har gjort att vi varit fullt
sysselsatta med att inrätta oss i denna värklighet. Vi gör åter en massa saker gemensamt men på
de nya sätt vi kan klara och behärska situationerna, samtidigt som vi hela tiden tar hänsyn till vad
vi kan göra och inte bör göra. Detta har för vår del gjort att vi gemensamt sköter alla sysslor i
vardagen och på fritiden, för att undvika att skada var och en. De jag kan göra för oss utan att
skapa problem för mig gör jag och de min fru kan göra för oss utan skada sig gör hon. Detta var
mycket omtumlande att efter 30 års äktenskap att på något sätt behöva börja om på nytt. Hur som
helst har vårt liv med facit i hand blivit ett mycket harmoniskare leverne och framförallt har de på
detta nya sätt inte inneburit så mycket och svåra svängningar i tillvaron. De är inte bara en av oss
som gör de ena eller de andra utan vi hjälps åt med allt.
De nya levernet har inte gjort sig själ och de har inte varit utan problem att komma till den nya
insikten, så därför har jag som tidigare nämnts inte satt mig ner för att dokumentera detta förrän
jag själv förstått de hela. Att då bli utsatt för ytterligare en olycka var milt uttryckt mycket jobbigt
och milt sagt omtumlande.
Utan jämförelse med tidigare olycka blev jag påkörd bakifrån av en kvinna när jag stillastående
inväntade upplösning av en köbildning på utfarten från Uddevalla mot Trollhättan på väg 44. Jag
såg direkt att bilen som närmade sig inte skulle kunna stanna med den hastighet som den närmade
sig med. Därför valde jag att försöka lindra smällen genom att köra ut på dikesrenen och köra upp
jämsides med framförvarande bil. Detta gjorde att sammanstötandet blev mycket lindrigare, men
ändå märkbart. Kvinnan körde in i mitt vänstra bakparti med hennes högra frampart och skadorna

45
blev begränsade tack vare att jag lyckades köra åt sidan. Ändå var de en märkbar kollision som så
här i efterhand satte sina spår inte bara på bilarna utan även på min kropp.
Smärtpåverkan har inte påtagligt ökat i nivå men koncentrations och funktionspåverkan har i
stället blivit förändrade. En olustkänsla har påverkat mitt nyvunna jag och nyvunna normala
beteende. Detta gör att jag mycket ofta strövar omkring i min närhet för att häva olusten och på så
sätt försöka lindra de hela. De är inget som jag med klarhet och definition kan precisera, men helt
klart är de en ny omständighet i mitt liv som jag återigen inte styr över.
Själv uppmärksammade jag inte detta nya mönster av beteenden utan fick med hjälp av mina nära
och kära påpekanden om varför jag gjorde så. Mår du inte bra? Har de hänt något? Har du mer
ont? Varför är du så rastlös?
Detta gjorde att jag tog mig en funderare över mitt nya jag och konstaterade då att detta var nya
mönster som infunnit sig efter olyckan 4/9 2003. Med facit i hand var de så att omgivningen
påpekade detta direkt efter olyckan, men jag tog inte åt mig då jag inte kände högre smärta eller
andra smärtpåverkande förändringar, utan att inse de nya faktum i min tillvaro.
Med facit i hand och med tidigare erfarenhet av förnekande är jag milt uttryckt frustrerad över de
som händer. De är definitivt något nytt jag inte kan styra över och med eftertanke blir jag mycket
frustrerad över den nya situationen och framtiden.
Kommer de att bli en upprepning av förnekelsefasen och i så fall kommer de att ta lika lång tid
som föregående? Eller är de ett övergående stadie? Hur lång tid kommer detta att påverka min
livssituation? Finns de någon framförhållning som säger när de borde vara passerat, eller när de
hela kan anses vara permanent?
Finns de inga svar på dessa frågor får jag väl återkomma med mitt svar på detta i en framtid.
Av Whiplashskadad