Kvinnofridsprogrammet i Malmö - Kriminalvården

personalen. Ett familjevåldsdrama där alla barnen fick spela olika roller. Manus och regi stod
Bilal för.
Barnen fick inte bara hjälp på Kriscentrum. Även på stadsdelarna har uppmärksamheten av
dessa barns behov ökat. När Mona och barnen flyttade hem till bostaden hade de kvar
kontakten med Kriscentrum. Mira gick i barngrupp, Bilal och Hamida gick i ungdomsgrupp.
Härigenom kunde de känna att de inte var ensamma om sin situation. De kunde dela
upplevelser med andra barn och lärde sig att uttrycka sina känslor – både positiva och
negativa. Pojken hade gått med tankar kring hämnd och hade ofta varit aggressiva mot andra
barn på skolgården. Lärarna och annan skolpersonal som blivit informerade av Kriscentrum
förstod nu deras beteende och kunde ge dem adekvat stöttning.
Mona och barnen hade inte några synliga fysiska skador när de sökte hjälp. Deras berättelser
var dock så detaljrika och de olika berättelserna styrkte upp varandra. När kvinnan tidigare
visat upp skador inom sjukvården kan journalanteckningar användas för att styrka kvinnans
trovärdighet. Mona hade dock aldrig vågat visa sina blåmärken för läkare. Dock fanns väl
dokumenterade journalanteckningar från Monas olika sjukvårdsbesök, där de diffusa
besvären, som huvudvärk och nedstämdhet, var dokumenterade i journalanteckningar. Likaså
hade vid ett läkarbesök blåmärkes noterats på vänster överarm, och dokumenterats i
journalen, och vidare förfrågan från läkaren om kvinnan varit utsatt för våld, vilket hon
förnekade. Dessa journalanteckningar stödde kvinnans berättelse vid polisförhören. Likaså
fanns det beskrivet i rättsintyget som utfärdades. Rättsintyget kunde också verifiera skadornas
art och att Mona inte hade erbjudits kuratorskontakt, trots sina många sjukvårdskontakter med
diffusa symtom. Mira hade varit hos skolsköterskan och klagat på magont och huvudvärk,
men också hon hade lärt sig att inte prata om det som pappan utsatte barnen för. Dessa barn
får tidigt klart för sig att det är en familjehemlighet som man inte berättar om. Åklagaren
bedömde berättelserna som självupplevda och beslutade att väcka åtal trots att den enda
tekniska bevisning som fanns var Monas skadedokumentation. Misshandel av barn är annars
mycket svårt att bevisa. Ärendena där barn är brottsoffer har en låg åtalsfrekvens och leder i
ännu lägre grad till fällande dom än våld mot kvinnor. Barns trovärdighet utsätts för större
granskning än vuxnas. Särskild kompetens krävs för att kunna höra barn. Parallellt med att
antalet polisanmälningar ökat från kvinnor som utsatts för våld finns en kraftig ökning av
antalet anmälda barnmisshandelsärenden. Under perioden dubblerades antalet anmälningar
till polisen för barn 0-15 år 2001 jämfört med 1998. Ökningen har fortsatt under 2002. En
ökning finns i hela landet men är snabbare i Malmö. Inom polisen bedömer vi att det
förbättrade samarbetet med bl a socialtjänsten och sjukvården är en viktig förklaring till detta.
Både Mona och hennes barn fick chansen att få bearbeta det de varit utsatta för och få stöd i
att hitta nya möjligheter i livet. En tidigare erfarenhet var att många kvinnor inte klarade av
ensamheten och isoleringen som kan bli konsekvensen av att lämna mannen. En stor andel
kvinnor ”valde” därför att gå tillbaka och försöka igen för att ofta återkomma en tid senare. I
den allmänna debatten fokuseras det ofta på skyddet av våldsutsatta kvinnor och barn. Vår
erfarenhet är dock att skyddet trots allt är det som är lättast att hjälpa kvinnorna med. Men det
psykosociala stöd som en kvinna behöver efter att i många år ha levt med misshandel, hot och
kränkningar har varit mycket eftersatt och för svagt. För den långsiktighet som krävs för att
misshandlade kvinnor och barn skall kunna återta bestämmanderätten över sitt liv behövs ett
kvalificerat stöd.
15