Kvinnofridsprogrammet i Malmö - Kriminalvården

siffra 2001 var 761 d v s en 25%-ig ökning. Sedan Familjevåldsenheten startade sitt arbete har
dessutom andelen ärenden som leder till åtal nästan fördubblats. Intressant är också att det är
nya kvinnor som anmäler. På Familjevåldsenheten ser vi att det numera är sällan som samma
kvinna kommer tillbaka för att anmäla att hon blivit utsatt igen.
Mona var på förhör hos polisen vid flera tillfällen. För varje gång berättade hon lite mera.
Hennes självförtroende hade brutits ner successivt under alla årens systematiska kränkningar.
Vid det här laget hade hon inte någon tilltro till sin egen förmåga eller känsla av att ha rätt att
bejaka sina egna behov. Hon hade skräckslagen flytt akut från mannen. Detta var något hon
tänkt på länge men inte vågat genomföra. Samtidigt var hon kluven till om hon gjort rätt. Hon
visste att hon inte hade sin egen och mannens familjs stöd och acceptans att söka hjälp. Hon
kände att hon svek sina föräldrar och visste att hon skulle betraktas som en ”dålig” kvinna.
Personalen på Kriscentrum och Familjevåldsenheten fick ta det mycket försiktigt med henne
för att få ett förtroende. Som mamma kände Mona skam och skuld över att hon inte kunnat
skydda sina barn. I krisbearbetandet med en våldsutsatt kvinna är det viktigt att inte ytterligare
skuldbelägga henne. Hon måste få möjlighet att återfå eget självförtroende och samtidigt
återta sitt föräldraansvar. Denna punkt har blivit mycket tydlig i arbetet inom
handlingsprogrammet.
Förstärkt barnperspektiv
Den ökande kunskapen om konsekvenser för barn som lever med våld har lett till att fler barn
får hjälp. Mona sa till en början inget om misshandeln av barnen. Som så många andra
kvinnor var hon orolig för vad som skulle kunna hända om det framkom att barnen också
blivit misshandlade. Hade hon som tidigare var vanligt, placerats i en lägenhet ensam och
med stöd från socialtjänsten någon gång i veckan, hade det troligen aldrig kommit fram. Nu
när både hon och barnen kom i trygghet på Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor fick även
barnen berätta. Forskning visar att det finns ett starkt samband mellan våld mot kvinnor och
våld mot barn. Olika rapporter säger att mellan 40-70 % av alla barn som lever i familjer där
kvinnan misshandlas också blir utsatta för våld. Hade faran för barnen inte lyfts fram hade
Mona kunnat flytta tillbaka till mannen och misshandeln av henne och barnen hade fortsatt.
På Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor och barn prioriteras barnen högt och erbjuds egna
samtal. Så även Monas barn. Genom det förtroende som växte fram till personalen började de
två yngsta barnen berätta vad de varit med om. Kriscentrum kunde då både göra en anmälan
till stadsdelens socialtjänst och ta direktkontakt med polisen. På Kriscentrums uppgifter
beslutade åklagaren att barnen skulle höras omedelbart. Båda de yngsta barnen beskrev
misshandeln som pappa utsatt dem för. I sina berättelser bekräftade de syskonens och
mammans utsatthet. Det framkom nu att även den äldste pojken varit hotad och slagen av
pappa. När Bilal väl kom till förhör började han hulkande berätta om de allvarliga övergrepp
pappan utsatt honom för. Förhörsledaren blev så berörd av pojken berättelse och orolig för
hans hälsa att hon ringde till Kriscentrum för att säkerställa att det fanns möjlighet till
krisbearbetning när han kom tillbaka.
För en pojke som i så många år levt med hot och misshandel och aldrig kunnat prata med
någon är det ett mycket stort steg att berätta. Pojken var äldst och förväntades som sådan vara
stark och kunna ta hand om mamma och syskon nu när de inte längre bodde med pappa. Han
hade lärt sig att inte lita på andra – allra minst myndigheter. Nu brast allting för honom. Vid
återkomsten till Kriscentrum hade hans kontaktperson ett enskilt samtal där han bearbetade
sina känsloreaktioner och fick stöd. Samma kväll samlade Bilal sina småsyskon och andra
barn som bodde på Kriscentrum. Gemensamt spelade de upp en teaterföreställning för
14