Kvinnofridsprogrammet i Malmö - Kriminalvården

Kvinnofridsprogrammet i Malmö
- att initiera och driva
- att implementera
- att vidmakthålla
Malmö – modellen:
Samverkan och helhetssyn

Inledning
Den 12 september 2001 inkom en anmälan från kriscentrum för våldsutsatta kvinnor och
deras barn dit målsäganden Mona hade flytt tillsammans med sina tre minderåriga barn, en
pojke Bilal 14 och två flickor Hamida 13 år och Mira 9 år. Mona berättade att hennes man
sedan 17 år tillbaka, Kaled hade misshandlat både henne och barnen under hela äktenskapet
och att läget just den här dagen hade blivit akut.
Polisanmälan upprättades och Mona kallades till förhör på eftermiddagen den 18 september.
På förmiddagen kontaktades förhörsledaren av personal från kriscentrum som sa att Mona inte
ville komma på förhör och att hon tänkte återvända med barnen till sin man. Kriscentrums
personal tillsammans med socialtjänstens lyckades genom att berätta för Mona att barnen
skulle komma att omhändertas om hon vände tillbaka till mannen övertala henne att stanna
och hon kom till förhör den tid som tidigare hade avtalats.
Mona berättade i förhöret att äktenskapet mellan henne och Kaled hade arrangerats av deras
båda familjer och att de inte kände varanda sedan tidigare. Mona sa att hon under alla år
tillsammans med Kaled hade misshandlats av honom, det hade börjat bara några dagar efter
att de hade gift sig. De flyttade till Sverige 1992 och till Malmö 1994. Mona beskrev att Kaled
misshandlade henne vid flera tillfällen genom att slå henne med en pinne vilken normalt
används som kavel, sparka henne och slå henne med knytnävarna över hela kroppen. Kaled
hotade så gott som dagligen henne till livet och han hade många gånger tvingat henne att köra
honom i bil nattetid och lämna barnen ensamma hemma. Kaled lät inte Mona bära byxor utan
tvingade henne att ha kjol på sig trots att det var kallt ute, han skar sönder de kläder han ansåg
att hon inte skulle ha på sig. Misshandeln och hoten Kaled utsatt Mona för har många gånger
skett inför barnen. Kaled har hotat Mona med kniv och även detta har skett inför de tre
barnen.
Den 3 oktober hölls förhör med barnen och de beskrev alla hur de var rädda för sin pappa och
att han slagit dem så länge de kunde minnas. Pojken berättade att de hade blivit slagna då han
tex inte kunde rabbla multiplikationstabellen, han fick då sträcka fram händerna och blev
sedan slagen med en linjal på både insidan och utsidan av händerna. När pappa ansåg barnen
för högljudda kunde han slå dem i ansiktet med hårda lavetter. De berättade att de en gång
kommit hem och att pojken saknade sin tofs på mössan. De blev då slagna så att de började
att blöda ifrån både näsa och mun. Äldsta flicka hade en gång slängt en korvskiva i soppåsen,
när pappan hittade korvskivan slog han flickan och tvingade henne att äta upp korven.
Vid ett tillfälle hade pappan tagit fram en stor fiskkniv och mätt den på alla tre barnen och
kallt konstaterat att den gick igenom deras magar både framifrån och från sidan, barnen blev
livrädda vid tillfället. De hade sett pappan hota mamman med kniv och de var alltid lika rädda
att han skulle döda henne. Pappan hade skrämt barnen ytterligare genom att säga att deras
mamma snart skulle dö i cancer. Barnen blev både rädda och oroliga.
2

Flickan på 9 år berättade att hennes pappa många gånger hade slagit henne med en sko över
hela kroppen. Vid ett tillfälle då hela familjen var och besökte Malmöfestivalen hotade pappa
henne med stryk när de kom hem om inte flickan klättrade upp och satte sig på en fontän
tillsammans med sina syskon så att pappan kunde fotografera dom. Flickan var jätterädd för
att klättra upp eftersom det var vatten i fontänen och flicka var rädd för vatten vilket pappa
visste. Flickan var så rädd att hon skakade i kroppen men vågade inte protestera av rädsla för
att bli slagen.
Alla barnen tillfrågades under deras respektive förhör om de haft stunder då de haft roligt med
pappa men de svarade alla att de inte kunde minnas något sådant tillfälle. De beskrev att de
aldrig fått leka när de var hemma utan alltid skulle sitta med en läxbok och fick heller aldrig
titta på tv program förutom nyhetssändningar. De fick inte ha några kamrater och hade aldrig
varit hemma hos någon kamrat eller haft någon hemma hos sig.
Den 8 oktober hämtades Kaled till förhör och han anhölls och häktades senare. I förhör
förnekade Kaled allt han anklagades för och hävdade att han älskade sin familj och aldrig
skulle utsätta dem för vad han anklagades för. Kaled menade att Mona hade hittat på allt detta
för att inför släkten ha anledning till att skilja sig från honom vilket han menade att hon ville
eftersom han nu var gammal och tjock.
Kaled dömdes i tingsrätten till 8 månaders fängelse för grov kvinnofridskränkning beträffande
Mona samt misshandel och olaga hot beträffande barnen. Han fick kvarstanna i häktet.
Mona kunde efter domen flytta tillbaka till familjens lägenhet.
Detta är utdrag ur ett autentiskt familjevåldsärende där personuppgifterna är ändrade för
att förhindra identifikation.
3

Bakgrund
Malmö kommunfullmäktige antog ett handlingsprogram vid våld mot kvinnor i november
1999, kallat kvinnofridsprogrammet, vilket antogs i full politisk enighet.
Handlingsprogrammet var ett resultat av ett arbete som bedrivits på uppdrag av Malmö
kommunstyrelse. Ansvaret för projektledning och implementering av handlingsprogrammet
gavs till Södra Innerstadens stadsdelsförvaltning.
Bakgrunden var flera lokala initiativ och undersökningar som visat på att stöd och skydd till
våldsutsatta kvinnor och deras barn inte var tillfredsställande. Utifrån antalet
polisanmälningar bedömdes ca 3 000 kvinnor i Malmö vara utsatta för våld i nära relation. En
kartläggning av 100 våldsutsatta kvinnor hade visat på att få vågade/ville berätta om sin
situation för myndigheterna. Kartläggningen pekade också på att samverkan mellan
myndigheterna kring misshandlade kvinnor var nästan obefintlig samt att barnens utsatthet
glömdes bort och negligerades. Polisområde Malmö hade gjort en intern undersökning som
pekade på brister i handläggningen av misshandlade kvinnor. Kriminalvården bedrev redan en
verksamhet för män som var dömda för våld mot kvinnor och såg behov av stöd även för
kvinnorna. En lokal samverkansgrupp hade startats efter initiativ av Kvinnokliniken och
Malmö Kvinnojour med represetanter från sjukvården, socialtjänsten, polisen och
kvinnojouren. Regeringen hade som en följd av Kvinnovåldsutredningen gett alla
myndigheter i uppdrag samverka och förbättra bemötandet av våldsutsatta kvinnor. Malmö
Kvinnojour hade som flera andra kvinnojourer runt om i landet i 20 år arbetat för att
uppmärksamma våld mot kvinnor.
För att utveckla programmet bildades en myndighetsövergripande arbetsgrupp. Ett
genomgripande arbete lades ner för att belysa både det befintliga arbetet och behovet av
förändringar. Ca 70 personer från berörda verksamheter var involverade i flera arbetsgrupper
som berörde olika aspekter av problemet och olika gruppers speciella behov. Vi hade en
grupp som penetrerade möjligheter till skydd och stöd, en annan som såg till barnens behov
och en som utredde hur man kan förändra männens beteende. Det fanns grupper som
uppmärksammade behov av insatser för särskilt utsatta kvinnor såsom kvinnor som blivit
utsatta för sexuellt våld, äldre och funktionshindrade kvinnor, missbrukarkvinnor och
invandrar- och flyktingkvinnor. En enkät skickades också ut till samtliga arbetsledare inom
socialtjänsten och polisen samt alla klinikchefer inom sjukvården. Det handlingsprogram vid
våld mot kvinnor som sedan sammanställdes var mycket väl förankrat inom alla
verksamheter. Det antogs i fullständig politisk enighet av kommunfullmäktige.
Den arbetsgrupp som gemensamt skrivit denna uppsats är en utvidgning av den ursprungliga
gruppen. Vi är personal från Malmö stad, Sjukvården i Malmö, Polisområde Malmö,
Kriminalvårdsstyrelsen samt en företrädare för Malmö Kvinnojour.
Handlingsprogrammet
Våld mot kvinnor är ett samhällsproblem, ett folkhälsoproblem, ett individuellt problem, ett
relationsproblem och ett allvarligt brott. I Malmös Kvinnofridsprogram, har vi tagit fasta på
att det inte finns en enkel förklaring till våld i nära relationer. Våra gemensamma erfarenheter
visade på att det behövs flera olika insatser för stödja de kvinnor och barn som är utsatta för
våld samt att påverka och hjälpa männen bakom våldet.
4

De övergripande målen för Malmö stads arbete mot våld i nära relation är att verka för
jämställdhet mellan könen, förebygga våld samt ge de utsatta skydd och stöd. Programmet
bygger på en helhetssyn och innehåller insatser för samtliga berörda parter - de utsatta
kvinnorna, barnen som lever med och bevittnar våld samt männen som utövar våld i nära
relationer. En grundsyn på problemet är att det inte kan lösas av en myndighet utan en
samverkan mellan olika berörda myndigheter och organisationer är en förutsättning i
programmet. Genom handlingsprogrammet markerade Malmö stad att stöd och skydd av
våldsutsatta kvinnor är ett ansvar för samhället.
Följande konkreta insatser ingår i handlingshandlingsprogrammet vid våld mot kvinnor:
- Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor och deras barn
- Kriscentrum för män i kris och män som utövar våld
- Yrkesgemensam handbok
- Broschyrer och informationsinsatser riktade till allmänheten
- Utbildningsinsatser
- Metodutveckling
- Samverkan
Genomförande av Kvinnofridsprogrammet
Genomförandeorganisation
x
Kontaktgrupp
Socialtjänsten
x
Kontaktgrupp
UMAS
Styrgrupp
Arbetsgrupp
Samverkansgrupp
Kontaktgrupp
KC för män
och Fredman
Kontaktgrupp
Polisen
Ett så här omfattande program med många intressenter sköter sig inte själv. För att leda
genomförandet och följa implementeringen av handlingsprogrammet bildades en
samverkansorganisation. För att få genomslag i organisationerna krävs mandat och förankring
både på chefs- och handläggarnivå. Arbetet är både sektorsövergripande och bedrivs inom
respektive verksamhet.
Styrgruppen består av 2 representanter från stadsdelarnas Individ- och familjeomsorg, 1
företrädare för Polisområde Malmö, chefen för Kriminalvården Malmö Norr, klinikchefen för
Barnpsykiatrin i Malmö samt samordnaren för kuratorerna inom UMAS på uppdrag av
sjukvårdsledningen. Samordnaren för programmet deltar och informerar om vad som händer
inom de olika delarna i programmet.
5

Arbetsgruppen har funktionen som samordnarens bollplank och är en diskussionsgrupp. Den
håller samman de olika delarna och är en viktig del av utvecklingsarbetet.
I samverkansgruppen finns representanter för de flesta verksamheter som medverkar till
genomförandet av handlingsprogrammet. Gruppen är således ganska stor, men den är grunden
för den samverkan som är en av hörnstenarna i handlingsprogrammet. I samverkansgruppen
utbyts information mellan alla berörda intressenter, utbildningsinsatser görs kontinuerligt och
metoder och utvecklingsarbete diskuteras. Den träffas regelbundet 3 gånger per termin och
bidrar till att föra arbetet med programmet vidare. Genom den stora bredden finns goda
förutsättningar för att de tankar och idéer som väcks i gruppen kommer stora personalgrupper
till del.
Utvecklingsarbetet måste också ske inom respektive verksamhet. Kontaktgrupper finns därför
inom de olika verksamheterna, t ex mellan stadsdelarnas socialtjänst, mellan de båda
Kriscentren, inom sjukvården och mellan olika enheter inom polisen.
Kvinnofridsprogrammets samverkansgrupp
Kriminal
vården
Fredman
Åklagar-
Myndig
heten
Polisens
Familje
vålds
enhet
Kris
centrum
för män
Malmö
brottsof
fer-
Social
tjänsten
10
stadsdela
Sam
ordnare
Kvinnojouren
Kris
centrum
för kvinnor
och deras
barn
UMAS
och
Primär
vården
Familje
rättsbyrån
Komvux
Gymnasie
skolorna
6

Genomförande
Sedan handlingsprogrammet beslutats påbörjades genomförandet. Malmö stad är
programägare och hade redan tillsatt en projekttjänst som samordnare för att tillsammans med
styrgruppen, arbetsgruppen och samverkansgruppen implementera programmet. I detta avsnitt
vill vi beskriva de olika verksamheterna och hur de arbetar med Familjevåldsproblematiken.
Malmö stad
Malmö stad har 265 000 invånare. Staden är indelad i 10 stadsdelar som har ansvar för
socialtjänst, äldre- och handikappomsorg, barnomsorg, grundskola samt fritidsverksamhet.
Arbete i stadsdelarna
Misshandlade kvinnor kan vända sig direkt till socialtjänsten i stadsdelarna. Verksamheten är
olika organiserad på de olika stadsdelarna, men alla stadsdelar kan erbjuda stöd.
Socialtjänsten har ansvar för att erbjuda hotade och våldsutsatta kvinnor och barn skydd och
stöd. Om skyddsbehovet är stort kontaktas Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor och deras
barn och/eller kvinnojouren . Vissa stadsdelar har egna skyddade lägenheter. En stadsdel har
särskilda socialsekreterare som enbart arbetar med att hjälpa kvinnor som varit utsatta för
våld. Om barn riskerar att fara illa måste socialtjänsten utreda barnets situation och eventuella
hjälpbehov. I några stadsdelar finns stödgrupper för barn som lever med och bevittnar våld.
Om kvinnan har behov av ekonomiskt bistånd kan hon ansöka om försörjningsstöd till mat,
boende och andra kostnader såsom flyttkostnader, nya möbler, telefon m m.
Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor och deras barn.
Skydd och stöd för utsatta kvinnor och barn är en grundläggande del i arbetet med kvinnofrid.
Kriscentrum startade sin verksamhet december 2000 och tar emot hotade och våldsutsatta
kvinnor och deras barn från Malmö Stad.
I verksamheten ingår jourtelefon som är öppen dygnet runt för akut hjälp, information och
rådgivning, öppen mottagning under dagtid, skyddsboende med nio rum samt möjlighet att
deltaga i grupper för kvinnor och barn/ungdomar. Kriscentrum är också ett informations och
kunskapscentrum. Personalen består av en chef samt 11 socialrådgivare som har olika etnisk
och kulturell bakgrund vilket ger språklig, kulturell och religionskompetens i arbetsgruppen.
Tretton olika språk pratas.
Målsättningen är att tillgodose behovet av professionellt skydd dygnet runt, att ge kvinnor och
barn akut krisbearbetning, att ge praktisk hjälp och stöd i kontakt med polis, sjukvård,
rättsväsendet och andra för kvinnan viktiga kontakter. I arbetet ingår också att utveckla
samverkansformer med andra verksamheter, myndigheter och frivilligorganisationer som
möter våld i familjen samt att genom forskning och utbildning stärka kompetensen hos
personalen.
Barnen prioriteras högt. Alla barn erbjuds ett individuellt samtal inom 24 timmar från de
kommit till Kriscentrum. Barnen får berätta sin historia och vad de varit med om.
Socialrådgivarna har sedan kontinuerliga samtal med barnen varje vecka. Ofta tar det ett tag
innan barnet känner sig så tryggt att det kan berätta om sina upplevelser. Tryggheten på
Kriscentrum innebär att allt fler barn börjar prata om både misshandel av mamman och det de
själv blivit utsatta för. Det finns grupper för barn från fem år och uppåt där man arbetar med
7

teman som misshandel, familjen, kompisar och olika känslor. Vi har ett nära samarbete med
stadsdelarnas socialtjänst kring de utsatta barnen.
Kriscentrum för män i Malmö
Kriscentrum för män startades i november 2002 som en del i handlingsprogrammet.
Verksamheten finansieras med centralt anslagna medel och är öppen för män bosatta i
Malmö kommun. Personalen består av tre socionomer fördelade på 2,5 tjänster.
Vi har en tidsbeställd samtalsmottagning och vänder oss till män som efterfrågar rådgivning,
krisbearbetning och samtalsterapi. Arbetet bedrivs enskilt eller i grupp.
Verksamhetens huvudsakliga målgrupper är:
- Män som har problem med aggressivitet och våld i nära relationer.
- Män som upplever relationsproblem, t.ex. i samband med en separation.
- Män med konflikter kring frågor om barns vårdnad, umgänge och boende.
- Män som upplever svårigheter och problem i sitt föräldraskap.
- Män som befinner sig i olika former av livskriser.
Tanken med att ha en så bred målgrupp är att kunna förebygga våld i nära relationer.
Polismyndigheten – Familjevåldsenheten
Polisens familjevåldsenhet bildades 1999 av Polisområde Malmö. Syftet var att genom en
specialisering förändra och förbättra utredningarna så att fler ärenden skulle kunna leda till
åtal och fällande dom. Enheten har 19 specialutbildade poliser vilka utreder våld inom
familjen och alla sexuella övergrepp som begås inom polisområdet (Malmö stad och Burlöv).
10 av poliserna har särskild barnkompetens och arbetar i första hand med ärenden rörande
misshandel och sexuella övergrepp mot barn.
Enheten har även ansvar för metodutveckling och utbildning inom området samt samverkan
med andra myndigheter. Enheten har tagit till vara på aktuell forskning kring polisens
arbetssätt kring kvinnomisshandel och satsat på speciell utbildning för alla poliser som möter
misshandlade kvinnor och deras barn. Polisen arbetar för att få till stånd en samlokalisering
med särskilt utsedda åklagare.
Kriminalvården - Fredman
Ett alternativ för män som utövat våld/hot i nära relation
Män som utövat våld/hot i nära relation har sedan 1995 kunnat vända sig till Fredman, ett
påverkansprogram inom kriminalvården i Malmö. Fredman är en gruppverksamhet som syftar
till att medvetandegöra för deltagarna deras ansvar, attityder och värderingar samt att hjälpa
dem att hitta alternativ till våldet. Programmet innefattar ett tvåtimmars gruppmöte per vecka
under ett år.
Fredman riktade sig under de första åren till män som var dömda för våld i nära relation eller
på något annat sätt var klinter inom kriminalvården. Tillsammans med två
stadsdelsförvaltningar i Malmö, Rosengård och Södra Innerstaden, har Fredman under
perioden 2000-09-1 – 2002-03-01 bedrivit ett samverkansprojekt. Initiativet till
samverkansprojektet kom inom handlingsprogrammet vid våld mot kvinnor, i vilket man sett
behovet av att hitta formerna för hur man skulle arbeta även med de icke-dömda våldsamma
8

männen. Fredmans gruppverksamhet expanderade under projekttiden. Vidare tillfördes fler
klienter via den uppsökande verksamheten på Häktet och polisen i Malmö. Under perioden
1995 till våren 2002 hade Fredman kontakt 111 män. Ungefär 70 % av dessa fullföljde
programmet. Efter det avslutade samverkansprojektet har Fredman fortsatt att ta emot ickedömda
män och har etablerat ett samarbete med det nystartade Kriscentrum för män i Malmö.
Sjukvården
Sjukvården i Malmö omfattar:
Universitetssjukhuset MAS med somatisk korttidsvård, psykiatrisk vård med allmänpsykiatri,
barn- och ungdomspsykiatri samt alkohol- och narkotikaklinik samt Primärvården med ett
tjugotal vårdcentraler, ungdomsmottagningar, Mödravårds- och Barnavårdscentraler.
Samtliga kliniker inom UMAS möter misshandlade kvinnor. Akutkliniken, kvinnokliniken
och beroendecentrum är de kliniker som tillsammans med primärvården har mest kontakter.
Sjukvårdens primära uppdrag är att ge kvinnorna medicinsk vård och behandling. Det är
viktigt att sjukvården ser och uppmärksammar de kvinnor som är utsatta för våld, och att
skadorna är väl dokumenterade. Om kvinnan vill polisanmäla kan sjukvården skriva rättsintyg
om eventuella skador och framtida men. Sjukvården ger också genom sina kuratorer ett
betydande psykosocialt stöd. Ett handlingsprogram har tagits fram inom sjukvården för att
säkerställa att kvinnorna får ett gott bemötande och omhändertagande och vid behov kan
hänvisas vidare, att skyddsaspekten tillgodoses samt att barnens behov uppmärksammas.
Malmö Kvinnojour
Kvinnojouren i Malmö har varit en av de främsta pådrivarna för att förbättra stödet och
skyddet för de utsatta kvinnorna och barnen. I över 20 år har de arbetat aktivt för att
synliggöra problemet.
Malmö kvinnojour, vanligen kallad kvinnojouren är en politiskt och religiöst obunden ideell
förening, som startade sin verksamhet 1980.
Föreningens målsättning är:
att hjälpa och stödja kvinnor som blivit fysiskt och/eller psykiskt misshandlade, våldtagna
eller som känner rädsla eller hot i sin livssituation
att verka för kvinnors rättigheter
att verka mot förtryck i alla dess former
att arbeta för kvinnofrigörelse
att aktivt sprida kunskap om kvinnors speciella problem, om kvinnoförtryck samt om jourens
verksamhet.
I kontakten med jouren kan kvinnan berätta sin historia i lugn och ro, få tid, bli trodda och
bekräftade. Vi försöker att tillsammans med kvinnorna se möjligheterna till att förändra
situationen och de får information om vilka rättigheter och skyldigheter de har. Kvinnojouren
ger praktiska tips om vilka kontakter som kan vara lämpliga att ta. Vi följer med dem till
polis, läkare, advokater och på rättegångar. Framför allt arbetar kvinnojouren med att
kvinnorna skall återfinna sitt självförtroende och ställer frågan ”Vad vill DU?” .
I många år var kvinnojouren de enda som kunde erbjuda ett skyddat boende åt allvarligt
hotade kvinnor. Redan från början hade vi en lägenhet för detta ändamål och idag och de
9

senast 10 åren har vi haft tre lägenheter på stan med hemliga adresser, där sju kvinnor kunnat
bo med sina barn. Årligen har vi haft 2000 övernattningar av kvinnor och barn.
Insatser
Utöver det arbete som bedrivits inom de olika organisationerna och tillskapandet av nya
resurser har olika utbildnings- och informationsinsatser genomförts.
Yrkesgemensam handbok
En yrkesgemensam handbok för all personal som möter misshandlade kvinnor inom olika
verksamhetsområden blev färdig våren 2000. Handboken utgår från att våld mot kvinnor är en
gemensam fråga för personal inom olika verksamheter. Ett gemensamt arbete kräver samsyn
och samarbete mellan kommun, sjukvård och rättsväsende. Den yrkesgemensamma
handboken ger personal inom de olika verksamheterna en grund i kunskaper både om det
egna ämnesområdet och andra myndigheters ansvar och möjligheter.
I den yrkesgemensamma handboken har tagits fram en speciell del för varje
verksamhetsområde med policy och ansvarsfördelning. Checklistor för det akuta
omhändertagandet samt blanketter, "Barn i fara", enligt anmälningsplikten till socialtjänsten
14 kap 1 § SoL finns lättillgängliga i handboken.
Utbildning av personal
Utbildning och fortbildning av personal pågår fortlöpande. Dels behövs kontinuerlig
utbildning kring våld i nära relation allteftersom ny personal anställs, dels behövs fördjupning
av kunskaper hos befintlig personal. Genom samverkansgruppen får kontaktpersonerna
tillgång till ny information och kunskap inom olika myndigheter. Myndigheterna bjuder även
in andra personalgrupper till sina interna utbildningar. Även Kvinnojourens aktiva har deltagit
i de flesta utbildningarna.
Ett flertal endagsföreläsningar kring våld i nära relation som berör både kvinnan, barnens och
mannens situation har anordnats. Dessutom har en uppdragsutbildning kring samverkan i
Kvinnofridsfrågor köpts in från Sociologiska institutionen i Lund. Ca ett 30-tal personer från
olika myndigheter i Malmö samt kollegor i Lund och Hörby deltog i denna 10-poängskurs.
Polisen har bedrivit en tvåveckorsutbildning om familjevåld och samverkan till personal som
direkt möter och utreder våld mot kvinnor och barn.
Syftet med utbildningarna är att ge ökad kunskap om frågeställningen och förbättrade
handläggningsmetoder. Men en viktig del är också att påverka attityder till misshandlade
kvinnor och få förståelse för deras utsatta situation. Viktigt har varit att kvinnan skall få
samma professionella bemötande oavsett vilken myndighet hon söker sig till.
Informationsinsatser
En broschyr som riktar sig till flickor och utsatta kvinnor blev färdig våren 2001. I broschyren
finns kortfattad information om lagstiftning samt om var de kan söka hjälp. Broschyren är
spridd inom de egna verksamheterna men också på vårdcentraler, mödravårdscentraler,
sjukvårdens och polisens väntrum och så vidare. Broschyren har tryckts upp på svenska samt
på 6 andra språk – engelska, arabiska, persiska, albanska, somaliska, sorani (ett kurdiskt
språk).
10

Malmös Kvinnofridsprogram har blivit uppmärksammat både lokalt i kommunen, Skåne och
nationellt. Samordnaren, personal från de båda kriscentren samt tjänstemän från olika
stadsdelar medverkar i utbildningssatsningar inom t ex skolor, andra kommunala
verksamheter och samarbetspartners som möter misshandlade kvinnor, deras barn och
männen. Föreläsningar och information förmedlas ibland även till andra kommuner.
Information om våld mot kvinnor och olika hjälpmöjligheter har också förmedlats till
allmänheten via bl a media.
Samverkan
Samverkan mellan berörda myndigheter och organisationer har en central roll i programmet.
Samverkan har varit och är en viktig förutsättning för den attitydförändring som pågår och för
utvecklingen av ett helhetsperspektiv på problemet våld mot kvinnor. I regeringens uppdrag
till de olika myndigheterna framhålls hur beroende de olika verksamheterna är av varandra
om de skall kunna ge den enskilda kvinnan ett fullgott stöd. Våld mot kvinnor är både ett
socialt problem, ett medicinskt problem och ett brott. Samverkan bibehålls och
vidareutvecklas dels genom styrgruppen, arbetsgruppen och samverkansgruppen dels på det
individuella planet genom konkret samarbete i enskilda ärenden.
Förutom samverkan med direkt berörda myndigheter och organisationer har programmet
också samarbetat med andra närliggande kommunala program. Det är ett ständigt pågående
informations-, kunskaps- påverkans- och förändringsarbete.
Ett kontinuerligt och oupphörligt arbete.
Vad har samverkan betytt
Med samverkan
- fungerar det som länkarna i en kedja
- ingen kedja är starkare än sin svagaste länk
- alla behöver varandra
- de olika myndigheterna och instanserna känner varandras verksamheter
- har kunskap om de olika skydds-, hjälp- och stödinsatserna
- känner tillit, respekt och förtroende för varandra
- en personlig kontakt etableras och byggs upp
- man lär känna varandra och litar på varandra
Detta är den stora skillnaden och förändrade möjligheten…….
Idag kan vi lättare våga se, och bättre upptäcka och uppmärksamma de kvinnor och barn som
är utsatta för våld. Vi har fått en större trygghet att våga se och möta dessa problem och
svårigheter. I den förvissningen att vi vet vilka olika skydds-, hjälp- och stödmöjligheter, som
idag finns i samhället och som vi kan hänvisa vidare till, för att erbjuda kvinnorna fortsatt
hjälp. Vi har också lärt känna många som arbetar inom de olika instanserna. De olika
instanserna hänvisar därför lättare vidare till varandra. Vi har tillsammans byggt upp ett
ömsesidigt förtroende och känner tillit till varandra.
Vad har då samverkansgruppens arbete och resultat inneburit för Kvinnojouren? För att kunna
genomföra ett välfungerande arbete är Kvinnojouren mycket beroende av goda kontakter i
omgivningen. Vi har fått ett ännu bättre fungerande nätverk genom att vi fått ”ett ansikte” på
myndigheterna och kommunikationerna mellan oss har blivit smidigare. Genom att
11

Kriscentrum för våldsdrabbade kvinnor och deras barn har kommit till har också det ständigt
dåliga samvetet för barnen lyfts bort från oss. ”Våra barn” kan få hjälp hos Kriscentrum
också. Vinsterna finns i en väl fungerande samverkan med alla berörda myndigheter.
Samverkan är dock inte utan svårigheter. Myndigheterna har olika uppdrag och lagstiftning.
Missförstånd och besvikelse över andra verksamheters begränsningar ligger nära till hands när
hinder uppstår i arbetet. Dessa måste ständigt diskuteras och försöka lösas för att den goda
samverkan skall kunna bibehållas.
I det övergripande samverkansarbetet är det viktigt att fortsätta att tydliggöra männens behov
och problematik samt diskutera konstruktiva insatser, då männen inte lika självklart som
kvinnorna och barnen tar plats på dagordningen, också i ett förebyggande arbete..
Utvecklingsarbete
Utöver det löpande arbetet har flera olika projekt tillkommit.
EU-projektet Unga sexualförövare
Ett av programmets mål är att förebygga att unga män blir våldsverkare. S Innerstadens
stadsdelsförvaltning har tillsammans med Familjevåldsenheten vid Polisområde Malmö drivit
ett EU-projekt kring unga sexualförövare. Bakgrunden var en anmälan om flera unga pojkar
under 15 år som vid flera tillfällen hade sexuellt förgripit sig på både unga flickor och
kvinnor. Sammanlagt gjordes ca 20 polisanmälningar om övergrepp av samma grupp pojkar.
Projektet startades för att öka kunskapen kring unga förövare och har dels bestått av
studiebesök i de deltagande länderna; Italien, Estland och Bulgarien dels av ett seminarium
med föreläsare med erfarenhet av arbete med unga förövare och deras offer. Intresset för
konferensen var stort. 260 deltagare kom från skolor, socialtjänsten, polisen, åklagarämbetet,
barnpsykiatrin, sjukvården, Malmö Kvinnojour med flera.
Slutsatserna från projektet visar dels att det är viktigt att vara observant på förekomsten av
unga förövare, dels på behovet av kvalificerad vård och behandling av både förövare och
offer. Nödvändigheten av samverkan mellan olika berörda myndigheter, socialtjänst, polis,
barnpsykiatri blev uppenbar. Gemensamt med Programmet Sexuell hälsa kommer arbetet med
att uppmärksamma sexuella övergrepp bland både barn och vuxna att fortsätta i det ordinarie
arbetet.
Unga flickor som lever i patriarkala familjer
Det senaste året har situationen för flickor som lever i starkt patriarkala familjer
uppmärksammats. Malmö är en mångkulturell stad där ca 30 % av befolkningen har utländsk
bakgrund. Detta problem finns därför naturligtvis även här. Tillsammans med Länsstyrelsen
och andra kommuner i länet håller en strategi på at arbetas fram för att stödja och hjälpa dessa
flickor och förhoppningsvis även kunna påverka familjerna. Olika former av stöd och
skyddsboende finns med i planeringen.
Barnkriscentrum
Kvinnofridsprogrammet har fått ett utökat uppdrag att utreda inrättandet av ett
barnkriscentrum. Forskning och erfarenheterna både från Kriscentrum för våldsutsatta
kvinnor och deras barn med flera visar att det finns starka samband mellan våld mot kvinnan
och våld mot barnen. Barnkriscentrat kommer förhoppningsvis att sätta igång i slutet av året.
Det är tänkt att bli ett ytterligare stöd för barn som är utsatta för våld och sexuella övergrepp.
12

Effekter av programmet
- har genomförandet Kvinnofridsprogrammet påverkat stödet till enskilda familjer?
Malmö stad har avsatt betydande medel för att stödja och skydda våldsutsatta kvinnor och
barn. Hade Mona sökt hjälp 3 år tidigare hade hon förmodligen inte fått samma hjälp.
Fler kvinnor söker och får hjälp
Våldsutsatta kvinnor och barn skall enligt socialtjänstlagen erbjudas bistånd i form av skydd
och stöd. Polis, åklagare och domstol skall utreda och döma de män som använder våld.
Sjukvården skall se och uppmärksamma det våld kvinnorna varit utsatta för, behandla och
dokumentera skadorna, ge psykosocialt stöd och vid behov kunna hänvisa kvinnan vidare.
Men i praktiken har det allt för ofta inte fungerat. Som vi skrev i inledningen har våld mot
kvinnor varit ett dolt problem. Sedan kommunfullmäktige beslutade om handlingsprogrammet
vid våld mot kvinnor i Malmö har arbetet utvecklats positivt. Kunskapen om kvinnornas
utsatta situation har ökats hos myndigheterna. Den ökade uppmärksamheten problemet fått
har lett till både bättre bemötande och till förbättrade stöd- och skyddsinsatser. I samband med
framtagandet av programmet gjordes 1998 en enkät bland arbetsledarna inom de olika
stadsdelarna. Dessa beräknade att under det senaste året hade samtliga stadsdelar haft kontakt
med ca 100 kvinnor som varit utsatta för våld. Liknande förfrågan gjordes till sjukvårdens
samtliga verksamhetsområden i Malmö, och svaret blev att sjukvården skattade att man totalt
tagit emot ca 200 misshandlade kvinnor under ett år. Tyvärr förs ingen officiell statistik inom
socialtjänsten kring våld mot kvinnor men en enkel rundfrågning hösten 2002 visar att antalet
kvinnor som fått hjälp av stadsdelarna är betydligt fler idag. Siffran har troligen flerdubblats.
När Mona i en akut situation vände sig till Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor och deras
barn berättade hon om misshandel, hot och rädsla. Dessförinnan hade Mona 1998 vänts sig till
Kvinnojouren vid ett tillfälle. Hon återkom dock inte. Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor
och deras barn hade under sitt första verksamhetsår 82 kvinnor boende och 145 kvinnor i
öppen mottagning. En del av kvinnorna har både varit aktuella i boendet och på öppna
mottagningen. Flera av kvinnorna har också kontakt med stadsdelarnas socialtjänst. Dessutom
har årligen ca 800 kontakt med Kvinnojouren. Majoriteten av dem som bor på Kriscentrum
och på kvinnojouren har utländsk bakgrund. Dessa kvinnor har svårt att själv hitta skyddat
boende, deras förankring i Sverige är svag och de har ofta inte släktens stöd bakom sig. I den
öppna mottagningen och rådgivningen möter dock både kriscentrum och Kvinnojouren både
svenska kvinnor och kvinnor från alla världens länder.
Mona hade vid flera tillfällen tidigare sökt hjälp på vårdcentralen, och vid några tillfällen på
sjukhusets akutmottagning, för diffusa besvär som huvudvärk, smärtor i underlivet och
nedstämdhet men utan att säga något om situationen i hemmet eller göra en polisanmälan.
Enligt Brottsförebyggande rådets bedömningar är det endast 20-25 % av alla hotade och
misshandlade kvinnor som anmäler till polisen. I den rättsliga processen måste polis och
åklagare kunna leda i bevisning att hot och våld verkligen framkommit. Våld i familjen sker
bakom hemmets stängda dörrar utan vittnen. Om det inte finns allvarliga skador som går att
härleda till den misstänkte bygger målet i stor utsträckning på kvinnans och barnens
berättelse. Ord stor ofta mot ord. En våldsutsatt kvinna som utsatts för mångårig kränkning
och förnedring har inte alltid så lätt för att uttrycka sig. Trots känd gärningsman gick endast
18 % av anmälningarna om kvinnomisshandel till åtal 1996. I takt med införandet av
programmet har både antalet anmälningar och andelen ärenden som leder till åtal ökat. 1998
anmälde 627 kvinnor att de utsatts för misshandel av någon som de känner. Motsvarande
13

siffra 2001 var 761 d v s en 25%-ig ökning. Sedan Familjevåldsenheten startade sitt arbete har
dessutom andelen ärenden som leder till åtal nästan fördubblats. Intressant är också att det är
nya kvinnor som anmäler. På Familjevåldsenheten ser vi att det numera är sällan som samma
kvinna kommer tillbaka för att anmäla att hon blivit utsatt igen.
Mona var på förhör hos polisen vid flera tillfällen. För varje gång berättade hon lite mera.
Hennes självförtroende hade brutits ner successivt under alla årens systematiska kränkningar.
Vid det här laget hade hon inte någon tilltro till sin egen förmåga eller känsla av att ha rätt att
bejaka sina egna behov. Hon hade skräckslagen flytt akut från mannen. Detta var något hon
tänkt på länge men inte vågat genomföra. Samtidigt var hon kluven till om hon gjort rätt. Hon
visste att hon inte hade sin egen och mannens familjs stöd och acceptans att söka hjälp. Hon
kände att hon svek sina föräldrar och visste att hon skulle betraktas som en ”dålig” kvinna.
Personalen på Kriscentrum och Familjevåldsenheten fick ta det mycket försiktigt med henne
för att få ett förtroende. Som mamma kände Mona skam och skuld över att hon inte kunnat
skydda sina barn. I krisbearbetandet med en våldsutsatt kvinna är det viktigt att inte ytterligare
skuldbelägga henne. Hon måste få möjlighet att återfå eget självförtroende och samtidigt
återta sitt föräldraansvar. Denna punkt har blivit mycket tydlig i arbetet inom
handlingsprogrammet.
Förstärkt barnperspektiv
Den ökande kunskapen om konsekvenser för barn som lever med våld har lett till att fler barn
får hjälp. Mona sa till en början inget om misshandeln av barnen. Som så många andra
kvinnor var hon orolig för vad som skulle kunna hända om det framkom att barnen också
blivit misshandlade. Hade hon som tidigare var vanligt, placerats i en lägenhet ensam och
med stöd från socialtjänsten någon gång i veckan, hade det troligen aldrig kommit fram. Nu
när både hon och barnen kom i trygghet på Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor fick även
barnen berätta. Forskning visar att det finns ett starkt samband mellan våld mot kvinnor och
våld mot barn. Olika rapporter säger att mellan 40-70 % av alla barn som lever i familjer där
kvinnan misshandlas också blir utsatta för våld. Hade faran för barnen inte lyfts fram hade
Mona kunnat flytta tillbaka till mannen och misshandeln av henne och barnen hade fortsatt.
På Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor och barn prioriteras barnen högt och erbjuds egna
samtal. Så även Monas barn. Genom det förtroende som växte fram till personalen började de
två yngsta barnen berätta vad de varit med om. Kriscentrum kunde då både göra en anmälan
till stadsdelens socialtjänst och ta direktkontakt med polisen. På Kriscentrums uppgifter
beslutade åklagaren att barnen skulle höras omedelbart. Båda de yngsta barnen beskrev
misshandeln som pappa utsatt dem för. I sina berättelser bekräftade de syskonens och
mammans utsatthet. Det framkom nu att även den äldste pojken varit hotad och slagen av
pappa. När Bilal väl kom till förhör började han hulkande berätta om de allvarliga övergrepp
pappan utsatt honom för. Förhörsledaren blev så berörd av pojken berättelse och orolig för
hans hälsa att hon ringde till Kriscentrum för att säkerställa att det fanns möjlighet till
krisbearbetning när han kom tillbaka.
För en pojke som i så många år levt med hot och misshandel och aldrig kunnat prata med
någon är det ett mycket stort steg att berätta. Pojken var äldst och förväntades som sådan vara
stark och kunna ta hand om mamma och syskon nu när de inte längre bodde med pappa. Han
hade lärt sig att inte lita på andra – allra minst myndigheter. Nu brast allting för honom. Vid
återkomsten till Kriscentrum hade hans kontaktperson ett enskilt samtal där han bearbetade
sina känsloreaktioner och fick stöd. Samma kväll samlade Bilal sina småsyskon och andra
barn som bodde på Kriscentrum. Gemensamt spelade de upp en teaterföreställning för
14

personalen. Ett familjevåldsdrama där alla barnen fick spela olika roller. Manus och regi stod
Bilal för.
Barnen fick inte bara hjälp på Kriscentrum. Även på stadsdelarna har uppmärksamheten av
dessa barns behov ökat. När Mona och barnen flyttade hem till bostaden hade de kvar
kontakten med Kriscentrum. Mira gick i barngrupp, Bilal och Hamida gick i ungdomsgrupp.
Härigenom kunde de känna att de inte var ensamma om sin situation. De kunde dela
upplevelser med andra barn och lärde sig att uttrycka sina känslor – både positiva och
negativa. Pojken hade gått med tankar kring hämnd och hade ofta varit aggressiva mot andra
barn på skolgården. Lärarna och annan skolpersonal som blivit informerade av Kriscentrum
förstod nu deras beteende och kunde ge dem adekvat stöttning.
Mona och barnen hade inte några synliga fysiska skador när de sökte hjälp. Deras berättelser
var dock så detaljrika och de olika berättelserna styrkte upp varandra. När kvinnan tidigare
visat upp skador inom sjukvården kan journalanteckningar användas för att styrka kvinnans
trovärdighet. Mona hade dock aldrig vågat visa sina blåmärken för läkare. Dock fanns väl
dokumenterade journalanteckningar från Monas olika sjukvårdsbesök, där de diffusa
besvären, som huvudvärk och nedstämdhet, var dokumenterade i journalanteckningar. Likaså
hade vid ett läkarbesök blåmärkes noterats på vänster överarm, och dokumenterats i
journalen, och vidare förfrågan från läkaren om kvinnan varit utsatt för våld, vilket hon
förnekade. Dessa journalanteckningar stödde kvinnans berättelse vid polisförhören. Likaså
fanns det beskrivet i rättsintyget som utfärdades. Rättsintyget kunde också verifiera skadornas
art och att Mona inte hade erbjudits kuratorskontakt, trots sina många sjukvårdskontakter med
diffusa symtom. Mira hade varit hos skolsköterskan och klagat på magont och huvudvärk,
men också hon hade lärt sig att inte prata om det som pappan utsatte barnen för. Dessa barn
får tidigt klart för sig att det är en familjehemlighet som man inte berättar om. Åklagaren
bedömde berättelserna som självupplevda och beslutade att väcka åtal trots att den enda
tekniska bevisning som fanns var Monas skadedokumentation. Misshandel av barn är annars
mycket svårt att bevisa. Ärendena där barn är brottsoffer har en låg åtalsfrekvens och leder i
ännu lägre grad till fällande dom än våld mot kvinnor. Barns trovärdighet utsätts för större
granskning än vuxnas. Särskild kompetens krävs för att kunna höra barn. Parallellt med att
antalet polisanmälningar ökat från kvinnor som utsatts för våld finns en kraftig ökning av
antalet anmälda barnmisshandelsärenden. Under perioden dubblerades antalet anmälningar
till polisen för barn 0-15 år 2001 jämfört med 1998. Ökningen har fortsatt under 2002. En
ökning finns i hela landet men är snabbare i Malmö. Inom polisen bedömer vi att det
förbättrade samarbetet med bl a socialtjänsten och sjukvården är en viktig förklaring till detta.
Både Mona och hennes barn fick chansen att få bearbeta det de varit utsatta för och få stöd i
att hitta nya möjligheter i livet. En tidigare erfarenhet var att många kvinnor inte klarade av
ensamheten och isoleringen som kan bli konsekvensen av att lämna mannen. En stor andel
kvinnor ”valde” därför att gå tillbaka och försöka igen för att ofta återkomma en tid senare. I
den allmänna debatten fokuseras det ofta på skyddet av våldsutsatta kvinnor och barn. Vår
erfarenhet är dock att skyddet trots allt är det som är lättast att hjälpa kvinnorna med. Men det
psykosociala stöd som en kvinna behöver efter att i många år ha levt med misshandel, hot och
kränkningar har varit mycket eftersatt och för svagt. För den långsiktighet som krävs för att
misshandlade kvinnor och barn skall kunna återta bestämmanderätten över sitt liv behövs ett
kvalificerat stöd.
15

Stort behov av skyddat boende
Behovet av skyddat boende och socialt stöd är mycket stort. Kriscentrum för våldsutsatta
kvinnor har hittills varje månad tvingats säga nej till mellan 10-15 kvinnor som sökt skydd.
Malmö Kvinnojour har också ständigt fullt i sina boenden. Stadsdelarna försöker hitta andra
lösningar, men det är svårt att finna bra skyddsmöjligheter. Bostadsbristen innebär samtidigt
att kvinnorna ibland blir kvar längre än nödvändigt i de skyddade boenden som finns.
Eftersom anmälningsbenägenheten är låg vid brott inom familjen är det egentliga behovet av
skyddat boende troligen ännu större. I takt med att problemet uppmärksammas och metoderna
att hjälpa de utsatta utvecklas kommer troligen ännu fler att söka stöd för att förändra sin
situation.
Av de som får hjälp på Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor är det endast en mindre andel
som flyttar tillbaka till mannen. Avgörande för att hjälpen till Mona och hennes barn
fungerade så väl var dock inte bara den enskilda verksamheternas höga kompetens. Utan en
fungerande samverkan mellan myndigheterna hade det troligen inte gått så bra. I detta fall var
stadsdelens socialtjänst, Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor och hennes barn, sjukvården
rättsmedicin, polis och åklagare involverade. Alla deltog med sin pusselbit i ett samspel med
kvinnan och barnen.
Utökat stöd till männen bakom våldet
Vad händer med mannen då? Finns det någon annan lösning än fängelse. Kaled menade at
han var helt oskyldig. Han hävdade att han aldrig hade skadat någon i sin familj. Han tillhör
den kategori som det är svårt att nå med behandling. Alla män resonera dock inte som Kaled.
Det är inte ett socialt accepterat beteende att slå sin fru eller sina barn. De flesta män skäms
över att använda våld mot kvinnor.
Män som utövar våld i nära relationer har i flera år kunnat få hjälp genom Fredman. Vad man
kan se av kriminalstatistiken har programmet varit framgångsrikt. Få av dem som fullföljt
programmet har blivit anmälda och dömda för nya liknade brott. Programmet har dock bara
haft möjlighet att hjälpa en begränsad grupp män. Genom tillkomsten av Kriscentrum för män
kan fler få möjlighet till hjälp. Den bredare inriktningen på män i kris innebär förhoppningsvis
att män kan få hjälp även innan de har använt våld och att man därigenom också kan
förebygga våldsamheter.
Kaled trodde Mona skulle komma tillbaka till honom. Att släkten skulle övertala henne. När
han märkte att hon inte accepterade detta valde han att söka hjälp på Fredman i samband med
att släpptes från avtjänat fängelsestraff. Kaled hade blivit uppsökt av personal från Fredman
redan på häktet, men då var han inte motiverad till hjälp. Under tiden i fängelset kontaktades
han igen av Fredman som lade ner ett betydande motivationsarbete med enskilda samtal. Ett
ytterligare skäl för Kaled att söka hjälp var hans önskan att ha en relation till sina barn. Mona
hade ansökt om enskild vårdnad och rätten till den gemensamma bostaden. Med tanke på att
Kaled var dömd för misshandel av barnen ifrågasattes n hans umgängesrätt och hans
föräldraförmåga. Familjerättsbyrån fick 2001 i uppdrag av domstol att göra en utredning kring
vårdnad, boende och umgänge i 160 ärenden gällande 187 barn. I dessa ärenden fanns det som
angiven utredningsproblematik misshandel och hot i 43 % av ärendena. Tingsrätten gav
vidare Familjerätten i uppdrag att anordna samarbetssamtal i 78 ärenden rörande 109 barn. I
33 % av ärendena fanns hot och misshandel som angiven problematik.
16

Under tiden som Kaled gick på gruppsamtal på Fredman började han förstå de allvarliga
konsekvenserna av hans våldsamma beteende gentemot Mona och barnen. Fredman bygger
på 4 hörnstenar:
- våld - en fördjupad bearbetning av det egna våldet
- empati/ansvar – ansvartagande för det man utsatt sin partner/barn för
- sammanhang - mellan erfarenheter då och nu
- konsekvenser – för mannen själv, för kvinnan och för barnen
Kaled skaffade sig en egen bostad. Stödet från Fredman fick honom att inse att ett fortsatt
förhållande var omöjligt att uppnå. Det var dock en mycket smärtsam process för en man som
varit van att alltid bli åtlydd utan protester. Han håller långsamt på att lära sig att respektera
sin före detta fru och har slutat att följa efter henne. Han har fått umgängesrätt med barnen.
Under det första året har det funnits en kontaktperson med för att försäkra sig om att barnen
inte utsätts för påtryckningar och hot.
Det är en återkommande svårighet för alla berörda är att finna goda och säkra former för hur
barnens umgänge med pappan skall se ut. Det gäller att hitta en balans i mammans rätt till ett
tryggt boende och pappans önskan att träffa sitt barn. Men först och främst handlar det om att
finna sätt att ge barnet själv möjlighet att få trygghet. Barnen skall inte behöva vara rädda för
att ”prata bredvid mun” och bli de som har ansvaret för att mammans hemliga adress inte röjs
i de fall då mannen fortsätter förfölja kvinnan. Idag löses detta genom att tillsätta en
kontaktperson som medverkar vid umgänget. Men det finns stora svårigheter att hitta
kontaktpersoner som har tillräcklig kunskap och erfarenhet för att klara dessa besvärliga
situationer.
Avslutning
Inom de olika verksamheterna står vi i det dagliga arbetet inför många olika prioriteringar, där
kvinnovåld utgör en angelägen grupp, tillika med många andra grupper. Det gäller att se och
uppmärksamma dessa kvinnor, som inte alltid uttrycker sitt hjälpbehov på ett tydligt sätt.
Samtidigt har alla en stor och komplex organisation med en hierarkisk struktur, mångfald av
specialiteter, olika yrkesprofessioner, stort antal anställda och personalomsättning.
För att Kvinnofridsarbetet skall kunna garanteras fortsatt fokusering krävs en dialog för att
påverka och förändra attityder och värderingar, öka kunskapen, säkerställa skyddsaspekten
och ha kännedom om olika hjälp- och stödmöjligheter. Arbetet är aldrig färdigt, det är ett
ständigt återkommande jobb.
Jämställdhet är programmets övergripande mål. Mäns våld mot kvinnor är det yttersta
exemplet på bristande jämställdhet. För att målet skall kunna uppnås finns det fortfarande
mycket kvar att göra. De dagliga diskussionerna om jämställdhet i arbetslivet och på fritiden
måste kompletteras till att också ta in frågan kring våld i familjen. Detta klarar inte
Kvinnofridsprogrammet ensamt. Ingen verksamhet eller myndighet klarar det heller själv.
Vi får ständigt hjälpas åt att påverka och förändra.
Det är ställt utom rimligt tvivel att samverkan är vår bästa möjlighet!
17

Presentation av represetanterna i arbetsgrupperna:
Margot Olsson, samordnare för ”Kvinnofridsprogrammet”. Margot är socionom och har i ett
flertal år arbetat med socialt arbete med våldsutsatta kvinnor och var med och startade
arbetsgruppen.
Ann-Marie Hansson, socionom, har arbetat som kurator vid olika kliniker inom sjukvården
i Malmö sedan 1968, ingår i samverkansgruppen. Ann-Marie är Kuratorsamordnare inom
somatiken vid Universitetssjukhuset MAS och representerar UMAS i styrgruppen.
Lena Hansson, socionom, har arbetat som kurator vid olika kliniker inom sjukvården i Malmö
sedan 1988. Lena var en av initiativtagarna till samverkansarbetet och handlingsprogrammet.
Agneta Frick, socionom och sektionschef för Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor sedan
starten år 2000. Agneta har tidigare bl a arbetat med barn och föräldrar på Malmös barnhem
Enebacken, Barnpsykiatrisk klinik samt Barn- och Ungdomscentrum, UMAS.
Svante Malmström, socionom och frivårdsinspektör på Kriminalvårdsmyndigheten Malmö
Norr. Svante är gruppledare på påverkansprogrammet Fredman vilket också innebär
uppsökande verksamhet på häktet i Malmö.
Jan Andersson, socionom på Kriscentrum för män i Malmö. Jan har tidigare arbetat med
missbrukare som behandlare i sluten och öppen narkomanvård och med gruppledare i
Maskrosen (barngrupper till missbrukare). Jan har i 5 år varit svensk socialarbetare i
Köpenhamn.
Ingrid Fredriksson, fil kand, naturvetare, ideellt verksam i Malmö Kvinnojour sedan 1982.
Ingrid är arbetande ordförande sedan 1998. Ingrid är också ledamot i Sveriges Kvinnojourers
Riksförbund (SKR) sedan bildandet 1996.
Anna Gustafsson, kommissarie och enhetschef vid Familjevåldsenheten, Polisområde Malmö.
Anna har varit en av initiativtagare till handlingsprogrammet och har startat
Familjevåldsenheten. Anna fick BRIS-priset 2001 för att polisen satsat särskilt på barn som
brottsoffer.
18