Protokoll 2003 - Seko

gärning. Dådet väcker frågor och farhågor om vårt samhälle. Öppenheten
och demokratin måste bestå. Just nu är det sorg och vrede, osäkerhet och
förvirring som är våra starkaste känslor. Det är viktigt att vi snarast också
mobiliserar en tydlig vilja till kraftsamling och försvar av de gemensamma
värden som kränkts och som alltjämt hotas av våldet.
Anna Lindhs rika livsgärning kommer också att bestå. Den omedelbara
sorgen kommer att sjunka undan – inte därför att sorg är något som vi
kommer över, utan därför att vi lär oss leva med den. Då kommer det hon
utförde att framstå än starkare, det hon uträttade kommer fortfarande att
vara till gagn för medborgarna, inte bara i vårt land utan i hela den värld
som var hennes arbetsfält.
I förrgår kom resultatet av folkomröstningen Ja eller nej till euron. Valdeltagandet
blev högt, utslaget tydligt. Det ställer naturligtvis frågor kring
framtiden och kring Europasamarbetet. Men folkomröstningen blottar
också en spricka inom arbetarrörelsen, en spricka i synen på demokrati
och politik. Jag erinrar mig osökt titeln på en bok av Björn Elmbrandt som
kom ut för några år sedan: ”Dom där uppe – dom där nere”. Vi befinner
oss i en brytningstid. Globaliseringen har förändrat förutsättningarna för
den nationella politiken och det enskilda landets vägval. Samtidigt har de
politiska och de folkliga motkrafterna på internationell nivå inte hunnit
med. Den lokala debatten, dialogen och förankringen har blivit lidande.
Europasamarbetet har i stor utsträckning upplevts som, slarvigt uttryckt,
ett eliternas projekt, högt över vanligt folks huvuden. Det manar till eftertanke
och stor ödmjukhet. Men folkomröstningsresultatet får inte tas till
intäkt för att vi ska dra oss undan det europeiska och internationella samarbetet
och engagemanget.
SEKOs förbundsmöte år 2003 ska blicka framåt. Här ska vi dra upp riktlinjerna
för framtiden, här ska vi forma våra mål och framgångsvägar.
Men likaväl som vi formulerar våra mål med utgångspunkt i framtidsdrömmar
och visioner så formas de ur erfarenhet och verklighet. Det är i
vardagen, på arbetsplatsen, som vi hämtar vår verklighetssyn och vår förändringskraft,
vårt uppdrag.
Svensk fackföreningsrörelse har varit framgångsrik. Tillsammans med socialdemokratin,
i facklig-politisk samverkan, har vi förvandlat Sverige till
ett ledande välfärdssamhälle. Hundra års kamp för frihet, jämlikhet och
solidaritet har kantats av framgångar och framflyttade positioner. Rösträtten,
de sociala trygghetssystemen, den kulturella revolutionen med utbildning
åt alla, arbetslivets reformering – listan kan göras lång. Många som
växt upp under senare år har tagit framgångarna för givna, välfärden för
självklar. Men sådan är inte verkligheten. I hård kamp, steg för steg, har
reformerna och utvecklingen drivits fram av arbetarrörelsen.
7