Protokoll 2003 - Seko

östade ja eller nej. Vi ska lyssna till våra medlemmar och bevekelsegrunderna
för deras ställningstagande, oavsett om de röstade ja eller nej. Nu
ska vi se till att bli ett igen efter folkomröstningen. Ett klassiskt ordstäv
säger: ”Enade vi stå, söndrade vi falla.” I folkomröstningskampanjen har
det förekommit lite hårda ord mellan fackliga kamrater. Vi ska dra lärdom
av vad som hände, men vi ska nu lämna detta bakom oss.
Vi har nu en av de viktigaste testerna på att vi förmår hålla samman strax
framför oss, och det är nästa avtalsrörelse. Ni har många frågor som ni anser
vara viktiga och som ni vill arbeta med. Det gäller frågan om integration
och jämställdhet. Det handlar om att få ett arbetsliv som är alltigenom
icke-diskriminerande. Det gäller också arbetsmiljöfrågorna, och det gäller
värnandet av kollektivavtalet, som ni sätter högst på den fackliga dagordningen.
Jag är övertygad om att ni i ert förbund kan göra mycket för att
förverkliga era mål på dessa områden. Men för att vi ska lyckas är det nödvändigt
att vi förmår ena oss om kraven inför avtalsrörelsen.
Det är många som nu önskar att vi var söndrade. Det finns politiska motståndare
som kommer att försöka dra nytta av den oenighet som man kunde
se under folkomröstningskampanjen. Låt inte dem höras – tryck ned
deras röster! Vi måste enas fackligt för att klara den avtalsrörelse vi har
framför oss. Men vi måste också enas politiskt. Därför tycker jag att det är
synd att man nu går ut och försöker få facket att vara den kraft som får ministrar
på fall. Jag tycker inte att vi ska lägga oss i vem som blir minister
av det ena eller andra slaget. Är det någonting som en statsminister har i
sin hand, så är det att tillsätta regeringen. Vi kan möjligtvis i en dialog med
Göran Persson säga att vi har de och de idéerna: Har du tänkt på honom
och har du tänkt på henne? Men om vi går ut i media och talar om vad vi
tycker om den ena eller andra ministern, skapar det inte enighet. Om vi
gör det, vem ska då nästa gång tala om vilka fackliga ledare som bör sitta
på den ena eller andra posten? Skulle vi acceptera att våra politiska kamrater
talade om för oss att de inte längre har förtroende för den eller den
fackliga ledaren? Vi skulle bli vansinniga, trots – eller tack vare – att det
hos oss inte är en enda person som utser de fackliga ledarna. Jag tror att
vi bör hålla oss för goda för att i det här läget kritisera.
Vi befinner oss nu i Sverige i en jobbig situation. Det är bara en vecka sedan
en av våra främsta politiker mördades. Det går alltså inte mer än en
vecka förrän vi är i gång med käbblet. Jag tycker att det är ovärdigt. Jag
tycker att vi i stället ska förlita oss på den kraft som våra medlemmar
utgör och känna att vi inte behöver stå vid köttgrytorna och slafsa i oss
direkt. Låt oss lugna ner oss! Låt det gå en vecka eller två innan vi börjar
ställa våra krav i det ena eller det andra avseendet. Vi måste se till att vi
har en rörelse som nu håller ihop. Det är den viktigaste uppgift som vi har
200