Protokoll 2003 - Seko

Tal av Wanja Lundby Wedin, LO
Jan Rudén, förbundsordförande: Det är ett nöje för oss att ha Wanja
är i dag. Du är varmt välkommen till vår kongress, som det numera ska
heta.
LOs ordförande Wanja Lundby Wedin: Tack så mycket!
Ni har alltså ändrat namnet på ert förbundsmöte till kongress. Det tycker
jag är bra, eftersom det i begreppet ”kongress” ligger något av en extra
samling och någonting högtidligt. Även om jag är öppen för nya idéer,
tycker jag att ordet ”kongress” säger mer än ”förbundsmöte” om en så här
viktig sammankomst.
Jag förstår att ni har ont om tid, och jag ska göra allt jag kan för att inte
tala i mer än de 20 minuter som jag har fått mig tilldelade. Jag kommer
inte att, som jag brukar göra, reflektera över de frågor som ni behandlat på
kongressen. Jag tror att alla förstår varför.
Klockan är nu en minut över nio. Jag tror att ni, precis som jag, kommer
ihåg vad ni gjorde för exakt en vecka sedan. Jag stod på mitt rum på jobbet
och väntade på att den presskonferens som var utlyst skulle börja. Jag
hade en känsla inom mig: Hon är nog död! Jag tror att många tänkte på
samma sätt, även om alla hyste förhoppningen att det inte skulle vara så.
De flesta av oss hade det senaste halva dygnet levt med Anna Lindh i våra
tankar. Vi hade gjort det därför att Anna Lindh som person var så viktig
för arbetarrörelsen, en symbol för så mycket. Vi brukar inte säga att någon
är ung vid 46 år, men Anna Lindh var ung. Hon hade väldigt mycket av
politisk gärning framför sig, och hon var en förebild, framför allt för
många unga både i fackföreningsrörelsen och i politiken. Hon var det genom
sitt sätt att vara, sitt rättframma sätt var hon än befann sig, i samtal
med väljarna i Tensta, där hon var ett par dagar innan hon dog, eller tillsammans
med Powell och de andra utrikesministrarna. Hon var alltid i någon
mening samma människa och därigenom en förebild som alla kunde
identifiera sig med trots att hon var en offentlig person. Hon visade att ett
politiskt engagemang inte behöver betyda att man är en pamp som seglar
omkring där uppe.
När vi fick beskedet att Anna var död kom också chocken och bestörtningen
över att detta kunde hända, att detta än en gång kunde hända. När
jag tittar runt i salen förstår jag att många av er var ganska unga för 17 år
sedan – kanske gick ni fortfarande i skolan. Men de flesta av oss kommer
ihåg vad vi gjorde också när vi fick beskedet om vad som då hade hänt.
Det kändes i förra veckan som att gå 17 år tillbaka i tiden. Hur kunde detta
hända en gång till, och vad betyder det för det samhälle som vi vill vara
med och skapa, ett samhälle som är öppet och där alla människor ska kun-
195