Protokoll 2003 - Seko

vem ska göra det och det? I synnerhet när det gäller EU ägnar vi mycket
energi åt frågan om vem som ska fatta besluten och vem som har rätt att
fatta besluten. När vi ställer oss frågan hur vi på europeisk nivå ska kunna
bekämpa arbetslösheten hamnar vi lätt i en diskussion om det är ministerrådet,
kommissionen eller parlamentet som ska fatta besluten eller
om EU över huvud taget ska lägga sig i den frågan. Borde vi inte i stället
fundera över vilka beslut vi vill ha och vilka resultat vi vill åstadkomma
och låta någon klok person avgöra var någonstans besluten ska fattas? När
vi upptäcker att kommunen inte tar hand om gamla människor eller om de
utslagna som får sova på gatan börjar vi inte fundera över om det är kommundelsnämndens
eller omsorgsnämndens uppgift att lösa de problemen.
Vi gör i varje fall inte detta till huvudfrågan. Men i vissa sammanhang
kastas vi ofta in i en diskussion om vem som ska göra vad, och det tror jag
är olyckligt.
Ibland tror jag att en viss avreglering kan vara bra, i den meningen att vi
mer ägnar oss åt att diskutera vad vi vill ha utfört i stället för att diskutera
vem som ska göra det. Men när jag tillbringat fem timmar om dagen på
tåget mellan Norrköping och Stockholm och funderat över SEKO-medlemmarnas
villkor är det två saker som har slagit mig. Jag tror att det finns
två vanföreställningar som också vi inom arbetarrörelsen har haft och som
tyvärr har gjort att vi ibland dragit fel slutsatser när vi diskuterat vad det
gemensamma ska sköta och vad det privata ska sköta, vad som ska vara
konkurrensutsatt och vad som inte ska vara konkurrensutsatt. Den ena
vanföreställningen är att vi ofta på något sätt tagit för givet att det finns en
motsättning eller i varje fall en konkurrens mellan det offentliga och det
privata. Men så upptäcker vi att det är precis tvärtom. Det visar inte minst
de verksamheter som många av er representerar. När tåget mellan Norrköping
och Stockholm inte fungerar är det inte i första hand skattebetalarna
eller staten som drabbas, utan det är de hundratals företag i Stockholm
som behöver kompetent arbetskraft. Jag tänker då inte i första hand
på det socialdemokratiska partiet, som säkert kan leva utan sin partisekreterare
någon dag. De som blir lidande är de företag som varje dag behöver
kompetent arbetskraft som pendlar mellan Norrköping och Stockholm.
Det är inte så att det offentliga och det privata lever i skilda världar
eller i något slags konkurrensförhållande. En av de upptäckter som vi gjort
när vi försökt skapa ett bra Sverige är att det offentliga och det privata är
så sammanlänkade att man i dagens samhälle inte kan dra en skarp gräns
mellan dem. Om man försöker jaga kostnader genom att se till att tågen
inte fungerar och människor inte kommer i tid till sina jobb, kommer det
att leda till stora kostnader för andra, även för det privata. Vi har även
inom arbetarrörelsen ibland haft lite svårt att förstå att motsättningen mellan
det offentliga och det privata faktiskt är en myt.
19