Protokoll 2003 - Seko

DAGORDNINGENS PUNKT 21
SEKOs jämställdhetsprogram, ”Män och kvinnor”
Jan Rudén, förbundsstyrelsens föredragande: Vi ska nu gå in på området
”Alla människors lika värde – alla människors lika rätt”, ett område som
är grundläggande i det fackliga arbetet, eftersom det handlar om att tillförsäkra
alla medlemmar drägliga arbetsvillkor. Att människor är olika –
har olika kön, olika hudfärger, olika religioner eller olika sexuella läggningar
– innebär inte att det är acceptabelt att vi behandlas olika.
När människor diskrimineras kan vi alltid finna okunskap och fördomar
med i bilden. Det innebär att vi måste arbeta med dessa frågor på mer än
ett plan. I Sverige har vi en stark lagstiftning inom diskrimineringsområdet,
men det räcker inte. Vi måste också aktivt motverka den okunskap och
de fördomar vi möter – hos andra men faktiskt också hos oss själva.
Vi ska nu behandla jämställdhetsprogrammet ”Män och kvinnor”. Jämställdheten
är ett tydligt exempel på att det inte räcker med ord. Trots en
stark lagstiftning kring både jämställdhet, arbetsmiljö och lönediskriminering
är verkligheten en annan. Tar vi arbetsmiljön som exempel finner
vi att det är fler kvinnor än män som har kroppsliga eller andra besvär på
grund av arbetet. Ser vi på stress och psykiska påfrestningar blir bilden
ännu värre. Nästan dubbelt så många kvinnor som män – 14 procent av
kvinnorna och drygt 8 procent av männen – uppger att de har besvär av
stress och psykisk ohälsa. Ska vi kunna rätta till detta måste vi ha jämställdheten
i fokus när vi arbetar med vårt arbetsmiljöprogram.
Detsamma gäller på löneområdet. Fortfarande är skillnaderna mellan
mäns och kvinnors löner oacceptabla. Ska vi kunna rätta till det måste vi
också ha fokus på jämställdheten när vi jobbar med de lönepolitiska frågorna.
Jämställdhet handlar egentligen i grund och botten om tre saker: att våga
se, att vilja göra något och att faktiskt göra det! Det är egentligen en sammanfattning
av det program vi nu ska diskutera. Om vi går lite bakåt i tiden
kan vi konstatera att vi som förbund har varit duktiga på att se och att
vilja göra något. Jag tänker på alla de beslut vi tagit runt jämställdheten –
från ”Raka spår mot jämställdhet” vid kongressen 1989 och fram tills nu.
Det vi har varit betydligt sämre på är att faktiskt genomföra det vi har beslutat.
Visst har det hänt mycket sedan 1989. Kvinnorna är i dag betydligt bättre
representerade i våra beslutande organ. Jämställdhetsfrågorna har på
många områden sin naturliga plats på dagordningen. Ett stort antal förtroendevalda
har utbildats under åren. Athena-programmet och andra jäm-
173