Protokoll 2003 - Seko

samma idéer och att vi tillsammans har fattat beslut som vi och många
människor utanför den här salen tror på. Det är detta som har gjort att vi
har valt att samarbeta, och jag hoppas att ni under de här dagarna kommer
att fatta många kloka beslut som gör att vi svetsas samman ännu mer
Det är klart att folkomröstningen om Euro väcker många funderingar och
tankar. Jag reagerar emellertid när många lite förenklat beskriver resultatet
som folkets seger över eliten. Det sades för övrigt redan före omröstningen
att detta var en kamp där folket stod mot eliten. Men när man såg
vilka det var som företrädde nej-sidan – Rune Andersson, Leif Pagrotsky,
Nils Lundgren, Maud Olofsson och andra – förstod man att det kanske
inte var riktigt så enkelt. Vi måste som folkrörelsemänniskor här ändå ställa
oss en allvarlig fråga. Om det är så många människor som den här gången
väljer att inte ta råd av dem som de brukar ta råd av, måste vi sätta oss
ned och eftertänksamt fundera över orsaken.
Den analysen tycker jag att vi ska göra. Jag ogillar att så många de här
första dagarna efter omröstningen dragit snabba och tvärsäkra slutsatser.
Det tycker jag att man ska akta sig för, särskilt med tanke på att ingen gissade
rätt på vilket resultatet skulle bli. Jag hörde ingen som gissade att nej
skulle vinna så kraftigt, och bara det borde föranleda en viss eftertänksamhet.
Vi bör alltså akta oss för att dra alltför snabba slutsatser, men några utgångspunkter
bör vi ha för en analys.
Den första utgångspunkten är att vi självfallet måste respektera utfallet –
det är grundläggande och viktigt.
Den andra utgångspunkten är att vi inte, vilket jag tycker att en del debattörer
gjort, reducerar motiven hos dem som röstat. En del debattörer ägnar
sig nu åt att i TV-soffor och i andra sammanhang utse syndabockar. Man
säger t ex att utfallet berodde på att socialdemokratin började sin kampanj
en månad för sent eller också kommer man med liknande tekniska förklaringar
till att det gick som det gick. Vad de debattörerna gör är ingenting
annat än att förminska de skäl som folk hade, dvs att resultatet skulle
ha blivit ett annat om vi hade börjat kampanjen lite tidigare och distribuerat
broschyrerna lite snabbare. Med all respekt för vikten av strategiska
överväganden tror jag inte att det var detta som avgjorde folkomröstningen.
Jag tror i stället att de allra flesta väljare ägnade ganska mycket tid åt
att fundera igenom sitt ställningstagande. För många var det säkerligen ett
mycket svårt val, och jag tror dessutom att detta för många var en viktig
fråga. Vad händer med demokratin och vad händer med ekonomin? Detta
var för många stora och grundläggande överväganden som lades i vågskålen
när man gjorde sitt ställningstagande. De som nu jagar syndabockar
eller söker enkla förklaringar gör ingenting annat än att de underskattar
16